Fy hundan vilken backe

Avsnitt av hamnen i St George's, Grenada med Fort George där den blodiga "revolutionen" ägde rum som avslutade Maurice Bishops korta tid vid makten.

Jag skulle ju ha tillbringat våren på Grenada istället. Inget ont om Lüneburg men ibland tar man sina felbeslut. Så här skrev jag i alla fall på Facebook för drygt ett år sedan, då jag summerade dagen på Mitchells Guesthouse i St George's.

På en hyrd 80-kubikare från Maitlands skrotupplag och kattgård söker jag mig norrut, ut ur St George's, förbi kryssningsrobotarna som landsläppts från det enorma guppande hotell som nu lagt till nedanför Fort George, i hamnkvarter där försäljarna av allt det krimskrams du inte vill ha förhoppningsvis gör goda affärer med solhattarnas och shortsens tjocka plånböcker.
Jag skramlar norrut längs kusten. Njuter varje droppe av regnet. Vet att solen kommer tillbaka.

Gouyave är muskotdistrikt. Härlig strip genom byn som jag drar fram genom ett par gånger. Vägskyltar är inte Grenadas bästa gren.
Vid ett tillfälle drar jag rakt ut i spenaten, uppför, uppför och uppför, i tron att det är vägen tvärs ön.

En gårdvar som haft dålig erfarenhet av moppar på villovägar sätter av som en raket och gör häftiga utfall. Jag besvarar hotet med fullt gaspådrag uppför backen och slutligen släpper han, efter ett imponerande race, och återvänder hem.
Så tar vägen slut.

Jag måste vända. Du förstår vad det betyder? Min hittills värsta och enda fiende, hunden som älskar att hata mig, har kvalificerat sig för andra chansen.
Jag vet dessutom att jag inte kan gasa mig iväg från honom. Nedförbackarna är så branta att jag glider framåt på pudan och hela tiden har känslan att jag ska stå på öronen över styret.

Min krigslist blir att slå av motorn i god tid och försöka smyga förbi. Det hade funkat om den jävelen blundat i tio sekunder.
Han sätter fart efter mig. Jag minns Smiths råd om jaguaren. Var inte rädd. Så när han väl kommer skäller jag ännu värre än han kan. Det funkar. Han är som alla gaphalsar en feg jävel innerst inne. 

Varje gång doggen kommer nära får han en drapa på ädelskånska och strax ylar han hem, besegrad.
Sen glider jag runt i det gröna. Apor i nationalparken Grand Etange och avslutningsvis en fingerborg av 70-% white rhum på Grenada Destillery.
Även om det gröna uppe i bergen plötsligt ersätts av en soptipp vill jag säga att Grenada är kanske bland det bästa och mest äkta som Karibien kan erbjuda. Love it.

Nu avslutar jag dagen på Colins vis, med en öl, den lokala Carib, och en rom, den lokala Clarkes Court.

En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
Etiketter: karibien grenada

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln