2021

Jag tänker på Stagnelius citat för att muntra upp mig, nej för att faktiskt orka gå vidare i det kaos som flyttningen från normalstort hus på Österlen till mindre lägenhet i Ystad inneburit.

I väntan på bokhyllor ligger bokhögarna staplade i vardagsrummet med enbart en smal gångväg längs väggarna. 
Det är intressant att navigera i bokhavet och studera vilka titlar som hamnat överst i en hög. Där ligger bestsellers som Doctorows Ragtime, Guillous Mellan rött och svartThe tailor of Panama av John LeCarré. Men också Che Guevaras Dagbok från Bolivia, Vägmärken av Dag Hammarskjöld och Matlida Gustavssons Klubben.

Så ser jag Anarkisten av Joseph Conrad och tar upp den då jag har ett svagt minne av att jag under senare tid hamnat på något ställe där Conrads anarkist Verloc korsat mina spår. Hur minns jag dock inte.

När jag öppnar boken faller det ur en gammal artikel ur YA om Conrad. Den handlar mest om boken Lord Jim och jag förstår inte varför den ligger i Anarkisten. Dessutom - det ligger en japansk akvarell till synes i original inklämd mellan bokens pärmar. Den har jag inget minne av alls. Var kommer den ifrån? 

Anarkisten hamnar på nattygsbordet. Den har köbricka två efter Herman Hesses Stäppvargen som jag just nu strövar genom. Akvarellen ska jag rama in.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Kjell E Genberg, Sveriges meste författare med drygt 250 titlar bakom sig, är ju egentligen inte stockholmare utan härstammar från Hälsingland. Dock är han sedan många år tillbaka bosatt i Bromma. Han har, förutom allt annat, skrivit en riktigt underhållande självbiografi - Ur min skottvinkel.
Drygt 80 år gammal, årsbarn med John Lennon, skriver och läser han fortfarande i allra högsta grad. I nättidskriften Dast.nu har han förmedlat känslor och tankar efter att ha läst min bok GUYANA - rapport från ett falnande eldorado.

Ett utdrag:

"Hans berättelse rör sig i tid och rum, handlar om stora och små äventyr, alltid skildrat på det sätt jag lärt mig att älska hos Per Erik Tell. Möten med människor (plantageägare och slavägare vid sidan av taxichaufförer och hotellportierer) och djur inte att förglömma.
Man blir road och lärd av att läsa om denne skånings utflykter."


Skicka ett mail och du har boken med vändande post.

Stabroek market i Georgetown, Guyana
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana

Då jag nyligen varit på Rügen igen, åkte ned med Ystad-Sassnitzfärjan, så passar jag på att lägga ut reportaget jag skrev för finska Hufvudstadsbladet efter jungfruturen i september.

I mars i år (läs 2020) lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.
Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Även om Sassnitz och Trelleborg är vänorter är det ingen hemlighet att tyska turister hellre reser till mysiga lilla Ystad än till Trelleborg.

- Det finns mycket som lockar i Ystad, med Wallander och den medeltida miljön, säger representanter för rederiet FRS-Baltic, som nu står för trafiken med världens kanske snabbaste katamaran, döpt till Skåne Jet. Den gick tidigare mellan Kristiansand i Norge och Hirtshals i Danmark, tvärs över Skagerack.
Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin.

Linjen Ystad-Sassnitz kommer att hållas igång under september och oktober, vila under vintern och sedan starta på allvar i vår.

Rügen är sedan gammalt ett omtyckt tyskt semestermål med långa vita stränder, badhotell i sekelskiftesstil, pittoreska småstäder och även nationalpark med bokskogar som sträcker sig från Kap Arkona i norr till Stralsund i söder.

Det var inte så konstigt att Hitler pekade på Rügen och satte igång bygget av ett enormt fritidskomplex i Prora på kusten mellan Sassnitz och Binz. Ett av Europas längsta byggnadsverk, sex våningar högt, där huskroppen sträcker sig 4,6 kilometer skulle bli rekreationscentrum med plats för 20 000 semesterfirare i Nazi-Tyskland.

Bygget hann inte bli klart innan krigets utbrott. Krigsfångar och tvångsarbetare anlitades för att fortsätta arbetet, men något super-hotell blev det aldrig. Under kriget användes lokalerna till polisutbildning och i viss mån fältsjukhus och under DDR-epoken var det militärt område och stängt för allmänheten.

Nu rustas komplexet upp och lyxiga lägenheter bjuds ut till försäljning för priser från 430 000 euro och uppåt. Alla lägenheter har havsutsikt. Ett litet museum över Prora berättar om kontrasten mellan nazisternas grova folkmord och det som lovades folket i form av semester på Rügen och en egen folkvagn.
I ett programblad för utställningen skriver de ansvariga:

”För att kunna förstå den nationalsocialistiska perioden är det absolut nödvändigt att också uppmärksamma regimens löften och erbjudanden”.

Nazismen är en era som präglat livet på Rügen. DDR-tiden en annan. Den märks inte så mycket idag. En och annan välbevarad eller pimpad Trabant puttrar förbi ibland och det finns kvar flera exempel på den grå och rätlinjiga kommunistiska funkisarkitekturen eller möjligen bristen på arkitektur.

I Sassnitz utgör Rügen Hotel ett apart inslag med sin strikta öststatsprofil i den annars så idylliska skylinen med pampiga vita skärgårdshus som har hela fasader av inglasade balkonger och snickarglädje.

Det finns självklart en del fiskrestauranger i Sassnitz men också annat. Jag lockas av en tyskbulgarisk restaurang, men det är fullsatt så det blir en genuin tysk krog som annonserar polska specialiteter. På Hauptstrasse, en bit upp från hamnen, ligger Restaurang König Gustav vars kök lite motsägelsefullt är tyskspanskt och gör reklam för sin paella och sina tapas.

Färjorna lägger till i Mukran, cirka sex kilometer söder om Sassnitz.

Ön genomkorsas av fina cykelleder och att ta med cykeln på några dagars semester är ett bra alternativ till bil.

Fisket är fortfarande levande i Sassnitz och trålare och kuttrar utgår från hamnen där turismen spränger sig in mellan kylhus och fiskfabriker. Den gamla färjestationen är museum och en brittisk ubåt från 1960-talet utgör ett annat udda turistmål.

Jag övernattar på ett vandrarhem, Kutterhaus Kajüten, som drivs av turistkontoret i hamnen. Det är alldeles vid kylhuset och jag vaknar tidigt på morgonen när arbetet sätter igång.
Båtar avgår för lustturer utmed kusten med jämna mellanrum under säsong.

Traskar man norrut från hamnens turistinformation, souvenirbutiker och fiskrestauranger hamnar man vid de vita kritklipporna som ofta får symbolisera Rügen på turistbroschyrernas omslag. Detta är Tysklands minsta nationalpark Jasmund med vandringsleder längs klippkanten och lek- och aktivitetsområde. Längs den steniga stranden går en strid ström av bärnstensplockare och fossiljägare.

Fortsätter man istället söderut från Sassnitz, förbi Prora och förbi den gamla kurorten Binz, som idag är tyskarnas riktiga semesteroas längs Östersjökusten med sin vita sandstrand och sina karakteristiska blåvitrandiga badhytter, hamnar man i den vita staden, Putbus, som också kallas rosornas stad då rosor klättrar längs husens vita fasader. Härifrån tuffar ångtåget Rusande Roland som i sina värdiga 30 km/h susar iväg till grannstaden Göhren.

Hitlers nationalsocialister har styrt och ställt på Rügen. Det har också Ulbrichts kommunistregim. Under mer än 150 år var området en del av Svenska Pommern och söker man sig över bron till fastlandet hamnar man i Stralsund som redan på 1600-talet hade postfärjeförbindelse just med Ystad.

Gustav II Adolf tågade in i Stralsund 1630 och efter trettioåriga krigets slut, vid westfaliska freden 1648, uppstod Svenska Pommern.

Stralsund vimlar av gammal byggnadskultur med korsvirkeshus, medeltida kyrkor och trånga gränder. Här finns en rad svenskminnen. Staden var till och med svensk huvudstad för en tid då den svenske kungen Karl XII stannade till här 1714-15, på väg mellan kalabaliken i Bender och döden vid Fredrikshald.

Kungens uppehåll i Stralsund blev inte heller särskilt lyckosamt. Härifrån tänkte han sig återigen kunna utmana Peter den Store i Ryssland. Förhandlingarna med nya allierade kapsejsade och istället förklarade Brandenburg-Preussen krig mot Sverige och med stöd av danskar och engelsmän belägrades Stralsund.

Karl XII lär ha bott i ett enkelt nattläger i bastionen Frankenkronwerk och på en röd tegelmur sitter en minnesplatta med slitna guldbokstäver som kan tydas:

”SWERIGES KONVNG CARL DEN XII HADE HÄR SIT WANLIGA NATLÄGER. STRALSUND BELÄGRADES AF 3 KONUNGAR DEN 19 OCTOBER TIL DEN 22 DECEMVER 1715.”

Redan på kvällen den 12 december 1715 smet kungen iväg till Sverige. Han satte kurs på Ystad men vindarna fick honom att landstiga utanför Trelleborg istället, där han rekvirerade häst och vagn och for vidare mot Ystad. Stralsund blev danskt en handfull år innan det återlämnades till Sverige.

I den enorma Mariakyrkan i Stralsund finns en väl tilltagen minnesplakett över greven Johan von Lillienstedt. Han föddes som Johan Paulinus i Björneborg 1655, var jurist och krönte karriären som president i wismarska tribunalen. Han dog på sitt gods på Rügen 1732 och begravdes i Mariakyrkan i Stralsund med ett oblygt eftermäle. Det står bland annat om honom:

”Högvälborne och magnifike… med Sälsynte andlige Gåfvor beskärad, medelst Gärningar & Förtienste för dess Fosterland i allom Vetenskap Flertalet Lärde öfverlägsen… äfven i Diktarkonsten till de yppersta räknad ...”

På Fährstrasse, några kvarter bortom det livaktiga Rådhustorget, ligger krogen Zum Scheele. Den är inrymd i huset som kemisten och apotekaren Carl Wilhelm Scheele föddes i 1742. Scheele anses vara den som upptäckte syret.
Även Baltzar von Platen som projekterade och byggde Göta Kanal stammar från Svenska Pommern. Han föddes på Rügen 1766.

Fortsätter man en bit sydostvart från Stralsund längs den pommeranska kusten når man Greifswald där ett av Sveriges universitet fanns.

Mest kända profil från Mecklenburg-Vorpommern är idag onekligen förbundskanslern Angela Merkel som, född i Hamburg 1954, växte upp i DDR och valdes in i Förbundsdagen för valkretsen Stralsund-Nordvorpommern-Rügen i samband med återföreningen av de båda tyska republikerna 1990.
 

Scheeles födelsehem i Stralsund.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr
Annonsen hämtad ur National Geographics 1935.

Husvagnslivet är över - jag förvandlas i morgon åter till en cityslicker i min födelsestad Ystad efter sex års frånvaro.

Ny adress blir:
Erik Dahlbergsgatan 3A
271 51 Ystad

Det är jämnt sju månader sedan jag inledde bohemlivet som tagit mig till Abbekås, Amsterdam, Lüneburg, Abbekås, Segeltorp, Östersund, Skurup, Stralsund och lite till.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Det är inte, som jag trodde, den sista och enda statyn i Tyskland av Lenin som står i Schwerin, huvudstad i Mecklenburg-Vorpommern, före detta DDR.

Det finns ytterligare några.

Det är ändå en ståtlig staty. Modellerad av den estniske skulptören Jaak Soans och invigd 22 juni 1985, bara några år av förtryck före glasnost som banade väg för den sovjetiska och kommunistiska härdsmältan i Östeuropa.

Den står på ett bra ställe, vid Hamburger Allee som tidigare hette Lenin Allee. (Tyskarna är mästare på att byta namn på sina gator efter rådande politiska vindar.) En öppen plats där ungdomar idag använder statyns fundament som avstamp för mer eller mindre avancerade skateboardkonster, utan att riktigt veta i vems skugga man slår volter. Ett grannskap i en typisk, om än uppfräschad, DDR-miljö, ett kommunistiskt miljonprogramsområde.

Debatten kring statyns vara eller inte vara är ständig. Högerextrema utser den med jämna mellanrum som mål för graffiti eller äggkastning. Vid vårt besök såg han fräsch ut, Lenin.

Över resten av Europa finns ett antal Leninstatyer kvar. Inte minst i Ryssland och till och med på Svalbard. Däremot plockades alla ned i Litauen. Där såg jag 1991 huvudet av en Leninstaty som placerats på bakgården till ett konstnärskollektiv. Uppe på skulten hade det eldats. Kanske som ett försök att spränga skallen i bitar på honom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr

I går rullade vi in i Odense på Fyn. Parkerade i Filosofens P-hus och gav oss iväg för att se om vi kunde spåra det nya H C Andersenhuset som invigdes för bara några veckor sedan. Ett upplevelsecentrum med den danske sagoberättarens värld i fokus.

Bara efter några kvarter i ett hett Odense mötte vi H C Andersen själv, med ett dussin av hans figurer i släptåg. Han bjöd in till en liten presentation, en sång och dansshow, i parken H C Andersen Have.

Det var den grimme aelling, den ståndaktige tennsoldaten och prinsessan på ärten och kejsaren utan kläder. I parkens sol sken barnen och deras föräldrar ikapp. Odense har blivit en barnens stad.

Lagom kissnödiga och hungriga såg vi kön till det nya museet, beundrade fasaden och efter några kvarter hit och några dit slog vi oss ned vid Café Vivaldi sedan vi förbannat globaliseringens följder också i Odense, mitt i Danmark, där det gick femtio burgers av olika storlek och kvalitet på ett smörrebröd. Där coffeeshops ersatt anrika konditorier och stoltheten över det man själv kan tillverka fått träda tillbaka för storfinansens jättekliv över kontinenterna som krossat den lokala profilen.

Men Café Vivaldis hyggestallrik kan rekommenderas. En bild säger mer än tusen ord.

Tidigare har jag besökt Forn Sidr i Odense för reportage då de invigde Nordens första begravningsplats för asatroende. Om en onsdag i Odense läser du här.

Jag har alltid uppskattat den lokala Albanipilsnern. Det gjorde också H C Andersen:
Jeg kan ikke rose den­ne øl højt nok. Den er for­fri­sken­de, de­li­kat og stærk. Prøv den!

Efter sammanslagningar hit och dit tillhör Albani idag Royal Unibrew i Faxe och är Danmarks näst största bryggerikoncern efter…. Gissa!

Kejsaren har inga kläder!
Kejsaren har inga kläder!
Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Graven på bilden finns vid Marsvinsholms kyrka. Som texten visar är det J A Sjöstrands familjegrav.

I den ligger farmors föräldrar, Johan och Elise Sjöstrand, och deras dotter, farmors lillasyster Ruth som dog i fyrtioårsåldern. Farmor själv, Ester, är begravd i Skivarp och hennes båda bröder Anton och Einar på annat håll.

Det är Elise som blivit intressant.

Jag fick en inbjudan till lunch hos en god vän som hade något att berätta för mig. När köttbullarna, potatisen och lingonen och den sjukt goda såsen slevats upp på tallrikarna levererade han slutet av sin story först:

- Vi är släkt!

Sen berättade han en fantastisk historia om hur det hade börjat med att han gjort ett dna-test genom My Heritage, fått en lista på andra testade släktingar och studsade till då mitt namn kom upp.

Utredningen om hur vi var släkt var svårare. Min vän kommer från välborna Helsingborgssläkter. Jag är resultatet av torpare och fiskare på Österlen och sydkusten. Först med Beata kunde han knyta ihop oss.

Denna Beata från Hofterup utanför Landskrona, for till Helsingborg och tog tjänst som piga hos en av stadens förnämsta och rikaste familjer. Där fanns Helsingborgskopplingen. Vi pratar 1870-tal.

På Hotell Mollberg satt spelevinken, suputen och den förmögne ungkarlen konsul Adalrik Hallberg och åt och drack för stora summor. Han var son till Johan Hallberg och hustrun Gundela, som drev verksamhet bakom Mariakyrkan och vars namn än idag är känt för helsingborgarna på grund av Hallbergs trappor.

Hur många gånger har jag inte sprungit upp och ned för Hallbergs trappor.

Min vän var inte släkt med Beata men väl med unge vackre kvinnokarlen Hallberg. Och när Beata lämnade Helsingborg var det med ett nytt liv i magen. Ett litet knyte vars dna-spiral kan spåras i både mig och min vän.

Det lilla knytet var Elise.

I kyrkoböckernas register står fader okänd. Farmor hade sannolikt aldrig en aning. Far som dog för två år sedan visste inte heller vem hans mormors far var.

Ingen vet om Hallberg tjusat pigan med pengarna och löften om guld och gröna skogar eller om han helt sonika bara tagit för sig som en naturlig del av herremanslivet, detta att ha tillgång till pigorna. Mer eller mindre våldtäkt.

Min vän kastar in brasklappen att det fanns ytterligare en kandidat till rollen som Elises pappa, men att denne var uppe i åldern, stadgad och betrodd i kommunfullmäktige samt okänd i sammanhanget vidlyftiga kvinnoaffärer.

Med största sannolikhet kan jag räkna in den ständigt salongsberusade kvinnotjusaren och gamängen på Mollberg, konsul Adalrik Hallberg bland anfäderna. Det ska jag tänka på nästa gång jag genar från Knutpunkten till Olympia via Hallbergs trappor.

Adalrik Hallberg som ung förförare.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

När jag debuterade 2003 fick jag sammanlagt ett tjugotal recensioner. I dag ska man vara glad om någon kultursida uppmärksammar en utgivning.

Guyana – rapport från ett falnande Eldorado har fått två recensioner eller anmälningar så här långt. Det är vännen Thomas Nydahl som uppmärksammar boken i sin blogg Inre exil.
Han skriver bl.a.:

”Som så ofta förr reser Tell för att skåda ner i mörka koloniala rötter. Han berättar om, och han visar de svenskar som upptäcks på färden… Tell är mer en platsens och strapatsens berättare. Man känner i magen när han reser primitivt, man erfar med sin egen kropp hans trångt och svettigt ordnade omständigheter.”

Bibliotekstjänst har för sitt BTJ-häfte 15/2021 låtit en lektör vid namn Kent Lidman läsa boken.

Han ger den en trea i betyg. Det betyder bra. Han gillar att den är lättläst, men vill gärna ha en karta i boken och tycker att den är rörig. Det sistnämnda kan jag hålla med om ifall man inte klarar att följa flera linjer samtidigt, men det jag misstänker att Lidman tycker är rörigt är dock ett medvetet stilval. Tråkigt att det inte gick hem hos honom.

Dessutom skriver han:
”I Surinam verkade svensken Carl Gustaf Dahlberg som grym plantageägare på 1700-talet.”

Jag har varit väldigt noga med att inte peka ut Dahlberg varken som grym eller dess motsats. Slutsatsen har Lidman dragit alldeles själv.

Vill Du skapa dig en uppfattning om min nya bok, följa med på en resa till Guyana, träffa de svenska slavägarna och få veta lite mer om länderna på den vilda kusten så skicka ett mail. För 200 SEK inklusive moms och frakt är läseupplevelsen din.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana

Jag tröstar mig med att jag inte är i Lund i morgon, eller kanske inom överskådlig framtid, så jag slank in igen i popup-antikvariatet som säljer för tjugo kronor styck.

Nu blev det:
Resor utan mål, Harry Martinson (har jag redan, men gillar omslaget. Får bli en tavla av det)
Svenska knektar, Lars Ericson
Ett annat liv, P O Enquist
Småländsk tragedi, Piraten (har jag också, men....)
Piraten och maten, Helmer Lång

i vilken följande historia berättas:

Vid ett middagsbord ställdes frågan: vilken kroppsdel skulle ni vilja ha kvar längst om ni blev av med de andra?
- Högerarmen, sa en violinist.
- Vänsterbenet, sa en vänsterytter.
- Naveln, sa en brittisk gentleman.
What?
- Jo, jag älskar sparris och äter den liggande på rygg med naveln som saltkar.


Dikter, Evert Taube
Fotbollskriget, Ryszard Kapuscinski
Flickan med bibelspråken, Piraten (för Slas omslag)
Författaren, August Strindberg
Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, första afdelningen, del IV
Samlade dramatiska arbeten af August Strindberg, Historiska dramer, andra bandet
Folk och färder i Halland, Gunnar Brusewitz (present till någon)

Många tidiga och förstaupplagor av Strindberg fanns det. Ingen signerad av honom själv. Tyvärr.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Tillbringar några dagar i lärdomsstaden, biskoparnas (Absalon och Tyrberg) Lund. Studenternas, professorernas och överläkarnas skånska huvudstad. Handbollsstaden.

Samtidigt med att jag sätter foten i närheten av Mårtenstorget slår en popup-butik med antikvariska böcker upp portarna för tre månaders försäljning. Alla böcker 20 kronor styck. Oavsett vad det handlar om. Sex böcker för en hundring. Jag lyckas i berusningen hålla mig till 18 böcker. 300 kronor. Men släpar hem följande troféer:

National Geographics juli 1935, september 1936 och mars 1937
Kina och Japan, studier av August Strindberg (ett något skadat exemplar i pärmarna, men okej i sin helhet och i kanonskick för 20 kronor. Nummer 136 av 350 numrerade. Första upplagan 1911. Billigaste ex på Bokbörsen kostar 600. Dyraste på antikvariat.net kostar 1800 kronor.)
Drottningens England, Jan Olof Olsson och Margareta Sjögren
Nordiska kungasagor, Snorre Sturlusson
Breven från Artur, Lasse Söderberg
Mitt gröna paradis, Jan Lindblad
Peru, G H S Bushnell
Det var roligt nästan jämt, Hans Ostelius (signerad)
Seigneur A. de la Motrayes resor 1711-1725 (bl.a. om Karl XII:s spektakel i Bender)
Dikter, Ola Hansson
Mitt Skåne, Nils Ludvig
Bestiarium, Harry Martinson och Björn von Rosen

Bli betraktad av en basilisk
ansågs fordom som en dödlig risk
Man blev plötsligt sjuk och gick ur tiden
vid hans kalla blick och glimten i den.


Steppvargen, Hermann Hesse
I Roland Svenssons övärld
Självporträtt av en drömmare med öppna ögon, Artur Lundkvist (med Ex Libris av Einar Hansen som inte ens sprättat boken...)
Piratensällskapets årsbok 1994 och 2007

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Då finns nästa ljudbok på plats. Det är Vibery Audio som valt att återpublicera min deckartrilogi med Cesar Amado och Spencer Albinsson i ljudboksformatet. Böckerna finns där du hittar ljudböcker. T.ex. på Bookbeat.

Boken kom redan 2007 och så här var baksidestexten:

Hur kan ett dussin oförvitliga och sansade samhällsmedborgare förvandlas till sektmedlemmar, låna massor av pengar i banken och nattetid ge sig ut i naturen för att gräva upp ett störtat flygande tefat?
Det får tillförordnade kriminalkommissarie Spencer Albinsson all anledning att grunna på när förre Vietnamdesertören Wayne C Hallock hittas hängd i ett skogsparti utanför stan. Samme Hallock som tjugofem år tidigare, som en Guds egen lille Åsa-Nisse, predikade kärlek och evigt liv samtidigt som han ledde sin Army of Jesus i de hejdlösa utgrävningarna efter tefatet.
Är det någon av de fortfarande skuldsatta och nu stammande och rodnande före detta sektmedlemmarna som gjort upp räkningen med sin pastor, eller handlar det om någonting annat?
Och varför mördas också en av lärjungarna samma dag som tidningarnas rubriker berättar om mordet på Hallock?


Om boken skrev recensenten Bengt Eriksson bl.a.:
"Tell balanserar exakt rätt: lite av det ena, det andra och allt. Spännande och folkbildande (missförstå inte ordet) på samma gång. Ett smärre genidrag också att låta en vietnamesisk torghandlare i Ystad/Kristianstad agera dåligt samvete både för USA och oss."

Vibery Audio Books har valt att även ge ut Ljuva September samt de båda delarna av Whisky Blues. Det ser vi fram emot.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Skurup var en gång porten mot världen. Åtminstone halva. Det kalla kriget konserverade den andra halvan bakom järnridån. Det här var sommaren 1974 och tillsammans med polaren Jacob investerades 420 kronor i Interrailkort.

Vi for. Inte dit alla andra reste. Det blev inte Amsterdam, det blev Haag. Där åkte vi till Scheveningen och ut på Nordsjön för att se fartygen som sände piratradio, Radio Veronica, Radio Noordzee och Radio Caroline.

Interrailkortet fyllde man själv i avgångs- och ankomstort. Sedan steg man på tåget. Livet var enkelt.

Det var billig ryggsäck som skavde på axlarna, resecheckar i en påse runt halsen som kletade på bröstet och Coca-cola i tvåliters glasflaskor.

Hoek van Holland för färjan till Harwich. Tåget till Inverness via London. Körde go-cart i Aviemore, sov i husvagn i Skottland. Tillbaka Dover-Calais och sedan Amiens, inte Paris. Mitt första möte med Frankrike. Det Frankrike som inte finns kvar; kaféernas rödvitrutiga dukar, bordsjukeboxar proppade med Johnny Hallyday, baguette och en flaska rödvin för två francs. Gauloise utan filter. Vi levde på bröd, ost och vin. Vi bodde på vandrarhem och utklassade två engelska grabbar i pingpong.

Bordeaux och vidare till Francos Spanien. Gränsövergången Hendaye-Irún. Bistra beväpnade Guardia Civil med slokmustascher och svarta handfat på huvudet. San Sebastián. Familjehotell några kvarter från Playa de Concha. Gamla stan en no go-zone. ETA graffiti. Mer vin. Hagel stora som knytnävar. En vecka med vila, sola, bada och njuta.

Vidare västerut över la mesa mot Oviedo. Extrem hetta vid tågbyte i Venta de Baños. Kyckling och cider på lokal restaurang med svenska tjejer. Sova bakom statyerna i stadsparken.

Sedan hem - raka vägen hem. Slummer i tågkorridorer, tågbyte i Paris och Köpenhamnsexpressen från Gare du Nord, där colaflaskan föll på perrongen efter språngmarsch, exploderade och rev upp sår hos en äldre polska, gammal nog att ha varit med i kriget.

Jacob blev bara 18 år. Ett betlass i nordöstra Skåne stod i vägen för den militärbil han kom i. Det är 46 år sedan. Vi pratar ofta med varandra och jag gläder mig åt rosorna som är fulla av knoppar på hans och föräldrarnas viloplats i Skurup.

Läs hela inlägget »

Fick höra talas om att det fanns kattuggleungar i en dunge i Abbekås. Det gjorde det inte. Det var hornuggleungar. Får jag presentera Humle och Dumle.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En av dagens svarttärnor vid Herculesdammarna.

Ett snabbt jobbmöte i Kristianstad gav utrymme för någon timmes vandring i hettan vid Herculesdammarna mellan Viby och Rinkaby. 

Här fanns en gång i tiden ett tegelbruk. Dammarna är de gamla lergravarna där råvaran togs upp. Efter kriget tillverkades fyra miljoner murstenar och 1,5 miljon taktegel. 1968 var äventyret över och bruket lades ned. Tegelmästare Artur Nilssons egna ord om verksamheten hittar du här.

2001 sattes fågeltornet upp och idag är detta en av Kristianstad Vattenrikes mest omtyckta utflyktsmål för fågelskådare. Jag har själv sett en rad olika fåglar här och fjolårets aftonfalk räknar jag som nummer ett så här långt. Brun kärrhök är karaktärsfågel. Rördromen brukar tuta i vassen. Lärkfalkarna var många i fjol.   

Idag var det ganska lugnt. En gök passerade över huvudet på mig och sedan var det full fart på svarttärnorna. Massor av sländor i olika färg och storlek. Svarttärnorna är långflyttare och vissa drar så långt söderut som till kusten utanför Namibia för att undvika vår vinter. 

Naturfilmaren Patrik Olofsson som praktiskt taget är uppväxt i Herculesdammarna har följt svenska tärnor över hela jordklotet. Hans film Tärnsommar som SVT visat är tyvärr inte längre tillgänglig på SVTplay.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Varje sekund hugger väggklockans visare obarmhärtigt av en bit av tiden. På morgonen hörs tydligt hur den tid man har kvar stympas. Högen av oanvända och nu obrukbara sekunder växer. Bara om man tar ur batteriet kan slakten stoppas.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Riksdagens talman har inte tid att fika med Löfvén, Lööf och de andra tomtarna. Han läser Whisky Blues. Det kan du också göra.

Sedan Duncan MacMillan, i sängen med sin älskarinna, kommit på att han ska göra världens bästa whisky blir ingenting sig likt i de skotska högländerna. På julnatten försvinner brevbäraren Oliver Campbell och den vackra whiskyguiden Fiona Flanahan flyr till London.
Tjugofem år senare misslyckas den excentriske Lord Humbleton i sina försök att komma över MacMillans världsberömda fat 1692.
Det vimlar av fantastiska bifigurer i Whisky Blues som den dartspelande dödgrävaren Bill O"Bull, barägaren och förre jockeyn Little Big Eddie som bara blir mindre och mindre och gamle ökenräven Fergus MacAdam.
Innan systrarna Angie Connors och Jennifer Wright rullar upp lösningen har trådarna spänts mellan Dufftown, Mogadishu och Mendoza. Vän har blivit fiende och fiende vän.
Whisky Blues är en underhållande mix av feelgood och action, kärlek, mystik och whisky. Framförallt är det en bok för den som älskar Skottland.


Köp den på Bokus!

Läs hela inlägget »

Jag trodde det var folkbildarlegendaren Eric Mårtensson på Skurups Folkhögskola som kom på Skurups excellenta kommunslogan When in Europe don't miss Skurup.
Det var det inte. Eric Mårtensson pratade av princip inte engelska läser jag i en artikel i Ystads Allehanda i samband med hans död 2018. Däremot pratade Eric nederländska, isländska, gammalgrekiska och finska utan problem. En myllans kosmopolit.

Eric var ett fenomen i sin svarta Volvo PV från 1957 med Kafka i kofferten. Han bodde kvar i barndomshemmet med mor och han var en hembygdsvetare av rang om Vemmenhögsbygden. Som museiintendent på Svaneholms slott skrev han skrifter om skiftets Rutger Maclean, poeten Ola Hansson, Victoria Benedictsson och Bror Blixen-von Finecke.

Jag tänker på Eric när jag traskar Jaktstigen runt Svaneholms slott och sjö. Hur han skulle kunna hoppa fram bakom ett av de flerhundraåriga träden, titta på mig med kluriga ögon och utbrista:
- Där är du ju!
Trots att vi inte setts på decennier.

Klistermärket fick jag av sommarjobbande ungdom som frågade hur jag ville se Skurup i framtiden. Denna SD-besudlade kommun som nog inte själv inser hur inskränkt den betraktas av omvärlden. Eric Mårtensson hade skämts.

Mina ledord för Skurup i framtiden (gärna nu på stört) var: öppenhet, jämlikhet och kultur.

Bengt Englund hette läraren på folkhögskolan som ville öppna kommunen för internationella gäster och hittade på 1970-talet på kommunens slogan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Alunbruket, Andrarum.

Det är oregelbundet skrivande på bloggen. Det har flera orsaker. En är att mitt boende inte är optimalt i husvagn på en obebyggd tomt, utan det mesta inklusive wifi. Allt i väntan på nya bostaden i Ystad. Tillträde 16/7.
En annan är att mitt webhotell ska göra om hela sitt koncept och därför vill flytta över allt material till nytt format. För att följa med måste jag betala för tre år i förväg och jag tvekar inför den utgiften.

Många tycker att det låter som paradiset att sitta i en husvagn vid sydkusten när sommaren är som allra bäst.

Nu har jag för några dagar lånat en lägenhet i Skurup för att kunna duscha, laga mat och ha tillgång till wifi.

I midsommar har jag varit på vandring kring Christinehof och Hallamölla. Det piperska alunbruket är en fascinerande plats. Kuskahusens vandrarhem (STF) en pärla.

Det var för övrigt Stefan Andersson som sjöng Anywhere is paradise. Det var 1996. När jag googlar honom visar det sig att han under senare tid gjort en rad album med historiska teman som Gustav III, Ostindiefararen, svenskarna under andra världskriget och något till. Intressant.
Lyssna här på Flygblad över Berlin.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Ystads Allehanda 20210624
Ystads Allehanda 20210624

GUYANA - rapport från ett falnande eldorado börjar nå publiken. Efter grannen Bosse var det Guyanas konsul i Stockholm som beställde boken. Nästa förfrågan kom från Manaus i Amazonas! Idag fick boken uppmärksamhet på kultursidorna i Ystads Allehanda.

Jag har ett antal böcker i en låda i husvagnen. Skicka ett mail eller ett sms och beställ ditt ex. Jag skickar i Postnords blå påse så snart som möjligt.  

Boken finns också i Bokhandeln i Ystad.

Läs hela inlägget »
S/s Belos, en svensk styckegodsare som jag hittade i fönstret till ett pandemistängt antikvariat i Leiden.

När vännen John E Persson i Brantevik ger ut ett noga utvalt urval av krönikor, essäer och berättelser med sjömotiv under titeln Styckegods är kvällarna i husvagnen intecknade.

Står sydostan på från Ystadbukten och rakt upp i Mumiedalen kan husvagnens stötvisa vaggande ge känslan av en ombonad kajuta. Då kastar jag loss under duntäcket och navigerar frejdigt i det perssonska kölvattnet.

Han berättar, nej han synar och avslöjar Harry Martinsons, Piratens och Evert Taubes sjömanskap och återger Lubbe Nordströms erfarenheter från fyrskepp. Rena skrönor, som den om kamelen, blandas med fakta om kända redare.
Sjömanssäcken är full som ett ymnighetshorn och allt berättas med kärlek till havet och dess riddare. John är en fena i arkiven, hittar de kuriösa detaljerna och har förmågan att servera läsarna dem. Ingen torrskaffning här inte. Allt styckegods är emballerat med glimten i ögat.

Ytterligare en pluspoäng är att Persson har hittat och förmedlar flera kvinnliga öden till sjöss.

John E Persson är själv skepparpåg från Brantevik, har seglat som gnist och vi möttes i mitten av 1980-talet då han gav ut en bok om svenska skeppare på Kongofloden. Det har blivit en rad uppmärksammade böcker från hans skrivbord.

Läs själv:
Styckegods
John E Persson
Ultima Esperanza Books (2021)

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Filmhistoriens mest kända trappa. I Odessa, Ukraina.

I väntan på spruta två och vaccinationspass så går det utmärkt resa i minnen och bland bilder. För några år sedan var resmålet Odessa och den långa trappa med en av filmhistoriens mest omtalade filmscener.

I filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergej Eisenstein puffas en folkmassa fram mot trappan av tsarens militär. En ung mor tappar kontrollen över sin barnvagn som störtar ned för trappstegen.

Filmen från 1925 är en sorts true life historia om ett misslyckat myteri bland matroser i Odessas hamn.

Micke och jag satt en varm solig dag i Odessatrappan, såg ut över Svarta Havet och slevade i oss kaviar med sked direkt ur burken. I Odessa träffade vi två före detta Djurgårdenspelare som valt ett lika udda resmål som vi gjort.

Alexander Pushkin tillbringade drygt ett år i exil Odessa där han drog igång skrivandet av Eugen Onegin och umgicks med galanta damer. Sämre kan en landsförvisad författare ha det.

Det som var nytt för mig och jag inte visste var att filmfotografen som jobbade med Eisenstein hette Edvard Tissé och var son till den svenskestniske sjökaptenen Casimir Tissé från Lettland. Fotografen Tissé fick Stalinpris och blev en aktad Sovjetmedborgare. Hans svenska släktgren är invandrad vallonsläkt som sökte sig till de uppländska bruken på 1600-talet.

Se där - en kosmopolit.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ukraina

Nu ger ljudboksförlaget Vibery Audio Books ut deckartrilogin om den chilenskfödde poliskommissarien Cesar Amado som löser brott på den skånska landsbygden samtidigt som han ständigt har en problemfylld pappa i telefonluren från Chile.

Först ut är Olof, Tore, Tore.

”Det roligaste jag läst på mycket länge”, utbrast Kristianstadsbladets recensent Jan Hoff när den annorlunda kriminalromanen gavs ut 2004. Han fortsatte: ”ibland måste en författare strunta i reglerna och bara pressa gaspedalen i botten”.
Boken skrevs mer eller mindre i eufori i köket på kaféet i Vinslöv, efter de goda recensionerna av debuten Ljuva September.

Olof, Tore, Tore handlar om ett mordoffer som hittas på en kyrkogård där en grupp människor försöker etablera kontakt med de döda.

Förutom Olof, Tore, Tore ges i sommar också de andra Cesar Amadodeckarna Ljuva September och Efter alla dessa år ut som ljudböcker. Även båda delarna av Whisky Blues som skrevs tillsammans med Börje Berglund kommer att ges ut som ljudböcker av Vibery Audio Books.

Du hittar boken där du hittar ljudböcker. T.ex. på Bookbeat, Nextstory eller Storytel. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Fram- och baksida, eller rättare sagt bak- och framsida på den nya boken GUYANA.

Gå inte över bron, säger en bister portier i Cayenne. I Paramaribo är en knarksmugglare på väg att väljas till vicepresident och i Georgetown vill inte Mr Bobb köra taxin till det bokade hotellet utan föreslår ett som ligger granne med polisstationen.
Guyanaländerna kallas den vilda kusten.
Läsarna färdas i tid och rum och möter plantage- och slavägarna Dahlberg och Filén, fången Papillon på Djävulsön, spårar en jaguar och hjälper en sengångare hitta hem.
Det här är en rapport från ett falnande Eldorado.


NY BOK
GUYANA - rapport från ett falnande Eldorado


I pandemins förhoppningsvis sista skälvande suckar börjar resplanerna ta form på nytt hos väldigt många. Precis innan covid-19 slog till i världen, mars 2020, kom jag hem från en månadslång resa i Guyana och Karibien.

Lika mycket en bok om livet idag i de tre relativt okända länderna är det en skildring av tidigare svenska resenärer och emigranter som tagit sig dit. Från 170o-talets slavägare Dahlberg från Sörmland till 2000-talets Sara Svensson från Nödinge som gjort en insats för regnskogen. Om jaguarspår och fåglar, om knarksmugglande politiker till presidenten som gjorde en Trump. Guyanaländerna kallas inte för inte för den vilda kusten.

Äventyr i djungeln blandas med intervjuer och samtal på plats i Paramaribo, Rupununi eller Djävulsön, forskning i nederländska arkiv med svenska tidningsnotiser om fantastiska arv och rikedomar.

Boken ges ut i början av juli. Du kan redan nu beställa ditt ex direkt av mig.
Inklusive frakt kostar den dig 200 SEK. Skicka bara ett mail. p.e.i.tell@gmail.com

På väg in för landning på Ogle airport, Georgetown, Guyana februari 2020.
Läs hela inlägget »
Fiskgjuse med näbbgädda, Bua.

Jag svängde av E6 vid Ringhals mot Båtafjorden strax norr om Bua. Behövde en bensträckare och ville se om det fanns några vadarfåglar. Det här brukar under säsong vara ett av landet säkraste ställen för skärfläcka.

Mycket riktigt. En handfull, och lite till, svartvita eleganter med långa ben och den där karakteristiska uppåtsvängda näbben som de bökade runt i dyn med var på plats. Skrattmåsar, strandskator och i strandängen bredvid stenskvättor. Också som brukligt.

Då hör jag ett förfärligt liv på avstånd, några måsar cirklar runt en okänd fågel och jag riktar objektivet dit. Jag ser inte alls vad det är men fotograferar när sällskapet närmar sig mig.

Först sedan jag slutat plåta och förstorar bilderna ser jag att det är en fiskgjuse med byte, en halvmeter näbbgädda i klorna, som orsakar rabaldret. Fiskgjusen är en skicklig fiskare men tråkigt nog fick jag aldrig se själva fisket, bara resultatet av det. It made my day. 

Fiskgjuse med byte i klorna har jag sett förr. I Hammarsjön, Commewijnefloden och Floridas delta. Men aldrig med en näbbgädda. En gång har jag själv fått näbbgädda på kroken. Det var en stunds tuff kamp. Fisken vann.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Sunne 5 juni 2021.

Jag trodde att jag kom till Göran Tunströms Sunne. Jag hamnade i Lars Tunbjörks.

Äter älgfärsbiff, fast det kallas burgare, på Restaurang Slottet. Passerar idrottsplatsen och ser IFK Sunnes P16-match mot Skoghall. Tror jag. Någon i publiken hävdar att det är Karlskoga, inte Skoghall man möter. Efter en kvart av snedsparkar och felpass lämnar jag de närmast sörjande.

Basgångarna från en Epatraktors ljudanläggning dånar runt kvarter efter kvarter. Någon gång emellanåt rullar en rostig motorvagn in på resecentrum söderifrån på Frykdalsbanan. Jag ser inga passagerare.

En dam med rollator småspringer förbi mig. En bil lämnar en parkeringsplats. På taket ligger en handväska. Dörren är öppen till pizzerian som lockar med vedugnsbakat. Det sitter ingen på uteserveringen.
Några badar i Mellan-Fryken. Någon far och tillbaka fram med en 140 dB motorbåt.
Det är 26 grader varmt i Sunne.

Körde 05oo från Östersund. Jag och älgarna hade E45 själv de första timmarna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
De snöklädda Oviksfjällen från Frösöns topp.

Semesterdag - upplevelsedag!
Denna fredag i Östersund rispade snabbt spår i mina annaler. Klockan 15 var jag tillbaka på Kjells camping i Sandviken.

I korthet:
Som du redan noterat i bloggen såg jag Storsjöodjuret redan på morgonen. Ovanligt lik en simmande älg, men ändå.
Sen for jag upp till Frösötornet som inte hade öppnat för säsongen men jag njöt av de snöklädda Oviksfjällen i sydväst från tornets fot och upptäckte en fågelsjö alldeles nedanför berget så Sigge drog dit.
Rundan runt Ändsjön var 2,7 km men det fanns fågeltorn och där kunde jag kryssa svarthakedoppingen och Anita från Malmö.
Efter det hade jag en dejt vid Frösö kyrka innan jag for till runstenen, Sveriges nordligaste, som lär handla om snubbarna som byggde första bron till fastlandet.

Jag åt gott i Östersunds centrum, en kokt lax så fin att det nästan gjorde ont att man inte orkade mer.

Östersund lär ha varit svensk nykterhetsrörelses epicentrum. Det ser man inte mycket av idag och det var lätt att hitta Systembolaget med en kull ofrivilliga reklamagenter på bänken utanför och ett gäng ungtuppar i väntan på langaren.
Som den missbrukare jag själv är kunde jag inte låta bli att googla Erikshjälpen och åka dit. Sigge andades ut då det var stängt fredagar, men Röda Korsets Kupan låg olyckligtvis alldeles bredvid.
En biografi på Suzanne Brögger och en på Karl XIV Johan bärgades. Nått om vikingar av sagoberättaren Ohlmarks fann också nåd.
Östersund var hårt härjat av spanska sjukan för 100 år sen. Slutsats: Det har man inte lärt sig mycket av.

Jag avslutade turistandet med att glo på exteriören av kulturhärden Jamtli och klämma en bild på allsvenska Jämtkraft Arena.
Nu ett stilla glas nero d'Avola vid tältet och när temperaturen sjunker, en längre promenad.
I morgon är en ny dag. Nya äventyr.

Sveriges nordligaste runsten på Frösön.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Tänk att se Storsjöodjuret första morgonen i Jämtland.

I går kväll såg jag några skrakar i Storsjön. I natt hörde jag från tältet ett antal fåglar jag kunde ligga och undra vad det var för några.

I morse steg jag upp på Kjells camping och kastade ett getöga mot sjön. Och tror ni inte att jag omedelbart får syn på Storsjöodjuret! Jag sitter på Tages Konditori på Frösön och ser fram emot en spännande dag. Solen lyser och personalen på Tages ler och är glada.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Sigtuna.

Jag håller ibland en föreläsning som jag kallar Där har du inte heller varit. Jag tar med åhörarna på en tur till öar, bortglömda bergsområden och republiker som både finns och inte finns.

Ibland får man utmana sig själv så jag avslutade en vecka i Segeltorp med att köra till Sigtuna för frukostfika.
Där har jag aldrig varit.

Fyra timmar gratis parkering centralt. Bara det.
Halledudanedå en sån gullig liten stad. Som klippt och skuren ur en familjeserie i TV:s barndom. Den historiska stadskärnan är som en veritabel teaterkuliss. Fantastiskt vackert och vilken plats att växa upp för barn och ungdomar. Några skolklasser spelade kubb vid strandpromenaden, ett par donade med den eleganta minigolfbanan som snart ska premiäröppnas. Jag fikade (gott, rejält och bra pris) på Café Strandvillan i lugn och ro, läste Mitt i Sigtuna tills den nya ordföranden i Företagarföreningen förklarade mötet öppnat och ville att alla vid borden skulle presentera sig.
Då for jag vidare.

En lång dag med Sigge Citroën slutade hos Kjell på Sandvikens camping vid Storsjön, med ett solglittrande Östersund på andra sidan bron.
Sverige är stort. Mellan Orsa och Sveg var det tomt. Inte ens Kalle Moraeus sågs till.

Inlandsvägen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Jag lunchade med min förläggare idag. Det blev Långholmens Wärdshus. Jag kom i god tid och kunde ta en tur på museet för 25 kronor. Där mötte jag gamla bekanta som Harald Bengtsson, den Bildsköne, och Per Nilsson från Yngsjö. En annan bekanting var Amaltheamannen, Anton Nilsson.

I min bok Plötsligt small skottet hittar du sexton reportage om dåd och död i Skåne. Bland annat om Bildsköne Bengtsson. Och kapitlet om Yngsjömordet bjuder jag på här nedan. Det har berättats många gånger. Här är min version.

Boken kan du köpa hos Bokus.

En fasans fasad. Långholmens fängelse.
Per Nilsson i Långholmens papper. Per Nilsson i Långholmens papper.

På kyrkogården strax sydväst om kyrkan i Brösarp, står en av de mest tragiska gravstenar som någonsin graverats. Ordagrant är det ristat:
”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet.”

Därunder vilar Hanna Johansdotter. Hon blev offer i 1890-talets mest beryktade familjedrama. Även mördarna pekas ut på stenen:
”Mördad af sin man Per Nilsson och hans moder i Yngsjö 28/3 1889.”

Det har skrivits en rad böcker, sjungits skillingtryck och spelats in en handfull filmer om Yngsjömordet, som aldrig upphör att fascinera.
Historien började när mjölnaren Nils Nilsson, på Yngsjö nummer ett, avled i tuberkulos 1883. Då var hans maka Anna 42 år, och sonen Per 21.
Det är oklart om Anna Månsdotter förförde sin son medan hennes make fortfarande var i livet. Det är desto mer klart att de båda levde i ett incestuöst förhållande efter mjölnarens död. Det visste både pigor och grannar.
För att få slut på skvallret om mor och son, och för att få in nytt kapital i en vissnande jordbruksrörelse på väg mot konkurs, beslutades att Per Nilsson skulle gifta sig.

Genom en äktenskapsförmedlare hittade man häradsdomare Johan Olssons tös, Hanna, i Norra Björstorp. 21 år gammal, vacker och omsvärmad, vänlig och omtänksam, sprallig och levnadsglad – och kommen ur en välbärgad familj.
Per Nilsson skickade eldiga kärleksförklaringar till Hanna:
”…ja, jag vill högeligen försäkra jag ingen kvinna i världen ska älska så högt som dig, ja du är min utkorade brud.”

Per Nilsson betraktades som snäll och skötsam. Han såg bra ut och Johan Olsson ansåg att dottern gjorde ett bra val då hon slutligen tackade ja till den poetiske friaren. Bröllopet stod den 15 november 1888.
Då visste inte Hanna Johansdotter att hennes blivande make gett sin mor, Anna Månsdotter, ett löfte om att inte ha sexuellt umgänge med sin blivande hustru. Det blev hon snart varse.
Per Nilsson rör inte sin unga hustru. Inte flyttar Anna Månsdotter ur huset heller som lovats i äktenskapskontraktet.
Anna Månsdotter är så stygg och svår mot mig att jag är rädd att hon gör mig något ont. Jag får ett styng i hjärtat varje gång jag ser henne, berättar den nygifta Hanna för en granne.

Till slut skriver hon till sin far om hur hon gråter både dag och natt, och ”tror jag gråter mig till döds”, avslutar hon. Hon går också hela vägen hem till sin mor och far i Norra Björstorp, en promenad på två mil och ber att få komma hem igen. Då rycker häradsdomaren ut, och Anna Månsdotter flyttar motvilligt från gården och några kilometer bort, till sin egen mor, Anna Tufvesson.
Anna Månsdotter fortsätter emellertid att ränna till gården, och Hanna oroas av att mor och son låser in sig i stallet.

I TV-filmen i serien Skånska Mord, från 1986, som regisserats av Richard Hobert ser Hanna hur Per och Anna älskar i stallet. För en väninna vädrar hon sina farhågor:
- Jag tror att de har gjort upp onda anslag mot mig. Jag vågar helt enkelt inte gå hem. Jag vill rent av skrika – för det är något styggt jag tänker på.

Ett dygn senare hittas Hanna Johansdotter död i källaren.
På morgonen den 28 mars 1889 kom en grannflicka och ville köpa mjölk, men Per Nilsson sade att han inte hade någon att sälja. Sen gick han till en granne och drack kaffe. När han kom hem mötte han en annan granne som undrade varför ingen var hemma. Per började leta efter Hanna.
- Nej, se luckan är öppen, utbrast han, och tittade ned i källaren:
- Här ligger hon och har slagit ihjäl sig. Oj,oj, jag olycklige, utbrast han.

I Kristianstadsbladet fanns den 4 april 1889 den här notisen:
”Torsdagen den 28 mars märkte Per Nilssons i Yngsjö grannar att dörrarne till hans boningshus förblefvo stängda ända till eftermiddagen. Man är nyfiken på landet såväl som i städerna och då Per Nilsson vid 3-tiden på eftermiddagen hemkom, frågade man hvar hustrun var. Det visste Per Nilsson icke, men gick in i huset för att söka och så fann han henne snart nog död i källaren.”

Grannarna misstänkte omedelbart att inte allting stod rätt till. Hanna hade tydliga märken på halsen då hon hittades, och Per Nilsson och hans mors förhållande var väl känt.

Redan dagen efter mordet skrev kyrkoherden till länsstyrelsen och begärde att kroppen skulle obduceras. Läkaren konstaterar att Hanna blivit strypt.
Byborna låste in Per Nilsson och Anna Månsdotter och det hölls ett första förhör innan de sedan flyttades till häradshäktet i Fjälkinge, där de fick tillbringa natten tillsammans. När Per Nilsson i den första rättegången tar på sig hela skulden tror rätten enligt en protokollsanteckning ”att man då förmodade att Anna Månsdotter tagit en helig ed av Per Nilsson att ej förråda henne”.
Per Nilsson förklarade att han stigit upp mitt i natten, strypt sin hustru, slagit henne i huvudet med en mangelrulle, och sedan klätt på henne och lagt henne i källaren.

Alla misstänkte emellertid att Anna Månsdotter hade sådan makt över sin son att hon måste ha påverkat honom till dådet, och kanske till och med deltagit.
Per hävdade envist att han var ensam om det.

Rättegången pågick, i flera omgångar, från april 1889 till januari 1890. De båda satt häktade under hela tiden och hade aldrig någon offentlig försvarare.
Per Nilssons försök att hålla sin mor utanför rämnade då en domare bad honom visa hur han hade knutit ett strumpeband på Hanna i samband med att han klätt henne efter mordet. Per Nilsson knöt bandet. När hans mor sedan fick samma uppgift visade det sig att hon knöt det precis så som det var knutet på Hanna.

Trots att domaren, häradshövding Helmertz, inte ansåg att bevisningen räckte för att döma Anna Månsdotter för delaktighet i mordet, dömde häradsrätten både henne och Per Nilsson till döden den 21 september 1889.
Anna Månsdotter överklagade och erkände samtidigt att hon hade varit delaktig. Hon hade sett sonen strypa Hanna och sedan hjälpt till att försöka dölja mordet.
Det blev ny förhandling och nu ändrade Anna Månsdotter än en gång sin historia och berättade att hon ensam hade strypt sonhustrun och sedan slagit
ihjäl henne med en kavel.

Kristianstadsbladet den 28 oktober 1889:
”Härefter öfvergick domaren att rannsaka rörande motiven till Anna Månsdotters illgerning. Han sporde: var det svartsjuka som föranledde dig att mörda Hanna? Har det funnits något otuktigt förhållande mellan dig och din son?

På dessa frågor svarade Anna Månsdotter med ett knappt hörbart: ja.”
Den nya domen innebar att Anna Månsdotter dömdes till döden och Per Nilsson till tre års straffarbete. Då överklagade båda.
I nästa rättegångsförhör påstod de att de båda hade medverkat vid mordet. Anna Månsdotter hade strypt Hanna och Per hade därefter slagit henne i huvudet med mangelstocken så att det skulle se ut som om hon hade ramlat nedför källartrappen.

Nu dömdes de båda till döden den 25 januari 1890.
Emellertid fick Per Nilsson sin dom omprövad då Yngsjöborna uttalade sitt stöd för honom och ansåg att han hade drivits till mordet av sin mor. Han fick livstids fängelse.

I TV-filmen från 1986 spelas Anna Månsdotter av Mimmo Wåhlander. I en stark scen tillsammans med fängelseprästen Malte Hasselqvist (Bror Tommy Borgström) ställer hon frågan gång på gång:
- Varför ska bara jag dö? Varför?
- Gräsligt, sade kung Oscar, och avstyrkte hennes nådeansökan.

Malte Hasselqvist, den unge prästen som fått mörderskan på sin lott – alla andra präster hade flytt uppgiften – försökte förgäves få henne att ångra sig. Under två månader träffade han Anna Månsdotter på fängelset i Kristianstad, pratade med henne, och sökte frälsning för hennes själ.
Slutligen ansåg prästen att ansträngningarna var hopplösa och att avrättningen nu kunde ske. Unge Hasselqvists famlande försök att förlåta fick senare i livet hans tro att svikta. Göran Bergstrand konstaterar i sin bok En själasörjares dilemma att Hasselqvist efteråt isolerade sig, drabbades av talfel och predikade över alltmer bisarra ämnen.

I det mest kända samtida reportaget, ur danska Politiken, skrivet av Peter Nansen, berättas bland annat hur Anna Månsdotter dödar en spindel i cellen och pastor Hasselqvist undrar hur hon kan döda ett oskyldigt djur.
Av den anledningen kan man väl i alla fall inte mörda mig, svarar Anna Månsdotter.

Peter Nansen skriver:
”… hon överhuvudtaget icke hade någon känsla av skuld. Hon var ovanligt begåvad bondkvinna, hon tänkte kyligt och skarpt och på grund av sin överlägsenhet var hon inför sin omgivning i högsta grad självtillräcklig, van att dominera och van att anse att allt vad hon företog sig var tillåtet.”

Den 7 augusti 1890 klockan 08:00 ska Anna Månsdotter slutligen avrättas.
Soldater ur Wendes artilleriregemente såg till att ordningen upprätthölls utanför fängelset, och ridande polis att enbart de som hade passerkort släpptes över bron vid kanalen, och vidare in på fängelsegården. Hanna Johansdotters far och bror tillhörde de som inte kom in.

Ett sjuttiotal inbjudna karlar i stärkkragar bevittnade halshuggningen. En unik bild från fängelsegården togs i lönn. Den var så hett stoff att den först inte kunde publiceras som foto. Man fick teckna av bilden, och först en tid efteråt kunde den säljas som vykort.

På bilden ser man herrarna i hög hatt; borgmästare Åkerman i uniform, fängelsedirektör Schneider likaså, medan landssekreterare Ehrenborg är civil.
Bödeln Anders Gustaf Dalman från Stockholm skulle göra sin debut. Han har skärmmössa, ny blå uniform med guldrevärer längs byxben och ärmar. Han bär en flott vit silkesslips med en kråsnål i form av en bödelsyxa i guld.
Bakom ryggen gömmer Dalman bilan med vilken han ska hugga huvudet av Anna Månsdotter. Han är stolt över sitt arbete och har övat flitigt på trädockor.
Trots det tar hugget snett, alldeles under öronen och fortsatt snett framåt så att hakan och en del av tungan blir kvar vid kroppen.

Peter Nansen i Politiken:
”… då blänkte yxan genom luften, ett mjukt ljud av hugget och det förbundna huvudet rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter, under det två tunna blodstrålar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig gul som gåsskinn.

Omedelbart springer en medicinstuderande fram och lyfter upp huvudet för att möjligen få se livslågan slockna i ögonen. Läkare och professorer satte omedelbart igång med att dissekera kroppen av Yngsjömörderskan.
Dalman påstod efteråt att halshuggningen inte bekommit honom det minsta.
Kristianstadsbladet rapporterade om en stortartad lösnummerförsäljning av den tidning som gavs ut endast fyra timmar efter avrättningen.

Per Nilsson satt skötsam på Långholmen till 1913 innan han återvände till Skåne, slog sig ned i Härnestad och praktiserade bokbinderi som han lärt sig i fängelset.
Han dog av njursvikt, 56 år gammal, 1918.

I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.
I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Vart för mig stegen på Drottninggatan? Jo, till Antikvariat Röda Rummet.
Vart för mig stegen på Drottninggatan? Jo, till Antikvariat Röda Rummet.

Det ohämmade bokfrosseriet fortsätter.
Jag var tvungen att återvända en tur till Stadsmissionen i Kungens Kurva där böckerna kostade 5 kronor styck och oavsett hur många man plockade på sig blev det aldrig mer än 50 kronor.
Romaner, bestsellers, pocketböcker men en och annan pärla. Du slipper lista.

Så åkte jag till stan för att köpa en snygg kavaj och hamnade på Antikvariat August på Drottninggatan. Härifrån steg jag ut i solen med bland annat 431 sidor Vår svenska stam, del 2 om svenskar i USA och Kanada. Boken är från 1952 och det skulle väl vara i stort sett omöjligt att sälja en sådan titel idag.

Det är en intressant genomgång av utvandrare från Sverige som lyckades i Nordamerika. Det börjar redan med Nya Sverige på 1600-talet och går sedan kronologiskt framåt.
Jag hittade ett spännande kapitel om svenskarna i inbördeskriget, bland annat ett avsnitt om sergeant Möller från Kristianstad som Lincoln själv utsåg till general. Då hade han bytt namn.

Som en bok av sin tid så saknas i hög grad kvinnorna men Fredrika Bremer och Jenny Lind får i alla fall sin del av skärven. Liksom Greta Garbo och Ystadtösen Anna Q Nilsson.

Det är också en brist att jag inte hittar Joe Hills namn i de rapsodiskt refererade raderna om svenskarna i den framväxande arbetarrörelsen i USA. Ett bevis så gott som något på att historia aldrig blir ren fakta utan alltid tolkningar, som ständigt kursändras, och att det som utelämnas ofta berättar mer än det som sägs. 

Det finns två böcker till i serien Vår svenska stam, om emigranter i Europa och så resten av världen, Asien, Afrika och Latinamerika. De har jag nu beställt hem via Bokbörsen. Ska bli intressant att se om de svenska öden i Guyana jag grävde fram och berättar om i min kommande bok GUYANA - rapport från ett falnande eldorado finns med.

Det blev ingen kavaj om du undrar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Välgjorda modeller på museet i Birka.

Världsarvet Birka fick besök en solig sommarsöndag i maj. Vi nådde vikingastaden med båt från Vårby brygga. En dryg timmes gång genom Stockholms inre skärgård, förbi bryggseglare och tidens gissel, vattenskotrarna.

Birka hade museum och shop, restaurangen Särimner, Ansgarsmonumentet och några vikingahus.

Det var ett välgjort museum om än ganska begränsat. Restaurangen var mer rustik än mysig men den vikingagryta (kalops) vi åt var välgjord. Naturen var grön och skön med gula blomster och fjärilar. Kanske hade utbytet blivit större om vi följt den guidade turen runt Birka. 

Aposteln Ansgar lyckades aldrig frälsa Birkaborna i någon större utsträckning. Staden övergavs före år 1000. Särskilt intressant var det inte den här söndagen heller.  

Ansgarsmonumentet på Birka.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

På förekommen anledning vill jag bara berätta att detta inte är en reseblogg som baseras på bjudresor eller med någon sorts influencerstuk där jag betalas för att skriva på ett visst sätt.
Jag är stolt över att kunna betala mina resor själv och därmed också stå fri i det jag skriver. Mina läsare är mina uppdragsgivare.

Läs hela inlägget »
Hotel Robert i St Pierre. Där åt Al Capone och jag middag.

Hela familjen, eller i alla fall far och jag, samlades på 1960-talet för att lyssna på radioteater. Martin Ljung spelade Dickie Dick Dickens. Leif Smoke rings Andersson var berättarröst och Dickies undersköna fästmö Effie Marconi spelades av Anita Wall.  Beppe Wolgers var gangstern Jim Cooper, han som kallades Lampan för att han inte var så lysande smart.

Ingvar Kjellson var kommissarie Hillbilly och Sigge Fürst storgangstern Alphonso Capelli som ju är en parodi på Chicagos legendariske gangsterboss Al Capone. Jag somnade till Dickens äventyr i går kväll. Ungdomsbok med grön rygg.

I St Pierre på den franska ögruppen St Pierre & Miquelon, ett stenkast utanför Newfoundlands sydkust, sprang jag på Al Capones skugga. Det gjordes stort nummer på Musée Heritage att han varit där, även om det endast lär ha varit för ett dygn.
Han var där för att kolla upp spritsmugglingen, då St Pierre var en betydande hub för illegal sprithandel till USA under förbudstiden.

Al Capone bodde på Hotel Robert. Jag bodde på ett bed & breakfast hos ett äldre par i byns utkant men gick till Hotel Robert för att äta middag. Det var väldigt franskt alltihop. Matsalen öppnade klockan 19 och alla gäster trängdes i hotellreceptionen, tjattrade och svepte en öl eller ett glas vin, innan de frostade glasdörrarna låstes upp. Det var fransk klass på mat och dryck även om jag inte minns matsedeln. Jag satt länge.

Dagen efter for jag med färjan till Newfoundland och staden Fortune. På hotellet där jag var enda gästen frågade jag om det fanns restaurang i byn. Jodå, jag hänvisades till Doc's Diner, men uppmanades att skynda på. Serveringen upphörde klockan 19.

Jag åt en burgare och drack en Molson innan syltan stängde och alla gick hem till sitt. En och en halvtimmes båtfärd mellan Europa och Nordamerika, men ett kulinarisktkulturellt fritt fall...

Doc's Diner i Fortune.
Läs hela inlägget »
Du är aldrig ensam om du har en bok.
Du är aldrig ensam om du har en bok.

En halvtimme att slå ihjäl blev en timme på Stadsmissionens Second Hand i Kungens kurva. 
Fler böcker. Fem kronor styck.

Den trägne odlaren, John LeCarré
Att vilja gå vidare, Olof Palme
Mörkret vet, Arnaldur Indridason
Dickie Dick Dickens laddar om, Rolf & Alexandra Becker
Kvinnan i rummet, Jussi Adler-Olsen (har jag eventuellt)
Min far hade en dröm, Barack Obama
De sista hundra dagarna, Boris Pankin
From Mile to Mach, Jean-Pierre LeFèvre-Garros & Philippe Reynal
Tea-Bag, Henning Mankell
Om vänskap funnes, Stig Claesson
Söderhavsnoveller, Jack London
De små tingens gud, Arundhati Roy
Den tionde mannen, Graham Greene
Bulltofta flygstation, en berättelse om flygets historia i Malmö 1923-1972, Jan Waernberg.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

På plats i Målilla, ett stenkast från Lönneberga socken och Mariannelunds kyrkspira, hittar jag speedwaystadium. Som heter SKROTFRAG ARENA.
Det är sant!

Jag tycker själv att det till och med slår Falcon Alkoholfria Arena vad gäller korkat namn på en idrottsanläggning. Men så är också speedway en sällsynt löjlig sport. Tycker jag. Laget heter Dackarna. Än så länge...

Målilla är ett stycke Sverige med nedlagda butiker och rörelseidkare som slagit igen. Ett smalspår som rostat och sakta försvinner i det växande gräset och en fabrik som köptes upp av norskt kapital och las ned. Tyskar och stockholmare har fyndat små egnahemsvillor och vackra träkåkar i gult med gröna fönsterbågar. Tre pizzerior slåss om gourmanderna och så Bandygrillen som tappade allt då riksvägen drogs om och hamnade utanför byn. Ett hotell som drivs av en pakistanier och ett tåg som brakar förbi på en ännu trafikerad räls - utan att någonsin stanna.

I en trädgård står en Scania-Vabis, i en annan en Ford Falcon och i nästa en kamouflagemålad likbil. Det är i de här små samhällena i Sveriges inland (oftast) som allt är möjligt och ingenting. Jag kan förstå de som flyttat hit men inte de som vuxit upp och stannat. Återvändare finns också. De är en tredje sort.

Jag tillbringar någon dag med att hälsa på go'a vänner. B o B som flyttat hit, hittat ett underbart hus som passar dem perfekt, etablerat sig socialt med vänner och jobb. B har jag känt i minst 35 år.
En annan är R som jag mötte i Argentina. Han bor i andra änden av byn, flyttade hit sedan han sett att värmerekorden i Sverige sattes i Målilla. Här har han pensionerat sig med målet att överleva. 

B och jag for till Erikshjälpen i Vimmerby idag och stöttade verksamheten. Mitt finansiella bidrag till det välgörande gav följande återbäring från loppisens hyllor:

Vi ses i Song My, PC Jersild
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist
Farlig sommar, Ernest Hemingway
Sidenvägen, Jan Myrdal & Gun Kessle
Spräng bojorna, Adam Hochschildt (som jag nog redan har)
Den gudomliga ön, Evert Lundström
Till Europa - en återkomst, Leif & Stig Claesson
Den oövervinnlige, Peter Englund
Påskön - en gåta som fått svar - Thor Heyerdahl
Varför spelar folk golf?, Åsa Lundquist-Coey (till sonen...)

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Karantänstation Mumiedalen.

Gräv där du står!
Sen en tid tillbaka tillbringar jag dagarna i en husvagn i Mumiedalen. Det är en liten smal tomt i Abbekås på sydkusten mellan väg 9 och Östersjön. En gång i tiden hade farfars fiskelag tomten för att tjära garnen och hänga dem till tork. Garnen, som ofta var av bomull, tjärades för att bli mörka och inte sticka i ögonen på ål och annan fisk. En bit bort finns rester kvar av tjärtunnan där nätet koktes.

Det är en rätt långsmal tomt på drygt 4 000 kvadratmeter. Det råder byggförbud på fastigheten och Skurups kommun har detaljplanerat den som parkmark. En natt som i natt när sydostan står på och husvagnen gungar en till sömns kan man tänka på platsens dolda berättelser.

På 1930-talet (ungefär, skriver med enbart huvudet som källa) dog en man på Kustvägen i Abbekås. Under bouppteckningen och utrensningen av hans tillhörigheter så hittade man en mumifierad pojkkropp bakom murstocken på loftet.

Ingen visste vad man skulle göra av mumien eller hur den skulle tas upp i bouppteckningen. Det fanns inga släktingar, varken till mannen eller mumien, som kunde rådfrågas.
Beslutet togs av fjärdingsman och andra goda män i byn att man skulle gräva ned kroppen och glömma hela historien. När det mörknat rullade ett litet sammanbitet gäng iväg med ett ovanligt bylte på bören. Den lille pojken var enligt några källor en pojke av nordamerikanskt indianskt ursprung, enligt andra en egyptier. Båda verkar främmande fåglar i ett fiskeläge av Abbekås dignitet på 1930-talet, men då ska man tänka på att såväl var och varannan bybo hade syskon eller andra nära släktingar som emigrerat och i nästan varje familj fanns någon son eller farfar som seglat med de stora skutorna på världshaven. Att någon av dem av okänd anledning tagit hand om en mumie är tillräckligt osannolikt för att vara sant. Att den sedan hamnat på loftet bland annan bråte när vederbörande nyktrat till är lika troligt.

Mumien grävdes ned på tomten som en gång kallades mor Bruns, men numera går under namnet Mumiedalen.

Historien om mumien använde jag som ram i min debutroman Ljuva September. Boken kan du fortfarande hitta bland begagnade böcker på Bokbörsen. Just nu två ex.

Husvagnen i Mumiedalen har varit en utmärkt karantän under min covidperiod. Nu betraktar jag mig som frisk (har varit symptomfri praktiskt taget hela tiden sedan jag testade positivt) och Sigge har fått nytt hjullager. Vi är redo ta oss an världen. Åtminstone en mindre del av den.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Samma dag som Kongofödde Tusse sjunger för full hals i Rotterdam för det blågula så hittar jag en artikel på DN Kultur där jag citerats. Trevligt nog är artikeln inte låst utan kan läsas av envar intresserad. 
Gemensamma nämnaren är Demokratiska republiken Kongo, allmänt Kongo-Kinshasa.

Det är unga författarinnan Kayo Mpoyi som söker sina kongolesiska rötter i svenska arkiv. Kayo Mpoyi vann årets debutantpris 2019 för romanen Mai betyder vatten

Om jag förstår det rätt i artikeln var Kayos föräldrar, som senare flyttade tillbaka till Kongo, diplomater i överste Mobutus tjänst under perioden då Kongo kallades Zaïre. Mobutu är en av historiens många genomkorrupta diktatorer. Enligt Wikipedia kompis med storheter som Ronald Reagan och Nicola Ceausescu.

Min bok om Kongosvenskarna Detta fredliga uppdrag kom ut redan 2005 men får fortsatt nya läsare. Det är jag väldigt glad över. Den är en nyttig historielektion som en recensent skrev då boken kom ut. Finns fortfarande att köpa på Bokus.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kongo, sverige
Karibiens längsta linbana finns i Puerto Plata i Dominikanska Republiken.

För några år sedan hamnade jag i Puerto Plata i Dominikanska Republiken, där kunde jag reflektera över kosmopoliterna. Ett stycke ur eventuellt kommande bok om öarna i Karibien:

I Puerto Plata hamnar jag på en restaurang längs Malecón, strandpromenaden, som marknadsför sig med deutsche Küche. Jag tänker mig en schnitzel och en tysk pilsner.

Det blir det också.

En stund senare pratar jag med krögaren, Chris Wollacott. På danska. Han kommer från Nya Zeeland. Varför då driva en tysk restaurang? Hans förklaring är ganska enkel. Han köpte krogen billigt och ville inte ändra ett fungerande koncept. Kocken hade tysk kokbok.

Och danska? Jo, han hade varit gift i Köpenhamn knappt tio år. Världen är full av expats, folk som flackar klotet runt och bor överallt utom hemma. Hur länge den dansktalande nyazeeländaren stannar på sin tyska krog i Dominikanska republiken är osäkert. Han pratar redan om Sydafrika.

Läs hela inlägget »
Air Caraibes på väg att landa i Cayenne.

Det här med flygplatsnamn har jag snöat in på. I den kommande boken GUYANA - rapport från ett falnande eldorado så lägger jag en stund vid att berätta om Félix Ébouè som  gett namn åt den internationella flygplatsen i Cayenne. Boken beräknas komma ut kring 1 juli.

Félix Éboué var precis vad Frankrike behövde under den första halvan av 1900-talet då hjul började snurra, skorstenar ryka och kapitalet i Europa på allvar tvingades stå upp och lära sig att klara sig utan slavar och börja betala sin arbetskraft. Greppet om kolonierna blev allt svårare att behålla.

En svart man vars farfar och morfar och mormor och farmor var slavar av afrikansk härkomst. Han var en perfekt évoulé, det franska uttrycket för de unga i kolonialländerna, företrädesvis män, som utbildades i franska värderingar och normer, assimilerades till att bli och kanske också med stolthet acceptera sin roll som levande förebilder för koloniernas många unga färgade. Ett levande rättesnöre som färgad fransman.

Några avtryck i Guyana gjorde han inte. Han fick ett stipendium, for till Bordeaux, läste juridik, sparkade lite fotboll och skickades till Ubangi-Shari i Centralafrika där han stannade som kolonialtjänsteman i tjugo år och lät midjemåttet växa innan han blev Frankrikes förste svarte guvernör på Martinique och Guadeloupe. Under andra världskriget var han åter i Franska Ekvatorialafrika, nu i Tchad, där han samlade stöd för de Gaulles frihetskamp.

Som den frankofil han var betonade han ändå i slutet av sitt liv vikten att värna afrikanska språk, traditioner och kultur om än det skulle ske inom den franska sfären.

När han väl trillat av pinnen i Egypten blev han den förste svarte fransmannen som begravdes i Panthéon i Paris. Jag önskar och hoppas att Félix fick den här upphöjningen efter sin död för sin allmänna duglighet och för att det han gjorde betydde något för Frankrike och inte för att han var ett verktyg i händerna på en politiskt beräknande kolonialmakt.

Frun hette Eugénie Tell och dottern Ginette gifte sig med den förste presidenten av Senegal, poeten Léopold Sédar Senghor. Minsann!

Fler avslöjanden om den gode Onkel Félix kommer i boken.

Félix Éboué i Parce des Palmistes, Cayenne.
Läs hela inlägget »
Etiketter: karibien, franska guyana
Johan Cruijff Arena i Amsterdam. Ära och stolthet, inte kapital som styr.

I går tyckte jag vi nordbor var för dåliga på att ge offentliga personer cred. I dag döptes Globen i Stockholm om till Avicii Arena. Snabba ryck. Roligt initiativ.

Nu ser jag fram emot Bosse Larsson Stadion i Malmö, Simon Spies International Airport i Kastrup eller Gro Harlem Brundtland Airport i Oslo. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

I Skandinavien är vi väldigt försiktiga med att ge folk cred. Jantelagen regerar. Så är det inte på andra håll i världen där man får vara stolt över politiker eller andra som utmärkt sig. Det finns inte en fransk by som inte har en Avenue Charles de Gaulle.

Och flygplatsernas namn - vem är de som gett namn åt de internationella flygplatserna i världen? Bakom varje namn finns en historia. Som i The Valley på Anguilla i Karibien. Vad visste jag om revolutionen? Utdrag ur eventuellt kommande bok om Karibien:


Clayton J Lloyd är en av Anguillas hjältar. Han deltog i revolutionen 1967 då ett antal beväpnade öbor belägrade polisstationen. Clayton som var pilot flög iväg poliserna, när de samlats ihop, och dumpade dem på St Kitts där de hörde hemma. Anguilla lämnade i och med detta federationen med St Kitts & Nevis. Det blev en kort tid av lika delar förvirring och självständighet innan britterna med en pluton fallskärmsjägare, de röda baskrarna, återställde ordningen.

Självständighet från Storbritannien hade Anguilla aldrig eftersträvat. Bara att slippa St Kitts & Nevis. Konstellationen med en administrativ enhet av de tre öarna St Kitts & Nevis och Anguilla gillades aldrig av öborna. Öarnas förutsättningar och historia är väsensskild. I dag är Anguilla ett brittiskt utomeuropeiskt territorium med utsträckt självständighet. Här hurras det för drottningen.

Frigörelsen från St Kitts & Nevis, och händelserna som föregick den, är kanske det mest spännande som hänt i öns historia.

Clayton flög alltid. Det sägs att han kunde sätta sig i planet och flyga iväg med ett brev som någon ville skicka till en vän eller släkting på en annan ö. Vi snackar flygpost.

På julafton tio år efter revolutionen satt han vid spakarna på sin tvåmotoriga Queen-Air Beechcraft på väg upp och iväg från tant Julianas världsberömda flygplats på St Maarten. Han hade sju passagerare som ville hem över jul. Då exploderade en av motorerna och planet tvärdök som en pelikan i havet. Alla omkom.

Flygplatsen vid The Valley heter idag Clayton J Lloyd International Airport.

Då flygarhjälten skulle ha fyllt 77 år, sommaren 2019, sade en av hans gamla vänner, Max Carty:

- Efter hans död blev Anguilla inte detsamma. Alla var avundsjuka på oss. Vi syntes inte bara till havs, utan också i luften. Anguilla har producerat fler piloter per capita än någon annan ö i Karibien, och det var Claytons förtjänst. Han var den förste.
 

Osvaldos Car Rental på Anguilla. En bild som aldrig hamnar i turistbroschyrer.
Läs hela inlägget »
Etiketter: anguilla, karibien
Filmaren Patrik Olofsson på jakt efter skånska silvertärnor i Antarktis. (Bild: privat)

På onsdag i SVT2 visas filmen Tärnsommar i programmet Världens Natur klockan 20oo. Se den!
Det är Patrik Olofsson som gjort filmen som handlar om silvertärnornas årliga flytt från skärgården vid Landön och Tosteberga till Antarktis. En extrem resa för en riktig kosmopolit.

Silvertärnorna drar i juli/augusti rakt västerut till ett område i Nordatlanten där de bunkrar innan de fortsätter söderut längs Afrikas västkust till nästa matplats utanför Namibia. Sedan fortsätter de runt Godahoppsudden över Indiska Oceanen mot Tasmanien och Nya Zeeland och sedan söderut mot Antarktis. I april/maj är de tillbaka i Sverige.

Hur man kartlagt rutten får du veta i programmet som sedan ligger kvar på SVTplay om du inte har möjlighet på onsdag kväll.

Jag skriver om fågelskådande i kommande Kristianstads Journalen och har pratat med Patrik Olofsson men också med entusiasten Linda Niklasson i Bromölla och Armand Krajnc i Ystad, som ju deltog i SVT:s fågelskådningstävlan för tre-fyra år sedan. Bland annat fick de svara på några enkätfrågor. Här är mina egna svar på frågorna.

Favoritfågel: Rödhake. Den inte bara sjunger vackert, den är orädd och nyfiken. En kompisfågel.
Bästa skådarminnet: På Mykenís på Färöarna där man gick omkring bland tusentals lunnefåglar som flög ut och in och satt och glodde på oss på bara några meters avstånd.
Bästa skådarlokal: Har sett massor av olika vadarfåglar i kustbandet vid Lilleskog, strax väster om Ystad.
Måste i utrustningen: Kameran.
Bästa nybörjartips: Ge inte upp. Ser man ingenting det första tillfället så ser man vid nästa.

Vad Linda, Armand och Patrik svarar får du läsa i Kristianstads Journalen som kommer ut 26 maj. 

Det kan bli lite mer oregelbunden uppdatering av bloggen en tid framöver då jag bor i husvagn utan wifi och samtidigt drabbats av covid som jag ännu inte vet omfattningen av. Men det är som med fågelskådande, bara att fortsätta titta in med jämna mellanrum.

Rödhaken, min fågelkompis.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Under några veckor i Guyana såg jag inte skymten av någon orm. Men i Hagestad naturreservat mellan Löderup och Skillinge är det en inte helt ovanlig syn. Nu har de senaste dagarnas värme lockat fram äspingarna. Den här snyggingen höll jag på att trampa på i går.

Om en helt annan orm står det i min bok Den falske ingenjören där jag berättar om ornitologen Claes Christian Olrog i ett kapitel:


"I det lilla bladet Kontakt som ges ut av svenska föreningen, ambassaden och kyrkan i Buenos Aires, berättar Gunilla Olrog i en intervju, att hennes make vid ett par tillfällen blev allvarligt ormbiten, och en gång fick flygas till Asunción för behandling.

Men tillägger hon lakoniskt:
- Trafiken i Argentina är mycket farligare än naturen.

Norrmannen Sverre Kleiven bekräftar detta, när han och jag går en tur i limeodlingarna, på hans odlingar utanför Oberá, i Misionesprovinsen. Jag är medvetet försiktig över var jag sätter mina fötter. Den blå, vita, gula och röda korallormen är förvisso vacker, men också dödligt giftig.

Sverre hävdar att korallormarna inte är farliga om man inte ger dem fingret. Deras gap är nämligen så litet att de inte kan bitas annat än i fingret.

- Dessutom, tillägger han, finns det serum i Sao Paulo.

Jag förstår inte riktigt om det är ett utslag av stilla humor eller om han verkligen vill lugna mig."

Boken kan du köpa på Bokus

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, argentina

På ett smalt stycke åker mellan landsvägen (just den som delar Sverige i två likvärdiga hälfter) och sjön i Svarte på den skånska sydkusten står ett dussin stenar i en samling. Nästan som ett mindre Ale stenar.

Detta är Disas ting. Liksom med Ale stenar är det inte helt klart vad stenarna en gång i tiden har representerat, vem som satt upp dem, eller när. Legenden talar om jungfrun Disa som höll ting här, samlade folket och pratade allvar.

I tidskriften Fornvännen skrev Folke Hansén 1923 ett långt kapitel om Disas ting där han avhandlar de arkeologiska fynden vis Svarte fiskeläge. Han redovisar och bedömer varje stenflisa, benbit och keramisk skärva som hittats vid undersökningar på Disas ting och de boplatser som finns i närheten av stensättningen.

I centrum av stenrektangeln, som är öppen västerut, fann man en kullerstensbelagd plan, tecken på att det hade eldats på platsen och benrester, även en del av dem brända. Disas ting kan ha varit en offerplats eller en grav. Här kan man låta fantasin skena om våra förskräckliga förfäder. Kanske var de kannibaler.

Den östligaste stenen i södra raden är den största. Lite snett bakifrån och i rätt vinkel är det en profil med drag av statyerna på Påskön.

Påskön? Nä, Svarte strax väster om Ystad.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Det skotska prlamentet i Edinburgh.l

Framgångarna för Nicola Sturgeon och Scottish National Party ger mig anledning att påminna om den roman jag skrivit tillsammans med Börje Berglund - Whisky Blues.
Del 1 kom ut 2010 och del 2 (tillsammans med del I i nyupplaga) kom 2020. Det är en skotsk whiskyfars i lätt feelgoodanda med mängder av figurer i persongalleriet.

En av dem är före detta skotsk nationalistpolitiker, en föga ödmjuk adelsman med namn Edward Humbleton. Han gör entré redan i första kapitlet och är med till "the bitter end".

Så här presenteras han i bokens inledning:


"För snart trettio år sedan hade lord Humbleton försökt starta ännu ett nationalistiskt parti i Skottland, då han var förgrymmad över den vänsteranda som han ansåg influerade SNP, Scottish National Party, som etablerats redan på trettiotalet.

–Vi är för fan inga kommunister, hade lord Humbleton grymtat när SNP i ett lokalval i Perth bildat koalition med Labour.

I stället bildade han CSP, eller uttryckt Conservative Scots in Progress, och hade engagerat sig totalt i politiken. Det höll i två år. När partiet misslyckades fullständigt i ett lokalval i Edinburgh, och fick genanta 1,7 procent av rösterna samtidigt som SNP nära på fick egen majoritet i fullmäktige, drog han sig ur och överlät partiets ledning på en tidigare fackföreningsbuse för militanta fiskare som försökte styra över CSP på en närmast nationalsocialistisk väg. Partiet kollapsade på nytt när den nye ledaren kort efteråt greps och dömdes för dråp på sin hustru. Med ett nödrop undkom Ed of Edinburgh den präktiga skandalen."

Läs mer om boken under fliken Böcker och köp hem den från Bokus.

Lord Humbleton?
Läs hela inlägget »
Malecón, strandpromenaden i Santo Domingo.

För några bloggavsnitt sedan nämnde jag en del diktatorer. En brukar lätt glömmas bort i sammanhangen, en av de grymmaste latinamerikanska bödlarna, Rafael Trujillo i Dominikanska republiken. Han som seriemördade haitier som inte kunde säga persilja.
I en eventuellt kommande bok om öarna i Västindien ingår det ett kapitel om Dominikanska republiken. Här kommer ett avsnitt, ett smakprov, som ytterligare visar det samvetslösa hyckleri som svenska regeringar haft som ledstjärna genom decennierna.


USA, som tidigare hade stöttat Rafael Trujillos diktatur, hade kring 1960 fått nog av den vedervärdige diktatorn som uppges ha omkring 50 000 liv på sitt samvete.

Hade amerikanerna de här åren vänt sig bort från Trujillos blodiga diktatur, så hade den grymme härskaren andra kontakter som inte visade några liknande moraliska skrupler. Via firma Henry Wallenberg & Co sålde Erlanderregeringen i Sverige krigsflygplan från Flygvapnets överskott, Mustanger och Vampires, men även pansarvagnar till den man som då betraktades som Latinamerikas värste diktator.

Svenska försvarstekniker fanns på plats för att lära ut hur vapnen skulle användas.

Har den svenska hållningen alltid varit en svensk tiger i fråga om försvaret så har omvärlden inte blundat. I en notis i Dagens Nyheter den 23 juni 1959 berättas om demonstrationer i Caracas i Venezuela som utlösts av rykten om att Sverige levererar vapen till Dominikanska republiken.

Nu vet jag inte vad DN:s reporter frågade, men Försvarsstaben svarar något undvikande att man ”ännu inte blivit tillställd någon officiell skrivelse beträffande en eventuell vapenaffär med Dominikanska republiken”.

Då hade Svenska Dagbladet i januari året före i glada ordalag berättat om tre unga Uppsalafamiljer som skulle bosätta sig minst två, förmodligen tre år, i Ciudad Trujillo. Det är tre flygtekniker som slutat vid flygflottiljen F20 för att bli civilanställda i diktatorns flygvapen.

Ur SvD 22 januari 1958:

”Detta är baserat på svenskköpta plan av typen Vampire, Mustang och SK16. Redan 1953-54 reste en del tekniker från Uppsala ut som pionjärer för att träna de dominikanska flygarna på flygplanstyperna och den svenska kolonien i Ciudad Trujillo kommer nu att utökas till 15 familjer.”

I boken Från Caproni till Mustang - Castro blev min fiende har den svenske flygteknikern Lennart Engerby berättat hur de ”svenska” planen medverkade när Trujillo och Dominikanska Republiken slog tillbaka ett invasionsförsök från Kuba.

Fidel Castro hade i övermod över den kubanska revoltens framgångar bestämt sig för att sprida revolutionen och störta ännu en diktator. Trujillo hade emellertid Västindiens starkaste flygvapen bestående av svenskköpta plan och servade av svenska tekniker.

Castros Kuba anföll Dominikanska Republiken. Svensk personal såg till att planen och piloterna på San Isidrobasen hölls i trim. Det här är en svensk krigsinsats som genom åren fått föga uppmärksamhet. Kriget pågick i 78 dagar.

Läs hela inlägget »

Då är jag tillbaka i Sverige och förbereder för en tredje period som Ystadsbo. Den första eran var 1956-59, nästa 2010-2015 och nu alltså 2021-. Däremellan har jag hunnit tre år på Österportsskolans gymnasium 1972-75.

Vi firar nya bostaden med ett kapitel ur Brokiga Blad ur Ystads historia som Börje Berglund och jag gav ut inför julen 2020. Det handlar om bokstaven K - som i korsvirke.


Han var också en fähund

Korsvirket är Ystads signum. Det lär finnas omkring 300 korsvirkeshus i Ystad. Redan i början av 1900-talet insåg man värdet av att bevara de medeltida miljöerna.

Att bygga korsvirkeshus var en kunskap som kom från Medelhavet och Centraleuropa och spred sig till Storbritannien och Danmark. De östdanska korsvirkeshusen har ingen motsvarighet i Sverige, även om det fanns enstaka hus längs den svenska ostkusten och Visby ståtar med en del hus innanför ringmuren.

En stomme av träbjälkar och stöttor fylldes ut av tegel eller klineväggar; flätad halm och lera som blandats och användes som bruk.

Änglahuset på Stora Norregatan/Sladdergatan pryds av utsirade nyllen, inga särskilt änglalika. Äldsta delarna av huset från 1500-talets början, renoverades på 1950-talet. Stadens praktfullaste renässansgård tyckte Gustav VI Adolv som avbröt semestern på Sofiero, for till Ystad och invigde efter renoveringen. Ystads mest fotograferade hus?

Borgmästarehuset på Klosterplan stod tidigare i hörnet av Stora Östergatan och Pilgränden. Det skulle rivas 1907 men när gaveln fallit visar sig gamla muralmålningar från 1500-talets slut med religiösa motiv om Kristi passionshistoria. Rivarna fick tänka om. Huarödaren Karlin på Kulturen i Lund engagerardesig, Ystadsborna bildade en fornminnesförening, köpte huset, flyttade och bevarade det.

I korsvirkeshuset längs Bäckahästgränd finns Ystad Frivillige Bergnings-Corp, eller frivilliga brandkåren (landets första) som bildades 1839, efter en förfärlig stadsbrand i Växjö och strax efter en brand i Revhusen. Först 1850 fick man brandspruta. Numera har man också fyra brandbilar av äldre modell och föreningen ska bevara traditioner, främst sprutmönstringen på torget första lördagen i augusti. Kåren står också för stadsrundturer i brandbil.

Per Hansson kallades Per Helsa eftersom han hade en lemonadfabrik på sin gård. Drycken kallade han blygsamt för Helsan. Detta var 1900-talets första hälft, men handelsgården har rötterna i 1600-talet, har byggts om och ut i omgångar. Per Helsas gård är ett unikt kvarter. En levande historisk miljö.

Kemnerska gården kallas fortfarande Karl XII-huset trots att historikerna slagit fast att Karl XII bodde inte här. Namnet Kemnerska gården kommer av att Lars Daniel Kemner bedrev järnhandel här från 1886. Kemner började som handelselev men blev en av Ystads rikaste med ekonomiska och politiska intressen praktiskt taget överallt.

Erik XIV-huset har ingenting med ärtsoppekungen att göra, men huset flyttades från kvarteret Erik, tomt nummer 14, till nuvarande adressen Lingsgatan. Huset stammar från 1500-talet.

Pilgrändshuset kan vara Ystads äldsta korsvirkeshus, troligen daterat till 1480. Här var det bank och här bodde bankdirektören Ernst Järegård med familj. Hasse Alfredson har berättat för Ernst-Hugo att guiden vid en rundtur i staden stannade utanför huset, pekade och sa:

- Här bodde Järegårds far, han var också en jävla fähund.

Boken kan du naturligtvis fortfarande köpa. Läs mer om den under fliken Böcker och hör sen av dig på mail eller telefon. Välkommen att ringa!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)

Det är svårt att döma människor ur historien om de inte varit några sällsynt råbarkade sällar så de hamnat i samma gäng som Stalin, Hitler, Mao, Pol-Pot och dom.

En av de som jag avgjort fattat sympati för är Erik Dahlberg (1625-1703), även om han var en av arkitekterna bakom den svenska ockupationen av Skåne. Nu sägs det ju att sörmlänningen Dahlberg, född Jönsson, i sin biografi passade på att ge sig själv lite extra ljus, men det är han ju knappast ensam om.

Han skickades till Hamburg som liten för att gå i räkneskola och han stannade ganska länge i Tyskland i de svenska delarna av Pommern. Lite här och lite där. Han var militär i svensk tjänst, han var skicklig med pennan och ritade av många hus och miljöer som bevarats för eftervärlden. Ett exempel är Lillöborgen utanför Kristianstad som sedan förvandlades till grushög och sedan lyftes likt en fågel Fenix ur jordhögarna av gamle museichefen Thorsten Andersson. Genom Dahlbergs pennstift vet vi hur det såg ut på 1600-talets mitt.

När man som jag sitter i Tyskland och googlar får man upp en tysk version av Wikipedia istället för svensk. Det är alltid spännande att jämföra. I den tyska versionen sägs det att Dahlberg lämnade sin tjänst i protest mot Karl XII:s krigföring i Polen. I svenska Wikipedia att han lämnade av åldersskäl.

Om det stämmer att han var i opposition gentemot Karl XII så har han plockat ytterligare poäng.

Varför detta intresse för Erik Dahlberg? Jo, i sommar flyttar jag in på Erik Dahlbergsgatan i Ystad. På torsdag återvänder jag från pandemiexil i Amsterdamn och Hansestadt Lüneburg till Hansestadt Ystad. Det var bara det jag ville säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Avsnitt av hamnen i St George's, Grenada med Fort George där den blodiga "revolutionen" ägde rum som avslutade Maurice Bishops korta tid vid makten.

Jag skulle ju ha tillbringat våren på Grenada istället. Inget ont om Lüneburg men ibland tar man sina felbeslut. Så här skrev jag i alla fall på Facebook för drygt ett år sedan, då jag summerade dagen på Mitchells Guesthouse i St George's.

På en hyrd 80-kubikare från Maitlands skrotupplag och kattgård söker jag mig norrut, ut ur St George's, förbi kryssningsrobotarna som landsläppts från det enorma guppande hotell som nu lagt till nedanför Fort George, i hamnkvarter där försäljarna av allt det krimskrams du inte vill ha förhoppningsvis gör goda affärer med solhattarnas och shortsens tjocka plånböcker.
Jag skramlar norrut längs kusten. Njuter varje droppe av regnet. Vet att solen kommer tillbaka.

Gouyave är muskotdistrikt. Härlig strip genom byn som jag drar fram genom ett par gånger. Vägskyltar är inte Grenadas bästa gren.
Vid ett tillfälle drar jag rakt ut i spenaten, uppför, uppför och uppför, i tron att det är vägen tvärs ön.

En gårdvar som haft dålig erfarenhet av moppar på villovägar sätter av som en raket och gör häftiga utfall. Jag besvarar hotet med fullt gaspådrag uppför backen och slutligen släpper han, efter ett imponerande race, och återvänder hem.
Så tar vägen slut.

Jag måste vända. Du förstår vad det betyder? Min hittills värsta och enda fiende, hunden som älskar att hata mig, har kvalificerat sig för andra chansen.
Jag vet dessutom att jag inte kan gasa mig iväg från honom. Nedförbackarna är så branta att jag glider framåt på pudan och hela tiden har känslan att jag ska stå på öronen över styret.

Min krigslist blir att slå av motorn i god tid och försöka smyga förbi. Det hade funkat om den jävelen blundat i tio sekunder.
Han sätter fart efter mig. Jag minns Smiths råd om jaguaren. Var inte rädd. Så när han väl kommer skäller jag ännu värre än han kan. Det funkar. Han är som alla gaphalsar en feg jävel innerst inne. 

Varje gång doggen kommer nära får han en drapa på ädelskånska och strax ylar han hem, besegrad.
Sen glider jag runt i det gröna. Apor i nationalparken Grand Etange och avslutningsvis en fingerborg av 70-% white rhum på Grenada Destillery.
Även om det gröna uppe i bergen plötsligt ersätts av en soptipp vill jag säga att Grenada är kanske bland det bästa och mest äkta som Karibien kan erbjuda. Love it.

Nu avslutar jag dagen på Colins vis, med en öl, den lokala Carib, och en rom, den lokala Clarkes Court.

En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
Läs hela inlägget »
Etiketter: grenada, karibien
Feministiska och ekologiska antikapitalister gjorde sina röster hörda på am Sande i Lüneburg.

Håller 1 maj på att återfå en betydelse i samhället? Jag undrar och hoppas på det efter att ha bevistat arbetarnas högtidsdag i Lüneburg idag. Flera hundra människor, massor av dem ungdomar, samlades med någorlunda coronaavstånd och obligatoriska ansiktsmasker för att göra sina röster hörda och synas.

Första Maj förlorade sin betydelse under 60- och 70-talen då det blev ett forum för maktapparaten, regering och fackföreningar, i symbios. Istället för att säga ifrån, kräva reformer och utveckling handlade det mest om att prisa sig själv. Sådant leder sällan framåt och ungefär samtidigt förvandlades arbetaren till tjänsteman och identiteter och tillhörigheter mixades, upplöstes och förvandlades.

Jag tror en hel generation världsförbättrare, åtminstone i Sverige, försvann i ett slukhål ungefär efter Palmes sorti när Bohman och Bildts popupregeringar sålde ut vårt gemensamma Sverige till de som hade pengar. Vilka blev fler. Men ju mer pengar vi fick i våra plånböcker desto mindre benägna blev vi att dela med oss.

Nu anar jag att ungdomen är på marsch igen. Det applåderar jag.

I Lüneburgs demonstrationståg gick Antifa först med sina gröna flaggor efter traktorn med de kvinnliga medlemmarna i Schrotttrommelenorkestern. Sedan kom Linkes och Die Grüne och däremellan en och annan som viftade med regnbågsflagga eller en röd flagga för SPD, socialdemokraterna. Men i första hand var det antikapitalistiska unga som hördes och syntes.

Lüneburg är ett självgott och traditionellt borgerligt litet samhälle med ett växande universitet som kan vara en hälsosam motpol och samtalspartner för framtiden.   

Ryktet om svenska coronaprotester når mig och jag kan bara konstatera att här i Hansestadt Lüneburg där man måste ha ansiktsmask oavsett var man befinner sig i citykärnan, ute (som alla i 1 majtåget) eller inne i de butiker som är öppna, och inga restauranger är öppna för mer än take-away förekom inget gnäll över restriktionerna. Detta trots att incidensvärdet här är beskedliga 72,2 på 100 000 invånare medan det i Sveriges regioner pendlar mellan 218 och 616. Skäms Sverige!

Solidarität ist zukunft.

Solidaritet är framtiden. Låt oss hoppas.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com