Gå i fängelse

Jag lunchade med min förläggare idag. Det blev Långholmens Wärdshus. Jag kom i god tid och kunde ta en tur på museet för 25 kronor. Där mötte jag gamla bekanta som Harald Bengtsson, den Bildsköne, och Per Nilsson från Yngsjö. En annan bekanting var Amaltheamannen, Anton Nilsson.

I min bok Plötsligt small skottet hittar du sexton reportage om dåd och död i Skåne. Bland annat om Bildsköne Bengtsson. Och kapitlet om Yngsjömordet bjuder jag på här nedan. Det har berättats många gånger. Här är min version.

Boken kan du köpa hos Bokus.

En fasans fasad. Långholmens fängelse.
Per Nilsson i Långholmens papper. Per Nilsson i Långholmens papper.

På kyrkogården strax sydväst om kyrkan i Brösarp, står en av de mest tragiska gravstenar som någonsin graverats. Ordagrant är det ristat:
”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet.”

Därunder vilar Hanna Johansdotter. Hon blev offer i 1890-talets mest beryktade familjedrama. Även mördarna pekas ut på stenen:
”Mördad af sin man Per Nilsson och hans moder i Yngsjö 28/3 1889.”

Det har skrivits en rad böcker, sjungits skillingtryck och spelats in en handfull filmer om Yngsjömordet, som aldrig upphör att fascinera.
Historien började när mjölnaren Nils Nilsson, på Yngsjö nummer ett, avled i tuberkulos 1883. Då var hans maka Anna 42 år, och sonen Per 21.
Det är oklart om Anna Månsdotter förförde sin son medan hennes make fortfarande var i livet. Det är desto mer klart att de båda levde i ett incestuöst förhållande efter mjölnarens död. Det visste både pigor och grannar.
För att få slut på skvallret om mor och son, och för att få in nytt kapital i en vissnande jordbruksrörelse på väg mot konkurs, beslutades att Per Nilsson skulle gifta sig.

Genom en äktenskapsförmedlare hittade man häradsdomare Johan Olssons tös, Hanna, i Norra Björstorp. 21 år gammal, vacker och omsvärmad, vänlig och omtänksam, sprallig och levnadsglad – och kommen ur en välbärgad familj.
Per Nilsson skickade eldiga kärleksförklaringar till Hanna:
”…ja, jag vill högeligen försäkra jag ingen kvinna i världen ska älska så högt som dig, ja du är min utkorade brud.”

Per Nilsson betraktades som snäll och skötsam. Han såg bra ut och Johan Olsson ansåg att dottern gjorde ett bra val då hon slutligen tackade ja till den poetiske friaren. Bröllopet stod den 15 november 1888.
Då visste inte Hanna Johansdotter att hennes blivande make gett sin mor, Anna Månsdotter, ett löfte om att inte ha sexuellt umgänge med sin blivande hustru. Det blev hon snart varse.
Per Nilsson rör inte sin unga hustru. Inte flyttar Anna Månsdotter ur huset heller som lovats i äktenskapskontraktet.
Anna Månsdotter är så stygg och svår mot mig att jag är rädd att hon gör mig något ont. Jag får ett styng i hjärtat varje gång jag ser henne, berättar den nygifta Hanna för en granne.

Till slut skriver hon till sin far om hur hon gråter både dag och natt, och ”tror jag gråter mig till döds”, avslutar hon. Hon går också hela vägen hem till sin mor och far i Norra Björstorp, en promenad på två mil och ber att få komma hem igen. Då rycker häradsdomaren ut, och Anna Månsdotter flyttar motvilligt från gården och några kilometer bort, till sin egen mor, Anna Tufvesson.
Anna Månsdotter fortsätter emellertid att ränna till gården, och Hanna oroas av att mor och son låser in sig i stallet.

I TV-filmen i serien Skånska Mord, från 1986, som regisserats av Richard Hobert ser Hanna hur Per och Anna älskar i stallet. För en väninna vädrar hon sina farhågor:
- Jag tror att de har gjort upp onda anslag mot mig. Jag vågar helt enkelt inte gå hem. Jag vill rent av skrika – för det är något styggt jag tänker på.

Ett dygn senare hittas Hanna Johansdotter död i källaren.
På morgonen den 28 mars 1889 kom en grannflicka och ville köpa mjölk, men Per Nilsson sade att han inte hade någon att sälja. Sen gick han till en granne och drack kaffe. När han kom hem mötte han en annan granne som undrade varför ingen var hemma. Per började leta efter Hanna.
- Nej, se luckan är öppen, utbrast han, och tittade ned i källaren:
- Här ligger hon och har slagit ihjäl sig. Oj,oj, jag olycklige, utbrast han.

I Kristianstadsbladet fanns den 4 april 1889 den här notisen:
”Torsdagen den 28 mars märkte Per Nilssons i Yngsjö grannar att dörrarne till hans boningshus förblefvo stängda ända till eftermiddagen. Man är nyfiken på landet såväl som i städerna och då Per Nilsson vid 3-tiden på eftermiddagen hemkom, frågade man hvar hustrun var. Det visste Per Nilsson icke, men gick in i huset för att söka och så fann han henne snart nog död i källaren.”

Grannarna misstänkte omedelbart att inte allting stod rätt till. Hanna hade tydliga märken på halsen då hon hittades, och Per Nilsson och hans mors förhållande var väl känt.

Redan dagen efter mordet skrev kyrkoherden till länsstyrelsen och begärde att kroppen skulle obduceras. Läkaren konstaterar att Hanna blivit strypt.
Byborna låste in Per Nilsson och Anna Månsdotter och det hölls ett första förhör innan de sedan flyttades till häradshäktet i Fjälkinge, där de fick tillbringa natten tillsammans. När Per Nilsson i den första rättegången tar på sig hela skulden tror rätten enligt en protokollsanteckning ”att man då förmodade att Anna Månsdotter tagit en helig ed av Per Nilsson att ej förråda henne”.
Per Nilsson förklarade att han stigit upp mitt i natten, strypt sin hustru, slagit henne i huvudet med en mangelrulle, och sedan klätt på henne och lagt henne i källaren.

Alla misstänkte emellertid att Anna Månsdotter hade sådan makt över sin son att hon måste ha påverkat honom till dådet, och kanske till och med deltagit.
Per hävdade envist att han var ensam om det.

Rättegången pågick, i flera omgångar, från april 1889 till januari 1890. De båda satt häktade under hela tiden och hade aldrig någon offentlig försvarare.
Per Nilssons försök att hålla sin mor utanför rämnade då en domare bad honom visa hur han hade knutit ett strumpeband på Hanna i samband med att han klätt henne efter mordet. Per Nilsson knöt bandet. När hans mor sedan fick samma uppgift visade det sig att hon knöt det precis så som det var knutet på Hanna.

Trots att domaren, häradshövding Helmertz, inte ansåg att bevisningen räckte för att döma Anna Månsdotter för delaktighet i mordet, dömde häradsrätten både henne och Per Nilsson till döden den 21 september 1889.
Anna Månsdotter överklagade och erkände samtidigt att hon hade varit delaktig. Hon hade sett sonen strypa Hanna och sedan hjälpt till att försöka dölja mordet.
Det blev ny förhandling och nu ändrade Anna Månsdotter än en gång sin historia och berättade att hon ensam hade strypt sonhustrun och sedan slagit
ihjäl henne med en kavel.

Kristianstadsbladet den 28 oktober 1889:
”Härefter öfvergick domaren att rannsaka rörande motiven till Anna Månsdotters illgerning. Han sporde: var det svartsjuka som föranledde dig att mörda Hanna? Har det funnits något otuktigt förhållande mellan dig och din son?

På dessa frågor svarade Anna Månsdotter med ett knappt hörbart: ja.”
Den nya domen innebar att Anna Månsdotter dömdes till döden och Per Nilsson till tre års straffarbete. Då överklagade båda.
I nästa rättegångsförhör påstod de att de båda hade medverkat vid mordet. Anna Månsdotter hade strypt Hanna och Per hade därefter slagit henne i huvudet med mangelstocken så att det skulle se ut som om hon hade ramlat nedför källartrappen.

Nu dömdes de båda till döden den 25 januari 1890.
Emellertid fick Per Nilsson sin dom omprövad då Yngsjöborna uttalade sitt stöd för honom och ansåg att han hade drivits till mordet av sin mor. Han fick livstids fängelse.

I TV-filmen från 1986 spelas Anna Månsdotter av Mimmo Wåhlander. I en stark scen tillsammans med fängelseprästen Malte Hasselqvist (Bror Tommy Borgström) ställer hon frågan gång på gång:
- Varför ska bara jag dö? Varför?
- Gräsligt, sade kung Oscar, och avstyrkte hennes nådeansökan.

Malte Hasselqvist, den unge prästen som fått mörderskan på sin lott – alla andra präster hade flytt uppgiften – försökte förgäves få henne att ångra sig. Under två månader träffade han Anna Månsdotter på fängelset i Kristianstad, pratade med henne, och sökte frälsning för hennes själ.
Slutligen ansåg prästen att ansträngningarna var hopplösa och att avrättningen nu kunde ske. Unge Hasselqvists famlande försök att förlåta fick senare i livet hans tro att svikta. Göran Bergstrand konstaterar i sin bok En själasörjares dilemma att Hasselqvist efteråt isolerade sig, drabbades av talfel och predikade över alltmer bisarra ämnen.

I det mest kända samtida reportaget, ur danska Politiken, skrivet av Peter Nansen, berättas bland annat hur Anna Månsdotter dödar en spindel i cellen och pastor Hasselqvist undrar hur hon kan döda ett oskyldigt djur.
Av den anledningen kan man väl i alla fall inte mörda mig, svarar Anna Månsdotter.

Peter Nansen skriver:
”… hon överhuvudtaget icke hade någon känsla av skuld. Hon var ovanligt begåvad bondkvinna, hon tänkte kyligt och skarpt och på grund av sin överlägsenhet var hon inför sin omgivning i högsta grad självtillräcklig, van att dominera och van att anse att allt vad hon företog sig var tillåtet.”

Den 7 augusti 1890 klockan 08:00 ska Anna Månsdotter slutligen avrättas.
Soldater ur Wendes artilleriregemente såg till att ordningen upprätthölls utanför fängelset, och ridande polis att enbart de som hade passerkort släpptes över bron vid kanalen, och vidare in på fängelsegården. Hanna Johansdotters far och bror tillhörde de som inte kom in.

Ett sjuttiotal inbjudna karlar i stärkkragar bevittnade halshuggningen. En unik bild från fängelsegården togs i lönn. Den var så hett stoff att den först inte kunde publiceras som foto. Man fick teckna av bilden, och först en tid efteråt kunde den säljas som vykort.

På bilden ser man herrarna i hög hatt; borgmästare Åkerman i uniform, fängelsedirektör Schneider likaså, medan landssekreterare Ehrenborg är civil.
Bödeln Anders Gustaf Dalman från Stockholm skulle göra sin debut. Han har skärmmössa, ny blå uniform med guldrevärer längs byxben och ärmar. Han bär en flott vit silkesslips med en kråsnål i form av en bödelsyxa i guld.
Bakom ryggen gömmer Dalman bilan med vilken han ska hugga huvudet av Anna Månsdotter. Han är stolt över sitt arbete och har övat flitigt på trädockor.
Trots det tar hugget snett, alldeles under öronen och fortsatt snett framåt så att hakan och en del av tungan blir kvar vid kroppen.

Peter Nansen i Politiken:
”… då blänkte yxan genom luften, ett mjukt ljud av hugget och det förbundna huvudet rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter, under det två tunna blodstrålar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig gul som gåsskinn.

Omedelbart springer en medicinstuderande fram och lyfter upp huvudet för att möjligen få se livslågan slockna i ögonen. Läkare och professorer satte omedelbart igång med att dissekera kroppen av Yngsjömörderskan.
Dalman påstod efteråt att halshuggningen inte bekommit honom det minsta.
Kristianstadsbladet rapporterade om en stortartad lösnummerförsäljning av den tidning som gavs ut endast fyra timmar efter avrättningen.

Per Nilsson satt skötsam på Långholmen till 1913 innan han återvände till Skåne, slog sig ned i Härnestad och praktiserade bokbinderi som han lärt sig i fängelset.
Han dog av njursvikt, 56 år gammal, 1918.

Etiketter: sverige
I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.
I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln