2021 > 02

Mr Bobb i grilltagen på självständighetsdagen i Georgetown.

Jag närmar mig slutet på kapitlet om Surinam i min kommande bok om Guyanaländerna. Nu är det dags att dra upp synopsisen för den avslutande delen, den som ska handla om Kooperativa Republiken Guyana.

Att gå igenom bilder är en del i förberedelserna inför skrivandet. Det är precis ett år sedan jag damp ned på Ogle airport med Trans Guyana Airways Cessna Grand Caravan från Zorg en Hoop i Paramaribo.

Jag skrev så här på facebook:

"Jag försökte dela taxi med en hyfsat ung man (tatueringar och spruckna byxknän skvallrade om en annan generation med andra värderingar) men tjejerna på immigration ville specialstudera mitt pass, så han orkade inte vänta.
Istället städslade jag Mr Bobb. En stor man i en gul taxibil. Han började med att förklara att mitt val av hotell var ett riktigt taskigt val. Det låg mitt i det område i Georgetown där man överhuvudtaget inte borde vistas..." 


Mr Bobb - jo, han stavade det själv så, var en hedersman. Förutom att han körde taxi så ägde han ett ungdomslag i fotboll. När det var självständighetsdag i Guyana så var han i full gång med grillen för att dra in lite pengar till lagen. Dagen efter mötte jag honom igen. Då hade någon stulit den ena av de båda grillarna som han hade släpat dit. Den nya, suckade han.

Georgetown var nog ändå ett rövarnäste. Under ett halvår före och efter läste jag regelbundet Guyana Chronicle och Stabroek News för att följa vardagen där. Lokaltidningen är alltid ett bra tips om du ska resa någonstans. Mord, rån och fatala trafikolyckor var vardagsmat.

Men också annat. Man kan till exempel läsa om "the cricket ombudsman" i Guyana Chronicle och om ett bygge av en kokosnötsfabrik som ger noll utsläpp i konkurrenten Stabroek News.

Jimmy och Anette från Modesto i Kalifornien som jag träffade i Rupununi hann inte mer än sätta fötterna på trottoaren i Georgetown innan de var väskryckta och hotade med vapen.

Ett hus mitt emot Pressville Hotel som jag slutligen hamnade på hade brunnit någon av dagarna innan jag kom. Det var ändå ett bra hotell. Mr Prescott som var hotelldirektör kom till frukosten, hälsade, tog i hand och undrade om jag hade sovit gott. 

Minnena från Georgetown återvänder pö om pö. Jag återgår till skrivandet. Du kan ju läsa Stabroek News så länge...
 

En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien
Pampus, som ön ses från Muiden.

En bit utanför Amsterdams stadssportar hittar man i en ring runt staden med jämna avstånd de fort som utgjorde huvudstadens försvarslinje - Stelling Amsterdam. I dag är hela millevippen, 46 fort, förklarat som världsarv av FN.

Ett av dem utmärker sig lite mer än de andra. Det är ön Pampus som ligger i inseglingsrännan till Amsterdam. Fortet är byggt på en ö som är byggd på en sandbank. Här hamnade de gamla segelskutorna i väntan på högvatten på den tid det begav sig, de låg för Pampus, som det hette.

Det tog tio år att bygga Fort Pampus med ö och hela baletten stod klar 1897. Ett utmärkt läge, men ett jäkla jobb. Inte har fortet kommit till användning i krigstid heller. Under första världskriget var Nederländerna neutralt och när det var dags för det andra så hade man redan skrotat anläggningen.

Sista vintern under andra världskriget var förfärlig för nederländarna med brist på mat, värme och annat. Då rodde man ut till Pampus och högg ned vartenda träd. Tyska ockupationsmakten började få ont om stål, så tyskarna rodde ut och plockade med sig allt av metall. Ön formligen strippades på både det ena och det andra, vilket inte hindrade studenter från en ockupation under 1962, där de satt på Pampus, spelade Beatles och lät håret växa.

I dag är Pampus en turistattraktion och man kan ta sig dit ut med båt från Amsterdam eller från mysiga Muiden, öster om Amsterdam. Vill man kan man hyra hela ön och festa på fästningen.

Vesting Muiden dateras så långt tillbaka som 1577. Det är ett av de 46 fort som utgör Stelling Amsterdam.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Artilleristen Lars Ingemund Hägg på lönelistan hos Sociëteit van Suriname. Visst är det snyggare än ett av dagens excelark?

Jag skriver om Surinam i min bok om Karibien, eller rättare sagt, Guyanaländerna. En av källorna till ett kapitel om svenske slav- och plantageägaren Dahlberg är Daniel Rolanders dagbok från sin tid som Linnés apostel i Sydamerika.

Han skrev en fantastisk dagbok som för en handfull år sedan översattes från latin till svenska av James Dobreff, Arne Jönsson och Helene Schmitz. Boken heter Ur regnskogens skugga. Ett praktverk.

När Rolander lämnar Ystad hamn för den stora resan till Paramaribo via Amsterdam har han sällskap av Dahlberg, dennes syster Magdalena, en herr Vult och en Lorentz Hägg.

När jag i min forskning söker i rullorna hos Sociëteit van Suriname som ägde och styrde i kolonin hittar jag artilleristen Lars Ingemund Hägg, som skulle ha dött 1760 och ligga begravd i Fort Zeelandia i Paramaribo.

Jag googlar Lars Ingemund Hägg för att eventuellt hitta mer om denne okände soldat. Och får träff på en med nästan samma namn - en liberal debattör i 2000-talets Sverige. Sannolikheten att de båda inte skulle vara släkt är liten, så jag mailar dagens Ingemund Hägg. Denne vet ingenting men sätter egna kunskapare på spåret. Som hittar en artillerisergeant Lorents Hägg som föddes i Visby 1730. Då gör jag också kopplingen till den Lorentz som Rolander träffade i Ystad och hade följe med på resan. Just det, Lars på latin är ju närmast Lorentz.

Ingemund Hägg d.y.'s släktforskare hade kört fast vid att Lorents försvann i Holland. Jag kunde bidra med att han faktiskt kom en bit längre. Han deltog i maroonerkrigen i Surinam, levde några år på en osannolik plats i en lika osannolik tid innan han avled och begravdes på Fort Zeelandia. 

Lars Ingemund Hägg d.ä. visade sig vara Ingemund Hägg d.y.'s  farfarsfarfarsfarbror. 

Det blev fem rader i min bok och en ny notering i det Häggska släktträdet.
 

Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, surinam, karibien

För någon vecka sen cyklade jag söderut från Amsterdam längs med Amstel för att spana in vilka ankor som paddlar runt i det enorma vattenrike som Nederländerna är.
Vanligast är sothönsen, men också en del snatteränder och bläsänder, förutom då gräsänder.

Och en häger här och där. Både gråhägern och den vita kohägern. Nilgås förstås och en och annan skånsk stork.

Men häger behövde jag ju inte cykla ut på landet för att få se. Under kvällspromenaden plockade marknadsknallarna undan efter dagens marknad på Albert Cuypstraat. Fem-sex gråhägrar var ivrigt behjälpliga när fiskbilen packade ihop. Fullkomligt orädda.

Under broarna längs Prinsengracht flög fladdermössen sina blixtsnabba turer. Då tänkte jag på Wuhan och insåg att det snart var utegångsförbud. Dags bege sig hem.

Magere brug över Amstel
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Schreierstoren i Amsterdam stammar från 1400-talet.

Inte så långt från St Olofssteeg i Amsterdam och den gamla stadsporten som inte finns kvar står ett torn från 1400-talet. Där kan man köpa pannkakor och hade det inte varit lockdown kunde man suttit där och fikat också.

Detta är Schreierstoren - vilket jag inte kan översätta, men låt oss kalla det för jämmertornet. Här stod kvinnorna kvar, vinkade med näsdukarna och grät en skvätt när männen satte segel och for ut på haven. En blev så ledsen att hon blev galen. Några kanske pustade ut istället.

Neederländerna, Amsterdam inte minst, var under några sekel, 1500 och 1600-tal, Europas absoluta ekonomiska och kulturella centrum. Här målade Rembrandt, här byggdes kyrkoorglar, här ritades kartor och härifrån for upptäckarna och kolonisterna iväg.

En av dem var Henry Hudson. Han for från Schreierstoren en vårdag i april 1609. Han var engelsman och redan befaren. För Moskovitiska kompaniet försökte han först ta sig norr om Ryssland, nordostpassagen, till Kina. Det gick åt skogen. Men han utforskade Svaldbards kuster, hittade Jan Mayen och Novaja Zemlja och lät sig nöjas med det.

Så var det nordvästpassagen istället som lockade. Det gick inte heller så bra. Men han hittade Hudsonfloden, spanade in Manhattan åt holländarna, och fortsatte norrut. Då gick det åt pipsvängen. Han och båten och mannarna frös in i isen. När våren kom och ransonerna var knackiga blev det myteri och kapten Hudson, sonen hans och ytterligare någon som var trogen chefen sattes i en liten båt och puttades iväg från moderskeppet. Myteristerna svalt, dog, åt upp varandra och någon av dem hittade slutligen hem igen.

Henry Hudson och hans sällskap försvann. Det kan man tänka på när man köper en pannkaka med sirap, vispgrädde och hallonsylt.
 

Plattan på Schreierstoren sattes upp 1927 av Historiska sällskapet i Greenwich village.
Läs hela inlägget »
Max två klantar i vinkel. Alltså kunder i butiken, men så mycket nederländska kan du väl?
Max två klantar i vinkel. Alltså kunder i butiken, men så mycket nederländska kan du väl?

Myndigheternas presskonferens idag gav precis det resultat som ingen vill ha i Nederländerna. Det är fortsatt lockdown som gäller. Åtminstone fram till 15 mars. Då är det dessutom val.

Jo, en lättnad blir det som kommer att märkas. Nederländarna kommer att bli fina i håret, för frisörer och nagelverkstäder får öppna, liksom kiropraktiker och några andra udda yrkesgrupper.

Krögarna får fortsätta sälja take-away käk bakom ett bord i entrén och alla andra butiker, förutom livsmedelsaffärerna och apoteken, får hålla fortsatt stängt. Man ska kunna ringa och beställa varor och sedan hämta det, men det är allt. Vi behåller masken på och vi räknas i butiken.

Ändå tror jag att det känns som om det sker en uppluckring hela tiden. Att butiksinnehavare och krögare tar för sig lite i taget. I dag var jag i Haag. Där köpte jag en bok i en bokhandel. Såg boken i fönstret, dörren var öppen, fast det var avstängt in i butiken. Bakom en glasskiva satt bokhandlaren och när jag mumlat fram vilken jag ville ha genom masken så gick affären smidigt.

Frågan är hur protesterna kommer att bli framöver. Det har tidigare varit oroligt och i söndags var det återigen tusentals människor på Museumsplein som demonstrerade, eller bara njöt av det vackra söndagsvädret. Även i Vondelpark hade tusentals amsterdamare bestämt sig för att söndagspromenera.

Tredje veckan i februari steg antalet covidfall med 19 procent i Nederländerna.

Vilken bok jag köpte? An atlas of extinct countries av Gideon Defoe.
 

Kreativ protestant i parken vid Museumsplein i söndags, 21 februari.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Det fanns en gång i tiden en stadsport i Amsterdam som hette St Olofsporten. Den är inte kvar, men varje gång jag traskar Zeedijk i Chinatown mot järnvägsstationen så passerar jag St Olofssteeg, en liten tvärgata ungefär där porten fanns.

Porten revs när stan växte och bredde ut sig.

Så då är frågan – vilken Olof handlar det om? Är det han som spökar på Österlen, St Olof, alltså Olav Haraldsson som säkerligen hade varit lika förvånad som jag över att han genom årtusendet som gått fått tillnamnet ”den Helige”. För att inte tala om vad många av hans kollegor på tiden hade tyckt...

Jag ser inget heligt med Olav men slaget vid Stiklastad i Norge då Olav aldrig mer reste sig räknas som kristendomens befästande i vårt västra grannland och det har väl kyrkan sett som angeläget att högtidlighålla och ett litet helgon då och då kan vara bra att sticka till församlingen. Däremot sägs det ingenting i de kyrkliga annalerna om att han eventuellt mördades av sina egna. De hade väl tröttnat på honom.

Olav kallades under sin levnadstid istället för Olav Digre, vilket lär kunna översättas till ”den tjocke”.

När Knut den store, Harald Blåtands barnbarn, Sven Tveskäggs påg, var i England och regerade for Olav Haraldsson till Själland tillsammans med svågern och stockholmaren Anund Jakob där de förgrep sig och levde jävel. Knut for hem och svågrarna gömde sig i Helge å, troligen en bit söder om nuvarande Kristianstad. Massgravar vid Åsum tyder på att det kan vara Olavs, Knuts och Jakobs mannar som stupat där. Året var 1026.

Knut vann och Olav drog hem till Norge, men när Knut kom dit två år senare stack Olav igen. Den här gången till Novgorod och kusiner i Ryssland. Hur det var så återvände han hem för att försöka restaurera ett skamfilat rykte, men kom inte längre än till Stiklastad.

Over and out.

Det sägs att Olav Haraldsson döptes, eventuellt konfirmerades, i katedralen i Rouen. Där ligger skåningen Gånge-Rolf i en stensarkofag. Han måtte ha vänt sig flera gånger när Olav var i närheten.

En annan Olav var ju Olav Tryggvason, han som kallades Kråkben och var konge i Norge några decennier före den helige tjockisen. Han stöp av båten i slaget vid Svolder år 999. Liksom den siste skånske kungen Strut-Harald gjorde. Var Svolder ligger är fortfarande okänt, men historikerna gissar på Ven i Öresund, möjligen Rügen eller i närheten av Mön.

Ja, sen är det ju inte ens säkert att St Olofsporten i Amsterdam är uppkallad efter norrmannen. Det kan vara St Odolphus som åsyftas, ett mer lokalt helgon som särskilt värnar om kanalerna. 

Att St Olof på Österlen är uppkallat efter Olav Haraldsson är väl däremot riktigt. Det handlar om källan och legenden och kyrkans behov av idoler.

Källkritik: Det mesta jag har skrivit här kan rådbråkas av historiker och forskare. Vi är inte säkra på årtal, vet inte var Slaget vid Helge å hölls, var Svolder ligger, om Olav mördades av sina egna eller om Gånge-Rolf var skåning eller ens om det var han som invaderade Normandie och kom att kallas Rollo. Det kan ju vara en god historia i alla fall.

Här ligger skåningen Gånge-Rolf i katedralen i Rouen.Eller, ja? Dick Harrison tror att Rollo och Gånge-Rolf var två olika personer. Rollo var dansk (alltså möjligen skåning), Gånge-Rolf norrman.
Läs hela inlägget »
I Aldenhofparken i Maastricht stod min vän från vandringen genom det franska kulturlandskapet, Charles Ogier de Batz de Castelmore, som vi alla känner som d'Artagnan - odödliggjord av Alexandre Dumas, men i verkligheten stupad i Maastricht den 25 juni 1673 då staden belägrades av fransmännen. Han lär ha varit 62 år gammal vid tillfället och föll för en kula, ingen värjspets.

Även om storyn De tre musketörerna är påhittad finns det en historisk bakgrund som Dumas lutade sig emot. D'Artagnan är således en faktisk figur i 1600-talets mitt och hans uppdragsgivare var kardinal Mazarin - Frankrikes försteminister, som egentligen var sicilianare och hette Mazarini. Anledningen att jag överhuvudtaget nämner Mazarin är inte för den goda smakens skull utan för att han red med Karl X Gustav i dennes tåg över Stora Bält 1658, som fransk krigsobservatör och ambassadör. Detta ödesdigra fälttåg för oss skåningar.

Nederländerna är nedlusade med gamla hus och byggnader. Äldst hittills är den gamla stadsporten i Maastricht som har årtalet 1229 på en skylt. Det löper en stadsmur runt i alla fall en del av stan, några kanoner pekar mot floden Maas och när en stor pråm arbetar sig förbi bildas en resonans så man näst intill inbillar sig kanonmuller från fronten.

Karl Marx storasyster Sophia bodde i stan och Kalle var här och hälsade på 1865. Kanske korrläste han Das Kapital under sin månad i Maastricht, för den gavs ut 1867. Skylten sitter på ett hus på  Bouillonstraat (buljonggatan?), men en felfinnare har på internet berättat att Marx syster visserligen bodde här, men inte när Karl kom på besök. Då hade hon flyttat. Plattan sitter alltså på fel hus och han ser sliten och hålögd ut.

Innan jag reser tillbaka till Amsterdam glider jag med ansiktsmasken uppdragen, som en annan Black Bart, in i gamla fina Augustijnenkerk, Augustinerkyrkan. Den är numera pop-up-saluhall och går under namnet Bananenboxer. Där saluförs allehanda grönsaker, frukter, marmelader och drycker. Jag fyller korgen med två belgiska trappistöl, ett par pyttemarmeladburkar, en ingefärashot och en italiensk juice med pinuppa på etiketten. Hon heter Smeralda och ska smaka mint. Det rustika kyrkorummet levererar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Juni 2017. På spaning i Etnas lavafält. Tre månader tidigare skadades en handfull personer i samband med ett utbrott.
Juni 2017. På spaning i Etnas lavafält. Tre månader tidigare skadades en handfull personer i samband med ett utbrott.

Vi har sett värre, sa de italienska myndigheterna i morse när Etna fick ett utbrott. Men man stängde flygplatsen i Catania då det regnade småsten och aska över landningsbanan.

Några pressröster skriker om ett stort utbrott, andra om ett mindre. Vill man följa det pågående utbrottet ungefär som den stora älgvandringen, så finns det en rad webkameror att spana in. Det ser ganska lugnt ut nu tycker jag nog.

Etna är ett imponerande stycke natur, 3324 meter över havet där det ligger i de östra delarna av Sicilien. Trots att det med jämna mellanrum får för sig att spy ut lava och aska så bor det folk i ett par tre byar ganska nära inpå. Det är också ett stort turistmål. Att trampa omkring i de enorma lavafälten, förbi de många olika kratrar som bildats, ger perspektiv på vår vidunderliga värld. Att ge sig ut i dem i flip-flops är däremot inte att rekommendera. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: italien

Kommunen på Saba söker ny turistchef. 

Se annonsen på Saba News.
Avgående turistchef heter Glenn Holm. Någon Göteborgsvits på det?

Det är inte fullt ut ett år sedan jag besökte Saba. Tog the Edge ut från poliskajen alldeles vid Simpsons Bay Bridge på St Maarten. Den där bron som de dyra segelbåtarna med jämna mellanrum brakar in i.

The Edge är en katamaran. Ett missfoster till båt som for som en vante i den krabba karibiska sjön. Men till Saba kom vi, jag och min yogalärare. Vi hade bokat över nätet och skulle ta turen med att trekka till toppen av Mount Scenery, som är Nederländernas högsta bergsknalle med sina 877 meter över havet. Det finns en led som går uppför.

Väl i hamn hämtades vid tillsammans med ytterligare en handfull turister av en liten van och for mot Sabas huvudort The Bottom, som ligger i en dalsänka. En lilleputtby med gulliga små holländska hus och trädgårdar med fina blommor. Vägen upp skulle egentligen inte finnas, för det sades att det var omöjligt att anlägga en väg här. Det brydde sig inte Josephus Lamberth Hassel om. Han byggde i alla fall. En väg från flygplatsen till hamnen, genom alla fyra byarna på ön. Ja, han byggde flygplatsen också. För det gick inte heller.

Hassel tog helt enkelt en korrespondenskurs i hur man anlägger vägar, satte lokalbefolkningen på fötter och fixade vägen 1938. Den är drygt en mil  lång.

Vanen släppte av oss där leden uppför Mount Scenery börjar. Efter lite letande hittade vi våra förbeställda lunchpåsar och satte av uppför. Uppför. Det var ansträngande 1064 trappsteg innan man kom upp bland molnen då det snabbt blev svalare och fuktigt. När molnen gled iväg var det fin utsikt på alla håll. Det var brant och grönt och blommor, en höna och en orm, och sista biten segade man sig upp med hjälp av ett rep.

En dagsutflykt till Saba var perfekt. 

Läs hela inlägget »

I helgen åkte folk skridskor på kanalerna, drack varm choklad i hörnen av smalgatorna, byggde snögubbar och drattade på ändan på trottoarerna. Till och med SVT har visat galna holländare som skrinnat livet av sig.

Det gällde att passa på. I dag har det varit tio plusgrader och i helgen sägs det att termometern ska nå 16-17 grader.
Jag tog Molly (fast hon heter Hjulia, namnsdagsbarn!) på en tur. Vi cyklade ut ur stan, rensade näsa och bihålor med det som bönderna redan hunnit pytsa ut över ängarna. Det blev en selfie med en av de mest kända holländarna - och det är inte Marco van Basten, utan...?

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Ernst Lindemann var fartygschef på den tyska kryssaren Bismarck. Flaggskeppet i Hitlers Kriegsmarine som egentligen bara deltog i ett enda slag i maj 1941 och då gick det åt pipsvängen.

Jag undrar varför denne kapten Lindemann i januari 1941 fick motta den Kungliga svenska Svärdsorden? I övrigt fick han bara tyska och spanska ordnar. Jodå, han stred på Francos sida i inbördeskriget då han tränade inför Tredje Rikets kommande uppvisningar. Men varför, kungen? Fast det fick ju Göring också...

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige

Det är ungefär tolv minuter till Oosterpark från mitt boende längs Amstel i Amsterdam. 1000 steg.

Oosterpark ligger i ett område med mångkulturellt boende, som det så vackert heter. Här står också sedan 2002 ett monument som minner om det nederländska slaveriet som pågick i Surinam till 1863, även om de "fria" slavarna var tvungna fortsätta arbeta på plantagerna ytterligare ett decennium. Det är konstnären Erwin de Vries som gjort bronsmonumentet vilket du ser en del av här ovan.

Den 1 juli varje år uppmärksammas slutet på slaveriet just här i Oosterpark i en nationell manifestation som kallas Keti Koti vilket betyder att bryta kedjorna.

I nätbaserade Dutchnews.nl refereras en undersökning som gjorts bland nederländare om huruvda det är dags att också offentligen be om ursäkt för att man under 250 år tvingade miljoner människor till slaveri i kolonierna. Ett slaveri, och ett mördande, som födde välfärd för de få.

Överraskande kanske är att i runda slängar bara drygt hälften av befolkningen tycker att det är något att be om ursäkt för. Det svarade 56 procent. Resten tycker inte det. I gruppen utlandsfödda eller med utlandsfödda föräldrar ser man allvarligare på saken. Cirka 68 procent vill se en ursäkt. Intressant, men kanske inte så överraskande, är också att de från Surinam och Karibien i högre grad vill se ursäkten (70%), medan de indonesienfödda bryr sig betydligt mindre (54% tycker inte det är på sin plats).
En ursäkt handlar om att medvetandegöra historien och i sin förlängning ta kampen mot dagens rasism, men så många som 45 procent av de som inte ville se en ursäkt motiverade det med att det skulle innebära ytterligare polarisering av landet.

I ena hörnet av Oosterpark ligger lämpligt nog det stora Tropenmuseum, tropikmuseet, med kolonialherrarnas samlingar. Dit ska jag gå när lockdown är över. Diagonalt tvärs parken ligger Bar Bukowski. Där ska jag sitta sen, ta en öl och låta aforismerna flöda.

Nått i stil med det som Bukowski själv sade. T.ex.:
"Nine-to-five is one of the greatest atrocities sprung upon mankind. You give your life away to a function that doesn’t interest you.” 

Läs hela inlägget »
När lockdown är hävd kan man sitta och dricka drinkar längs Radio Veronicas långsida.

Det har varit några kalla och vackra vinterdagar i Amsterdam nu. Ska vara kallt ytterligare några dagar, men till nästa helg hotar meteorologerna med tio plusgrader.

Då lär snögubbarna smälta och skridskoåkningen på Prinsengracht upphöra. Kanske är det just en sådan här vinter som oståkarna gav sig ut på Hollands kanaler och distribuerade ost. Beställa online funkar ju under pandemin. Oståkaren är en burlesk berättelse av Ove Allansson om ett udda yrke...

En långvandring med några minuter på färjan till Amsterdam Noord gav nya upplevelser. Målet var m/v Norderney, det gamla piratfartyget som klassiska Radio Veronica sände ifrån under tio år, 1964-74. Just det sista året var jag och vännen Jacob på tågluff, tog oss till hamnstaden Scheveningen och följde med ut till de tre piraterna, Veronica, North Sea och Caroline.

På väg tillbaka från NDSM-kajen där Norderney ligger, mötte jag Warren. Han är "the flowerbikeman" och har gjort till sin livsuppgift att pimpa cyklar med rosa blommor, paljetter och pärlor. Han gör det bara för att göra folk glada, säger han, och brukar sätta ut dem här och var i stan, gärna på platser som behöver piffas upp och där det inte finns andra blomsterarrangemang. Stolgt berättar han att han fick ett uppdrag från en kosmetikafabrik om en cykel, annars gör han det inte för att tjäna pengar. Nu hade han samlat ihop allesammans för en kortvarig retrospektiv utställning på en trist bro på Noord.

Se en liten film med Warren.

I ett tidigare inlägg har jag konstaterat att Linneausstraat ochj Nobelweg är vanliga gatunamn i Nederländerna. Mer överraskande var att hitta Hammarbystraat. Nu lär det inte handla om Bajen, inte heller ha någon koppling till Linneaus, utan helt enkelt vara så att bostadsområdet var synbart inspirerat av Söders Hammarby Sjöstad.  

Skridskoåkning på Prinsengracht.
Warren, the flowerbikeman.
Warren, the flowerbikeman.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Leiden. Linné var här och bysten av professorn från Stenbrohult står i universitetets Hortus Botanicus. Det är låst till trädgården där snön gnistrar i solskenet och det syns inte några fotspår längs gångarna. Vaktmästaren vill inte släppa in mig för att ta en bild. Jag säger ingenting om vilken betydande fotograf jag är utan fokuserar beskedligt genom staket o frusna häckar för fotot. Även om jag haft hyfsat bra koll på Carl von Linné (som lokalredaktör i Älmhult var han och Kamprad våra locals) sen 70-talet. Här är han bara en gubbe i sten.   

Jag var här 1977. Minns inte alls att det såg ut så här. Det gjorde det nog inte heller.

I många nederländska städer finns en Linneausstraat. Näst vanligast är nog Nobelweg. Ännu ingen Zlatangatan.

Leiden pyser över av historia. Trappstegsgavlar och minnesplattor i mässing. I huset vid Rapenburg (världens vackraste plats enligt en tänkare) bodde Déscartes, här på en smalgata gick Rembrandt i skolan och i husen runt Peterskyrkan bodde de engelska pilgrimer som sen for iväg och grundade USA. En - Thomas Blossom - lär slå ut i Obamas släktträd.

Västeuropas första tulpan dök upp här i Leiden och orsakade sensation, spekulation och finanskrasch.
I fönstret till det rörigaste antikvariat jag sett, sen Ottermans pappershandel slog igen i Ystad, ligger det ett gulnat vykort på Rederi AB Sveas s/s Belos.

Jag äter flammküchen på Einsteins caféterrass. Det är inte riktigt i linje med beskrivningen jag får när jag beställer men det funkar. Allting är ju relativt.

Idag fyller Totte, min bänkkompis från småskolan, pensionär. Jag tänker på honom och allt kul vi haft på roliga timmen, i Pålsjö skog och hans garage samtidigt som jag njuter av att sitta på en bänk i solen i evigt unga Leiden, lapa d-vitamin och se de kunskapshungrande studenterna passera förbi, inbegripna i allehanda intellektuella och akademiska spörsmål på olika språk. Kan inte låta bli att tjuvlyssna:

- Oh yeah, she's movin' back to Paris now with her new boyfriend...

Reder AB Sveas s/s Belos.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Det hade regnat så mycket och så länge att ingen märkte att det var uppehåll eller visste när det hade slutat regna.

Bilden från utfärd längs Commewijnefloden i Surinam för att se de gamla slavplantagerna. Februari 2020. Före coviden kunde man trängas med okända mänskor i en smal båt i ett fjärran land. 

Jag skriver och funderar på hur och om orden verkligen kan slå bilden.

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien

Jocke Bonnier vann ett enda formel ett-lopp. Det gjorde han 1959 på Zandvoortbanan i Nederländerna. Han körde en BRM – en brittisk modell som hade stora framgångar på 1960-talet med de bästa förarna.

Första F1-loppet kördes på Zandvoortbanan 1952. Den tävlingen och nästa vanns av italienaren Alberto Ascari. Sen var det Juan Manuel Fangios tur och Stirling Moss innan svenske Joakim Bonnier rattade hem pokalen.
Det var också BRM:s allra första F1-viktoria. Legendaren Graham Hill blev stallets störste med totalt tio av BRM:s 17 segrar under åren 1959-1972.

Innan den drygt 4,2 km långa Zandvoortbanan invigdes mellan sanddynerna strax norr om badorten med samma namn kördes det stadslopp, precis som det fortfarande görs i Monaco.
Ronnie Petersson stod i pole position två gånger utan att lyckas vinna. Några andra svenska framgångar har inte noterats.

Mest otur kanske Roger Williamson haft. Han fick punktering, voltade och omkom på Zandvoortbanan 1973 i sitt andra F1-lopp. I sitt första, på engelska Silverstone 1973, hamnade han i en seriekrock och tvingades bryta. 

Det senaste F1-loppet kördes här 1985. I fjol skulle traditionen återupptagits, men stoppades av coronan. Den 5 september 2021 är tanken att motorvrålet åter ska höras från F1-bilarna på banan.

I dag var Zandvoortbanan öde. Folk promenerade längs stranden vars blandning av snö och sand påminde om mjölkchoklad med vispgrädde. Hundarna sprang lösa i solen och mannen i fish&chipsvagnen höll fritösen igång. Tåget tog en halvtimme från Amsterdam Centraal.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Dagens mest fotograferade Amsterdamare, alla kategorier. Nollgradigt, växlande molnighet, tidvis sol. Hyfsat vindstilla. Hopp om vår.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Vid varje bro över kanalen åker några kids pulka, eller slirar en bil förtvivlat i sommardäcken för att komma upp. Det är de enda backarna här i stan. Ja, så kan man ju bygga en egen snowboardbana i en trappa så klart. Det är vinter i Amsterdam.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
I Surinams regnskog hittar jag en skabbig skylt som berättar om Daniel Rolanders besök och hur han beskrivit den här dadelpalmen 1755. Fast skylten är från 2009

Daniel Rolander var en av blomsterkungen Linnés apostlar. Han for iväg till Surinam tillsammans med, och på inbjudan av, förre korpralen Carl Gustaf Dahlberg som gifte sig till plantager, slavar och rikedom.

Rolander var väldigt speciell och hans dagbok från Surinam som översattes från latin för bara en handfull år sedan är en guldgruva för att få en inblick i livet i 1700-talets Surinam. Spännande läsning i researchen för min kommande bok.

Rolander funderar lite på om det är klimatet som förryckt de vita européerna, eller varför de beter sig som de gör, när de är utomlands.
För de har, enligt Rolander:

”… hemfallit åt enfaldigt lättsinne, arrogans, lyxbegär, förtal, grälande och förakt för andra...
De slösar bort tiden med pratande, skrytande och ständigt drickande, särskilt av brännvin tillverkat på enbär, Juniperus communis. De förslösar tiden med att plåga de svarta tjänarna med olika slags spratt, löjliga gester, påhittade kränkningar och tusen slags straff…
En bagatell kan ge upphov till ett gräl, och man kan få se dem under skrik och flitigt svärande angripa varandra med knytnävarna eller påkar...”


Låter som en vanlig charter...

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien

Vaknar klockan 0505. Någon har snöbollskrig på gatan utanför. Snön sveper ned i hårda vindar längs Amstels kajer. Det är vinter i Amsterdam idag. Vinter och lockdown.

Update: Väl hemma efter en dryg timmes promenad med varm choklad och vispgrädde i ett hörn längs Prinsengracht läser jag på svenska TT att Nederländerna är lamslaget av snöovädret. Vad betyder lamslagen för TT:s redaktörer? Att man dessutom illustrerar snöovädret i Nederländerna med en bild från 2010 då är det snudd på bedrägeri. Fake media?

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Hälsosam normalviktig amsterdamare på planka i Amstel.

En undersökning som refereras av australiensiska Daily Mail visar att Amsterdam är den mest hälsosamma staden att bo i. 44 städer har jämförts och Amsterdam toppar före Sydney.

Healthy Cities Lifestyle Report heter rapporten som refereras och trea kommer Wien, fyra är Stockholm och Köpenhamn femma. Intressantare är i så fall att Buenos Aires är på en 14:e plats medan till exempel Paris är på 35:e plats, London på 38:e och New York bara pinnen före Moskva som finns på 43:e plats.

Parametrar man mäter är soltimmar (inte sett mycket av än), lycka, hur lång arbetstid man har och tid som läggs på utomhusaktiviteter. Dessutom kostnaden för en flaska vatten, förväntad livslängd, luft och vattenkvalitet, antalet takeaway-restauranger (just nu: massor!) och kostnaden för ett månadskort på gymmet.

I Amsterdam finns det mer än 400 möjliga utomhusaktiviteter, berättar Daily Mail. Nederländerna rankas som femte lyckligaste landet i världen och holländarna är sjätte bäst i världen på att hålla vikten. Folkfetman utgörs av 20,4 överviktiga.

Och det är sant. Nu, under lockdown i alla fall, står det folk och gymmar i vart och vartannat gathörn, joggarna flåsar förbi på trottoarerna och strömmen av cyklister är strid. Inte många kan kallas fetknoppar. Det skulle väl vara jag då, men det finns alltså hopp om det också.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Tomt på färjan Schleswig-Holstein på väg mot Puttgarden.

Det var den 19 januari jag for iväg till Amsterdam. Den här krönikan publicerades för en vecka sedan i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda om resan genom pandemins paradoxala Europa.

Jag snöt mig i pappersnäsduken, kollade att paketet med ansiktsmasker fanns i handskfacket och taxade ut över Öresundsbron.
Vad har Tegnell sagt om icke-nödvändiga resor i coronatider? Var går gränsen för att överträda gränsen? Och vad är ett anerkendelsevaerdigt formål, som danskarna kräver för resa genom landet?

En gråregnig januaritisdag är jag på väg i bil från Abbekås till Amsterdam. Det inte bara regnar, är grått och blåser hårt. Europa är dessutom mitt uppe i ännu en pandemitopp. Det är allvar. Folk dör.
Det öppna Europas fria rörlighet är ett minne blott. Gränspoliser och vägspärrar är 20-talets motdrag på covid-19:s framfart över världen. Helt andra förberedelser måste göras för en bilresa genom Europa idag jämfört med för bara ett år sedan.
På utrikesdepartementets websida Sweden abroad finns färsk information om grannländernas virusregler, samlade under varje land. All information måste tolkas. Jag konstaterar, eller tror i alla fall, att det är helt OK med transit genom såväl Danmark som Tyskland utan att behöva visa några negativa testresultat eller riskera hamna i karantän.

Det som skaver är danskarnas krav på anerkendelsevaerdigt formål. Slutligen bokar jag färjan från Rödby, skriver ut biljetten och bestämmer att den är ett tillräckligt bevis på att jag inte tänker stanna och utgöra ett hot mot den danska folkhälsan. Vad gäller för inresa till Nederländerna? Jo, alla som kommer till Nederländerna med flyg, tåg, buss eller båt ska ha intyg om negativt test.
För resenärer i bil krävs paradoxalt nog: ingenting.

Kvällen före avfärd ser jag ett nyhetsinslag om Region Skånes snabbtestfilial i Hyllie som ska ge pendlarna ett verktyg att nå sin arbetsplats i Köpenhamn. Ingen kommer undan. Det är allvar nu.

Klockan halv tio på förmiddagen passerar jag Pepparholmen i gles trafik. Där förväntas den danska gränspolisen hålla till. Ingenting mer än skyltar som sätter ned hastigheten. Ingen vinkar in mig.
Det är lastbilar och långtradare på f/s Schleswig-Holstein mellan Rödby och Puttgarden. Men det är bara fem svenska privatbilister och två tyska på hela färjan. Den ende jag pratar med är kocken som serverar spättefilén och han suckar mest uttråkad bakom masken.
De tyska gränspoliserna nöjer sig med att spänna ögonen i de få bilisterna. Ingen stoppas. De fyra andra svenska fordonen svänger av mot sprittemplet i Puttgarden. Jag gasar söderut mot autobahn.

Allt är sig likt på de tyska motorvägarna. Tröstlösa rader av långtradare och lastbilar, vansinnesrace i ytterfilerna och återkommande slököer.
Gränsen till Nederländerna passeras utan åtgärd. Ingenting rör eller berör mig. Ingenting alls. Jo, svenskar uppmanas tillbringa tio dagar i självskött karantän.

Nederländerna är nedstängt. När krögarna i Sverige kvirrar om avstånd mellan borden och skanderar statligt stöd så är varenda krog och restaurang i Amsterdam stängd utom för hämtmat. Påhittiga barägare säljer öl över tillfällig disk vid entrén och törstiga amsterdamer och herrar flanerar längs Amstel med sitt vinglas eller slår sig ned på någon av alla bänkarna längs flod och kanaler. Klockan 20 dras vin- och ölkranen åt och affärernas alkoholavdelning stängs.

Alla butiker utom livsmedelsaffärer och apotek är stängda. Det inventeras, sorteras och städas i de låsta lokalerna.
I livsmedelshallen och alla andra offentliga lokaler gäller mask på. Trots att det är få av de flanerande holländarna, eller de som flyger fram på cykelstråken, som bär mask så är den ett obligatorium i affären. Och nåde den som inte får luft, ser ett dyft bakom immiga glasögon eller av en annan orsak lättar på masken.

- Holländarna är snabba med att peka finger och kommentera om man inte följer reglerna, påpekar min hyresvärdinna.

I flera nederländska städer har demonstrationer mot restriktionerna upplösts av polis de senaste veckorna. Mer eller mindre våldsamt. Fyrverkeripjäser från ena hållet och tårgas från det andra. Inte blev det bättre när myndigheterna införde utegångsförbud från klockan 21. Det är första gången sedan andra världskriget och bara pizzabud och hundägare får gå ut. Av outgrundlig anledning rasslar ändå spårvagnarna över broar, gator och torg efter klockan 21.
Pandemin föder sina paradoxer.

I karantänen vid Amstels kajer inväntar jag våren, att Rijksmuseum ska öppnas och Amsterdam låta sig upptäckas.
 

Läs hela inlägget »
Holländska Västindiska kompaniets hus i Amsterdam.

I ett större perspektiv så riskerar de svenska krögare som gnäller över att spriten inte får serveras efter klockan 20 att betraktas som löjliga. Inte minst här i Nederländerna där krogarna inte är öppna mer än för take-away. Det finns inte ett kafé att sitta ned på, en krog att äta något lagat i lugn och ro på.

Lockdownen i Nederländerna som utsträckts till den 2 mars betyder också att utställningen om slaveriet i de nederländska kolonierna på Rijksmuseum inte öppnar den 12 februari vilket jag sett fram emot. Det lär dröja ytterligare några veckor.

Det får bli fortsatta egna utfärder med Molly (ja, cykeln heter Hjulia, men kallas för Molly) och i går tog vi oss ned till de gamla kvarteren, strax innanför hamnen. Där ligger det Holländska Västindiska Kompaniets första byggnad. Som i och för sig brunnit ned och återuppbyggts under senare tid, men i alla fall.
Det Västindiska kompaniet (WIC) var ett av de riktigt stora slavbolagen under 16- och 1700-talet.
Det var de som satte upp handelsstationer i Guineabuktens inre, köpte slavar av de lokala kungarna och fraktade dem till tobaksplantager i Nordamerika, socker- och kaffeodlingar i Sydamerika eller Karibien.

Det fanns inte vid kompaniets hus någon staty, eller minnesmärke, över någon av alla dess miljoner slavar som utnyttjades av kompaniets herrar under århundranden, som med sin svett, sin piskade rygg och sitt omänskliga arbete faktiskt var de som byggde det holländska välståndet under de här åren.
Istället har ett holländskt tobaksföretag sponsrat en bronsstaty av Peter Stuyvesant, som stoltserar på gården innanför den rena fasaden. Huset är idag festvåning med lock-down-take-away och på baksidan ligger ett dagis.

Stuyvesant är kanske mest känd för att varit den som bytte det värdelösa Manhattan mot Surinam. Eller hur det var...

I en artikel i den nederländska tidskriften Het Parool från i fjol somras konstateras att Stuyvesant stod stolt kvar på sin sockel när statyvältargängen i fjol dragit över världen i Black Lives Matter-rörelsens kölvatten.

Stuyvesant är omstridd på grund av sina handlingar på 1600-talet då han från Nya Amsterdam (alltså nu New York) styrde slavhandeln via Curacao i Karibien. Han ägde själv ett dussintal slavar och var känd som en rå sälle, och uttalad antisemit. Judiska lobbyister har under lång tid försökt radera Styuyvesants namn ur historien. Sådant tar tid. Inte förrän 2017 byttes namnet på Peter Stuyvesant College på Curacao till Kólegio Prófesor Dóktor Alejandro Jandie Paula.

Det känns som om det är dags att fimpa Stuyvesant för gott. Det lär också ha varit han som snodde Nya Sverige i Delaware från svenskarna 1655 när Karl X Gustav trodde att han skulle kunna näpsa polackerna och vände ryggen till sin rätt styvmoderligt behandlade koloni i Nordamerika.

Bonusvetande: Wall Street heter så därför att det byggdes en mur tvärs över Manhattan för att de vita kolonisterna skulle få vara ifred för ursprungsbefolkningen. (Känns det igen?). Vid den här muren skedde slavauktioner och slavhandel under 16- och 1700-talets New York. Kapitalet kan inte ha en tydligare historia.
 

Peter Stuyvesant, rak i ryggen.
Läs hela inlägget »
Sylvia Kristels grav. 1970-talets mjukporrstjärna Emmanuelle.

Gårdagen tllbringades i Utrecht, Nederländernas fjärde största stad. Universitetsstad och en gigantisk katedral, då det dessutom anses vara landets religiösa centrum.

Domens torn höll de emellertid på att renovera, insvept á la Christo,  och på grund av pågående lockdown fanns det inte heller möjlighet att stiga ned i Dom Under och utforska underjordiska utställningen.

Den uppmärksamhet som Anne Frank inte fick i Amsterdam på Förintelsedagen den har hon fortsatt fått i Utrecht. Jag blev glad över att se alla dessa blommor vid den kavata statyn över världens mest kända dagsboksdrömmare.

Sankt Willibrord satt på sin kuse, alldeles invid, vid Janskyrkan och för ett ögonblick förväxlade jag denne Utrechts helige man med gråbrodern Willihad från Ystad som på 1500-talet slängdes ut ur klostret, flydde till Nederländerna, hängdes och inkasserade titeln Ystads första martyr och helgon. Han kom i kläm mellan protestanterna och kalvinisterna, i ett av många krig om hur man ska tro på Gud.
Ack icke, Utrechts Willibrord kom några 700 år tidigare från Northumbria och hans dödsdag festas av den 7 november. Det kan jag ställa upp på.

Från helgon till andra stjärnor. På St Barbarakyrkogården ligger stadens mest kända kvinna - mest kände man från Utrecht lär väl vara Marco van Basten - begravd. Det är Sylvia Kristel och alla vi som var unga killar i början av 70-talet har väl någon gång drömt om Emmanuelle, den franska lättporrens självklara prinsessa. Hon var alltså nederländska och efter en handfull avklädda filmer följde ett besvärligt liv med mycket droger. Hon dog bara 60 år gammal.

När vi rör oss bland stjärnorna kan man se upp på De Inktpot, den gamla järnvägsbyggnaden, som lär vara Nederländeras största tegelbyggnad. Så stor att det när den byggdes 1919  till 1921 användes 22 miljoner tegelstenar och fyratusen kubikmeter ektimmer, samt en del utrangerad räls. Det sägs att järnvägsbolaget köpte två tegelbruk, ett sågverk, tre fartyg och en skog söder om Tilburg för att fixa bygget.

Varför titta upp? Jo, på taket har ett UFO landat. Det har parkerat där sedan 2000 års Utrecht’s Panorama 2000 art exhibition.

Sen kom mer regn.
 

Sankt Willirbror - inte alls från Ystad.
En kavat Anne Frank i Utrecht.
The UFO has landed.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Johann Cruyff har ingen koppling till eventuella åsikter som framförs i artikeln.  Bilden finns på en affisch utanför Ajax stadion.
Johann Cruyff har ingen koppling till eventuella åsikter som framförs i artikeln. Bilden finns på en affisch utanför Ajax stadion.

Vid kvällens presskonferens med den avgående premiärministern Mark Rutte kom beskedet som alla fruktat här i Nederländerna. Restriktionerna förlängs i landet åtminstone till den 2 mars.

Trots att kurvorna pekar nedåt ser myndigheterna att den brittiska varianten av coviden nu dominerar och det gör att man befarar en tredje våg. Således vill man inte lätta på restriktionerna.

Möjligen förlänger man inte utegångsförbudet som nu gäller mellan klockan 21 och 0430 (om man inte har hund eller är pizzabud). Utegångsförbudet är sagt ska hävas om en vecka.

Restriktionerna idag handlar om att enbart livsmedelsbutiker och apotek är öppna. Alla andra butiker, shoppinggallerior, museer och så vidare är stängda, men man kan handla online och hämta ut varor, om man beställer fyra timmar i förväg. Du får inte gå in i butik eller åka kollektivt utan att använda ansiktsmask. Svettig flämtar man runt i delikatessdisken med immiga glasögon.

Restauranger och krogar är stängda utom för avhämtning. Det betyder att du kan köpa något att äta eller dricka, ta med det hem eller konsumera det på gatan någonstans.

Tidigare har ju många reagerat negativt på restriktionerna. Frågan är vad som händer nu?

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Hjulia.

Möt Hjulia, en svart skönhet av okänt ursprung. På Waterlooplein i Amsterdam hittade jag Masr som förestod en liten cykelhandel med begagnade cyklar.

Han hade Hjulia längst in i sin butik och det blev kärlek vid första ögonkastet. En så kallade mormorscykel - Oma fiets - oväxlad och enbart fotbroms. Men stabil, lättrullad och skön i lacken. För tio euro fick jag en låskedja och på köpet fick jag lampor både fram och bak, liksom tre månaders garanti och kvitto på affären. Heders Masr från Afghanistan.

Innan jag reste till Amsterdam berättade min hyresvärdinna att den lockdown som pandemin inneburit stängt alla restauranger och museer och annat. Men, tillade hon: man kan ju promenera i naturen - om man hittar den!

Så jag och Hjulia gav oss iväg till naturen idag. I tre-fyra plusgrader och duggregn styrde vi varsamt söderut längs Amstel innan vi genade västerut och målet var skogen! Amsterdam Bos.
En sumpskog, ett vattenrike, promenadstigar och inte särdeles mycket folk utre, troligen på grund av vädret. Men årets första snödroppar, en häger som lät sig fotograferas av mig med mobilen och så delade jag en kokosbolle till lunchkaffet med en orädd kaja. Det blev nog 25 km.
 

Amsterdam Bos.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com