Yeager, Gander, Lindbergh och jag

Chuck Yeager gjorde sista resan idag, 93 år gammal. Mannen som sprängde ljudvallen. Han som var rätta virket personifierad och Tom Wolfe byggde sin bestseller kring.

Den 1 oktober 1984 satte han hastighetsrekord med en Piper Cheyenne 400 LS då han nådde 568,86 km/h i toppfart från New York till Gander på Newfoundland.

Det hade jag ingen aning om när jag rullade fram med min hyrford och checkade in på Country Inn Motel i Gander i augusti i fjol. Men jag visste naturligtvis att Gander var synonymt med flyghistoria. En gång världens största flygplats. The Hub för den tidiga Atlanttrafiken.

Jag lägger i driven på forden och smyger sakta längs Airport Boulevard, måste ha passerat Yeager Street utan att reflektera, korsar Cooper Boulevard och kör några hundra meter längs James Boulevard tills jag når den relativt nya terminalbyggnaden. Det enda plan jag ser på plattan är ett gigantiskt transportplan från US Air Force. Med googles hjälp har jag identifierat jätten till en Lockheed C5 Super Galaxy från 349:e Air Mobility Wing från Travis Air Force Base i Kalifornien, mitt emellan Oakland och Sacramento.

Efter en tur på några dagar till Leif Erikssons Vinland på Newfoundlands nordligaste spets är jag tillbaka på Country Inn i Gander. Märkligt nog möter jag några resenärer som jag pratade med under en guidad tur i vikingabyn vid l’Anse du Meadows, en 70 mil och några dagar därifrån.

Tha Gander Aviation Museum är mitt mål. Jag blir inte särskilt imponerad med tanke på den betydelse Gander en gång har haft, men det finns lite av varje. Bilder på Fidel Castro som åker pulka i snön under en mellanlandning från Havanna till Moskva, någon tidig dubbeldäckare i taket, bilder och texter. En stor del tas upp av information kring hur Gander levde upp när 9/11 tvingade hela den nordamerikanska flygflottan på marken, Hundratals plan togs ned i Gander. Då var det än en gång liv och rörelse.

När jag lämnar museet plitar jag dit mitt namn i gästboken och lägger i en parentes till att jag är släkt med en som poserar på flera bilder på museet – atlantflygaren Charles Lindbergh. Min svåger som kartlägger släkten har konstaterat att min morfarsfars mormor var kusin med Ola Månsson i Smedstorp, som emigrerade till Amerika, bytte namn till August Lindbergh och blev farfar till flygarhjälten.

Jag fortsätter i forden till St John’s och söker upp Signal Hill, men också Lesters Field där Alcock & Brown startade sin Atlantflygning, sommaren 1919, vilket blev den allra första nonstopturen över Atlanten och ett otroligt äventyr som jag som nioåring slukade i Juniorernas Önskebok.

När jag flyger hem över Atlanten tvingas jag först några timmar västerut från St John’s till Toronto där jag byter plan och flyger tillbaka igen, ut över Newfoundland, Labrador och Grönland till min egen hemmahub CPH.

Som trettonåring insåg jag att fältflygarkarriären var över innan den ens hann inledas. Då fick jag mina första glasögon och diskvalificerades därmed att följa i Lindberghs, Yeagers, Beryl Markham och Alcock & Browns lockande kondensstrimmor, annat än som passagerare.
 

Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Etiketter: usa kanada

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln