2021 > 04

För någon vecka, tio dar sen, när det var varmare och skönare än det är i dag, så fick jag ett leende från en vacker kvinna i mogen ålder som steg i för att ta en simtur i floden Ilmenau.

Det knoppades i bokskogen, solen sken genom grenverket och fåglarna kvittrade. Hon var utan en tråd på kroppen, som stigen ur en Zornmålning.

Nu vet jag vem det var. Det var Loreley.

Vid Ilmenau satt poeten Heinrich Heine och slipade på orden i sin dikt Loreley när han var hemma på besök hos föräldrarna i Lüneburg. Sen försökte han blanda bort korten och kallade floden Rhen istället, men det är lätt genomskådat.

Ich weiß nicht, was soll es bedeuten
Daß ich so traurig bin;
Ein Märchen aus alten Zeiten
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Die Luft ist kühl und es dunkelt,
Und ruhig fließt der Rhein;
Der Gipfel des Berges funkelt
Im Abendsonnenschein.

Die schönste Jungfrau sitzet
Dort oben wunderbar,
Ihr goldnes Geschmeide blitzet,
Sie kämmt ihr goldenes Haar.

u.s.w.

Det går som det går och sjömannen för vilken hon uppenbarar sig klarar inte både skutan och synen av den vackra Loreley.

Där Heine satt och glodde på floden står en sten som minne. Gedenkstätte som vi säger här. Var jag såg huldran är en hemlis. Happy Valborg!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förändringarna på Frommestrasse under bara fem år...

Det löper en spricka genom klinkersgolvet i rummet där jag bor hos Sülfmeistern i Lüneburg. Hela stan sjunker. Alldeles här utanför ligger St Lambertisplatsen. Det är där som förstamajdemonstranterna ska samlas i morgon. Det är en triangulär park i en sluttning.

Förr låg här en kyrka. Den sjönk.

Jag noterade det här fenomenet då jag stannade i Scunthorpeparken för att googla varför parken heter så. Det är en hommage till vänorten i England, inget mer.

Men då upptäckte jag den avspärrade gatan Frommestrasse som löper längs den norra sidan av parken. Det fanns en informationsskylt. Frommestrasse sjunker. Det fanns bilder som visade hur gatstumpen förvandlats på tjugo år från en farbar vilken-gata-som-helst till en djup svacka. Inget slukhål, men.

Husen är borta. Rivna. Kvar står två fina gamla grindstolpar i tegel. De kallas i folkmun för Porten till underjorden. En av stolparna har ramlat men pallats upp på nytt.

Hansestadt Lüneburg har en informativ websida om den sjunkande stan och där berättas att som värst var det 2013 då man sjönk 21 centimeter på Frommestrasse.

Geologen Torsten Trapp säger att rörelserna, inte bara nedåt, ibland också uppåt, beror på att grundvattenströmmar lakar ur saltet och utlöser underjordiska ras. Kalkstenen som ligger ovanpå trycks ned av sin egen tyngd. Torsten har gjort 300 mätställen i stan för att ha koll på rörelserna. Det sker en viss saltlösningsproduktion i Lüneburg fortfarande och åsikterna glider isär som saltkorn om dess påverkan på sättningarna i marken.

Mer om saltproduktionen i Lüneburg finns det på Deutsches Salzmuseum alldeles här intill. Jag måste nog snart gå dit. 

...och så här ser det ut just nu. Porten till underjorden mitt i bild på höger sida av Frommestrasse.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
West Indies Company, Amsterdam. Härifrån styrdes världen.
West Indies Company, Amsterdam. Härifrån styrdes världen.

I ämnet svensk historia har vi fått lära oss hur Sverige etablerade en koloni i Nordamerika - Nya Sverige, på Axel Oxenstierna och drottning Kristinas tid. Den varade inte så länge, men är ett stolt minne i läroböckerna.

Jag har själv trampat runt i Wilmington för att ta mig till Old Swede's church och Carl Christofferson Springers grav. Det kan du läsa om ifall du söker i bloggen under november 2020.

Men hur gick det egentligen till när Sverige fick en koloni? För det var nog mer att få en koloni än att skaffa en. Jag läser just nu boken The island of the center of the world av Russell Shorto. Det handlar om staden New Yorks uppkomst och är en spännande historia om hur nederländarna koloniserade Nordamerikas ostkust, köpte Manhattan för en spottstyver av urbefolkningen och retade upp engelsmännen.

Visst hade Gustav II Adolf och hans mannar storhetsideal i vilket sannolikt ingick att synas också på världsscenen, men kunskaperna var få och futtiga och när villiga nederländare så tog hand om saken var den biff. Själv hade kung Gösta den store redan gått in i dimman vid Lützen.

Några direktörer i det nederländska West India Company var gramse över hur kolonin Nya Nederländerna sköttes, eller snarast inte sköttes, och när de kom i kontakt med Oxenstierna fick de sin idé. Att involvera Sverige, kanske redan då med baktanken att det bara vore för en tid, skulle ge dem flera fördelar. Dessutom var det allra viktigaste för dem: business as usual! Vilken flagga som vajade spelade ingen roll så länge pengarna flöt in.

Nederländerna var under 1600-talet världens kosmopolitiska och mest liberala smältdegel där idéer utbyttes, böcker trycktes och vetenskaperna tog form utan hänsyn till grupptillhörighet.

Nya Sverige fick pågå tills Peter Stuyvesant stolpade in med träbenet. Han förekommer i ett blogginlägg februari 2021. I februari 2021 kan du också läsa om Henry Hudson som hittade Hudsonfloden.

En riktigt intressant bok som jag har många sidor kvar av.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, usa, sverige
Den besegrades hatt ligger kvar vid slagfältet i Leipzig.

Du som följer bloggen någorlunda vet att jag sprintade runt med Sigge kring Leipzig och Brandenburg för några veckor sedan och kartlade var Cardell dragit fram med Wendes artilleri för att spöa Napoleon.

Nu finns reportaget att läsa i Kristianstads Journalen. Du hittar det här.

Napoleon står en halv meter kortare än drottning Luise av Preussen på Ostpreussisches Landesmuseum. Det var väl ingen regelrätt kärleksaffär dem emellan, kanske snarare tvärtom.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige
Ostpreussare som vi ser dom. Tennsoldater ungefär som de far hade för 80 år sen.
Museerna är öppna i Lüneburg. Så är det inte i hela Tyskland har jag förstått. Deutsches Salzmuseum ligger bara hundra meter västerut, men det spar jag till en regnig dag.

Däremot besökte jag Ostpreussisches Landesmuseum för några dar sen. Lite förvånande hitta ett museum för Ostpreussen i Lüneburg. Ostpreussen är ju snarast delar av östra Polen, Kaliningradområdet och delar av Litauen. 

Förklaringen sägs vara att när Ostpreussen upphörde att existera i samband med andra världskrigets slut så flyttade många ostpreussare just till det här området. De som inte drunknade i flyktingbåtarna på Östersjön som vi har glömt. Museet startade som ett jaktmuseum och därför möts man av ett vildsvin på bottenvåningen, liksom ett älghuvud som brölar om man går för nära.

I dag har det utvecklats till att berätta mer om Ostpreussens hela historia och det är onekligen en vit fläck på min karta. Mycket om krig, ransoneringskort och sånt, då det varit en stor del av ostpreussarnas liv.

En tillfällig utställning handlar just nu om sjöfararen Johann Adam Krusenstern som var ostpreussare eller ryss eller est eller svensk, eller som Wikipedia säger: "en rysk-tysk-baltisk geograf som tillhörde en i Estland bosatt gren av den svenska adliga släkten von Krusenstjerna." Han reste jorden runt, såg storögt på japaner och sibirier och fick en stolt fullriggare uppkallad efter sig. Men utställningen var tämligen ointressant.

Det som däremot fångade mitt intresse var avdelningen om konstnärskolonin Nidden. Den hade jag inte en aning om. Dit vill jag åka. Nidden heter Nida idag och ligger på en sandrevel som sticker ut från Litauen, bara ett stenkast från ryska Kaliningrad.

Jag tittar på verken från Nidden och inser att här finns ett baltiskt Skagen eller Mölle. Och konstnärer drog i klasar dit för ett sekel sedan. Där festade dom om rejält, badade nakna och irriterade lokalbefolkningen samtidigt som de prisade ljuset. Åh ljuset!  Nidden var orten för dagen.
Ostpreussarna som expressionisten Ernst Mollenhauer såg dem.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ryssland, litauen, polen

Under en dryg månad i Lüneburg har jag ramlat över åtminstone fyra demonstrationer, protester eller manifestationer. I går hölls en tyst minut för att hedra offren som kapsejsade i Medelhavet. 

Det var organisationen Seebrücke Lüneburg som arrangerade manifestationen som samlade en del folk. Mer än vad som syns här på bilden.
Jag fäste mig särskilt vid musiken som spelades före talen och fick en del tips på tyska artister av ljudkillen.

Nu ser jag fram emot 1 maj som ska firas med demonstrationståg som avgår från Lambertiplatsen. Det är alldeles utanför vårt hus. Ett riktigt 1 majtåg har jag inte upplevt sen i St Petersburg 2014.

Första maj i St Petersburg 2014. Alla deltog.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ryssland

Hamburg Hauptbahnhof var gränsstationen till äventyret för en ung tågluffare. Här började världen. Eller åtminstone Europa vilket var ungefär detsamma.

Jag tar lokaltåget från Lüneburg en lördag förmiddag i pandemins tid för en dag i Hamburg. Det blir i alla fall några timmar. Det är mycket som inte är särskilt romantiskt i den här klassiska hamn- och horstaden vid Elbe.

Runt bahnhof’en samlas som oftast ett brokigt klientel. Män som alltid funnits där, enskilda eller i mindre grupper. Spanande med mobilen till örat. Jag går lite planlöst förbi rader av frukt- och grönsaksbodar där kommersen är i full gång, sen viker jag av och går på motsatt håll. Minns fasaden på Hotel Atlantic från vykortet far skickade då han var här nån gång på 60-talet.

De som inte har råd med Atlantic ligger i klasar med skitiga täcken runt järnvägsstationen. Några kvarter bortanför rådhuset finns en annan värld. I Neue Wall trängs dyrbutikerna och unga kvinnor står i kö hos Louis Vuitton för att kunna köpa en chic handväska för några tusen euro.

Många butiker är stängda. Viruset håller Fritz und Gretchen hemma.

Jag trivs bäst längs Elbe. Rundtursbåtar, bogserbåtar, ett fyrskepp, en fullriggare och majestätiskt glider ett containerfartyg förbi på väg någonstans.

Vid hamnpolisens rödteglade hus pågår filminspelning. Det ska bli en säsong till av serien Notruf Hafenkante. Påhittade brott och olyckor underhåller trots att det bara är några futtiga kvarter till den äkta varan.

Jag tar trapporna uppför landborgen förbi Hotel Hafen och några kvarter senare är jag på Reeperbahn. Jag plöjer genom den sociala misären, förbi FC St Paulis supportershop och vidare mot Beatles Platz där beatlarna som full-size pepparkaksformar drar ett sista riff. De är vända rakt upp mot gatan med det motsägelsefulla namnet Grosse Freiheit. Missvisande här, där så många sitter fast i missbruk, beroenden och beteenden. Några hundra meter bort ligger Star Club där Beatles lirade för småpengar.

Jag spanar lite efter nischen som John Lennon trycker i på omslaget till sin platta Rock n’ roll, men jag hittar den inte.

På väg tillbaka mot bahnhof’en stoppar jag i mig en currywurst med pommes på Elbepromenaden och halsar en Becks till det. Köper glass och glor på en välvårdad svart folkavagn som får rött utanför den svenska sjömanskyrkan. Fascineras av affären som bara säljer fotogenlampor.

Sen har jag fått nog av Hamburg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Jag skrev ett reportage om cykling i Nederländerna för Kristianstadsbladets klimatserie. Det är publicerat idag på kultursidorna. Har du inloggning så läs det här.

Till reportaget bifogade jag en mer personlig betraktelse över att cykla i Amsterdam. Den fick inte plats i tidningen, så den kan du läsa här och nu.


Jag har sett den flygande holländaren.

Hen kommer, inte en, inte två, utan i tusental flygande över broarna i de gamla stadsdelarna i Amsterdam eller längs cykelbanorna som binder samman städer och byar över hela den nederländska nationen.

Hen är cyklist. Fort går det.

Jag förstår att det är sådan jag också vill vara. Hos afghanen Masr på Waterlooplein får jag napp.

Jag drar på mig masken och trevar mig in i Masr’s dunkla cykelverkstad. Det luktar olja, solution och gummi. Precis som jag minns från barndomen även om cykelmagaren på Pålsjögatan hette Arne. Inom en radie av cirka hundra meter finns det ytterligare två cykelhandlare i Amsterdam. De äro tusenden.

Längst in står Molly. Det billigaste Masr kan åstadkomma. En ”oma fiets” – mormorscykel. Svart som natten, oväxlad med fotbroms. Masr vill ha 60 euro så jag försöker bara dölja den ögonblickliga kärleken och pruta med en stilla fråga om lyse.

Alltså får jag både fram- och baklampa att hänga på och för tio euro till får jag ett lås, en flera kilo tung kedja med rejält hänglås så att man kan linda den runt närmaste lyktstolpe som alla andra gör.

För 70 euro är jag flygfärdig.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. I trafiken är man kung. Det finns inte en bil som verkar hotfull när Molly och jag närmar oss. De saktar in, ger företräde och släpper förbi. De accepterar att jag cyklar smalgator mot enkelriktat (det är oftast tillåtet) eller att jag kör förbi trots att bilarna har rött ljus. De håller vingelmån och de öppnar förarsidan med fel hand så att de samtidigt kastar en blick bakåt innan de slänger upp dörren.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. Fotgängarna har lärt sig respekt och håller sig oftast undan cykelbanorna eller också har de koll och hoppar snabbt undan när vi kommer. Molly saknar ringklocka men man kan ryta på skånska: Gå Väck!

Det är lätt att cykla i Amsterdam. Nästan varje gata har cykelbana. När snön kom var det cykelbanan som plogades, drivorna låg kvar på trottoarerna och modden slaskade på gatorna.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. De enda backar som finns är broarna över kanalerna i de gamla stadsdelarna. Det kan vara brant och snett ibland, men det är kort och sedan går det som tusan utför.

Det svåraste från oma Mollys horisont är att kryssa mellan alla dessa andra tusentals flygande holländare som far fram på sina elcyklar, paketcyklar och racerbikes, som om just de hade all rätt i världen på sin sida.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Anne Frank föddes samma år som min mor. Hon skulle också ha varit en 92-årig gumma på ett hem nånstans.

En vecka och 76 år efter det att britterna befriat lägerfångarna i Bergen-Belsen går jag runt bland massgravarna. Det är ofattbart. Jag är den ende besökaren under de dryga två timmarna som jag vandrar runt på området.

Det känns rätt skönt att vara ensam där. Jag känner mig på något sätt som en inkräktare. Jag har inte där att göra. De tiotusentals okända människorester som ligger i massgravarna har jag ingen relation till. Inte heller till de spridda judiska gravstenarna med sin hebreiska text där varje svårtydd bokstav tycks gråta, klaga.

Jag är inte ens tysk så jag kan inte heller dela den kollektiva skammen med alla de vars farfar och morfar, farmor och mormor ropade Heil, drog på sig SS-uniformen eller såg åt andra hållet då förtrycket hårdnade och grannfamiljerna försvann. 

Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp och på allvar blir berörd. Det är människor allihop som ligger därunder marken. Människor av kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Anne Frank ger dem liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam och tänkte på Anne Frank.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Anne Frank var ett av barnen i lägret. Hon dog någon månad före befrielsen. Jovan Rajs, den kände svenske rättsmedicinaren, var en annan barnfånge. Han överlevde och har med sin historia om lägertiden bidragit till utställningen.

Han är en av de som aldrig slutar att berätta.

Det är kallt. Vårens bitande snålblåst viner genom fleecejackan, men jag kan aldrig förstå hur kallt det var vintern 1944-45. Eller hur hungrig eller trött man kunde vara.
När jag går runt i blåbärsriset som växer i utkanten där tidigare fångbarackerna stod och där vildsvinen har plöjt med trynena bland de mjuka tuvorna så hörs det plötsligt en kraftig smäll och på den följer flera dova explosioner. Lägerområdet gränsar till militär övningsmark och när jag lyssnar kan jag också höra tanks på avstånd.

Stora delar av samhället Belsen, några kilometer söder om Bergen, är en enda stor militärförläggning och det pågår övning i skogen. Går jag utanför en osynlig linje kan jag bli skadeståndsskyldig.

Det dova dundret av artillerield och den militära närvaron ger en makaber inramning till min ensamma vandring över Gedenkstätte Bergen-Belsen. Det är ofattbart. Alltihop.

Massgravarna ligger som rektangulära kullar över lägerområdet. Jag vill inte räkna dem. Det är för många.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nils Viktor Andersson i La Force Publiques vita uniform, Ekvatorprovinsen 1906.

Podden om kung Leopold II av Belgien och hans rövarregim i Kongofristaten 1885-1908 finns ute.

Här kan du lyssna på den!

Det är Parisa Amiri som samtalar med bland annat Anders Claréus på Stockholms universitet som alltså fick ta rollen som samtalspartner om Leopold då jag fanns i Amsterdam. Eller ja, jag visste inte riktigt vad de skulle ha mig till, men det gjorde Anders bra. Flera av Parisa Amiris frågor var av den arten att jag inte hade kunnat svara på dem.

Men jag ifrågasätter varför man inte med ett enda ord nämner att hundratals,
kanske tusen svenska militärer tjänstgjorde i La Force Publique, motorn i Leopolds mördarmaskin. Frågan varför de gjorde det, och fortsatte göra det sedan världen faktiskt fått reda på hur det gick till i Kongofristaten, är en sån sak man borde reflektera över.

Den enda svensk som tas upp under 50 minuter är missionspastorn Sjöblom som protesterade mot vanväldet. En rättrådig svensk. Vad gjorde alla de andra svenska missionärerna?

I början av podden berättar man att starka scener kan komma att refereras, men det starkaste - att många var våra egna svenska släktingar som stod där främst i ledet och beordrade vidrigheterna - det instrumentet väljer man fullständigt att bortse ifrån.

Tyvärr tycker jag att man därmed också fjärmar sig från delaktigheten, ett ansvar som vi  måste inse. Det blir inte på allvar, när vi bara kan rycka på axlarna och hytta med näven åt kungen av Belgien. Det berör oss inte på samma sätt som när vi vet att onkel Nisse var med.

Det var nog en miss att inte ringa upp mig trots allt. Eller också är det bara en inköpt och översatt reportageserie som ska underhålla sina lyssnare utan att komma för nära.

Svenskt hyckleri har en lång historia, som jag skriver i min bok Detta fredliga uppdrag - om 522 svenskar i terrorns Afrika

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, belgien, kongo
Ett handskrivet dokument som berättar att Nils Viktor Andersson utses till polischef i Bombimba i Ekvatorprovinsen och flyttas från Bokatola. Den senare platsen var en av de värst utsatta och våldsammaste platserna i hela Kongo.
Ett handskrivet dokument som berättar att Nils Viktor Andersson utses till polischef i Bombimba i Ekvatorprovinsen och flyttas från Bokatola. Den senare platsen var en av de värst utsatta och våldsammaste platserna i hela Kongo.

För snart två månader sen fick jag ett mail där en producent för en pod undrade om jag kunde vara med i en inspelning/sändning och prata med programledaren om kung Leopold II.

Hen hade förmodligen sett att jag skrivit en bok Detta fredliga uppdrag om förhållandena i Kongofristaten under Leopolds tid.

Jag svarade att jag befann mig i Amsterdam men att de var välkomna att ringa så kunde vi prata om vad de hade tänkt sig.

Än idag har jag inte hört något mer. Ingen respons alls. Jag hoppas att de får ihop sin pod ändå. 

Leopold II är ju ett alldeles särskilt spöke i vår grymma historia. Driven av storvulna koloniala drömmar och en girighet av Guds nåde höll han i det yttersta ansvaret när kanske tio miljoner människor mördades eller fördrevs från sina hem i Kongo.
Journaliststrebern Henry Morton Stanley hade pekat ut vägen för honom. Min egen farmors fasters man, Nils Viktor Andersson från Ballingslöv, var en av hundratals svenska mannar som var Leopolds handgångna män, brandchefen i Stockholm Axel Svinhufvud eldade byar och räknade högerhänder från mördade bybor.

Det här med högerhänderna är inget fenomen som initierades av Kongostatens soldater i Centralafrika vid sekelskiftet 1900. Det hade stoltare traditioner än så, och när Svinhufvud och flera andra vitingar försökte skylla på infödda soldaters vana är det inte sant.

I Surinam, såväl i provinserna som numera är Guyana som i Surinam, skötte kolonialisterna redovisningen av mördade slavar på exakt samma sätt. Ur min kommande bok citerar jag Essequebo och Demerary Gazette från februari 1806:

”Mr Brandes, på plantagen Sousdyk, har anmält till de fiskala myndigheterna att en expedition mot förrymda slavar resulterat i att han dödat två och att en, som i förvirringen flydde till Mr Filéens marker där mötte samma öde. De tre händerna har sänts till Drossard.”

Boken om Guyana, ett falnande Eldorado ges ut i sommar. Så snart du kan beställa får du information här på bloggen, och vill du redan nu försäkra dig om ett ex, maila mig.

Boken om svenskarna i kung Leopolds Kongo kan du köpa via Bokus.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kongo, karibien, guyana, surinam
Monstermonumentet i Leipzig.

När jag läser mer om slaget vid Leipzig i oktober 1813 så ser jag att Fredrik Adlercreutz var kronprins Karl Johans adjutant. Fransmannen Karl Johan Bernadotte hade ju valt till svensk kronprins att efterträda sin adoptivfar Karl XIII.

Karl XIII, oftast kallas han mest hertig Karl, var ju bror till Gustav III som mördats, och skulle inte ha blivit kung om inte Gustav IV Adolf hade störtats i en ren militärkupp.

Ett av Gustav IV Adolfs fel ansågs vara att han gick i krig mot Napoleon. Och förlorade. Och Ryssland. Och förlorade. Han blev av med hela Finland till ryssarna och höll på att tappa hela Svenska Pommern till fransmännen. Han gjorde det också men fick tillbaka landsdelen.

Gustav IV Adolf kunde man ju inte ha kvar i rikets ledning.

Den som ledde militärkuppen var Fredrik Adlercreutz pappa, Carl Johan Adlercreutz, som var generalstabschef hos kronprinsen Karl Johan i Nordarmén som förföljde Napoleon från Berlins utkanter och söderut till Leipzig där det stora slaget stod 16-19 oktober.

Fredrik Adlercreutz fick medaljer och grejor och gav sig sedan iväg till Sydamerika där han blev kompis med frihetshjälten Simón Bolívar i Colombia, som täckte både nuvarande Colombia som Venezuela och Ecuador. Han blev utsedd till guvernör i en provins men fick åka hem när Bolívar trillade av pinnen.

Nils Adlercreutz var barnbarn till Don Federico och han blev regementschef för de skånska dragonerna i Ystad fram till regementets upplösmning 1927. Han red till sig ett lagguld i OS 1912 och deltog i första världskriget med tyskarna. Han har en gata på regementsområdet uppkallad efter sig. 

Och farfar är omdiktad i Fänrik Ståhls sägner av Runeberg:

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.


Man undrar ju om det var den nesan som gjorde att Adlercreutz stegade upp på kungens kammare och arresterade honom.
En annan Adlercreutz var Luitgard som gifte sig med en stilig officer i Kristianstad och fick livet förstört. Han har också en gata uppkallad efter sig på regementsområdet i Ystad. Han hette Sixten Sparre och blev flickmördare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige, finland

I dag har jag varit en månad i Lüneburg. I går for jag till Lüneburgerheden och vandrade. Det är ett ganska stort naturreservat, knappt tre mil väster om stan. Nästan på cykelavstånd.

Från orten Undeloh som ligger en bit in i reservatet utgår en rad olika vandringsleder. Jag valde M13 - står för Mittelschwer 13 kilometer. Fast särskilt svår var den inte. Heden har inte börjat blomma än, så det var ganska färglöst. Inte heller så mycket fågel- eller djurliv som jag hade hoppats på. Ändå var det inte så mycket folk ute på leden, åtminstone inte den jag hade valt.

Hela Undeloh verkar leva av naturreservatets dragningskraft på vandrare och naturmullar. Pensionat, hotell, kafeteriro, souvenirshoppar och glasskaféer dominerar byabilden.

Citronfjärilar, blåvingar och gulsparv noterade jag ute i spåret. Någon guldbagge kravlade runt i hedblomstren.

Jag irriteras till en del av mängden cyklar och cyklister som ständigt ökar på vandringslederna. Ett störande moment då de kommer farande ibland i rätt hög hastighet. Dessutom är ett återkommande irritationsmoment alla dessa illitterata hundägare som inte kan läsa skyltarna som säger att hunden ska hållas kopplad. Inte minst nu när barnkammarna i naturen görs i ordning för nya kullar.

I dag blev det vanliga rutten i Lüneburg. 14ooo steg och 11,09 km enligt min träningsklocka, 12,28 km enligt Runkeeper i mobilen.

Vädret blev bättre efterhand under de två timmar jag var ute. Noterade två fina nötskrikor alldeles invid stigen, flera mindre hackspettar och en spillkråka som jag kunder peka ut för en fågelskådare med kikare och drog in en och annan poäng. Och så farbrorn som leder sin rullator, stavgängarna och några joggare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Efter nästan två veckors paus är det dags att ta itu med slutforceringen av manuset till min kommande bok Guyana - rapport från ett falnande eldorado.
Det har gått utmärkt, jag har nästan inte tänkt på texten alls så det ska bli spännande öppna den på nytt.

För att klara läsningen och redigeringen fick jag köpa en skrivare. Det kan tyckas onödigt men kostnaden är inte så stor och den kommer jag att ha nytta av framöver. Skrivaren hemma gick till skroten i samband med flytten.

Boken består av tre delar, indelade landsvis; Franska Guyana, Surinam och Guyana. Det blir några uppslag med färgbilder. Slutprodukten ställer min redaktör Mats Lundman på Ultima Esperanza Books samman och utgivning beräknas till kring 1 juli, då vi har varmt, sol och är vaccinerade.

Boken är en reseberättelse som ramar in historiska händelser och personer.

Bland annat besöker jag Sloth Wellness Centre i Groningen i Saramacca i Surinam och ser hur de tar hand om vilda djur som kommit i kläm i samhället. Förutom sengångare och piggsvin möter jag där några myrslokar. Utdrag ur boken:

Myrslokarna är ganska små, som en mindre grävling, men har kraftiga klor, den karakteristiska nosen med sin smala långa tunga som den sticker in lite överallt för att få fatt i myrorna och så till den en robust svans, lika lång som kroppen, som den lindar runt grenar och stammar där den skickligt klättrar runt i träden.

Monique kan gå in i buren till myrslokarna och prata med dem. Praktiskt taget klappa om dem.

Daniel Rolander fångar i augusti 1755 en myrslok för att studera den men den dör i fångenskap i hans rum. Han har den i ett koppel som är fäst vid en stock och en natt lindar myrsloken repet runt stocken flera varv tills den slutligen stryper sig själv.

Myrslok smakar räv och luktar lite vilt, får han reda på av en slav på gården.

Läs hela inlägget »

Det fina magasinet På Österlen kommer ut med fyra nummer per år. Det har bland annat en fyllig avdelning med ny litteratur som har anknytning till Österlen.

Det är tidskriftens grundare Inga Lill Högberg som håller i den och hon dammsuger sydöstra Skåne på nya böcker. Självklart har hon hittat Brokiga Blad ur Ystads historia och presenterar den.

Är du intresserad av Brokiga Blad ur Ystads historia, eller systern Brokiga Blad ur Kristianstads historia, så hör av dig, per mail eller sms. Du hittar kontaktuppgifterna här intill i högerspalten.
En perfekt presentbok för den nyinflyttade, den historieintresserade, den som värnar om hembygden eller den som bara vill ha något kul att läsa och kanske samtidigt lära sig något nytt (gammalt).

Och - som Inga Lilla Högberg skriver - hon skulle gärna sätta någon av Börjes illustrationer på väggen. Gör det! Köp två ex och strippa den ena, rama in och gör tavlor till hela släkten. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En klassisk hjältestaty vid Dennewitz.

För tidningen Kristianstads Journalen har jag nu skrivit en artikel om Napoleonkriget 1813 då bland annat Wendes artilleriregemente som förknippas med Kristianstad deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig.
Det går att läsa i kommande nummer av KRJ. 
Om Dennewitz skriver jag bland annat:


Dennewitz är en bondby på cirka 300 invånare. Den ligger ännu några mil söderut i Brandenburg. Huvudgatan genom byn ser övergiven ut. Husen är sammanvuxna som radhus, bildar en enda mur ut mot gatan med portar stora nog för traktorer och jordbruksmaskiner. Bondgårdarna är, i motsats till det skiftade Sverige, koncentrerade i byarna.

Vid kyrkan står monumentet som minner om slaget i Dennewitz. En klassisk soldatstaty där general von Bülow, som nu uppgraderats till arméchef, med handen vilande på axeln på en knästående och skjutklar soldat. De står tvärs en övergiven kanon och von Bülow pekar framåt. Mot segern.

En bra bit upp på stenkyrkans fasad sitter siffrorna 1813 som ett magiskt tal som för alltid ska följa Dennewitzborna. Det finns också ett anslag som ber om livsrum för kyrktornets invånare, fladdermöss, ugglor och råkor. Tvärs över gatan ligger byamuseet som har en modell med 1 400 tennsoldater som åskådliggör slaget. Det är dock stängt på grund av pandemin.

Vart femte år klär man ut sig och leker ”völkerschlacht”.
 

Bügatan i Dennewitz.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Trots snålblåst och några hagelskurar idag så känns det i luften att våren är på väg. Solen tittar fram just nu och värmer.

Dagligen försöker jag ta en tur i skogen. Jag går från bostaden rakt söderut genom Kurparken, där stolarna tagits fram intill scenen och varslar om sommarens friluftskonserter, sen fortsätter jag över vägen och in i skogen på vandrings- och cykelstigarna.

Jag gick här med Pelle för fem år sedan, på väg från Öremölla till Pamplona. På några träd ser jag de gula pilarna vi följde. Några blågula pilgrimssnäckor finns också på några ställen.

Det blir en tur ned till stora vägen. Kanske 4,5 - 5 kilometer långt allt som allt genom blandskog. Det börjar bli grönt. Fler och fler småfåglar ansluter och nu sjungs det för fullt. Jag har noterat trädgårdskrypare, svart rödstjärt, gulsparv, ett antal hackspettar och nu senast också en järnsparv, som blev min första.

Mandarinanden simmar fortfarande omkring i en av dammarna tillsammans med sina adoptivföräldrar, ett gräsandspar. Några svanar och sothöns håller också till här. Jag har ännu inte sett uttern som ska hålla till i floden Ilmenau som jag följer ett stycke. Några rådjur har jag skrämt upp.

Skogspartiet ramas i väster in av Soltaustrasse och i öster av kleingärtner-föreningar, koloniträdgårdar. Även där börjar det bli viss verksamhet. Joggare, barnfamiljer och hundägare, en och annan stavgångare möter jag på vägen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Som skåning är kanske inte Gustav II Adolf den svenska kung som man har störst förtroende för. Men i trakterna av Leipzig har han sina supporters. Det märks på flera ställen.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i stans södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Kostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta. Han som brände Vä och spred skräck bland skåningar.

Kostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det är ju inte sant. När bryggarna i Kostritz drog igång jäskaren hade kung Gösta redan kommit i jorden.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor, en knalle marknadsför leverpastej, "sådana som på DDR-tiden" och allting är precis som vanligt förutom att alla har ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Kostritzern.

En bit norr om Leipzig finns ett monument över kungen och hans seger i slaget vid Breitenfeld. Där konstaterar man att den svenske kungen var mannen som gav dem religionsfrihet. Sådan har jag aldrig sett honom, men det var ju så när han i 30-åriga kriget stod upp för att försvara Luther gentemot påven. Storgatan genom Breitenfeld heter mycket riktigt Gustav Adolf Allée.

Sen är ju kung Gösta vansinnigt populär strax söder om Leipzig också, där han slutligen ramlade av hästen och dödades vid slaget på åkrarna utanför Lützen. Det får vi återkomma till.

Gustav Adolph kristen och hjälte, står det.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nietzsche i blå solglas på sin egen begravning.

Det vet väl alla vem man ska hälsa på om man är i  närheten av Lützen, Sachsen-Anhalt. Just det! Friedrich Nietzsche.

Den här djupingen och tänkaren (1844-1900), som blivit missaktad i eftersnacket, kanske ändå inte alldeles oväntat med tanke på sina übermännschen-idéer som passade nazisternas enkla ideologi alltför väl, är född och begravd i Röcken, en kilometer från Lützen bara.

Nietzsche blev ju galen till slut men innan dess hann han vara riktigt klok och flera av hans aforismer gäller ju ännu för sanningar, obehagliga eller ej. Vid den lilla kyrkan i Röcken finns en konstinstallation, en scen ur en av FN:s drömmar, där han själv står naken i två upplagor och följer sin egen begravning. I sanning ett bedårande verk. Sällan får konstnären något erkännande, men här heter han Messerschmidt så han måste jag ju nämna.

Nietzsche själv tänkte bland annat:

Det är dålig belöning för ens lärare om man för alltid förblir elev.

Det finns ingen vacker yta som också inte döljer ett fruktansvärt djup.

Alla verkligt stora tankar uppkommer då man vandrar.

Man bör hålla kvar vid sitt hjärta för om man förlorar det, förlorar man också sin hjärna.

De som ses dansa betraktas som galna av de som inte hör musiken.

I himlen saknas alla de intressanta människorna.

Det finns inga fakta, bara tolkningar.

Det som inte dödar oss gör oss starkare.
(Se där! Du kunde ju också ett Nietzschecitat.)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Monstermonumenten i Leipzig.

Sigge och jag är på monumentkikartripp. I Leipzig har vi hittat ett av de allra största - monumentet över slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813, då hundratusentals soldater drabbade samman så det rök om det.

Det var alla mot Napoleon. Eller åtminstone en koalition på sex stater, varav den unge Bernadotte, som numera kallade sig Carl Johan och var svensk kronprins, var ute efter att näpsa sin förre landsman och polare Napoleon.

Svenskarna representerades bland annat av Wendes Artilleriregemente och i regementets standar finns Leipzig broderat som en av de lysande segrarna man bärgat. Ska vi vara helt ärliga lär dock Carl Johan bestämt sig för att spara sina svenska mannar så gott han kunde, hålla dom lite i bakgrunden, för att sen kunna bita dansken i svansen uppe i Norden istället och plocka Norge av dem.

I vilket fall - hundra år efter slaget - invigdes det som då var Europas största krigsmonument. Då, för snart hundra år sedan, månader innan världens på nytt sattes i brand, var monumentet ett sätt att visa Tysklands folk hur storslagna man var. Det här är ett riktigt maffigt pre-kommunistiskt öststatsmonument. Vi vet ju hur det gick med den tyska storvulenheten och idag är man klart ödmjukare. Föreningen som renoverat och driver monumentet, inklusive bistro och souvenirshop (som dock är coronastängda), vill numera ha det här till att vara en plats för en öppen dialog och kritiska reflektioner över historien.

Joggarna har tagit över.

Vackert så. Det här är ju heller inget som aldrig så uppretade folksamlingar välter i någon sorts historierevisionistisk nit.

I ett buskage några hundra meter bort står kuriöst nog ett fundament som hånar Napoleon och hans nederlag. Det var där han glodde på förödelsen.

I Leipzig, som har ett coronaläge (inzidenzwert!) dubbelt det i Lüneburg, men hälften av det i Skåne, har ju också en blond kalufs till fotbollsspelare sin hemmaplan. RB Leipzig är ett av Bundesligas bättre lag, men stan vimlar istället av Lokomotiv Leipzigs blågula klistermärken och slående grafitti. Pengar kommer aldrig kunna köpa folkets kärlek.

FC Lokomotive Leipzig spelar idag i Regionalliga Nordost men var under DDR-tiden landets mest framgångsrika klubb med bland annat finalspel i Cupvinnarecupen.
Klubben har kursat, bytt namn och haft sig genom åren. Bland gamla spelare hittar vi bland annat förre MFF-tränaren Uwe Rösler.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förbigången blev han, Dahlberg. Inte nu längre.

En stor del av kapitlet om Surinam i den kommande boken om Guyana har jag ägnat åt att kartlägga den svenska slav- och plantageägaren Carl Gustaf Dahlberg.

Någonstans hittade jag en uppgift att Dahlberg utsetts till riddare av Svärdsorden. Jag ville ha uppgiften bekräftad och mailade Riksarkivet med en fråga.
Sen googlade jag själv och hittade medlemsmatrikeln för riddarna och letade upp kring 1770. Idel ädel adel och officerer. En orsak till att jag var skeptisk till uppgiften att han skulle ha varit riddare är att ordenstecknet delas ut till officerer, och Dahlberg lämnade officiellt det militära livet som underlöjtnant i den nederländska armén. I den svenska nådde han graden sergeant.

Först hittade jag honom inte och besvärades av att det låg små lappar inlagda i de inscannade sidorna, tills jag studerade en av lapparna närmare. Där fanns han!

Den 27 november 1775 blev han riddare av Svärdsorden. Gustav III var kung. Dahlberg noteras här som "öfverste luitenant" i holländsk tjenst och justitieråd i Surinam. Fint ska det vara. Jag har sett uppgifter både att Dahlberg, förutom överstelöjtnant skulle ha varit kapten och överste.Det går inte att bekräfta. Däremot deltog han i kolonisternas egen milis, som alltså inte tillhörde den reguljära nederländska armén och där skapade han sig möjligen titeln kapten.

Hur som haver. Riddare blev han, som så många andra. Under andra världskrigets första hälft vimlar det av tyska, italienska och finska officerare som blir svenska riddare. En del spanska officerare som lyckades kväsa demokratin belönades också med svensk riddarstatus. I slutet av samma krig hittar jag någon enstaka amerikan. Som om det inte var lika kul längre. Och det var det ju inte.

Kunglig Maj:t står för ordnarna, svarar Riksarkivet efter en dryg månad, och vill jag ha hjälp hitta Dahlberg kostar det 225 kronor per 15 minuter. Fast å andra sidan håller de på max en timme.

Då är jag sedan länge färdiggooglad.

Läs hela inlägget »

Vid mina vandringar längs Amstel i Amsterdam blev jag bekant med den här herren - Spinoza. En portugis och jude som skyfflades ut i kylan av församlingen för att han hade åsikter som man inte skulle ha.

Först när jag nu en vanlig tisdagskväll i april startar en googlelänk från Wendes Artilleriregemente i Kristianstad via slaget vid Dennewitz över Leipzig och Lützen vidare till Gustav II Adolf och Pufendorf så hamnar jag åter hos Spinoza. 

Han tänkte:

Om du vill att nuet ska bli annorlunda mot förr, studera historien.

Det spelar ingen roll hur tunna skivor du skär, de får alltid två sidor.

Det största en människa kan ägna sig åt är att lära sig förstå, för att förstå är att vara fri.

Ju mer du kämpar för att leva desto mindre lever du. Ge upp föreställningen att du måste veta vad du sysslar med.


Baruch Spinoza, Amsterdam 1632-1677

Pufendorf kan du själv googla.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Bilden från Nobels Krümmelfabrik tog jag för några år sedan då jag strosade runt i skogen.

För någon vecka sedan gick jag upp i vattentornet i Lüneburg och såg mig om i världen. Långt i horisonten skymtade den vita fasaden på kärnkraftverket i Krümmel, vid Elbe.

Svenska Vattenfall äger kraftverket. Inte driver det. För det har stått stilla i ganska många år nu. Det bara står där och kostar pengar. Den allmänna opinionen i Tyskland fick stopp på kärnkraften efter Fukushima i Japan.
Dessutom finns det undersökningar som visade på en förhöjd andel leukemi bland småbarn i området när kraftverket var i drift. Det har däremot aldrig blivit statistiskt säkerställt att det berodde på närheten till kärnkraftverket.

Det vi vet om kärnkraft är att det är ett kolossalt slöseri med pengar. Samtidigt som det binder upp hundratals generationer i framtiden att ta hand om ett mycket giftigt avfall.

I skogen alldeles bakom kärnkaftverket ligger ett annat och mycket spännande stycke svensk historia. Här ligger resterna av den dynamitfabrik som Alfred Nobel ägde och var den plats där dynamiten föddes. Här i skogen finns alltså upprinnelsen till Nobelprisen.

Flera gånger under 1880-talet flög fabriken i luften då man handskades lite ovarsamt med nitroglycerinet innan man lärde sig. Det var till och med så att de tyska arbetarna inte ville jobba för Nobel längre utan svensk arbetskraft importerades. En tämligen outforskad emigrantvåg.

Fabriken ligger i ruiner. Det lastar vi inte Alfred för. Under världskrigen exproprierades fabriken och blev ammunitionstillverkare åt Wehrmacht. Och fullt förståeligt ett mål för brittiska Lancasterbombare. Därför ska man inte tassa ut i ruinerna i jakt på bästa bilden. Det händer än i dag att 75-åriga blindgångare påträffas i Tyskland.  

När jag putsat upp ansiktsmasken och får tillgång till museet i Geesthacht så ska jag berätta mer. Det är knappt tre mil dit.
 

Här står det och kostar svenska skattebetalare pengar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om man inte vet vart man ska är det ingen risk att man kör vilse. Puh delade den visdomen med Nasse.
Jag gör den till min och Sigges och efter en lång påskdagsförmiddag med korrekturläsning drar vi iväg från Lüneburg utan susningar om vart vi är på väg. Ungefär när det börjar bli tråkigt inser jag att vi är ganska nära Schwerin, så vi kör dit.

Wow! Jag hade ingen aning om att Schwerins slott var av den digniteten. Så jag klämmer en bild med mobilen genom vindrutan och sen blir det en u-sväng och så hem igen.

Albrekt av Mecklenburg, Henrik Lejonet och flera andra gubbar har varit här och stimmat.

Jag säger bara: Hamilton, Wachtmeister, Stjernswärd och Piper, släng er i väggen. Det här kallar jag slott.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är påsk. Då ska man lyssna på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach från Berwaldhallen i Stockholm.

Bara så du vet det så sjöng han själv i kör i Michaeliskyrkan här i Lüneburg i sin ungdom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Långfredag åker man på konstrunda.
Jag for till Uelzen som ligger några mil sydostvart, ner mot Braunschweighållet fast inte alls så långt.

Där besåg jag järnvägsstationen.
Vi vita medelålders och lite till män som var barn på 60-talet och hade förmånen hamna i en medelklassfamilj, lekte med elektriska tåg. Märklin. I Tyskland ser jag semaforer, vagnar, järnvägsövergångar och stationshus som skulle kunna vara Märklin lite överallt.

Inte i Uelzen.
Stationshuset pimpades vid millennieskiftet av den rätt udda konstnären Friedensreich Hundertwasser eller till och med Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser för att vara korrekt.
Han sade nått i stil med att den raka linjen är ett jävla otyg, fast han uttryckte det nog elegantare.
Så designade han stationshuset i Uelzen och sen dog han. Hundertwasser var österrikare till födsel och nyazeeländare i graven.

Det är många runda hörn och krumbukter, en del lutande golv. Mycket glansig mosaik, pelare och lite moskékänsla över stationsbyggnaden. Så var Hundertwasser också inspirerad av Marocko. Herrtoaletten är ett mästerstycke och jag är glad jag var nykter då jag var där...

Uelzen i övrigt:
Tja. Det är en rätt charmlös liten håla som tydligt kompenserar detta med konst. Det står 21 bautastenar i granit i city sedan 2008, dekorativt målade i näst intill grafittistil av Dagmar Glemme, från Halland (tror jag).
Långfredag är det mesta utom eiscaféerna stängt. Det är två grader och snålblåst om nacken. Även jag avstår glassen.

I parken där Sigge väntar står en stor bumling enbart med texten 17 juni 1953. Det är allt. Alla vet. Dagen för folkupproret i DDR.

Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ystads Allehanda berättar att färjan Skane Jet gjort vårens första resa Sassnitz - Ystad.
Det är bra. Det känns inte så långt hem som om man skulle behöva åka via Rödby och Köpenhamn.

Jag åkte premiärturen i september för Hufvudstadsbladet i Helsingfors räkning. Då skrev jag bland annat så här:


"I mars i år lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.

Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin."

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige

Köper nya vandrarkängor. Går 10 000 steg med dom. Ska vända. Ser mandarinand i skogsgöl. Tar taskig mobilbild. Sprintar hem och hämtar kamera och cyklar tillbaka ut i skogen.

Den finns kvar. Skorna var bra.

Glad Påsk!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com