2020

Cock-of-the-rock i urskogen, några kilometer från Wowetta i Rupununi, Guyana. Februari 2020.
Årets fågel för mig blev ändå utan snack Guyanas apelsinorange klipptupp, the cock-of-the-rock, som jag såg en bit in i urskogen från amerindianbyn Wowetta i Rupununi, i Guyanas inre.

Jan Lindblad har skrivit i sin bok Mitt gröna paradis (1969):
"År 1937 hade entomologen John Meyers som förste fotograf satt upp ett gömsle för att avbilda de då fotografiskt helt okända skönheterna. Innan han kunde ta en enda bild blev han dock så illa biten av myror att han fick avstå från försöket."

Lindblad själv tar sig in i skogen och får se, och fotografera, de ovanliga fåglarna när han genomför ett treårigt projekt i Rupununi och Kanukubergen 1967. 

Guyana vimlar av exotiska färggranna fåglar. I trädgården på Rockview Lodge vid byn Annai där jag slagit mig ned för några dagar, kom den ena fågeln efter den andra inflygande. Kolibris surrade kring blommorna och gula, röda, orange fjäderdräkter susade in och ut i trädkronorna. I en damm höll Colin Edwards en stor arapaima, Amazonas största fisk, som matades med rödbukiga pirayas. Detta var mitt tillfälliga högkvarter och den egentliga orsaken till mitt besök var just Jan Lindblads bok och berättelser.

Colin, en engelsman i 70-årsåldern som drev Rockview Lodge tillsammans med sin amerindianska familj, försökte intressera mig för ett flertal olika utfärder i grannskapet, men det var klipptuppen jag var på jakt efter. Så - sonen Jorge fick igång pickup'en och körde mig till Wowetta där min amerindianske guide, den unge Smith, skulle ta mig ut i skogen till de skygga fåglarnas tillhåll.

Colin hade försäkrat mig om att jag skulle få se dem. En grupp fransmän hade för några veckor sedan sett sju stycken.

Jag gick som vanligt i svarta Converse, jeans och skjorta. Jorge frågade Smith om min senapsgula Kånken skulle vara ett problem, skrämma fåglar eller djur, men Smith skakade på huvudet och så bar det åstad in i djungeln längs en smal stig. Det skulle ta drygt två timmar att ta sig dit, sade Smith, som gick före med en machete i näven som han stundtals röjde slingerväxter och torra grenar ur vår väg med. En vän har berättat om en annan vän som besökte Guyana och nästan inte såg en enda fågel därför att han stirrade stint mot marken i ren ormrädsla. Jag misstänkte att de ormar som skulle kunna bli ett problem var de som hängde i grenar över stigen och höll därför huvudet högt. Dessutom var vi bara två.

Jan Lindblad:
"Att någon går före på stigen är ingen garanti mot ormangrepp; ett talesätt säger att det är den tredje personen i raden som blir b iten och det förefaller vara ganska välgrundat. Förutsatt att den förste vandraren inte stiger på den drar sig åtminstone en lansorm med sin fint konstruerade men bräckliga injektionsapparat för att hugga annat än mot ett byte. Andre mannen som passerar får dock ormen att gå i försvarsställning och när den tredje går förbi är ormen redo och hugger för att freda sig."

Det prasslade och rasslade och fåglar sjöng, skrek, pep och kvittrade, men inte såg vi någon orm inte. En fågel som vi hörde med jämna mellanrum varslade om vatten i närheten, berättade Smith.

Plötsligt stannade han.
Först stod han tyst och lyssnade, såg sig om bland skog och buskar utan att ge ett ljud ifrån sig. Så satte han sig på huk och pekade med macheten i sanden på stigen.

- Jaguar, sade han. Den har passerat här nu under förmiddagen. Det är fräscha spår.

Han var nästan säker på att en jaguar inte skulle anfalla oss så där utan vidare, men visst såg han vaksam ut. Om jag haft lite sinne för dramatik skulle jag tillagt att hans knogar vitnade där han kramade macheten. Fast det vet jag inte. Vi tog det rätt cool och Smith berättade att om en jaguar anföll skulle man knyta nävarna och absolut inte spärra ut fingrarna. Då fällde den ut sina klor och de kunde vara jobbiga att värja sig emot. Jag tyckte det var ett bra tips, lade det på minnet och så traskade vi vidare. Stannade till någon gång då och då och lyssnade lite extra efter prassel och rasselljud i skogen. Sedan Smith berättat att de djur han framförallt inte ville möta på vår väg var pekaris, alltså sydamerikanska vildsvin, så förpassades jaguaren in i någon annan kammare. Svinen uppträder i flockar om kanske 200 djur och har ingen pardon mot vem det månde vara som stör dem.

Inga ormar, jaguarer eller svin men plötsligt är vi inne i ett skogsparti med stora klippblock. En biotop inte alldeles olik den på Stenshuvuds östra del. Här ska klipptuppen finnas, säger Smith, och spanar av närområdet.

Det tar inte många minuter innan vi får se den förste. En orange färgkladd på en gren uppe i ett träd, kanske 60 meter bort. Sakta och försiktigt tar jag mig närmare bland stenar och klippblock. Smith pekar på ett annat håll. Där sitter en till.

Jan Lindblad:
"En kolibri, en jacamar eller någon av alla de färggnistrande arter som bländar ögat när man ser dem i närbild är effektivt kamouflerade i sin rätta miljö där färgerna bildar ett samspel med bladytor och skuggor, den här fågeln däremot lyser på långt håll som en modern affischfärg."

Under en timmes tid noterade vi ett antal fåglar, både orange hannar och grå honor, och när vi hade konstaterat att vi sett och fotograferat fler än fransmännen gick vi stigen tillbaka mot savannen. På långt håll kunde vi se Jorges pick-up närma sig. 
 
Rupununi, Guyana februari 2010
Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien

Brokiga Blad ur Ystads historia har uppmärksammats på två bloggar – det är ju numera där som den breda litteraturkritiken finns.

På sidan dast.nu – den numera helt internetbaserade tidskriften för populärkultur, har Kjell E Genberg, Sveriges meste författare med sannolikt uppemot 280 titlar bakom sig, läst och begrundat Brokiga Blad.

Han skriver:

”Texterna är korta men innehållsrika berättelser, skrivna i den humoristiska stil som är Tells signum, och varje avsnitt illustreras med Börje Berglund kongeniala teckningar. ”

Och:
”Man kan tro att det är en bok för lokalbefolkningen men med tanke på Ystads (och Skånes) inflytande på Sveriges historia och kulturella utveckling kan och bör Brokiga blad … kunna läsas över hela riket.”

Thomas Nydahl som skriver en blogg som numera heter Inre exil har också läst Brokiga Blad ur Ystads historia.

”Vad kan man inte lära sig om dragonerna, Gråbröderna, korsvirkeskulturen, danska författarinnan Ditte Cederstrand, Revhusen och sandskogen? Mycket! Själv hade jag förbindelse med staden en gång i tiden. Tänker bara gott om den. Ystadsborna är härliga, både i sin dialekt och sin attityd till livet och vardagen.

Har då Berglund & Tell alldeles struntat i  kommissarie Kurt Wallander? Nej, det har de inte. Men de påminner om att Ystad redan 1953 blev filmkuliss i Ingmar Bergmans Gycklarens afton. Men Bergman var förstås Mankells svärfar. Så kan man knyta ihop berättelser. Och det är något Berglund & Tell är mycket bra på. Rekommenderas för såväl Ystads-farare som fåtöljresenärer. ”


Läs själv:
www.dast.nu
inreexil.blogspot.com

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Statyn över William Grover-Williams framfart i Bugattin 1929 i Monte Carlo.

Strax norr om Hadrianus mur hittar jag Jim Clarkmuseet i den skotska staden Duns och måste ju pricka in det i min planeringsitinerario för roadtrippen på Brittiska öarna.

Jim Clark var sin tids främste F1-förare. Körde Lotus. Lite för tidig för mig då mitt intresse vaknade något senare, men ändå åren innan Ronnie Peterson sjönk ned i sittbrunnen på en F1-vagn. Det var på Jack Brabhams, Graham Hills, Jackie Stewarts och Bruce McLarens tid. Jochen Rindt och Jackie Ickx. Mitt intresse för F1 sinade några år senare.

På kartan hittade jag Jim Clarkmuseet i Duns. Gott så.

I Monaco tog jag för några år sedan en bild på statyn över William Grover-Williams som i en Bugatti var den första GP-vinnaren i Monaco, 1929. Grover-Williams blev aldrig någon Fangio eller Hamilton, trots premiärsegern. Under andra världskriget fiskades han upp av den brittiska underrättelsetjänsten och skickades till Frankrike för att organisera motståndet mot Naziockupationen. Han hade fransk mamma och brittisk pappa och var tvåspråkig. Han lär ha gjort ett gott arbete med att organisera den franska motståndsrörelsen i Paris, men togs tillfånga 1943, fördes till Sachsenhausens koncentrationsläger och avrättades den 23 mars 1945, bara veckor innan det tredje riket föll samman.

Jim Clark var inte ens född när Grover-Williams vann i Monaco. Clark blev världsmästare två gånger (1963 och 1965), men förolyckades på Hockenheimbanan i Tyskland under ett F2-lopp 1968 då han for av banan i 274 km/h, voltade och kraschade mot ett träd.

Han vann 25 F1-lopp, men aldrig Monacos GP.
 

Läs hela inlägget »

Klart att det finns planer på resande 2021.

Om jag får bestämma blir det en tur utanför EU under påsken. Till Storbritannien och företrädesvis England. Jag har filat på en roadtrip med Sigge som ser ut ungefär så här:

1. Till Lindisfarne. Den sägenomspunna ön utanför nordöstra Englands kust med resterna av klostret som vikingarna anföll år 793 och som sedan kommit att räknas som inledningen på vikingatidens röjarresor. Under ebb lär man kunna gå ut till ön.
Jag köpte för en tid sedan Magnus Magnussons fina bok om Lindisfarne för att få inspiration. Lindisfarne är ett måste för mitt nyväckta vikingaintresse.

2. Därifrån är det inte långt till Hadrianus mur. Självklart ska den beses och om möjligt vill jag gärna vandra längs muren, över hedarna, mellan typiska engelska byar och pubar. Det var romaren Hadrianus som gjorde det Trump inte lyckades med. Han byggde en mur. Fast han var mer rädd för pikter, kelter och andra högländare.

3. Sigge och jag ämnar därpå styra västerut och landa i Lake District. Windermere och landskapet däromkring bildade ju fond till Richard Adams bok Pesthundarna. Den läste jag för 40 år sedan, men redan då tyckte jag att Lake District kunde vara ett resmål. Nu kan det bli av. Beatrix Potterland.

4. Liverpool next. Hjärtat kanske inte i första hand klappar för the Reds, men Beatles har man ju hört. Dessutom har jag sparat mina John Lennon-vinyl, när resten sålts. Som grädde på moset har jag druckit drinkar med Cynthia Lennon på Gothia Towers i Göteborg.

5. Därpå blir det färja till Isle of Man. Vikingar, kelter, motorcyklar och svanslösa katter står på menyn. Kanske hittar jag min gamle tandläkare där som flyttade dit för ett antal år sedan.

6. Under tillbakaresan ska jag försöka göra utrymme för ett besök hos min vän radioidolen Mike som bor i Shropshire. Sist sågs vi i Hannover.

Så covid-19 – lägg av nu, så sticker Sigge och jag när de engelska hedarna torkat upp, ekdungarna grönskar och Nasse sticker ut trynet ur vinteridet i Christoffer Robins skog.

Har du tips och idéer inför min UK-tripp, eller bara vill dela med dig av egna resdrömmar är du välkommen att kommentera.

Me and Mike.
Läs hela inlägget »
Etiketter: storbritannien, england


Två julböcker hittades under granen den här julen. Det var systersonen, globetrottern Pajje, som hade köpt Lonely Planets Världens Bästa Resor, en inspirationsbok som lär räcka ett bra tag.
500 fantastiska resmål är upptagna utan någon sorts inbördes klassificering, eller någon som jag inte upptäckt än i alla fall.
Det är gatorna i Teotihuacan, Karlsbron i Prag, Amarbayasgalants orörda andlighet i Mongoliet och Valdéshalvön i Patagonien för att nämna lite av bredden. Jag har avverkat cirka 40 av resmålen så här långt. Det är alltså mycket kvar.

Bok nummer två är Skåneland - ett bildverk av Erik Liljeroth från 1952. Ett loppisfynd som man lätt kan försjunka i, med bilder från alla delar av Skåne. Ett tidsdokument, men också självklart inspiration för kortare mer covidanpassade lustresor. Det var systern och svågern som önskade God Jul med denna pärla.
Erik Liljeroth (1920-2009) var hovfotograf hos gamle kungen, Gustav VI Adolf, och född i Fjälkinge. Han avled i Kristianstad. Mest känd som landskapsfotograf kallas han vårt mest förbisedde fotograf av Pär Rittsel och Nordiska Museet har bevarat många av hans bilder.

Vad fick du för bokklappar?
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Paramaribo, Surinam


Under min visit i februari hade valkampen redan inletts i Surinam, trots att valet till parlamentet och av president inte hölls förrän i maj. Desi Bouterse tvingades avgå och ny president blev Chan Santokhi. Till vicepresident utsågs Ronnie Brunswijk. I min kommande bok om Karibien berättar jag mer om dem. Här är ett utdrag:

Det är mitten av februari. Valet ska hållas den 25 maj. Partiernas presidentkandidater är smått osannolika figurer. Sittande presidenten Dési Bouterse dömdes så sent som i november 2019 till 20 års fängelse för mord på 15 politiska meningsmotståndare, journalister och fackföreningsledare,1982. Bouterse har erkänt ett politiskt, men inte personligt, ansvar för avrättningarna. Den fällande domen har överklagats.

Dési Bouterse leder det nationaldemokratiska partiet NDP.

En nederländsk domstol gjorde honom 1999 skyldig till smuggling av ett nästan ett halvt ton kokain från Surinam till Nederländerna. Domen blev 11 års fängelse. Även om han nekar till brottet är det uppseendeväckande att han som dömd knarksmugglare, om än i Europa, under två val, 2010 och 2015, återvalts som landets president.

Dési Bouterse har varit tongivande i Surinams politiska värld sedan han tog makten i en militärkupp 1980 och förde en hårdhänt politik under sin högst egna variant av socialism.

NDP, som grundades 1987, var det första parti som fick en bred etnisk bas bland flera väljargrupper. I valet 2015 fick partiet över 45 procent av rösterna. Inför valet kontrollerar de 26 av parlamentets 51 mandat. Majoritet, om än minsta möjliga.

Främsta utmanaren är Chan Santokhi i Progressive Reform Party, tidigare United Hindustani Party, sprunget ur de stora indo-surinamesiska folklagren.

Chan blev polis- och justititeminister 2008 och den som ledde drevet mot den förre diktatorn, sedan presidenten, för morden på de femton. Bouterse kallar honom Sheriffen.

På scenen finns också ABOP vars gula flaggor med svarta bokstäver är väldigt tydliga och tycks det mig, syns överallt. General Liberation and Development Party  (Algemene Bevrijdings- en Ontwikkelingspartij) leds av Ronnie Brunswijk. Han var personlig livvakt åt Bouterse under kuppen 1980, utbildad i den kubanska armén, men fick kicken då han ville ha påökt. Istället bildade han en guerilla, djungelkommandot eller Surinamese Liberation Army, och höll igång ett inbördeskrig mot sin förre chef 1986-89. Brunswijks parti har sina rötter hos ättlingarna till de förrymda svarta slavarna, maronerna. Han betraktades som en surinamesisk Robin Hood då han genomförde ett bankrån i syfte att ta tillbaka skattepengar som satts in på privata konton.

Ronnie Brunswijk stöttades i inbördeskriget av Nederländerna. När fredsavtalet väl skrevs under förvandlades hans djungelkommando till en del av den reguljära armén.

Liksom Bouterse är Brunwijk senare dömd av Nederländerna för knarksmuggling. Han är efterlyst av Interpol och sex års fängelse väntar honom om han grips.

Han är också gammal fotbollsspelare, äger ett eget lag och i födelsebyn Moengo finns Ronnie Brunswijk Stadium. Brunswijk har haft svårt att tygla humöret inom såväl sporten som politiken. Han har hotat fotbollsspelare med pistol och klått upp meningsmotståndare i parlamentet inför direktsänd TV.

Ronnie Brunswijk äger flera guldgruverättigheter och är alltså partiledare för ABOP. I valet 2010 ingick Brunswijk i en politisk koalition med sin forne fiende Bouterse.

Så ser den politiska kartan i det fattiga Surinam ut. Ritad med grova linjer.

I den här röran i Paramaribo har Sara Svensson från Nödinge haft som uppgift att skapa förutsättningar för ett mer ekologiskt skogsbruk i regnskogen. Implementera ett miljötänk i administrationen, säger hon själv när vi sitter i vardagsrummet och pratar.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien

På Örsjö kyrkogård strax utanför Rydsgård hittar jag två mannar, sprungna ur den lokala myllan. Den ene av dem driver till och med Örsjö gård och därför är det inte så svårt för honom att peka ut Örsjöstenen för mig. Den står på hans mark.

Samtidigt passar jag på att fråga om de vet var Ödahls grav är. De vet dom, så vi traskar dit. På vägen stannar vi till vid Greven från Gaffelgränds grav. Hans Ostelius med hustru ligger begravda på Örsjö kyrkogård, mitt på den skånska prärien. Bakom dem ligger också MOR som det står på stenen. Det är hon som har rötterna i Örsjö, tror en av mannarna. Jag tycker bara det är trist att inte MOR har något namn utan enbart får sitt eftermäle som Ostelius mor.

Ostelius reste jorden runt på olika företags bekostnad, skrev om det och berättade i föredrag. Sin tids influencer. Jag hade tidigare en bok om hans resor i Venezuela, som bekostats av oljebolaget Shell som naturligtvis fick generöst och positivt utrymme på sidorna. Boken sålde jag till en samlare.

I sin bok Det var roligt nästan jämt (1975) berättar Ostelius att mor var mjölnardotter från Rydsgård, flyttade som ensamstående mor till Ystad och drev först handskaffär och levde senare på inackorderingar i huset i Gaffelgränd. Inte heller i den boken nämns mor vid namn. Det gör inte far heller för den delen. Han blev med tiden förste stationsskrivare vid Malmö-Ystad Järnväg, men Ostelius uppfattar sig som faderlös.

Några stenar västerut ligger Ödahls. Åtminstone skomakaren och hemmansägaren Ola Nilsson Ödahl och hans hustru Hanna Nilson. Dessutom nämns en av fem söner, Nils Martin. Men han ligger inte där.

Nils Martin Ödahl var ett av offren i Titanickatastrofen. Han var på väg till Peoria i Illinois till en släkting och skulle ha rest med White Star Lines Olympic, men övertalades av emigrantagenten i Malmö att boka om till Titanic – världens säkraste skepp.

Hur det gick vet vi alla. Den 14 april 1912 brakade man in i ett isberg och trots att Nils Martin, enligt Ystadssocialisten August Andersson (som för övrigt reste under annat namn, Wennerström) hjälpte till att dra loss en hopfällbar livbåt uppe vid en av skorstenarna, och fick den i sjön, så var Örsjöpågen Ödahl borta efter den fjärde överhalningen i samband med att Titanic drogs ned i djupet. Andersson/Wennerström överlevde katastrofen, blev trädgårdsmästare istället för socialistagitator, och berättade gärna om den stora fartygskatastrofen.

Han minns olyckan:

”Skriken rundt om omkring oss upphörde allt mera, liken flöto tätt, tätt så att man kunde trodde sig kunna gå på dem, och i vår underliga farkost föll den ene efter den andre ned och dog.”

August Andersson/Wennerström var en udda figur, född i Ystad, och en kort tid före avresan arbetade han som typograf på Ystads Allehanda, men borde kanske än mer förknippas med Värmlands Folkblad. En intressant artikel av Lars Engwall i tidningen Arbetarhistoria nr 48 1988 berättar mer om honom. Han stack från Sverige sedan han undkommit ett tryckfrihetsmål, som medansvarig i anarkistorganet Gula Faran vilken fört fanan högt mot konungen, kyrkan och borgerligheten. Hans resa med Titanic kan ha varit finansierad av Kata Dahlström.

När Andersson blivit Wennerström i Amerika falnade hans politiska intresse och under andra världskriget arbetade han som säkerhetsvakt vid den amerikanska flygbasen i South Bend, Indiana.

Nils Martin Ödahls föräldrar och syskon fick några tusenlappar i skadeståndsersättning men först 1932 dödförklarades den unge mannen. När så var skett fick han också sitt namn på far och mors gravsten på Örsjö kyrkogård. Det lär vara den enda gravsten i Sverige som nämner Titanics förlisning.

Texten på den rätt svårlästa gravstenen lyder:
Sonen Nils Martin
1888-1912
Vid Titanics undergång


Hade Ödahls döda kropp fiskats upp ur Atlanten hade han sannolikt hamnat på Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Vill du veta mer om den särskilda Titanickyrkogården så hittar du ett reportage under oktober 2020, eller på Kanada i etikettmolnet.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Tullstorpsstenen

I postlådan fiskade jag upp Vikingatågen och runstenarna av Åke Ohlmarks (1981) i fredags.

Kristianstadfödde Ohlmarks, med rötterna i Gåragöl vid Jämshög, är onekligen en fängslande berättare även om han är känd för att hellre vara spännande och rolig än kanske helt historiskt korrekt. Han uppvägde en aldrig erövrad doktorshatt och delvis misslyckad akademisk karriär med en kolossal arbetskapacitet och enorm bokproduktion.

Den här handlar om hur vikingatågen har dokumenterats på runstenar i Skandinavien. Några timmars studerande innan jag somnade i går kväll inspirerade mig att pumpa cykeln i dag och ge mig ut på runstensjakt. Jag är tillfälligtvis inackorderad i Abbekås på den skånska sydkusten. Det finns inom pedalavstånd flera spektakulära stenar.

Jag satte först kurs mot Östra Vemmenhögsstenen, som tidigare kallats Dybäcksstenen. Den står faktiskt kvar på sin ursprungliga plats vilket inte är så vanligt för runstenar. Så här lyder inskriptionen på stenen  (översatt till modern svenska, enligt Wikipedia):

”Broder reste denna sten efter Bosse, broder sin, en mycket god kämpe”

Stenen är i gott skick, alldeles invid länsväg 101, strax öster om Östra Vemmenhögs by. Pekar som en näsa på en begravd jätte rakt upp i luften. Runskriften är ifylld med rött och tydlig. Den nämns redan 1591 i skriftliga källor.

Väl i Östra Vemmenhög tog jag ut riktning för nästa sten. En sydsydvästlig vind gjorde att jag valde att fortsätta västerut för att senare, då jag blivit trött, kunna vända österut och få medvind hem.

Tullstorpsstenen vid Tullstorps kyrka, några kilometer därifrån, är både en av de intressantaste och vackraste runstenarna från Harald Blåtands tid. För att nå dit var jag tvungen att forcera Tingsbacken i lätt motvind med min tunga, men lättrampade postcykel. En handfull kilometer.

Tullstorpsstenen är i ljus granit. 1627 ritades den av första gången då den fortfarande satt inmurad i kyrkoväggen. Kring 1920 plockades den fram och sattes på sin nuvarande plats på kyrkogårdens minneslund.

Texten som kanske inte är det mest intressanta lyder:

”Klibbe och Åsa reste dessa kummel efter Ulf”

Det som gör stenen speciell är istället bilderna. Här finns bland annat ett fabeldjur och längst i botten är ett skepp inristat. De som vet hävdar att såväl djurbilden som fartyget är av ostromerskt ursprung. Och det tyder på att denne Ulf sannolikt var en viking i österled, kanske en av Halvdans vänner vid palatset i Miklagård (Istanbul) där många vikingar tjänstgjorde under decennier kring 1000-talet.

Halvdan var ju den viking (eller väring som de kallades) som under en paus i arbetet ristade in sitt namn på en balustrad i Hagia Sofia. Den finns fortfarande kvar. Storyn om Halvdan kan du läsa i bloggen, augusti 2020, eller sök på Turkiet i etikettmolnet.

Det är lite speciellt att stå en skir decemberdag och titta på den tusenåriga bilden och försöka förstå vad den berättar om. Så lätt vi flyger till Istanbul idag. Vilket äventyr det måste ha varit för Ulf och Halvdan och de andra väringarna.

Tullstorpsstenen finns inte med i Ohlmarks bok vilket jag finner lite besynnerligt. Den hade mycket väl platsat då den ju måste ha inspirerats av någon som själv sett, eller fått berättats, de östromerska skeppen och fabeldjuren.

Skånska akademin hävdar att Tullstorpsstenen har ett omisteligt intresse och jämför den med Jellingestenarna som Harald Blåtand reste för sin far Gorm den gamle på Jylland. Stenens skrivyta är ovanligt slät.

Från Tullstorp är det inte så långt till Källstorp. Fast stenen har flyttats och står nu i parken vid Jordberga gods. Fortsatt västerut. Jag hittar den slutligen, men vill inte kalla det vaken för park eller trädgård. Det finns ingen skyltning till stenen som ligger som ett beläte bakom en mur bland sly. Men det finns en liten, relativt nygjord, informationstavla som berättar vad inskriften handlar om. Tur det. För texten är praktiskt taget oläslig. Det går möjligen att skymta runor. Möjligen.

Men det ska stå:

”Torkel gjorde åt Tords son denna bro efter Vrake, broder sin”

Det unika med texten är att den talar om ett brobygge. Det lär vara den enda i Skåne.

En snabb bild med mobilen och sedan vända österut. Då ligger vinden på från sydsydost och tillbakatrampet blir precis lika tufft. Totalt 38 kilometer och med tre hälsningar från bröder tusen år tillbaka.

Östra Vemmenhögsstenen.
Källstorpsstenen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Alla älskar vi att se Karl-Bertil Jonsson på julafton. Han finns. På St Maarten i Karibien. Han heter DJ Jansen de Jong och jag följde med honom i mars i år när han körde ut mat till immigranterna som bor på soptippen i Philipsburg.


När orkanen Irma drog in över Karibien i september 2017 satt DJ Jansen-de Jong och hans make Joost i soffan hemma i Amsterdam i Nederländerna och blev omskakade av nyhetsrapporterna och TV-bilderna från katastrofen.
De hade bott på St Maarten några år tidigare och visste hur sårbart samhället var. De hade vänner och bekanta kvar på ön. St Maarten var den ö som fick mest stryk av Irma.

- Vi kunde inte bara se det som hände utan att göra någonting, berättar DJ, som egentligen är skådespelare, men också har jobbat mycket med mat.

Han och Joost satte igång att samla in pengar. Sedan for de till St Maarten och omsatte sin idé. Idag driver de välgörenhetsorganisationen Freegan Food Foundation som varje månad förser över 800 familjer med färsk frukt, grönsaker och ris och pasta, men också kläder, möbler, böcker och leksaker.

Vi följde med då DJ Jansen-de Jong hämtade varor i den stora livsmedelshallen Fairway Markt i Philipsburg på den holländska delen av ön och körde till den kommunala soptippen för att leverera till familjer som bor där. Det är så det ser ut på paradisöns baksida. Det bor folk på soptippen.

DJ uppskattar det till omkring 6-700 personer, familjer med barn, i sophögarna eller i alla fall i direkt anslutning till tippen. Efter orkanen Irma flerdubblades invånarantalet här.

Många är illegala immigranter. De vi träffar kommer från Dominikanska Republiken och Haiti. De allra flesta som bor vid tippen rör sig under myndigheternas radar. Andra betalar faktiskt hyra.

- Det finns högt uppsatta myndighetspersoner som äger mark här och som tar ut hyra, säger DJ, men det är känsligt för honom att kommentera det mer än så. Den holländsktalande delen av ön är idag självständig från Nederländerna och den lokala politiken anses både korrupt och oförmögen till handling.

Inte minst vad det gäller den växande soptippen, centralt belägen i huvudstaden Philipsburg på Salt Pond Island, har politikerna misslyckats med att ta tag i problemen.

Det brinner ofta på tippen. Giftig rök och gaser lägger sig över området och en del når in till Philipsburg. Till skolor, idrottsplatser och även regeringsbyggnader. Ibland når röken över bergen till turistområdet och marinan i Simpsons Bay. Den nederländska staten har gett flyttbidrag till nederländska medborgare som därmed kunnat lämna det utsatta området.

I lokaltidningen St Maarten News skriver redaktören Terrence Ray om att problemen kring soptippen med allt dess osorterade avfall, de ständiga bränderna och de fattiga som bor där, är ett hot mot hela nationens överlevnad. Många har astma och luftrörsbesvär.

DJ och Joost startade sin organisation ur ett gräsrotsperspektiv men har idag blivit en professionellt arbetande stiftelse med styrelse och fasta ramar.
När de väl hade kommit på att de ville göra en insats samlade de in 100 000 kronor. Sedan satte de sig på planet till St Maarten och drog igång sitt arbete.

I början lagade de färdig mat, 100-150 portioner per dag, till främst de orkandrabbade. Sedan kom de på att försöka få livsmedelsbutikerna att ställa upp.

- Vi hade bestämt att pengarna skulle gå till verksamheten, inte till oss, säger DJ och berättar hur han och Joost inte hade råd till eget boende utan under lång tid ägnade sig åt så kallad house-sitting. Det betyder att man bor och tar hand om ett hus eller en lägenhet åt dess ägare då denne är bortrest. Vattnar blommor, tar eventuellt hand om husdjur och trädgård. Då bor man gratis.

- Vi flyttade ofta, men det gick, och vi kunde dra igång vår verksamhet.

I dag har de en handfull butiker som de regelbundet besöker och hämtar mat hos. DJ säger att mellan 30 och 40 procent av all mat som finns i butikerna annars slängs.

- Titta här, säger han och håller upp en blänkande aubergin. Den här är det absolut inget fel på.

Han bär den ena lådan med tomater och paprikor och andra grönsaker ut i bilen. Några har fått lite skrynkligt skinn som enligt butiken gör det osäljbart. Det är dock fortfarande utmärkt att laga mat på.

DJ och Joost är veganer och livsmedel ur djurriket ratar de.

Innan han lämnar butiken skickar han ett sms till de familjer som han ska leverera till, så att de vet att han kommer. Han svänger vänster när vi kommit ut vid soptippen. Till höger om oss ligger det ständigt växande sopberget. En caterpillar försöker jämna ut skräpet så gott det går. Det syns ingen som helst sortering.

Till vänster löper vägen genom en kåkstad kantad av skrotbilar och annat skrot. Det sitter män och skruvar på saker som kanske kan tas tillvara. Någon bygger möbler, andra fixar till bilar i en parallellvärld som turisterna aldrig får se. Barn leker bland bråten och när vi stannar bilen blir den praktiskt taget överfallen.
Alla vill vara med och bära lådorna. Teresa tar kommandot och när bilen väl är urlastad sorterar hon upp grönsakerna och frukten i ett antal olika lådor. Det ska solidariskt delas mellan flera familjer.

Farmor Cecilia kommer ut och inspekterar. Hon får tag i ett fång färska kryddor och ler brett. Hon vet hur hon ska få maten att smaka.
Glädjen lyser om dem allihop. De är tacksamma för hjälpen de får. De har bott på St Maarten sedan före Irma. Några hade riktiga hus som de blev av med i orkanen.

- Det är detta jag är rik på. Att få möta tacksamheten hos dem vi kan hjälpa. Det är den största rikedom jag kan tänka mig, säger DJ, när han pustar ut i värmen vid bilen.

Det luktar från soptippen, men just nu ryker det i alla fall inte. Solen steker fortfarande. I skymningen om några timmar kommer myggen. Men några har fått mat för några dagar.

DJ berättar att Freegan Food Foundation också har samarbete med andra organisationer, även på den franska sidan av ön.
På radiostationen Island 92 sitter programledaren Charlie i sändning. Under tiden han spelar Eagles och Paul McCartney berättar han om när orkanen Irma drog in.

- Vi var ett gäng som fanns i byggnaden hela tiden och vi sände radio med orkaninformation så länge vi kunde. Det vill säga tills antennen blåste omkull och strömmen försvann, säger han.

På Island 92 finns det ett förråd av förnödenheter så att man ska kunna finnas på plats flera dygn i sträck. Maten byts ut vartannat år. Då hämtas det utgångna av Röda Korset och delas ut som matpaket till behövande. Behovet är fortfarande stort.

Direkt efter Irma försvann kryssningsfartygen från hamnen i Philipsburg. Nu återvänder de, men när det i början av mars konstaterades att coronaviruset brutit ut på ett av dessa flytande lyxhotell så flögs de smittade passagerarna hem medan deras kontaminerade tillhörigheter kördes till tippen. Det är inte långsökt att gissa att ett och annat där fick nya ägare.

Trots att St Maarten åter är ett slagnummer på kryssningsfartygens angöringslista, den amerikanske presidenten Donald J Trump har en strandvilla på västra delen av ön och det turkosa havet, drinkarna och strandhänget ger sken av ett paradis så finns det en baksida som inte är lika känd, men som orkanen Irma lyfte fram då hon skalade taken av husen.

Det är den som DJ och Joost Jansen-de Jong tagit sig an.

Läs hela inlägget »

Under en snabb roadtripp till Sicilien 2018 blev det självklart ett stopp i Syrakusa. 

Den 13 december firas det italienska helgonet Lucia. Både här i Sverige och i hennes hemstad Syrakusa på Sicilien där hon levde för 1700 år sedan.
Syrakusa är sedan 2005 listad bland Unescos världsarv, och det är främst den gamla stadsdelen Ortigia, som ligger på en ö utanför kusten, som är historiskt intressant.

I december 2014 kom slutligen helgonet Lucia hem till Syrakusa. Eller i alla fall en bit av en underarm som nu förvaras i en glaslåda i kyrkan med hennes namn. Resten av Lucias kvarlevor finns fortfarande i Venedig. Det beror på att hennes kropp en gång togs från Syrakusa och fördes till Konstantinopel, huvudstad i Bysans, det östromerska riket. Därifrån stals kvarlevorna sedan av venetianska korsfarare i början av 1200-talet.

Sankta Lucia är inte den enda världskändisen som kommer från Syrakusa. Det grekiska snillet Arkimedes, matematikern och uppfinnaren som står för både en skruv och en princip, föddes och levde här.

På Arkimedes tid (287 – 212 f.Kr) var Syrakusa en del av Grekland. Det ansågs till och med vara den vackraste grekiska staden av dem alla.
Den grekiska eran tog slut 212 f.Kr. då romarna invaderade. Det sägs att Arkimedes dödades av en romersk soldat, trots att påbud utgått att han skulle skonas.

I de gamla stadsdelarna finns ruinerna kvar av Apollotemplet som stammar från ungefär 600 f.Kr. Ruiner som började grävas fram 1938. Under århundraden har templet dels varit en bysantinsk kyrka, dels en arabisk moské men även spanska soldatbaracker. I dag är det förbjudet att traska omkring inne i ruinerna. 2000-talets turistslitage anses för stort.
Det finns idag inte många byggnader kvar från den grekiska tiden. Större delen av arkitekturen i Syrakusa går i senbarockstil från 1700-talet trots stadens rika antika historia. Anledningen är den kraftiga jordbävning som totalt förstörde Syrakusa 1693.

Det finns ändå spännande upptäckter att göra. Som i restaurangen La vecchia lavatoio där bottenvåningens golv är i plexiglas och man ser rakt ned i den gamla källaren. En bassäng med vatten, statyer och ornament. Det skulle kunna vara ett romerskt bad, men är mer prosaiskt än så. Det är en tvättstuga som var i bruk från 1700-talet och fram till andra världskrigets slut.

Det är avkopplande att vandra runt ön på promenaden ovanpå bastionen som omsluter Ortigia, se på fiskarna och de som solbadar på klipporna eller tar ett dopp. Snart lockas man ändå in i de trånga gränderna och hamnar förr eller senare på det stora torget Piazza del Duomo – vid katedralen, domen, som höjer sin vita fasad högt över duvorna, turisterna och uteserveringarna på torget.

I andra änden av piazzan ligger den mindre, men ändå intressantare, kyrkan Chiesa di Santa Lucia alla Badia, Sankta Lucias egen kyrka.

Lucia tros ha fötts år 283 och dog ung, år 304. Redan som liten gav hon kyskhetslöfte, men hamnade i knipa när hennes mamma lovade bort henne till en man. Hon vägrade. Den förorättade friaren angav henne för kejsaren Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia arresterades, torterades och dömdes till att bli prostituerad. När hon vägrade utsattes hon för mer tortyr. Hon översköljdes av kokande olja och ett svärd stacks i hennes hals men Lucia överlevde alltihop. Först när någon gav henne sista smörjelsen dog hon.

Lucia avbildas ofta på tavlor med ett svärd genom halsen. När Sankta Lucia firas i Syrakusa bärs också en docka föreställande Lucia runt i staden. Även den har ett svärd genom halsen.

Lucia ligger begravd i San Geremiakyrkan i Venedig. I Syrakusa finns bara en del av en underarm, som förvaras i en liten glaslåda i hennes egen kyrka.

Det är oklart när kyrkan, och det tillbyggda klostret, ursprungligen uppfördes. I dokument från mitten av 1400-talet omtalas ett nunnekloster på platsen och 1483 byggdes klostret och kyrkan ut och restaurerades med pengar från Spaniens drottning Isabel. I jordbävningen 1693 förstördes alltihop, men redan 1705 var det rest på nytt.

Ett mirakel sägs ha inträffat år 1646. En stor mängd stadsbor hade samlats i kyrkan för att be helgonet om hjälp. Svält hade drabbat staden. En duva satte sig plötsligt på biskopsstolen och i samma ögonblick kom ett bud att ett fartyg angjort hamnen i Syrakusa, lastat med vete och frukter, och att de var villiga att erbjuda sina varor i utbyte mot gästfrihet.
Sedan dess firas första söndagen i maj minnet av miraklet och nunnor från klostret släpper ut duvor och vaktlar från abbedissans balkong.

I Syrakusa är man mycket väl medvetna om att Luciadagen, den 13 december, firas i Sverige, men att Lucia firas i Sverige är en form av historieförvrängning, då den 13 december i den gamla julianska kalendern istället var årets längsta och mörkaste natt och den ljusbringande kvinnogestalten som dyrkades kan till och med ha ett förkristet, hedniskt, ursprung. Under modern tid har det sicilianska helgonet Sankta Lucia passats in i rollen.

Lucia är också ett namn som härrör från ordet Lux som betyder just ljus.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: italien
Vackraste arenan? Rijeka, Kroatien.

Tittar med ett öga på kvalet till allsvenskan mellan Jönköping Södra och Kalmar FF. Kalmar gör nu 3-1 och ser ut att fixa det allsvenska kontraktet.

Matchen spelas på Stadsparksvallen i Jönköping. Där har jag aldrig varit.

Med tanke på det enorma intresse för fotboll som finns är jag förvånad över att idrottsarenor behandlas så styvmoderligt i de allra flesta guideböcker. Kyrkor och katedraler beskrivs mångordigt men fotbollsstadion glömmer man bort, trots att de sammankomster som sker där drar betydligt mycket mer folk än den mest imponerande högmässa.

Jag har besökt ett antal fotbollsplaner. I samband med match, men ibland också bara för att känna på gräset. Kanske har Maradona sprungit just där?

Det finns en del roliga minnen.

Som bemötandet vi fick av guiden på Estádio da Luz, Benficas hemmaplan i Lissabon, när jag nämnde att jag spelat i samma kedja som Mats Magnusson. Att det rörde sig om en jippomatch i Yngsjö tyckte jag var irrelevant just då och där.

Eller mannen vi köpte biljett av vid Quilmes stadion utanför Buenos Aires, där vi skulle se Boca Juniors mot Estudiantes de La Plata. Vi kom överens om priset och han lotsade in oss förbi biljettluckor och spärrvakter, upp på sittplatserna där han fick 100 pesos för besväret.

Jag har fikat i Kafé Skitiga Bullen i det inre av Stora Valla i Degerfors, som nu åter är allsvenskar. Och letat upp IFK Holmsunds gamla gräsplan. Jag har sovit över i hotellet som var en del av klassiska Upton Park, där West Ham United tidigare spelade sina matcher.

På Rheinparkstadion i Vaduz, Liechtenstein har jag käftat med den unga kvinnan i souvenirshopen om hur hopplöst det måste vara att hålla på ett lag som aldrig vinner. Hon höll inte med och ville hellre prata om när Beckham kom dit med det engelska landslaget.

Ibland är det öppet och bara att gå in. Jag spatserade runt en stund mitt på gräset på Olympiastadion i Aten utan att någon reagerade, men kom aldrig till någon bra bild i Pireus på Karaiskakisstadion där Olympiakos spelar.

Vi fick betala tio pesos för att komma in på Estadio Marcelo Bielsa i Rosario som är Newell Old Boys hemmaplan. Egentligen var entrén till det närliggande friluftsbadet men därifrån kunde vi klättra in på Maradonaläktaren.

När jag smög upp en dörr på Brannstadion i Bergen i Norge för att få några bilder gick larmet igång. Jag slätade över med att köpa ett par röda träningsbyxor i shopen där det stod ”Kyss mig i röven Oslo” i baken.

En av de vackrast belägna arenorna jag sett är Kantridastadion i Rijeka. Där borde bollkallarna ha badbyxor. En höjdboll på Victoria stadium i Gibraltar skulle kunna hamna på flygplatsens startbana och på Rheinparkstadion kunde ett kanonskott hamna utanför landets gränser.

Spännande var det när Markus Rosenberg i sin sista match med sista sparken (minut 96) sköt Malmö FF förbi Dynamo Kiev i Europa League och gjorde 4-3.

Det behöver inte vara Barcelona på planen för att det ska vara underhållande fotboll. Tvärtom. Barcelona såg jag gneta till sig 1-0 mot Athletic Bilbao på otroliga stadion San Mamés i Bilbao i en urtrist tillställning.

Betydligt roligare var det att se HB Torshavn slå Klaksvik med 4-1 i Torshavn på Färöarna i en underbar match och trots att matchresultatet var betydelselöst var matchen Spanien mot Bulgarien på Felix Bollaertstadion i Lens i VM 1998 en höjdare. Det blev 6-0 till spanjorerna.

Hotfullt har det nog bara varit den där gången då matchen mellan Helsingborgs IF och Djurgården avbröts sedan en DIF-supporter avlidit efter att ha blivit nedslagen och hela bortaklacken höll på att riva Olympia.

När polisen satte in tårgas mot påvens favoriter San Lorenzo då de mötte Huracán i den argentinska ligan skedde det på andra sidan den enorma arenan och vi kände bara lätt svidande i näsa och hals.

Det blev 3-1 till Kalmar i Jönköping. Nästa match spelas invid Kalmarsund. Jag såg Rasmus Elm för några år sedan på Guldfågeln Arena då min son Hjalmar bodde i Kalmar och i slutet av 70-talet hjälpte jag arkitekten Bengt Ruda i Djurgårdens supporterklubb, Älmhultssektionen, planka in på Fredriksskans. Hans mål var att smita in på alla allsvenska arenor. Jag vet inte om han lyckades och min insats i sammanhanget är preskriberad.

Du hittar mer om Estádio da Luz om du klickar på Portugal i etikettmolnet i spalten till höger, och mer om Rheinparkstadion om du klickar på Liechtenstein.
 

Biljettluckor hos Club Ferro Carril Oeste, Buenos Aires.
Estadio Marcelo Bielsa, Rosario, Argentina och läktaren som heter Tribuna Diego Maradona.
Kopparvallen i Åtvidaberg.
Läs hela inlägget »

Chuck Yeager gjorde sista resan idag, 93 år gammal. Mannen som sprängde ljudvallen. Han som var rätta virket personifierad och Tom Wolfe byggde sin bestseller kring.

Den 1 oktober 1984 satte han hastighetsrekord med en Piper Cheyenne 400 LS då han nådde 568,86 km/h i toppfart från New York till Gander på Newfoundland.

Det hade jag ingen aning om när jag rullade fram med min hyrford och checkade in på Country Inn Motel i Gander i augusti i fjol. Men jag visste naturligtvis att Gander var synonymt med flyghistoria. En gång världens största flygplats. The Hub för den tidiga Atlanttrafiken.

Jag lägger i driven på forden och smyger sakta längs Airport Boulevard, måste ha passerat Yeager Street utan att reflektera, korsar Cooper Boulevard och kör några hundra meter längs James Boulevard tills jag når den relativt nya terminalbyggnaden. Det enda plan jag ser på plattan är ett gigantiskt transportplan från US Air Force. Med googles hjälp har jag identifierat jätten till en Lockheed C5 Super Galaxy från 349:e Air Mobility Wing från Travis Air Force Base i Kalifornien, mitt emellan Oakland och Sacramento.

Efter en tur på några dagar till Leif Erikssons Vinland på Newfoundlands nordligaste spets är jag tillbaka på Country Inn i Gander. Märkligt nog möter jag några resenärer som jag pratade med under en guidad tur i vikingabyn vid l’Anse du Meadows, en 70 mil och några dagar därifrån.

Tha Gander Aviation Museum är mitt mål. Jag blir inte särskilt imponerad med tanke på den betydelse Gander en gång har haft, men det finns lite av varje. Bilder på Fidel Castro som åker pulka i snön under en mellanlandning från Havanna till Moskva, någon tidig dubbeldäckare i taket, bilder och texter. En stor del tas upp av information kring hur Gander levde upp när 9/11 tvingade hela den nordamerikanska flygflottan på marken, Hundratals plan togs ned i Gander. Då var det än en gång liv och rörelse.

När jag lämnar museet plitar jag dit mitt namn i gästboken och lägger i en parentes till att jag är släkt med en som poserar på flera bilder på museet – atlantflygaren Charles Lindbergh. Min svåger som kartlägger släkten har konstaterat att min morfarsfars mormor var kusin med Ola Månsson i Smedstorp, som emigrerade till Amerika, bytte namn till August Lindbergh och blev farfar till flygarhjälten.

Jag fortsätter i forden till St John’s och söker upp Signal Hill, men också Lesters Field där Alcock & Brown startade sin Atlantflygning, sommaren 1919, vilket blev den allra första nonstopturen över Atlanten och ett otroligt äventyr som jag som nioåring slukade i Juniorernas Önskebok.

När jag flyger hem över Atlanten tvingas jag först några timmar västerut från St John’s till Toronto där jag byter plan och flyger tillbaka igen, ut över Newfoundland, Labrador och Grönland till min egen hemmahub CPH.

Som trettonåring insåg jag att fältflygarkarriären var över innan den ens hann inledas. Då fick jag mina första glasögon och diskvalificerades därmed att följa i Lindberghs, Yeagers, Beryl Markham och Alcock & Browns lockande kondensstrimmor, annat än som passagerare.
 

Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada, usa
Dildo, Newfoundland
Dildo, Newfoundland

Nameless, Tennessee. Ett utsnitt ur boken Blue Highways av William Least Heat-Moon om hur han roadtrippade i USA under 1978 och hamnade på udda platser.

Det finns många städer och byar, småhålor, i USA med annorlunda namn. Många platser har fått namn av natur och miljö (Bear Mountain Lake Placid, etc.), andra av det som brukar kallas Stora Män (Washington, San Francisco, Houston, etc), massor av namn är bara duplikat på europeiska namn (Dublin, Stockholm, Denmark etc.) och åter andra ortsnamn har sitt ursprung hos just ursprungsbefolkningen (Kenosha, Shenandoah, Cochise).

Dessutom finns de där konstiga namnen som kanske hittats på av en lustigkurre eller bara av en ren tillfällighet. Nameless i Tennessee lär ha fått sitt namn då man inte kunde komma överens om ett namn i byn när US Mail en gång ville ha namn på orten så att posten skulle gå fram.
Det slutade med att folket tyckte att postverket var korkade och bestämde sig för att, enligt William Least Heat-Moon:

- This here’s a nameless place if I ever seen one, so leave it to be...

Så det fick bli Nameless, Tennessee.
När Least Heat-Moon pratar med byborna tycker de att det finns många andra knäppa namn i krokarna och nämner orter som Difficult, Defeated och Shaked Rag.
I minnet har jag bara ett knasigt ortsnamn från mina resor i USA och det känns inte så konstigt därför att det är så pass känt. Tombstone i Arizona. Ett annat västernnamn, Deadwood, hade också varit rätt ovanligt i svensk översättning.

På kartan hittar jag Normal, Illinois och ger mig ut på jakt efter fler konstiga ortsnamn.
Sergeant, Pennsylvania.
Disko, Indiana
Friend, Oregon
Rhododendron, Oregon

Det finns säkert hur många som helst.

Även hos grannarna i norr finns ett och annat ovanligt ortsnamn. Då jag roadtrippade på Newfoundland i augusti 2019 kunde jag imte låta bli att svänga av till den pitt-oreska lilla fiskehamnen Dildo.
Just då hade den amerikanske talkshowstjärnan Jimmy Kimmel hittat Dildo på kartan och gjorde stort spektakel av det i sin show. Ortborna hakade på, tryckte upp t-shirts och krönte sin nyvunna berömmelse med en Hollywoodskylt så att ingen skulle missa:

Dildo, Newfoundland & Labrador, Canada. Kanske läge bli vänort med franska Condom?

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa, kanada, frankrike

Striden om demokratin fortsätter i Belarus, eller Vitryssland som vi kallade det tills alldeles nyligen. Jag var där för två år sedan och gjorde ett reportage om julshopping i Europas sista sovjetland! Det publicerades i finska Hufvudstadsbladet.

Shoppingturismen lockar alltfler. Inte minst inför julen ökar strömmarna av resenärer som ger sig iväg för några dagars storstadsflanerande i gallerior och butiker.
Resan går vanligen till London eller Paris, kanske Barcelona eller Milano.

Vi gjorde det oväntade och åkte till Minsk i Vitryssland för att julshoppa. Det går alldeles utmärkt om man är medveten om att förutsättningarna är något annorlunda jämfört med resten av Europa.
Låt oss ta det från början. Julen är ingen stor högtid hos vitryssarna, även om det faktiskt firas tre ”jular”. Den katolska julen den 25 december och den ortodoxa som firas den 7 januari.

Den tredje?
- Det finns en tredje religion i Vitryssland. Det är en gammal hednisk tradition som fått nya tillskyndare och hos dem firar man vintersolståndet, den 21 december, berättar Hanna Eleinikava, som säger att hon själv känner sig mest hemma i den gruppen.

Den ryskortodoxa religionstillhörigheten är klart störst i Vitryssland, nästan hälften av invånarna bekänner sig till den ortodoxa tron. Därutöver är ateisterna cirka 40 procent av befolkningen.

Den stora högtiden för vitryssarna är även i det postsovjetiska samhället istället nyårsfirandet. Det märks i butiker och gallerior. Det är nyårshälsningarna som dominerar.

Jultomten, eller julgubben, saknas oftast i köpminglet. Hanna Eleinikava berättar att han är ersatt av Fader Frost. En av Vitrysslands största turistmagneter är också Fader Frosts Park, som ligger i västra delarna av landet, nära gränsen till Polen. Anläggningen öppnades 2003 och är 15 hektar stort. 150 000 turister strövar årligen runt i parken.

Är det på shoppingtur man beger sig till Minsk så är naturligtvis första stoppet det klassiska varuhuset GUM. Under sovjettiden var det statligt och alla moders GUM finns i Moskva. I dag är varuhuset privatägt.

I Minsk ligger det i korsningen Leningatan och Självständighetsavenyn (Nezavisimosti) praktiskt taget mitt i staden. Det första GUM byggdes här 1934, men förstördes liksom det mesta av staden under andra världskriget. GUM öppnades på nytt 1951 och har sedan dess kvar sin ställning som köptempel, såväl bland stadsborna som turisterna.

Atmosfären i GUM är ännu typisk för 1950- och 60-tal och varuhuset används ofta som miljö för filminspelningar. Det finns onekligen en James Bondkänsla. Rejäla stentrappor, kraftiga marmorräcken, pelare och stuckaturer ger en annan känsla än dagens transparenta gallerior i glas.
Ingen julmusik, ingen musik överhuvudtaget, ackompanjerar handeln.

Det finns märkesvaror, men till största del handlar det om ryska eller inhemska märken. Fashionabelt är inte riktigt rätt ord för GUM.

Det är det inte för TSUM heller – ett annat varuhus några kilometer längre nordost på paradgatan Självständighetsavenyn. TSUM ser på utsidan modernare ut än GUM med sitt fem våningar höga köptempel från 1964. Varorna är ungefär desamma.
Det är på GUM och TSUM du kan köpa vitryska souvenirer, kläder, skor, kosmetika, hushållsvaror och leksaker. Förutsatt att du vill göra det i en klassisk miljö.
Det finns gallerior av mer västerländsk stil. Den största heter Dana Center. En av de mindre, men centralt belägen, är Galileo vid järnvägsstationen och en av de flashigare är Galleria Minsk på Pobediteleyavenyn, en förlängning av Leningatan.

I Galleria Minsk skulle man kunna tro sig vara i precis vilken storstad som helst. Möjligen finns det en del märkesvaror som inte är lika vanliga utanför Östeuropa.

Den femte våningen av Galleria Minsk är barnens. Här finns barnkläder och leksaker, godisbutik och ett lekland. Här finns också, nu inför julen, en utställning av juldekorationer från hela världen. Det är en spännande utställning med många vackra julgransprydnader. Några är gnistrande sprakande ryska modeller av Fabergéägg, Andra är grovt tillyxade tomtar.

Även här utmärker sig Vitryssland i sin postsovjetiska ambivalens. Det är Nordkorea som är representerat, inte Sydkorea. Man kan hänga hammaren och skäran i granen. En affisch med en leende Josef Stalin håller ett vakande fadersöga över skrattande barn kring en pyntad julgran.
Det finns en rad andra, vackra och galna, julsaker. Som tomten från Västindien som har en krok till hand, träben och lapp över ögat.

Snett över gatan från TSUM, och några kvarter bort, ligger Komarovka. Här finns Minsks marknad. Framförallt är det en matmarknad, med grönsaker, frukt, fisk och kryddor. Men också små klädbutiker, elektronik och hushållsartiklar. På gatorna kring Komarovka står gummorna och gubbarna och säljer hemmastickade sockor och vantar, honung och saltgurkor.

Minsk vimlar av kaféer och restauranger. Det finns ingen anledning att gå till någon av alla de amerikanska snabbmatsställen som finns.

Prova en draniki på till exempel Kafé Skif, alldeles vid Segerplatsen, som är ett monument över Röda Arméns seger över Hitler-Tyskland. Draniki är en vitrysk nationalrätt och är en potatispannkaka som serveras med olika tyer av garnering. Kaviar är en höjdare till pannkakorna.

Till det dricker du en vitrysk öl. På klubben Taler dricker jag en mörk öl som ska smaka kaffe. Populärast är den ofiltrerade pilsnern.
På det Carlsbergägda bryggeriet Alivaria kan man gå en guidad tur bland cisterner och rör. Guidningen är bara på ryska och är sanningen att säga totalt ointressant, men räddas möjligen av att den avslutas med en ölprovning.

Fortfarande är det svårt att göra sig förstådd och förstå vitryssarna om man inte pratar ryska. Det är kyrilliska bokstäver på skyltarna och bara bland unga människor kan man hitta någon som förstår lite engelska.
Taxichaufförerna löser det på sitt sätt genom att använda en app i mobiltelefonen och låta den översätta. Det funkar ovanligt bra, även om det inte bidrar till trafiksäkerheten.

På väg till flygplatsen finns det vägskyltar också på kinesiska. Taxichauffören bekräftar att såväl Minsks internationella flygplats som motorvägen dit ut är finansierad av kinesiskt kapital. Kineserna ser Vitryssland som en port mot Europa. Det är också övervägande kinesiskt och ryskt kapital som står bakom de många kasinon som synes utgöra en stor del av Minsks nöjesliv.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland
Torbjörn Nyström hemma i Thórshavn.
Torbjörn Nyström hemma i Thórshavn.

Jag reste till Färöarna i maj 2018. Träffade många trevliga färingar, och svenskar. En av dem, Torbjörn, var Kristianstadskille. Reportaget publicerat i Kristianstads Journalen.

Det finns ingen riktig ordbok på svenska och färöiska. Än. Men det ska bli. Och en av de som håller i trådarna för den nya ordboken är Torbjörn Nyström. Färing sedan 1990-talet, men född och uppvuxen på Söder i Kristianstad.

- Det finns så mycket ny färöisk litteratur som inte blir översatt och når svenska läsare, säger han.

Det är i Samfundet Sverige-Färöarnas regi som han arbetar med att få ihop pengar så att ordboken kan realiseras. Orden finns redan, säger han.
Torbjörn Nyström var bekant med översättaren Inge Knutsson från Knislinge som är den som främst gjort en del översättningar från färöiska, även om han var mest känd för sina översättningar av isländsk litteratur. Inge Knutsson avled för fyra år sedan.

- Sedan dess finns det ingen i Sverige som har den språkliga förmågan som han hade. Jag hoppas att en ordbok kan bli inkörsporten till att färöisk litteratur introduceras i Sverige, säger Torbjörn.

Han nämner nutida färöiska författare som Jóanes Nielsen, Jörgen-Frantz Jacobsen och Carl Jóhan Jensen, som han skulle vilja se översatta till svenska.

Torbjörn Nyström är affärsman. Han jobbar med marknadsföring och PR. Hur hamnade han på Färöarna?

- Kärleksinvandrare, säger han, och ler.

Han träffade Beinta i Köpenhamn och när hon for hem till Färöarna växte telefonräkningarna. Det var fax och telefonsamtal, och till slut kostade det så mycket att han i början av 1990-talet flyttade till Beinta i Tórshavn, som är Färöarnas huvudstad.

- Jag tänkte prova på livet på Färöarna i sex månader. Jag är fortfarande kvar, säger han.

- Färöarna är ett oerhört välkomnande samhälle, tillägger han.

Hans livskamrat Beinta har en hög tjänst inom den färöiska politiska administrationen.
När man pratar med Torbjörn så söker han ibland efter de svenska orden. Färöiska är naturligt för honom idag. Ändå är han ofta tillbaka i Sverige.

- Ja, jag är nog i Sverige varannan månad ungefär. Jag har mina barn i Danmark och systrar och annan släkt i Sverige.

Färöarna har förändrats mycket sedan Torbjörn flyttade dit. Då, 1994, hade öarna fortfarande TV-fria dagar. I dag ser det annorlunda ut och framförallt är det infrastrukturen som har byggts ut. Kommunikationer, både vad gäller IT och möjligheterna att röra sig på och mellan öarna. Mobilnätet har praktiskt taget total täckning på de 18 öarna som utgör Färöarna och internet är utbyggt.

Minst lika viktigt är de tunnlar som grävts på öar, genom berg, och mellan öar, djupt under vattnet. Invånare på tidigare isolerade öar har fått helt andra möjligheter att resa. Fortfarande byggs nya tunnlar och närmast på tur står en tunnel under havet mellan Runavik på Eyrsturoy och Tórshavn som ligger på största ön Streymoy. Den kommer att betyda mycket för att korta restiden mellan huvudstaden och öarnas näst största stad, Kláksvik, som ligger på ön Bordoy i norr.

Färöarna finansierar själva sina utbyggnader av tunnelsystemen. Man lånar upp pengar och sedan avgiftsbelägger man dem. De första tunnlarna är redan betalda.

Den förbättrade infrastrukturen betytt att många ungdomar som åkt till Danmark, Norge eller Sverige för att studera och utbilda sig, vänder hemåt efter skolan. Så var det inte förr. Det märks också ute i samhället. När jag ska betala för bensinen på en mack pratar den unga tjejen i kassan perfekt svenska. Då jag berömmer henne svarar hon:

- Jag har bott fem år utanför Bromölla, i Näsum.

Torbjörn som har koll på svenskarna och är aktiv i styrelsen i Samfundet Sverige-Färöarna säger att det bor 48 svenskar just nu på öarna, som har en total befolkning på drygt 50 000 personer. Omkring 20 000 av dem bor i huvudstaden Tórshavn.

Trots att de isolerade öarna ute i Nordatlanten känns exotiska är det lätt att resa på Färöarna som svensk. Alla förstår svenska och de flesta kan utan problem själva prata en skandinaviska som är lätt att förstå.

Förutom färöiska är dessutom danska officiellt språk, men det är inte lika populärt prata danska idag. Färöarna är en självstyrande del av Danmark, men utanför EU. Parlamentet heter lagtinget.

- För hundra år sedan var det en klassmarkör att prata danska, berättar Georg Petersen, som är journalist på radio- och TV-bolaget Kringvarp Föroya.

- Idag finns det en annan känsla för hembygden, säger han.

Turismen på Färöarna är ännu i sin linda. Turistansvariga på öarna håller på att ta fram en plan för hur turismen ska kunna öka på en hållbart sätt. Den allmänna uppfattningen är att det inte får bli som på Island där turismen skenat. Turisterna som reser till Färöarna är mest naturälskare som vill ut på vandring i det storslagna, men känsliga, landskapet. Kanske ta en tur till någon av fågelöarna och se lunnefågeln, som numera är fridlyst på öarna.

- De färingar som vill äta lunnefågel importerar den idag från Island, säger Torbjörn Nyström.

Han berättar också om den drive som turistmyndigheterna gjorde för en tid sedan då de bjöd in hundra turister att komma till Färöarna, arbeta gratis under några dagar med att märka ut vandringsleder, för att sen få en festmiddag innan de flögs hem igen.

- Det var god marknadsföring, säger han och ler.

Läs mer om ordboken:
svenskfaroiskordbok.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna, danmark, sverige
Carl Fredrik Berghult
Carl Fredrik Berghult

Under min resa i Karibien februari/mars 2020 besökte jag också den gamla svenska kolonin St Barthelemey. Det blev bland annat det här reportaget i Kristianstads Journalen om den ofrivillige guvernören Berghult från Kristianstad.


Den före detta svenska kolonin St Barthelemy är idag ett karibiskt paradis för det vackra folket med för mycket pengar. Lustjakter och segelfartyg i mångmiljonklassen trängs i och utanför hamnen i huvudstaden Gustavia.

Rockefeller flyttade hit 1957. Rothschilds gjorde detsamma. Beyoncé betraktar det som sitt andra hem. Franske superstjärnan Johnny Hallyday ligger begravd på ön. Fansen vallfärdar till graven.

Här blev fanjunkaren från Kristianstad, Carl Fredrik Berghult, under knappt ett år 1819 tillförordnad guvernör. Ett uppdrag han tog sig an på största allvar.

Mycket såg annorlunda ut i början av 1800-talet. Kolonin hade då varit svensk ett trettiotal år. År 1811 bodde 5 482 personer på St Barth. 1 947 var vita, 1 128 så kallade fria kulörta och 2 406 personer var slavar.

När Gustav III bytte till sig ön av fransmännen under ett besök i Paris 1784 dolde han det för det svenska riksrådet i flera månader. Ingen visste riktigt vad de skulle ha den lilla paradisön till.

Det fanns dåligt med jordbruksmark och inga naturtillgångar att exploatera på St Barthelemy. Däremot en bra naturlig hamn på läsidan av ön där huvudstaden Gustavia växte fram. St Barth kunde bli en livlig och viktig handelsstation för frihandel. Slavar var en sådan handelsvara.

Hösten 1785 utfärdade Gustav III kungörelsen som gjorde Gustavia till frihamn för alla nationers fartyg, fria att bedriva den handel de önskade. Dessutom tillade han att ön var öppen för alla skuldsatta att få en fristad under tio års tid.

Inte minst i Finland fick den kungörelsen stor uppmärksamhet och Bengt Sjögren berättar i boken Ön som Sverige sålde hur fattiga finländare i tusental sökte sig till hamnstäderna för att invänta kungens fartyg som skulle ta dem till paradisön.

Det gick så långt att kungen fick utfärda en ny kungörelse som förklarade att ön var liten, jordbruksmöjligheterna ringa och resan lång, kostsam och äventyrlig, innan St Barthelemy-febern lade sig i Finland.

Den 20 juni 1815 kom briggen Delphin till St Barthelemy. Ombord fanns Kristianstadsfödde Carl Fredrik Berghult som trots att han saknade officersutbildning befordrats från fanjunkare till fänrik för att leda en artilleripluton på knappt 30 soldater. Egentligen leddes troppen av löjtnanten Severin Lorich, men denne valde att ganska omgående lämna St Barth då de anlänt. Så blev Berghult högsta hönset.

När guvernören Johan Samuel Rosensvärd i september 1818 reste till grannön Nevis för att kurera sig från tuberkulos genom att bada i heta källor var i praktiken Berghult, som öns högste militärchef, hans ersättare.

Bland Berghults första uppgifter var att agera vigselförrättare för den 32-årige prästen Fredrik Adolf Lönner och hans 16-åriga brud Catherine Winfield. Prästen Lönner lät Svenska kyrkan i Gustavia köpa och bekosta sju slavar för sitt hushåll. Han blev senare kyrkoherde i Hudiksvall, dit han tog med sig två av slavarna.

Rosensvärd blev aldrig frisk från sin tuberkulos. Han dog på Nevis och förre fänriken Berghult tog sig an guvernörskapet. I februari 1819 skrev Karl XIV Johan under dokumenten som befordrade Berghult till löjtnant och legaliserade hans roll som interimistisk guvernör i väntan på att en mer kvalificerad kraft skulle skickas från Sverige.

Rosensvärd går inte till historien som någon av de stora statsmännen. Hans rapporter till Stockholm var mest gnäll och det visade sig efter hans död att han var hårt belånad.

Han hade kritiserats i den lokala pressen och Berghults kanske största politiska insats när han tillträtt var att införa censur. Han krävde att allt material som skulle publiceras av tidningen The Report of St Bartholomew först godkänts av guvernören.

Den politiska oppositionen insåg att Berghult inte var någon riktig politiker. Okänd och obetydlig och utan all auktoritet och makt utöver den han själv förskaffade sig, skriver Per Tingbrand i boken Who was who in St Barthelemy during the swedish epoch?

I augusti 1819 avlöstes Berghult av Johan Norderling som återvände till St Barthelemy där han redan tidigare verkat i administrationen. Strax efter Berghults hemresa drabbades St Barth av en kraftfull orkan och Norderlings insatser i orkanens kölvatten gjorde honom till den kanske populäraste guvernören under hela svensktiden.

Johan Norderlings häst skenade då klockorna klämtade i ett brandlarm en februaridag 1828. Han föll av och dog i sviterna av sina skador.

Carl Fredrik Berghult återvände till Sverige, utsågs till kapten i armén och gifte sig med Anne Charlotte Ritterberg, en prästdotter från Tanum. Han avled 1834.

- Det sägs att Carl Fredrik Berghult kom ur enkla förhållanden och inledde sin militära karriär som trumslagarpojke, berättar Lennart Berghult i Grums som är släkting i rakt nedstigande led.

Sverige behöll kolonin i Västindien i 94 år. När slavhandeln förbjudits i det ena landet efter det andra tunnade handeln ut i Gustavia och till slut var St Barthelemy bara en stor kostnad för Sverige, som övertalade ett motvilligt Frankrike att ta tillbaka ön.

Sverige hade förbjudit slavhandel redan 1813, men detta fortsatte på St Barth, som i princip var kungens egendom fram till 1844. Då friköptes alla slavar, 523 personer, av den svenska kronan.

Under Berghults tid som guvernör kunde en annons i The Report of St Bartholomew (4 januari 1819) se ut så här:

”Nästa torsdag blir det auktion i källaren under The government house. Gustaf Ekerman försäljer då portvin från Madeira, vin från Malaga, champagne, gammal rom och vissa andra varor. Dessutom ska han sälja sju slavar: Lamb, en man som är 20 år, William, 14 år, London, 16 år, Charlotte, 35 år, Fattima, 20 år, Emelie, 38 år och Diannah, 2 månader.”

Sverige lämnade tillbaka St Barth till Frankrike 1878. För att ta över kolonin krävde fransmännen att en majoritet av öborna ville detta. En folkomröstning genomfördes. 351 röstade för en återgång till Frankrike. En, handlaren Wellington Sicard, röstade för att ön skulle förbli svensk.

Trots att det är så länge sedan som 1878 som Sverige lämnade St Barth finns det svenska närvarande och intresset för detta har fått en renässans i takt med ökad turism. Det svenska arvet har gett St Barth en unik historia i Karibien.

Jämnt 100 år senare seglade en 23-årig Lennart Berghult över Atlanten till St Barth.

- Vi firade jubiléet med att hissa den svenska flaggan på de gamla forten, men greps av franska gendarmer och hamnade i finkan. Det var mest ett roligt upptåg alltihop, berättar han.

Baren Le Select, bara något kvarter från hamnen, har i många år varit en träffpunkt för svenskar på besök. Marius Stackelborough, som blev 98 år tog under decennier hand om svenska turister och seglare på St Barth. Han var den som pratade Lennart Berghult ur finkan. Marius Stackelborough avled nu i sommar.

Gatunamnen är på såväl franska som svenska. Rue de la Suède kallas till exempel också Artillerigatan, Rue du Générale De Gaulle heter Östra Strandgatan.

Sedan tio år tillbaka sitter det informationsskyltar på en rad olika platser som berättar på franska, engelska och svenska om de byggnader och minnesmärken som finns kvar från den svenska tiden.

Här finns svenska huset som byggts av tegel från Höganäs som fraktats dit som ballast i segelfartyg. Av den gamla guvernörsbostaden finns bara den stenmurade bottenvåningen kvar. Orkaner har med jämna mellanrum svept över kullarna på St Barth och förstört byggnader och hem.

Det numera gul- och rödmålade svenska prästbostället på Rue du Roi Oscar II skadades svårt när en orkan drabbade ön 1819. Porten flög ut, taket skalades av och utedasset flyttades en bra bit bort och förstördes. Allt reparerades dock och den siste svenske prästen på St Barth, Carl Olof Carlsson, använde huset både som bostad och som skola.

Hamnen i Gustavia ramas in av Fort Gustaf på den östra sidan och Fort Oscar på den västra. Nedanför Fort Oscar ligger det nuvarande kommunhuset och utanför det vajar såväl den franska trikoloren som den svenska flaggan och EU-flaggan.

Längre söderut från Fort Oscar ligger Fort Carl, eller åtminstone den stenlagda gårdsplanen som är det enda av resterna av förskansningen. Härifrån har man en strålande utsikt över den lilla stranden Shell Beach strax nedanför. Det går en kort led upp mot platsen och halvvägs upp står ett av de giftiga manzanillaträden med en utförlig varningsskylt.

Tittar man österut från Fort Carl ser man den gröna svenska klockstapeln. Den byggdes 1799 som en ersättning för det dåliga tornet på Sophia Magdalena, den protestantiska kyrka i korsvirke som fram till 1857 låg strax nedanför. Kyrkan, som var ett av de första byggnadsverken som svenskarna tog itu med i den nya kolonin förstördes i en orkan 1837 och revs tjugo år senare. Det är bara klockstapeln som står kvar som ett landmärke.

Den senaste kraftfulla orkanen i Västindien, Irma, som i september 2017 drabbade bland annat den nordliga grannön St Maarten med full kraft, anställde en hel del förödelse också på St Barth. Kommunikationerna bröts, hamnen svämmade över och vägarna blev oframkomliga.

Vill man ta en virtuell promenad runt ön utan att resa dit finns det idag en app som utvecklats av studenter på Skånes Yrkeshögskola och finansierats av det svenska S:t Barthélemysällskapet.
 

Den gamla svenska lärarebostaden i Gustavia på St Barth.
Den gamla svenska lärarebostaden i Gustavia på St Barth.
Läs hela inlägget »
Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.
Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.

Ikväll har SVT premiär på serien Jakten på en mördare som bygger på de mordfall som löstes under kommissarie Per-Åke Åkessons ledning i Kristianstad under 1990-talet. Jag har skrivit en lång reportageserie i Kristianstads Journalen om mord i nordöstra Skåne.

Berättelsen om kommissarie Åkesson finns också i boken
Brokiga Blad ur Kristianstads historia som gavs ut under 2020.

Detta är historien om Helen- och Jannicamorden och mördaren Ulf Ohlsson.



Den 4 augusti 1989 stod jag i köket hemma hos det medelålders par som drev Statoilmacken i Hörja, strax norr om Hässleholm, och rapporterade i telefon direkt i lokalradions middagsnyheter.
Det hade hittats en ung kvinnokropp, och polisen hade spärrat av parkeringsfickan vid Vedema strövområde, bara några kurvor söderut på riksväg 24.
Det kallades Jannicamordet.
Redan samma dag kopplade polisen ihop mordet på den 26-åriga Jannica Ekblad med mordet på den tioåriga Hörbyflickan Helén Nilsson, som hittats död påsken samma år.
Men det dröjde till den 23 juni 2004 innan de slutligen kunde konstatera att de hade haft rätt. DNA-tekniken hade utvecklats och frysta DNA-material från de båda mordoffren kunde knytas till en och samma man – Ulf Olsson.
När mordutredningen i Helénfallet slutligen klarades upp var det den mest omfattande utredning som gjorts i ett svenskt mordfall, näst Palmemordet.
Det var tiotusen förhör, femtiotusen sidor av spaningsrapporter, förhörsprotokoll och andra dokument.
Mordet på Helén Nilsson var ett långvarigt trauma.

Sedan kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson sidsteppats från sin chefsposition, och hamnat ute i kylan i kölvattnet av sammanslagningen av länspolismyndigheterna i Skåne, öppnade han på eget bevåg pärmarna igen. Mest för att ha något att göra.
Det var en deprimerande läsning.
Åkesson kartlade alla identifierade män, från tonåringar och upp i åldern, som befann sig i byn och framförallt i närheten av den lågprisbutik i Hörby där Helén Nilsson sist sågs, den dag och tid hon försvann.
Resultatet av kartläggningen blev skrämmande.
Då männen körts i polisens register visade det sig att det vid just det tillfället hade rört sig minst tio kända pedofiler och ytterligare lika många som beskrevs ha avvikande sexualliv och tidigare varit våldsamma.
Detta i ett samhälle med kanske 7-8000 invånare.
Många av dem hade redan förhörts. En del hade anhållits och någon hade till och med suttit häktad, misstänkt för mordet på den lilla flickan. Pressen hade mer än en gång trott att mardrömmen skulle vara över.
Ett urval av Aftonbladets rubriker visar hur utredningen under åren pendlade mellan hopp och förtvivlan:

31 mars 1989 – 35-årig man: Skvallret pekar ut mig som mördaren.
10 maj 1989 – 45-årig man anhållen för mordet på Helén.
25 juli 1989 - 30-årig man anhölls efter nya förhör.
10 maj 1991 – Ungkarl misstänkt för mordet på Helén.
3 december 1992 – Känd våldtäktsman förhörs om morden på Helén och Jannica.
13 mars 1992 – Utredning om satanistsekt som kan ha mördat Helén Nilsson.
28 juli 1993 – Polisen vill förhöra 46-årig bonde om Helén-mordet.
18 augusti 1993 – Sexbrottsling hörs om mordet på Helén.
16 december 1993 – 35-årig man anhållen för mordet på Helén Nilsson.
3 april 1996 – Seriemördaren Thomas Quick, 45, granskas nu för mordet på tioåriga Helén Nilsson från Hörby.
24 april 1997 – Morden på Helén och Jannica på väg att klaras upp.
25 juni 1997 – Den 43-årige tvåbarnspappans alibi är spräckt. Han anhölls för mordet.
8 maj 1998 – 46-årig man på sannolika skäl misstänkt för mordet på Jannica. Kan också ha mördat Helén Nilsson.
20 januari 2000 – Är 53-årige smygtittaren Heléns mördare?
28 juni 2000 – Pensionären erkände att han var med då Helén Nilsson mördades. Erkännandet spelades in.
30 oktober 2002 – Dömd pedofil anhållen för mordet på Helén Nilsson.

Att Thomas Quick virvlade förbi i utredningen var kanske inte så konstigt just då. Han erkände ju både det ena och det andra som han frågades ut om.
Mer häpnadsväckande var då istället när en psykoterapeut fick för sig att en ritualmördande satanistsekt låg bakom mordet och en förståndshandikappad kvinna utsattes för långvarig terapi i syfte att plocka fram så kallade bortträngda minnen kring detta.
En annan bisarr händelse som sattes under ljus i samband med utredningen var när en 38-årig pedofil, och före detta porrfilmsskådis, i början av 90-talet lockade ut småpojkar i skogen utanför Hörby, fick dem att klä av sig, leka i gyttja och filmas.
Per-Åke Åkesson var också en hälarliga med anknytning till en kyrklig frivilligorganisation på spåren i samband med utredningen.

Den dömde pedofilen som togs in av polisen på hösten 2002 häktades, liksom sin kusin. Journalister åkte till Hörby och frågade byborna hur det kändes när nu mordet uppenbarligen var uppklarat.
- Jag visste att han inte var Guds bästa barn, men det här hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, sade en före detta flickvän till den anhållne, i Aftonbladet.
Tidningen vände ut och in på hans ekonomi, redovisade obetalda parkeringsböter, TV-avgifter och uteblivet underhållsstöd, men polisen släppte de båda kusinerna då den tekniska bevisningen inte höll och förhören inte ledde någonstans.

Det var den 20 mars 1989 som Helén Nilsson skulle träffa några av sina vänner vid en lågprisbutik mitt i Hörby. Hon mötte dem aldrig. Sex dagar senare hittades hon död i en svart plastsäck en bit norr om Tollarp. Tioåriga Helén Nilsson hade våldtagits och blivit utsatt för mycket grovt våld mot huvudet.
Det var ett vidrigt dåd.
Utredningen leddes av kriminalpolisen i Eslöv. Spaningsledare var kommissarie Alf Andersson. Han kom ingenstans.
I boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman, berättar Per-Åke Åkesson i Kristianstad, att utredningen vimlade av spaningsuppslag som var helt obearbetade. Hundratals spår som aldrig följts upp.
Den 4 augusti samma år hittades så 26-åriga Jannica Ekblad död, söder om Hörja. Hon hade utsatts för samma sorts besinningslösa våld mot huvudet, sannolikt tillfogat med hjälp av ett järnrör, strypts med en tunn nylonlina, och också våldtagits.
Både det sätt som kropparna hade behandlats på, och hur de sedan hade förpackats, tydde på samma gärningsman. De polistekniker som var med vid båda fynden var övertygade om att det var en och samma mördare. Men olika polismyndigheter utredde, på vars sitt håll.
På tejpen som höll ihop plastsäckarna hittade teknikerna hårstrån. Sperma hittades i båda flickornas underliv. Polisteknikerna visste att de ännu inte kunde använda sig av den gryende DNA-tekniken, men valde förutseende nog att frysa in DNA-material för framtida möjligheter.

När så DNA-tekniken i början av 2000-talet hade utvecklats, och Per-Åke Åkesson bestämt sig för att gå till botten med utredningen, så sammanställde han en lista på 28 män som skulle topsas, alltså få möjlighet att lämna ett DNA-prov för jämförelse. Ett prov som många såg fram emot då det slutligen skulle avföra dem ur utredningen.
Monica Olhed, en av Åkessons medarbetare, hade på en fest något tidigare fått tips om en märklig man som hon prompt också ville skulle testas. Han hette Ulf Olsson och hade bott i Hörby vid tiden för morden, men senare flyttat till Vimmerby.
Olsson blev nummer 28 av de 29 män som topsades. Monica Olhed åkte själv till Vimmerby och medger i en artikel i Dagens Nyheter att hon faktiskt blev lite besviken då han så välvilligt ställde upp och lät sig topsas.
- Jag tolkade det nog som att han inte hade med mordet att göra, säger hon.
I samma artikel säger polisprofessorn Leif GW Persson att man ska vara glada att Olsson lämnade ett frivilligt prov, för om han hade nekat, är det inte säkert att åklagaren hade kunnat tvinga honom. Misstankarna var vid det här tillfället synnerligen vaga och byggde enbart på lite skvaller på en fest. Men Monica Olhed hade tagit tipset på allvar, trots att hon fått det då den dömde pedofilen satt häktad.
- Hon borde stå staty utanför polishuset, säger Leif GW Persson.
Resultaten från topsningarna strömmade in och resultatet var negativt, tills Ulf Olssons prov jämfördes - då blev det bingo!
Samma kväll som resultatet nådde polisen hämtades en lindrigt nykter Ulf Olsson i Vimmerby och fördes till polishuset i Kristianstad. Parallellt med förhören försökte man nu i detalj ta reda på vem denne Ulf Olsson var.
Han nekade ihärdigt. Han förstod inte varför han var misstänkt och han kunde inte begripa hur hans sperma hade hamnat i såväl Heléns som Jannicas kropp.
Polisen grävde upp gårdsplanen vid hans före detta fritidshus utanför Höör och trots att golv lagts om och väggar målats kunde skickliga polistekniker hitta blod bakom golvlister som visade sig komma från Jannica.
Nu kunde Ulf Olsson knytas till båda kropparna och dessutom hade det med säkerhet konstaterats att Jannica Ekblad hade slagits ihjäl i Olssons stuga.
Ulf Olsson fortsatte neka. I sin bok Utan rättssäkerhet skriver han själv:
”Tiden som häktad har varit jobbig. Man får en massa skit. Anklagelser, misstankar, påståenden och annat ramlar över dig utan att du begriper något…”

En av polisens tekniker som undersökt Olssons lägenhet i Vimmerby hade hittat ett SIM-kort till en mobiltelefon. Med det hade han kunnat konstatera att det, en knapp månad innan Olsson hämtats i Vimmerby, hade ringts ett samtal till ett nummer i Malmö som ledde till en pensionerad polis som hette – Per-Åke Åkesson!
När Per-Åke i Kristianstad ringde Per-Åke i Malmö fick han höra något otroligt. Nämligen att någon hade ringt honom och erkänt morden på de båda flickorna. Per-Åke i Malmö hade noterat vad som hade sagts. Uppringaren hade först frågat efter Alf Andersson, som var mordfallets förste spaningsledare. Sedan hade han sagt: ”Det gäller Helén. Ja, Helén i Hörby och Jannica. Jag tog dem båda.” Per-Åke Åkesson i Malmö hade också noterat mobilnumret och tiden för samtalet och hört av sig till kriminaljouren.
Trots att någon ringt in och erkänt de båda morden och tipsaren till och med kunde ge dem ett telefonnummer lyckades polisen schabbla bort tipset. Det nådde inte Per-Åke i Kristianstad förrän Olsson redan satt häktad.
I samma veva som telefonsamtalet ringts från en mast i närheten av Kalmar centrum, skickades ett brev till Alf Andersson i Eslöv med en diskett med tidningsartiklar kring mordet. Posten räknade ut att brevet skickats från Kalmar.
Alf Andersson hade tidigare flera gånger fått samtal, och brev, från en som erkänt morden, men de hade aldrig kunnat spåras.
Nu blev Ulf Olssons mobiltelefon och dess trafik ytterligare bevis mot honom. Ett planterat bevis anser Ulf Olsson och hans kvinnliga kusin när de tillsammans skriver hans vitbok.

I april 2005 dömdes Ulf Olsson, trots fortsatt nekande, till livstids fängelse för mord trots att han konstaterats ha en psykisk störning. Domen överklagades och i hovrätten dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Den 10 januari 2010 klockan fem på morgonen skrev han under rubriken Epilog på sin blogg Utan rättssäkerhet ett långt inlägg som han avslutade:
”För min egen del har jag absolut ingenting att se fram emot eller att leva för, utan jag kan ta läkare och psykologer på orden. Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död.”
Bara en kort stund senare hittades han död i sin cell på rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han hade hängt sig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.
Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.

Då jag just nu skriver på ett reportage om Djävulsön så knycker jag en del ur kapitlet om Franska Guyana i min kommande bok om Karibien. Just det här handlar om fångtransporterna ö ver Atlanten som får stort utrymme i filmerna om Papillon.

Resan till Franska Guyana är för Papillon ingen resa utan en transport. Som ett kolli bland många andra fraktas han över Atlanten från hamnen St Martin på Île de Ré på den franska västkusten till uppsamlingslägret i St Laurent du Maroní.

Fångtransportfartyget heter La Martinière och är en ökänd skorv på omkring 5 000 ton. Fransmännen fick fartyget efter det första världskrigets slut. Det tillhörde då Österreichische Lloyd i Trieste, och hette Douala innan det döptes om.

Luc Dornain, journalist på den franska tidskriften Détective, tar sig ombord som kökshandräckning på en resa till fångkolonin för att kunna berätta hur det verkligen är ombord. Kolonialkontoret har nekat tidningen att få skicka med en journalist. Luc Dornain väljer istället att wallraffa. Detta är något år innan Papillon skickas iväg på samma resa.

Hans reportage i text och bild på fångarnas liv ombord får stor uppmärksamhet i Frankrike när det publiceras i april 1931 och det sägs att debatten som följer såväl förbättrar villkoren ombord som blir början på slutet för fångkolonierna, som dock dröjer ytterligare ett tjugotal år. Detta fasans skepp huggs upp strax före jul 1955.

Överfärden med La Martinière får stort utrymme i båda Papillonfilmerna medan Charrière själv avverkar den mycket kortfattat på bara någon sida i sin bok.

”Resan varar arton dagar. Ett enda olycksfall. En natt väcks alla av ett ohyggligt vrål. En karl hittas död med en stor kniv mellan skuldrorna. Kniven har perforerat hängmattan underifrån innan den trängt in i honom.”

I Norrskensflamman förekommer en artikel om den franska fångkolonin strax före jul 1909. Kanske i kölvattnet på Dreyfusaffären en handfull år tidigare. Även här finns en skildring av fångtransporten över Atlanten.

”Fartygsresan är angenäm och vederkvickande. Men förbrytaren, som dit deporteras, uppfattar intet av havsresans nöje och landskapets skönhet. Straffångarne äro som vilda djur, innestängda i järnceller på fartyget. De bevakas strängt och få varje dag endast en halvtimmes tid njuta litet frisk luft, vilket är tillräckligt nog för att komma dem att känna det rysliga i deras öde. De äro fullt medvetna om att i deras celler äro anbragta rör, som med strömmar av rök skulle kväva dem vid första försök till myteri.”

Läs hela inlägget »

Det är en ren händelse att det blir ännu ett inlägg från en kyrka. Jag är inte den som brukar besöka kyrkorummen, men här gjorde jag ett undantag för ett reportage i Kristianstads Journalen för något år sedan.

Kristianstad har kallats för Skånes danskaste stad och kommunen har genom alla år stolt flaggat med den danske kungen Christian IV:s monogram.

Hans profil återfinns varje dag i Kristianstadsbladets logotype, skolor och hotell är uppkallade efter honom och i en nisch i fasaden till det gamla rådhuset står han själv och låter blicken spela över Stora Torg.

Men handen på hjärtat, när hälsade du på honom senast?
Då menar jag inte att du vinkade till Thorvaldsens staty, som för övrigt bara är en mindre kopia av den riktiga, utan att du verkligen hälsade på hos honom och familjen.

Det är inte så långt dit där han bor och du kan ta tåget så det blir utrymme för en stunds hygge i det gamla landet också.

Christian IV har ett stort rum i domkyrkan i Roskilde och det är bara att kliva på.

Han ligger i en svart kista med sirliga silverbeslag. En förfärlig massa änglar pryder kistans sidor, där två lejon med mansansikten håller upp det danska statsvapnet, eller om det kanske är kungens egen vapensköld. I kistan vilar de jordiska resterna av den, åtminstone i efterhand, folkkäre Christian IV, vår stads grundare.

Den är inte överdådig, men äger ändå en försiktig prakt.

Kistan står mitt i rummet framför en målning av Kristus, av konstnären Wilhelm Marstrand. Jesus håller upp handen till hälsning och en gulorange aura lyser om honom, där han står och välkomnar kungen till himmelriket.

En bit bakom kistan står originalstatyn av Berthel Thorvaldsen, den som kopierats till rådhuset vid Stora Torg. Originalet är betydligt större och ger mer tyngd och pondus åt kungen. Den ena handen vilar på värjan, den andra håller i hatten. Med de eleganta plymerna i hatten kan han lätt tas för en av Dumas tre musketörer. Eller är det mästerkatten i stövlar han liknar?

Jag har sagt det förr och säger det igen: han ser lite ledsen ut, eller i alla fall melankolisk, denne vår kung Christian, i Thorvaldsens tappning.

Så innebar heller inte hans rekordlånga regering att välståndet ökade hos den gemene dansken. Tvärtom. När Christian IV:s tid vid makten närmade sig sitt slut så översatte folket hans valspråk RFP till Riget Fattes Pengar. I verkligheten stod bokstäverna för Regna Firma Pietas (fromhet styrker rikena).

I Christian IV:s kapell i domkyrkan, uppfört omkring 1620 under ledning av Lorentz Steenwinckel (som inom parentes sagt samtidigt jobbade med att bygga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad), står ytterligare en rad kistor. Familjen är samlad. Där ligger hans första maka Anne Katerine av Brandenburg, deras förstfödde, den utvalde prinsen, kronprinsen Kristian, en fetlagd vällusting som söp ihjäl sig under en kurortsvistelse i Tyskland 1647, året innan hans far dog. Här ligger också sonen Fredrik III som höll sig nykter och var ärkebiskop i Bremen tills brorsan dött. Då insåg han att han kunde bli kung och lämnade prästbanan. Slutligen är också Fredriks maka, Sophie Amalie, på plats i familjekapellet. Fredrik III och Sophie Amalie fick bland annat en dotter, Ulrika Eleonora, som gifte sig med Karl XI och blev svensk drottning, och mor till Karl XII.

Christian IV var alltså morfars far till Karl XII, om du inte räknat ut det.

Konstprofessorn Wilhelm Marstrand står också för de andra målningarna i rummet. Det är bland annat den kända avbildningen av kungen där han stod i rök och damm under slaget vid Kolberger Heide, 1644. Ombord på fartyget Trefaldigheten träffas kungen av en svensk kula och mister synen på ena ögat. Det är en ståtlig hjältetavla och även om manskapet hurrar för kungen och fosterlandet så ser kungen själv betänksam ut.

Tanken slår mig och jag undrar om Christian IV hade depressioner.

Det finns ytterligare en målning av Marstrand i rummet. Där spelar kungen rollen som rättvis domare i ett förfalskningsmål.

Roskilde domkyrka har en lång historia och det var vikingahövdingen Harald Blåtand som först byggde kyrka på platsen. I en pelare i kyrksalen troddes kvarlevorna av Blåtand finnas, men det har visat sig att det är nys. Harald Blåtand fördes av allt att döma till Jomsburg i Polen när han var döende och begravdes där någonstans. I en annan pelare däremot finns kvarlevorna av en annan berömd skånsk viking – Sven Estridsen, den ende vikingakung jag hittat som fick sitt efternamn efter mor, och inte far.

Mitt i kyrkan ligger drottning Margrethe I. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och blev drottning över hela Norden – från Grönland till Finland till Jylland.

Hon var mycket intresserad av det svenska helgonet Birgitta och kanske är det därför som det också finns ett Heliga Birgittas kapell i kyrkan i Roskilde.

Under Margrethes gravkor har en del andra kistor stuvats in genom århundradena, bland annat ligger amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, begravd där. Han etablerade Danmarks handelsstation i Trankebar i Indien på Christian IV:s uppdrag, men det är som man brukar säga en annan historia.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark
Old swedes church, Wilmington, DE
Old swedes church, Wilmington, DE

I natt är det presidentval i USA. När Reagan besegrade Carter 1980 var jag i Delaware för att besöka den gamla svenskkyrkan i Wilmington, det som en gång var Fort Christina.
När nu Biden utmanar Trump tillbringar han valnatten i Wilmington, DE. Texten är hämtad ur min bok Lost Springs (2005) och försiktigt redigerad.


På väg i buss från Norfolk i Virginia över Chesapeake Bay Tunnel and Bridge, mot Maryland och Delaware, de riktigt gamla svenskbygderna, grunnar jag på en historia som farmor berättade från sin barndom.
Farmor Ester trodde livet igenom att hon var arvtagare till Springers miljoner.
Jag vet bättre men jag nändes aldrig berätta sanningen för henne.
Springerarvet var på 18 miljoner, eller åtminstone farmors andel, om jag minns henne rätt.
Tjugoettåringen Carl Christoffersson Springer kidnappades i London och fördes till Amerika som slavarbetare på tobaksplantagerna i Södern.
Carl Springer hamnade i Virginias tobaksdistrikt. I ett brev hem till sin mor skriver han i juni 1693 att livet på plantagen var hårt och hans ”herre” och ägare var en ful typ. Jobbet var strängast på vintern då han röjde mark för nya tobaks- och majsplanteringar som sedan skulle odlas upp under sommaren.
Springer var en plikttrogen, energisk och disciplinerad slav vilket innebar att han efter fem år lyckades arbeta sig ur sin ofrivilliga anställning. Med fribrev på fickan begav han sig till den nybildade svenska kolonien ”New Sweden” och Fort Christina, vid Delawareflodens mynning, en bit söder om Philadelphia.
Han hade av en händelse hört talas om den svenska besittningen, som grundades redan 1638.
När den förre slaven Carl Springer väl kom till Fort Christina blev han snart uppskattad. Inte bara för att han pratade både svenska och god engelska, kunde läsa och räkna som vilken studerad herreman som helst, utan inte minst för att han faktiskt ägde en postilla på svenska. Eftersom kolonin tillfälligt sinat på prästerskap fick han tills nya svartrockar rekvirerats från det gamla landet axla rollen som den lilla svenska församlingens herde, predikant och kyrkoskrivare.

Carl Springer blev en välsedd medborgare, om än kanske inte rik i ordets mest pekuniära betydelse. Han blev däremot en auktoritet, en ansvarsfull och betrodd ämbetsman.
Kolonins förste riktige kändis.
Allting har en ände och Carl Springers kom 1738 då han avled i en ålder av 80 år.
Det dröjde till omkring 1909 innan han började spöka på allvar hemma i Sverige.

Farmor Ester, som bara var en jänta på tre-fyra år, med långa flätor och stora blåa ögon, mindes så länge hon levde hur två allvarliga och välklädda män från Stockholm anlände till Marsvinsholms järnvägsstation och sökte upp hennes far, Johan Sjöstrand i Ensligheten.
De var advokater från Stockholm och de var ute för att finna de rätta arvingarna till det stora Springerarvet.
Jag föreställer mig att farmorsfar Johan rev sig håret och hur farmorsmor Elise nervöst flätade sina fingrar i köket när miljonerna kom på tal. Och hur Johan efter en övertygande föreläsning skrev på papperna och därmed gjorde anspråk på miljonarvet efter den före detta slaven. Det undanstoppade skrinet plockades fram och de fina herrarnas arvode på imponerande 200 riksdaler betalades ut.

Samma eftermiddag steg de på tåget i Marsvinsholm. I Ensligheten var det fest den kvällen.
Herrarna från Stockholm hördes aldrig mer av i den här delen av Skåne. Däremot fortsatte deras turné på andra håll i Sverige.

En annan sida av historien rullades upp för mig på svartvit mikrofilm i Delaware Historical Society i delstatens huvudstad Dover. Hur förslagna bedragare rest runt och lurat godtrogna småbönder på deras besparingar.
Historien poppade dessutom upp igen i Blekinge 1937. Då bildades till och med en förening för att tillvarata de svenska Springerättlingarnas intressen. Då konstaterades att det 1909 hade rört sig om 90 miljoner dollar. Nu kanske det var uppe i en miljard spekulerade den 54-årige torparen Johan Emanuel Karlsson i Stubbetorp i Lösens socken.
- Först ska jag friköpa mitt torp, filosoferade han i Blekinge Läns Tidning den 5 mars 1937.

En dåtida förtrupp till dagens internetbaserade bedrägeriförsök där änkorna till stormrika politiker och företagsledare i företrädesvis Afrika nu behöver hjälp med att flytta miljoners miljoner från spärrade konton. Givetvis mot en rejäl ersättning på bara det en mindre förmögenhet. Om de får tillgång till ett kontonummer, så...
Har vi hört det förr, eller?

Jag reste vidare till Wilmington i Delaware, där Carl Springer en gång verkat i den gamla svenska kyrkan. Jag anlände sent den novemberkväll då Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter i presidentvalet och Amerika under en natt vreds trekvarts varv högerut.
Eftersom gatorna runt hotellet hade slående likheter med de ruffiga miljöerna i TV-serien ”Hill Street Blues”, avvaktade jag nästa dags morgonljus för min kyrkliga exkursion.
Den första stenen till ”Holy Trinity Church” i Wilmington, eller som vi säger i Kristianstad, Heliga Trefaldighetskyrkan, lades lördagen den 28 maj 1698. Och den fjärde juli året därpå, 1699, hölls den första gudstjänsten i den nya kyrkan, som sedan dess kallats ”Old Swede’s Church”.
En skir höstdag 281 år senare stod jag i kyrkan och glodde.
Tillsammans med en förvirrad kyrkovaktmästare lyckades detektivarbetet, att, i en nisch i den södra ytterväggen, under en driva ljust gula höstlöv, två spretiga krattor och en skruttig gräsklippare, lokalisera gravstenen med inskriptionen – Carl Christofferson Springer.
Slaven som brutit mark för Virginias odlingar. En ofrivillig pionjär med hacka, spade, spett och röjsåg i den tidiga amerikanska tobaksindustrin, en seg och stark Marlboro Man, men också en ambitiös yngling som förvandlades till en lärd Gudsman med postilla och en god portion nedärvd Oxenstiernsk tjänstemannaiver i den tidiga svenska kolonin vid Delawarefloden.
Mannen som tvåhundra år efter sin död, på andra sidan jordklotet, tänt så mycket hopp om outsägliga rikedomar.

I över 80 år väntade farmor Ester på förmögenheten.
Nu tar det tjugo sekunder att skrapa bort förväntningarna på en trisslott.

Gravstenen över Carl Christofferson Springer.
Gravstenen över Carl Christofferson Springer.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa
Sam Sword.
Sam Sword.

Nyhetsrapporter om en jordbävning i Turkiet kom ikväll. Moder Jord har alltid varit nyckfull. I somras var det 25 år sedan Montserrat i Karibien drabbades av vulkanutbrott som förändrade livet på denna Karibiens smaragd. Jag besökte ön i mars. Reportaget har stått att läsa i tidningen Kvällsstunden.

En rökpelare stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. Svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, är påtaglig när man kommer nära.

- Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, en öbo som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.

Smeknamnet är också en blinkning till Irland då många av de tidiga vita kolonisatörerna på Montserrat var irländska katoliker som på 1600-talet flydde undan förföljelser på St Kitts & Nevis. När jag åker dit i början av mars närmar det sig St Patricks Day och strömmen av återvändare som kommer för att fira växer dag för dag. Det bor idag fler Montserratbor i London än på ön.

För 25 år sedan slog katastrofen till och förändrade livet för dem alla.

Den 18 juli 1995 vaknade vulkanen, fick sitt utbrott och fördrev både öbor och jetset. Än idag är nästan två tredjedelar av ön övergiven och delvis stängd för besökare. Den gamla huvudstaden Plymouth ligger under aska och övergivna hus kantar de vägar som är öppna.

Vulkanen hade vilat i mer än 300 år då utbrottet överraskande kom 1995. Ingen förutsåg katastrofen.

Det första utbrottet för 25 år sedan följdes av fler. Det största och allvarligaste två år senare. Det var den 25 juni 1997 som en serie explosioner skakade berget, kratern föll ihop, en tio kilometer hög askpelare reste sig och det heta flödet av pyroklastisk ånga och gaser svepte längs vulkanens sidor, tog nitton personers liv och skadade fem allvarligt.

Det nya utbrottet var inte helt överraskande, varningar hade utfärdats, men många människor hade valt att bo kvar i vulkanens skugga. De fanns ingen annanstans för dem att ta vägen, de hade jordbruk, kanske boskap, att ta hand om.

Sedan dess har berget varit aktivt. Mer än 12 000 invånare har lämnat sina hem. I dag bor kring 4 000 personer på ön.

Sam Sword var själv en av de som lämnade.

- Vi har brittiskt pass så många flyttade till England. Jag också och mina barn bor kvar i Europa, men jag ville tillbaka hit. Detta är mitt hem, säger han.

Hans riktiga hem på Montserrat, huset där han bodde före utbrottet, kan han emellertid inte återvända till. Inte för att bo. Inte än, men han hoppas att han någon gång ska kunna renovera det, lyfta det ur askan och flytta tillbaka.

I Sams mörkblå van rullar vi samtalande sakta söderut på de smala vägarna. Först kör vi upp mot vulkanobservatoriet, som ligger på en klipphylla en bit nordväst om vulkanen på Soufrière Hills.

Den här dagen är varningsnivån en etta. Lägsta graden. Men den innebär ändå att nästan två tredjedelar av ön är stängd för besökare och att vattnen alldeles utanför öns östra och sydvästra del bara är öppna dagtid för båttrafik. I dag är inte vägarna blockerade av polisspärrar, men alla vet hur långt och var man får köra. Ingen vet hur längre restriktionerna kommer att finnas kvar.

Vi kör fortsatt söderut mot Richmond Hill i sydväst, nästan rakt väster om vulkanen. Det är en höjd där man kan se ut över den forna huvudstaden Plymouth. Det var just här som askan och ångorna letade sig ned längs berget och begravde husen, ett efter ett.

Jag ser tak på tak i ett platt grågrönt landskap som skalats av på träd och större växtlighet.

Förutom den påtagliga svaveldoften, som jag tycker är hotfull men Sam tolkar som trygghet, är det en alldeles underbar dag i Karibien. Ljusblå himmel, svag vind och en temperatur kring 25 grader.

Vi står utanför entrén till Four Seasons Hotel. Det var kanske det största hotellet före katastrofen som slog av turistströmmen och förvandlade den vackra ön till ett spöklandskap.

Trots att hotellet låg i utkanten av askfältet ligger drivor av den grå vulkanaskan överallt. Mycket har hårdnat. I receptionen står en demolerad räknemaskin kvar på disken, liggaren är uppslagen. Kanske tillrättalagt för att skapa undergångsstämning för de katastrofturister som hittar hit. Men det känns inte så. Det känns bara tyst och övergivet. Sam och jag skrotar runt i det före detta hotellet en stund. Kikar in i sov- och badrum. Takfläktarna har smält, det står en sko i ett rum och på baksidan har växtligheten börjat frodas i askan som fyllt ut swimmingpoolen. Det är bara den kaklade ramen kring den före detta bassängen och den kromade stegen som leder ned i röran som avslöjar att här låg soldyrkande bikinibrudar och badshortsboys och sippade drinkar för inte så länge sedan.

Inte minst blev Montserrat populärt sedan Beatlesproducenten George Martin byggt sin AIR studio där. Han hade förälskat sig i ön och skaffat ett hus där. 1979 invigdes inspelningsstudion som under ett decennium drog den ena världsartisten efter den andre dit. Paul McCartney, Elton John, The Rolling Stones, Lou Reed, Eric Clapton… Listan kan göras lång.

Här fanns en avkopplande miljö i ett härligt klimat och långt från stress, storstäder och autografjagande stalkers. Det varade till 1989 då orkanen Hugo svepte in över ön och förstörde studiolokalerna. När sedan vulkanen vaknade fanns inte ork eller möjlighet att bygga upp verksamheten igen.

Vi kör uppför den smala backen för att se studion. En liten rovfågel, en kittyhawk, sparvfalk, sitter på en stolpe och glor nyfiket på oss.

Fastigheten är omgärdad av staket. Det sitter skyltar om att det av säkerhetsskäl är förbjudet att ta sig in på området. Byggnaderna är bara fallfärdiga ruiner. Jag stirrar på ännu en övergiven swimmingpool. Skillnaden är att den här är full av brungrönt vatten och att här vet jag att Mick Jagger, Elton John och Paul McCartney suttit vid poolkanten.

Den gård som familjen Martin bodde i och fortfarande äger, Olveston House, finns kvar. Den ligger i ett område som varken vulkan eller orkan förstört.

George Martin startade genom sin stiftelse en insamling för att hjälpa öborna efter katastroferna och pengarna användes till att bygga ett medborgarhus som flitigt används idag.

När vi lämnar studion säger Sam att han ska visa att vulkanutbrottet också haft några få och små fördelar för Montserrat. Vi åker mot Old Road Bay. Där låg tidigare en småbåtshamn. Den fylldes ut av aska, grus och sten från utbrottet och ön växte med flera hektar. Sam stiger ur bilen och pekar på den gamla kajen som sticker fram vid vägkanten.

På flera håll på ön finns stora grustag. Den gråsvarta sanden har blivit till guld. Den kan användas såväl som jordförbättringsmedel som vägunderlag. När jag några dagar senare åker taxi på grannön Antigua berättar chauffören Bob, som själv kommer från Montserrat, att den nya vägen anlagts med aska från Soufrières utbrott.

Sam stannar till vid en källa där en rännil vatten rinner fram alldeles vid vägen. Det är Runaway Ghaut. Han propsar på att jag ska dricka vattnet. Det är av utmärkt kvalitet och sägnen säger att den som dricker ur källan återvänder till Montserrat.

Över den gropiga Karibiska sjön tar jag färjan tillbaka till Antigua från Little Bay längst upp i nordväst och någon kilometer från den nya huvudstaden Brades. Detta är Montserrat så som hela ön varit. Grön och frodig med välbesökta restauranger och barer längs strandkanten. Pelikaner och fregattfåglar seglar förbi. Här känns vulkanen i söder avlägsen.
 

Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Läs hela inlägget »
Etiketter: montserrat, karibien

Jag har många vänner som reser och en del som skriver om sina resor, tar fantastiska bilder, är fria från all kommersialism och rimligen ska ha en stor intresserad läsekrets. Det goda med internet är att läsekretsen inte kan bli för stor.

Hur många som helst kan ta del av bilder och berättelser. Ingen upplaga begränsar, ingen distributionsapparat tickar kostnader. Varken Ponyexpressen eller Postnord göre sig besvär.

Kanske är du en av dem? Tipsa mig gärna, om dig själv och din sida, eller någon vän eller okänd, svensk, dansk eller från den indiska deccan, så länkar jag gärna till sidan.

Mina egna tips den här gången är:
www.resormedv.se
aldmangallery.com

som båda administreras av Lars Aldman i Helsingborg som tillsammans med hustrun, äventyrerskan Veronica Rönnlund Aldman, har gjort en rad spännande resor de senaste åren. Från Galapagos till Kuba, från Flores till Zanzibar och mycket mer.
På sidan Resor med V finns berättelser om resandet och resmålen, bilder och ibland små filmer. Härlig inspiration för alla ressugna som nu under pandemin kanske måste hålla sig hemma. På Lars Aldman Gallery visar han en del av alla sina fina bilder.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

I år har Börje Berglund och jag gett ut Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Boken går att beställa via e-post, eller direkt hos Börje på Näsbychaussén 10 i Kristianstad.

I en resa från A till Ö genom Kristianstads historia ger vi här ett smakprov. Det är bokstaven U - som i utvandrare!


Den 29 juni 1851 angjorde briggen Ambrosius Boston. Den nittonårige pågen Hans Mattsson (1832-1893) från Önnestad steg i land. Han hade genomskådat det militära etablissemanget vid Wendes Artilleriregemente i Kristianstad och förstått att det var en omöjlighet för en ”afkomling av bondeståndet” att göra karriär i den svenska militären. Alltför många unga adelsmän stod i vägen.

Han for, med mor och fars välsignelse, till Amerika.

Unge Hans slog sig ned på ett ställe i Minnesota som först blev Hans Mattssons Settlement men sedan Vasa. Han studerade juridik och när det amerikanska inbördeskriget bröt ut stod Mattsson på barrikaderna och samlade frivilliga till ett svensk-norskt kompani. Han avancerade till överste.

Så tog han plats i politiken, valdes till statssekreterare i Minnesota och var i allra högsta grad aktiv i immigrationen. Han engagerade sig också i den svenskamerikanska tidningsvärlden.

Det är inte sannolikt att Minnesota skulle ha blivit svenskstaten nummer ett utan Hans Mattsson från Önnestad.

När han reste till Sverige i slutet av 1860-talet värvade han stora skaror av emigranter, som följde honom tillbaka till Amerika. Han gjorde flera resor till Sverige som emigrantagent för järnvägsbolagen St.Paul and Pacific Railroad och Lake Superior and Mississippi Railroad. Bolagen hade fått enorma landområden av regeringen, nu behövde de sälja tomter – och fylla tågen med resenärer och frakter. Gårdar, samhällen och städer växte upp längs rälsen.

Hans Mattsson uppmärksammades på nationell nivå och utsågs till USA:s generalkonsul i Calcutta i Indien.

Livet ut behöll Mattsson sitt förakt mot den svenska överklassens manér och hävdade sin inställning att alla människor har lika värde, vilket han poängterar i sin bok Minnen, som gavs ut 1890:

”… vare sig hon är hindu, muhammedan, amerikanare eller svensk… och man får ej söka dygden endast bland de höga, de rika och i de vackra anletsdragen, ty lika mycket godt finnes bland de ringa och obemärkta.”

Bland andra bemärkta utvandrare från Kristianstadstrakten kan nämnas Rolf Hossinger som lärde sig flyga på Rinkabyfältet på 1950-talet, flyttade till Sydamerika och blev världsmästare i segelflyg och sedermera flyghjälte i Argentina.

En annan ovanlig Kristianstadsfödd utvandrare är Carl Fredrik Berghult, artilleriunderofficer som under ett år, 1818-1819, plötsligt fann sig vara tillförordnad guvernör för den svenska kolonin St Barthélemy i Västindien.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa, sverige, karibien, argentina

Den här texten är hämtad ur boken Brokiga Blad ur Ystads historia som ges ut i månadsskiftet november-december 2020. En bok om Ystads historia från A till Ö. Utdraget är från bokstaven P - som i plundringen av Ystad 1678. Boken har illustrerats av konstnären Börje Berglund. Boken kan beställas redan nu. Skicka ett mail!


Likt Kartago skulle Ystad en gång förstöras. Det var den 4 juni 1678 och den danske sjöhjälten och amiralen Niels Juel hade fått ordern:

”… zu beordren, dass er Ydsted und da umbliegende contrée gätzlich ruiniere.”

Skåne var svenskt sedan 1658, men Sverige var inte på topp och danskarna fick för sig att de kunde ta tillbaka Skåne. Det skånska kriget bröt ut 1675 och de kommande fyra åren härjades skåningarna från båda sidor.

Niels Juel seglade med en armada på ett femtiotal skepp, över tvåtusen kanoner och 10 000 man från Kögebukten med kurs på Ystad. För att förstöra Ystad togs 600 man ut, sattes i båtar och roddes iland. De fick inga ransoner med sig, skulle röva vad de kunde komma åt och föra livsmedel, salt, säd, ammunition och vin till de danska skeppen.

I två dagar och en natt härjade danskarna på Ystad gator. Köpmännens magasin tömdes i segeryra, högmod och brännvin gjorde sitt till. Kvinnor och flickor våldtogs och de enda danska soldater som dog stacks ned i kamp om bästa bytet.

Bryggan i hamnen blev lågornas rov, men i övrigt undgick Ystad att brännas ned.

Snapphanar vågade sig in i staden när danskarna kom och deltog med liv och lust i plundringen. Den mest kände av dem alla var Lille Mats från Hoby. I Ystad var Lille Mats på plats i juni 1678. Han hotade skjuta borgmästaren Sivert Kofoed och jagade ut honom på gatan ”paa sine löse Töfler”, för att kunna förse sig med vad som fanns i huset.

Det var lättare bli svensk i Ystad efter junidagarna 1678.

Året efter när kriget närmade sig sitt slut hade krigskommissarien Sven Erlandsson som kallades Banketröja för att han som grym inspektor hos Königsmarck på Herrevadskloster fann nöje i att misshandla de bönder han kom i närheten av.

Sadisten Banketröja blev en lyckosam prisjägare i snapphanekrigets slutfas. Åtskilliga friskyttar och rövare fick i honom sin baneman.

Vid Sövde Mölla mötte Erlandsson Lille Mats i ett stort band snapphanar. När Lille Mats häst var skjuten försökte han springa undan, hanns upp och sköts i benen av svenskarna. Mats visste vad som väntade om han gav sig; pålning genom rumpan ut i näsan, alla benen krossade och uppspikad som varningsskylt, så han fortsatte slåss stående på knäna. Han sköts till döds och begravdes av sina kamrater. Det räckte inte för Sven Erlandsson Banketröja. Han grävde upp liket, förde det till Åhus och hängde upp kroppen.

Artur Lundkvist skriver i Snapphanens liv och död:

”De hängdas hår och skägg fortfar att växa och fladdra allt vildare omkring dem, munnarna öppnas alltmer som om de skrek utan att det hörs, blir till gapande svarta hål med den blåsvarta tungan mitt i, ögonen hackas ut av fåglar och stirrar med tomma röda hålor.”

Sven Erlandsson tros vara född som borgmästarson i Vadstena, men ligger begravd i Balkåkra kyrkoruin, adlad Ehrenflycht.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Café Les Palmistes i Cayenne. Det är där man träffas.
Café Les Palmistes i Cayenne. Det är där man träffas.

Det är dags att fortsätta skriva på reseskildringen från Karibien om nu boken ska komma ut i vår. Så här inleds kapitlet från Franska Guyana.

Jag har landat i Guyane. Uttalas på franska: Gii-ann. Den förste jag träffar heter Guy (gii). Jag undrar om det bara är ett lustigt sammanträffande innan han berättar att han kommer från Martinique.
Guy kör taxin till huvudstaden Cayenne från flygplatsen. Det håller på att skymma. Jag är trött. Efter en lång trist eftermiddag med Air Caraïbes från Orly ser det äntligen ut att bli kväll. I februari är det behagligt och lagom varmt. Tropiknatten närmar sig.

En cyklist har blivit massakrerad i en rondell på väg in mot Cayenne. Blåljus från gendarmer och ambulans vispar runt i skymningen. En kropp på en bår.

Tropiknatt. Gnistrande stjärnklara men sammetsmjuka, svarta nätter som man bara fantiserar om därhemma. Tropiknatt, ett uttryck som hämtat ur en reseskildring från förra seklets mitt, då långresande fortfarande kunde fascinera i folkhemmet. På Blombergs tid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i Cayenne. Mer än acklimatisera mig. Det är Papillons Räddningens öar som är mitt huvudmål i Franska Guyana.

Guy är inte någon levande turistbroschyr för Cayenne. Han kan inte heller komma på något som jag absolut bör göra när jag är där.
- Du kan ju gå upp till Fort Cépérou. Där har man fin utsikt över stan, klämmer han slutligen fram.
Han tycker också att jag ska ta mig till Bar Les Palmistes. Det är där alla träffas. Äta. Ta en öl. Kolla folk. Mer kommer han inte på.

Mannen bakom disken på Hotel Central i Cayenne envisas med att vara internationell och prata engelska när jag istället vill smörja upp min franska. Han kopierar mitt pass, letar fram nyckelkortet och ser allvarligt på mig då han räcker över det.
- Har ni varit i Cayenne tidigare?
- Nej.
- Gå inte över bron, säger han.

Läs hela inlägget »

För en tid sedan fick jag Ronny Forslunds bok, DX-Boken, som avhandlar den numera saligen avsomnade hobbyn DX-ing. Att DX:a var att söka avlägsna radiostationer på kortvåg, mellanvåg och även FM.
Inspirerad av far, som DX-ade på 1950-talet då hobbyn var stor i Sverige med tusentals utövare, så höll jag på från 1970-talets början och in i 90-talet då internet slutligen tog död på hobbyn. Åtskillig interferens har det filtrerats mellan öronen genom åren.

Jag påmindes om DX:andet igen då jag läste Thomas Nydahls bok Skanderbegs ättlingar om Albanien nyligen. En av Sveriges största Albanienkännare, Ullmar Qvick, som förekommer i Thomas bok var också entusiastisk DX:are. Även i Ronnys bok får denne specielle Ullmar Qvick utrymme där han berättar vad hobbyn gett honom. Han säger:

"- Hela mitt liv är knutet till DX-hobbyn. Utan radion som grund hade jag inte haft mitt internationella intresse, inga omfattande språkkunskaper, ingen inriktning på albanska språket och kulturen. Radion har format mitt liv."

Visste du att Radio Tirana faktiskt har sänt program på svenska? Liksom en rad andra radiostationer runt om i världen, NHK i Japan, Andernas Röst i Ecuador och många andra. Till och med från Kongo i Afrika har program på svenska sänts.

Ronny Forslunds bok berättar om hobbyn som sådan och ger samtidigt en bakgrund om svenska DX-historien. Många, nästan uteslutande män/pojkar, berättar om sin hobby. Det handlade inte bara om att lyssna på radiostationerna. Det var en samlarhobby där det gällde att logga så många stationer eller länder som möjligt och helst få dem verifierade med ett s.k. QSL-kort eller ett brev från stationen ifråga.

Jag skulle kunna skriva under på Qvicks påstående. Mitt DX:ande var säkert en anledning till att jag drogs till en yrkeskarriär inom radio. Och definitivt för mitt internationella intresse. Någon mer kosmopolitisk hobby tror jag inte det går att hitta. Jakten på svårhörda radiostationer var kärnan. Jag minns fortfarande euforin då jag hörde Grönlands Radio första gången, då jag var först i Sverige att höra en liten radiostation i Ecuadors inland eller när jag hörde libanesisk reklamradio på FM - i Kristianstad.

En stor del av Ronny Forslunds intressanta bok handlar om piratradio. Här förekommer Radio Syd och Radio Nord men också de stationer i Nordsjön som följde, holländska Radio Veronica, Radio Caroline och Radio Noordsee. Jag var för ung för Radio Syd, men tog tillfället i akt att åka ut till de holländska stationerna under en tågluff i Europa 1974.

Fortfarande idag finns det en liten grupp som söker de allt färre radiostationerna på kort- och mellanvåg.

Läs själv:
Ronny Forslund: DX-boken (2016)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, nederländerna
En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö  1989. (privat foto) En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö 1989. (privat foto)

Samma dag som Facebook påminner mig om att det var på dagen sex år sedan jag såg påven i Tirana dimper det ned ett oväntat bokpaket i brevlådan. Det är Thomas Nydahl, vännen i Viby och kosmopoliten, även om han numera skriver under epitetet "i inre exil" i sin blogg med samma namn.

Boken heter Skanderbegs ättlingar och handlar om Albanien och Kosovo. På 186 sidor belyser Thomas det specifikt albanska och ger mig åtskilliga aha-upplevelser som jag kan applicera på vad jag själv såg och upplevde under såväl den snabba tur jag gjorde 2014 med systersonen Andreas som under många års krafsande i nationella och internationella nyhetsmedia.

Bokens styrka är inte bara den kunskap som Thomas samlat på sig under nästan femtio år av intresse för Albanien och Kosovo, och som han förmedlar så lätt och ledigt att vi som vadar i grunda förkunskaper aldrig riskerar att drunkna. Tänkvärda är inte minst de avsnitt där Thomas gör upp med sin egen bakgrund som kommunist och reseledare i den stängda stalinistiska diktaturen på 1970-talet.

Revolutionsturismen som blev en flock av medlöpare, skriver han.

Thomas Nydahl var där 1978 för att leda en grupp skp:are (Sveriges kommunistiska Parti, marxist-leninister med framförallt Mao i Kina som den stora förebilden), då kaos utbröt i gruppen när Enver Hodxhas Albanien bröt med Kina.

Thomas valde, till skillnad från de allra flesta andra, Albanien och dess folk framför Kina. Där och då inleddes brytningen med den revolutionära vänstern. Han skriver:

"(Att) vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer... Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad)."

Stycken med ögonblicksbilder från hans resor i Albanien under 1970-talet är kanske oskuldsfulla betraktelser men hintar  likväl om att den obekvämhet han ibland känner är på väg att komma upp till ytan. 

Bröt han med Hoxha och kommunismen så bröt han aldrig med det albanska folket. I boken återger han en rad krönikor från 2000-talets början då kriget drog fram över Kosovo. Intressanta är också delarna där han presenterar albansk litteratur från då och nu.

Om albansk-svenske diktaren Rizah Sheqiri skriver Thomas, som en sann kosmopolit:

"...världen måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren ska födas."

Att Thomas Nydahl fortfarande är en stor älskare av det albanska hindrar inte att han också har en nykter syn på hur det ser ut idag. Han skriver:

"Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på normalisering de närmast kommande, fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inkkusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra  före detta öststater..."

Vill du få en insikt i ett av Europas mest annorlunda länder och ett folk som vi vet så ynkligt lite om, trots att det finns en stor albansk population i Sverige, så är detta en utomordentlig inkörsport till ökad förståelse.

Läs själv:
Thomas Nydahl: Skanderbegs ättlingar, en krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige (Occident förlag 2020).
Thomas blogg: https://inreexil.blogspot.com/

Balkan Express - Albanien

Då krönikan jag skrev från min tur Balkan Express 2014 om mötet med påven i Tirana, respektive nedslaget i Kosovo har försvunnit återpubliceras de här.



Vi kommer till Tirana över de makedonska bergen, sent på eftermiddagen samma dag som påven Franciskus dimper ned i den albanska huvudstaden. Vi har inte bokat något hotellrum utan litar på att erfarenhet och fingertoppskänsla ska dirigera oss rakt in i city till ett mysigt litet hotell med p-plats och balkong.
Det går si så där.

Påvens entourage regerar, det vimlar av munkar, nunnor och klerikala viktigpettrar på alla nivåer och vi ser möjligen en av kardinalerna smita in på storhotellet Tirana International.
Tusentals polismän och -kvinnor i varierande uniformer spärrar vägarna till centrum. Den svarta albanska dubbelörnen på den röda flaggan hänger broderligt jämsides med Vatikanens gulvita fana längs boulevarderna. En märklig känsla för oss som vuxit upp på 60- och 70-talet.

Vi hamnar i den kanske hetsigaste storstadstrafik jag varit i. Bilisterna är frustrerade och regler för filkörning, rödljus eller väjningsplikt är sagor för förskolebarn. För att rädda lack, lampor och anseende tutar vi själva, viftar med armen genom rutan och genar i rondellen. Och hittar ett utmärkt hotell strax utanför avspärrningarna.
Kevi som jobbar på hotellet är liksom många andra albaner upprymd över den helige argentinarens visit. Han menar att trots att han och de allra flesta albaner är muslimer, så är det stort för dem alla att påven valt att besöka just deras lilla land, som första officiella besök i en muslimsk nation.
Påven är en symbol för fred och att vi tar emot honom så här visar att vi är ett fredligt folk, säger Kevi.

Jag tänker på de tiotusentals bunkrar, kanske ännu fler, som ligger spridda över den albanska landsbygden. Bunkrar som minner om det slutna och paranoida samhälle, det Europas Nordkorea, som diktatorn Enver Hoxha förvandlade den lilla staten till. Hur skickligt också den här härskaren valde att spela på folkets rädsla för att kunna behålla sitt grepp över nationen, årtionde efter årtionde.
När vi senare visar Kevi att vi har tagit en bild på den stora ortodoxa katedralen i centrum av Tirana blir han glad. Han tycker om den vackra kyrkan. Jag skriver det en gång till: Kevi är muslim.

Påvebesöket må vara ett aber för taxichaufförer och nyttotrafik i centrala Tirana just den här söndagen i september, men det finns också en rad följder som bilisterna drar nytta av framöver. Asfaltläggarna har haft bråda dagar, väghål fyllts igen och det som kan har reparerats. Skräp har körts undan eller dolts och vad vi förstår har polisen också sett till att påven ska slippa se fattigfolk och tiggare från sin limousin.
Påven ser sannolikt inte oss heller. Men vi ser honom. Av en händelse upptäcker vi tidigt på söndagskvällen att folk samlats vid en av de stora genomfartsgatorna och drar oss dit. En ung alban som pratar utmärkt engelska säger att påven ska passera vilken minut som helst. En helikopter hovrar ovanför kvarteren och strax kommer den ena blåljusbilen efter den andra. En silverfärgad Volkswagen kränger sig genom kurvan och ett mättat sus går genom folkhavet. En vitklädd skuggfigur och en vinkande hand skymtas i baksätet.
Påvebesöket är över, åtminstone för oss.

Vi åker till Dürres vid den adriatiska kusten. Här ligger badhotellen på rad längs den långa stranden. Det är eftersäsong och lätt att få hotellrum.
I det lugn som de här septemberdagarna 2014 präglar Dürres är det svårt att föreställa sig det kaos som bröt ut när kommunistdiktaturen kollapsade och 20 000 albaner, under en och samma månad, gav sig iväg över havet mot Italien i de båtar som de överhuvudtaget kunde lägga vantarna på. Flyktingströmmen blev så svårhanterlig att Italien skickade militär till hamnen i Dürres. Även i samband med de famösa pyramidspelen som 1997 höll på att välta hela Albanien över ända var italiensk militär på plats i Dürres. Officiellt på fredsuppdrag men lika sannolikt för att förhindra en ny flyktingchock de sjuttio kilometrarna över havet.
Nu är förbindelserna normaliserade. Från hotellbalkongen ser vi färjan gå mot Bari i Italien. Jag tror påven flyger.
 

Balkan Express - Kosovo


På torget i Kosovos huvudstad står det med gigantiska bokstäver: NEWBORN.
Kosovo är Moder Europas sistfödda. Balkans vilda bebi.

Fortfarande är republiken Kosovo ett omtvistat område. Det märks tydligt på Google Maps där det inte finns någon landgräns utsatt mellan Kosovo och Serbien så länge man befinner sig i Serbien. När man väl passerat gränsposteringen (som i allra högsta grad finns) och mobiltelefonen orienterat sig till en mast i Kosovo, då markeras gränsen åter på de digitala kartorna.
Huvudstaden Pristina visar tydligt, trots sin historia och sina traditioner, att Kosovo är ett ungt land.
Det är ingen händelse att vi hamnar i en bilkö efter en cementblandarbil på väg in mot huvudstaden Pristina. Det byggs ohejdat. Och överallt. Lyftkranar och byggnadsställningar, cementblandare och tegelhögar, dominerar stadsbilden i Pristina.

Kosovo är rena Vilda Västern. Ett Klondyke där korruptionen sägs vara utbredd och det verkar som om alla mer eller mindre gör som de själv vill, eller kan betala sig till. Köper någon en bit mark bygger de ett hus. Snabbt ska det gå och stadsplaneringen hinner inte med – om den ens finns. Innan vi reser till Pristina rekommenderas vi ett hotell, tripp. Vi checkar in på ett annat, trapp, som ligger alldeles bredvid och inte fanns där för bara en kort tid sedan. Dessutom står ett tomt betongskelett, trull, och väntar på att bli hotell, vägg i vägg.

En del byggnader är extrema. En märklig byggnad i city, alldeles invid stadion, Cambridge School of Kosovo, är både nedsliten och sällsynt ful.
Dessutom har Pristina begåvats med Europas mest kontroversiella biblioteksbyggnad. Det är en arkitektonisk kreation av kroaten Andrija Mutnakovic. Stilen ligger någonstans mellan första världskrigets befästa skyttevärn och Star Wars. Det har funkat både som flyktingförläggning och ockupationsmaktens lekstuga. Jag bläddrar förstrött i gammaldags kortlådor och upptäcker att det finns mängder av böcker av nobelpristagaren Ivo Andric, som levde för ett sammanhållet Jugoslavien.

På anslagstavlan sitter en lapp för Sweden Call Centre som söker ungdomar till telefonförsäljning. 300 euro i månaden + provision är lönen.
Hyfsad månadslön, tycker unge Durim, som vi träffar på kvällen och som studerar psykologi samtidigt som han arbetar på ett hem med autistiska barn.
Efter Natos bombningar 1999 som gjorde slut på det serbiska inflytandet i Kosovo och som ledde till självständigheten så älskar Kosovo USA och Västeuropa. På museet i Pristina ägnas mer än hälften av utrymmet åt den moderna historien och kriget på 1990-talet. Här kan du se Tony Blairs leende och Madelein Albrights cowboyhatt.
Kärleken tycks ömsesidig. Förutom att KFOR-enheter och en rad olika FN-organ kör runt i staden i fina bilar så är det tyskarna som visar upp sig när vi är där och gör inviter till olika former av samarbete.

På Moder Teresaboulevarden mitt i Pristina reser de en majstång. Senare samma dag är tälten uppsatta och som på vilken mässa som helst kan man snatta pennor som gör reklam för tyska solfångare och äta sega fruktkolor.
Ungdomsarbetslösheten är hög – och ungdomarna är många i det här unga landet. Mer än 50 procent av befolkningen är mellan 15 och 24 år. Vi träffar direktören Xhevat Bajrami på Kultur-, Ungdoms- och Sportministeriet. Han sorterar direkt under ministern.
Han har Kosovos flagga på bordet och den kvinnliga presidenten Atifete Jahjaga inom glas och ram. Med hjälp av tolk berättar han vänligt och ibland lite skämtsamt om den unga nationens mödor. Han inser att det finns problem, men säger också att folket i Kosovo är de största optimisterna på hela Balkan.
I morgon blir det alltid bättre än idag, konstaterar han.

Xhevat Bajrami berättar om skadorna som kriget orsakade, om sin egen roll i den underjordiska rörelsen, om segregationen (”ren apartheid”) under tiden som del av Serbien, men också om framtiden och hur de unga som inte har egna erfarenheter av kriget kan bygga något nytt.
Kosovo är och ska vara ett multietniskt samhälle. Oavsett hur det har varit tidigare så måste livet gå vidare, säger han.
När vi tar i hand, tackar för kaffet och pratstunden på kulturministeriet slinker det ur Xhevat hur stolt han är över systerdottern Sarandas framgångar i Idol. Hon bor med systrarna Miranda och Loranda i Kristianstad.

Biblioteket i Prishtina.
Biblioteket i Prishtina.
Läs hela inlägget »
Etiketter: albanien, kosovo

Det lär ju ha varit John F Kennedy som under kalla kriget till berlinarnas förnöjsamhet utropade:
- Jag är en syltmunk!
Det kan vara en skröna, men kul i alla fall.

Häromdagen gjorde jag en intervju med en ung man som sedan en dryg månad tillbaka blivit just "berliner". Han är handbollsspelare och har för tre år tagit tjänst hos Berlins Rävar, Füchse Berlin. Reportaget kan du läsa i kommande nummer av Kristianstads Journalen.

Jag har besökt Berlin några gånger. Med barnen, bjuden av go'a vänner på spännande weekend och gjort några besök hos dåvarande SR-korrespondenten Kristian Åström med familj. Jag har sett en del. Läst Kafkas brev till Felice Bauer på Postmuseet, rusat en Trabant på Leipziger Strasse och studerat turistspektaklet vid Checkpoint Charlie. Druckit någon pilsner vid Hackescher Markt och någon vid Gendarmenmarkt. Längre tillbaka har jag fikat på Ostbahnhof och mutat en taxichaufför med dollar när han ville ringa polisen.

Nåväl, när jag frågar den nyblivne räven var han bor i Berlin så berättar han att det är i Prenzlauer Berg, hipsterstadsdelen nummer ett i det gamla Öst-Berlin. Närmare bestämt vardå? Jo, i hörnet av Sredzkistrasse och Kollwitzstrasse.

Jag har många bilder från Berlin men bara en enda på en gatskylt. Jag vet ärligt talat inte varför jag knäppte just där. Troligen väntade jag på mitt sällskap och hade ingenting att göra. För ungefär sex år sedan fotograferade jag gatskylten i hörnan där handbollsproffset nu bosatt sig.

Sredzki hette Siegmund och var svarvare och aktiv kommunist. Han var aktiv i motståndsrörelsen under nazitiden men Gestapo klapp honom redan 1934 och efter en femårig fängelseperiod hamnade han i Sachsenhausens koncentrationsläger där han avrättades av SS 1944. Gatan heter Sredzkistrasse sedan 1952.

Kollwitzstrasse å sin sida är namngiven efter den tyska konstnärinnan Käthe Kollwitz (och kanske delvis hennes man, doktor Kollwitz). De bodde kring det som nu heter Kollwitzplatz. Käthe var född som Schmidt i Kaliningrad, dåvarande Königsberg. Hon var pacifist och oberoende socialist och gjorde sitt bästa för att hindra Hitlers maktövertagande vid de politiska valen 1932 coh 1933. När nazisterna tagit makten fick Käthe Kollwitz utställningsförbud och hennes konst togs bort från museerna. Hon avled 1945 i Moritzburg.

Kollwitzstrasse har hetat så sedan 1947. Tidigare hette den Weissenburgerstrasse.

Gatorna i Berlin har med jämna mellanrum bytt namn efter vem som styrt. Författaren CJ Charpentier i Järrestad har gett ut en rad böcker där han flanerat gatorna runt i Berlin och ger läsarna både spännande historiska bakgrunder och egna reflektioner kring sorliga nutidsscener. I boken Widebum, widebum följer han i Alfred Döblins spår, i Berlin Schivelbein utgår han från "sina" kvarter i Prenzlauer Berg och alldeles i dagarna har han kommit ut med Mannen som häcklade Hitler där han skriver om satirikern John Heartfield och återger hans miljöer för läsaren.

Charpentier är doktor i antropologi vid universitetet i Heidelberg. En sann kosmopolit som känner sig lika hemma i Kabul som Järrestad och som på senare år blivit mer "berliner" än många av den tyska huvudstadens invånare någonsin kommer att bli.

Så här skriver han i Berlin Schivelbein om sina expeditioner i Berlin:

"Kartorna är nödvändiga rekvisit, liksom läsglasögon och förstoringsglas, minskar risken för sammanblandning och ökar möjligheterna att lokalisera förfluten tid i en stad vars fysiska verklighet påverkats dramatiskt av bomber med efterföljande nybyggen, av rivningar när murzonen anlades, av gators växlande namn, och åter av den byggnation som igångsattes på de stora ytor som en gång var murens landskap."

Och hur gatnamnen förändras:

"Clara-Zetkin-Strasse från 1951 - efter juristen och kvinnorättskämpen som bland annat skapade den internationella kvinnodagen, blev Dorotheenstrasse igen 1995; efter kurfurstinnan av Brandenburg, vars namn den gavs 1822.
Wilhelm-Pieck-Strasse från 1951 - efter DDR:s förste och ende statspresident, tidigare och i olika sträckningar Schönhauser Communication, Thorstrasse, Wollankstrasse, Elsasser Strasse och Lothringer Strasse, gavs 1994 namnet Torstrasse med annan stavning."


Det ska fan vara brevbärare i Berlin.

Läs själv:
CJ Charpentier: Mannen som häcklade Hitler (Ultima Esperanza Books, 2020)
CJ Charpentier: Widebum, widebum (Läs en bok, 2012)
CJ Charpentier: Berlin Schivelbein (Läs en bok, 2010)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr

Jag läser vidare i The armchair traveler och hittar en liten historia av Beryl Markham. Den heter Benghazi by candlelight och berättar om en flygning till Benghazi i Libyen, eller rättare ett kort stop-over på väg mot Europa. Det är en välskriven historia.

Beryl Markham är pilot och flyger postflyg i Brittiska Östafrika innan hon gör en huvudlös rekordflygning över Atlanten från Europa till Nordamerika 1936 och blir berömd.

Jag hajar till då jag läser att hon har sällskap i planet av Blix under den här resan i Nordafrika. Blix, det är ju ingen annan än Bror Blixen-Finecke från Näsbyholm utanför Skurup. Den Bror Blixen som gifte sig med danska författarinnan Karen Dinesen, som blev Karen Blixen, som skrev boken om livet på den afrikanska farmen och tjusade världen i Meryl Streeps skepnad.

Beryl Markham var en remarkabel kvinna på många sätt och vis. Men hon var nog född in i en sådan familj. När plantagen i Kenya inte var tillräckligt lönsam packade hennes föräldrar ihop och drog iväg till Perú. Beryl blev kvar, lärde sig flyga och umgicks med Blixen, Hemingway och andra - som den unge Andrew Holmberg!

För sju-åtta år sedan träffade jag Andrew Holmberg och hans Judy hemma i deras hus i St Olof på Österlen. Andrew var född och uppväxt i Kenya, Judy kom ut till kolonierna som pianolärarinna och tycke uppstod. Andrew blev storviltjägare och en av de som lotsade rika amerikaner och européer rätt för att kunna fälla de "fem stora". När vi träffades var han 97, Judy var 99. Världen hade förändrats och han var noga med att poängtera hur deras jakt alltid hade haft hållbarhet i centrum. Det sägs att Holmberg är den som skjutit flest stora elefanter i Afrika. Det skröt han inte själv med.

Beryl Markham flög bland annat på uppdrag av jägarna för att lokalisera hjordarna med de stora elefanterna.

Andrew hade ett enormt buffelhuvud på väggen, pallar av elefantfötter och en maläten leopard låg slängd över soffan. Judys hundar pinkade inomhus och köket var en formidabel myrstack. De levde näst intill i misär sina sista år, ensamma i ett hus i utkanten av St Olof, där knappt hemtjänsten gick in.

En gång i tiden var det annorlunda. I Afrika. Andrew ville inte uttala sig om författaren Hemingway, men mannen tyckte han inte om. Andrew fick hålla hans kavaj när han skulle slåss, och slåss skulle han alltid när han var full och full, ja det var han ständigt, berättade Andrew. 

Hemingway å sin sida var mycket imponerad av Beryl Markhams skrivande och recenserade henne bland annat så här:

"But this girl ... can write rings around all of us who consider ourselves as writers..."

Andrew Holmberg föddes 1918 och gudmor var Karen Blixen. På bilden ser ni Andrew några år före sin död och alldeles efter sin födelse i den danska författarinnans famn. I bakgrunden skymtar leoparden i St Olof.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kenya, sverige

Läser en förtjusande liten historia i boken The armchair traveler där en stor mängd av de anglosaxiska reseskildrarna har bidragit med korta stycken. Graham Greene så klart, Bruce Chartwin, Paul Theroux, Mark Twain och många fler.

Det är ett utdrag ur Blue Highways av William Least Heat Moon där denne hamnar i den lilla hålan Nameless i Tennessee, stannar till vid en nedlagd affär, bjuds på mat och berättelsen om hur orten fick sitt namn. En alldeles förtjusande historia.
William Least Heat Moon (jäpp, delvis sprungen ur osagestammen) gjorde en resa i sin van efter skilsmässan och valde att köra över hela den amerikanska kontinenten på enbart småvägar - de han kallar blue highways efter färgen på Rand McNallykartan. Han gjorde det 1978. Det tog tre månader.

Samma år körde jag tillsammans med två vänner över USA, Kanada och en avstickare till Mexiko. Från Boston, norr om de stora sjöarna, över Klippiga Bergen, söderut i Kalifornien och tillbaka mot Texas, en tur till Chihuahua och sedan sålde vi bilen och flög hem från Fort Worth. Det tog fyra månader och liksom Least Heat Moon träffade vi många av utmarkernas människor. 

I min bok Lost Springs (2005) har jag skrivit om många av de här mötena och här är ett kort utdrag från ett ställe i södra Arizona:

"På väg mot papagoreservatet San Xavier en bit öser om Tucson krockar kulturerna. Det blir en våldsam smäll.
Papago är bönornas folk.
I en liten souvenirbod strax utanför reservatet stannar vi till för att köpa en kaktusflätad korg hem till mor. Bland alla upptänkliga korgar och fat, av björngräs, yucca eller djävulsklo, som flätats av flinka papagokvinnor står en skickligt snidad älg.
Vi glodde med förundran och kanske en portion hemlängtan på denna de djupa skogarnas konung. Så fullkomligt apart i i det torra, vidsträckta, ökenlandskap som omgav oss där skallerormar, skorpioner och en och annan dammig puma och coyote var det existerande djurlivet.
På vår fråga visade den gamla damen i butiken vänligt oss några tidningsklipp om älgsnidaren. Han hette, om jag nu minns rätt, Karl Emil Petersson och var från Västergötland. Han var död nu men hade bott i ett skjul strax bakom boden.
Vi skrockade belåtna över att ha träffat på en landsman och damen blev röd av upphetsning då hon fick höra att vi var svenskar. Då skulle vi kunna uttala hennes namn. Det hade hon inte hört någon göra på ett korrekt sätt på många år.
Hon hette Ragnhild Eleonora. Hennes ursprung fanns i Malmö och Helsingborg.
Vi sade det flera gånger på vår allra vackraste skånska.
Ragnhild.
Och jag tror aldrig att jag glömmer den gamla damens barnsligt tårögda tacksamhet att än en gång få höra sitt namn på sina föräldrars vilda tungomål. Självklart köpte vi några papagokorgar. Älgen lät vi stå om några tyska turister skulle passera."

Jag har hittat Blue Highways i nätbokhandeln. Tror jag köper hem ett exemplar när nu kvällarna blir längre. Vem vet var våra vägar korsades det där året 1978, Least Heat Moons gamla van och vår skrotfärdiga Ford LTD.
 

Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag har nu sett två avsnitt av den nya Estoniadokumentären på Dplay. Den är väldigt välgjord, väcker många frågor och är samtidigt så oerhört sorglig. I avsnitt två pratas om politikernas och myndigheternas helomvändning från att ha lovat att Estonia och kropparna ska bärgas till att berätta hur de tänker gjuta in fartyget i betong.

När Titanic sjönk 1912 var det ingen som någonsin tvekade över att så måmga kroppar som kunde bärgas också skulle göra det. Jag besökte i fjol Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Där ligger många av de svenskar som omkom i katastrofen.  Reportaget skrev jag för tidningen Svenska Öden.



Kropp nummer fyra som drogs upp av räddningsmanskapet från fartygen som gått ut från Halifax efter Titanics förlisning var en liten pojke, ungefär två år gammal.
Hans förfärliga öde berörde Halifaxborna djupt där de under flera veckor arbetade med att ta hand om de döda efter katastrofen. De samlade spontant ihop till ett gravmonument på Fairviewkyrkogården där den okände gossen begravdes.
Mot monumentet lutar en nejlika och ligger några slantar.
Under många år befarade man att pojken var tvåårige Gösta Paulsson från Bjuv i Skåne, men han kunde inte identifieras och förblev okänd tills för tio år sedan.

Omedelbart efter katastrofen den 14 april 1912 chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar i Halifax på Nova Scotia för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång, och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet, men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som skulle begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.

Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord fanns 190 kroppar. 116 hade man tvingats sänka i havet. De allra flesta av de omkomna förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Bland de som begrovs till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.

En av polismännen i räddningsstyrkan tog med sig den okände tvåårige pojkens små bruna skor hem. En makaber souvenir.
När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på att det kunde röra sig om den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.

Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwin bärgades som kropp nummer fyra och hans öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i granit. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.

Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Beskrivningen över kroppen som bärgades lyder:

No 206: kvinna – uppskattad ålder 30. Ljust hår.
Klädsel: brun kappa, grön jumper, mörk kjol, grön underkjol, stövlar, inga strumpor.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
Alma var tillsammans med barnen på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.

En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.

31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.

Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig än idag till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.

Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är för kropp nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare långt ned i det monstruösa fartygets allra innersta. En blek nejlika står lutad mot hans gravsten.

Enligt Claes-Göran Wetterholm reste 123 svenskar med Titanic. 34 av dem räddades och 89 omkom i denna världens mest omskrivna fartygsolycka. En handfull av dem har funnit sista vilan på Fairviewkyrkogården i Halifax, Nova Scotia, Kanada.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

I en artikel om Graham Greene från 1985 av Bo Artur Stellan Nehlmark berättar författaren om sin arbetsmetod. Den kan ju vara intressant att se nu när det bara är Jan Guillou som inte skriver på dator.

"- När jag var ung skrev jag en bok på nio månader. Nu tar varje bok tre år. Man måste ha regelbundna vanor.
- När jag arbetar seriöst med en bok sätter jag igång så tidigt som möjligt på morgonen mellan sju och åtta innan jag badar och rakar mig. Innan jag går igenom min egen post eller gör något annat.
- Om jag skulle vänta på det som folk brukar kalla inspiration skulle jag aldrig skriva ett ord. Jag räknar varje ord jag fäster på pappret och försöker hålla mig till ett genomsnittligt, förr 500 ord, numera nöjer jag mig med 300.
- När jag skrivit det första utkastet korrigerar jag det tills jag själv knappt kan läsa det längre. Sedan läser jag in det på en diktafon och skickar det till min sekreterare som skriver ut det på maskin. Så korrigerar jag det maskinskrivna exemplaret gång på gång tills jag kan diktera in det en gång till. Ibland upprepar jag denna operation åtminstone fyra gånger.
- Allt som allt kan det bli ett halvdussin utkast innan jag är färdig. Innan jag lägger mig på kvällen läser jag igenom vad jag har skrivit tidigare på dagen."

Ja, jösses.

Bo Artur Stellan Nehlmark var för övrigt två personer. Bo A Karlsson ((1938-2006) och Stellan Nehlmark (f. 1938) som tillsammans gjorde en rad intervjuer med kända internationella författare. Intervjun med Graham Greene förstår jag gjordes via brev.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: england, storbritannien

Anteckningar från busstationen i Hamburg från 8 februari i år då jag var på väg mot Paris för att fortsätta vidare till Cayenne och Karibien. Corona kallades ännu inte pandemi.

Det är 11 grader i kvällen utanför Hamburger ZOB. Det kommer folk utifrån som om de steg in direkt från baslägret i Himalaya. Pjäxor, överdragsbyxor, anorak och med mössan neddragen.
Själv har jag tagit av fleecetröjan.
Folk har gigantiska hörlurar som effektivt avskärmar omvärlden. Vad lyssnar dom på?
Grannen i sätet bredvid i bussen från Lübeck var likblek, svettades i pannan och mådde uppenbart dålig. Coronaviruset fladdrar förbi i huvudet, men han hostade inte en gång, så jag lät det bero. Värre var det med han som satt och stönade i väntsalen. Svetten rann och efter en rejäl rackabajsare ur innerfickan lade han sig raklång över den unge mannen bredvid. Han som när han kom var noga med att torka av stålsitsen innan han vecklade upp sina broschyrer från något klassiskt konstmuseum och studerade dem på armlängds avstånd. Intressant konflikt kanske under uppsegling, men jag släpar väskorna vidare in på en taverna och förser mig med en Jever.

Hamburger ZOB en lördagkväll i februari. Många går i papperskorgarna, någon skramlar fram en mugg, alla röker i detta välståndets Europa.
Två timmar till Parisbussen.
Jag är på väg och vänjer mig sakta vid att vara del av en annan värld än Onslundas. Jag tar en Jever till. Ambulansen hämtar honom i väntsalen. Natten blir lång.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ur Graham Greenes självbiografi om att utgå från sig själv i skrivandet:

"Det är bättre att förbli i okunnighet om sig själv och att glömma lätt. Må de arbetslösa fortsätta att hänga runt krogarna på Vauxhall Bridge Road och kidnapparna köra ut ur Heidelberg mot gränsen, lyckligt och fullständigt glömda; vi bör lämna de glömda åt natten.
Om de en dag hittar vägen in i en bok bör det vara utan vår medverkan och så förklädda att vi inte känner igen dem när vi får se dem igen. Allt i en bok som lätt kan kännas igen som vår erfarenhet är blott och bart reportage: det har sin plats, men en obetydlig. Det ger en anekdot, det fyller ut luckor i berättelsen. Det kan rättmätigt tillhandahålla en bakgrund, och ibland måste vi falla tillbaka på det när fantasin sviker.
Kanske har en författare större förmåga att glömma än andra människor - han måste glömma eller bli steril. Det han glömmer är fantasins kompost."
Så långt Greene.

Det tycker jag själv är en alldeles utmärkt insikt. Inte minst då man nått den ålder då minnet är svårare att härbärgera än glömskan.

Någon sida senare citerar han Flaubert:
"Det mänskliga språket liknar en spräckt trumma på vilken vi dunkar fram melodier för björnar att dansa till när vi hela tiden längtar efter att röra stjärnorna till medlidande."
 

Flauberts födelsehem i Rouen
Flauberts födelsehem i Rouen
Läs hela inlägget »
Kakum National Park, Ghana
Kakum National Park, Ghana

I somras läste jag Graham Greenes bok Resa utan karta som handlar om en resa han gjorde i Afrika som ung. En fotvandring från Sierra Leone och in i de inre delarna av Liberia. Det som lockade honom var att se hur det var i ett av de få länder i Afrika som inte var koloni.
Det är en märklig bok ur många avseenden. Greene tar sig oftast fram gående, men någon gång använder han sig av hängmattan som de infödda bärarna kånkar fram med. Han har ett stort gäng bärare som följer honom, tolkar, förklarar, bråkar och skräms (och blir skrämda). Det är skitigt, febervarmt och flugor överallt. Råttor.
Greene håller vid ett tillfälle på att dö, så sjuk blir han. Där och då skriver han att han inser att han har en stark vilja att leva. En intressant iakttagelse. Han dricker ett antal lådor whisky under resans gång. Delvis kanske för han tror att han ska hålla sig friskare, delvis troligen för att hålla misär och rädslor på en armlängds avstånd.

Boken är en av Greenes första, publicerad 1936, och självklart har han inte riktigt frigjort sig från sitt koloniala påbrå. De svartas land är mörkt målat ur många aspekter och han har svårt att kommunicera. Han möter däremot en rad udda européer längs sin vandring.

MEN - intressant är att han inte är ensam vit i karavanen han leder. Han följs åt av en kusin. I boken nämner han enbart att hans kusin deltar i projektet, aldrig något namn. Därför blir jag förvånad då jag läser Självbiografiskt och han berättar att kusinen heter Barbara Greene! Det framgår ingenstans under resans gång att det är en hon. Hennes roll är väldigt undansopad under... hängmattan. Tidvis har de ingen kontakt alls. Hennes erfarenheter är Greene fullkomligt ointresserad av. Hon är en suddig figur långt borta.

Det visar sig att denna Barbara Greene visst hade egna upplevelser och erfarenheter av resan. Så pass att hon själv skrev en bok om vandringen. Den heter Too late to turn back och kom ut första gången 1938 som Land benighted. Barbara Greene lär berätta en helt annan historia än sin berömde kusin. Inte mycket ska stämma deras berättelser emellan. Detta kan man ju fundera på.

Jag har bara hunnit 100 sidor in i självbiografin. Under skoltiden genomförde Greene en handfull misslyckade självmordsförsök. Bland annat drack han en liter fotografiskt fixermedel i tron att det var giftigt.

Den roligaste anekdoten hittills i boken är berättelsen om hans farbror, som också hette Graham Greene, som åkte till Neapel med en vän, träffade en fattig engelsman som de bjöd på en helkväll. De tyckte de kände igen honom, men kunde inte placera honom. Han underhöll dem med eleganta one-liners hela kvällen. Då de kom hem förstod de att de festat med Oscar Wilde.

Det finns säkert anledning återkomma till kosmopoliten Graham Greene framöver.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: storbritannien, liberia

Den 17 september gick jungfruturen från Ystad till Sassnitz med den nya färjan Skåne Jet som på 2,5 timme tar sina passagerare tvärs över Östersjön. På finska Hufvudstadsbladets uppdrag åkte jag över med Sigge.

Några reflektioner:
- Det gick faktiskt ännu snabbare än 2,5 timme. Men färjan behövde sannolikt den extra tiden för att angöra, då färjelägena i  Ystad och Mukran (Sassnitz hamn 5-6 km söder om staden) inte är helt kompatibla med nya färjan ännu.
- Det finns en liten boardershop i Mukran för de som bara vill tura.
- Ta med cykel är en bra idé, om man inte tar med bilen.
- Tur och retur med bil kostade min biljett cirka 2500 SEK. Det är högsäsongspris. Har ingen åsikt om det är dyrt eller inte.
- Färjan är en katamaran som har världsrekordet över Atlanten. Det behövs inte så mycket sjögång för att den ska vagga sidledes. Den kommer inte heller att vara i trafik under vintermånaderna.
- Det var väldigt lite folk då jag åkte. Färjan tar nästan 700 passagerare och drygt 200 bilar. Vi var väl fem-sex bilar då jag åkte tillbaka på lördagen.
- Jag hoppas att den nya färjelinjen går bra. Rügen är Tysklands Österlen och väl värt att besöka.

Reklam för den nya färjan på Rügen.
Reklam för den nya färjan på Rügen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Läser i Expressen att tyska transportministern har ett förslag på gång att starta TEE-tågen igen. TEE står för Trans Europa Express och var ett snabbtåg som gick mellan storstäder i Centraleuropa från 1957 och framåt några decennier tills tåget tappade sin popularitet.
Starten är planerad till 2025 och följande linjer kan vara aktuella:
Paris–Bryssel–Liège–Köln–Berlin–Warszawa
Amsterdam–Antwerpen–Bryssel–Paris–Lyon–Barcelona
Amsterdam–Köln–Basel–Milano–Rom och
Berlin–Frankfurt–Lyon–Montpellier–Barcelona

Det här är ju kul nyheter. Illustrationen från Kalle Ankas samlaralbum Lokomotiv från hela världen II Diesel- och ellok (1965-66).

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Texten om St Kilda publicerades 2012 i en rad tidningar. Just den här versionen i Populär Historia.

Den 29 augusti 1930 evakuerades befolkningen från den lilla isolerade ögruppen St Kilda i Atlanten, 65 kilometer väster om Yttre Hebriderna, Skottland.
Ett mer än tusenårigt samhälle upphörde att existera.
St Kilda består av fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns idag en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.
Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.

Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.

Många vittnar om det tungsinne som tränger sig på då man går genom den gamla byn, förbi husen där barnen en gång lekte, kvinnorna spann eller lagade mat, och männen samlades för att gå på fågeljakt.
Bakom husraden ligger kyrkogården. Vindpinat, övergivet och vittrande.
Författaren och konstnären Roland Svensson skriver i boken Ensliga öar (1954) om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på Hirta och i sin kikare får:
”… en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande.”

Några få av husen längs bygatan är idag restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från National Trust for Scotland, som förvaltar skotsk natur och kultur. Sommartid finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.
Vintertid är ögruppen mer eller mindre öde.
Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.

Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut ett årligt arrende i form av fjädrar, olja och tyger.

Att det var släkten MacLeod som ägde St Kilda sägs enligt sägnen ha varit resultatet av en tävling mellan folket på de hebridiska öarna Harris och Uist. De bestämde sig för att ha en kapprodd till St Kilda och den som först satte sin hand på marken fick ön. Det blev en oerhört jämn tävling med roddarna från Uist något före, då Callum MacLeod som ledde båten från Harris högg av sig vänsterhanden och kastade den i land.
MacLeods sålde öarna till Lord Dumfries 1934. Tjugo år senare övergick de i The National Trust of Scotlands förvaltning och 1986 blev de ett av Skottlands fem världsarv.
Fornlämningar bevisar att öarna varit bebodda sedan vikingatiden.

Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev de också skickliga vävare av tweed.
Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. De som av en eller anledning inte kunde medverka i jakten fick ändå sin andel. Fåglarna saltades in och blev mat för vintern, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.
Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrare där de barfota tog sig fram på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.

Det var ett litet och sammansvetsat, men sårbart samhälle, som levde under tuffast möjliga förhållanden.
En smittkoppsepidemi på St Kilda härjade 1727 och bara fyra vuxna och 26 barn överlevde. De kunde ha blivit ännu färre om inte tre män och åtta pojkar just då hade varit strandsatta på klippön Stac an Armin, ett stenkast från Hirta. På denna karga havsklippa överlevde de mirakulöst tills de kunde räddas i maj 1728.
Efter den här åderlåtningen såg markägaren MacLeod till att nya familjer bereddes plats på St Kilda och några år senare var det åter kring tjugo familjer på ön.

I oktober 1759 inträffade en annan katastrof. Nitton män sjösatte öns enda båt för en färd till grannön Boreray, där man höll får. Tio landsattes och resterande nio rodde hem, men ett plötsligt omslag i vädret gav stormvindar och höga vågor och i tre dygn sökte de roende männen lä invid de hisnande bergväggarna innan de uthungrade och uttröttade försökte ta sig in i hamnviken. Tre man omkom i brottsjöarna, sex räddades, men värst var att båten slogs sönder. De tio som fanns kvar på Boreray tvingades invänta uppbördsmannens båt nästa sommar. De väntade en hel vinter, åtta månader, i en underjordisk grotta.

När en större grupp skottar emigrerade till Australien 1852 lämnade 36 invånare ön, men tjugo av dem avled i sjukdomar innan de nådde fram. De resterande sexton grundade förorten St Kilda utanför Melbourne.
Emigranterna ersattes inte på ön av MacLeod.
Däremot berättas det hur man i hemmen på Isle of Skye hotade barnen med att om de inte skötte sig skulle de skickas till St Kilda, ett hot som inte var helt taget ur luften. Utan tvekan skickade klanhövdingen MacLeod ut en och annan som hamnade i onåd.

En som definitivt förvisades var Lady Grange.
James Erskine Grange var en inflytelserik skotsk domare, parlamentsledamot i London, och lord. Hans hustru Rachel Chiesley anklagade honom för att vara otrogen och det slutade med att lorden i januari 1732 kidnappade sin hustru och förde henne först till en hemlig plats och två år senare med MacLeods hjälp till Hirta. Där satt hon fången under svåra förhållanden i åtta år innan hon slutligen fördes till Skye.
Lord Grange höll till och med en offentlig begravning för Lady Grange i hennes frånvaro, trots att hon fortfarande levde.

Invånarna på St Kilda blev, liksom i andra isolerade samhällen, känsliga för sjukdomar utifrån. Det var mer regel än undantag att öborna blev förkylda efter ett besök utifrån. Det kallades främlingssjukan, cnatan na gall på gaeliska.
Allvarligare var den spädbarnsdödlighet som fanns på öarna. Så många som två av tre barn dog oförklarligt efter bara några dagar. I Caledonian Medical Journal 1926 drar läkaren George Gibson slutsatsen att barnen dog i stelkramp på grund av infektioner i samband med att navelsträngen skarvs av.
St Kildaborna saknade grundläggande medicinska kunskaper. Sjukdomar var ett ständigt hot.

Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv i unionens utkant. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.
St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. De kallades ”St Kilda mailboat”. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.

Kyrkan blev den första och viktigaste förmedlaren av hur världen bortom havet såg ut. Den förste prästen, Alexander Buchan, kom 1705.
Han skrev i en rapport:
”… framförallt var skrivkonsten det som förundrade dem; de kunde icke fatta hurusom det var möjligt för någon dödlig att uttrycka sina tankar medelst dylika svarta tecken på vitt papper…”

Religionen blev både lycka och olycka för öborna.
När det första resereportaget skrevs om St Kilda, 1697 av Martin Martin, i boken En resa till St Kilda, den ödsligaste av alla de Hebridiska öarna, noterade han att befolkningen ”spelade och bryggde ett öl som, förtärt i riklig mängd, eldade dem till glada danser.”

När författaren John Sands kom dit knappt 200 år senare, sommaren 1875, hade sången och leken tystnat. Livet hade blivit allvarligare. Sands berättar hur öborna samlades till gudstjänst tre gånger varje söndag, inalles sex och en halv timme, och höll bönemöte varje onsdag.
Utbrytarkyrkan Free Church of Scotland fick fotfäste på ön. Pastor John MacKay ledde församlingen 1865 till 1889 och beskrevs av Sands:
”… en välmenande men svagsint, obeslutsam och dominerande, fanatiker.”

Traditioner och vanor försvann på grund av kyrkans, eller prästens, misstycke. Dans och sånger, andra än psalmerna, betraktades som lättsinne.
En fastlänning som kom till ön med barnböcker tillrättavisades och fick ta dem med hem igen. Sådant gick inte an.

St Kildabornas religiositet och respekt för sabbaten gick så långt att en präst som en söndag gav sig iväg för att hjälpa en sjuk kvinna med mat och vatten varnades av öborna för att syssla med arbete under vilodagen.
Katastrofhjälp sändes till St Kilda i oktober 1885 sedan skörden blivit förstörd i en storm och svält hotade. Undsättningsexpeditionen vägrades lossa, då den anlände på sabbaten. Prästen lovade dock gott väder för hemresan och efter midnatt kunde lossningen genomföras.
Den nästan sjukliga religiositeten blev en anledning till att livet på ön blev allt svårare.
En annan var den gryende turismen.

Redan i slutet av 1800-talet började sommarkryssningar till St Kilda bli populära. Journalister och turister kom, såg och sågs, och båda parter förvånades över den andres liv.
Framförallt de unga öborna blev allt nyfiknare på omvärlden.
Under det första världskriget installerades en signalstation på Hirta och den brittiska flottan placerade en del män på ön. Detta ledde till sysselsättning för flera unga öbor men också till att lockelserna från fastlandet fick ännu fastare form. Soldaterna förde än det ena, än det andra, med sig ut på ön.
Efter kriget blev livet åter svårt och diskussionerna om att flytta för gott tog fart på nytt.

Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren, och de få korna, samlades in och såldes för att finansiera flytten. Det var det enda av värde som öborna överhuvudtaget ägde. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.
Sjuksköterskan Williamina Barclay som tjänstgjort på Hirta i tre år var den som reste frågan om evakuering under ett teparty i april 1930, efter en tuff vinter.

De äldre var emot, de yngre för.
Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda. Männen sattes i skogsarbete. De hade aldrig sett ett träd förr.
En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.

Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:
- För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.
 

Läs hela inlägget »

Intervjun med Henrik Larsson gjorde jag till TUI Fly Magazine vintern 06/07.

HIF-spelarna släntrar in på restaurangen på tredje våningen på Olympia i Helsingborg, en och en, efter fredagsförmiddagens träning och dusch. Småpratande, skrattande eller allvarliga med mobiltelefonen vid örat.
Det är köttgryta med ris. Mellanmjölk och äppeldricka med is. Bringarna står redo på bordet.
Luton Shelton har en gulgrön träningsjacka med texten Jamaica på ryggen, Gustaf Anderssons glada göteborgska undgår ingen. Han gjorde tredje målet på Malmö FF i derbyt tre dagar tidigare och är fortfarande uppspelt.
Det här är ett kamratgäng med alla ungdomens möjligheter framför sig.
Nästan exakt i mitten sitter nestorn, nummer sjutton - Henrik Larsson. Han småpratar och skämtar med de andra. Han är Sveriges kanske mest framgångsrike fotbollsspelare någonsin. Bland mycket annat utsedd till ”Alla tiders guldbollenvinnare”. Men här är han en i gänget. Precis som han vill vara.

Man närmar sig ”hela Sveriges Henke” med en viss respekt även som journalist. Inte bara för att hans agent före intervjun sagt i från:
- En sak ska du ha klart för dig. Han heter Henrik Larsson, inte Henke!
Henrik Larsson är en väldigt klok superstjärna. Att hans karriär har kantats av framgångar är ingen slump. Han har själv i hög grad haft händerna på ratten och styrt så att han hamnat rätt.

När han väl hade bestämt sig för att lämna proffslivet i Europa efter en sagolik karriär som yrkesman var det ingen tvekan om att han skulle återvända till Helsingborg.
- Nä, det var det inte. Det är här jag har alla mina vänner. Nu kan jag träffa dem med fem minuters varsel, det har jag inte kunnat på många år, säger han.
Så tillägger han närmast kärleksfullt:
- Helsingborg är en sagolik sommarstad.
Och det kanske bästa av allt:
- Jag kan gå på stan precis som jag vill. Folk tycker inte att det är något märkvärdigt att jag är hemma. Kanske någon vill ha en autograf, men annars är det lugnt, säger han.
Då jämför han framförallt med tiden i Glasgow, då Henrik Larsson var Celtics stora affischnamn och en avgörande orsak till lagets stora framgångar under 1990-talets andra hälft och in i det nya millenniet.
Henke (sorry Henrik, det går inte att låta bli) gjorde 242 mål på 315 matcher under sju säsonger med den skotska klubben. Säsongen 2001 fick han guldskon som är priset till Europas bäste målskytt.

De skotska supportrarna var fanatiska.
- Det var svårt, men jag hade egentligen inga problem med dem. Till och med Rangers supportrar tyckte att jag var OK. Men man väljer ju själv. Skulle jag in till stan på en lunch eller handla kläder så var det snabbt in, parkera bilen och snabbt ut igen. Det är hur du själv vill ha det, säger han.
Om hemmet har han dock alltid stängt dörren och hållit offentligheten ute. Som han själv formulerar det: ”där skriver jag inga autografer”.
Henrik Larsson vet vad fansen vill ha. När Helsingborgs IF i somras höll ett kortare träningsläger i Åhus och spelade en match mot en lokal kombination kom över 2.000 personer till matchen. Henke spelade bara den första halvleken och under andra halvlek hade merparten av publiken förflyttat sig till träningsplanen där Henrik Larsson posterat sig för att skriva autografer. Han höll på i mer än en timme. Alla som ville ha en autograf, och orkade köa, fick det också. Innan han var klar hade hela laget spelat färdigt matchen, duschat och klätt om.
Karriären började i Högaborgs BK hemma i Helsingborg. Och målsättningen, eller drömmen, att bli fotbollsproffs fanns hela tiden.
- Det var bara det som gällde när jag var liten, säger han, men tillägger lika snabbt:
- Fast det fanns en tid, då jag var mellan tolv och femton år, som jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Henrik var en liten tunn kille och just i de åren växer pojkarna i otakt. Han hann inte ikapp de andra grabbarna i laget rent fysiskt.
- Jag växte inte så snabbt som mina kamrater.
Ofta stod han utanför förstalaget. Han hade inte fysiken. Men han debuterade som sjuttonåring för Högaborgs A-lag.
Och han erkänner att han faktiskt hade gett upp hoppet om att bli fotbollsproffs då han som 21-åring 1992 värvades till stans storklubb Helsingborgs IF, då i division I, av Bosse Nilsson.
- Det var ett fantastiskt lag och jag gjorde mål på löpande band. Då kom proffsdrömmarna fram på nytt och jag började ta fotbollen på allvar igen.
I division I gjorde Henke 34 mål på 31 matcher och var en bidragande orsak till att HIF åter tog steget upp i Allsvenskan efter en långvarig sejour i de lägre serierna. Han utsågs till ”Årets komet i svensk fotboll”. Rastaflätorna fladdrade och han räckte ut tungan åt publiken när han gjort mål.

Varför räckte du ut tungan?
- Ja, det var bara ren glädje första gången, men sedan såg jag en bild efteråt och sedan blev jag så trött på alla föräldrar som skrev och tyckte att det var olämpligt för att deras barn sprang runt och räckte ut tungan. Har man inte något annat att bry sig om får man kolla vad man prioriterar i livet.
Det kanske trots allt var en protest. Att visa att han inte bara var den snälle och rare lille grabben från Högaborg.
Vi missar i sammanhanget att ta upp tråden om avstängningen i somras när Henke gav Elfsborgs Jon Jönsson en smäll på revbenen som renderade honom två matchers avstängning.
Fotbollsmagasinet Offside har däremot två gånger publicerat artikeln ”Henrik Larsson om tjuvknep” och där tar han alla ur villfarelsen att han skulle vara snällare på planen än någon annan spelare. Det gör ont att möta honom på planen.

Proffschansen kom redan året efter succén i HIF. Det var 1993.
Feyenoord i Rotterdam i Holland hörde av sig.
- Det var skönt att få komma ut. Det var ett stort äventyr. Och nyttigt. Det är ju mycket mer än fotbollen som ska fungera när man kommer ut i Europa och man tvingas lära sig att ta hand om sig själv. Och att ta lärdomar när det inte går som man vill, säger han.
Det gick inte så bra för Henrik Larsson under tre säsonger i Feyenoord. En bidragande orsak var att tränaren Wim Jansen som var den som värvat honom lämnade Rotterdam och flyttade till Celtic i Skottland.
Henke hamnade på den hårda holländska avbytarbänken.
Då var det nära att han hade rest hem till Helsingborg igen. Första barnet, Jordan, var på väg och HIF hörde av sig. Men han ville avvakta lite och ge proffslivet en chans till.

Wim Jansen ringde igen. Nu från Glasgow. Det blev början på en sagolik karriär i Celtic.
- Det var där allting vände. Det är där jag blev den fotbollsspelare jag är idag.
Och att tränaren hade avgörande betydelse sticker han inte under stol med.
- Jag kände att jag hade hans förtroende. Jag kunde komma in i den skotska ligan, och jag kunde tillåtas att spela någon mindre bra match utan att omedelbart bli bänkad. Han gav mig mitt självförtroende, säger Henke.
Wim Jansen lämnade Celtic efter Henriks första år. Då hade han funnit sig själv igen. Och laget sprudlade. Celtic vann ligan, vann cupen, vann derbyt mot arvfienden Glasgow Rangers. Vann allt.
- När du har börjat vinna någonting så är det som ett gift, säger han.
Och tillägger:
- Jag har aldrig förstått de som säger att det viktigaste är att delta. Det enda som räknas är att vinna, säger han. Det gjorde han i Celtic.

Han stannade i sju säsonger, vilket är ovanligt för en toppspelare i dag. Är du väldigt lojal?
- Nja, lojal. Jag hittade en klubb som jag trivdes med. Vi, familjen, trivdes alldeles utmärkt. Åka någonstans för att kanske tjäna tusen eller tvåtusen pund mer i veckan det var jag inte intresserad av, säger han.
Och självförtroendet lyser om Henrik Larsson när vi träffas på Olympia, bara någon vecka innan han fyller 35. Han ser mig i ögonen, han engagerar sig i frågorna han får och någon gång ger han eftertryck åt det han säger med att slå med handen i bordet framför sig. Trots att han varit benhård på intervjutidens längd tittar han aldrig på klockan eller ger något uttryck över att tiden håller på att rinna ut.
När Celtictiden däremot rann ut stod faktiskt Henrik Larsson inför valet att åka hem till Högaborg igen. Men han ville gärna till en toppklubb i den spanska ligan. Tjugo-tjugofem klubbar från de flesta europeiska ligorna var intresserade av honom. Han fick anbud från Japan.
- Men det var Spanien som gällde. Och ett topplag. Barcelona var en kanonutmaning.

Henrik Larsson krönte som 32-åring karriären i ett av världens bästa fotbollslag. Och tvekar inte en sekund när han lägger till att det är det bästa lag han någonsin spelat med.
- Jag såg dem på TV häromkvällen när de spelade Champions League och det är fotboll på hög nivå, säger han utan att få det att låta som saknad över att inte själv vara med på den enorma arenan Nou Camp.
FC Barcelona vimlar av världsstjärnor. Och det är ingen överraskning att Henke pekar ut Ronaldinho som den bästa spelare han någonsin spelat med.
- Han hittade alltid fram med en passning, oavsett hur liten yta det än handlade om, säger han.

När vi dyker lite djupare i frågan och han ska utse den bästa medspelaren i ett anfall där laget spelat 4-4-2 kommer överraskningen. Det är inte Zlatan Ibrahimovic eller Marcus Allbäck eller Samuel Etoh han pekar ut.
- Mats Magnusson och Chris Sutton, säger han bestämt.
Mats Magnusson som var hans anfallspartner när HIF tog sig tillbaka till Allsvenskan. Mats Magnusson som gjorde succé i Benfica i den portugisiska ligan och som var nära att själv ta hem guldskon som Europas bästa målskytt om inte Hristo Stoijtkov gjort omöjliga sex mål i en avslutande match i den bulgariska ligan.
- Masse hade allt!

Vilken back har varit svårast att möta?
- Fabio Cannavaro. Han är lika lång som jag, 1 och 78, och jag är ganska hyffsad på huvudet. Men... Han är snabb, stark, läser spelet bra och går sällan bort sig. Han är den bäste back jag mött tillsammans med Liliam Thuram.
Henrik Larssons tid i landslaget skulle kräva ett extra kapitel. Han debuterade mot Finland 1993 och gjorde mål. Han var med i VM 1994 i USA och hans mål i bronsmatchen mot Bulgarien då han fintade bort målvakten är klassiskt. Han nätade mot Italien i EM-slutspelet 2000 trots att han missat uppladdningen på grund av ett svårt benbrott. Han gjorde båda målen mot Nigeria i VM 2002, men gjorde sedan ett uppehåll innan han lockades tillbaka till EM 2004 och VM 2006. Han har gjort 36 mål på 93 landskamper. Nu har han dock lämnat landslaget för gott.

Fortfarande har han tanken att avsluta karriären där den en gång började – i Högaborgs BK.
Ett lag som i sommar fått en utmärkt förstärkning när familjen Larsson flyttat hem från Barcelona. I ett av Högaborgs ungdomslag spelar Jordan Larsson.
Hur ser hans fotbollsframtid ut?
- Jag ser till att han gör skolan först och främst. Det är många som har drömmen om ett proffsliv men det är inte många som klarar av det. Han måste ha någonting att luta sig tillbaka mot.

Henke är inte den som matchar fram sonen.
- Han får göra vad han vill, men skolan först och främst. Just nu vill han spela fotboll, men vill han spela handboll istället, så för han göra det. Det är hans
val.
Själv har Henrik Larsson haft ett gott stöd av sina föräldrar. Pappa var ofta och tittade på hans matcher från det Henke spelade i pojklaget. Och han uppträdde så sansat som han vill att alla föräldrar ska uppträda. Inte att stå vid sidan av planen och skrika på de unga spelarna. Men mamma fick inte komma och titta.

Fick inte?
- Nej, det får hon fortfarande inte. Det är vidskepelse och det är jag som har sagt ifrån. Hon tycker inte det är så roligt, men hon har vant sig, säger han och ler.

Slutligen en viktig fråga – varför klippte du av rastaflätorna?
- Haha. Var sak har sin tid och jag började ju bli gråhårig, säger han och skrattar.
Och när jag granskar den korta snaggen så syns det tydligt. Grabben börjar faktiskt bli gråhårig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Villa Petrolea i Baku.
Villa Petrolea i Baku.

Reportaget har varit publicerat i bland annat Populär Historia.

På Hotel del Lago i den paraguyanska kurorten San Bernardino är rummen uppkallade efter kända personer. Ett av rummen heter än idag på 2010-talet Ida Bäckmann.
I Sverige är hon mindre känd.

Ida Bäckmann var småskollärarinnan från Åmål som blev en av Sveriges första kvinnliga reseskildrare med sina berättelser från bland annat Ryssland, Sydafrika och Sydamerika, som publicerades i Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter och sedan gavs ut under titeln Farliga färder och roliga.
På sina resor sökte hon sig till händelsernas centrum.
När hon var i Paraguay bröt revolutionen ut, i Sydafrika hörde hon boerledaren Krüger deklarera krig, i Ryssland diskuterade hon politik med Leo Tolstoy och i Vatikanen satt hon vid påvens dödsbädd.

Ida Bäckmann var kortvuxen, rödhårig, äventyrlig och temperamentsfull, men också klassiskt bildad och en mycket god iakttagare. Dessutom företagsam och utrustad med en stark vilja.
Som lärarinna på Säffle samskola, där hon tjänstgjorde under 1890-95, fick hennes liv en avgörande vändning då hon sommaren 1895 träffade skalden Gustaf Fröding under en resa i Norge. Samma höst tillträdde hon en tjänst i Åhus, där hon var placerad fram till sekelskiftet. 1900 till 1907 var hon på Sofi Almquists samskola i Stockholm. Därefter lämnade hon skolan för skrivandet.
Ida Bäckmann umgicks under lov och ledigheter flitigt med den sjuke Fröding. Det varade fram till 1904 då hon förbjöds av anhöriga och läkare att träffa diktaren, som hon ansågs ha dålig inverkan på. Ett förbud som tog henne hårt.
Den första långresan gjorde Ida Bäckmann till Sydafrika. Efter tvekan hade hon tackat ja till att gifta sig med engelsmannen George Lewerentz, som var bosatt i Sydafrika. Som villkor för äktenskapet ställdes att hon årligen skulle få disponera så pass mycket pengar att hon kunde trygga Gustaf Frödings vistelse på sjukhemmet.
Den rike Lewerentz avled emellertid av sjukdom i Afrika innan Ida Bäckmann hann åka, men i samförstånd med sin tilltänkte makes båda systrar reste hon ändå iväg för att rädda så mycket som möjligt av hans förmögenhet.
Det lyckades så bra att den del av arvet hon fick finansierade de kommande årens resor.
Från Sydafrika berättar hon om de svenska bönderna som deltog i boerkriget.
Våren 1902 gav hon sig av till Ryssland. Efter Sankt Petersburg och Moskva besöker hon bland annat Gammalsvenskby i Ukraina. Hon skriver om vardagen, om sina möten med de svensktalande och smyger näst intill omärkligt in de fakta som krävs för att ge läsaren både ett historiskt och ett aktuellt perspektiv.
Hennes berättande kännetecknas av lika delar humor och humör, och hon är synnerligen engagerad i allt och alla hon möter.

Resandet är troligen välplanerat, men blir ändå ofta spontant. I Baku möts hon av den svenske konsuln Hagelin och får bo i Nobelföretagens Villa Petrolea. Hon fortsätter till slagfältet vid Poltava och till Jasnaja Poljana där hon träffar och intervjuar den excentriske författaren Leo Tolstoy. De diskuterar så skilda ämnen som anarkismen, litteraturen, skapelsen och det faktum att Tolstoy är vegetarian.
Under en senare Rysslandsresa besöker hon av en ingivelse Bender, där Karl XII hamnade i kalabalik, och kommer sedan till Odessa, bara några dagar efter det berömda upproret på pansarkryssaren Potemkin.
Överhuvudtaget besitter Ida Bäckmann en fenomenal förmåga att finnas på plats där det händer. Hennes reportage blir målande. I recensioner kallas hon den konstnärliga journalisten.
Hon är i Paraguay 1908.
Revolutionen bryter ut i huvudstaden Asunción då hon besöker den svenska kolonin Eliza. Hon tycker själv att det är en missräkning att inte finnas på plats precis där det händer, så hon rider till skådeplatsen för att följa det som sker på nära håll.
I boken Blodiga dagar i Paraguay beskriver hon det hon ser:

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.
När revolutionen väl är över och Ida Bäckmann följt fredsförhandlingarna, och de utländska diplomaterna hon umgicks med förhandlat fram ett regimskifte, ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en runda genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.
Efter revolutionen far hon vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina. Under en tid i Argentina arbetar hon hårt med en bok om landets utveckling under hundra år. Det blir en faktaspäckad utgåva med den något svulstiga titeln Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarna därstädes under denna period.
Boken är någonting helt annat än de kåserande reseberättelser som hon tidigare publicerat. Här lyfter hon fram och porträtterar många av de svenskar som vid förra sekelskiftet reste till Argentina. Det var ingenjörer, arkitekter och militärer.
Överallt är hon lika välkommen. Hon får ett skrivbord på välrenommerade La Prensa i Buenos Aires, på Avenida de Mayo, ett stenkast från Plaza de Mayo. Där kan hon arbeta med sin bok. Och hon arbetar hårt.
Hon berättar entusiastiskt och uppskattande om La Prensa och hur de upplåter rum åt resande journalister och andra.

”Denna våning upplåter La Prensa med exempellös gästfrihet åt illustra resande, som i ett eller annat syfte besöka republiken. För några år sedan gästade där efter sin underbara räddning af den trappra argentinska undsättningskommissionen på Uruguay, Sydpolarforskaren professor Otto Nordensköld med sina sju följeslagare på Atlantic.
Professor Nordensköld omhuldades vid detta tillfälle ej blott af La Prensas mäktiga gästvänskap, utan af hela Argentinas välvilja och obegränsade frikostighet.”


Ida Bäckmann rör sig inte bara i de fina salongerna bland redaktörer, politiker och läkare. Hon drar sig inte för att ge sig ut i mindre utforskade trakter och hon rider i veckor för att nå de finländska pionjärerna i urskogen.
När hon berättar om Colonia Finlandesa i Misionesprovinsen och mötet med finländarna är hon tillbaka i sin friska humoristiska stil, där hennes egna upplevelser tar störst plats.

”Vi steg in i köket och bänkade oss framför ett smalt obetäckt långbord. I ett glas caña blandad med citronsaft hälsade oss värden välkomna. Mig placerade man vid den öppna fönstergluggen, för att jag lättare skulle kunna slänga ut det av anrättningarna, jag ej kunde förtära – de andra uppmanades att kasta det oätbara under bordet eller bakom sig."

Ida Bäckman avslutar med att konstatera att spriten för många varit ett stort fördärv, men nybyggarna i Colonia Finlandesa framhöll optimistiskt, att med ljusnande framtidsutsikter skulle också lusten att dricka försvinna. Och fick man bara ordnat arbete skulle man ju inte heller ha tid att festa.
Boken om Argentinas första hundra år får en uppföljare 1912 då hon presenterar boken Sveriges handelsintressen i Ryska Riket.
En imponerande sammanställning av det ryska näringslivet och vilka affärsmöjligheter som finns inom vitt skilda områden. En faktaspäckad bok som rönte stor uppmärksamhet vid en tid då Ryssland sågs som en jättemarknad för svenska företag. Här avhandlas allt från äggproduktion till skatteregler. Kort sagt, en handbok för att göra affärer i Ryssland. Bokens innehåll torde ha blygsamt intresse för den gryende kvinnorörelsen, men ändå, eller kanske just därför, recenserades den i Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny i november 1912. Då skrev signaturen E. y-n. så här:

”Säkerligen finns det alltjämt mer än en gammal dogmatiker i fråga om hvad kvinnan duger till som förvånad frågar huru det är möjligt att en kvinna kan skrifva en sådan bok… Dock han kan ju denna gång rädda sig och sin teori med att påpeka att detta fall aldrig kan bli typiskt. Ida Bäckmann har ju förr visat att hon är specialist på det omöjliga.”

En av alla de som hjälpte Ida Bäckmann med faktakontroll inför boken var konsul Hagelin i Baku, som åren igenom förblev en nära vän till författarinnan. När konsuln avlidit fick Ida Bäckmann fritt ta del av hans memoarer och 1935 gav hon ut Från filare till storindustriell i Naftabolaget Bröderna Nobels tjänst.
Trots sina resor över världen, sina kåserande skildringar av livet bland svenskar och andra folk när och fjärran, så är hennes verk om Gustaf Fröding kanske ändå det mest märkvärdiga hon åstadkom. Hon skrev helt öppet om sin vänskap och sitt förhållande till Gustaf Fröding, som hon till och med försökte gifta sig med. Boken kom ut 1913 under titeln Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann.
Boken gjorde närmast skandal då den kom ut, dels därför att Frödings syster Cecilia frenetiskt förnekade att det som stod i den var sant och dels därför att Frödings läkare avfärdade den som helt missvisande. Dessutom var det som Sven Stolpe skriver i I människodjungeln att den litterära opinionen inte var vuxen en så hänsynslöst naken och avslöjande bok.
Det var först när Ida Bäckmann gav ut en ny upplaga 27 år senare, 1940, med titeln Graalsökaren, som den fick det erkännande den var värd.
En av de som tidigt insåg bokens förtjänster var Selma Lagerlöf som skrev till Ida Bäckmann och jämförde med en biografi som skrivits om henne själv:

”Det är så som män i alla tider skrivit biografier. Trovärdigt hopsamlande av fakta och en fullkomlig likgiltighet för människan. Ditt förfarande är helt igenom kvinnligt. Du tar sikte på människan från första stund. Du räknar inte upp hans arbeten, och du intresserar, rör, hänför och ger en bild av din hjälte, som man aldrig kan glömma.”

Ida Bäckmanns vänskap med Selma Lagerlöf fick så småningom till resultat att hon skrev en bok också om nobelpristagarinnan. Sven Stolpe skriver:

”… ett verkligt förstående av Fröding och Selma Lagerlöf är otänkbart utan dessa brinnande dokument…”

Men det är alltså i San Bernardino i Paraguay som Ida Bäckmanns namn lever vidare.

Läs hela inlägget »

På en yta av 316 kvadratkilometer, inte ens hälften så stort som Helsingfors kommun, trängs en halv miljon invånare och turister som gjort compact living till en livsstil.

Det här är Malta – solens och riddarnas ö.

Med sitt läge i Medelhavet strax söder om Sicilien och med färjetrafik bland annat till Tunisien samsas här gränsbygdernas sprakande mångfald med den isolerade öns särprägel.

Herrarna över detta lilla rike har varierat genom århundraden och det var först 1964 som malteserna blev fria från Storbritannien, hissade sin rödvita flagga och utbrast: äntligen!

Det är sällan Malta hamnar i topp hos världens nyhetsmedia, men under hösten hamnade premiärminister Joseph Muscat i blåsväder då regeringsmedlemmar misstänktes för att ha deltagit i och planlagt mordet på en lokal journalist. I början av januari lämnade han också sin post.

Det senaste decenniet har Malta också varit i fokus då vågor av migranter i mer eller mindre sjövärdiga båtar, från Nordafrika med sikte på Europa, strandat på öns brungula sandstensklippor.
Varken journalistmord eller flyktingkris känns särskilt påtagligt under en veckas turistande på ön, eller ögruppen, som också omfattar de mindre öarna Gozo och Comino.

De migranter vi möter är en norsktalande turk som pendlar mellan Oslo och Malta och serverar på en turkisk restaurang och en ung stockholmare som utnyttjar EU:s fria rörlighet och arbetar som dealer på ett casino. Hans svenska flickvän serverar på ett kafé.

Turismen är öns främsta inkomst och turisterna kommer för att njuta av det milda medelhavsklimatet, bada och snorkla i det klara turkos havet som omger ön, lära sig om dess spännande historia och njuta av det rustika mat- och nöjeslivet.

Malta är trots närheten till det muslimska Nordafrika i högsta grad katolskt. Ave Maria är allom närvarande. Legenden berättar att aposteln Paulus led skeppsbrott vid några kobbar strax norr om det som idag är staden Bugibba. När han tog sig i land slingrade sig en huggorm runt hans arm och bet honom. Öborna var övertygade om att han ganska snart skulle dö, men Paulus skakade av sig ormen och fick inga men av händelsen. Det betraktades som ett mirakel och gamla och sjuka ställde sig i kö för att helas av Paulus som hade fullt upp under några månader innan han kunde återuppta resan mot Rom.
Historikerna tvivlar på sanningshalten i legenden eftersom det varken fanns eller finns huggorm på Malta.

Genom århundradena har sedan Malta besökts, härjats och styrts av diverse folk. Fenicierna var tidigt här. Kartagerna kom. Romarna, grekerna och turkarna. Vandaler och goter. Gånge-Rolfs vikingaättlingar från Normandie tillbringade en tid här för tusen år sedan och i mitten av förra årtusendet fick de då husvilla riddarna av Johanniterorden kungen av Aragóns tillstånd att slå sig ned på Malta.

Malteserriddarna som de kallas idag är de som gjort störst intryck och som fortfarande är en bärande del av öns historiska och kulturella arv. De byggde fort, vakttorn och förskansningar runt ön, försvarade den under en lång belägring av turkarna samtidigt som de byggde sjukhus, bedrev sjöröveri, tog hand om korsfarare och underblåste religionens roll.
Ibland ser man en flagga med röda fält och vitt kors vaja på någon byggnad, men det är inte Dannebrogen. Det är Malteserriddarnas fana som hissats.

Under ett snabbstopp på väg till Egypten erövrade Napoleon Malta så det var också franskt för en kort tid innan britterna tog över. Dessa behöll sedan makten över de politiskt och militärt strategiskt betydelsefulla öarna fram till 1964.

Inte minst under andra världskriget spelade Malta en viktig roll. Härifrån ledde de allierade generalerna kriget i Nordafrika och invasionen av Sicilien som påskyndade Europas frigörelse från fascismen.

Fort St Elmo i huvudstaden Valletta rymmer ett krigsmuseum som berättar om såväl Malteserriddarnas motstånd mot turkarna på 1500-talet som de allierades ansträngningar under andra världskriget. Längs turiststråket Republic Street genom Valletta finns förutom souvenirbutiker också arkeologiska museet och St Johanneskatedralen.

Valletta består av en halvö utan möjligheter att expandera. Därför ligger hotell- och nöjesområdena utanför huvudstaden i en krans runt densamma. I Gzira, Sliema och St Julians ligger hotellen och restaurangerna sida vid sida. Med buss tar man sig enkelt till Valletta, eller vidare ut i landet. Från Sliema går också en pendlarfärja till huvudstaden.

Du kan naturligtvis hyra bil för att själv ta dig runt på ön. Billigare blir det dock att skaffa ett busskort. En veckas fritt åkande på lokalbuss som tar dig i princip vart som helst över ön kostar 21 euro. Du slipper navigera i trånga gränder och förvirrande rondeller med vänstertrafik.

Den maltesiska landsbygd som återstår består av sten, murar och kaktusar. Små jordlotter för husbehovsodling av potatis, jordgubbar, blomkål eller andra grönsaker ramas in av de eviga och hantverksmässigt uppförda stengärdsgårdarna.
Förr bröts stenen som användes till husbygge direkt på platsen där huset skulle uppföras. En brytning som lämnat många olika geometriska figurer i naturen, liksom bassänger nära havet.

Vart ska du då ta dig för att uppleva Malta?

* Mdina. Den gamla huvudstaden, byggd under det relativt korta muslimska styret över Malta. Trånga gränder innanför kompakta stadsmurar. Åk dit på morgonen innan turistbussarna väller in.

* Marsaxlokk. En mindre fiskeby (och frihamn för kommersiell sjöfart) med fisk- och varumarknad varje söndag. Pittoreskt med restauranger som serverar fisk- och pastarätter av hög kvalitet. På gångavstånd från Marsaxlokk ligger St Peter Pool, en lagun med hisnande stup och turkosblått vatten.

* Golden Bay. Ett stycke sandstrand med badortsliv och Radissonhotell. Men också naturscenerier med stup och klippor utmed ringlande vandringsleder i närheten.

* Dingli Cliffs. Detta lär vara Maltas högsta punkt och absolut förtjusande i solnedgången där det ligger på öns västra kust. Ytterst på klipporna ligger ett litet kapell.

* Gozo och Comino. De båda övriga öarna i arkipelagen Malta. Gozo har en del invånare, fina vandringsleder och härlig vild kust. Färjan till Gozo kostar 4,65 euro tur och retur för passagerare utan bil. Comino – namnet kommer av kryddan kummin – är litet och har endast fyra fasta invånare.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: malta

Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.
Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände svenske (?) hjälte.
Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.
Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.
Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

- Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

”Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.
Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.
Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).
Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.
Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet, då det blev det museum det är än idag.
Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Bussguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Läs hela inlägget »
Etiketter: turkiet

Intervjun med Lars O Lagerqvist publicerades 2017 i Kristianstad Journalen.

I februari fyller Lars O Lagerqvist i Öllsjö 90 år. Ungefär samtidigt hoppas han att den åttonde och uppdaterade upplagan av hans bok Sveriges regenter från forntid till nutid ska ges ut.

- Det har ju tillkommit en del nya medlemmar i kungafamiljen, säger han.

För åtta år sedan flyttade han med hustrun Lili till Keltiska vägen i Öllsjö för att komma närmare barn och barnbarn. Annars är Lars O Lagerqvist född på Södra BB, uppvuxen på Östermalm och genuin stockholmare. Nu har de funnit sig väl tillrätta i nordöstra Skåne.
Någon direkt koppling till Kristianstadstrakten har familjen inte.

- Nja, inte förutom att min pappa blev konfirmerad i Åhus kyrka 1896, säger han med glimten i ögat.
Rojalisten Lars O Lagerqvist har själv kungligt blod i ådrorna. Om än på krokiga vägar och långt tillbaka.

- Det är genom en oäkta dotter till den vansinnige hertig Magnus av Östergötland, säger han. Hertig Magnus far var Gustav Vasa. Den enda av sönerna som aldrig blev kung. Hertig Magnus var aldrig gift och fick officiellt inga barn, men i verkligheten fick han tre döttrar med två olika älskarinnor.

Med den ena av dem, Anna von Haubits, fick Magnus Vasa dottern Helena Gyllenhielm som sedan gifte sig med Wollmar Yxkull och de fick i sin tur sonen Didrik von Yxkull. Då är vi bara några generationer från Anna Maria Troll-Löwen, som var född Meijendorff von Yxkull och var Lars O Lagerqvists farmors morfars mor.

Vilket härmed bevisar hans släktskap med Gustav Vasa.

Kanske inte så konstigt att Lars O Lagerqvist ägnat en stor del av sitt yrkesliv i närheten av kungahuset. Mesta tiden har han tillbringat på Kungliga Myntkabinettet, där han hamnade mest av en slump. I dag är han fortfarande en av landets främsta auktoriteter på mynt och medaljer.

Han har skrivit över 100 böcker inom ämnena numismatik (myntsamlande), historia och gastronomi. Lägg till artiklar och medverkan i andra böcker och det kan röra sig om 1 000.

Gastronomi?

- Ja, jag växte upp i köket med vår köksa Emma Karlsson från Småland, skrattar han.

En av hans böcker har också titeln Mat och dryck i forntid och medeltid (utgiven 1994).
I nästa ögonblick rotar han ur en kartong med gamla bilder fram ett vänporträtt på Tore Wretman, Sveriges absolut förste kändiskock och grundare av den gastronomiska akademien.
Att prata med Lars O Lagerqvist är att snabbt och utan skyddsnät förflyttas mellan rena ytterligheter. Från officiella sammanhang med UD-tjänstemän till nästan viskande förtroliga avslöjanden.
Under ett år arbetade han som extra bibliotekarie på utrikesdepartementet.

- Det var ett spännande år, berättar han.

Det var nämligen 1963 och den sommaren greps flygaröversten och militärattachén Stig Wennerström, anklagad för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Lars O Lagerqvist minns att storspionen var inne på UD:s bibliotek och lånade böcker om – spioneri!
Trots att det Kungliga Myntkabinettet var hans arbetsplats i många år och han för rikets del samlat och katalogiserat mynt från alla tider och alla länder så är han udda nog ingen samlare själv, och har aldrig varit. Han har inte byrålådorna fulla av gamla mynt.

- Nej. Jag har aldrig varit samlare själv, säger han.

Själv tycker han att det har förenklat hans jobb. Han har aldrig haft något egenintresse av de sällsynta mynten eller medaljerna som passerat hans händer.
Han nämnde detta en gång för en nyanställd på Kungliga Myntkabinettet:

- Syssla inte med samlande. Det passar sig inte hos oss, sade jag till honom, berättar han.

Den nyanställde kunde emellertid inte hålla sig ifrån detta. 2013 hade han blivit en av cheferna på myntkabinettet och då avslöjades han plötsligt av en övervakningskamera i färd med att stjäla sällsynta frimärken och sedan rullades härvan upp där han också hade stulit mynt på sin arbetsplats.

Det blev en stor skandal vars omfattning kanske aldrig kommer att kunna avslöjas fullt ut.
Lars O Lagerqvist var Konungens medaljvårdare under åren 1985 till 2012. Närmast ett hedersuppdrag. När hans efterträdare skulle utses var det nära att ”tjuven från myntkabinettet” kom ifråga. Det stupade på att denne tidigare hade arrangerat en utställning med för kungen nesliga utgåvor, som till exempel tiokronan där han utpekas som horkarl var ett av slagnumren.

- Det var drottningen som stoppade honom från att få tjänsten, avslöjar Lars O Lagerqvist.

Tjuven på myntkabinettet är tyvärr inte en isolerad händelse inom museivärlden, enligt Lars O Lagerqvist. Han säger att de anställda på Historiska Museet, som Myntkabinettet sorterade under, såg att det försvann, stals, massor av saker från de regionala och lokala museerna.

Det Kungliga Myntkabinettet startades redan av Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigsson. Vi pratar 1570-tal. Sedan dess har man samlat in och katalogiserat mynt och medaljer, till och med sedlar och polletter, från hela världen.

Bland det mest spännande som Lars O Lagerqvist själv var med om i myntsammanhang var en dag 1953 då en man traskade in på myntkabinettet med ett guldmynt han hade hittat i rabatten.
Det var från Johan III:s tid och graverat ett ovanligt år, 1571.

- Han fick en tusenlapp för sitt fynd. Det var riktigt mycket pengar på den tiden och det är nog det raraste mynt jag sett, säger han.
För bara några veckor sedan hittade två unga grabbar i Yngsjö ett mynt från kung Karl XI:s tid i en sandlåda vid skolan. Lars O Lagerqvist har naturligtvis intresserat sig för fyndet, men säger att värdet är obetydligt, då det är ett ganska vanligt mynt.

Klart ovanligare är den platta i guld som arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö visat honom. Den bär inskriptioner som tyder på att den präglats för Harald Blåtand, och har enligt uppgift hittats i Polen. Den kan vara ett bevis på att den danske kungen begravdes i Polen och aldrig fördes till Roskilde i Danmark för den sista vilan, som hävdats i tusen år.
Fyndet är mycket omdiskuterat i experternas spalter, men Lars O Lagerqvist konstaterar bara:

- Det är inte likt något annat jag har sett och om det skulle vara en förfalskning, varför gör man den då inte lik något som man vet har funnits. Nej, jag kan inte säga att det är en förfalskning.

Från Harald Blåtand handlar vårt samtal plötsligt om Napoleon. Det börjar med Korsika och fortsätter med obduktionen av kejsarens lever på ön St Helena, innan Lars O Lagerqvist pekar på en tavla på väggen i sovrummet. Den föreställer Jan Gösta Norstedt, bror till P A Norstedt som blev en av Sveriges mest framgångsrika bokförläggare.

Jan Gösta Norstedt var född på 1700-talet och befann sig 1798 i Paris där han spelade violin och vid ett tillfälle ackompanjerade den unga och vackra Désiré Clary, som varit förlovad med Napoleon Bonaparte men numera var trolovad med den unge generalen Jean Baptiste Bernadotte.
Plötsligt kliver denne fältherre in i rummet och bryter stämningen.

- Han var mörk i synen av svartsjuka och misstänkte att det kanske fanns känslor mellan Désirée och den svenske violinisten. Ett antal år senare hade den franske generalen blivit kung Karl XIV Johan i Sverige (och Désirée vår drottning Desideria). I Norrköping mötte han av en händelse Jan Gösta Norstedt än en gång.

- Dig känner jag igen, sade kungen skarpt, skrattar Lars O Lagerqvist.
Jan Gösta Norstedt var Lars O Lagerqvists farfars morfar.

När jag tackat för kaffet och är på väg hem efter en fängslande historieberättande eftermiddag ser jag en tavla på hallväggen. Det är en bild av Gustav III. Jag vågar inte fråga om ett eventuellt släktskap…

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Reportaget har varit publicerat i tidskriften Militär Historia.

En tolftedel av all betong som tyskarna använde för att bygga och befästa sin Atlantvall, från Norska Ishavet till Biscayabukten, hamnade på de brittiska kanalöarna, som under den tyska ockupationen förvandlades till rena forten.
Kanske helt i onödan.

Historien om den tyska ockupationen av Jersey, Guernsey, Alderney och Sark berättas ingående och informativt på Jersey War Tunnels Museum.

Du går rakt in i en öppning i berget och fortsätter längre och längre in. Det är bara svagt upplyst mellan de olika utställningsrummen och i de långa raka tunnlarna ekar stegen tomt i de ödsliga och mörka korridorerna. En ventilationsanläggning surrar i bakgrunden.
Ett tyskt Halt skär genom tystnaden och det blir kyligare, strax avlossas luftvärnskanoner på avstånd. Allt blir lugnare och en svag nyhetsröst från en gömd radioapparat förklarar att du lyssnar på BBC. I ett rum hukar familjen kring kristallmottagaren. I ett annat sitter den tyska vaktstyrkan och småpratar.

Det här annorlunda museet ligger femtio meter under jord i ett kilometerlångt tunnelkomplex som skulle tjäna som skydd åt tyska soldater under de allierade flygräder som aldrig kom. Tunnlarna byggdes om till fältsjukhus 1943, men fick ingen egentlig användning som detta heller.
Det beräknas att 5 000 slavarbetare, mest från Ryssland och Östeuropa, slet i arbetet med tunnelsystemet och det är egentligen först nu, som museum, som det fått en vettig användning.

Ockupationen av de brittiska kanalöarna är en annan sorts krigshistoria än den som vanligen berättas om slagfält, bomber och död. Den har ibland kallats för den perfekta ockupationen.
Dagarna före ockupationen den 1 juli 1940 evakuerades en stor del av öarnas befolkning till England. Många blev kvar, ovissa inför vad de skulle möta.

Storbritannien valde att inte försvara öarna och tyskarna kunde landsätta och besätta dem i stort sett utan vapenmakt. Bland det första tyskarna gjorde var att införa centraleuropeisk tid, för att knyta öarna närmre Europa, och att införa högertrafik!

Att lägga under sig de små öarna utanför den bretonska kusten var en fjäder i hatten med stor skrytfaktor för Adolf Hitler, som nu ansåg sig ha inlett invasionen av ärkefienden Storbritannien.
De tyska soldater som kom till Jersey och Guernsey hamnade till en början i något som liknade paradiset. Långt från mardrömmen på ostfronten i ett milt klimat med härliga sandstränder och gott om varor i butikerna.

- De var dessutom både artiga och trevliga i umgänget med lokalbefolkningen, berättar jerseybon Roy Renouf, som var barn, när tyskarna landsteg.

Förhållandet förändrades efter hand som åren gick. Både på grund av hur kriget utvecklades och ju mer maten tröt på öarna. Som mest gick det en tysk på fyra-fem öbor.
Blev man påkommen med en förbjuden radio kunde man deporteras. De flesta från Jersey skickades till fångläger i Bad Wurzach i Tyskland, vilket inte hindrat Jerseys huvudstad St Helier från att bli vänort med Bad Wurzach.

I de kilometerlånga vindlande tunnelgångarna följer man ockupationen år för år och i avsaknad av stridsscener är utvecklingen av relationen mellan tyskarna och öborna central i den både pedagogiska och tydliga utställningen.
Här visas vardagsrummen med de förbjudna gömda radiomottagarna, flickorna som förälskade sig i de unga tyska soldaterna, fotbollsmatcherna mellan öbor och ockupanter, svartabörsaffärerna, censuren men också de som förrådde sina grannar när ransoneringen blev strängare och strängare och svälten knackade på dörren.

Räddningen för många blev det svenska fartyget s/s Vega med kapten Widerberg som anlände dagen före nyårsafton 1944 med nödhjälpspaket från kanadensiska och nyazeeländska Röda Korset.

Vega har fått ett stort utrymme i öbornas hjärtan. På torget i St Helier ligger ett minnesmärke insprängt i kullerstenen och kaféet på tunnelmuseet heter Café Vega.
Nödhjälpspaketen ombord på Vega var livsviktiga för öborna.
- Jag hade kunnat döda för mitt paket, om något försökt ta det ifrån mig, säger 93-årige Don Dolbel, som när vi träffas på puben The Goose i St Aubin fortfarande har kvar och visar upp cigarettpaketet han fick.

- Det var rena julafton. Chokladkakor som jag aldrig hade smakat, berättar Yvonne Isherwood.

Hennes man, David Isherwood berättar att en tysk soldat hittade ett oöppnat nödhjälpspaket och gick direkt till den lokala tidningen Jersey Evening Post och lämnade in det, så att de skulle kunna hitta den rätte ägaren.
De har massor av historier från ockupationstiden även om de var unga då.

- Jag minns en granne som fick arbete av tyskarna. Han skulle måla några tyska fordon. Han fick rekvirera ut den färg som krävdes. De tyska officerarna byttes ut med jämna mellanrum och han lyckades få fler och fler rekvisitioner. Tyskarna märkte aldrig att alla husen på en gata plötsligt var militärgröna, skrattar David Isherwood.
Don Dolbel berättar att han greps för brott mot utegångsförbudet och dömdes till tio riksmark i böter och tio dagar i fängelse. Men han hade inga pengar och fängelsestraffet glömdes bort.

Det vimlar av gamla tyska befästningar på Jersey. Den ideella föreningen Channel Island Occupation Society (CIOS) har grävt ut och restaurerat flera av dem. En av de största bunkrarna är Batteri Moltke som ligger på Jerseys karga nordvästkust. Den visas upp med jämna mellanrum och är alltigenom autentisk med artilleri, ammunitionsrum och kojplatser.

Tony Pike är ordförande i CIOS och eldsjälen som grävt ut Batteri Moltke.

- Vi vill visa hur det verkligen såg ut. Det är otroligt hur mycket tyskarna byggde under de här åren, säger han.

De tyska befästningarna finns överallt. På Elizabeth Castle alldeles vid hamninloppet till St Helier är betongplattor för kanonserviser och skydd mot luftangrepp ingjutna i fortet som annars stammar från 1590-talet. Högst upp på det medeltida slottet vajar den rödvita Jerseyflaggan på en stång som sitter i en tysk fortifikation från 1940-talet.
I hamnen i St Helier ligger marinmuseet med en lång väv som vävdes av öborna som ett 50-årsminne av ockupationen. Den berättar hela historien om tiden 1940-1945 som de brittiska kanalöarna var under tyskt styre. En unik period i brittisk krigshistoria.

Läs hela inlägget »
Etiketter: jersey, storbritannien

Texten om Fort Carolusburg har publicerats i flera tidningar.

På en sandstrand i Ghana, femton mil väster om huvudstaden Accra, håller fyra vitklädda ungdomar under stoj och stim på att ta en selfie.
De är unga och glada, har livet framför sig, och har nyss smitit iväg från en begravningsfest.
I bakgrunden syns Cape Coast Castle. Det var en gång Fort Carolusborg och här vajade den blågula svenska flaggan.

I konkurrens med danskar, holländare och britter försökte nybildade Svensk-Afrikanska Kompaniet i mitten av 1600-talet etablera sig med handelsstationer och fort på Guineakusten, det som idag är Ghana.

Handelsvarorna var guld, elfenben, socker och slavar.

Vid Cape Coast Castle, och dess föregångare Fort Carolusborg, föstes tusentals afrikaner ihop under fruktansvärda former och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Fort Carolusborg var ett av de stora slavforten och under ett tiotal år pratades det svenska på en rad platser längs den västafrikanska kusten.

Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som lämnat Afrika troligen via just Cape Coast Castle.
Idag är det vanligt att afroamerikaner kommer till slavforten i Ghana som turister, för att se och försöka förstå vad deras förfäder måste ha tvingats utstå.

Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna. Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, som inte är okänd för mig, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda
scener som har utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. Människor behandlades som boskap och ägarens märke brändes under fasansfulla plågor in i skinnet på slaven.

Frågorna blir många och svaren är omöjliga att förstå.

I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes, sida vid sida, utan ens möjlighet för alla att samtidigt ligga ned utan att ligga ovanpå varandra.
- Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.

- Vi går på fångarnas bajs, berättar han.

Jag tror inte att det är möjligt varken att föreställa sig hur det såg ut, luktade eller vilka ljud som kom från fångarna som försökte överleva i denna absoluta misär, eller från alla de som dog och dagligen släpades ut därifrån.

Sverige försökte nog, men lyckades aldrig på allvar etablera sig som slavhandlare i motsats till framförallt britter och holländare, men också danskar. Ändå nämns svenskarna fortfarande när Kodjo, och andra guider, berättar om handelsfortens och slaveriets historia.
De svenska slavhandlaråren är ett föga uppmärksammat kapitel i våra egna läroböcker. Författaren Janne Lundström har medvetandegjort en generation med sina faktabaserade äventyrsböcker och seriealbum om Johan Vilde som utspelar sig i 1600-talets Afrika.

Det var vallonen Louis de Geer, född i Belgien och uppvuxen i Nederländerna och som betraktas som svensk industris fader, som var den i Sverige som först intresserade sig för handeln med den nya kontinenten.
Den första kända Afrikaresan var 1646-47, då skeppet St Jacob seglade från Göteborg till Guineabukten, vidare till Västindien och tillbaka till Sverige. Denna första seglats lär bland annat ha haft en last med slavar, från Afrika till plantagerna på Barbados.

Efter ytterligare några resor, med skeppen Christina och Stockholms slott, gav drottning Kristina sitt gillande och Svensk-Afrikanska Kompaniet bildades. Tysken Heinrich Karlof, som för en tid arbetat i nederländsk tjänst vid Guineakusten, anställdes och av portugiserna köptes marken vid platsen som kallades Cabo Corso. Där anlades Fort Carolusborg (Karlsborg), för att hedra den nye regenten, Karl X Gustav. Detta Fort Carolusborg var grunden till dagens Cape Coast Castle.

När jag besöker fortet en februaridag 2018 finns det inget kvar som påminner om den svenska tiden. Guiden Kodjo säger att en arkeologisk undersökning gjordes i mitten av 1990-talet då rester av tegel och annan byggmaterial som skulle kunna ha svenskt ursprung grävdes fram.
Den svenska eran var kort. När Karlof efter 1650 väl etablerat svenskarna på kuststräckan utsågs adelsmannen Johan Filip von Krusenstierna till guvernör över den nya kolonin. Han kom dit i början av 1656, men bara fyra år senare halas den svenska flaggan för gott och kolonialäventyret är över.

En förorättad Heinrich Karlof, som inte blev guvernör, reste till Norden och gick i dansk tjänst. Han återvände till Afrika med danskar och nederländare och erövrade Fort Carolusborg i januari 1658. Det lär endast ha varit 16 stridsdugliga svenskar som försökte försvara fortet.
Von Krusenstierna togs tillfånga och fördes till Danmark, där han avled och begravdes vid Mariakyrkan i Helsingör.

I samband med freden i Roskilde skulle kolonin än en gång återgå till Sverige, men när det väl skulle göras visade det sig att den danske befälhavaren hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Fyra år senare, 1664, tog Storbritannien över Fort Carolusborg och förvandlade det till Cape Coast Castle.

Dick Harrison uppskattar det i sin bok Slaveriets Historia till att mellan tio och tolv miljoner slavar fraktades från Afrika till Amerika under en tidsrymd på knappt tvåhundra år. Hur många slavar som det Svensk-Afrikanska Kompaniet förmedlade är omöjligt att veta. Harrison nämner, som exempel, ett kontrakt mellan De Geer och köpmän i Amsterdam om två skepp med mellan 500 och 600 slavar som ska skickas till Curacao i Västindien. Ett kontrakt som lär ha fullföljts.
Det är fullt tillräckligt att tänka på då man i tystnad går från de mörka fängelsehålorna i fortets inre, upp i det bländande solljuset på innergården, tänker sig de beväpnade vakterna i täta led som knuffar en vidare mot porten som kallas ”the door of no return” och de där utanför väntande slavskeppen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Reportaget om Färöarna har publicerats i finländska Hufvudstadsbladet.

Färöarna är ett unikt stycke Skandinavien och en nyvaknad turistdestination som snabbt ökar i popularitet.

Sagor och sägner, en bedårande och hänförande natur med ett exempellöst sjöfågelliv, annorlunda matupplevelser och möten med vänliga färingar är vad du kan vänta dig om du åker till Färöarna.

Turisterna är välkomna till öarna i det vilda Nordatlanten, men samtidigt är alla ense om att det inte får bli för mycket turism.

- Det får absolut inte bli som på Island. De klarar inte vår känsliga natur av, säger Georg Petersen, som är redaktör på den isländska radion och TV:n, Kringvarp Föroya.
Trots att landskapet är exotiskt och annorlunda och det kan kännas långt borta är det som svensktalande enkelt att turista på Färöarna. Alla förstår dig om du pratar svenska och de flesta pratar en form av skandinaviska som är lätt att förstå, om de inte rentav pratar svenska.

- Ja, jag har bott fem år i Skåne, säger den unga tjejen på bensinstationen då jag berömmer hennes svenska.

Färöarna har blivit populära inte bara bland turister. Trenden hos unga färingar är numera att de flyttar hem efter utbildningen.

- Vår infrastruktur har blivit så mycket bättre de senaste åren. Det är lättare att leva här. Det har hänt massor sedan jag for till Sverige och utbildade mig, säger Georg Petersen, som själv växte upp i ett land utan TV.
I dag har Färöarna, trots att öarna ligger spridda över ett stort område, nästan hundraprocentig mobiltäckning. Likaledes fungerar internet mer eller mindre överallt.

Det är också betydligt enklare att ta sig mellan öar och byar, då ett antal tunnlar har grävts. Fler är på gång. Tunnlarna finansieras med lån och därefter avgifter för de som utnyttjar dem.

- De första tunnlarna är redan betalda, säger Georg Petersen.

När du landar på flygplatsen på ön Vágar och ska ta dig till huvudstaden Tórshavn på Streymoy slipper du sedan 2002 bilfärja mellan öarna. Du brakar ned i den 4,9 kilometer långa tunneln och är uppe igen fem-sex minuter senare. Ännu längre är tunneln mellan Eysturoy och Bordoy. Den är 6,3 kilometer lång, och spar mycket tid för invånarna i Klaksvik i norr, Färöarnas näst största stad. Än snabbare ska det gå när Runavik och Tórshavn binds samman med den tunnel som nyligen påbörjats.

Att det växande tunnelsystemet har stor betydelse bekräftar Simon som vi träffar på Kalsoy.
Kalsoy är en långsmal ö i norr med fyra byar med omkring 25 invånare var och en. Hit tar man sig med färjan m/s Sam från Klaksvik. Sedan kan man köra genom tunnlarna till de olika byarna. 1979 byggdes den första tunneln, 1985 den sista, och nu är alla byarna sammanlänkade med bilväg. Förr krävdes färja, eller en besvärlig promenad över bergen, för att nå grannbyn.

I Mikladalur på Kalsoy sattes 2014 statyn av sälkvinnan upp och en gammal sägen fick nytt liv. Nu kommer turisterna för att ta selfiesar med sälkvinnan och i den gamla hamnen byggs ett kafé med övernattningsmöjlighet. Ännu finns inget kafé, men Simon och hans mamma bjuder in till en kaffestund i köket, och berättar om hur livet har förändrats på Kalsoy.

Det är i första hand naturen som lockar till Färöarna. Möjligheter till vandringar finns över hela ögruppen, väl utmärkta och med förhoppningar om att besökarna också ska respektera dessa.
Vi hör talas om en bonde i den lilla byn Saksun, längst i norr på Streymoy, som inte gillar turister. Han lär ha både hotat med bössan och ropat Fuck off åt de som kommit för nära.

Ön Mykines når man med båten m/s Jósup från Sörvágur. Här finns ett litet väglöst samhälle, men framförallt finns det en hisnande vandringstur ut till Mykineshólmur med fyr och ett fantastiskt fågelliv.

Strandskatan må vara Färöarnas officiella fågel, men det är i första hand de gulliga lunnefåglarna med sina färggranna näbbar som turisterna flockas kring. En bit ut mot fyren på Mykineshólmur traskar man praktiskt taget runt bland deras bosättningar. Lunnefågeln bygger sina bon i hålor i grässlänter och flyger ständigt in och ut, eller står vaksamma utanför hålan och följer naturmullarnas rörelser uppmärksamt. Oftast så nära som 2-3 meter bort.

Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.
Andra fåglar på klipporna vid randen till Nordatlanten är stormfågel, sillgrissla och havssula, men också storlabb och kustlabb stryker förbi.

Huvudstaden Tórshavn består av en hamn, några trånga kvarter i gamla stan och en rad pågående nybyggen av bostäder och kommersiella lokaler runt om längs ringvägen. Det finns modernt köpcentrum, stadion och simbadhus nära centrum.
I hamnen finns en rad krogar som erbjuder så väl internationell meny som färöiska specialiteter.

Att Färöarna är ett lokalsamhälle av rang bevisas av uppståndelsen på torget vid Rådhuset då Astas kiosk nyinvigdes av borgmästaren i Tórshavn, Annika Olsen, en dag i maj.
88-åriga Asta hade drivit kiosken i mer än 60 år och tyckte i oktober i fjol att hon blivit för gammal. Nu hade kiosken rustats upp. Radio och TV fanns på plats och intervjuade Asta som var hedersgäst. Dagen efter fanns händelsen på mittuppslaget i Dimmalaetting, en rikstäckande dagstidning.

Dimmalaetting betyder gryning. Vädret på Färöarna är växlande och återkommande. Från den ena stunden till den andra kan man få uppleva såväl sol som regn, tjock dimma och klar sikt. Många av de grönmarkerade turistvägarna på öarna går på hög höjd och är ofta höljda i dimma.

Konstmuseet Listasavn har en permanent utställning av färöisk konst och ständigt nya tillfälliga utställningar. På Tjódsavnid, natur- och kulturhistoriska museet, kan man lära sig mer om hur Färöarna har utvecklats, såväl rent geologiskt som kulturellt.
Här finns mynt från vikingatiden, och en märklig gnistrande silverring, som hittats i samband med utgrävningar i Velbastadur. Två gånger har öarna koloniserats. Första gången var kring år 650 då irländska munkar for till öarna och etablerade sig. Tvåhundra år senare var det vikingarna som kom förbi på sina resor mot Island, Grönland och Nordamerika, varav några slog sig ned.

Under andra världskriget ockuperade Storbritannien Färöarna för att få en bas i Nordatlanten. Det fick flera positiva följder för öborna. Britterna anlade flygfältet på Vágar och de såg till att Färöarna skaffade sig en egen flagga. De införde dessutom vänstertrafik på ön Vágar. Flyget och flaggan finns kvar, men idag är det högertrafik överallt.
Färöarna tillhör Danmark, men står utanför EU, och har vidsträckt självstyre med det egna parlament Lagtinget i centrum. Danskarna sköter försvar och utrikespolitik och drottning Margrethe hänger inom glas och ram på många ställen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna, danmark

Reportaget publicerades hösten 2019 i en rad tidningar.

När Donald Trump vill köpa Grönland och danskarna kontrar med att Nordamerika egentligen tillhör dem vaknar intresset för vikingarnas upptäckt av Amerika igen.

Den som kan allra mest om vikingarnas Vinland heter Birgitta Wallace och kommer från Vingåker.

Jag har träffat henne i hemmet i Halifax och besökt Leif Erikssons by på Newfoundlands karga och vindpinade nordvästspets.
Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.

- Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.

L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.

Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.

Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.

Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.

När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.

- Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.

George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.

Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.

- Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.

När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.

- Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.

Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.

- Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.

Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.

- Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.

- Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.

En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.

- Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.

Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.

I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.

- Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.

- Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.

Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.

- För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.

- Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.

Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?

Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.

- Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.

Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.

- Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.

När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.

- Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.

- När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Den här texten publicerades i Kvällsposten i bilagan inför den svenska seriestarten 2018.

På en dammande torr och rödbrun grusplan i utkanten av tvåmiljonersstaden Kumasi, i centrala Ghana, spelas fotboll. Det är högt tempo med snabba passningar, finter och allvarsamma miner hos ungdomarna som spelar.

Drygt 700 mil från Helsingborg bär ett av lagen röda tröjor med HIF:s emblem över bröstet.

För Kariem, Muntari och Afram, och alla de andra, är det ännu mest en lek, men de är samtidigt mycket väl medvetna om att fotbollen kan bli en möjlighet för dem – deras biljett ut ur Afrikas fattigdom. Så som det blev för Mohammed Abubakari.

Hans namn är känt i det fotbollstokiga Ghana. Han har gjort en handfull landskamper och de flesta som är intresserade vet att han spelar i Sverige.

I dag tillhör 32-årige Mohammed Abubakari Helsingborgs IF i superettan, och en del av pengarna han tjänar som proffs slussar han vidare till den här fotbollsklubben Mahif Academy i hemstaden Kumasi, Ghanas näst största stad. Just till det lag där han själv som sjuåring inledde sin karriär.

På den tiden hette klubben Top Rankers. I dag heter den Mahif Academy, en förkortning av Mohammed Abubakari Helsingborgs IF. När Top Rankers hotades av nedläggning gick Abubakari in med pengar. Samtidigt såg han till att den fick nytt namn för att visa solidaritet med och hjärta för sin nya förening i Sverige.

- Jag kunde inte bara se klubben försvinna. Den är viktig för så många ungdomar. Jag ville ge något tillbaka. Det här blev mitt sätt, säger han.

I hans frånvaro är det systern Zainab Abubakari som leder det praktiska arbetet med klubben, med god hjälp av deras bror, Bryan. Mohammed själv får ständiga uppdateringar om hur allting fungerar, och bidrar med kunskap och pengar.

Som tonåring hamnade Mohammed Abubakari i det nederländska storlaget Feyenoords akademi i Ghana. Sedan följde en proffskarriär i Europa. Nederländerna, Grekland och Sverige. Han har spelat i Åtvidabergs FF och BK Häcken innan han inför den här säsongen värvades till storsatsande Helsingborgs IF.

- Vi är Sveriges bästa lag, utbrast han sedan landslagskaptenen Andreas Granqvist värvats och lokalkonkurrenten Landskrona Bois besegrats med 2-0.

Ett fyrtiotal unga killar är anslutna till akademin i Ghana. De är uppdelade på tre lag. Ett för tolv-, ett för femton- och ett för sjuttonåringar. De kommer från olika håll i landet och när de är i Kumasi och tränar, eller spelar match, övernattar de i ett hus som Mohammed Abubakari och familjen äger.

Han berättar att ett par av killarna är så bra att de har slussats vidare till klubbar högre upp i seriesystemet i Ghana. En av dem spelar nu för ett lag i högstaligan, Liberty Professionals, i huvudstaden Accra.

- Det är naturligtvis viktigt att vi kan få några spelare som är så bra att vi kan sälja dem vidare till större klubbar och få in pengar till akademin, säger han.

Även om målsättningen är att producera spelare som kan bli så bra att de värvas till europeiska ligor är inte detta det huvudsakliga ändamålet med klubben.

- Nej, det viktigaste är att vi kan ge grabbarna möjligheter till skola och utbildning. Det är det allra viktigaste för att ta sig ur fattigdomen, säger han.

Mohammed Abubakaris engagemang i klubben är förhållandevis nytt. Men han skissar på planer för framtiden. En av tankarna är att kunna anställa en lärare som tar hand om spelarna efter träning. Han poängterar gång på gång vikten av utbildning, av skola.

Huset som han äger utanför Kumasi vill han bygga om så att det kan bli ett internat för de unga grabbarna.

Utrymmen finns och sakta men säkert möbleras huset. I ett rum har nyligen stora soffgrupper placerats. Några av de stora sofforna kommer från Sverige. Det är ett samlingsrum där pojkarna kan umgås mellan matcher och träningar, prata, spela tv-spel eller titta på tv. Sängar är inte på plats än, men Bryan Abubakari berättar att de hyr in madrasser varje gång som spelarna övernattar där.

Än så länge är allting i sin linda. Planen där Mahif Academy tränar är en kommunal grusplan som klubben kan använda utan kostnad. Träning på gräs är ännu bara en dröm. En del av spelarna har riktiga fotbollsskor, några har en vänstersko av ett märke och en högersko av ett annat. Hos andra har ovanlädret spruckit.

- Det här är grabbar som inte skulle ha fått någon chans om inte laget fanns, säger Zainab Abubakari.

När den afrikanska kvällen kommer - himlen mörknar och ett tropiskt oväder är på väg in över Kumasi - avslutar tränaren Moussa Mohammed kvällens övningar. Några av de yngsta fortsätter att kicka boll trots att vinden tar i och blixtar flammar vid horisonten.

Innan regnet vräker ned och förvandlar planen till en sjö har spelarna samlats kring tränaren, som ger dem råd och kommenterar deras insats för dagen. De lyssnar. Alla har de spelat fotboll sedan barnsben. Glädjen över att de fått möjlighet att spela för klubben lyser om dem.

Mohammed Abubakari är deras skyddshelgon, men också deras idol. Även om de spelar i röda HIF-tröjor ligger deras ambitioner en bra bit över superettan.

- Jag skulle vilja spela i Real Madrid, säger 17-årige Muntari Tahiri, medan Kariem Salam säger Bayern München och Afram Emmanuel Chelsea.

Det är drömmar i kombination med hårt arbete som man bygger framtiden på. Och, som Mohammed Abubakari ständigt påpekar, utbildning.

Han lägger inte sin proffslön på snabba och dyra bilar, som så många andra unga fotbollsspelare. Han vill ge tillbaka till sitt land och sitt folk, och han vet var behoven finns. Förutom att han startat en fotbollsakademi så bidrar han med pengar till ett hem för föräldralösa barn i Mampong, några mil nordost om Kumasi.

- Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något och det jag kan, det vill jag göra, säger han.

Mampong Babies’ Home tar hand om barn som förlorat sin mamma under, eller alldeles efter, förlossningen. Barnen är ofta väldigt svaga. De stannar på hemmet under några år tills de kan slussas tillbaka till familjen som ofta lever under svåra förhållanden.

- Vi är mycket tacksamma för den hjälp vi får av organisationer och enskilda bidragsgivare, säger Hanna Ennin, som leder verksamheten vid barnhemmet.

Mohammed Abubakari är noga med att poängtera att det allra viktigaste just nu, det är ändå att ta HIF tillbaka till allsvenskan. Det är det som är hans jobb och hans åtaganden i Ghana hänger på hur bra han sköter sig i Sverige.

Någon dag efter att han utnämnt HIF till Sveriges bästa fotbollslag förlorade man i Svenska Cupen mot Eskilsminne. Dock deltog Mohammed Abubakari inte själv i den matchen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com