2021 > 09

Kanske dags att rusta upp justitiedepartementet i Paramaribo?

Det finns politiker och det finns politiker. En alldeles särskild sort tillhör vicepresidenten i Surinam, Ronnie Brunswijk. Nu har han orsakat rubriker igen.

CNN berättar hur han, som lagledare och ägare till fotbollslaget Inter i Moengotapoe, tog ut sig själv att spela i CONCACAF-matchen mot Olimpia från Honduras.

Kanske inte så konstigt om det inte är så att Brunswijk är 60 år fyllda och ville vara med för att hamna i rekordböckerna. Efter matchen är han filmad i bortalagets omklädningsrum där han delar ut dollarsedlar till motståndarlagets spelare! Det gillade inte CONCACAF (Centralamerika och Karibiens motsvarighet till UEFA) som nu ska utreda Brunswijks agerande.

Hans finansiella stöd till motståndarlaget hade dock ingen inverkan på matchresultatet. Honduranerna vann med övertygande 6-0. Huruvida Brunswijks joggande på planen betydde något är tveksamt.

Det skulle kunna vara en rolig historia. Men man ska ha i minnet att Ronnie Brunswijk var livvakt åt diktatorn Desi Bouterses innan han startade ett inbördeskrig mot sin chef för att han inte fick påökt. Det djungelkommando han startade blev sedan en del av den reguljära armén. Förra valperioden lierade han sig med Bouterse men senaste valet, i fjol, stöttade han oppositionen som också vann. Då utsågs han till vicepresident.

Någon bortamatch blir det emellertid inte för Brunswijk. Han är internationellt efterlyst av Interpol för knarksmuggling och grips sannolikt omedelbart om han lämnar Surinam.

Mer om Brunswijk i min bok GUYANA - rapport från ett falnande Eldorado.
Bokus!

På väg in mot Paramaribo. Vänstertrafiken måste vara ett arv från britterna i denna annars nederländska f.d. koloni.
Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam
Irland på hoj för en handfull år sedan. Alldeles i närheten av Ballymahooney där det ödesdigra bakhållet utspelades. Eller?

Åke Ringbergs bok om sin tid som utrikeskorrespondent var utgallrad på bibblan i Ystad och blev min för en tia. När jag såg att han hade ett kapitel om irländske frihetshjälten Roger Casement slog jag till och viftade med mitt Mastercard.

Superb är historien som Ringberg vidarebefordrar från Jolo om Balladen om bakhållet vid Ballymahooney. Vilken egentligen inte har med Casement att göra.

Roger Casement träffade jag på redan på 1980-talet då jag gjorde det mesta av min research för Kongoboken Detta fredliga uppdrag (H:ström Text & Kultur, 2005). Casement var ju en av de första som verkligen lade ned sin själ i att avslöja hur det gick till i Leopold II:s Kongofristaten.

Mesta delen av historien kring Casement känner jag till. Även Mario Vargas Llosa har ju skrivit en fantastisk fictionbiografi på honom. Keltens dröm är en av peruanens mest läsvärda skildringar. Vilket inte säger lite.

Förutom sin mission i Kongo dokumenterade Casement slavarbetet bland gummiarbetarna i Putumayo i Perú. Innan han for hem till Europa, försökte skrapa ihop en irländsk armé av krigsfångar i Tyskland, liftade med en tysk ubåt till Irland, steg iland som förrädare och hängdes i London.

I boken hittar jag också ett kort möte med Carl von Horn i Jerusalem. Denne von Horn, Carl C:son von Horn, för att vara helt korrekt, träffade jag själv under hans sista år på Smygehemmet i Smygehamn. Von Horn stammade från ädlingarna på Vittskövle slott och han blev en officer och gentleman, generallöjtnant i FN:s led och tjänstgjorde först i Gaza och skickades senare av Hammarskjöld till Leopoldville för att bringa reda i det kaos som belgarna lämnade efter sig då de stack från Kongo.

Det var ett otacksamt arbete, sade von Horn, när vi gick in på hans lilla rum på äldreboendet. Han var en gammal man och det enda som minde om hans tidigare karriär var den lilla FN-blå namnskylten som stod på stringhyllan.

Min Kongobok handlar inte om FN-aktionen under Hammarskjöld även om jag läst någon hyllmeter också om detta. Den handlar uteslutande om Leopoldtiden 1880-1908 och framförallt om de svenska militärer som reste ned och var direkt delaktiga i den belgiske kungens folkmord. De var inte få. Den finns fortfarande att köpa på Bokus.

Åke Ringberg var tydligen utrikeskorre för DN och han må ursäkta mig att jag inte är familjär med hans namn. Jag läser hans bok med behållning.

Åke Ringberg: Helt och odelbart, en utrikesreporter ser tillbaka (1991).

Läs hela inlägget »
Etiketter: irland, kongo
Någonstans på Hardangervidda skjuter solen en stråle och lyser upp en ö i en av de många sjöarna. Utsikt från Bergensbanan.

Långt efter alla andra läser jag Jan Guillous Brobyggarna, den första delen i hans imponerande 1900-talsepos. Tidigare har jag med behållning läst 1968.

De tre norska bröderna Lauritzen från trakten av Bergen introduceras. En av dem, Lauritz, ger sig i kast med byggandet av Bergensbanan. Den järnväg som löper tvärs Hardangervidda, från Oslo till Bergen. Det är tidigt 1900-tal och kallt och jävligt på högplatån och i rallarstugorna.

Desto varmare har broder Oscar det som drar till Tyska Östafrika, skjuter elefanter, bygger järnväg och gör business. Och siste brodern Sverre försvinner till London och han hör man inte av mer i hela boken. Jag tycker det är lite synd då han vore inte minst intressant att följa. I efterhand har jag förstått att han återkommer i nästa bok som heter Dandyn.

För tio år sedan åkte jag Bergensbanan. Samtidigt har jag alldeles nyss kört tvärs över Norge, från Stavanger till Oslo, via Rjukan och de stora vidderna i inlandet. Klart det ger en extra stimulans i läsningen.

Lauritz berättelse är också klart mest engagerande. Oscars jaktäventyr i Afrika speglar Guillous eget vapen- och jaktintresse och är säkert initierat men blir lite för mycket.

I slutet av boken rasar det första världskriget. Det är intressant hur författaren så ensidigt tar ställning för den tyska sidan åtminstone vad gäller striderna i Afrika och fullkomligt massakrerar den brittiska krigsmaskinen som inkompetent, arrogant och rasistisk.

Bokens behållning för mig är Bergensbanans framväxt. 

Brobyggarna, Jan Guillou (2011)

Vid Geilo stiger de av, norrmännen som ska på tur. Det är 2 april 2011 men snön ligger vit på taken...
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Village Bay, St Kilda.

I morgon är det dags för säsongens första föreläsning. Lätt ringrostig tar jag mig till Dalby för att kåsera under det något utmanande ämnet "Där har du inte heller varit".

När jag drog detta senast, på biblioteket i Trelleborg, satt det en 80-årig dam i publiken som hade prickat in flera av mina udda resmål. Hon hade till och med varit på St Kilda, den lilla ögruppen i Atlanten, ett antal distansminuter utanför Yttre Hebriderna som är föreläsningens slagnummer.

I Whisky Blues Återkomsten har jag berättat en del om St Kilda. Fergus McAdam är barnfödd där och tillhörde dem som evakuerades 1930. Han ser tillbaka på sitt liv och berättar för Fiona Flanahan:

"Jag kommer från havet, sade han.
Havet?
Känner du till St Kilda?
Bara vagt. Berätta.

Fergus pekade på den ena handens ovansida med sitt lätt krökta pekfinger.
Här ser du ärret efter min förlossning. Det fick jag av snöret som höll mig fast vid St Kilda in i det sista. Det syns fortfarande efter alla dessa år.
Det är ändå ingenting mot det som blev kvar efter att jag kastat Sergeant över klippkanten. Men det sitter här och är så mycket djupare.

Han knackade med samma krokiga pekfinger i den insjunkna bröstkorgen. Fiona var tyst.

Så började Fergus MacAdam berätta sin historia. Han var en del av Skottlands historia som inte är så väl känd, varken söder om Hadrianus mur eller norr om Shetlandsöarna.

St. Kilda är en liten ögrupp cirka fyra timmars gång med en liten båt, rakt västerut om Yttre Hebriderna. Fram till 1930 var huvudön, Hirta, bebodd. Då evakuerades befolkningen. Den lilla bosättningen, som tros härröra från vikingatiden, blev omöjlig när det moderna samhället trängde sig på.
Fergus berättade hur han hade valt ut en plats på öns västligaste del, Misstress Stone, där Atlantens vågor kastade sig in under höstens och vinterns stormar.

Han skulle ta farväl av Sergeant, sin femåriga foxterrier. Han hade gått en lång omväg över ön innan han nådde fram till klipporna. Morfar Callum MacQueen hade grymtat. Det var morfar som hade följt Fergus och trampat bakefter i sina breda fågelfängarfötter när han skulle skiljas från hunden. Det var morfar som valt ut stenen, så att den fick rätt tyngd och det var han som hade visat honom hur han skulle knyta repet kring hunden så att den inte lossnade.
Du vill väl inte att han ska hamna på avvägar utan nå fram till Vår Herre så snart som möjligt, hade morfar Callum sagt, och sen kontrollerat som en scoutledare att knutarna skulle hålla."


Vill du att jag ska komma och föreläsa hos din förening så hör av dig per mail eller telefon.
Vill du läsa mer om St Kilda och Whisky Blues hittar du båda böckerna hos Bokus. Vanlig bok eller ljudbok.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland, sverige

Innan jag drar igång veckans arbetsinsats en liten måndagströst från Stig Dagermans skarpa penna. Den publicerades 1952 men är lika aktuell idag. Minst.

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

Läs hela inlägget »
Tungvattenfabriken i Vemork, Rjukan.

Under andra världskriget tog sig en grupp attentatsmän in på tungvattenanläggningen i Rjukan i Telemark, apterade sina dynamitgubbar, höll för öronen och satte av på skidor mot Sverige med andan i halsen.

Förutom att de på 18 dagar i full uniform, för att inte kunna gripas för spionage och omedelbart bli skjutna, skidade 50 mil till svenska gränsen så satte de den första käppen i hjulen för Hitlers försök att skaffa kärnvapen.

Deras insats kan ha räddat världen.

Tungvattenfabriken ligger i en smal dalgång alldeles söder om Hardangervidda. Den heter Vestfjorddalen. Granskogarna klättrar längs de branta sluttningarna. Flera vattenfall kastar sig ut från höjderna. En blygsam vattenfåra letar sig just nu fram mellan skarpa klippblock och stenar i det som stundtals kan bli en rytande farlig fors.

Det närmast uttorkat i mitten av september. Så torrt att det inte ens finns vatten till toaletterna på Norsk Industrimuseum som nu rymmer in sig i de gigantiska kraftverkshallarna. Därför har de slopat entréavgiften.

Turbinhallarna är stora. De svartlackade maskinerna imponerar, liksom klinkersgolvet med sina mosaikinläggningar. Utställningen om arbetarnas villkor och vardag är säkert intressant. Men det är historien om Hjältarna från Telemark, motståndsmännen som gjorde skillnad, som lever i Rjukan och ger platsen en förtrollad atmosfär.

När bomberna detonerade var det andra försöket. Det första hade misslyckats då brittiska flygare skulle landsätta soldater som kraschade under inflygningen på Vestlandet. Sabotagevägen valdes för astt spara civila liv, men när tyskarna byggde upp fabriken skickade US Air Force in 140 flygande fästningar som bombade vad de kunde. Mer än tjugo oskyldiga norrmän ommkom. Till slut valde Hitler att flytta verksamheten. Fartyget som skulle skeppa ut det lager av tungvatten som trots allt undkommit sprängdes i luften och ytterligare fjorton oskyldiga liv offrades. Men Hitlers atombombsplaner försenades tillräckligt för att aldrig mer iscensättas.

Det finns rester av delarna av fabriken som sprängdes. Härvor av armeringsjärn och oidentifierbara betongklumpar ligger nedanför den byggnad som rymmer museet. Det ska nu byggas ett nytt museum alldeles på platsen där sabotaget utfördes.

På väg dit ser vi skyltar som pekar ut ”sabotörtstien” en vandringsled som följer vägen som hjältarna använde för att lämna platsen.

Vägen från Stavanger till Rjukan går delvis över Hardangervidda, ibland över trädgränsen, ibland långa raksträckor och ibland serpentinvägar. Variation och enformighet. Ibland bommar som fälls för att stänga vägen när vädret slår om. Snöpinnar i vägkanten som är dubbelt så långa som de här hemma. Till synes obefolkat, men överallt norska hytter dit stadsborna flyr vardagen under helger, vinter- och sommarsemestrar och högtider.

En tuff resa för Sigge Lillcittra som nu vilar ut hemma i Ystad efter 300 mil norska vägar. En annan sorts hjälte från Telemark.

Hyttetätt på vidda. (Bild: J. Snijders)
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Lysande innovation ju. Sätt din PET-flaska eller burk här och trashanken som pantar ihop till hyran behöver inte köra ned sina nävar i det okända. Det känns väl bra?

Odyssén på Vestlandet fortsätter. I dag Haugesund. Fram till 2008 var det Ystads vänort i Norge. Sen tyckte man det var trams med vänorter och avvecklade alltihop.

Jag misstänker att det var ett svenskt beslut. Kommunpolitiker som vill dra åt de ekonomiska skruvarna samtidigt som man fasar för att ”representera” och i fyllan och villan betala med fel bankkort. Ingen tidning med självaktning underlåter granska vänortsbesökens kvittoremsor.

Haugesund lär vara den stad i Norge som har störst problem med droger och här dör narkomanerna av överdos mer än på andra håll.

Det är måhända också ett litet slitet samhälle. Det domineras av trähus i liggande vitmålad panel som i många skärgårdsbyar. En gågata skär genom city och hyser en uppsjö secondhand- och loppisbutiker. En av dem ser riktigt lovande ut. Den är tyvärr stängd, men det röran i skyltfönstren vittnar om har jag inte sett sedan jag hittade ett förfallet antikvariat i Leiden i Nederländerna.

Varvet dominerar Haugesund. Här bygger man för fullt på en gigantisk plattform som senare ska asas ut i Nordsjön och borra olja, för även om Norge själv ska minska sitt oljeberoende så ska man fortsätta dra in pengar.

Strax norr om city ligger Harald Hårfager begravd. Sägs det. En obelisk är rest över platsen. Stans ojämförligt största turistattraktion.

Rådhuset lär vara Norges finaste rådhus i nyklassicistisk stil. Det finansierades delvis av skeppsredaren Knut Knutsen för att fira dennes 50-årsdag. Framför huset ligger en stor öppen park. Det kallas nyklassicism, men jag säger gammelkommunism. En sovjetinspirerad vulgärbyggnad som passat bättre i Minsk, hörru Knut.

I hamnkvarteren där de fina restaurangerna ligger på rad på kajplats framför norska lustbåtar i miljonklassen sitter hon dinglande med benen i snäv kjol och tajt jumper, Marilyn Monroe. Även den statyn har finansierats privat. Pinuppan som alla tycks ha full rätt att älska. Vad i hela fridens namn gör hon framför Sillexporten i Haugesund?

Jo, det sägs att Marilyns pappa i födelseattesten hette Mortensen och hans far i sin tur kom från Haugesund. Men uppgiften betvivlas från olika håll då Gladys Baker (stjärnans mor) hade skilt sig från Mortensen rätt långt innan Marilyn föddes. Istället strulade hon med en gift man, Charles Stanley Gifford. Gladys själv var född i Mexiko.

I Stavangers hamn hittar jag Dalai Lamas fotavtryck. Om hans farfar vet jag ingenting. 

Jag ser det först nu - hon har ju bara en doja, Marilyn. Precis som Askungen.
Jag ser det först nu - hon har ju bara en doja, Marilyn. Precis som Askungen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge

Det vimlar av vikingaminnen på Jären, den del av den norska västkusten vid Stavanger där jag för tillfället håller hus.

Bara en liten promenad bort finns minnesmärke över Harald Hårfager, som jag återkommer till. Men några kilometer iväg finns något annat intressant från tusen år tillbaka - två keltiska kors på det som en gång varit en kyrkogård.

Det är i Tjora. Ett av korsen är större, det andra som är lite mindre har också behövt stöttas upp.

Keeltiska kors finns ingen annanstans i Skandinavien, Tyskland eller Frankrike än här på Vestlandet, där det lär finnas åtminstone ett sextiotal. Att vikingarna hade kontakter på de brittiska öarna och Irland vet vi ju, men vilken religiös betydelse hade just de här korsen? Vem tog hem dem? Eller tillverkades de lokalt? 

Det sägs att korsen markerade gudstjänstplatser innan kyrkorna kom på plats. Här samlades man för att utöva sin tro.

Historikerna säger att de keltiska korsen är ett bevis på att kristnandet av Norge tog betydligt längre tid än de 35 år som man tidigare räknat med, perioden från det att Olav Tryggvason blev kung år 995 och fram till slaget vid Stiklastad 1030.  

Det lär ha stått fyra kors på Tjora, men de kom på drift. Bergens museum snöt ett, en konservator i Bergen nästa, ett tredje hamnade i en kyrka i Fana och det fjärde knuffade tyskarna omkull under ockupationen. Det är det som kommunen har stagat upp igen. 1987 for man så till Bergen och hämtade hem det andra korset, så två finns på plats idag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
En DC-6:a står utanför flygmuseet. Så sent som i fjol flögs den från Nome i Alaska till Stavanger. Bakom den står en J35 Draken med danska nationalitetsbeteckningar och punka på alla hjulen.

Det är ofta spännande att besöka museer, som Flygtekniska Museet i Sola utanför Stavanger.
Roligast ändå är att höra historierna om personerna bakom dåd och död. Som  Tryggve Gran, den norske flygpionjären som gjorde bort sig och förlorade sin plats på parnassen efter kriget. Han blev nämligen medlem av NS, norska Nasjonal Samling, nationalistpartiet under Quisling som blev Hitlers förlängda arm i Norge.

Annars började det bra för Gran. Han var den förste att flyga över Nordsjön, från Aberdeen till Norge, i sin franska Blériot. Tyvärr hann han knappt landa förrän första världskriget bröt ut, så ingen hann applådera hans bedrift. Då tog han sig till England och enrollerade sig i Royal Air Force under taget namn, kapten Grant från Kanada.

Han säger själv att han besegrade Hermann Göring i en luftstrid i det första världskriget. Göring som han sedan under 1930-talet blev kompis med. 1919 tog han sig till Newfoundland för att bli först över Atlanten, men Alcock & Brown hann före.

Under 1920-talet flög han med Robert Scott och Roald Amundsen på polarexpeditioner. Rekommenderad därtill av Fritjof Nansen. Luftskeppskonstruktören Umberto Nobile blev en annan polpolare. 

Googlar man Gran får man också reda på att han var med i Norges första fotbollslandslag som förlorade mot Sverige. Gran gjorde akkurat Norges mål. Han lär också ha varit hetlevrad, snabb att ta till knytnävarna och gift tre gånger (samband oklart).

I räfst- och rättartingen efter kriget dömdes Gran till 18 månaders fängelse, men det egentliuga straffet för hans tjänst hos Quisling var att han återstoden av sitt liv blev persona non grata i Norge. Han sysselsatte  sig bland annat med att skriva böcker, barnböcker och deckare och dog 1980.

Intressant på ett flygmuseum är också fascinationen över haverierna.

Jag intresserar mig för katastrofen då en maskin av typen Heron gick ned på Hummelfjället med tolv personer ombord på grund av nedisning och kraftiga luftströmmar.

Bara två personer omkom i olyckan men det tog ett dygn innan räddningen nådde fram. En av passagerarna var den norska radiomannen Rolf Kirkvaag och han höll modet uppe på medpassagerarna genom att leka radioprogram tills räddningsmanskapet nådde fram.

Olyckan inträffade på förmiddagen den 7 november 1956. Den tillbringade jag på BB i Ystad. Mitt livs första.

Jag frågar den unge mannen i biljettluckan på museet om den Spitfire och Mustang jag såg i luften häromdagen. Han har ingen aning och verkar inte det minsta intresserad.

Varken Spitfire eller Mustang, men en renoverad Messerschmitt finns på flygmuseet i Sola.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge

För tidningen Kristianstads Journalens räkning har jag besökt Kristiansand och gjort en alldeles egen och högeligen subjektiv jämförelse med Kristianstad i Sverige.

Båda städerna grundlades av den danske kung Kristian IV. Kristianstad 1614 och Kristiansand 1641.

Frågan är om Kristiansand blev en bättre stad därför att Kristian redan hade övat en del på stadsbyggande, eller om Kristianstad blev bättre då det var i början av kungakarriären och han de facto hade betydligt bättre ställt med pengar?

Hur stadskampen avlöpte får du veta i nästa nummer av Kristianstads Journalen som lär utkomma 29 september och kan läsas i sin helhet på internet på krj.se 

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Nöjd turturist efter att ha bestigit Preikestolen i bakgrunden. 604 meter upp, eller fyra kilometer vandringsled.

Det är vad norrmännen sysslar med. Gå på tur. 
Nu har vi gått på tur i två dar. Först det självklara valet, Preikestolen, bara några mil bort, genom en låååååång tunnel från Stavanger till Jörpeland och sen upp mot baslägret som norsk humor kallar caféet, souvenirshopen och toaletterna vid parkeringen där leden upp startar.

Det är fyra kilometer uppåt. Tidvis brant stigning och i broschyren för Preikestolen kallas den "demanding" - krävande. Det var den. En Malmödam vi passerade på väg upp mötte vi igen då vi gick ned efter en dryg timme på toppen. Då hade hon fortfarande en bit kvar och hade dessutom hängt av sig sitt sällskap. Tuff tant. Andra tycker man kanske aldrig ens borde ha gett sig på det.

Men Preikestolen tar ju liv på olika sätt.Det finns berättelser om turister som går för nära kanten för att ta sin selfie och det finns de som tar sig upp bara för att hoppa och avsluta livet.

Väldigt många tar stora risker för bilden. Sitter vid kanten och dinglar med benen. Det är bara oansvarigt.

Det finns en spricka i berget. När Preikestolen faller i fjorden kommer flera byar att uppleva sitt livs tsunami.

I turistbroschyren vädjar man att folk inte tillbringar för lång tid, till exempel äter lunch, ute på avsatsen som är några hundra kvadratmeter stor, utan ger fler möjlighet att komma ut. Och i coronatider handlar det ju också om att hålla avståndet. Det är en strid ström av besökare på väg upp eller ned.

I går gick vi Kyststien från Ölberg (no, no beer around). En knapp två timmars vandring längs den vackra Järenkusten, söder om Stavanger. Inte samma pulshöjare men stundtals rejäl klättring över den klippiga kusten. Bara följa de blå prickarna.

I dag håller vi söndag.

Kyststien - bara följ de blå prickarna. Ibland blev det lite klippträning.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Problemen belyses på Oljemuseet i Stavanger, men vems är ansvaret?

På måndag är det val till stortinget i Norge. Det märks inte mycket av det. Någon oengagerad valarbetare försöker dela ut någon sladdrig lapp med sitt politiska budskap. Erna Solberg ler förbindligt från någon affisch. Det känns fjärran.

På SVT läser jag om det norska dilemmat - att fortsätta tjäna pengar på att pumpa upp olja, samtidigt som man ska sluta använda den. Det går bara inte ihop. De flesta partier, förutom Miljöpartiet och Sosialistisk Venstre, vill fortsätta pumpa olja. Bättre vi tar upp och producerar "renare olja" än andra gör det, tycks den allmänna meningen vara.

Calle Elfström skriver en intressant krönika.

I går besökte jag det norska oljemuseet här i Stavanger. Trots att hela museet mer eller mindre är dedikerat åt oljebranschen så tar man faktiskt upp frågan om omställningen på allvar. Klimatförändringarna och deras orsak hymlar man inte med. Det är lösningen på problemet som orsakar debatt.

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Spitfiren över Sola i motljus...
Spitfiren över Sola i motljus...
Några dagar har jag mitt tillfälliga nattläger i Sola utanför Stavanger. Inte så långt från flygplatsen. En och annan maskin från Norwegian, SAS och KLM har sin inflygning strax söder om oss. 

I eftermiddags hörde jag ett annat flygljud och spanade ut mot fjorden. Två mindre plan närmade sig. En Spitfire? tänkte jag häpen och dök in efter kameran. Väl ute har de båda planen passerat och befinner sig nu rakt i solen. Långt borta ser jag dem vända. Som prickar eller revor i synfältet.

Visst är det en en brittisk Spitfire, känd från Slaget om Storbritannien. Det andra planet är en amerikansk Mustang. Det blir bara motljusbilder. Mina besvärjelser kan inte förmå dem att svänga upp för klarare bilder.

Spitfiren är ett av världens vackraste flygplan. Inte så märkligt. Design och dimensioner är i perfekt balans. Formerna är mjuka. Harmoni.

Det finns ett flyghistoriskt museum på flygplatsen i Sola, men det finns ingen notering att de skulle ha varken en Spitfire eller en Mustang. Däremot renoverar de en Messerschmitt Me109.

Spitfiren har beteckningen D - NG på sidan av flyg. Det ser jag på bilderna.

Biltema äger planen. De fanns på flygdagarna på Sola redan 2018. Tidigare ägde företaget en annan Spitfire. Den störtade över Tynset i Norge för elva år sedan. Piloten omkom.

På söndag är det öppet på det flyghistoriska museet på Sola.
...och Mustangen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Kåt karl spelar padel. Hans känsloliv ser mest ut som "ett hål i bröstet"...

På väg mot pandemidistrikt Norge Södra stannar jag till vid hällristningarna i Vitlycke, Tanumshede. De har jag tidigare bara sett på frimärken.

När jag kollar på bronsålderskonstnärernas ekivoka streckgubbar, långskepp och andra figurer som jag inte kan tolka, tänker jag på sex. Rättare sagt: jag funderar på hur de tänkte på sex på den tiden för drygt tretusen år sedan.

Männen är avbildade med rejält tilltagna kukar. Inga schlappswanz här inte. Rakt upp i luften bara. Varför?
Hade de inga byxor? Var de ständigt kåta? Sprang de runt och skröt med ståndet inför kreti och pleti?

En illustration lär föreställa något som man tror är ett par, kallas också för brudparet och kanske är det ett par i en sorts ceremoni, kanske är det ett samlag.

Vilken roll spelade sex på bronsåldern? Visste man att man ”gjorde barn” då man knullade? Var man polyamorösa? Överhuvudtaget kära? Formulerade man kärleksdikter? Kom man dragandes med blommor och choklad? Eller var det bara pang på rödbetan på den man mötte och reagerade fysiskt inför?

Många frågor. Inga svar. Jag tror att jag är den ende som står där och grunnar på kukarna tills jag senare googlar ”sex på bronsåldern” och får tusentals träffar. Det finns mer och mindre seriösa diskussionstrådar på arkeologiforum och massor av andra tankar kring ämnet. Ingen som stått vid Vitlycke och tittat lite generat har undgått att tänka i samma banor.

Det är inte säkert att det var mindre komplicerat på bronsåldern, tänker jag och ler åt den norska gränspolisen vid Svinesund. Hon ler tillbaka och nickar gillande åt mitt vaccinbevis. Jag frågar inte när hon går av sitt arbetspass. Hon är säkert gift. Vi är fast i de normer som gäller. Jag tar själv av min choklad och Sigge rullar in i Norge.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, norge

Söndagspromenaden togs vid Backåkra, vilket har börjat bli en vana. Några kilometer österut mot Sandhammaren och tillbaka. Strax före Sandhammaren är ett öppet fält där det alltid finns tornfalkar.

Jag hade hoppats på ängshöken den här gången också, men... Å andra sidan fick jag full show av tornfalkarna. De var tre som mest.

Nu ser jag med tillförsikt fram emot vad jag kan få för motiv när jag drar norrut.

Rytterskulle var platsen där diktaren Bo Beskow (Elsas grabb) bodde. Det var han som lockade Dag Hammarskjöld att skaffa kåken vid Backåkra, som de båda vännerna kallade Amiralitetet. Lokalbefolkningen var lite gramse på bonden som sålde till Hammarskjöld. De var inte så pigga på att ha FN:s generalsekreterare i grannskapet. Det gick över.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Var det här han bodde, Mikis Theodorakis?

Mikis Theodorakis har gått ur tiden.

För tio år sedan var jag i Aten och bodde i författarförbundets hus, det som kallas Ariane Wahlgrens hus. Enligt ryktena bodde den store grekiske tonsättaren alldeles bredvid. Vi såg honom aldrig. Kanske bodde han i huset vars balkong syns på bilden.

Men min vän Nikos Panayotopoulos berättade en historia om hur Mikis, som många andra konstnärer skapade som allra bäst under de värsta förhållanden. Under juntatiden i Grekland var Theodorakis som mest aktiv. Bland annat skrev han sånger som han spelade in på sitt piano i den husarrest han befann sig. Sedan smugglade hans dotter ut banden, vackert lindade tunna kassettband som rullats ihop för att se ut som knappar i kappan. På det viset kom Theodorakis motståndssånger förbi militärens vakter och ut till den grekiska allmänheten.

Bara det är ju värt att uppmärksamma.

Under senare delen av livet sägs kompositören bytt politisk färdväg. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: grekland

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com