Resan ned

Tomt på färjan Schleswig-Holstein på väg mot Puttgarden.

Det var den 19 januari jag for iväg till Amsterdam. Den här krönikan publicerades för en vecka sedan i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda om resan genom pandemins paradoxala Europa.

Jag snöt mig i pappersnäsduken, kollade att paketet med ansiktsmasker fanns i handskfacket och taxade ut över Öresundsbron.
Vad har Tegnell sagt om icke-nödvändiga resor i coronatider? Var går gränsen för att överträda gränsen? Och vad är ett anerkendelsevaerdigt formål, som danskarna kräver för resa genom landet?

En gråregnig januaritisdag är jag på väg i bil från Abbekås till Amsterdam. Det inte bara regnar, är grått och blåser hårt. Europa är dessutom mitt uppe i ännu en pandemitopp. Det är allvar. Folk dör.
Det öppna Europas fria rörlighet är ett minne blott. Gränspoliser och vägspärrar är 20-talets motdrag på covid-19:s framfart över världen. Helt andra förberedelser måste göras för en bilresa genom Europa idag jämfört med för bara ett år sedan.
På utrikesdepartementets websida Sweden abroad finns färsk information om grannländernas virusregler, samlade under varje land. All information måste tolkas. Jag konstaterar, eller tror i alla fall, att det är helt OK med transit genom såväl Danmark som Tyskland utan att behöva visa några negativa testresultat eller riskera hamna i karantän.

Det som skaver är danskarnas krav på anerkendelsevaerdigt formål. Slutligen bokar jag färjan från Rödby, skriver ut biljetten och bestämmer att den är ett tillräckligt bevis på att jag inte tänker stanna och utgöra ett hot mot den danska folkhälsan. Vad gäller för inresa till Nederländerna? Jo, alla som kommer till Nederländerna med flyg, tåg, buss eller båt ska ha intyg om negativt test.
För resenärer i bil krävs paradoxalt nog: ingenting.

Kvällen före avfärd ser jag ett nyhetsinslag om Region Skånes snabbtestfilial i Hyllie som ska ge pendlarna ett verktyg att nå sin arbetsplats i Köpenhamn. Ingen kommer undan. Det är allvar nu.

Klockan halv tio på förmiddagen passerar jag Pepparholmen i gles trafik. Där förväntas den danska gränspolisen hålla till. Ingenting mer än skyltar som sätter ned hastigheten. Ingen vinkar in mig.
Det är lastbilar och långtradare på f/s Schleswig-Holstein mellan Rödby och Puttgarden. Men det är bara fem svenska privatbilister och två tyska på hela färjan. Den ende jag pratar med är kocken som serverar spättefilén och han suckar mest uttråkad bakom masken.
De tyska gränspoliserna nöjer sig med att spänna ögonen i de få bilisterna. Ingen stoppas. De fyra andra svenska fordonen svänger av mot sprittemplet i Puttgarden. Jag gasar söderut mot autobahn.

Allt är sig likt på de tyska motorvägarna. Tröstlösa rader av långtradare och lastbilar, vansinnesrace i ytterfilerna och återkommande slököer.
Gränsen till Nederländerna passeras utan åtgärd. Ingenting rör eller berör mig. Ingenting alls. Jo, svenskar uppmanas tillbringa tio dagar i självskött karantän.

Nederländerna är nedstängt. När krögarna i Sverige kvirrar om avstånd mellan borden och skanderar statligt stöd så är varenda krog och restaurang i Amsterdam stängd utom för hämtmat. Påhittiga barägare säljer öl över tillfällig disk vid entrén och törstiga amsterdamer och herrar flanerar längs Amstel med sitt vinglas eller slår sig ned på någon av alla bänkarna längs flod och kanaler. Klockan 20 dras vin- och ölkranen åt och affärernas alkoholavdelning stängs.

Alla butiker utom livsmedelsaffärer och apotek är stängda. Det inventeras, sorteras och städas i de låsta lokalerna.
I livsmedelshallen och alla andra offentliga lokaler gäller mask på. Trots att det är få av de flanerande holländarna, eller de som flyger fram på cykelstråken, som bär mask så är den ett obligatorium i affären. Och nåde den som inte får luft, ser ett dyft bakom immiga glasögon eller av en annan orsak lättar på masken.

- Holländarna är snabba med att peka finger och kommentera om man inte följer reglerna, påpekar min hyresvärdinna.

I flera nederländska städer har demonstrationer mot restriktionerna upplösts av polis de senaste veckorna. Mer eller mindre våldsamt. Fyrverkeripjäser från ena hållet och tårgas från det andra. Inte blev det bättre när myndigheterna införde utegångsförbud från klockan 21. Det är första gången sedan andra världskriget och bara pizzabud och hundägare får gå ut. Av outgrundlig anledning rasslar ändå spårvagnarna över broar, gator och torg efter klockan 21.
Pandemin föder sina paradoxer.

I karantänen vid Amstels kajer inväntar jag våren, att Rijksmuseum ska öppnas och Amsterdam låta sig upptäckas.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln