2021

Under några veckor i Guyana såg jag inte skymten av någon orm. Men i Hagestad naturreservat mellan Löderup och Skillinge är det en inte helt ovanlig syn. Nu har de senaste dagarnas värme lockat fram äspingarna. Den här snyggingen höll jag på att trampa på i går.

Om en helt annan orm står det i min bok Den falske ingenjören där jag berättar om ornitologen Claes Christian Olrog i ett kapitel:


"I det lilla bladet Kontakt som ges ut av svenska föreningen, ambassaden och kyrkan i Buenos Aires, berättar Gunilla Olrog i en intervju, att hennes make vid ett par tillfällen blev allvarligt ormbiten, och en gång fick flygas till Asunción för behandling.

Men tillägger hon lakoniskt:
- Trafiken i Argentina är mycket farligare än naturen.

Norrmannen Sverre Kleiven bekräftar detta, när han och jag går en tur i limeodlingarna, på hans odlingar utanför Oberá, i Misionesprovinsen. Jag är medvetet försiktig över var jag sätter mina fötter. Den blå, vita, gula och röda korallormen är förvisso vacker, men också dödligt giftig.

Sverre hävdar att korallormarna inte är farliga om man inte ger dem fingret. Deras gap är nämligen så litet att de inte kan bitas annat än i fingret.

- Dessutom, tillägger han, finns det serum i Sao Paulo.

Jag förstår inte riktigt om det är ett utslag av stilla humor eller om han verkligen vill lugna mig."

Boken kan du köpa på Bokus

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, argentina

På ett smalt stycke åker mellan landsvägen (just den som delar Sverige i två likvärdiga hälfter) och sjön i Svarte på den skånska sydkusten står ett dussin stenar i en samling. Nästan som ett mindre Ale stenar.

Detta är Disas ting. Liksom med Ale stenar är det inte helt klart vad stenarna en gång i tiden har representerat, vem som satt upp dem, eller när. Legenden talar om jungfrun Disa som höll ting här, samlade folket och pratade allvar.

I tidskriften Fornvännen skrev Folke Hansén 1923 ett långt kapitel om Disas ting där han avhandlar de arkeologiska fynden vis Svarte fiskeläge. Han redovisar och bedömer varje stenflisa, benbit och keramisk skärva som hittats vid undersökningar på Disas ting och de boplatser som finns i närheten av stensättningen.

I centrum av stenrektangeln, som är öppen västerut, fann man en kullerstensbelagd plan, tecken på att det hade eldats på platsen och benrester, även en del av dem brända. Disas ting kan ha varit en offerplats eller en grav. Här kan man låta fantasin skena om våra förskräckliga förfäder. Kanske var de kannibaler.

Den östligaste stenen i södra raden är den största. Lite snett bakifrån och i rätt vinkel är det en profil med drag av statyerna på Påskön.

Påskön? Nä, Svarte strax väster om Ystad.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Det skotska prlamentet i Edinburgh.l

Framgångarna för Nicola Sturgeon och Scottish National Party ger mig anledning att påminna om den roman jag skrivit tillsammans med Börje Berglund - Whisky Blues.
Del 1 kom ut 2010 och del 2 (tillsammans med del I i nyupplaga) kom 2020. Det är en skotsk whiskyfars i lätt feelgoodanda med mängder av figurer i persongalleriet.

En av dem är före detta skotsk nationalistpolitiker, en föga ödmjuk adelsman med namn Edward Humbleton. Han gör entré redan i första kapitlet och är med till "the bitter end".

Så här presenteras han i bokens inledning:


"För snart trettio år sedan hade lord Humbleton försökt starta ännu ett nationalistiskt parti i Skottland, då han var förgrymmad över den vänsteranda som han ansåg influerade SNP, Scottish National Party, som etablerats redan på trettiotalet.

–Vi är för fan inga kommunister, hade lord Humbleton grymtat när SNP i ett lokalval i Perth bildat koalition med Labour.

I stället bildade han CSP, eller uttryckt Conservative Scots in Progress, och hade engagerat sig totalt i politiken. Det höll i två år. När partiet misslyckades fullständigt i ett lokalval i Edinburgh, och fick genanta 1,7 procent av rösterna samtidigt som SNP nära på fick egen majoritet i fullmäktige, drog han sig ur och överlät partiets ledning på en tidigare fackföreningsbuse för militanta fiskare som försökte styra över CSP på en närmast nationalsocialistisk väg. Partiet kollapsade på nytt när den nye ledaren kort efteråt greps och dömdes för dråp på sin hustru. Med ett nödrop undkom Ed of Edinburgh den präktiga skandalen."

Läs mer om boken under fliken Böcker och köp hem den från Bokus.

Lord Humbleton?
Läs hela inlägget »
Malecón, strandpromenaden i Santo Domingo.

För några bloggavsnitt sedan nämnde jag en del diktatorer. En brukar lätt glömmas bort i sammanhangen, en av de grymmaste latinamerikanska bödlarna, Rafael Trujillo i Dominikanska republiken. Han som seriemördade haitier som inte kunde säga persilja.
I en eventuellt kommande bok om öarna i Västindien ingår det ett kapitel om Dominikanska republiken. Här kommer ett avsnitt, ett smakprov, som ytterligare visar det samvetslösa hyckleri som svenska regeringar haft som ledstjärna genom decennierna.


USA, som tidigare hade stöttat Rafael Trujillos diktatur, hade kring 1960 fått nog av den vedervärdige diktatorn som uppges ha omkring 50 000 liv på sitt samvete.

Hade amerikanerna de här åren vänt sig bort från Trujillos blodiga diktatur, så hade den grymme härskaren andra kontakter som inte visade några liknande moraliska skrupler. Via firma Henry Wallenberg & Co sålde Erlanderregeringen i Sverige krigsflygplan från Flygvapnets överskott, Mustanger och Vampires, men även pansarvagnar till den man som då betraktades som Latinamerikas värste diktator.

Svenska försvarstekniker fanns på plats för att lära ut hur vapnen skulle användas.

Har den svenska hållningen alltid varit en svensk tiger i fråga om försvaret så har omvärlden inte blundat. I en notis i Dagens Nyheter den 23 juni 1959 berättas om demonstrationer i Caracas i Venezuela som utlösts av rykten om att Sverige levererar vapen till Dominikanska republiken.

Nu vet jag inte vad DN:s reporter frågade, men Försvarsstaben svarar något undvikande att man ”ännu inte blivit tillställd någon officiell skrivelse beträffande en eventuell vapenaffär med Dominikanska republiken”.

Då hade Svenska Dagbladet i januari året före i glada ordalag berättat om tre unga Uppsalafamiljer som skulle bosätta sig minst två, förmodligen tre år, i Ciudad Trujillo. Det är tre flygtekniker som slutat vid flygflottiljen F20 för att bli civilanställda i diktatorns flygvapen.

Ur SvD 22 januari 1958:

”Detta är baserat på svenskköpta plan av typen Vampire, Mustang och SK16. Redan 1953-54 reste en del tekniker från Uppsala ut som pionjärer för att träna de dominikanska flygarna på flygplanstyperna och den svenska kolonien i Ciudad Trujillo kommer nu att utökas till 15 familjer.”

I boken Från Caproni till Mustang - Castro blev min fiende har den svenske flygteknikern Lennart Engerby berättat hur de ”svenska” planen medverkade när Trujillo och Dominikanska Republiken slog tillbaka ett invasionsförsök från Kuba.

Fidel Castro hade i övermod över den kubanska revoltens framgångar bestämt sig för att sprida revolutionen och störta ännu en diktator. Trujillo hade emellertid Västindiens starkaste flygvapen bestående av svenskköpta plan och servade av svenska tekniker.

Castros Kuba anföll Dominikanska Republiken. Svensk personal såg till att planen och piloterna på San Isidrobasen hölls i trim. Det här är en svensk krigsinsats som genom åren fått föga uppmärksamhet. Kriget pågick i 78 dagar.

Läs hela inlägget »

Då är jag tillbaka i Sverige och förbereder för en tredje period som Ystadsbo. Den första eran var 1956-59, nästa 2010-2015 och nu alltså 2021-. Däremellan har jag hunnit tre år på Österportsskolans gymnasium 1972-75.

Vi firar nya bostaden med ett kapitel ur Brokiga Blad ur Ystads historia som Börje Berglund och jag gav ut inför julen 2020. Det handlar om bokstaven K - som i korsvirke.


Han var också en fähund

Korsvirket är Ystads signum. Det lär finnas omkring 300 korsvirkeshus i Ystad. Redan i början av 1900-talet insåg man värdet av att bevara de medeltida miljöerna.

Att bygga korsvirkeshus var en kunskap som kom från Medelhavet och Centraleuropa och spred sig till Storbritannien och Danmark. De östdanska korsvirkeshusen har ingen motsvarighet i Sverige, även om det fanns enstaka hus längs den svenska ostkusten och Visby ståtar med en del hus innanför ringmuren.

En stomme av träbjälkar och stöttor fylldes ut av tegel eller klineväggar; flätad halm och lera som blandats och användes som bruk.

Änglahuset på Stora Norregatan/Sladdergatan pryds av utsirade nyllen, inga särskilt änglalika. Äldsta delarna av huset från 1500-talets början, renoverades på 1950-talet. Stadens praktfullaste renässansgård tyckte Gustav VI Adolv som avbröt semestern på Sofiero, for till Ystad och invigde efter renoveringen. Ystads mest fotograferade hus?

Borgmästarehuset på Klosterplan stod tidigare i hörnet av Stora Östergatan och Pilgränden. Det skulle rivas 1907 men när gaveln fallit visar sig gamla muralmålningar från 1500-talets slut med religiösa motiv om Kristi passionshistoria. Rivarna fick tänka om. Huarödaren Karlin på Kulturen i Lund engagerardesig, Ystadsborna bildade en fornminnesförening, köpte huset, flyttade och bevarade det.

I korsvirkeshuset längs Bäckahästgränd finns Ystad Frivillige Bergnings-Corp, eller frivilliga brandkåren (landets första) som bildades 1839, efter en förfärlig stadsbrand i Växjö och strax efter en brand i Revhusen. Först 1850 fick man brandspruta. Numera har man också fyra brandbilar av äldre modell och föreningen ska bevara traditioner, främst sprutmönstringen på torget första lördagen i augusti. Kåren står också för stadsrundturer i brandbil.

Per Hansson kallades Per Helsa eftersom han hade en lemonadfabrik på sin gård. Drycken kallade han blygsamt för Helsan. Detta var 1900-talets första hälft, men handelsgården har rötterna i 1600-talet, har byggts om och ut i omgångar. Per Helsas gård är ett unikt kvarter. En levande historisk miljö.

Kemnerska gården kallas fortfarande Karl XII-huset trots att historikerna slagit fast att Karl XII bodde inte här. Namnet Kemnerska gården kommer av att Lars Daniel Kemner bedrev järnhandel här från 1886. Kemner började som handelselev men blev en av Ystads rikaste med ekonomiska och politiska intressen praktiskt taget överallt.

Erik XIV-huset har ingenting med ärtsoppekungen att göra, men huset flyttades från kvarteret Erik, tomt nummer 14, till nuvarande adressen Lingsgatan. Huset stammar från 1500-talet.

Pilgrändshuset kan vara Ystads äldsta korsvirkeshus, troligen daterat till 1480. Här var det bank och här bodde bankdirektören Ernst Järegård med familj. Hasse Alfredson har berättat för Ernst-Hugo att guiden vid en rundtur i staden stannade utanför huset, pekade och sa:

- Här bodde Järegårds far, han var också en jävla fähund.

Boken kan du naturligtvis fortfarande köpa. Läs mer om den under fliken Böcker och hör sen av dig på mail eller telefon. Välkommen att ringa!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)

Det är svårt att döma människor ur historien om de inte varit några sällsynt råbarkade sällar så de hamnat i samma gäng som Stalin, Hitler, Mao, Pol-Pot och dom.

En av de som jag avgjort fattat sympati för är Erik Dahlberg (1625-1703), även om han var en av arkitekterna bakom den svenska ockupationen av Skåne. Nu sägs det ju att sörmlänningen Dahlberg, född Jönsson, i sin biografi passade på att ge sig själv lite extra ljus, men det är han ju knappast ensam om.

Han skickades till Hamburg som liten för att gå i räkneskola och han stannade ganska länge i Tyskland i de svenska delarna av Pommern. Lite här och lite där. Han var militär i svensk tjänst, han var skicklig med pennan och ritade av många hus och miljöer som bevarats för eftervärlden. Ett exempel är Lillöborgen utanför Kristianstad som sedan förvandlades till grushög och sedan lyftes likt en fågel Fenix ur jordhögarna av gamle museichefen Thorsten Andersson. Genom Dahlbergs pennstift vet vi hur det såg ut på 1600-talets mitt.

När man som jag sitter i Tyskland och googlar får man upp en tysk version av Wikipedia istället för svensk. Det är alltid spännande att jämföra. I den tyska versionen sägs det att Dahlberg lämnade sin tjänst i protest mot Karl XII:s krigföring i Polen. I svenska Wikipedia att han lämnade av åldersskäl.

Om det stämmer att han var i opposition gentemot Karl XII så har han plockat ytterligare poäng.

Varför detta intresse för Erik Dahlberg? Jo, i sommar flyttar jag in på Erik Dahlbergsgatan i Ystad. På torsdag återvänder jag från pandemiexil i Amsterdamn och Hansestadt Lüneburg till Hansestadt Ystad. Det var bara det jag ville säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Avsnitt av hamnen i St George's, Grenada med Fort George där den blodiga "revolutionen" ägde rum som avslutade Maurice Bishops korta tid vid makten.

Jag skulle ju ha tillbringat våren på Grenada istället. Inget ont om Lüneburg men ibland tar man sina felbeslut. Så här skrev jag i alla fall på Facebook för drygt ett år sedan, då jag summerade dagen på Mitchells Guesthouse i St George's.

På en hyrd 80-kubikare från Maitlands skrotupplag och kattgård söker jag mig norrut, ut ur St George's, förbi kryssningsrobotarna som landsläppts från det enorma guppande hotell som nu lagt till nedanför Fort George, i hamnkvarter där försäljarna av allt det krimskrams du inte vill ha förhoppningsvis gör goda affärer med solhattarnas och shortsens tjocka plånböcker.
Jag skramlar norrut längs kusten. Njuter varje droppe av regnet. Vet att solen kommer tillbaka.

Gouyave är muskotdistrikt. Härlig strip genom byn som jag drar fram genom ett par gånger. Vägskyltar är inte Grenadas bästa gren.
Vid ett tillfälle drar jag rakt ut i spenaten, uppför, uppför och uppför, i tron att det är vägen tvärs ön.

En gårdvar som haft dålig erfarenhet av moppar på villovägar sätter av som en raket och gör häftiga utfall. Jag besvarar hotet med fullt gaspådrag uppför backen och slutligen släpper han, efter ett imponerande race, och återvänder hem.
Så tar vägen slut.

Jag måste vända. Du förstår vad det betyder? Min hittills värsta och enda fiende, hunden som älskar att hata mig, har kvalificerat sig för andra chansen.
Jag vet dessutom att jag inte kan gasa mig iväg från honom. Nedförbackarna är så branta att jag glider framåt på pudan och hela tiden har känslan att jag ska stå på öronen över styret.

Min krigslist blir att slå av motorn i god tid och försöka smyga förbi. Det hade funkat om den jävelen blundat i tio sekunder.
Han sätter fart efter mig. Jag minns Smiths råd om jaguaren. Var inte rädd. Så när han väl kommer skäller jag ännu värre än han kan. Det funkar. Han är som alla gaphalsar en feg jävel innerst inne. 

Varje gång doggen kommer nära får han en drapa på ädelskånska och strax ylar han hem, besegrad.
Sen glider jag runt i det gröna. Apor i nationalparken Grand Etange och avslutningsvis en fingerborg av 70-% white rhum på Grenada Destillery.
Även om det gröna uppe i bergen plötsligt ersätts av en soptipp vill jag säga att Grenada är kanske bland det bästa och mest äkta som Karibien kan erbjuda. Love it.

Nu avslutar jag dagen på Colins vis, med en öl, den lokala Carib, och en rom, den lokala Clarkes Court.

En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
Läs hela inlägget »
Etiketter: grenada, karibien
Feministiska och ekologiska antikapitalister gjorde sina röster hörda på am Sande i Lüneburg.

Håller 1 maj på att återfå en betydelse i samhället? Jag undrar och hoppas på det efter att ha bevistat arbetarnas högtidsdag i Lüneburg idag. Flera hundra människor, massor av dem ungdomar, samlades med någorlunda coronaavstånd och obligatoriska ansiktsmasker för att göra sina röster hörda och synas.

Första Maj förlorade sin betydelse under 60- och 70-talen då det blev ett forum för maktapparaten, regering och fackföreningar, i symbios. Istället för att säga ifrån, kräva reformer och utveckling handlade det mest om att prisa sig själv. Sådant leder sällan framåt och ungefär samtidigt förvandlades arbetaren till tjänsteman och identiteter och tillhörigheter mixades, upplöstes och förvandlades.

Jag tror en hel generation världsförbättrare, åtminstone i Sverige, försvann i ett slukhål ungefär efter Palmes sorti när Bohman och Bildts popupregeringar sålde ut vårt gemensamma Sverige till de som hade pengar. Vilka blev fler. Men ju mer pengar vi fick i våra plånböcker desto mindre benägna blev vi att dela med oss.

Nu anar jag att ungdomen är på marsch igen. Det applåderar jag.

I Lüneburgs demonstrationståg gick Antifa först med sina gröna flaggor efter traktorn med de kvinnliga medlemmarna i Schrotttrommelenorkestern. Sedan kom Linkes och Die Grüne och däremellan en och annan som viftade med regnbågsflagga eller en röd flagga för SPD, socialdemokraterna. Men i första hand var det antikapitalistiska unga som hördes och syntes.

Lüneburg är ett självgott och traditionellt borgerligt litet samhälle med ett växande universitet som kan vara en hälsosam motpol och samtalspartner för framtiden.   

Ryktet om svenska coronaprotester når mig och jag kan bara konstatera att här i Hansestadt Lüneburg där man måste ha ansiktsmask oavsett var man befinner sig i citykärnan, ute (som alla i 1 majtåget) eller inne i de butiker som är öppna, och inga restauranger är öppna för mer än take-away förekom inget gnäll över restriktionerna. Detta trots att incidensvärdet här är beskedliga 72,2 på 100 000 invånare medan det i Sveriges regioner pendlar mellan 218 och 616. Skäms Sverige!

Solidarität ist zukunft.

Solidaritet är framtiden. Låt oss hoppas.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

För någon vecka, tio dar sen, när det var varmare och skönare än det är i dag, så fick jag ett leende från en vacker kvinna i mogen ålder som steg i för att ta en simtur i floden Ilmenau.

Det knoppades i bokskogen, solen sken genom grenverket och fåglarna kvittrade. Hon var utan en tråd på kroppen, som stigen ur en Zornmålning.

Nu vet jag vem det var. Det var Loreley.

Vid Ilmenau satt poeten Heinrich Heine och slipade på orden i sin dikt Loreley när han var hemma på besök hos föräldrarna i Lüneburg. Sen försökte han blanda bort korten och kallade floden Rhen istället, men det är lätt genomskådat.

Ich weiß nicht, was soll es bedeuten
Daß ich so traurig bin;
Ein Märchen aus alten Zeiten
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Die Luft ist kühl und es dunkelt,
Und ruhig fließt der Rhein;
Der Gipfel des Berges funkelt
Im Abendsonnenschein.

Die schönste Jungfrau sitzet
Dort oben wunderbar,
Ihr goldnes Geschmeide blitzet,
Sie kämmt ihr goldenes Haar.

u.s.w.

Det går som det går och sjömannen för vilken hon uppenbarar sig klarar inte både skutan och synen av den vackra Loreley.

Där Heine satt och glodde på floden står en sten som minne. Gedenkstätte som vi säger här. Var jag såg huldran är en hemlis. Happy Valborg!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förändringarna på Frommestrasse under bara fem år...

Det löper en spricka genom klinkersgolvet i rummet där jag bor hos Sülfmeistern i Lüneburg. Hela stan sjunker. Alldeles här utanför ligger St Lambertisplatsen. Det är där som förstamajdemonstranterna ska samlas i morgon. Det är en triangulär park i en sluttning.

Förr låg här en kyrka. Den sjönk.

Jag noterade det här fenomenet då jag stannade i Scunthorpeparken för att googla varför parken heter så. Det är en hommage till vänorten i England, inget mer.

Men då upptäckte jag den avspärrade gatan Frommestrasse som löper längs den norra sidan av parken. Det fanns en informationsskylt. Frommestrasse sjunker. Det fanns bilder som visade hur gatstumpen förvandlats på tjugo år från en farbar vilken-gata-som-helst till en djup svacka. Inget slukhål, men.

Husen är borta. Rivna. Kvar står två fina gamla grindstolpar i tegel. De kallas i folkmun för Porten till underjorden. En av stolparna har ramlat men pallats upp på nytt.

Hansestadt Lüneburg har en informativ websida om den sjunkande stan och där berättas att som värst var det 2013 då man sjönk 21 centimeter på Frommestrasse.

Geologen Torsten Trapp säger att rörelserna, inte bara nedåt, ibland också uppåt, beror på att grundvattenströmmar lakar ur saltet och utlöser underjordiska ras. Kalkstenen som ligger ovanpå trycks ned av sin egen tyngd. Torsten har gjort 300 mätställen i stan för att ha koll på rörelserna. Det sker en viss saltlösningsproduktion i Lüneburg fortfarande och åsikterna glider isär som saltkorn om dess påverkan på sättningarna i marken.

Mer om saltproduktionen i Lüneburg finns det på Deutsches Salzmuseum alldeles här intill. Jag måste nog snart gå dit. 

...och så här ser det ut just nu. Porten till underjorden mitt i bild på höger sida av Frommestrasse.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
West Indies Company, Amsterdam. Härifrån styrdes världen.
West Indies Company, Amsterdam. Härifrån styrdes världen.

I ämnet svensk historia har vi fått lära oss hur Sverige etablerade en koloni i Nordamerika - Nya Sverige, på Axel Oxenstierna och drottning Kristinas tid. Den varade inte så länge, men är ett stolt minne i läroböckerna.

Jag har själv trampat runt i Wilmington för att ta mig till Old Swede's church och Carl Christofferson Springers grav. Det kan du läsa om ifall du söker i bloggen under november 2020.

Men hur gick det egentligen till när Sverige fick en koloni? För det var nog mer att få en koloni än att skaffa en. Jag läser just nu boken The island of the center of the world av Russell Shorto. Det handlar om staden New Yorks uppkomst och är en spännande historia om hur nederländarna koloniserade Nordamerikas ostkust, köpte Manhattan för en spottstyver av urbefolkningen och retade upp engelsmännen.

Visst hade Gustav II Adolf och hans mannar storhetsideal i vilket sannolikt ingick att synas också på världsscenen, men kunskaperna var få och futtiga och när villiga nederländare så tog hand om saken var den biff. Själv hade kung Gösta den store redan gått in i dimman vid Lützen.

Några direktörer i det nederländska West India Company var gramse över hur kolonin Nya Nederländerna sköttes, eller snarast inte sköttes, och när de kom i kontakt med Oxenstierna fick de sin idé. Att involvera Sverige, kanske redan då med baktanken att det bara vore för en tid, skulle ge dem flera fördelar. Dessutom var det allra viktigaste för dem: business as usual! Vilken flagga som vajade spelade ingen roll så länge pengarna flöt in.

Nederländerna var under 1600-talet världens kosmopolitiska och mest liberala smältdegel där idéer utbyttes, böcker trycktes och vetenskaperna tog form utan hänsyn till grupptillhörighet.

Nya Sverige fick pågå tills Peter Stuyvesant stolpade in med träbenet. Han förekommer i ett blogginlägg februari 2021. I februari 2021 kan du också läsa om Henry Hudson som hittade Hudsonfloden.

En riktigt intressant bok som jag har många sidor kvar av.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, usa, sverige
Den besegrades hatt ligger kvar vid slagfältet i Leipzig.

Du som följer bloggen någorlunda vet att jag sprintade runt med Sigge kring Leipzig och Brandenburg för några veckor sedan och kartlade var Cardell dragit fram med Wendes artilleri för att spöa Napoleon.

Nu finns reportaget att läsa i Kristianstads Journalen. Du hittar det här.

Napoleon står en halv meter kortare än drottning Luise av Preussen på Ostpreussisches Landesmuseum. Det var väl ingen regelrätt kärleksaffär dem emellan, kanske snarare tvärtom.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige
Ostpreussare som vi ser dom. Tennsoldater ungefär som de far hade för 80 år sen.
Museerna är öppna i Lüneburg. Så är det inte i hela Tyskland har jag förstått. Deutsches Salzmuseum ligger bara hundra meter västerut, men det spar jag till en regnig dag.

Däremot besökte jag Ostpreussisches Landesmuseum för några dar sen. Lite förvånande hitta ett museum för Ostpreussen i Lüneburg. Ostpreussen är ju snarast delar av östra Polen, Kaliningradområdet och delar av Litauen. 

Förklaringen sägs vara att när Ostpreussen upphörde att existera i samband med andra världskrigets slut så flyttade många ostpreussare just till det här området. De som inte drunknade i flyktingbåtarna på Östersjön som vi har glömt. Museet startade som ett jaktmuseum och därför möts man av ett vildsvin på bottenvåningen, liksom ett älghuvud som brölar om man går för nära.

I dag har det utvecklats till att berätta mer om Ostpreussens hela historia och det är onekligen en vit fläck på min karta. Mycket om krig, ransoneringskort och sånt, då det varit en stor del av ostpreussarnas liv.

En tillfällig utställning handlar just nu om sjöfararen Johann Adam Krusenstern som var ostpreussare eller ryss eller est eller svensk, eller som Wikipedia säger: "en rysk-tysk-baltisk geograf som tillhörde en i Estland bosatt gren av den svenska adliga släkten von Krusenstjerna." Han reste jorden runt, såg storögt på japaner och sibirier och fick en stolt fullriggare uppkallad efter sig. Men utställningen var tämligen ointressant.

Det som däremot fångade mitt intresse var avdelningen om konstnärskolonin Nidden. Den hade jag inte en aning om. Dit vill jag åka. Nidden heter Nida idag och ligger på en sandrevel som sticker ut från Litauen, bara ett stenkast från ryska Kaliningrad.

Jag tittar på verken från Nidden och inser att här finns ett baltiskt Skagen eller Mölle. Och konstnärer drog i klasar dit för ett sekel sedan. Där festade dom om rejält, badade nakna och irriterade lokalbefolkningen samtidigt som de prisade ljuset. Åh ljuset!  Nidden var orten för dagen.
Ostpreussarna som expressionisten Ernst Mollenhauer såg dem.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ryssland, litauen, polen

Under en dryg månad i Lüneburg har jag ramlat över åtminstone fyra demonstrationer, protester eller manifestationer. I går hölls en tyst minut för att hedra offren som kapsejsade i Medelhavet. 

Det var organisationen Seebrücke Lüneburg som arrangerade manifestationen som samlade en del folk. Mer än vad som syns här på bilden.
Jag fäste mig särskilt vid musiken som spelades före talen och fick en del tips på tyska artister av ljudkillen.

Nu ser jag fram emot 1 maj som ska firas med demonstrationståg som avgår från Lambertiplatsen. Det är alldeles utanför vårt hus. Ett riktigt 1 majtåg har jag inte upplevt sen i St Petersburg 2014.

Första maj i St Petersburg 2014. Alla deltog.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ryssland

Hamburg Hauptbahnhof var gränsstationen till äventyret för en ung tågluffare. Här började världen. Eller åtminstone Europa vilket var ungefär detsamma.

Jag tar lokaltåget från Lüneburg en lördag förmiddag i pandemins tid för en dag i Hamburg. Det blir i alla fall några timmar. Det är mycket som inte är särskilt romantiskt i den här klassiska hamn- och horstaden vid Elbe.

Runt bahnhof’en samlas som oftast ett brokigt klientel. Män som alltid funnits där, enskilda eller i mindre grupper. Spanande med mobilen till örat. Jag går lite planlöst förbi rader av frukt- och grönsaksbodar där kommersen är i full gång, sen viker jag av och går på motsatt håll. Minns fasaden på Hotel Atlantic från vykortet far skickade då han var här nån gång på 60-talet.

De som inte har råd med Atlantic ligger i klasar med skitiga täcken runt järnvägsstationen. Några kvarter bortanför rådhuset finns en annan värld. I Neue Wall trängs dyrbutikerna och unga kvinnor står i kö hos Louis Vuitton för att kunna köpa en chic handväska för några tusen euro.

Många butiker är stängda. Viruset håller Fritz und Gretchen hemma.

Jag trivs bäst längs Elbe. Rundtursbåtar, bogserbåtar, ett fyrskepp, en fullriggare och majestätiskt glider ett containerfartyg förbi på väg någonstans.

Vid hamnpolisens rödteglade hus pågår filminspelning. Det ska bli en säsong till av serien Notruf Hafenkante. Påhittade brott och olyckor underhåller trots att det bara är några futtiga kvarter till den äkta varan.

Jag tar trapporna uppför landborgen förbi Hotel Hafen och några kvarter senare är jag på Reeperbahn. Jag plöjer genom den sociala misären, förbi FC St Paulis supportershop och vidare mot Beatles Platz där beatlarna som full-size pepparkaksformar drar ett sista riff. De är vända rakt upp mot gatan med det motsägelsefulla namnet Grosse Freiheit. Missvisande här, där så många sitter fast i missbruk, beroenden och beteenden. Några hundra meter bort ligger Star Club där Beatles lirade för småpengar.

Jag spanar lite efter nischen som John Lennon trycker i på omslaget till sin platta Rock n’ roll, men jag hittar den inte.

På väg tillbaka mot bahnhof’en stoppar jag i mig en currywurst med pommes på Elbepromenaden och halsar en Becks till det. Köper glass och glor på en välvårdad svart folkavagn som får rött utanför den svenska sjömanskyrkan. Fascineras av affären som bara säljer fotogenlampor.

Sen har jag fått nog av Hamburg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Jag skrev ett reportage om cykling i Nederländerna för Kristianstadsbladets klimatserie. Det är publicerat idag på kultursidorna. Har du inloggning så läs det här.

Till reportaget bifogade jag en mer personlig betraktelse över att cykla i Amsterdam. Den fick inte plats i tidningen, så den kan du läsa här och nu.


Jag har sett den flygande holländaren.

Hen kommer, inte en, inte två, utan i tusental flygande över broarna i de gamla stadsdelarna i Amsterdam eller längs cykelbanorna som binder samman städer och byar över hela den nederländska nationen.

Hen är cyklist. Fort går det.

Jag förstår att det är sådan jag också vill vara. Hos afghanen Masr på Waterlooplein får jag napp.

Jag drar på mig masken och trevar mig in i Masr’s dunkla cykelverkstad. Det luktar olja, solution och gummi. Precis som jag minns från barndomen även om cykelmagaren på Pålsjögatan hette Arne. Inom en radie av cirka hundra meter finns det ytterligare två cykelhandlare i Amsterdam. De äro tusenden.

Längst in står Molly. Det billigaste Masr kan åstadkomma. En ”oma fiets” – mormorscykel. Svart som natten, oväxlad med fotbroms. Masr vill ha 60 euro så jag försöker bara dölja den ögonblickliga kärleken och pruta med en stilla fråga om lyse.

Alltså får jag både fram- och baklampa att hänga på och för tio euro till får jag ett lås, en flera kilo tung kedja med rejält hänglås så att man kan linda den runt närmaste lyktstolpe som alla andra gör.

För 70 euro är jag flygfärdig.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. I trafiken är man kung. Det finns inte en bil som verkar hotfull när Molly och jag närmar oss. De saktar in, ger företräde och släpper förbi. De accepterar att jag cyklar smalgator mot enkelriktat (det är oftast tillåtet) eller att jag kör förbi trots att bilarna har rött ljus. De håller vingelmån och de öppnar förarsidan med fel hand så att de samtidigt kastar en blick bakåt innan de slänger upp dörren.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. Fotgängarna har lärt sig respekt och håller sig oftast undan cykelbanorna eller också har de koll och hoppar snabbt undan när vi kommer. Molly saknar ringklocka men man kan ryta på skånska: Gå Väck!

Det är lätt att cykla i Amsterdam. Nästan varje gata har cykelbana. När snön kom var det cykelbanan som plogades, drivorna låg kvar på trottoarerna och modden slaskade på gatorna.

Det är lätt att cykla i Amsterdam. De enda backar som finns är broarna över kanalerna i de gamla stadsdelarna. Det kan vara brant och snett ibland, men det är kort och sedan går det som tusan utför.

Det svåraste från oma Mollys horisont är att kryssa mellan alla dessa andra tusentals flygande holländare som far fram på sina elcyklar, paketcyklar och racerbikes, som om just de hade all rätt i världen på sin sida.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Anne Frank föddes samma år som min mor. Hon skulle också ha varit en 92-årig gumma på ett hem nånstans.

En vecka och 76 år efter det att britterna befriat lägerfångarna i Bergen-Belsen går jag runt bland massgravarna. Det är ofattbart. Jag är den ende besökaren under de dryga två timmarna som jag vandrar runt på området.

Det känns rätt skönt att vara ensam där. Jag känner mig på något sätt som en inkräktare. Jag har inte där att göra. De tiotusentals okända människorester som ligger i massgravarna har jag ingen relation till. Inte heller till de spridda judiska gravstenarna med sin hebreiska text där varje svårtydd bokstav tycks gråta, klaga.

Jag är inte ens tysk så jag kan inte heller dela den kollektiva skammen med alla de vars farfar och morfar, farmor och mormor ropade Heil, drog på sig SS-uniformen eller såg åt andra hållet då förtrycket hårdnade och grannfamiljerna försvann. 

Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp och på allvar blir berörd. Det är människor allihop som ligger därunder marken. Människor av kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Anne Frank ger dem liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam och tänkte på Anne Frank.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Anne Frank var ett av barnen i lägret. Hon dog någon månad före befrielsen. Jovan Rajs, den kände svenske rättsmedicinaren, var en annan barnfånge. Han överlevde och har med sin historia om lägertiden bidragit till utställningen.

Han är en av de som aldrig slutar att berätta.

Det är kallt. Vårens bitande snålblåst viner genom fleecejackan, men jag kan aldrig förstå hur kallt det var vintern 1944-45. Eller hur hungrig eller trött man kunde vara.
När jag går runt i blåbärsriset som växer i utkanten där tidigare fångbarackerna stod och där vildsvinen har plöjt med trynena bland de mjuka tuvorna så hörs det plötsligt en kraftig smäll och på den följer flera dova explosioner. Lägerområdet gränsar till militär övningsmark och när jag lyssnar kan jag också höra tanks på avstånd.

Stora delar av samhället Belsen, några kilometer söder om Bergen, är en enda stor militärförläggning och det pågår övning i skogen. Går jag utanför en osynlig linje kan jag bli skadeståndsskyldig.

Det dova dundret av artillerield och den militära närvaron ger en makaber inramning till min ensamma vandring över Gedenkstätte Bergen-Belsen. Det är ofattbart. Alltihop.

Massgravarna ligger som rektangulära kullar över lägerområdet. Jag vill inte räkna dem. Det är för många.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nils Viktor Andersson i La Force Publiques vita uniform, Ekvatorprovinsen 1906.

Podden om kung Leopold II av Belgien och hans rövarregim i Kongofristaten 1885-1908 finns ute.

Här kan du lyssna på den!

Det är Parisa Amiri som samtalar med bland annat Anders Claréus på Stockholms universitet som alltså fick ta rollen som samtalspartner om Leopold då jag fanns i Amsterdam. Eller ja, jag visste inte riktigt vad de skulle ha mig till, men det gjorde Anders bra. Flera av Parisa Amiris frågor var av den arten att jag inte hade kunnat svara på dem.

Men jag ifrågasätter varför man inte med ett enda ord nämner att hundratals,
kanske tusen svenska militärer tjänstgjorde i La Force Publique, motorn i Leopolds mördarmaskin. Frågan varför de gjorde det, och fortsatte göra det sedan världen faktiskt fått reda på hur det gick till i Kongofristaten, är en sån sak man borde reflektera över.

Den enda svensk som tas upp under 50 minuter är missionspastorn Sjöblom som protesterade mot vanväldet. En rättrådig svensk. Vad gjorde alla de andra svenska missionärerna?

I början av podden berättar man att starka scener kan komma att refereras, men det starkaste - att många var våra egna svenska släktingar som stod där främst i ledet och beordrade vidrigheterna - det instrumentet väljer man fullständigt att bortse ifrån.

Tyvärr tycker jag att man därmed också fjärmar sig från delaktigheten, ett ansvar som vi  måste inse. Det blir inte på allvar, när vi bara kan rycka på axlarna och hytta med näven åt kungen av Belgien. Det berör oss inte på samma sätt som när vi vet att onkel Nisse var med.

Det var nog en miss att inte ringa upp mig trots allt. Eller också är det bara en inköpt och översatt reportageserie som ska underhålla sina lyssnare utan att komma för nära.

Svenskt hyckleri har en lång historia, som jag skriver i min bok Detta fredliga uppdrag - om 522 svenskar i terrorns Afrika

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, belgien, kongo
Ett handskrivet dokument som berättar att Nils Viktor Andersson utses till polischef i Bombimba i Ekvatorprovinsen och flyttas från Bokatola. Den senare platsen var en av de värst utsatta och våldsammaste platserna i hela Kongo.
Ett handskrivet dokument som berättar att Nils Viktor Andersson utses till polischef i Bombimba i Ekvatorprovinsen och flyttas från Bokatola. Den senare platsen var en av de värst utsatta och våldsammaste platserna i hela Kongo.

För snart två månader sen fick jag ett mail där en producent för en pod undrade om jag kunde vara med i en inspelning/sändning och prata med programledaren om kung Leopold II.

Hen hade förmodligen sett att jag skrivit en bok Detta fredliga uppdrag om förhållandena i Kongofristaten under Leopolds tid.

Jag svarade att jag befann mig i Amsterdam men att de var välkomna att ringa så kunde vi prata om vad de hade tänkt sig.

Än idag har jag inte hört något mer. Ingen respons alls. Jag hoppas att de får ihop sin pod ändå. 

Leopold II är ju ett alldeles särskilt spöke i vår grymma historia. Driven av storvulna koloniala drömmar och en girighet av Guds nåde höll han i det yttersta ansvaret när kanske tio miljoner människor mördades eller fördrevs från sina hem i Kongo.
Journaliststrebern Henry Morton Stanley hade pekat ut vägen för honom. Min egen farmors fasters man, Nils Viktor Andersson från Ballingslöv, var en av hundratals svenska mannar som var Leopolds handgångna män, brandchefen i Stockholm Axel Svinhufvud eldade byar och räknade högerhänder från mördade bybor.

Det här med högerhänderna är inget fenomen som initierades av Kongostatens soldater i Centralafrika vid sekelskiftet 1900. Det hade stoltare traditioner än så, och när Svinhufvud och flera andra vitingar försökte skylla på infödda soldaters vana är det inte sant.

I Surinam, såväl i provinserna som numera är Guyana som i Surinam, skötte kolonialisterna redovisningen av mördade slavar på exakt samma sätt. Ur min kommande bok citerar jag Essequebo och Demerary Gazette från februari 1806:

”Mr Brandes, på plantagen Sousdyk, har anmält till de fiskala myndigheterna att en expedition mot förrymda slavar resulterat i att han dödat två och att en, som i förvirringen flydde till Mr Filéens marker där mötte samma öde. De tre händerna har sänts till Drossard.”

Boken om Guyana, ett falnande Eldorado ges ut i sommar. Så snart du kan beställa får du information här på bloggen, och vill du redan nu försäkra dig om ett ex, maila mig.

Boken om svenskarna i kung Leopolds Kongo kan du köpa via Bokus.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kongo, karibien, guyana, surinam
Monstermonumentet i Leipzig.

När jag läser mer om slaget vid Leipzig i oktober 1813 så ser jag att Fredrik Adlercreutz var kronprins Karl Johans adjutant. Fransmannen Karl Johan Bernadotte hade ju valt till svensk kronprins att efterträda sin adoptivfar Karl XIII.

Karl XIII, oftast kallas han mest hertig Karl, var ju bror till Gustav III som mördats, och skulle inte ha blivit kung om inte Gustav IV Adolf hade störtats i en ren militärkupp.

Ett av Gustav IV Adolfs fel ansågs vara att han gick i krig mot Napoleon. Och förlorade. Och Ryssland. Och förlorade. Han blev av med hela Finland till ryssarna och höll på att tappa hela Svenska Pommern till fransmännen. Han gjorde det också men fick tillbaka landsdelen.

Gustav IV Adolf kunde man ju inte ha kvar i rikets ledning.

Den som ledde militärkuppen var Fredrik Adlercreutz pappa, Carl Johan Adlercreutz, som var generalstabschef hos kronprinsen Karl Johan i Nordarmén som förföljde Napoleon från Berlins utkanter och söderut till Leipzig där det stora slaget stod 16-19 oktober.

Fredrik Adlercreutz fick medaljer och grejor och gav sig sedan iväg till Sydamerika där han blev kompis med frihetshjälten Simón Bolívar i Colombia, som täckte både nuvarande Colombia som Venezuela och Ecuador. Han blev utsedd till guvernör i en provins men fick åka hem när Bolívar trillade av pinnen.

Nils Adlercreutz var barnbarn till Don Federico och han blev regementschef för de skånska dragonerna i Ystad fram till regementets upplösmning 1927. Han red till sig ett lagguld i OS 1912 och deltog i första världskriget med tyskarna. Han har en gata på regementsområdet uppkallad efter sig. 

Och farfar är omdiktad i Fänrik Ståhls sägner av Runeberg:

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.


Man undrar ju om det var den nesan som gjorde att Adlercreutz stegade upp på kungens kammare och arresterade honom.
En annan Adlercreutz var Luitgard som gifte sig med en stilig officer i Kristianstad och fick livet förstört. Han har också en gata uppkallad efter sig på regementsområdet i Ystad. Han hette Sixten Sparre och blev flickmördare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige, finland

I dag har jag varit en månad i Lüneburg. I går for jag till Lüneburgerheden och vandrade. Det är ett ganska stort naturreservat, knappt tre mil väster om stan. Nästan på cykelavstånd.

Från orten Undeloh som ligger en bit in i reservatet utgår en rad olika vandringsleder. Jag valde M13 - står för Mittelschwer 13 kilometer. Fast särskilt svår var den inte. Heden har inte börjat blomma än, så det var ganska färglöst. Inte heller så mycket fågel- eller djurliv som jag hade hoppats på. Ändå var det inte så mycket folk ute på leden, åtminstone inte den jag hade valt.

Hela Undeloh verkar leva av naturreservatets dragningskraft på vandrare och naturmullar. Pensionat, hotell, kafeteriro, souvenirshoppar och glasskaféer dominerar byabilden.

Citronfjärilar, blåvingar och gulsparv noterade jag ute i spåret. Någon guldbagge kravlade runt i hedblomstren.

Jag irriteras till en del av mängden cyklar och cyklister som ständigt ökar på vandringslederna. Ett störande moment då de kommer farande ibland i rätt hög hastighet. Dessutom är ett återkommande irritationsmoment alla dessa illitterata hundägare som inte kan läsa skyltarna som säger att hunden ska hållas kopplad. Inte minst nu när barnkammarna i naturen görs i ordning för nya kullar.

I dag blev det vanliga rutten i Lüneburg. 14ooo steg och 11,09 km enligt min träningsklocka, 12,28 km enligt Runkeeper i mobilen.

Vädret blev bättre efterhand under de två timmar jag var ute. Noterade två fina nötskrikor alldeles invid stigen, flera mindre hackspettar och en spillkråka som jag kunder peka ut för en fågelskådare med kikare och drog in en och annan poäng. Och så farbrorn som leder sin rullator, stavgängarna och några joggare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Efter nästan två veckors paus är det dags att ta itu med slutforceringen av manuset till min kommande bok Guyana - rapport från ett falnande eldorado.
Det har gått utmärkt, jag har nästan inte tänkt på texten alls så det ska bli spännande öppna den på nytt.

För att klara läsningen och redigeringen fick jag köpa en skrivare. Det kan tyckas onödigt men kostnaden är inte så stor och den kommer jag att ha nytta av framöver. Skrivaren hemma gick till skroten i samband med flytten.

Boken består av tre delar, indelade landsvis; Franska Guyana, Surinam och Guyana. Det blir några uppslag med färgbilder. Slutprodukten ställer min redaktör Mats Lundman på Ultima Esperanza Books samman och utgivning beräknas till kring 1 juli, då vi har varmt, sol och är vaccinerade.

Boken är en reseberättelse som ramar in historiska händelser och personer.

Bland annat besöker jag Sloth Wellness Centre i Groningen i Saramacca i Surinam och ser hur de tar hand om vilda djur som kommit i kläm i samhället. Förutom sengångare och piggsvin möter jag där några myrslokar. Utdrag ur boken:

Myrslokarna är ganska små, som en mindre grävling, men har kraftiga klor, den karakteristiska nosen med sin smala långa tunga som den sticker in lite överallt för att få fatt i myrorna och så till den en robust svans, lika lång som kroppen, som den lindar runt grenar och stammar där den skickligt klättrar runt i träden.

Monique kan gå in i buren till myrslokarna och prata med dem. Praktiskt taget klappa om dem.

Daniel Rolander fångar i augusti 1755 en myrslok för att studera den men den dör i fångenskap i hans rum. Han har den i ett koppel som är fäst vid en stock och en natt lindar myrsloken repet runt stocken flera varv tills den slutligen stryper sig själv.

Myrslok smakar räv och luktar lite vilt, får han reda på av en slav på gården.

Läs hela inlägget »

Det fina magasinet På Österlen kommer ut med fyra nummer per år. Det har bland annat en fyllig avdelning med ny litteratur som har anknytning till Österlen.

Det är tidskriftens grundare Inga Lill Högberg som håller i den och hon dammsuger sydöstra Skåne på nya böcker. Självklart har hon hittat Brokiga Blad ur Ystads historia och presenterar den.

Är du intresserad av Brokiga Blad ur Ystads historia, eller systern Brokiga Blad ur Kristianstads historia, så hör av dig, per mail eller sms. Du hittar kontaktuppgifterna här intill i högerspalten.
En perfekt presentbok för den nyinflyttade, den historieintresserade, den som värnar om hembygden eller den som bara vill ha något kul att läsa och kanske samtidigt lära sig något nytt (gammalt).

Och - som Inga Lilla Högberg skriver - hon skulle gärna sätta någon av Börjes illustrationer på väggen. Gör det! Köp två ex och strippa den ena, rama in och gör tavlor till hela släkten. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En klassisk hjältestaty vid Dennewitz.

För tidningen Kristianstads Journalen har jag nu skrivit en artikel om Napoleonkriget 1813 då bland annat Wendes artilleriregemente som förknippas med Kristianstad deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig.
Det går att läsa i kommande nummer av KRJ. 
Om Dennewitz skriver jag bland annat:


Dennewitz är en bondby på cirka 300 invånare. Den ligger ännu några mil söderut i Brandenburg. Huvudgatan genom byn ser övergiven ut. Husen är sammanvuxna som radhus, bildar en enda mur ut mot gatan med portar stora nog för traktorer och jordbruksmaskiner. Bondgårdarna är, i motsats till det skiftade Sverige, koncentrerade i byarna.

Vid kyrkan står monumentet som minner om slaget i Dennewitz. En klassisk soldatstaty där general von Bülow, som nu uppgraderats till arméchef, med handen vilande på axeln på en knästående och skjutklar soldat. De står tvärs en övergiven kanon och von Bülow pekar framåt. Mot segern.

En bra bit upp på stenkyrkans fasad sitter siffrorna 1813 som ett magiskt tal som för alltid ska följa Dennewitzborna. Det finns också ett anslag som ber om livsrum för kyrktornets invånare, fladdermöss, ugglor och råkor. Tvärs över gatan ligger byamuseet som har en modell med 1 400 tennsoldater som åskådliggör slaget. Det är dock stängt på grund av pandemin.

Vart femte år klär man ut sig och leker ”völkerschlacht”.
 

Bügatan i Dennewitz.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Trots snålblåst och några hagelskurar idag så känns det i luften att våren är på väg. Solen tittar fram just nu och värmer.

Dagligen försöker jag ta en tur i skogen. Jag går från bostaden rakt söderut genom Kurparken, där stolarna tagits fram intill scenen och varslar om sommarens friluftskonserter, sen fortsätter jag över vägen och in i skogen på vandrings- och cykelstigarna.

Jag gick här med Pelle för fem år sedan, på väg från Öremölla till Pamplona. På några träd ser jag de gula pilarna vi följde. Några blågula pilgrimssnäckor finns också på några ställen.

Det blir en tur ned till stora vägen. Kanske 4,5 - 5 kilometer långt allt som allt genom blandskog. Det börjar bli grönt. Fler och fler småfåglar ansluter och nu sjungs det för fullt. Jag har noterat trädgårdskrypare, svart rödstjärt, gulsparv, ett antal hackspettar och nu senast också en järnsparv, som blev min första.

Mandarinanden simmar fortfarande omkring i en av dammarna tillsammans med sina adoptivföräldrar, ett gräsandspar. Några svanar och sothöns håller också till här. Jag har ännu inte sett uttern som ska hålla till i floden Ilmenau som jag följer ett stycke. Några rådjur har jag skrämt upp.

Skogspartiet ramas i väster in av Soltaustrasse och i öster av kleingärtner-föreningar, koloniträdgårdar. Även där börjar det bli viss verksamhet. Joggare, barnfamiljer och hundägare, en och annan stavgångare möter jag på vägen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Som skåning är kanske inte Gustav II Adolf den svenska kung som man har störst förtroende för. Men i trakterna av Leipzig har han sina supporters. Det märks på flera ställen.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i stans södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Kostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta. Han som brände Vä och spred skräck bland skåningar.

Kostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det är ju inte sant. När bryggarna i Kostritz drog igång jäskaren hade kung Gösta redan kommit i jorden.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor, en knalle marknadsför leverpastej, "sådana som på DDR-tiden" och allting är precis som vanligt förutom att alla har ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Kostritzern.

En bit norr om Leipzig finns ett monument över kungen och hans seger i slaget vid Breitenfeld. Där konstaterar man att den svenske kungen var mannen som gav dem religionsfrihet. Sådan har jag aldrig sett honom, men det var ju så när han i 30-åriga kriget stod upp för att försvara Luther gentemot påven. Storgatan genom Breitenfeld heter mycket riktigt Gustav Adolf Allée.

Sen är ju kung Gösta vansinnigt populär strax söder om Leipzig också, där han slutligen ramlade av hästen och dödades vid slaget på åkrarna utanför Lützen. Det får vi återkomma till.

Gustav Adolph kristen och hjälte, står det.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nietzsche i blå solglas på sin egen begravning.

Det vet väl alla vem man ska hälsa på om man är i  närheten av Lützen, Sachsen-Anhalt. Just det! Friedrich Nietzsche.

Den här djupingen och tänkaren (1844-1900), som blivit missaktad i eftersnacket, kanske ändå inte alldeles oväntat med tanke på sina übermännschen-idéer som passade nazisternas enkla ideologi alltför väl, är född och begravd i Röcken, en kilometer från Lützen bara.

Nietzsche blev ju galen till slut men innan dess hann han vara riktigt klok och flera av hans aforismer gäller ju ännu för sanningar, obehagliga eller ej. Vid den lilla kyrkan i Röcken finns en konstinstallation, en scen ur en av FN:s drömmar, där han själv står naken i två upplagor och följer sin egen begravning. I sanning ett bedårande verk. Sällan får konstnären något erkännande, men här heter han Messerschmidt så han måste jag ju nämna.

Nietzsche själv tänkte bland annat:

Det är dålig belöning för ens lärare om man för alltid förblir elev.

Det finns ingen vacker yta som också inte döljer ett fruktansvärt djup.

Alla verkligt stora tankar uppkommer då man vandrar.

Man bör hålla kvar vid sitt hjärta för om man förlorar det, förlorar man också sin hjärna.

De som ses dansa betraktas som galna av de som inte hör musiken.

I himlen saknas alla de intressanta människorna.

Det finns inga fakta, bara tolkningar.

Det som inte dödar oss gör oss starkare.
(Se där! Du kunde ju också ett Nietzschecitat.)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Monstermonumenten i Leipzig.

Sigge och jag är på monumentkikartripp. I Leipzig har vi hittat ett av de allra största - monumentet över slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813, då hundratusentals soldater drabbade samman så det rök om det.

Det var alla mot Napoleon. Eller åtminstone en koalition på sex stater, varav den unge Bernadotte, som numera kallade sig Carl Johan och var svensk kronprins, var ute efter att näpsa sin förre landsman och polare Napoleon.

Svenskarna representerades bland annat av Wendes Artilleriregemente och i regementets standar finns Leipzig broderat som en av de lysande segrarna man bärgat. Ska vi vara helt ärliga lär dock Carl Johan bestämt sig för att spara sina svenska mannar så gott han kunde, hålla dom lite i bakgrunden, för att sen kunna bita dansken i svansen uppe i Norden istället och plocka Norge av dem.

I vilket fall - hundra år efter slaget - invigdes det som då var Europas största krigsmonument. Då, för snart hundra år sedan, månader innan världens på nytt sattes i brand, var monumentet ett sätt att visa Tysklands folk hur storslagna man var. Det här är ett riktigt maffigt pre-kommunistiskt öststatsmonument. Vi vet ju hur det gick med den tyska storvulenheten och idag är man klart ödmjukare. Föreningen som renoverat och driver monumentet, inklusive bistro och souvenirshop (som dock är coronastängda), vill numera ha det här till att vara en plats för en öppen dialog och kritiska reflektioner över historien.

Joggarna har tagit över.

Vackert så. Det här är ju heller inget som aldrig så uppretade folksamlingar välter i någon sorts historierevisionistisk nit.

I ett buskage några hundra meter bort står kuriöst nog ett fundament som hånar Napoleon och hans nederlag. Det var där han glodde på förödelsen.

I Leipzig, som har ett coronaläge (inzidenzwert!) dubbelt det i Lüneburg, men hälften av det i Skåne, har ju också en blond kalufs till fotbollsspelare sin hemmaplan. RB Leipzig är ett av Bundesligas bättre lag, men stan vimlar istället av Lokomotiv Leipzigs blågula klistermärken och slående grafitti. Pengar kommer aldrig kunna köpa folkets kärlek.

FC Lokomotive Leipzig spelar idag i Regionalliga Nordost men var under DDR-tiden landets mest framgångsrika klubb med bland annat finalspel i Cupvinnarecupen.
Klubben har kursat, bytt namn och haft sig genom åren. Bland gamla spelare hittar vi bland annat förre MFF-tränaren Uwe Rösler.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förbigången blev han, Dahlberg. Inte nu längre.

En stor del av kapitlet om Surinam i den kommande boken om Guyana har jag ägnat åt att kartlägga den svenska slav- och plantageägaren Carl Gustaf Dahlberg.

Någonstans hittade jag en uppgift att Dahlberg utsetts till riddare av Svärdsorden. Jag ville ha uppgiften bekräftad och mailade Riksarkivet med en fråga.
Sen googlade jag själv och hittade medlemsmatrikeln för riddarna och letade upp kring 1770. Idel ädel adel och officerer. En orsak till att jag var skeptisk till uppgiften att han skulle ha varit riddare är att ordenstecknet delas ut till officerer, och Dahlberg lämnade officiellt det militära livet som underlöjtnant i den nederländska armén. I den svenska nådde han graden sergeant.

Först hittade jag honom inte och besvärades av att det låg små lappar inlagda i de inscannade sidorna, tills jag studerade en av lapparna närmare. Där fanns han!

Den 27 november 1775 blev han riddare av Svärdsorden. Gustav III var kung. Dahlberg noteras här som "öfverste luitenant" i holländsk tjenst och justitieråd i Surinam. Fint ska det vara. Jag har sett uppgifter både att Dahlberg, förutom överstelöjtnant skulle ha varit kapten och överste.Det går inte att bekräfta. Däremot deltog han i kolonisternas egen milis, som alltså inte tillhörde den reguljära nederländska armén och där skapade han sig möjligen titeln kapten.

Hur som haver. Riddare blev han, som så många andra. Under andra världskrigets första hälft vimlar det av tyska, italienska och finska officerare som blir svenska riddare. En del spanska officerare som lyckades kväsa demokratin belönades också med svensk riddarstatus. I slutet av samma krig hittar jag någon enstaka amerikan. Som om det inte var lika kul längre. Och det var det ju inte.

Kunglig Maj:t står för ordnarna, svarar Riksarkivet efter en dryg månad, och vill jag ha hjälp hitta Dahlberg kostar det 225 kronor per 15 minuter. Fast å andra sidan håller de på max en timme.

Då är jag sedan länge färdiggooglad.

Läs hela inlägget »

Vid mina vandringar längs Amstel i Amsterdam blev jag bekant med den här herren - Spinoza. En portugis och jude som skyfflades ut i kylan av församlingen för att han hade åsikter som man inte skulle ha.

Först när jag nu en vanlig tisdagskväll i april startar en googlelänk från Wendes Artilleriregemente i Kristianstad via slaget vid Dennewitz över Leipzig och Lützen vidare till Gustav II Adolf och Pufendorf så hamnar jag åter hos Spinoza. 

Han tänkte:

Om du vill att nuet ska bli annorlunda mot förr, studera historien.

Det spelar ingen roll hur tunna skivor du skär, de får alltid två sidor.

Det största en människa kan ägna sig åt är att lära sig förstå, för att förstå är att vara fri.

Ju mer du kämpar för att leva desto mindre lever du. Ge upp föreställningen att du måste veta vad du sysslar med.


Baruch Spinoza, Amsterdam 1632-1677

Pufendorf kan du själv googla.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Bilden från Nobels Krümmelfabrik tog jag för några år sedan då jag strosade runt i skogen.

För någon vecka sedan gick jag upp i vattentornet i Lüneburg och såg mig om i världen. Långt i horisonten skymtade den vita fasaden på kärnkraftverket i Krümmel, vid Elbe.

Svenska Vattenfall äger kraftverket. Inte driver det. För det har stått stilla i ganska många år nu. Det bara står där och kostar pengar. Den allmänna opinionen i Tyskland fick stopp på kärnkraften efter Fukushima i Japan.
Dessutom finns det undersökningar som visade på en förhöjd andel leukemi bland småbarn i området när kraftverket var i drift. Det har däremot aldrig blivit statistiskt säkerställt att det berodde på närheten till kärnkraftverket.

Det vi vet om kärnkraft är att det är ett kolossalt slöseri med pengar. Samtidigt som det binder upp hundratals generationer i framtiden att ta hand om ett mycket giftigt avfall.

I skogen alldeles bakom kärnkaftverket ligger ett annat och mycket spännande stycke svensk historia. Här ligger resterna av den dynamitfabrik som Alfred Nobel ägde och var den plats där dynamiten föddes. Här i skogen finns alltså upprinnelsen till Nobelprisen.

Flera gånger under 1880-talet flög fabriken i luften då man handskades lite ovarsamt med nitroglycerinet innan man lärde sig. Det var till och med så att de tyska arbetarna inte ville jobba för Nobel längre utan svensk arbetskraft importerades. En tämligen outforskad emigrantvåg.

Fabriken ligger i ruiner. Det lastar vi inte Alfred för. Under världskrigen exproprierades fabriken och blev ammunitionstillverkare åt Wehrmacht. Och fullt förståeligt ett mål för brittiska Lancasterbombare. Därför ska man inte tassa ut i ruinerna i jakt på bästa bilden. Det händer än i dag att 75-åriga blindgångare påträffas i Tyskland.  

När jag putsat upp ansiktsmasken och får tillgång till museet i Geesthacht så ska jag berätta mer. Det är knappt tre mil dit.
 

Här står det och kostar svenska skattebetalare pengar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om man inte vet vart man ska är det ingen risk att man kör vilse. Puh delade den visdomen med Nasse.
Jag gör den till min och Sigges och efter en lång påskdagsförmiddag med korrekturläsning drar vi iväg från Lüneburg utan susningar om vart vi är på väg. Ungefär när det börjar bli tråkigt inser jag att vi är ganska nära Schwerin, så vi kör dit.

Wow! Jag hade ingen aning om att Schwerins slott var av den digniteten. Så jag klämmer en bild med mobilen genom vindrutan och sen blir det en u-sväng och så hem igen.

Albrekt av Mecklenburg, Henrik Lejonet och flera andra gubbar har varit här och stimmat.

Jag säger bara: Hamilton, Wachtmeister, Stjernswärd och Piper, släng er i väggen. Det här kallar jag slott.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är påsk. Då ska man lyssna på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach från Berwaldhallen i Stockholm.

Bara så du vet det så sjöng han själv i kör i Michaeliskyrkan här i Lüneburg i sin ungdom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Långfredag åker man på konstrunda.
Jag for till Uelzen som ligger några mil sydostvart, ner mot Braunschweighållet fast inte alls så långt.

Där besåg jag järnvägsstationen.
Vi vita medelålders och lite till män som var barn på 60-talet och hade förmånen hamna i en medelklassfamilj, lekte med elektriska tåg. Märklin. I Tyskland ser jag semaforer, vagnar, järnvägsövergångar och stationshus som skulle kunna vara Märklin lite överallt.

Inte i Uelzen.
Stationshuset pimpades vid millennieskiftet av den rätt udda konstnären Friedensreich Hundertwasser eller till och med Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser för att vara korrekt.
Han sade nått i stil med att den raka linjen är ett jävla otyg, fast han uttryckte det nog elegantare.
Så designade han stationshuset i Uelzen och sen dog han. Hundertwasser var österrikare till födsel och nyazeeländare i graven.

Det är många runda hörn och krumbukter, en del lutande golv. Mycket glansig mosaik, pelare och lite moskékänsla över stationsbyggnaden. Så var Hundertwasser också inspirerad av Marocko. Herrtoaletten är ett mästerstycke och jag är glad jag var nykter då jag var där...

Uelzen i övrigt:
Tja. Det är en rätt charmlös liten håla som tydligt kompenserar detta med konst. Det står 21 bautastenar i granit i city sedan 2008, dekorativt målade i näst intill grafittistil av Dagmar Glemme, från Halland (tror jag).
Långfredag är det mesta utom eiscaféerna stängt. Det är två grader och snålblåst om nacken. Även jag avstår glassen.

I parken där Sigge väntar står en stor bumling enbart med texten 17 juni 1953. Det är allt. Alla vet. Dagen för folkupproret i DDR.

Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ystads Allehanda berättar att färjan Skane Jet gjort vårens första resa Sassnitz - Ystad.
Det är bra. Det känns inte så långt hem som om man skulle behöva åka via Rödby och Köpenhamn.

Jag åkte premiärturen i september för Hufvudstadsbladet i Helsingfors räkning. Då skrev jag bland annat så här:


"I mars i år lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.

Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin."

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige

Köper nya vandrarkängor. Går 10 000 steg med dom. Ska vända. Ser mandarinand i skogsgöl. Tar taskig mobilbild. Sprintar hem och hämtar kamera och cyklar tillbaka ut i skogen.

Den finns kvar. Skorna var bra.

Glad Påsk!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Dömitz fästning.

Det trettioåriga kriget är ett svart hål i mina historiekunskaper. Jag vet att Gustav II Adolf dog 1632 vid Lützen - som ligger en bra bit härifrån, neråt Leipzig till, att det mäklades fred i Osnabrück, en bra bit mot sydväst, och att dom red fram och tillbaka över hedar och kullar och stred. Ingen visste riktigt med vem, varför eller vart de var på väg.

Under dagens utfärd längs Elbe hamnade jag vid renässansfästningen i Dömitz i Mecklenburg-Vorpommern, gamla DDR.

Fästningen har anor från Albrekt av Mecklenburgs tid, minsann. Om det sen är samme Albrekt som var svensk kung ett tag låter jag vara osagt. Vi pratar 1300-tal.

Den 22 oktober 1635 var Johan Banér på väg hem från Magdeburg med 30 000 man. För att hindra svenskarna ta sig norrut beslutade sachsarna sig för att anfalla Dömitz, som hölls av svenskarna. På det viset skulle de inte kunna retirera via det här brohuvudet vid Elbe. Men Banér skickade 7 000 man med fältherren och skotten Patrick Ruthvein i spetsen och denne anföll med sitt kavalleri samtidigt som de belägrade svenskarna slog sig ut från fästningen. Tyskarna satt mitt emellan i den berömda rävsachsen.

På slagfältet föll omkring tusen man, nästan bara sachsare, och 2 500 togs till fånga.

Legoknekten Ruthvein for senare hem till Skottland. Av mannarna där kom han att kallas för Rothwein då han var gravt alkoholiserad. På andra sidan i slaget vid Dömitz stod kurfursten av Sachsen, Johan Georg I - som svenskarna kallade Öl-Göran för hans intressen i livet. Kanske inte så konstigt det upplevdes som dimma i Lützen...

Man kan glo på murarna av fästningen, gå in på borggården eller på egen risk trampa runt utanverken. Den är byggd som en pentagon med fem utstickande hörn. Man kan också lyssna på grodorna i vallgraven.  
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Tysk humor på väg att erövra världen?

Vad var det dom sa om helvetet? Britterna lagar maten och tyskarna står för humorn?

Jag bor i Sülfmeisterns hus i Lüneburg. Det är centralt, alldeles utanför maskpåbudets gågator, invid Saltmuseet och en stor Edeka stormarknad. 500 meter bort har jag en gratis parkering och berget Kalkberg som jag kan gå upp och nedför för att få motion.

I grannhuset ligger en olycksfallsklinik. Om jag fattar det rätt. Den har till synes varit stängd ett tag, men i går öppnade den och det var kö ut på gatan. Det är det ju i coronatider.
I dörren stod en stor gris i grön tröja och med grönt ansiktsskydd. På sidan av grisen var en bild målad av en läkare.

Eftersom grisen stod på en sorts skateboard tänkte jag att det var ytterligare en stilla protest mot någonting i samband med coviden, eller klimatet eller  djurhållning eller... ja, där tog fantasin slut.

Fast jag tror att det är klinikens sätt att visa att det är öppet. Ändå en av de konstigaste öppetskyltar jag upplevt.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
El dorado - den förgyllde!
El dorado - den förgyllde!

Yes!
Jag har skrivit klart boken om Guyana. Nu ska den bara redigeras. Läser ikväll, låter vila en vecka och sen redigering i full fart. I sommar ska du kunna köpa boken som har arbetsnamnet

GUYANA
rapport från ett falnande Eldorado

Här ett utsnitt om just Eldorado:


Legenden om guldstaden Eldorado, eller rättare el dorado (den förgyllde), är för evigt förknippad med Guyana. Den drev massor av äventyrare ut i djungeln på jakt efter guldet som skulle finnas där.

De spanska conquistadorerna trampade stigar upp och ned över Anderna, slog sig fram i djungeln och plaskade genom bottenlösa träsk i sin jakt på det gömda guldet.

Sedan sir Walter Raleigh hade banat väg för den brittiska koloniseringen av Nordamerika, öppnat Virginia, och blivit världens första tobakslobbyist hörde han 1594 talas om ett rike av guld i Sydamerika och gav sig av till Guyana för att finna detta Eldorado.

Raleigh hittade ingenting men lyckades ändå åstadkomma en bok som ytterligare byggde på och spädde ut legenderna och berättelserna om detta Eldorado. Det var tillräckligt för att han skulle släppas ur Towern där han hamnat efter ett misslyckat försök att störta kung James I.

Girigheten lossade bojorna på Raleigh i det berömda fängelsetornet i London, finansierade en ny expedition och 1616 seglade han mot Guyanakusten igen. Den här gången gjorde Raleigh bort sig på allvar då hans män gav sig på en spansk utpost och bröt det fredsfördrag som fanns mellan Storbritannien och Spanien. Raleigh tog smällen, åkte hem och avrättades.

Historierna om Eldorado som Raleigh snappade upp från ursprungsbefolkningen och spanjorerna härrörde sannolikt från berättelser om en hövding i en by i Colombia som i en invigningsrit täckte sig själv med guldsand och sedan dök i en sjö för att rena sig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien

Han bara satt där med sitt plakat när jag gick ut på min powerwalk. Jag är rädd för fler pandemier på grund av klimatförändringarna.

Lüneburg en lördag i mars. Sol och hagel och hopp om framtiden.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Jag har försökt hålla en låg profil i bloggen om det som folk pratar om - covid19.

Det betyder inte att jag är opåverkad, eller skiter i det. Min förflyttning från Amsterdam till Lüneburg krävde att jag registrerade mig digitalt hos de tyska myndigheterna, så det är gjort. Och att jag kunde visa upp ett PCR-test att jag inte var smittad. Det är också gjort.

I Lüneburg är det maskplikt i innerstaden. Det är på gågatorna du måste ta på dig mask. Eller om du stiger in i en butik. De flesta butiker har öppet på ett eller annat sätt, släpper in ett visst antal kunder i taget. Ofta handlar det om kundkorgar/vagnar. Ett visst antal är i omlopp och alla som går in i butiken måste ta en sådan.

När jag kom hit var incidensvärdet - det där om hur många smittade på 100 000 invånare, på 42,6. Masktvångets nedre gräns var 35. I dag är det 71,1 i Landkreis Lüneburg, så det har inte gått åt rätt håll heller, även om det är värre på många andra håll.

En god vän i Kristianstad blev begravd i går. Han var lika ganmal som jag, men klarade inte viruset. 

Det blir långa promenader, cykelturer eller utflykter med Sigge tills vidare. Nu kommer dessutom värmen i nästa vecka, Åtminstone några dagar. Så håll ut och håll avstånd.
 

Läs hela inlägget »
Torii Tower utanför Dannenberg. En gång BFBS sändartorn. Nu mobil och TV-master och lite lagom övervakning av NSA.

Lockad av den gamla skallampans ljus for jag iväg till Dannenberg som ligger cirka fem mil öster om Lüneburg. Därifrån sändes en gång i tiden BFBS, den brittiska ockupationsmaktens radiostation.
En brittisk variant alltså av Robin Williams "Good Morning Vietnam"-show, som sändes på AFVN, Armed Forces Vietnam Network.

På 90-talet snappade jag upp programmet från BFBS från Dannenberg på FM. Minns två frekvenser 93 och 103 MHz. Tror en av dem var Bielefeld. Den 
andre i Dannenberg. Just nu lyssnar jag på BFBS Germany. På datorn. Som man gör idag. 

Innan jag letar upp sändaranläggningen blir det en promenad i Dannenberg. Många fina gamla hus, men Hotel Alte Markt är utbrunnet. Mitt i Stadtmitte, alldeles vid Lutherkyrkan. Hela kvarteret är avspärrat och taket borta. Svartbrända takstolar står nakna. Jag sniffar efter brandlukt men märker ingenting. När jag sen googlar så behöver rubriken Inferno in Dannenberg innenstadt ingen extra förklaring. Fast det brann i oktober 2018. Med tysk effektivitet i tanke undrar jag varför det fortfarande står kvar så här.

Jag flanerar vidare, äter en döner för fyra euro och studerar Valdermartornet, som är den enda resterande delen av Dannenberg slott. Ungefär som Kärnan i Helsingborg. Här satt vår danske kung Valdemar Sejr i förvar i två år på 1200-talet.

Sedan jag förgäves försökt få ut en 50 cents ädelsten ur ädelstensautomaten så låter jag Sigge ta mig till sändaren som ligger sju kilometer ut i skogen, en bit från Gusborn. De här annorlunda sändarmasterna byggdes av amerikaner 1972. Egentligen var de avsedda för Vietnam, men av kända anledningar spårade de planerna ur, så tornet som kallas Torii Tower på grund av likheten med en japansk så kallad torii-port sattes upp här. 

Härifrån sändes BFBS program ut. Samtidigt var det under kalla kriget på grund av sin närhet till den gamla järnridån också en avlyssningsstation. Vilket amerikanerna fortsatte med - fortsätter med. I en artikel i Elbe Jeetzel Zeitung skriver man 2014 efter avslöjanden om NSA:s avlyssningar av all möjlig radio-, telefoni- och internettrafik att det skedde härifrån - och kanske fortfarande sker. En som man säger glokalnyhet.

På något sätt känns BFBS och kalla kriget som "gamla goda tiden" när man idag försöker föreställa sig hur militära och statliga myndigheter övervakar oss.
 
Jag beslutar mig för att övervaka tillbaka, knäpper en snabb bild med mobilen och så Sigge jagar hem till Lüneburg. Vi har tvättid.
(Troligen har NSA noterat min bild och pillat in den i arkivet under rubriken Tell, långt innan torktumlaren går igång.)

I Valdemarstornet satt Valdemar Sejr fången.
Infernot var 2018.
Infernot var 2018.
Jag hade tänkt mig en smaragd för 50 cent, men det smög sig.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det blir långa cykelturer i marssolen med utgångspunkt från Lüneburg. En av dem hamnade jag vid Scharnebeck. Ett förträffligt tyskt ingenjörsarbete, som jag berättade om då polaren Per och jag passerade här under vår walk across Europe 2016. Jag skrev så här i min bok Till fots genom Europa:

Lüneburgerheden blev en ganska trist upplevelse. Inte minst på grund av vädret. Inte många grader i luften, snålblåst och regn som tidvis övergick i hagel. Jag bar min tjocka ylletröja och anorak och drog regnskyddet över ryggsäcken. På det viset höll jag mig och grejorna förhållandevis torra hela tiden. Vid något tillfälle sökte vi lä för vind och regn i en snårskog.

Det enda intressanta var att vi en längre bit gick parallellt med pråmtrafiken på Elbe-Seitenkanal, som byggts i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, under det kalla krigets allra kallaste dagar. Kanalen skulle ha flera funktioner. Förutom att den skulle göra västtysk flodtrafik oberoende av DDR så var invallningen, som vi traskade på, tänkt att utgöra stridsvagnshinder för eventuella invasionsarméer österifrån.

Jag erkänner att jag har en klockarkärlek för kanaler och pråmtrafik efter den svartvita franska TV-serien ”Mannen från Picardie”, som sändes för många år sedan och som handlade just om livet som pråmskeppare i norra Frankrike. Mycket musettedragspel, Gauloises och pastis. Pråmskepparlivet är en centraleuropeisk företeelse, med lätt romantisk anstrykning, som vi inte har hemma.

Vid kanalen, knappt en mil från Lüneburg, finns en enorm slusshiss, Scharnebeck, där de fullastade kolpråmarna skickas 38 meter rakt upp i luften. Ett fascinerande skådespel som vi dröjde i regnet och kylan för att beskåda. Vi följde pråmen Castor av Hamburg genom hela processen. Strax därpå mötte vi systerpråmen Pollux. Eller snarare broderpråmen, då ju Castor och Pollux var Jupiters tvillingsöner.

Just vid det här tekniska underverket korsar många cykel- och vandringsleder varandra. Där såg vi tre olika skyltar som pekade mot Lüneburg. En visade 10,7 kilometer till Lüneburg, en annan 10,0 och en tredje 8,7 kilometer.

Hela serien L'homme du Picardie finns på youtube. Ett smakprov.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är inte ofta Sverige spelar fotboll mot Georgien. Det är inte ofta svenskar reser till Georgien heller. Tyvärr. Ett vackert land med vänliga människor och inte minst - kolossalt god mat. Vinets hemland.

Eftersom Zlatan bjuder på mål ikväll så bjuder jag på bilder från Georgien. De togs under en resa i maj 2013. Tblisi, Gori, Kazbegi, Mestia - och en avstickare till Baku, men det är ju Azerbajdzjan.

Vill du läsa mer om Georgien - leta upp landet i etikettmolnet i högerspalten, klicka och du får upp vad jag har skrivit. Eller köp min bok Läsa, resa, dö.

Mestia i Svanetien med de hemliga tornen.
Vägen upp till Mestia i Svanetien var vacker som ett tusenbitars träpussel.
Georgien - ett land av kontraster.
Tre gubbar utanför Stalins födelsehem i Gori.
Georgian Military Highway på väg mot Kazbegi och gränsen mot Tjetjenien.
Vy från Svanetien.
Marknad i Tblisi.
Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien
Vreed-en-hoop lite grann från ovan. Marken ägdes av Jonas Filén från Ystad.

Jag skriver på boken om Guyana. Här är ett avsnitt som publicerats som artikel på kultursidorna i Ystads Allehanda.

I Georgetown i Guyana tar jag båten över Demerarafloden till den västra sidan. Alla bär flytväst. Den ranka farkosten puttrar över floden på några minuter.
Vi angör en enkel brygga och jag lämnar flytvästen till en besättningsman. Strax bakom oss breder mangroveskogarna ut sig. Plastskräp guppar kring i det smutsiga vatten som rötterna söker sin näring ur.

Via en vinglig bräda och en kort trappa stiger jag rakt in på marknaden i Vreed-en-Hoop. Namnet kommer från en av Guyanas mest kända plantager i slutet av 1700-talet.

Området ägdes i många år av Jonas Filéen. Han kom från Ystad.

Jag traskar huvudgatan fram och tillbaka i Vreed-en-Hoop, tar en bild på polisstationen och kyrkan. Sedan sätter jag mig med en öl och studerar folklivet. Befolkningen är i huvudsak färgad. Ättlingar till slavarna, föreställer jag mig. Det är ganska lugnt om man jämför med det hektiska livet på andra sidan floden, vid Stabroek Market i Georgetown, där båtarna lägger till.

När jag någon dag senare flyger till Lethem i sydvästra Guyana studerar jag Vreed-en-Hoop från ovan. Jag ser att det är en ganska liten stad, eller stadsdel, som ritats upp med räta linjer i det gröna, där de tidigare kaffe-, kakao- och sockerplantagerna låg, odlingslotter som sköt in i djungeln från den mäktiga Demerarafloden.

Vem var då denne ystadspåg Jonas Filéen som reste till Sydamerika och blev plantageägare?

Han som vid sin död gjorde lillebror, den fattige aktuarien i Stockholm, Paul Edvard, förmögen. När denne i sin tur avled rann pengar ända ned till Ystad. Om- och tillbyggnaden av rådhuset vid Stortorget finansierades på 1840-talet med medel ur det filéenska arvet, trots att dessa egentligen öronmärkts för ett ålderdomshemsbygge. När slavplantagerna i Guyana realiserades blev det också stora donationer till universiteten i Lund och Uppsala.

Pojkarnas far hette Jöran Filenius och var köpman i Ystad. Mor hette Maria Ernesta Brinck och kom från Simrishamn. Deras första gemensamma barn var Jonas som föddes 17 februari 1745. Han fick sju syskon och Paul Edvard var den yngste.

Jonas Filéen satsade på köpmannabanan och åkte till Landskrona där han blev bodgosse i ett handelsföretag. Med nya internationella kontakter for han till Amsterdam där han arbetade i en grosshandelsfirma som hade affärer med Sydamerika och Demerarakolonin.

Delar av det som senare blev Brittiska Guyana och som sedan 1970 är den självständiga kooperativa republiken Guyana tillhörde fram till 1800-talets början Nederländerna.

Kanske var det äventyrslystnad som drev ystadsgrabben Filéen över Atlanten till detta land som sedan Columbus tid gått under det fantasieggande namnet El Dorado. Kanske hade han hört talas om en annan framgångsrik svensk, Jonas Lambert, sjökapten från Umeå.

Jag har inte riktigt kommit till klarhet i om jag ska kalla Filéen för en skicklig affärsman, bedragare eller om han bara var vad vi idag kallar för ”streetsmart”.

I skriften Svenska millionärer. Minnen och anteckningar (1897-1906) skriver Carl Fredrik Lindahl:

”Jonas Filén, begåfvad icke allenast med sin yngre broders goda hufvud, utan äfven med sin hemorts talförhet och jargong i dess superlativaste form...”

Däremot är det tydligt att Filéen skapade sig en stark position i kolonin. I tidningen Essequebo and Demerary Gazette från början av 1800-talet förekommer Filéen flitigt. Han är ofta anlitad som testamentsexekutor eller boupptecknare då någon plantageägare dött. År 1803 sker det fyllnadsval då han suttit sin period som skattekontrollant. 1807 svärs han in som medlem av domstolen. Tydligt är att han hade kolonisternas förtroende.

Allt sedan Carl Jonas Love Almqvist 1845 gav ut romanen Smaragdbruden har det spekulerats i hur Jonas Filéen kunde bli en förmögen plantageägare med närmare 900 slavar och en handfull plantager i sin ägo då han avled 1822. Redan i Almqvists roman pekas Filéen ut som svindlare.

Den förklaring som genom åren blivit den allenarådande är att Jonas Filéen tillsammans med en annan svensk, Erik Huss, helt enkelt kom över svensken Jonas Lamberts förmögenhet. Det har skrivits hyllmetrar om det Lambertska arvet som aldrig nådde släkten i Sverige. Almqvists roman är bara en i raden. Fortfarande in på 1970-talet pågick kampen om arvet, som så tydligt gått upp i rök.

Jonas Lambert var en kaparkapten som 1713 slog sig ned i Demerarakolonin och blev våldsamt rik. Det är till och med så att historiska källor nämner ett Nova Suecia i Guyanaområdet.

Fyrtio år efter Lamberts död på 1730-talet skickade släkten ut juristen Erik Huss, från Gävle, med fullmakter och papper för att plocka hem arvet. Huss stannade i Guyana där han tydligen slog sig ihop med Filéen som kommit några år tidigare. Med Huss fullmakter var det en enkel sak för de båda, att tillskansa sig Lamberts kvarlåtenskap. Huss dog emellertid 1802 utan någon större förmögenhet. Det han hade testamenterades till hans maka Sally, en frigiven slavinna och deras dotter.

Huss hade också skrivit in i sitt testamente att hans slav Baron skulle friskrivas vid hans död. Filéen skulle ta hand om den saken men höll aldrig sitt ord.

Författaren Ivar Lo-Johansson grävde ned sig i Filéens öde på 1970-talet för att skriva en novell och han berättar om tvivelaktiga affärer som Filéen sysslat med.

”En Kilian Imhoff hade testamenterat sin egendom Prosperity till sina färgade underlydande. Men som förmyndare för dem hade förordnats Jonas Filéen. Det hade slutat med att han och ingen annan blivit ägare till plantagen Prosperity.”

Det finns dokumentation att Jonas Filéen besökte Ystad åtminstone en gång till under livet. Det var 1791 och han var då en välbärgad plantageägare. Han väckte stort uppseende i sällskap med två svarta slavinnor. En av dem hette Brandina. Filéen var aldrig gift och hade därmed enligt tidens sed inga legitima barn, men barn fanns det som dock sägs ha dött innan Filéen själv avled. Brandina fick sin frihet, och två egna slavar, i samband med Filéens död.

Under sin tid som plantageägare i Demerara var det inte ovanligt att Filéen skickade hem pengar till släktingar och vänner i Sverige.

Ingenting tyder emellertid på att han som slavägare uppförde sig annorlunda än andra vita kolonialister. I Essequebo och Demerary Gazette i februari 1806 står att läsa (min översättning):

”Mr Brandes, på plantagen Sousdyk, har anmält till de fiskala myndigheterna att en expedition mot förrymda slavar resulterat i att han dödat två och att en, som i förvirringen flydde till Mr Filéens marker där mötte samma öde. De tre händerna har sänts till Drossard.”

Redovisningssystemet med en avhuggen hand känner jag igen från kung Leopolds kolonisation av Fristaten Kongo knappt hundra år senare.

När Jonas Filéen avled 1822 stod han som ägare till minst tre plantager i Guyana. Det var förutom Vreed-en-Hoop också Coverden och Waller’s delight. Han ägde också närmare 900 slavar. Förutom de tre nämnda förekom hans namn bland en rad andra plantager, som förvaltare eller i fall där han köpt och aldrig betalt, arrenderat och aldrig betalt något arrende. Det var ett virrvarr av märkliga affärer, och icke-affärer, som uppdagades och försäljningen av hans domäner tog så lång tid att Paul Edvard Filéen hemma i Stockholm själv avled, innan han fick ta emot hela arvet. En arvstvist 1829 försenade allt ytterligare.

Den som köpte upp de filéenska egendomarna, plantager och slavar, var köpmannen John Gladstone i Liverpool. Han är mest känd för att vara pappa till William Gladstone, som blev liberal politiker och en av Storbritanniens stora premiärministrar med fyra mandatperioder.

Om Paul Edvard Filéen sägs det i dikten att han sedan han nåtts om budet om arvet från Demerara under lång tid förgäves höll utkik efter båten som skulle anlöpa med sina tunnor fulla av guld.

”Det var fan, sa Filéen, titta i kikarn och blekna...”

Längs Demerarafloden låg plantagerna tätt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana, karibien

Vid biografen Filmpalast i Lüneburg, som tyvärr liksom det mesta annat är stängt, ligger en liten asiatisk restaurang. Den heter Pearl Harbour. 
Så kan det vara här i axelmakterna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det finns ett engagemang ute i världen. Det är viktigt. För en dryg vecka sen var det klimatprotester i Middelburg. I dag var det Världsvattendagen här i Lüneburg.

Man protesterar mot kapitaliseringen av grundvattnet, som företag á la Coca-cola försöker lägga beslag på för att buteljera och tjäna pengar. Åtminstone så var det jag så uppfattade slagorden.

Bevara ett kommunalt dricksvatten! Det borde man inte behöva demonstrera för.

Jag tycker naturligtvis att de har alldeles rätt och stöttar dem helhjärtat. Dricksvatten är en resurs för oss alla. Under Lüneburg lär de ha väldigt fint grundvatten som pumpas upp från cirka 200 meters djup. Annars är det salt som genom århundraden varit grejen i Lüneburg. Jag bor runt hörnet från saltmuseet. På ett anslag såg jag att det gått att få 200 gram salt ur ett kilo av Lüneburgermyllan. Då är det bra att det finns vatten.

På något sätt blir jag glad över en sådan här demonstration. Det pågår så många märkliga protester nuförtiden. Jag tänker på alla de som hävdar att viruset och vaccin är en komplott. Eller på de som stormade Kapitolium. Vad är det för människor?

Själv har jag bara varit med och stoppat Barsebäck, men vi gjorde det med musik och blommor och lite draghjälp av Harrisburg och Tjernobyl.

Jag återkommer till saltgruvorna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är nästan fem år sedan jag var i Lüneburg senast. Då kom jag gående över heden tillsammans med min polare Per. Vi hade startat från Abbekås glada i hågen den 16 april och en tio dagar senare nått kom vi alltså till Lüneburg. Vi stannade i två dagar. Mina fötter var inte bra.

Sen fortsatte vi. 
Jag slutade gå i Pamplona i Navarra. Polaren Per gjorde det riktiga racet och fortsatte hela vägen till slutstationen Santiago de Compostela i Galicien.

Det blev en vandring över Lüneburgerheden, genom bröderna Grimms skogar och åsar och mellan vinstockarna kring Würzburg tills vi nådde Rhen och hade gått genom hela Tyskland. Vi följde Rhen västerut i Schweiz till Basel där vi tog ut ny riktning. Det bar över Jurabergen och genom Bourgogne till pilgrimsmekkat Vezelay där vi styrde sydväst. Genom Limoges och Perigueux, över Bergerac och en förfärlig massa franska småbyar.

Vi campade och trampade genom Frankrike tills vi stod vid kanten av Pyrenéerna. Här började el camino francés och den bar in i Spanien... förlåt, Navarra.

Vår vandring blev en bok. Till fots genom Europa. Den kan du fortfarande köpa hos Bokus.   

Jag har föreläst över hela Skåne om vår vandring och vill du eller din förening ha besök så hör av dig. Oktober är årets föreläsningsfönster efter ett års pandemipanik. Se mer på föreläsningar.

Två glada herrar som lämnat Lüneburg den 29 april och hunnit fram till Grünewald.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Upp flyga orden ur Google translates träsk.

Jag har nu omgrupperat och vaknade i morse i en bred säng hos själva Sülfmeistern i Lüneburg, en bit sydost om Hamburg. Resan hit gick fint. När jag passerade gränsen mellan Nederländerna och Tyskland iakttogs jag noggrant av några poliser i sin bil som satt precis innanför gränsen och på avstånd följde trafikströmmen in i landet.

Det var nog mest intresserade av hur Molly hade bundits upp ovanpå Sigge. De brydde sig inte om mig. Jag inte om dem.

Samtidigt plingade det till i mobiltelefonen, jaha, välkommen till Tyskland, här kostar etc.... Jo, men inte bara det. Den tyska regeringen hälsade mig välkommen och ville förhöra sig om att jag var medveten om gällande coronarestriktioner och karantänsbestämmelser. Storebror ser dig, även om du smyger in i en anonym röd C1:a av 2012 års modell med en holländsk omafiets på taket.

Nu på morgonen inleder jag orienteringen av min nya hemort och kastar först ett getöga på den officiella hemsidan för landkreiset. Då visar det sig att coronan ökar här och incidensvärdet är nu 49,2 - fråga mig inte vad incidensvärde är, men det är tillräckligt allvarligt för att det ska råda maskplikt i hela innerstaden. Alltså även utomhus.

Jag ska strax ut och orientera mig bakom masken rent fysiskt i omgivningarna.

Då ser jag rubriken "Svälj handlingarna" i vänsterspalten av Lüneburgs hemsida. Jag låter Google översätta den och blir naturligtvis intresserad. Är det något gammalt Gestapo- eller Stasiknep som brukas när dokumentförstöraren är ur bruk? Eller om det är ett coronatest.

Nä, det handlar om en aktion för att rädda svalorna kvar i trakten. Uppmuntra dem att sätta bon och häcka i Lüneburg. Det är riktigt rart tycker jag och en svalkoloni är den bästa hållbara insektsbekämparen vi har.

Välkommen till Lüneburg!
Sigge hälsar. Han står parkerad fem minuter bort. Alldeles gratis. Måndag till fredag morgon under veckan som gick, kostade hans parkering i Amsterdam cirka 1200 SEK.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Jodå - det är riktig glögg som serveras på Rijnbar.

I morgon, den 19:e mars, är det två månader sen som Sigge rullade in i Amsterdam. Jubiléet firas med att vi rullar vidare och lämnar den nederländska huvudstaden med sina kanaler, broar och cyklar. Återkommer till vart det bär.

Några tips om du skulle ta dig hit. På Rijnstraat 1 ligger Rijnbar och där kan du få en mugg värmande glögg. Ja, alltså baren är enbart öppen för take-away, som alla andra krogar och barer i Nederländerna, men glöggen är äkta.

Det som är speciellt med Rijnbar är inte bara att det är en genuin Amsterdambar där traditionerna sitter i väggarna. Nej, för en svensk expat är det extra roligt att snacka en stund med Gustav från Österfärnebo som driver baren. När jag passerade idag var det tyvärr stängt, så det blir ett:
Hejdå Gustav! här istället.

På Museumsplein, alldeles mellan Rijksmuseum och Van Goghmuseet ligger några fastfoodbodar.
En av dem är The Food Crib och här har jag ätit Fatboy Burger och Junkyard Hotdog och kunnat beställa på svenska. En av tjejerna bak disken, Elise, har en mormor i Örebro och läser svenska på nätet. Hon var inte heller på plats idag, men det blev en Fatboy och alltså:
Hejdå Elise!

Är du i stan - ge dem en chans!
 

En fatboy burger på Food Crib. Yes!
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Abbekås

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com