2021

Av en rad samverkande anledningar så kommer bloggen bara att uppdateras högst oregelbundet framöver och troligen försvinna helt i början av nästa år av administrativa skäl.

På mitt skrivbord, alltså min arbetsplats, ligger några böcker. Det är Mats G Larssons bok om Vinland det goda, det är Åsa Nordéns bok om Kristina och René och det är John Nettles  Jewels and Jackboots.

En om vikingar, en om drottning Kristina och en om den tyska ockupationen av Jersey.

Tittar man på soffbordet strax bakom ligger där Snorre Sturlusons Nordiska vikingasagor, Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Lasse Bergs Ut ur Kalahari, Anna Focks Väderfenomen, Bertil Almqvists Berättelsen om Lille Vigg som inte ville vara så liten, Sven Stolpes I människodjungeln, Elin Jönssons Konsten att dölja en massaker, Disa Håstads Arvet från Timur Lenk, E Jean Carrolls Hunter om Hunter S Thompsons vilda och sällsamma leverne samt Jovan Rajs Ombud för de tystade.

Frågor på det? 

Nu har forskarna konstaterat att vikingarna var i Kanada redan 1021. Året är specificerat. Jag var där 2019.
Läs hela inlägget »
Det är väl skyltat i Tyskland. Oavsett om du kör på autobahn eller traskar runt i spenaten.
Det är väl skyltat i Tyskland. Oavsett om du kör på autobahn eller traskar runt i spenaten.

Jag ska packa datorn och en kasse böcker. I måndags pratade jag om platser du inte heller har varit på bland pensionärer på Jägersro i Malmö. Det gick alldeles utmärkt även om lampan gått sönder i deras bildkanon. Teknikern Patrik lyckades emellertid trolla fram en storbilds-TV och faktum är att bildkvalitén blev ännu bättre.
Svårt att uppskatta hur stor publik men mellan 80 och 100 var det nog.

I dag är det två framträdanden.

Jag kör till Kristianstad och Östermalmskyrkan för att prata om vandringen från Abbekås till Pamplona som jag genomförde med vännen Pelle för nu fem år sedan.
En pilgrimsvandring som blev en luffartur.
Det handlar om alla härliga människor vi mötte under turen, alla märkliga övernattningar vi gjorde, om blåsor på fötterna på nordtyska plattlandet eller benhinneinflammationer i Jurabergen, om pastor Uli som pratade svenska, revolutionären Hady och Dominic som var monarkist. Och många andra förstås.

På kvällen far jag vidare till Billinge och föreläsningsföreningen där som engagerat mig igen. De har tidigare tagit del av fotvandringen och nu ska de höra om svenska spår i Argentina.
Det blir Agda och Sigrid från djungeln, Don Andino i Anderna, Boca Juniors, Evert Taube och mycket mera.

Sen ska jag ta ledigt ett tag och öva mig inför pensionen. Men vill du och din förening ha en rolig och annorlunda föreläsare så hör av dig.

Det svenska inflytandet på Boca Juniors kan väl knappast visas bättre än med den här matchtröjan.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Lars Vilks, vid sitt Nimis, augusti 2013. Lars Vilks, vid sitt Nimis, augusti 2013.

Den mycket märkliga trafikolyckan på E4 utanför Markaryd igår får tankarna att snurra.
I
Skånes Historia från A till Ö handlar kapitlet K om Kullamannen. 

Doktor Miller, Farbror Ludvig, fru Werner och så Harry. De skrämde upp en hel generation svenska barn och ungdomar. Suggestiva svartvita bilder i grottor och gruvor kring Kullaberg, mikrofilm och hemliga radiosändare – vem är god och vem är ond? Folke Mellvig skrev manus, Leif Krantz regisserade och Staffan Hallerstam lärde sig cykla. Det var 1967 och myternas Kullaberg levde upp.

I den själländska krönikan från mitten av 1300-talet figurerar Kullamannen i historien om hur kung Valdemar Sejr föll i de djupaste tankar, och plötsligt glömde bort vad han hade tänkt. För att få reda på det sändes en riddare i sporrsträck till Kullaberg. Där bodde Thord Knutson Bonde, den synske Kullamannen. Han sade att kungen grunnat över sina söner och hur det skulle gå för dem när han var borta. Elände och tvedräkt skulle de drabbas av, påstod Kullamannen. Så rätt han fick. Av Valdemars söner blev kung Erik mördad på Abels order, kung Abel offer i kriget mot friserna och kung Kristoffer slutligen förgiftad under nattvarden, kanske av ärkebiskopen i Lund. 

I sagorna var Kullamannen den som vaktade över sjöfarten i Öresund, fyrvaktaren som höll bålet tänt om nätterna på Kullabergs yttersta klippkant. Han bestämde vilka fartyg som skulle klara passagen i Öresund och vilka som skulle förgås, och han styrde Oslofärjan Prinsesse Margrethe rakt på klippan en vinternatt 1971. Han var också den som tog de oförsiktiga som klättrade på Kullabergs klippor.

Håle stenar är en del av naturreservatet Kullaberg. Där står sedan 1980
drivvedskonstverket Nimis, som Lars Vilks började bygga som en hämnd på havet, då han varit nära att drunkna. Efter två år insåg länsstyrelsen att det byggts i ett naturreservat. Svartbygge.

Nimis är latin och betyder ”för mycket”.

Lars Vilks har fortsatt bygga på Nimis och gjort sitt yppersta för att utmana och irritera; byråkrater, islamister och den etablerade konstvärlden. Efter rondellhundar och Muhammedkarikatyrer ses Vilks själv som Nimis – för mycket, och flera tror sig kallade bli denne Nimis Nemesis. Innan sista avsnittet är sänt vet ingen riktigt hur det står till i Kullamannens hus, vem är god och vem är ond… 

Kullamannen i Börje Berglunds tappning, ur Skånes Historia (2012)
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Mellan två bilar på en bakgata i Kochi visar Indien sig.

Avstånd är tvivel och resa är tro.

Det skriver Tomas Löfström (1948-2016) i sin bok Överbrygga som är en rad essäer med resandet som gemensam nämnare. Tomas drev till sin lilla bokhandel vid Stenshuvuds fot fram till sin död. En av hans sista böcker var det enorma verket Den siste resenären om en annan kosmopolit, Torgny Sommelius. En läsupplevelse om ett annorlunda liv.

I Överbrygga korsar Löfström mina spår i Buenos Aires, i Chennai och Kochi, i New York och Paris. Men han reser också i Asien, berättar levande om vägen till Tibet och Kina. Han tar upp alla de andra resenärerna som också skrev, från Chatwin till Artur Lundkvist och han citerar en bit ur Lundkvists Indiabrand om en tågresa i Indien - som jag känner igen hur väl som helst.

Jag minns det tumstjocka lagret av damm och mög på fläktarna i taket i tågkupén och bara hoppades att de inte skulle starta och begrava oss i drivor av smuts. Jag minns den lilla familjen som erbjöd att dela med sig av matkorgen de packade upp, åt lustfyllt under en stund innan mannen i familjen torkade sig om munnen, plockade ihop folieskålarna, plastmuggarna, servetterna och plastbesticken, reste sig och hivade alltihop ut genom fönstret.

Artur Lundkvist skriver:

"Även förstaklasskupén ser mest ut som en boskapsvagn: ett naket, fyrkanbtigt utrymme med några läderklädda britsar kring väggarna. Spegel och hyllor borta, fläktarna i taket borta, alla lampor stulna eller trasiga utom en enda. Allting svart av innött sot opch smuts och svett.
Resgods staplas på golvet, bäddarna rullas upp på britsarna. Medpassagerarna viftar med svart fötter fram,för ens näsa, för att svalka sig. Dörren till toaletten går inte att stänga ordentligt: hela natten lultar det klor och urin därifrån.
Ovidkommande resenärer försöker ständigt tränga sig in och reda sig en sittplats på golvet, bland bagagehögarna. Ingen gör min av att protestera. Själv måste jag ingripa med högröstat tal och förtydligande gester..."


Löfström berättar också att Artur Lundkvist, som den världsresenär han var, snarast hade grav ångest varje gång han skulle ge sig ut på resa.

Tomas skriver också en intressant essä om dern svenska konstnärinnan och författarinnan Tyra Kleen och i det allra sista kapitlet möter vi Dag Hammarskjölds Backåkra, en plats jag återkommer till nästan varje vecka sedan jag flyttade tillbaka till Ystad. När Tomas skrev boken var Backåkra stängt för besök och på väg att förfalla. Så är det inte längre. Det är jag väldigt glad över.

Omläsningen av Tomas Löfström gav också följden att jag köpte hem Lundkvists Vandrarens träd från Bokbörsen.

Tomas Löfström: Överbrygga (2015)

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien
Dansoman, Accra, Ghana, Afrika
Dansoman, Accra, Ghana, Afrika

Läser Fotbollskriget av Ryszard Kapuscinski (1932-2007), den polske skribenten som anses vara en av världens främsta i genren litterära utrikesreportage.

Han har nämnts i Nobelprissammanhang men också kritiserats för att ha låtit det litterära måla över det faktiska ibland. 

Boken är en samling reportage från olika oroliga hörn av världen. Bland annat från Ghana. Kollar mina bilder från resan till Ghana för tre och ett halvt år sen. Kanske dags för ny resa till Afrika. Det är annat än Norge.

Såg först nu att Jerry Rawlings dog i coviden för ett knappt år sen. 

Kapuscinski skriver att Ahmed Ben Bella spelade för Olympique Marseille. Ben Bella var det fria Algeriets förste president och jag minns framförallt Aktuellts utrikeskommentator Tor Åhmans kommentarer när Ben Bella störtats. I Olympique Marseille spelade en kort tid också George Weah. Han är idag president i Liberia. Även Gunnar Andersson från Säffle och Roger Magnusson från Blomstermåla har spelat i Marseille.

Fotbollskriget pågick under 100 dagar mellan El Salvador och Honduras. Det blev oavgjort i den kampen. Kryss. 

Kapuscinski berättar att det inte är alla förunnat att bli utrikeskorrespondent:

"Korrespondent kan inte den bli som är rädd för tsetseflugor, svarta kobror, elefanter och människoätare, som inte törs dricka vatten ur en kran eller en bäck eller äta en kaka gjord på stekta myror, och inte heller den som darrar vid tanken på amöbor och veneriska sjukdomar eller att han ska bli bestulen och få stryk, inte den som spar på dollarna för att bygga sig en villa där hemma eller den som inte kan sova i en afrikansk lerhydda - eller den som föraktar de människor han ska skriva om."

Så är det nog.

I det här planet skulle Jerry Rawlings ha flugit under broarna vid Voltafloden, sade miss Ellie.
Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana
Kanske dags att rusta upp justitiedepartementet i Paramaribo?

Det finns politiker och det finns politiker. En alldeles särskild sort tillhör vicepresidenten i Surinam, Ronnie Brunswijk. Nu har han orsakat rubriker igen.

CNN berättar hur han, som lagledare och ägare till fotbollslaget Inter i Moengotapoe, tog ut sig själv att spela i CONCACAF-matchen mot Olimpia från Honduras.

Kanske inte så konstigt om det inte är så att Brunswijk är 60 år fyllda och ville vara med för att hamna i rekordböckerna. Efter matchen är han filmad i bortalagets omklädningsrum där han delar ut dollarsedlar till motståndarlagets spelare! Det gillade inte CONCACAF (Centralamerika och Karibiens motsvarighet till UEFA) som nu ska utreda Brunswijks agerande.

Hans finansiella stöd till motståndarlaget hade dock ingen inverkan på matchresultatet. Honduranerna vann med övertygande 6-0. Huruvida Brunswijks joggande på planen betydde något är tveksamt.

Det skulle kunna vara en rolig historia. Men man ska ha i minnet att Ronnie Brunswijk var livvakt åt diktatorn Desi Bouterses innan han startade ett inbördeskrig mot sin chef för att han inte fick påökt. Det djungelkommando han startade blev sedan en del av den reguljära armén. Förra valperioden lierade han sig med Bouterse men senaste valet, i fjol, stöttade han oppositionen som också vann. Då utsågs han till vicepresident.

Någon bortamatch blir det emellertid inte för Brunswijk. Han är internationellt efterlyst av Interpol för knarksmuggling och grips sannolikt omedelbart om han lämnar Surinam.

Mer om Brunswijk i min bok GUYANA - rapport från ett falnande Eldorado.
Bokus!

På väg in mot Paramaribo. Vänstertrafiken måste vara ett arv från britterna i denna annars nederländska f.d. koloni.
Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam
Irland på hoj för en handfull år sedan. Alldeles i närheten av Ballymahooney där det ödesdigra bakhållet utspelades. Eller?

Åke Ringbergs bok om sin tid som utrikeskorrespondent var utgallrad på bibblan i Ystad och blev min för en tia. När jag såg att han hade ett kapitel om irländske frihetshjälten Roger Casement slog jag till och viftade med mitt Mastercard.

Superb är historien som Ringberg vidarebefordrar från Jolo om Balladen om bakhållet vid Ballymahooney. Vilken egentligen inte har med Casement att göra.

Roger Casement träffade jag på redan på 1980-talet då jag gjorde det mesta av min research för Kongoboken Detta fredliga uppdrag (H:ström Text & Kultur, 2005). Casement var ju en av de första som verkligen lade ned sin själ i att avslöja hur det gick till i Leopold II:s Kongofristaten.

Mesta delen av historien kring Casement känner jag till. Även Mario Vargas Llosa har ju skrivit en fantastisk fictionbiografi på honom. Keltens dröm är en av peruanens mest läsvärda skildringar. Vilket inte säger lite.

Förutom sin mission i Kongo dokumenterade Casement slavarbetet bland gummiarbetarna i Putumayo i Perú. Innan han for hem till Europa, försökte skrapa ihop en irländsk armé av krigsfångar i Tyskland, liftade med en tysk ubåt till Irland, steg iland som förrädare och hängdes i London.

I boken hittar jag också ett kort möte med Carl von Horn i Jerusalem. Denne von Horn, Carl C:son von Horn, för att vara helt korrekt, träffade jag själv under hans sista år på Smygehemmet i Smygehamn. Von Horn stammade från ädlingarna på Vittskövle slott och han blev en officer och gentleman, generallöjtnant i FN:s led och tjänstgjorde först i Gaza och skickades senare av Hammarskjöld till Leopoldville för att bringa reda i det kaos som belgarna lämnade efter sig då de stack från Kongo.

Det var ett otacksamt arbete, sade von Horn, när vi gick in på hans lilla rum på äldreboendet. Han var en gammal man och det enda som minde om hans tidigare karriär var den lilla FN-blå namnskylten som stod på stringhyllan.

Min Kongobok handlar inte om FN-aktionen under Hammarskjöld även om jag läst någon hyllmeter också om detta. Den handlar uteslutande om Leopoldtiden 1880-1908 och framförallt om de svenska militärer som reste ned och var direkt delaktiga i den belgiske kungens folkmord. De var inte få. Den finns fortfarande att köpa på Bokus.

Åke Ringberg var tydligen utrikeskorre för DN och han må ursäkta mig att jag inte är familjär med hans namn. Jag läser hans bok med behållning.

Åke Ringberg: Helt och odelbart, en utrikesreporter ser tillbaka (1991).

Läs hela inlägget »
Etiketter: irland, kongo
Någonstans på Hardangervidda skjuter solen en stråle och lyser upp en ö i en av de många sjöarna. Utsikt från Bergensbanan.

Långt efter alla andra läser jag Jan Guillous Brobyggarna, den första delen i hans imponerande 1900-talsepos. Tidigare har jag med behållning läst 1968.

De tre norska bröderna Lauritzen från trakten av Bergen introduceras. En av dem, Lauritz, ger sig i kast med byggandet av Bergensbanan. Den järnväg som löper tvärs Hardangervidda, från Oslo till Bergen. Det är tidigt 1900-tal och kallt och jävligt på högplatån och i rallarstugorna.

Desto varmare har broder Oscar det som drar till Tyska Östafrika, skjuter elefanter, bygger järnväg och gör business. Och siste brodern Sverre försvinner till London och han hör man inte av mer i hela boken. Jag tycker det är lite synd då han vore inte minst intressant att följa. I efterhand har jag förstått att han återkommer i nästa bok som heter Dandyn.

För tio år sedan åkte jag Bergensbanan. Samtidigt har jag alldeles nyss kört tvärs över Norge, från Stavanger till Oslo, via Rjukan och de stora vidderna i inlandet. Klart det ger en extra stimulans i läsningen.

Lauritz berättelse är också klart mest engagerande. Oscars jaktäventyr i Afrika speglar Guillous eget vapen- och jaktintresse och är säkert initierat men blir lite för mycket.

I slutet av boken rasar det första världskriget. Det är intressant hur författaren så ensidigt tar ställning för den tyska sidan åtminstone vad gäller striderna i Afrika och fullkomligt massakrerar den brittiska krigsmaskinen som inkompetent, arrogant och rasistisk.

Bokens behållning för mig är Bergensbanans framväxt. 

Brobyggarna, Jan Guillou (2011)

Vid Geilo stiger de av, norrmännen som ska på tur. Det är 2 april 2011 men snön ligger vit på taken...
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Village Bay, St Kilda.

I morgon är det dags för säsongens första föreläsning. Lätt ringrostig tar jag mig till Dalby för att kåsera under det något utmanande ämnet "Där har du inte heller varit".

När jag drog detta senast, på biblioteket i Trelleborg, satt det en 80-årig dam i publiken som hade prickat in flera av mina udda resmål. Hon hade till och med varit på St Kilda, den lilla ögruppen i Atlanten, ett antal distansminuter utanför Yttre Hebriderna som är föreläsningens slagnummer.

I Whisky Blues Återkomsten har jag berättat en del om St Kilda. Fergus McAdam är barnfödd där och tillhörde dem som evakuerades 1930. Han ser tillbaka på sitt liv och berättar för Fiona Flanahan:

"Jag kommer från havet, sade han.
Havet?
Känner du till St Kilda?
Bara vagt. Berätta.

Fergus pekade på den ena handens ovansida med sitt lätt krökta pekfinger.
Här ser du ärret efter min förlossning. Det fick jag av snöret som höll mig fast vid St Kilda in i det sista. Det syns fortfarande efter alla dessa år.
Det är ändå ingenting mot det som blev kvar efter att jag kastat Sergeant över klippkanten. Men det sitter här och är så mycket djupare.

Han knackade med samma krokiga pekfinger i den insjunkna bröstkorgen. Fiona var tyst.

Så började Fergus MacAdam berätta sin historia. Han var en del av Skottlands historia som inte är så väl känd, varken söder om Hadrianus mur eller norr om Shetlandsöarna.

St. Kilda är en liten ögrupp cirka fyra timmars gång med en liten båt, rakt västerut om Yttre Hebriderna. Fram till 1930 var huvudön, Hirta, bebodd. Då evakuerades befolkningen. Den lilla bosättningen, som tros härröra från vikingatiden, blev omöjlig när det moderna samhället trängde sig på.
Fergus berättade hur han hade valt ut en plats på öns västligaste del, Misstress Stone, där Atlantens vågor kastade sig in under höstens och vinterns stormar.

Han skulle ta farväl av Sergeant, sin femåriga foxterrier. Han hade gått en lång omväg över ön innan han nådde fram till klipporna. Morfar Callum MacQueen hade grymtat. Det var morfar som hade följt Fergus och trampat bakefter i sina breda fågelfängarfötter när han skulle skiljas från hunden. Det var morfar som valt ut stenen, så att den fick rätt tyngd och det var han som hade visat honom hur han skulle knyta repet kring hunden så att den inte lossnade.
Du vill väl inte att han ska hamna på avvägar utan nå fram till Vår Herre så snart som möjligt, hade morfar Callum sagt, och sen kontrollerat som en scoutledare att knutarna skulle hålla."


Vill du att jag ska komma och föreläsa hos din förening så hör av dig per mail eller telefon.
Vill du läsa mer om St Kilda och Whisky Blues hittar du båda böckerna hos Bokus. Vanlig bok eller ljudbok.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland, sverige

Innan jag drar igång veckans arbetsinsats en liten måndagströst från Stig Dagermans skarpa penna. Den publicerades 1952 men är lika aktuell idag. Minst.

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

Läs hela inlägget »
Tungvattenfabriken i Vemork, Rjukan.

Under andra världskriget tog sig en grupp attentatsmän in på tungvattenanläggningen i Rjukan i Telemark, apterade sina dynamitgubbar, höll för öronen och satte av på skidor mot Sverige med andan i halsen.

Förutom att de på 18 dagar i full uniform, för att inte kunna gripas för spionage och omedelbart bli skjutna, skidade 50 mil till svenska gränsen så satte de den första käppen i hjulen för Hitlers försök att skaffa kärnvapen.

Deras insats kan ha räddat världen.

Tungvattenfabriken ligger i en smal dalgång alldeles söder om Hardangervidda. Den heter Vestfjorddalen. Granskogarna klättrar längs de branta sluttningarna. Flera vattenfall kastar sig ut från höjderna. En blygsam vattenfåra letar sig just nu fram mellan skarpa klippblock och stenar i det som stundtals kan bli en rytande farlig fors.

Det närmast uttorkat i mitten av september. Så torrt att det inte ens finns vatten till toaletterna på Norsk Industrimuseum som nu rymmer in sig i de gigantiska kraftverkshallarna. Därför har de slopat entréavgiften.

Turbinhallarna är stora. De svartlackade maskinerna imponerar, liksom klinkersgolvet med sina mosaikinläggningar. Utställningen om arbetarnas villkor och vardag är säkert intressant. Men det är historien om Hjältarna från Telemark, motståndsmännen som gjorde skillnad, som lever i Rjukan och ger platsen en förtrollad atmosfär.

När bomberna detonerade var det andra försöket. Det första hade misslyckats då brittiska flygare skulle landsätta soldater som kraschade under inflygningen på Vestlandet. Sabotagevägen valdes för astt spara civila liv, men när tyskarna byggde upp fabriken skickade US Air Force in 140 flygande fästningar som bombade vad de kunde. Mer än tjugo oskyldiga norrmän ommkom. Till slut valde Hitler att flytta verksamheten. Fartyget som skulle skeppa ut det lager av tungvatten som trots allt undkommit sprängdes i luften och ytterligare fjorton oskyldiga liv offrades. Men Hitlers atombombsplaner försenades tillräckligt för att aldrig mer iscensättas.

Det finns rester av delarna av fabriken som sprängdes. Härvor av armeringsjärn och oidentifierbara betongklumpar ligger nedanför den byggnad som rymmer museet. Det ska nu byggas ett nytt museum alldeles på platsen där sabotaget utfördes.

På väg dit ser vi skyltar som pekar ut ”sabotörtstien” en vandringsled som följer vägen som hjältarna använde för att lämna platsen.

Vägen från Stavanger till Rjukan går delvis över Hardangervidda, ibland över trädgränsen, ibland långa raksträckor och ibland serpentinvägar. Variation och enformighet. Ibland bommar som fälls för att stänga vägen när vädret slår om. Snöpinnar i vägkanten som är dubbelt så långa som de här hemma. Till synes obefolkat, men överallt norska hytter dit stadsborna flyr vardagen under helger, vinter- och sommarsemestrar och högtider.

En tuff resa för Sigge Lillcittra som nu vilar ut hemma i Ystad efter 300 mil norska vägar. En annan sorts hjälte från Telemark.

Hyttetätt på vidda. (Bild: J. Snijders)
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Lysande innovation ju. Sätt din PET-flaska eller burk här och trashanken som pantar ihop till hyran behöver inte köra ned sina nävar i det okända. Det känns väl bra?

Odyssén på Vestlandet fortsätter. I dag Haugesund. Fram till 2008 var det Ystads vänort i Norge. Sen tyckte man det var trams med vänorter och avvecklade alltihop.

Jag misstänker att det var ett svenskt beslut. Kommunpolitiker som vill dra åt de ekonomiska skruvarna samtidigt som man fasar för att ”representera” och i fyllan och villan betala med fel bankkort. Ingen tidning med självaktning underlåter granska vänortsbesökens kvittoremsor.

Haugesund lär vara den stad i Norge som har störst problem med droger och här dör narkomanerna av överdos mer än på andra håll.

Det är måhända också ett litet slitet samhälle. Det domineras av trähus i liggande vitmålad panel som i många skärgårdsbyar. En gågata skär genom city och hyser en uppsjö secondhand- och loppisbutiker. En av dem ser riktigt lovande ut. Den är tyvärr stängd, men det röran i skyltfönstren vittnar om har jag inte sett sedan jag hittade ett förfallet antikvariat i Leiden i Nederländerna.

Varvet dominerar Haugesund. Här bygger man för fullt på en gigantisk plattform som senare ska asas ut i Nordsjön och borra olja, för även om Norge själv ska minska sitt oljeberoende så ska man fortsätta dra in pengar.

Strax norr om city ligger Harald Hårfager begravd. Sägs det. En obelisk är rest över platsen. Stans ojämförligt största turistattraktion.

Rådhuset lär vara Norges finaste rådhus i nyklassicistisk stil. Det finansierades delvis av skeppsredaren Knut Knutsen för att fira dennes 50-årsdag. Framför huset ligger en stor öppen park. Det kallas nyklassicism, men jag säger gammelkommunism. En sovjetinspirerad vulgärbyggnad som passat bättre i Minsk, hörru Knut.

I hamnkvarteren där de fina restaurangerna ligger på rad på kajplats framför norska lustbåtar i miljonklassen sitter hon dinglande med benen i snäv kjol och tajt jumper, Marilyn Monroe. Även den statyn har finansierats privat. Pinuppan som alla tycks ha full rätt att älska. Vad i hela fridens namn gör hon framför Sillexporten i Haugesund?

Jo, det sägs att Marilyns pappa i födelseattesten hette Mortensen och hans far i sin tur kom från Haugesund. Men uppgiften betvivlas från olika håll då Gladys Baker (stjärnans mor) hade skilt sig från Mortensen rätt långt innan Marilyn föddes. Istället strulade hon med en gift man, Charles Stanley Gifford. Gladys själv var född i Mexiko.

I Stavangers hamn hittar jag Dalai Lamas fotavtryck. Om hans farfar vet jag ingenting. 

Jag ser det först nu - hon har ju bara en doja, Marilyn. Precis som Askungen.
Jag ser det först nu - hon har ju bara en doja, Marilyn. Precis som Askungen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge

Det vimlar av vikingaminnen på Jären, den del av den norska västkusten vid Stavanger där jag för tillfället håller hus.

Bara en liten promenad bort finns minnesmärke över Harald Hårfager, som jag återkommer till. Men några kilometer iväg finns något annat intressant från tusen år tillbaka - två keltiska kors på det som en gång varit en kyrkogård.

Det är i Tjora. Ett av korsen är större, det andra som är lite mindre har också behövt stöttas upp.

Keeltiska kors finns ingen annanstans i Skandinavien, Tyskland eller Frankrike än här på Vestlandet, där det lär finnas åtminstone ett sextiotal. Att vikingarna hade kontakter på de brittiska öarna och Irland vet vi ju, men vilken religiös betydelse hade just de här korsen? Vem tog hem dem? Eller tillverkades de lokalt? 

Det sägs att korsen markerade gudstjänstplatser innan kyrkorna kom på plats. Här samlades man för att utöva sin tro.

Historikerna säger att de keltiska korsen är ett bevis på att kristnandet av Norge tog betydligt längre tid än de 35 år som man tidigare räknat med, perioden från det att Olav Tryggvason blev kung år 995 och fram till slaget vid Stiklastad 1030.  

Det lär ha stått fyra kors på Tjora, men de kom på drift. Bergens museum snöt ett, en konservator i Bergen nästa, ett tredje hamnade i en kyrka i Fana och det fjärde knuffade tyskarna omkull under ockupationen. Det är det som kommunen har stagat upp igen. 1987 for man så till Bergen och hämtade hem det andra korset, så två finns på plats idag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
En DC-6:a står utanför flygmuseet. Så sent som i fjol flögs den från Nome i Alaska till Stavanger. Bakom den står en J35 Draken med danska nationalitetsbeteckningar och punka på alla hjulen.

Det är ofta spännande att besöka museer, som Flygtekniska Museet i Sola utanför Stavanger.
Roligast ändå är att höra historierna om personerna bakom dåd och död. Som  Tryggve Gran, den norske flygpionjären som gjorde bort sig och förlorade sin plats på parnassen efter kriget. Han blev nämligen medlem av NS, norska Nasjonal Samling, nationalistpartiet under Quisling som blev Hitlers förlängda arm i Norge.

Annars började det bra för Gran. Han var den förste att flyga över Nordsjön, från Aberdeen till Norge, i sin franska Blériot. Tyvärr hann han knappt landa förrän första världskriget bröt ut, så ingen hann applådera hans bedrift. Då tog han sig till England och enrollerade sig i Royal Air Force under taget namn, kapten Grant från Kanada.

Han säger själv att han besegrade Hermann Göring i en luftstrid i det första världskriget. Göring som han sedan under 1930-talet blev kompis med. 1919 tog han sig till Newfoundland för att bli först över Atlanten, men Alcock & Brown hann före.

Under 1920-talet flög han med Robert Scott och Roald Amundsen på polarexpeditioner. Rekommenderad därtill av Fritjof Nansen. Luftskeppskonstruktören Umberto Nobile blev en annan polpolare. 

Googlar man Gran får man också reda på att han var med i Norges första fotbollslandslag som förlorade mot Sverige. Gran gjorde akkurat Norges mål. Han lär också ha varit hetlevrad, snabb att ta till knytnävarna och gift tre gånger (samband oklart).

I räfst- och rättartingen efter kriget dömdes Gran till 18 månaders fängelse, men det egentliuga straffet för hans tjänst hos Quisling var att han återstoden av sitt liv blev persona non grata i Norge. Han sysselsatte  sig bland annat med att skriva böcker, barnböcker och deckare och dog 1980.

Intressant på ett flygmuseum är också fascinationen över haverierna.

Jag intresserar mig för katastrofen då en maskin av typen Heron gick ned på Hummelfjället med tolv personer ombord på grund av nedisning och kraftiga luftströmmar.

Bara två personer omkom i olyckan men det tog ett dygn innan räddningen nådde fram. En av passagerarna var den norska radiomannen Rolf Kirkvaag och han höll modet uppe på medpassagerarna genom att leka radioprogram tills räddningsmanskapet nådde fram.

Olyckan inträffade på förmiddagen den 7 november 1956. Den tillbringade jag på BB i Ystad. Mitt livs första.

Jag frågar den unge mannen i biljettluckan på museet om den Spitfire och Mustang jag såg i luften häromdagen. Han har ingen aning och verkar inte det minsta intresserad.

Varken Spitfire eller Mustang, men en renoverad Messerschmitt finns på flygmuseet i Sola.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge

För tidningen Kristianstads Journalens räkning har jag besökt Kristiansand och gjort en alldeles egen och högeligen subjektiv jämförelse med Kristianstad i Sverige.

Båda städerna grundlades av den danske kung Kristian IV. Kristianstad 1614 och Kristiansand 1641.

Frågan är om Kristiansand blev en bättre stad därför att Kristian redan hade övat en del på stadsbyggande, eller om Kristianstad blev bättre då det var i början av kungakarriären och han de facto hade betydligt bättre ställt med pengar?

Hur stadskampen avlöpte får du veta i nästa nummer av Kristianstads Journalen som lär utkomma 29 september och kan läsas i sin helhet på internet på krj.se 

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Nöjd turturist efter att ha bestigit Preikestolen i bakgrunden. 604 meter upp, eller fyra kilometer vandringsled.

Det är vad norrmännen sysslar med. Gå på tur. 
Nu har vi gått på tur i två dar. Först det självklara valet, Preikestolen, bara några mil bort, genom en låååååång tunnel från Stavanger till Jörpeland och sen upp mot baslägret som norsk humor kallar caféet, souvenirshopen och toaletterna vid parkeringen där leden upp startar.

Det är fyra kilometer uppåt. Tidvis brant stigning och i broschyren för Preikestolen kallas den "demanding" - krävande. Det var den. En Malmödam vi passerade på väg upp mötte vi igen då vi gick ned efter en dryg timme på toppen. Då hade hon fortfarande en bit kvar och hade dessutom hängt av sig sitt sällskap. Tuff tant. Andra tycker man kanske aldrig ens borde ha gett sig på det.

Men Preikestolen tar ju liv på olika sätt.Det finns berättelser om turister som går för nära kanten för att ta sin selfie och det finns de som tar sig upp bara för att hoppa och avsluta livet.

Väldigt många tar stora risker för bilden. Sitter vid kanten och dinglar med benen. Det är bara oansvarigt.

Det finns en spricka i berget. När Preikestolen faller i fjorden kommer flera byar att uppleva sitt livs tsunami.

I turistbroschyren vädjar man att folk inte tillbringar för lång tid, till exempel äter lunch, ute på avsatsen som är några hundra kvadratmeter stor, utan ger fler möjlighet att komma ut. Och i coronatider handlar det ju också om att hålla avståndet. Det är en strid ström av besökare på väg upp eller ned.

I går gick vi Kyststien från Ölberg (no, no beer around). En knapp två timmars vandring längs den vackra Järenkusten, söder om Stavanger. Inte samma pulshöjare men stundtals rejäl klättring över den klippiga kusten. Bara följa de blå prickarna.

I dag håller vi söndag.

Kyststien - bara följ de blå prickarna. Ibland blev det lite klippträning.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Problemen belyses på Oljemuseet i Stavanger, men vems är ansvaret?

På måndag är det val till stortinget i Norge. Det märks inte mycket av det. Någon oengagerad valarbetare försöker dela ut någon sladdrig lapp med sitt politiska budskap. Erna Solberg ler förbindligt från någon affisch. Det känns fjärran.

På SVT läser jag om det norska dilemmat - att fortsätta tjäna pengar på att pumpa upp olja, samtidigt som man ska sluta använda den. Det går bara inte ihop. De flesta partier, förutom Miljöpartiet och Sosialistisk Venstre, vill fortsätta pumpa olja. Bättre vi tar upp och producerar "renare olja" än andra gör det, tycks den allmänna meningen vara.

Calle Elfström skriver en intressant krönika.

I går besökte jag det norska oljemuseet här i Stavanger. Trots att hela museet mer eller mindre är dedikerat åt oljebranschen så tar man faktiskt upp frågan om omställningen på allvar. Klimatförändringarna och deras orsak hymlar man inte med. Det är lösningen på problemet som orsakar debatt.

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Spitfiren över Sola i motljus...
Spitfiren över Sola i motljus...
Några dagar har jag mitt tillfälliga nattläger i Sola utanför Stavanger. Inte så långt från flygplatsen. En och annan maskin från Norwegian, SAS och KLM har sin inflygning strax söder om oss. 

I eftermiddags hörde jag ett annat flygljud och spanade ut mot fjorden. Två mindre plan närmade sig. En Spitfire? tänkte jag häpen och dök in efter kameran. Väl ute har de båda planen passerat och befinner sig nu rakt i solen. Långt borta ser jag dem vända. Som prickar eller revor i synfältet.

Visst är det en en brittisk Spitfire, känd från Slaget om Storbritannien. Det andra planet är en amerikansk Mustang. Det blir bara motljusbilder. Mina besvärjelser kan inte förmå dem att svänga upp för klarare bilder.

Spitfiren är ett av världens vackraste flygplan. Inte så märkligt. Design och dimensioner är i perfekt balans. Formerna är mjuka. Harmoni.

Det finns ett flyghistoriskt museum på flygplatsen i Sola, men det finns ingen notering att de skulle ha varken en Spitfire eller en Mustang. Däremot renoverar de en Messerschmitt Me109.

Spitfiren har beteckningen D - NG på sidan av flyg. Det ser jag på bilderna.

Biltema äger planen. De fanns på flygdagarna på Sola redan 2018. Tidigare ägde företaget en annan Spitfire. Den störtade över Tynset i Norge för elva år sedan. Piloten omkom.

På söndag är det öppet på det flyghistoriska museet på Sola.
...och Mustangen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Kåt karl spelar padel. Hans känsloliv ser mest ut som "ett hål i bröstet"...

På väg mot pandemidistrikt Norge Södra stannar jag till vid hällristningarna i Vitlycke, Tanumshede. De har jag tidigare bara sett på frimärken.

När jag kollar på bronsålderskonstnärernas ekivoka streckgubbar, långskepp och andra figurer som jag inte kan tolka, tänker jag på sex. Rättare sagt: jag funderar på hur de tänkte på sex på den tiden för drygt tretusen år sedan.

Männen är avbildade med rejält tilltagna kukar. Inga schlappswanz här inte. Rakt upp i luften bara. Varför?
Hade de inga byxor? Var de ständigt kåta? Sprang de runt och skröt med ståndet inför kreti och pleti?

En illustration lär föreställa något som man tror är ett par, kallas också för brudparet och kanske är det ett par i en sorts ceremoni, kanske är det ett samlag.

Vilken roll spelade sex på bronsåldern? Visste man att man ”gjorde barn” då man knullade? Var man polyamorösa? Överhuvudtaget kära? Formulerade man kärleksdikter? Kom man dragandes med blommor och choklad? Eller var det bara pang på rödbetan på den man mötte och reagerade fysiskt inför?

Många frågor. Inga svar. Jag tror att jag är den ende som står där och grunnar på kukarna tills jag senare googlar ”sex på bronsåldern” och får tusentals träffar. Det finns mer och mindre seriösa diskussionstrådar på arkeologiforum och massor av andra tankar kring ämnet. Ingen som stått vid Vitlycke och tittat lite generat har undgått att tänka i samma banor.

Det är inte säkert att det var mindre komplicerat på bronsåldern, tänker jag och ler åt den norska gränspolisen vid Svinesund. Hon ler tillbaka och nickar gillande åt mitt vaccinbevis. Jag frågar inte när hon går av sitt arbetspass. Hon är säkert gift. Vi är fast i de normer som gäller. Jag tar själv av min choklad och Sigge rullar in i Norge.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, norge

Söndagspromenaden togs vid Backåkra, vilket har börjat bli en vana. Några kilometer österut mot Sandhammaren och tillbaka. Strax före Sandhammaren är ett öppet fält där det alltid finns tornfalkar.

Jag hade hoppats på ängshöken den här gången också, men... Å andra sidan fick jag full show av tornfalkarna. De var tre som mest.

Nu ser jag med tillförsikt fram emot vad jag kan få för motiv när jag drar norrut.

Rytterskulle var platsen där diktaren Bo Beskow (Elsas grabb) bodde. Det var han som lockade Dag Hammarskjöld att skaffa kåken vid Backåkra, som de båda vännerna kallade Amiralitetet. Lokalbefolkningen var lite gramse på bonden som sålde till Hammarskjöld. De var inte så pigga på att ha FN:s generalsekreterare i grannskapet. Det gick över.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Var det här han bodde, Mikis Theodorakis?

Mikis Theodorakis har gått ur tiden.

För tio år sedan var jag i Aten och bodde i författarförbundets hus, det som kallas Ariane Wahlgrens hus. Enligt ryktena bodde den store grekiske tonsättaren alldeles bredvid. Vi såg honom aldrig. Kanske bodde han i huset vars balkong syns på bilden.

Men min vän Nikos Panayotopoulos berättade en historia om hur Mikis, som många andra konstnärer skapade som allra bäst under de värsta förhållanden. Under juntatiden i Grekland var Theodorakis som mest aktiv. Bland annat skrev han sånger som han spelade in på sitt piano i den husarrest han befann sig. Sedan smugglade hans dotter ut banden, vackert lindade tunna kassettband som rullats ihop för att se ut som knappar i kappan. På det viset kom Theodorakis motståndssånger förbi militärens vakter och ut till den grekiska allmänheten.

Bara det är ju värt att uppmärksamma.

Under senare delen av livet sägs kompositören bytt politisk färdväg. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: grekland
Jens Munk Island, vid Hudson Bay. Där gick det åt helvete för Munk.

En dag drar man bara ut en bok ur bokhyllan. En bok man vet att man har haft i många år. Kanske 30 eller 40. Oansenlig. Taskigt omslag. Billig Bra Böckerstil. Usel titel.

Den har alltså inte fått någon chans utöver att agera hyllvärmare. Undrar varför den inte försvunnit i någon gallring? Kanske visste jag att jag en dag skulle slå upp den och sedan tillbringa timmar med att läsa den allt intressantare boken från pärm till pärm.

Vilken?
Jo, Kunglig sjökapten av Thorkild Hansen (1979).

Boken handlar om dansken Jens Munk som född oäkting tar sig upp och blir en av Christian IV:s kanske yrkesskickligaste skeppare, om än ständigt förbisedd. Hans liv är spännande och våldsamt, men framförallt är han en sjutusan till seglare. Thorkild Hansen är en fena på att beskriva livet till havs i de stora segelskutorna. Det krävdes en skicklighet som ingen nu levande människa kan matcha.

Allting utspelar sig under 1600-talets första frustande decennier. Spelplatsen är från Bahia i söder till Norra Ishavet. Och förstås - Munks envisa försök att trä sig igenom det nålsöga som kallas Nordvästpassagen.

I boken finns en härlig beskrivning av Christian Fredriksens (Chr IV) resa i ungdomsåren till Ishavet med vänner och andra unga adelstuppar. En resa som dränktes i vin och öl under ett ständigt festande.

Här finns också en hel del om Ove Gieddes expedition till Trankebar i Indien och i Thorkild Hansens Munkögon får Gieddes bedrift en helt annan belysning. Bara ett exempel på hur olika kunnandet kunde vara: när Giedde steg iland i Sydafrika frågade han efter mediciner för att kunna hejda sjukdomen som höll på att ta kål på hans besättning, utan att se eller förstå träden som dignade av apelsiner och andra frukter. Samtidigt kröp Jens Munk på den bottenfrusna marken i norra Kanada, krafsade undan snön och fick sig till livs lingon och blåbär som djupfrysts sedan förra säsongen, för att överleva samma fruktade sjuka som härjade hos Giedde, skörbjuggen.

Nya perspektiv får jag också på Christian IV. Inte i första hand hans fylleresa till Nordkap, den är känd sedan gammalt, men citaten ur hans egen dagbok röjer näst intill ett spelberoende. Under långa tider är de enda anteckningarna vinst/förlust på dobblerier.

Ja, det är en spännande skildring som serveras kring de danska herrarna. En viktig del av vår gemensamma historia. (Ove Giedde var skåning, herre på Tommarp vid Kvidinge).

En mening fångar tidens anda:
"Inte heller Kristian IV erkände verklighetens suveränitet."

Efter Trettioåriga kriget var det inte så roligt längre i Danmark.

När Jens Munk höll på att dö i Ishavet kunde Ove Giedde etablera en handelsstation i Trankebar i Tamil Nadu, Indien.
Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark, kanada, indien

Nyinflyttad så tänkte jag mig lite nytt på väggarna. Jag har en handfull canvastavlor med fågelmotiv och det finns plats att utöka, så jag lät göra två nya.

Den ena är en gulbena i flykt. Fotograferad i St Anthonys på Newfoundland för två år sedan, då jag sökte Vinland.

Den andra är en Stellars Jay, en stellerskrika, som jag plåtade en morgon på en campingplats i Big Sur, Kalifornien. Det är den du ser på bilden. Den satt där och glodde på stolen på andra sidan frukostbordet och bara väntade på att någon smula skulle ramla ned från min macka.

Big Sur har ju odödliggjorts av Jack Kerouac i en bok om sina märkliga nätter i vildmarken i Big Sur, och av Tomas Polvall i boken Kalifornien - stora drömmar, stora landskap. Tomas är en nyfiken och social resenär som bland annat skriver om Millers bibliotek i Big Sur så att man absolut vill åka dit. Tyvärr var halva Big Sur avstängt då vi var där, en bro hade rasat och naturkrafterna gjort sitt bästa för att påminna om klimathotet. Så läs Polvall istället.

Det var kolmörkt när vi körde hyrchevan ned till den lågt liggande campingen. Vi var tvungna att ha bilens strålkastare tända tills vi fått upp tältet. Vi såg inte ett barr i den svarta tallskogen.

Kalifornien är ett eldorado av fåglar. Även om man kanske inte åker på ornitologisk expedition till Kalifornien, så finns det oerhört mycket att skåda. Överhuvudtaget finns det mycket mer vildmark i Kalifornien än man föreställer sig. I Venturas utkant, i Grant Park, satt en skylt som berättade om skillnaden på bobcat och mountain lion och vilken av dem man skulle se upp för. 

Stellarskrikan finns över hela västra Nordamerika, till Nicaragua i söder, och är uppkallad efter den tyske botanikern Thomas Wilhelm Steller som deltog i dansken Vitus Berings upptäcktsresor kring Berings Hav. 

Okej då, så här ser gulbenan i St Anthony's ut.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa, kanada

Det tar 11 timmar och tio minuter för SAS att flyga nonstop från Los Angeles International till Köpenhamn nu för tiden. Det går rakt upp över Utahs öknar, Montana, in i Saskatchewan och vidare norrut mot de stora isvidderna, planar ut över Grönland och sen söderut över Island och Färöarna innan landningen görs i en sväng över Öresund och maskinen, en Dreamliner eller en Airbus, sätts ned parallellt med Öresundsbron.

Du stiger ur relativt pigg och kan sträcka på benen, dra rocken om dig i den skandinaviska snålblåsten. Det var ju sol och sommarvarmt för ett halvt dygn sedan.

I Teknikens Världs julnummer 1954 läser jag om den första flygningen över polartrakterna som SAS genomförde med DC-6:an Helge Viking den 16 november 1954.

Den nya linjen är en enorm framgång för SAS läser jag. Den ska gå två gånger i veckan och är redan fullbokad för lång tid framöver. Håll i er nu: Flygturen mellan Köpenhamn och Los Angeles tog 1954 24 timmar och 13 minuter bara i flygtid.

Då flög man först till Söndre Strömfjord (numera: Kangerlussuaq) på Grönland, vidare till Winnipeg i Manitoba, Kanada och först därefter i ett sista hopp till Los Angeles. 

Jag var i Kalifornien senast 2017. Då kostade resan en bråkdel av vad den kostar idag.

LA-ndning Los Angeles 2017.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Som skåning är det svårt att fullt ut gilla Gustav II Adolf men måste man jämföra med till exempel Karl XII så spelade ju GA i en helt annan division. Jag har skrivit ett reportage om Gustav och hans öde vid Lützen till en uppdragsgivare, men måste korta svadan en del.

Bland annat riskerar det här ryka:

"Härjandet var inte bara död, plundringar och elände för de inblandade. Nils Ahnlund berättar i sin bok Gustav Adolf den store om charmören Gustav Adolf. Om dans och fester i Frankfurt och Nürnberg, om hur kungen klädde ut sig till värdshuspojke på en maskerad i Mainz och på en bal i Augsburg den 30 maj 1632 gång på gång dansade med den vackraste flickan, jungfru Anna Maria Bresler:

”Då han nådigast smekte den unga sköna, rev hon i sin blyghet några hål i kragen, varpå han skänkte den åt henne som ett minne jämte några smycken.”

Gustav Adolfs dotter, sedermera drottning Kristina, lär vid tillfälle ha uttryckt om sin far att han älskade kvinnorna, kanske för mycket. Även mat älskade han och blev med tiden rätt fet. Dock lär han ha varit mindre benägen på alkohol. Kristina sade att ”han drack, ej av egen böjelse utan av statsskäl”."

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, tyskland
Att gå upp i fågeltornet innebär att man omedelbart hamnar i motljus.

Dagens arbetspaus blev ett skogsbad i Snogeholms friluftsområde under en skön sensommardag.
12 500 steg i delvis gammelskog, längs sjökant och öppna hagar. Och förhållandevis ensam på stigarna trots en del bilar på parkeringen. Ingen som skrämmer naturen.

En ekorre samlade inför vintern, en hackspett jobbade på, två färggranna nötskrikor passerade stigen, en taltrast knyckte på nacken åt mig och hägern och ormvråken seglade iväg då jag kom för nära.

I fågeltornet kunde jag konstatera att det var som vanligt. Alltså sjön och eventuell skådning låg i rakt motljus.

En grann räv spatserade kring, ganska nära, men satte av i full karriär då jag harklade mig för att inte chocka den. En rådjursfamilj tog ut avstånd då jag passerade.

OIch så mötte jag två tyska grabbar i tolvårsåldern, intensivt språkande. De frågade efter "the swimming area". Jag pekade ut riktningen mot Snogeholmssjön och de fortsatte. En knapp halvtimme senare mötte jag en typisk ungdomsledare som undrade om jag sett två grabbar... Ytterligare ett par kilometer fram hittade jag ett större gäng sittande på en dammig grusväg. Jag försökte få dem att gå ytterligare 75 meter då de skulle ha en fin sittgrupp i sten att ta i besittning.

Nejnej, vi väntar på några, sade en av ledarna.

Jaha, tänkte jag. Det skulle nog ta någon timme att få in badboysen i ledet igen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Det diskuteras rättigheten att få säga nej till vaccination i P1 nu på morgonen. Vaccination är ju en förutsättning idag för att resa. En självklarhet för en kosmopolit.

MEN - det som inte sägs från vaccinförespråkarna är ju att det handlar om en akt av solidaritet. Du vaccinerar dig inte bara för att själv kunna klara dig bättre i en pandemi, utan även för att delta i förhindrandet av spridningen till dina medmänniskor. Allt behöver inte vara lagar, regler och avtal för att man ska förstå hur man uppträder.

Man kan visst prata om rättigheten att få säga nej till vaccin men om argumentet "att själv få bestämma" är det som avgör ens beslut får man vara beredd på att bli betraktad som en osolidarisk, självupptagen skitstövel. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Dagens understreckare i SvD handlar om flyttfåglar. Ett fascinerande ämne och jag läser om myrspoven i inlägget av Torgny Nordin att:

Myrspoven är den extremaste av alla flyttfåglar vad gäller den fysiologiska förmågan att förändra sig inför flytten. Den bygger om inre organ och vävnader ända ned på cellnivå.
Myrspoven flyttar från Alaska till Nya Zeeland utan uppehåll på nio dagar! Den vräker i sig mat med höga halter av fettsyror av omega-3 och maxar sina röda blodkroppar. Smällfeta - att de om de vore mänskor borde fått både hjärtinfarkt och diabetes - ger de sig iväg på en grandios nonstopflygning.

En och annan tar vägen via Lilleskog i Ystad också vilket bilden bevisar, fast de startar sannolikt inte i Alaska utan längst upp på den Skandinaviska halvön och flyger heller inte längre än till Västeuropas stränder. Så är den ju inte särskilt smällfet heller. Bilden är något år gammal men jag har sett myrspov även i år. Den kommer till sydkusten i slutet av juli, början av augusti, om inte tyska turister häckar i alltför stor utsträckning på kustremsan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Rikslejonet på sin skans i Göteborg då det var nyrenoverat och målat 2010.

Ett av de mera intressanta hugskotten under Karl XII:s bedrövliga regeringsperiod var onekligen när man lade upp en plan för hur sjörövare från Madagaskar skulle beredas möjlighet att flytta till Göteborg.

Jag stöter på de vilda idéerna när jag läser Aubry de la Motrayes skildring av sina resor i Sverige och i Karl XII:s hasor under 1711- 1725.

Många sjörövare, pirater och kapare, hade slagit sig ned på Madagaskar för att få lite lugn och ro och kunna njuta av sina rövade tillgångar. Men det blev lite för mycket lugn och ro. En del av dem ville tillbaka till Europa. Kanske till ett rikare, eller i alla fall mer välbekant, kulturliv. Jag vet inget om piraternas suktan efter kultur. För den svenske kungens och hans regerings del handlade det om att få rikets finanser på fötter då man eventuellt hoppades att kaparna skulle fortsätta sitt förvärv på den europeiska marknaden och därmed dra in lite skattestålar till administrationen av riket. Eller att de åtminstone skulle ta sina skattkistor och spenderbyxor med sig till Sverige.

Det strandade alltihop när kungen sköts och nationen skulle återupprätta både heder och anseende.

De la Motrayes bok är mycket underhållande och det finns många passager av högt populärkulturellt värde. Som det här:

"...då jag 1708 reste från Malta till Konstantinopel med min tchaique, vars besättning bestod av trettio grekiska matroser, som genom att äta massor med vitlök till alla sina måltider till den grad besvärade mitt luktsinne, att jag icke kunde hitta på någon bättre utväg än att att börja själv äta vitlök."

Björn Larsson har för övrigt skrivit en högst läsvärd roman om Stevensons figur ur Skattkammarön, Long John Silver, och hur denne sjörövare på sin ålders höst bosätter sig på just Madagaskar. Nu har jag inte hela boken aktuell så jag minns inte om Silver nånsin fick erbjudande att flytta till Göteborg. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, madagaskar
Karl XII som han koms ihåg i Bender.
Karl XII som han koms ihåg i Bender.

I Kristianstadsbladet läser jag Christian Swalanders recension av Magnus Västerbros bok om Karl XII. Denne krigarkonung som på senaste tiden fått mer än en törn av samtidens tyckare.

Västerbros bok ger ett perspektiv från mannarnas och folkets håll. Inte från officerstältens och taktikspelens, om jag förstår recensenten rätt.

Det står väl en och alla som läst lite mer om Karl XII ganska klart att han var en fuling, vad att vara kung beträffar. När han slutligen fick nådaskottet i Fredrikshald var Sverige nedkört; fattigt, utarmat på manfolk och hungrande.

Att han var galen ser man ju tydligt på den minnesplatta, eller staty, som finns i Bender och som minner om kungens tillvaro där efter nederlaget vid Poltava. Minen och blicken ger rysningar och aningar om psykopatens brist på empati. Så Jarl Kullesnygg som han vanligen utmålas i  svenska medier är han ju knappast i Bender.

Vi rullade in en tidig eftermiddag i Bender för några år sedan, jag och kapten Mike i Sigge Lill-Cittra. Vi hade krånglat oss genom gränsposteringen mellan Ukraina och Transnistrien, den ryska delen av Moldavien som bröt sig loss från centralstyret i Chisinau i mitten av 1990-talet och sedan dess byggt upp sin egen republik. Den röd-grön-randiga flaggan är prydd med hammare och skära och det berättar ju om landets politiska inriktning. Det kallas också den sista sovjetstaten.

Det finns ett stort fort i Bender och vi hade turen att när vi var där så firades händelsen då ryssarna kastade ut turkarna ur landet. Alla var där. Många var utklädda och plötsligt befann vi oss i en rasande fäktningsscen mellan ryssar och turkar. Det var en härlig familjedag för den ryska stoltheten.

I staden Bender, vid torget mitt emot regeringsbyggnaden, eller om det var kommunkontoret eftersom Tiraspol är "landets" huvudstad, fanns ett minnesmärke över Karl XII och hans tid i landet. Porträttet måste ha gjorts efter kalabaliken. Den syns i kungens ansiktsuttryck. 

Seigneur Aubry de la Motraye som följde kungen lite här och där skriver efter hans död i Norge:

"Han skulle ha varit den ärorikaste och lyckligaste monark i världen, om han lika väl hade förstått att begagna sig av segern som att vinna den. Han hade kunnat, efter att ha besegrat sina fiender, sluta den ärorikaste fred som någonsin slutits...o.s.v."

Det kunde han inte. In i kaklet, var det ja. 

Ryssarna kör ut turkarna ur Bender.
Familjedag? Jojo...
Läs hela inlägget »
Etiketter: transnistrien, moldavien

Jag dekorerar vardagsrummet efter flytten. Vid min bokhylla hänger ett horn från en indisk vattenbuffel. Det fick jag i femte klass på Magnus Stenbocksskolan i Helsingborg av en lärare i mitten av 1960-talet.

Vår ordinarie klassföreståndare var sjukskriven på grund av diskbråck. Vi uppvaktade henne med choklad och blombukett på det som då kallades för lasarettets vanföreanstalt.

Under hennes sjukfrånvaro hade vi vikarier. Buffelhornsmannen var en av dem. En dag hade han med sig en stor kartong och i den fick alla elever lov att ta vars ett buffelhorn. I sanning en märkvärdig lärarinsats. Han hade bott i Tunisien och pratade mycket om Habib Bourgiba. Han var en äldre man i skägg och tröja. Jag minns inte hans namn.

En annan av vikarierna var en ung man och nattredaktör på HD samtidigt med lärarjobbet. Han tog oss med på studiebesök till redaktionen på Vasatorpsvägen en kväll. Han gick alltid klädd i ljust grå kostym och hade en smal svart slips. Han minns jag inte heller vad han hette.

Klassföreståndaren hette Gun Ohlsson. Vi hade henne i flera år. Det enda jag kommer ihåg är hennes frånvaro.

Läs hela inlägget »

Jag skulle placera Bibeln på hyllan för science-fiction när dottern, som är bibliotekarie, istället föreslog fantasy. Det har hon säkert rätt i. För mig är kategorierna snarlika.

Men Bibeln, farmor Esters konfirmationsbibel, föll i golvet då jag skulle sträcka mig upp och pilla in den i sällskap med Erich von Däniken, Bradbury och Clas Svahn.

Ut föll ett gammalt foto. Enda texten var: Hälsning från Lundåkra. Fyra personer och jag misstänker att det alltså var tjejen som jag skrivit om tidigare, alltså lilla Elise i knäet på sin mor Beata och sedan eventuellt styvfar (Nils? någonting) stående blygt beskyddande bakom och så Beatas mor. Jag har inte släktträdet tillgängligt här så jag kan inte utveckla det mer, med namn och födelsedata. Kortet är inte adresserat till någon. Det borde alltså vara ett gammalt fotografi som Ester troligen fått av sin mor Elise.

Misstanken om namnet Nils är att Elise i en skolbok skrivit in sitt namn som Elise Nilsdotter.

Lilla flickan Elise är i så fall Esters mor och mormor är Beata som råkade ut för lebemannen konsuln Adalrik Hallberg i Helsingborg, som i pauserna från festandet på Mollbergs förlustade sig med pigorna. Han är skuggan bakom raden Fader okänd. Hur mycket visste Ester om sin mor. Varför frågade jag aldrig?

Ester konfirmerades 1921, för exakt 100 år sedan. Hon dog 1986.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Det är de tama fåglarna som längtar. De vilda flyger.

Vadarna stannar till i tångdynerna längs den skånska sydkusten innan de fortsätter söderut för en behaglig vintertillvaro. Jag ser myrspovar, kärrsnäppor, grönbenor, en skogssnäppa och så några strandpipare och drillsnäppor, som ändå brukar finnas här.

Sommaren är över har de bestämt.

Utan covidpass och fullkomligt fossilfritt drar de ut i världen och lämnar oss andra på stranden. Skuggorna blir längre, sydvästan trycker i ryggen och  skrattmåsarna, trutarna och jag blir kvar längs kusten.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Kanske Korsika borde räknas som separat land hos de geografiska sällskapen. Här finns ju såväl separatister som eget språk.

Det är vanligt att få frågan:
hur många länder har du besökt?

Jag brukar svara att jag inte räknar. För det beror naturligtvis hur man räknar och varje geografiskt sällskap, reseklubb och individ har sitt eget sätt att räkna och den som ställer frågan är inte beredd på en akademisk utläggning.

För hur är det?

Ska man bara räkna länder man övernattat i? Hur räknas Storbritannien (England, Skottland, Wales, Jersey, Gibraltar m.fl.)? Kan man ta med platser där man bara bytt flyg (Singapore, Barbados m.fl.)? Bara mellanlandat? Hur är det med länder som inte längre finns (som DDR)? Eller de som finns, men inte är erkända av det s.k. världssamfundet (ex.vis Transnistrien)? Enklaverna (Kalinigrad, Cabinda m.fl.) ? Delarna av Frankrike i Nord- och Sydamerika, Afrika och Oceanien (t.ex. Franska Guyana, Guadeloupe, St Pierre et Miquelon)? Kanske Korsika? Brittiska besittningar i Karibien (som Montserrat)?

Så svaret är att jag har varit i mellan 69 och 90 länder, beroende på hur man räknar.

Tiraspol - huvudstad i Transnistrien. Men finns det?
Läs hela inlägget »

För en tid sedan skrev jag om hur en vän plötsligt en dag förklarade att vi var släkt. Den gemensamma "anmodern" var min farmors mor, Elise Sjöstrand, som hade fader okänd i kyrkböckerna men med DNA-teknikens hjälp har min vän pekat ut lebemannen och rikemanssonen Adalrik Hallberg i Helsingborg som trolig pappa.

När jag fortsätter flytta runt bokhögarna i det blivande vardagsrummet dyker det ena efter det andra upp.

I en liten tunn lärobok i historia hittar jag Elises namn (fast det är stavat Elis och med efternamnet Nilsdotter, bostadsort Lundåkra) och en liten torkad växt. Hon har daterat innehavet till 1883. Det är fantastiskt och känslosamt att hålla en liten blomma i handen som farmorsmor plockade som barn för 132 år sedan.

Att dessutom veta vem hennes pappa var. Något hon troligen inte visste själv. 

Noteringen längst upp till vänster som jag tolkar som 50 cents förbryllar. Är boken en gåva från en släkting i Amerika? Tyvärr saknas titelblad och därmed tryckort och år.

Min sista reflektion blir att du inte kan torka vackra blommor i ljudböcker eller på nätet. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

I Lund köpte jag Artur Lundkvists Självporträtt av en drömmare med öppna ögon. Oderljungagrabben Artur var en sann kosmopolit och jag korsade hans spår då jag gjorde en radiointervju en gång med Maria Wine och hon berättade om hur Artur suttit i en bil och druckit konjak efter den förödande jordbävningen i Agadir 1960.

Boken var häftad och inte sprättad men på omslagets insida satt ett Ex Libris som berättade att Einar Hansen ägt boken. Malmögripen sitter i centrum.

Einar Hansen föddes i Horsens på Jylland 1902 men flyttade som ung till Malmö och blev veckotidningsförläggare med förlaget Allhem, Hemmets Veckotidning och Allas var de stora namnen. Han gav också ut böcker på förlaget men plötsligt tog hans intresse för båtar över och han blev redare och kallade sitt företag Rederi AB Clipper.

En handfull tankers fick namn som Pacific Clipper, Orient Clipper med mera. Dessutom hade han lyxkryssningsfartyg som m/s Stella Polaris inom sitt hank och stör. Stella Polaris ansågs en tid vara världens vackraste fartyg. Byggt i Göteborg åt en norsk beställare för kryssningar på Nordkap. Hansen seglade under sin tid med Stella Polaris kryssningspassagerare i Karibien under vinterhalvåret och Östersjön på sommaren. Det sjönk utanför Japan efter att en längre tid fungerat som flytande hotell. Skutan var köpt av en svensk då det gick ned under en bogsering till Kina för renovering. En i sanning ovanlig historia för en ovanlig båt.
Einar Hansen blev 92 år gammal, mecenat och donator och till synes en sympatisk man.

Jag har aldrig hört talas om honom tidigare, eller hans Clipperbåtar. Nu har jag en av hans böcker i bokhyllan och i Whisky Blues som Börje Berglund och jag har skrivit figurerar ett skamfilat lastfartyg som går under namnet Shanghai Clipper. Det var väl ändå ett sammanträffande!

Bästa sättet skaffa Whisky Blues.

M/s Stella Polaris. (Bilden lånad från sidan kommandobryggan.se)
M/s Stella Polaris. (Bilden lånad från sidan kommandobryggan.se)
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Återkomsten - del två av Whisky Blues finns nu också att tanka hem som ljudbok. Håkan Söder heter han som läser och han gör det riktigt bra tycker jag.
Återkomsten, liksom den första delen av Whisky Blues, Hämnden, finns nu tillgänglig på de sidor som tillhandahåller ljudböcker. T.ex. Storytel.
Whisky Blues är en sorts feelgoodhistoria för dig som älskar Skottland. Mycket historia, en del kärlek och whisky.

Du hittar också mina tre kriminalromaner med Cesar Amado i huvudrollen. Det handlar om Ljuva September, Olof,Tore,Tore och Efter alla dessa år.

Förlaget som ger ut böckerna heter Vibery Audio Books. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, skottland

Jag tänker på Stagnelius citat för att muntra upp mig, nej för att faktiskt orka gå vidare i det kaos som flyttningen från normalstort hus på Österlen till mindre lägenhet i Ystad inneburit.

I väntan på bokhyllor ligger bokhögarna staplade i vardagsrummet med enbart en smal gångväg längs väggarna. 
Det är intressant att navigera i bokhavet och studera vilka titlar som hamnat överst i en hög. Där ligger bestsellers som Doctorows Ragtime, Guillous Mellan rött och svartThe tailor of Panama av John LeCarré. Men också Che Guevaras Dagbok från Bolivia, Vägmärken av Dag Hammarskjöld och Matlida Gustavssons Klubben.

Så ser jag Anarkisten av Joseph Conrad och tar upp den då jag har ett svagt minne av att jag under senare tid hamnat på något ställe där Conrads anarkist Verloc korsat mina spår. Hur minns jag dock inte.

När jag öppnar boken faller det ur en gammal artikel ur YA om Conrad. Den handlar mest om boken Lord Jim och jag förstår inte varför den ligger i Anarkisten. Dessutom - det ligger en japansk akvarell till synes i original inklämd mellan bokens pärmar. Den har jag inget minne av alls. Var kommer den ifrån? 

Anarkisten hamnar på nattygsbordet. Den har köbricka två efter Herman Hesses Stäppvargen som jag just nu strövar genom. Akvarellen ska jag rama in.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Kjell E Genberg, Sveriges meste författare med drygt 250 titlar bakom sig, är ju egentligen inte stockholmare utan härstammar från Hälsingland. Dock är han sedan många år tillbaka bosatt i Bromma. Han har, förutom allt annat, skrivit en riktigt underhållande självbiografi - Ur min skottvinkel.
Drygt 80 år gammal, årsbarn med John Lennon, skriver och läser han fortfarande i allra högsta grad. I nättidskriften Dast.nu har han förmedlat känslor och tankar efter att ha läst min bok GUYANA - rapport från ett falnande eldorado.

Ett utdrag:

"Hans berättelse rör sig i tid och rum, handlar om stora och små äventyr, alltid skildrat på det sätt jag lärt mig att älska hos Per Erik Tell. Möten med människor (plantageägare och slavägare vid sidan av taxichaufförer och hotellportierer) och djur inte att förglömma.
Man blir road och lärd av att läsa om denne skånings utflykter."


Skicka ett mail och du har boken med vändande post.

Stabroek market i Georgetown, Guyana
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana

Då jag nyligen varit på Rügen igen, åkte ned med Ystad-Sassnitzfärjan, så passar jag på att lägga ut reportaget jag skrev för finska Hufvudstadsbladet efter jungfruturen i september.

I mars i år (läs 2020) lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.
Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Även om Sassnitz och Trelleborg är vänorter är det ingen hemlighet att tyska turister hellre reser till mysiga lilla Ystad än till Trelleborg.

- Det finns mycket som lockar i Ystad, med Wallander och den medeltida miljön, säger representanter för rederiet FRS-Baltic, som nu står för trafiken med världens kanske snabbaste katamaran, döpt till Skåne Jet. Den gick tidigare mellan Kristiansand i Norge och Hirtshals i Danmark, tvärs över Skagerack.
Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin.

Linjen Ystad-Sassnitz kommer att hållas igång under september och oktober, vila under vintern och sedan starta på allvar i vår.

Rügen är sedan gammalt ett omtyckt tyskt semestermål med långa vita stränder, badhotell i sekelskiftesstil, pittoreska småstäder och även nationalpark med bokskogar som sträcker sig från Kap Arkona i norr till Stralsund i söder.

Det var inte så konstigt att Hitler pekade på Rügen och satte igång bygget av ett enormt fritidskomplex i Prora på kusten mellan Sassnitz och Binz. Ett av Europas längsta byggnadsverk, sex våningar högt, där huskroppen sträcker sig 4,6 kilometer skulle bli rekreationscentrum med plats för 20 000 semesterfirare i Nazi-Tyskland.

Bygget hann inte bli klart innan krigets utbrott. Krigsfångar och tvångsarbetare anlitades för att fortsätta arbetet, men något super-hotell blev det aldrig. Under kriget användes lokalerna till polisutbildning och i viss mån fältsjukhus och under DDR-epoken var det militärt område och stängt för allmänheten.

Nu rustas komplexet upp och lyxiga lägenheter bjuds ut till försäljning för priser från 430 000 euro och uppåt. Alla lägenheter har havsutsikt. Ett litet museum över Prora berättar om kontrasten mellan nazisternas grova folkmord och det som lovades folket i form av semester på Rügen och en egen folkvagn.
I ett programblad för utställningen skriver de ansvariga:

”För att kunna förstå den nationalsocialistiska perioden är det absolut nödvändigt att också uppmärksamma regimens löften och erbjudanden”.

Nazismen är en era som präglat livet på Rügen. DDR-tiden en annan. Den märks inte så mycket idag. En och annan välbevarad eller pimpad Trabant puttrar förbi ibland och det finns kvar flera exempel på den grå och rätlinjiga kommunistiska funkisarkitekturen eller möjligen bristen på arkitektur.

I Sassnitz utgör Rügen Hotel ett apart inslag med sin strikta öststatsprofil i den annars så idylliska skylinen med pampiga vita skärgårdshus som har hela fasader av inglasade balkonger och snickarglädje.

Det finns självklart en del fiskrestauranger i Sassnitz men också annat. Jag lockas av en tyskbulgarisk restaurang, men det är fullsatt så det blir en genuin tysk krog som annonserar polska specialiteter. På Hauptstrasse, en bit upp från hamnen, ligger Restaurang König Gustav vars kök lite motsägelsefullt är tyskspanskt och gör reklam för sin paella och sina tapas.

Färjorna lägger till i Mukran, cirka sex kilometer söder om Sassnitz.

Ön genomkorsas av fina cykelleder och att ta med cykeln på några dagars semester är ett bra alternativ till bil.

Fisket är fortfarande levande i Sassnitz och trålare och kuttrar utgår från hamnen där turismen spränger sig in mellan kylhus och fiskfabriker. Den gamla färjestationen är museum och en brittisk ubåt från 1960-talet utgör ett annat udda turistmål.

Jag övernattar på ett vandrarhem, Kutterhaus Kajüten, som drivs av turistkontoret i hamnen. Det är alldeles vid kylhuset och jag vaknar tidigt på morgonen när arbetet sätter igång.
Båtar avgår för lustturer utmed kusten med jämna mellanrum under säsong.

Traskar man norrut från hamnens turistinformation, souvenirbutiker och fiskrestauranger hamnar man vid de vita kritklipporna som ofta får symbolisera Rügen på turistbroschyrernas omslag. Detta är Tysklands minsta nationalpark Jasmund med vandringsleder längs klippkanten och lek- och aktivitetsområde. Längs den steniga stranden går en strid ström av bärnstensplockare och fossiljägare.

Fortsätter man istället söderut från Sassnitz, förbi Prora och förbi den gamla kurorten Binz, som idag är tyskarnas riktiga semesteroas längs Östersjökusten med sin vita sandstrand och sina karakteristiska blåvitrandiga badhytter, hamnar man i den vita staden, Putbus, som också kallas rosornas stad då rosor klättrar längs husens vita fasader. Härifrån tuffar ångtåget Rusande Roland som i sina värdiga 30 km/h susar iväg till grannstaden Göhren.

Hitlers nationalsocialister har styrt och ställt på Rügen. Det har också Ulbrichts kommunistregim. Under mer än 150 år var området en del av Svenska Pommern och söker man sig över bron till fastlandet hamnar man i Stralsund som redan på 1600-talet hade postfärjeförbindelse just med Ystad.

Gustav II Adolf tågade in i Stralsund 1630 och efter trettioåriga krigets slut, vid westfaliska freden 1648, uppstod Svenska Pommern.

Stralsund vimlar av gammal byggnadskultur med korsvirkeshus, medeltida kyrkor och trånga gränder. Här finns en rad svenskminnen. Staden var till och med svensk huvudstad för en tid då den svenske kungen Karl XII stannade till här 1714-15, på väg mellan kalabaliken i Bender och döden vid Fredrikshald.

Kungens uppehåll i Stralsund blev inte heller särskilt lyckosamt. Härifrån tänkte han sig återigen kunna utmana Peter den Store i Ryssland. Förhandlingarna med nya allierade kapsejsade och istället förklarade Brandenburg-Preussen krig mot Sverige och med stöd av danskar och engelsmän belägrades Stralsund.

Karl XII lär ha bott i ett enkelt nattläger i bastionen Frankenkronwerk och på en röd tegelmur sitter en minnesplatta med slitna guldbokstäver som kan tydas:

”SWERIGES KONVNG CARL DEN XII HADE HÄR SIT WANLIGA NATLÄGER. STRALSUND BELÄGRADES AF 3 KONUNGAR DEN 19 OCTOBER TIL DEN 22 DECEMVER 1715.”

Redan på kvällen den 12 december 1715 smet kungen iväg till Sverige. Han satte kurs på Ystad men vindarna fick honom att landstiga utanför Trelleborg istället, där han rekvirerade häst och vagn och for vidare mot Ystad. Stralsund blev danskt en handfull år innan det återlämnades till Sverige.

I den enorma Mariakyrkan i Stralsund finns en väl tilltagen minnesplakett över greven Johan von Lillienstedt. Han föddes som Johan Paulinus i Björneborg 1655, var jurist och krönte karriären som president i wismarska tribunalen. Han dog på sitt gods på Rügen 1732 och begravdes i Mariakyrkan i Stralsund med ett oblygt eftermäle. Det står bland annat om honom:

”Högvälborne och magnifike… med Sälsynte andlige Gåfvor beskärad, medelst Gärningar & Förtienste för dess Fosterland i allom Vetenskap Flertalet Lärde öfverlägsen… äfven i Diktarkonsten till de yppersta räknad ...”

På Fährstrasse, några kvarter bortom det livaktiga Rådhustorget, ligger krogen Zum Scheele. Den är inrymd i huset som kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele föddes i 1742. Scheele anses vara den som upptäckte syret.
Även Baltzar von Platen som projekterade och byggde Göta Kanal stammar från Svenska Pommern. Han föddes på Rügen 1766.

Fortsätter man en bit sydostvart från Stralsund längs den pommeranska kusten når man Greifswald där ett av Sveriges universitet fanns.

Mest kända profil från Mecklenburg-Vorpommern är idag onekligen förbundskanslern Angela Merkel som, född i Hamburg 1954, växte upp i DDR och valdes in i Förbundsdagen för valkretsen Stralsund-Nordvorpommern-Rügen i samband med återföreningen av de båda tyska republikerna 1990.
 

Scheeles födelsehem i Stralsund.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr
Annonsen hämtad ur National Geographics 1935.

Husvagnslivet är över - jag förvandlas i morgon åter till en cityslicker i min födelsestad Ystad efter sex års frånvaro.

Ny adress blir:
Erik Dahlbergsgatan 3A
271 51 Ystad

Det är jämnt sju månader sedan jag inledde bohemlivet som tagit mig till Abbekås, Amsterdam, Lüneburg, Abbekås, Segeltorp, Östersund, Skurup, Stralsund och lite till.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Det är inte, som jag trodde, den sista och enda statyn i Tyskland av Lenin som står i Schwerin, huvudstad i Mecklenburg-Vorpommern, före detta DDR.

Det finns ytterligare några.

Det är ändå en ståtlig staty. Modellerad av den estniske skulptören Jaak Soans och invigd 22 juni 1985, bara några år av förtryck före glasnost som banade väg för den sovjetiska och kommunistiska härdsmältan i Östeuropa.

Den står på ett bra ställe, vid Hamburger Allee som tidigare hette Lenin Allee. (Tyskarna är mästare på att byta namn på sina gator efter rådande politiska vindar.) En öppen plats där ungdomar idag använder statyns fundament som avstamp för mer eller mindre avancerade skateboardkonster, utan att riktigt veta i vems skugga man slår volter. Ett grannskap i en typisk, om än uppfräschad, DDR-miljö, ett kommunistiskt miljonprogramsområde.

Debatten kring statyns vara eller inte vara är ständig. Högerextrema utser den med jämna mellanrum som mål för graffiti eller äggkastning. Vid vårt besök såg han fräsch ut, Lenin.

Över resten av Europa finns ett antal Leninstatyer kvar. Inte minst i Ryssland och till och med på Svalbard. Däremot plockades alla ned i Litauen. Där såg jag 1991 huvudet av en Leninstaty som placerats på bakgården till ett konstnärskollektiv. Uppe på skulten hade det eldats. Kanske som ett försök att spränga skallen i bitar på honom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr

I går rullade vi in i Odense på Fyn. Parkerade i Filosofens P-hus och gav oss iväg för att se om vi kunde spåra det nya H C Andersenhuset som invigdes för bara några veckor sedan. Ett upplevelsecentrum med den danske sagoberättarens värld i fokus.

Bara efter några kvarter i ett hett Odense mötte vi H C Andersen själv, med ett dussin av hans figurer i släptåg. Han bjöd in till en liten presentation, en sång och dansshow, i parken H C Andersen Have.

Det var den grimme aelling, den ståndaktige tennsoldaten och prinsessan på ärten och kejsaren utan kläder. I parkens sol sken barnen och deras föräldrar ikapp. Odense har blivit en barnens stad.

Lagom kissnödiga och hungriga såg vi kön till det nya museet, beundrade fasaden och efter några kvarter hit och några dit slog vi oss ned vid Café Vivaldi sedan vi förbannat globaliseringens följder också i Odense, mitt i Danmark, där det gick femtio burgers av olika storlek och kvalitet på ett smörrebröd. Där coffeeshops ersatt anrika konditorier och stoltheten över det man själv kan tillverka fått träda tillbaka för storfinansens jättekliv över kontinenterna som krossat den lokala profilen.

Men Café Vivaldis hyggestallrik kan rekommenderas. En bild säger mer än tusen ord.

Tidigare har jag besökt Forn Sidr i Odense för reportage då de invigde Nordens första begravningsplats för asatroende. Om en onsdag i Odense läser du här.

Jag har alltid uppskattat den lokala Albanipilsnern. Det gjorde också H C Andersen:
Jeg kan ikke rose den­ne øl højt nok. Den er for­fri­sken­de, de­li­kat og stærk. Prøv den!

Efter sammanslagningar hit och dit tillhör Albani idag Royal Unibrew i Faxe och är Danmarks näst största bryggerikoncern efter…. Gissa!

Kejsaren har inga kläder!
Kejsaren har inga kläder!
Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Graven på bilden finns vid Marsvinsholms kyrka. Som texten visar är det J A Sjöstrands familjegrav.

I den ligger farmors föräldrar, Johan och Elise Sjöstrand, och deras dotter, farmors lillasyster Ruth som dog i fyrtioårsåldern. Farmor själv, Ester, är begravd i Skivarp och hennes båda bröder Anton och Einar på annat håll.

Det är Elise som blivit intressant.

Jag fick en inbjudan till lunch hos en god vän som hade något att berätta för mig. När köttbullarna, potatisen och lingonen och den sjukt goda såsen slevats upp på tallrikarna levererade han slutet av sin story först:

- Vi är släkt!

Sen berättade han en fantastisk historia om hur det hade börjat med att han gjort ett dna-test genom My Heritage, fått en lista på andra testade släktingar och studsade till då mitt namn kom upp.

Utredningen om hur vi var släkt var svårare. Min vän kommer från välborna Helsingborgssläkter. Jag är resultatet av torpare och fiskare på Österlen och sydkusten. Först med Beata kunde han knyta ihop oss.

Denna Beata från Hofterup utanför Landskrona, for till Helsingborg och tog tjänst som piga hos en av stadens förnämsta och rikaste familjer. Där fanns Helsingborgskopplingen. Vi pratar 1870-tal.

På Hotell Mollberg satt spelevinken, suputen och den förmögne ungkarlen konsul Adalrik Hallberg och åt och drack för stora summor. Han var son till Johan Hallberg och hustrun Gundela, som drev verksamhet bakom Mariakyrkan och vars namn än idag är känt för helsingborgarna på grund av Hallbergs trappor.

Hur många gånger har jag inte sprungit upp och ned för Hallbergs trappor.

Min vän var inte släkt med Beata men väl med unge vackre kvinnokarlen Hallberg. Och när Beata lämnade Helsingborg var det med ett nytt liv i magen. Ett litet knyte vars dna-spiral kan spåras i både mig och min vän.

Det lilla knytet var Elise.

I kyrkoböckernas register står fader okänd. Farmor hade sannolikt aldrig en aning. Far som dog för två år sedan visste inte heller vem hans mormors far var.

Ingen vet om Hallberg tjusat pigan med pengarna och löften om guld och gröna skogar eller om han helt sonika bara tagit för sig som en naturlig del av herremanslivet, detta att ha tillgång till pigorna. Mer eller mindre våldtäkt.

Min vän kastar in brasklappen att det fanns ytterligare en kandidat till rollen som Elises pappa, men att denne var uppe i åldern, stadgad och betrodd i kommunfullmäktige samt okänd i sammanhanget vidlyftiga kvinnoaffärer.

Med största sannolikhet kan jag räkna in den ständigt salongsberusade kvinnotjusaren och gamängen på Mollberg, konsul Adalrik Hallberg bland anfäderna. Det ska jag tänka på nästa gång jag genar från Knutpunkten till Olympia via Hallbergs trappor.

Adalrik Hallberg som ung förförare.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

När jag debuterade 2003 fick jag sammanlagt ett tjugotal recensioner. I dag ska man vara glad om någon kultursida uppmärksammar en utgivning.

Guyana – rapport från ett falnande Eldorado har fått två recensioner eller anmälningar så här långt. Det är vännen Thomas Nydahl som uppmärksammar boken i sin blogg Inre exil.
Han skriver bl.a.:

”Som så ofta förr reser Tell för att skåda ner i mörka koloniala rötter. Han berättar om, och han visar de svenskar som upptäcks på färden… Tell är mer en platsens och strapatsens berättare. Man känner i magen när han reser primitivt, man erfar med sin egen kropp hans trångt och svettigt ordnade omständigheter.”

Bibliotekstjänst har för sitt BTJ-häfte 15/2021 låtit en lektör vid namn Kent Lidman läsa boken.

Han ger den en trea i betyg. Det betyder bra. Han gillar att den är lättläst, men vill gärna ha en karta i boken och tycker att den är rörig. Det sistnämnda kan jag hålla med om ifall man inte klarar att följa flera linjer samtidigt, men det jag misstänker att Lidman tycker är rörigt är dock ett medvetet stilval. Tråkigt att det inte gick hem hos honom.

Dessutom skriver han:
”I Surinam verkade svensken Carl Gustaf Dahlberg som grym plantageägare på 1700-talet.”

Jag har varit väldigt noga med att inte peka ut Dahlberg varken som grym eller dess motsats. Slutsatsen har Lidman dragit alldeles själv.

Vill Du skapa dig en uppfattning om min nya bok, följa med på en resa till Guyana, träffa de svenska slavägarna och få veta lite mer om länderna på den vilda kusten så skicka ett mail. För 200 SEK inklusive moms och frakt är läseupplevelsen din.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana

Jag tröstar mig med att jag inte är i Lund i morgon, eller kanske inom överskådlig framtid, så jag slank in igen i popup-antikvariatet som säljer för tjugo kronor styck.

Nu blev det:
Resor utan mål, Harry Martinson (har jag redan, men gillar omslaget. Får bli en tavla av det)
Svenska knektar, Lars Ericson
Ett annat liv, P O Enquist
Småländsk tragedi, Piraten (har jag också, men....)
Piraten och maten, Helmer Lång

i vilken följande historia berättas:

Vid ett middagsbord ställdes frågan: vilken kroppsdel skulle ni vilja ha kvar längst om ni blev av med de andra?
- Högerarmen, sa en violinist.
- Vänsterbenet, sa en vänsterytter.
- Naveln, sa en brittisk gentleman.
What?
- Jo, jag älskar sparris och äter den liggande på rygg med naveln som saltkar.


Dikter, Evert Taube
Fotbollskriget, Ryszard Kapuscinski
Flickan med bibelspråken, Piraten (för Slas omslag)
Författaren, August Strindberg
Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, första afdelningen, del IV
Samlade dramatiska arbeten af August Strindberg, Historiska dramer, andra bandet
Folk och färder i Halland, Gunnar Brusewitz (present till någon)

Många tidiga och förstaupplagor av Strindberg fanns det. Ingen signerad av honom själv. Tyvärr.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Tillbringar några dagar i lärdomsstaden, biskoparnas (Absalon och Tyrberg) Lund. Studenternas, professorernas och överläkarnas skånska huvudstad. Handbollsstaden.

Samtidigt med att jag sätter foten i närheten av Mårtenstorget slår en popup-butik med antikvariska böcker upp portarna för tre månaders försäljning. Alla böcker 20 kronor styck. Oavsett vad det handlar om. Sex böcker för en hundring. Jag lyckas i berusningen hålla mig till 18 böcker. 300 kronor. Men släpar hem följande troféer:

National Geographics juli 1935, september 1936 och mars 1937
Kina och Japan, studier av August Strindberg (ett något skadat exemplar i pärmarna, men okej i sin helhet och i kanonskick för 20 kronor. Nummer 136 av 350 numrerade. Första upplagan 1911. Billigaste ex på Bokbörsen kostar 600. Dyraste på antikvariat.net kostar 1800 kronor.)
Drottningens England, Jan Olof Olsson och Margareta Sjögren
Nordiska kungasagor, Snorre Sturlusson
Breven från Artur, Lasse Söderberg
Mitt gröna paradis, Jan Lindblad
Peru, G H S Bushnell
Det var roligt nästan jämt, Hans Ostelius (signerad)
Seigneur A. de la Motrayes resor 1711-1725 (bl.a. om Karl XII:s spektakel i Bender)
Dikter, Ola Hansson
Mitt Skåne, Nils Ludvig
Bestiarium, Harry Martinson och Björn von Rosen

Bli betraktad av en basilisk
ansågs fordom som en dödlig risk
Man blev plötsligt sjuk och gick ur tiden
vid hans kalla blick och glimten i den.


Steppvargen, Hermann Hesse
I Roland Svenssons övärld
Självporträtt av en drömmare med öppna ögon, Artur Lundkvist (med Ex Libris av Einar Hansen som inte ens sprättat boken...)
Piratensällskapets årsbok 1994 och 2007

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Då finns nästa ljudbok på plats. Det är Vibery Audio som valt att återpublicera min deckartrilogi med Cesar Amado och Spencer Albinsson i ljudboksformatet. Böckerna finns där du hittar ljudböcker. T.ex. på Bookbeat.

Boken kom redan 2007 och så här var baksidestexten:

Hur kan ett dussin oförvitliga och sansade samhällsmedborgare förvandlas till sektmedlemmar, låna massor av pengar i banken och nattetid ge sig ut i naturen för att gräva upp ett störtat flygande tefat?
Det får tillförordnade kriminalkommissarie Spencer Albinsson all anledning att grunna på när förre Vietnamdesertören Wayne C Hallock hittas hängd i ett skogsparti utanför stan. Samme Hallock som tjugofem år tidigare, som en Guds egen lille Åsa-Nisse, predikade kärlek och evigt liv samtidigt som han ledde sin Army of Jesus i de hejdlösa utgrävningarna efter tefatet.
Är det någon av de fortfarande skuldsatta och nu stammande och rodnande före detta sektmedlemmarna som gjort upp räkningen med sin pastor, eller handlar det om någonting annat?
Och varför mördas också en av lärjungarna samma dag som tidningarnas rubriker berättar om mordet på Hallock?


Om boken skrev recensenten Bengt Eriksson bl.a.:
"Tell balanserar exakt rätt: lite av det ena, det andra och allt. Spännande och folkbildande (missförstå inte ordet) på samma gång. Ett smärre genidrag också att låta en vietnamesisk torghandlare i Ystad/Kristianstad agera dåligt samvete både för USA och oss."

Vibery Audio Books har valt att även ge ut Ljuva September samt de båda delarna av Whisky Blues. Det ser vi fram emot.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Skurup var en gång porten mot världen. Åtminstone halva. Det kalla kriget konserverade den andra halvan bakom järnridån. Det här var sommaren 1974 och tillsammans med polaren Jacob investerades 420 kronor i Interrailkort.

Vi for. Inte dit alla andra reste. Det blev inte Amsterdam, det blev Haag. Där åkte vi till Scheveningen och ut på Nordsjön för att se fartygen som sände piratradio, Radio Veronica, Radio Noordzee och Radio Caroline.

Interrailkortet fyllde man själv i avgångs- och ankomstort. Sedan steg man på tåget. Livet var enkelt.

Det var billig ryggsäck som skavde på axlarna, resecheckar i en påse runt halsen som kletade på bröstet och Coca-cola i tvåliters glasflaskor.

Hoek van Holland för färjan till Harwich. Tåget till Inverness via London. Körde go-cart i Aviemore, sov i husvagn i Skottland. Tillbaka Dover-Calais och sedan Amiens, inte Paris. Mitt första möte med Frankrike. Det Frankrike som inte finns kvar; kaféernas rödvitrutiga dukar, bordsjukeboxar proppade med Johnny Hallyday, baguette och en flaska rödvin för två francs. Gauloise utan filter. Vi levde på bröd, ost och vin. Vi bodde på vandrarhem och utklassade två engelska grabbar i pingpong.

Bordeaux och vidare till Francos Spanien. Gränsövergången Hendaye-Irún. Bistra beväpnade Guardia Civil med slokmustascher och svarta handfat på huvudet. San Sebastián. Familjehotell några kvarter från Playa de Concha. Gamla stan en no go-zone. ETA graffiti. Mer vin. Hagel stora som knytnävar. En vecka med vila, sola, bada och njuta.

Vidare västerut över la mesa mot Oviedo. Extrem hetta vid tågbyte i Venta de Baños. Kyckling och cider på lokal restaurang med svenska tjejer. Sova bakom statyerna i stadsparken.

Sedan hem - raka vägen hem. Slummer i tågkorridorer, tågbyte i Paris och Köpenhamnsexpressen från Gare du Nord, där colaflaskan föll på perrongen efter språngmarsch, exploderade och rev upp sår hos en äldre polska, gammal nog att ha varit med i kriget.

Jacob blev bara 18 år. Ett betlass i nordöstra Skåne stod i vägen för den militärbil han kom i. Det är 46 år sedan. Vi pratar ofta med varandra och jag gläder mig åt rosorna som är fulla av knoppar på hans och föräldrarnas viloplats i Skurup.

Läs hela inlägget »

Fick höra talas om att det fanns kattuggleungar i en dunge i Abbekås. Det gjorde det inte. Det var hornuggleungar. Får jag presentera Humle och Dumle.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com