Under några veckor i Guyana såg jag inte skymten av någon orm. Men i Hagestad naturreservat mellan Löderup och Skillinge är det en inte helt ovanlig syn. Nu har de senaste dagarnas värme lockat fram äspingarna. Den här snyggingen höll jag på att trampa på i går.

Om en helt annan orm står det i min bok Den falske ingenjören där jag berättar om ornitologen Claes Christian Olrog i ett kapitel:


"I det lilla bladet Kontakt som ges ut av svenska föreningen, ambassaden och kyrkan i Buenos Aires, berättar Gunilla Olrog i en intervju, att hennes make vid ett par tillfällen blev allvarligt ormbiten, och en gång fick flygas till Asunción för behandling.

Men tillägger hon lakoniskt:
- Trafiken i Argentina är mycket farligare än naturen.

Norrmannen Sverre Kleiven bekräftar detta, när han och jag går en tur i limeodlingarna, på hans odlingar utanför Oberá, i Misionesprovinsen. Jag är medvetet försiktig över var jag sätter mina fötter. Den blå, vita, gula och röda korallormen är förvisso vacker, men också dödligt giftig.

Sverre hävdar att korallormarna inte är farliga om man inte ger dem fingret. Deras gap är nämligen så litet att de inte kan bitas annat än i fingret.

- Dessutom, tillägger han, finns det serum i Sao Paulo.

Jag förstår inte riktigt om det är ett utslag av stilla humor eller om han verkligen vill lugna mig."

Boken kan du köpa på Bokus

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige argentina

På ett smalt stycke åker mellan landsvägen (just den som delar Sverige i två likvärdiga hälfter) och sjön i Svarte på den skånska sydkusten står ett dussin stenar i en samling. Nästan som ett mindre Ale stenar.

Detta är Disas ting. Liksom med Ale stenar är det inte helt klart vad stenarna en gång i tiden har representerat, vem som satt upp dem, eller när. Legenden talar om jungfrun Disa som höll ting här, samlade folket och pratade allvar.

I tidskriften Fornvännen skrev Folke Hansén 1923 ett långt kapitel om Disas ting där han avhandlar de arkeologiska fynden vis Svarte fiskeläge. Han redovisar och bedömer varje stenflisa, benbit och keramisk skärva som hittats vid undersökningar på Disas ting och de boplatser som finns i närheten av stensättningen.

I centrum av stenrektangeln, som är öppen västerut, fann man en kullerstensbelagd plan, tecken på att det hade eldats på platsen och benrester, även en del av dem brända. Disas ting kan ha varit en offerplats eller en grav. Här kan man låta fantasin skena om våra förskräckliga förfäder. Kanske var de kannibaler.

Den östligaste stenen i södra raden är den största. Lite snett bakifrån och i rätt vinkel är det en profil med drag av statyerna på Påskön.

Påskön? Nä, Svarte strax väster om Ystad.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Det skotska prlamentet i Edinburgh.l

Framgångarna för Nicola Sturgeon och Scottish National Party ger mig anledning att påminna om den roman jag skrivit tillsammans med Börje Berglund - Whisky Blues.
Del 1 kom ut 2010 och del 2 (tillsammans med del I i nyupplaga) kom 2020. Det är en skotsk whiskyfars i lätt feelgoodanda med mängder av figurer i persongalleriet.

En av dem är före detta skotsk nationalistpolitiker, en föga ödmjuk adelsman med namn Edward Humbleton. Han gör entré redan i första kapitlet och är med till "the bitter end".

Så här presenteras han i bokens inledning:


"För snart trettio år sedan hade lord Humbleton försökt starta ännu ett nationalistiskt parti i Skottland, då han var förgrymmad över den vänsteranda som han ansåg influerade SNP, Scottish National Party, som etablerats redan på trettiotalet.

–Vi är för fan inga kommunister, hade lord Humbleton grymtat när SNP i ett lokalval i Perth bildat koalition med Labour.

I stället bildade han CSP, eller uttryckt Conservative Scots in Progress, och hade engagerat sig totalt i politiken. Det höll i två år. När partiet misslyckades fullständigt i ett lokalval i Edinburgh, och fick genanta 1,7 procent av rösterna samtidigt som SNP nära på fick egen majoritet i fullmäktige, drog han sig ur och överlät partiets ledning på en tidigare fackföreningsbuse för militanta fiskare som försökte styra över CSP på en närmast nationalsocialistisk väg. Partiet kollapsade på nytt när den nye ledaren kort efteråt greps och dömdes för dråp på sin hustru. Med ett nödrop undkom Ed of Edinburgh den präktiga skandalen."

Läs mer om boken under fliken Böcker och köp hem den från Bokus.

Lord Humbleton?
Läs hela inlägget »
Malecón, strandpromenaden i Santo Domingo.

För några bloggavsnitt sedan nämnde jag en del diktatorer. En brukar lätt glömmas bort i sammanhangen, en av de grymmaste latinamerikanska bödlarna, Rafael Trujillo i Dominikanska republiken. Han som seriemördade haitier som inte kunde säga persilja.
I en eventuellt kommande bok om öarna i Västindien ingår det ett kapitel om Dominikanska republiken. Här kommer ett avsnitt, ett smakprov, som ytterligare visar det samvetslösa hyckleri som svenska regeringar haft som ledstjärna genom decennierna.


USA, som tidigare hade stöttat Rafael Trujillos diktatur, hade kring 1960 fått nog av den vedervärdige diktatorn som uppges ha omkring 50 000 liv på sitt samvete.

Hade amerikanerna de här åren vänt sig bort från Trujillos blodiga diktatur, så hade den grymme härskaren andra kontakter som inte visade några liknande moraliska skrupler. Via firma Henry Wallenberg & Co sålde Erlanderregeringen i Sverige krigsflygplan från Flygvapnets överskott, Mustanger och Vampires, men även pansarvagnar till den man som då betraktades som Latinamerikas värste diktator.

Svenska försvarstekniker fanns på plats för att lära ut hur vapnen skulle användas.

Har den svenska hållningen alltid varit en svensk tiger i fråga om försvaret så har omvärlden inte blundat. I en notis i Dagens Nyheter den 23 juni 1959 berättas om demonstrationer i Caracas i Venezuela som utlösts av rykten om att Sverige levererar vapen till Dominikanska republiken.

Nu vet jag inte vad DN:s reporter frågade, men Försvarsstaben svarar något undvikande att man ”ännu inte blivit tillställd någon officiell skrivelse beträffande en eventuell vapenaffär med Dominikanska republiken”.

Då hade Svenska Dagbladet i januari året före i glada ordalag berättat om tre unga Uppsalafamiljer som skulle bosätta sig minst två, förmodligen tre år, i Ciudad Trujillo. Det är tre flygtekniker som slutat vid flygflottiljen F20 för att bli civilanställda i diktatorns flygvapen.

Ur SvD 22 januari 1958:

”Detta är baserat på svenskköpta plan av typen Vampire, Mustang och SK16. Redan 1953-54 reste en del tekniker från Uppsala ut som pionjärer för att träna de dominikanska flygarna på flygplanstyperna och den svenska kolonien i Ciudad Trujillo kommer nu att utökas till 15 familjer.”

I boken Från Caproni till Mustang - Castro blev min fiende har den svenske flygteknikern Lennart Engerby berättat hur de ”svenska” planen medverkade när Trujillo och Dominikanska Republiken slog tillbaka ett invasionsförsök från Kuba.

Fidel Castro hade i övermod över den kubanska revoltens framgångar bestämt sig för att sprida revolutionen och störta ännu en diktator. Trujillo hade emellertid Västindiens starkaste flygvapen bestående av svenskköpta plan och servade av svenska tekniker.

Castros Kuba anföll Dominikanska Republiken. Svensk personal såg till att planen och piloterna på San Isidrobasen hölls i trim. Det här är en svensk krigsinsats som genom åren fått föga uppmärksamhet. Kriget pågick i 78 dagar.

Läs hela inlägget »

Då är jag tillbaka i Sverige och förbereder för en tredje period som Ystadsbo. Den första eran var 1956-59, nästa 2010-2015 och nu alltså 2021-. Däremellan har jag hunnit tre år på Österportsskolans gymnasium 1972-75.

Vi firar nya bostaden med ett kapitel ur Brokiga Blad ur Ystads historia som Börje Berglund och jag gav ut inför julen 2020. Det handlar om bokstaven K - som i korsvirke.


Han var också en fähund

Korsvirket är Ystads signum. Det lär finnas omkring 300 korsvirkeshus i Ystad. Redan i början av 1900-talet insåg man värdet av att bevara de medeltida miljöerna.

Att bygga korsvirkeshus var en kunskap som kom från Medelhavet och Centraleuropa och spred sig till Storbritannien och Danmark. De östdanska korsvirkeshusen har ingen motsvarighet i Sverige, även om det fanns enstaka hus längs den svenska ostkusten och Visby ståtar med en del hus innanför ringmuren.

En stomme av träbjälkar och stöttor fylldes ut av tegel eller klineväggar; flätad halm och lera som blandats och användes som bruk.

Änglahuset på Stora Norregatan/Sladdergatan pryds av utsirade nyllen, inga särskilt änglalika. Äldsta delarna av huset från 1500-talets början, renoverades på 1950-talet. Stadens praktfullaste renässansgård tyckte Gustav VI Adolv som avbröt semestern på Sofiero, for till Ystad och invigde efter renoveringen. Ystads mest fotograferade hus?

Borgmästarehuset på Klosterplan stod tidigare i hörnet av Stora Östergatan och Pilgränden. Det skulle rivas 1907 men när gaveln fallit visar sig gamla muralmålningar från 1500-talets slut med religiösa motiv om Kristi passionshistoria. Rivarna fick tänka om. Huarödaren Karlin på Kulturen i Lund engagerardesig, Ystadsborna bildade en fornminnesförening, köpte huset, flyttade och bevarade det.

I korsvirkeshuset längs Bäckahästgränd finns Ystad Frivillige Bergnings-Corp, eller frivilliga brandkåren (landets första) som bildades 1839, efter en förfärlig stadsbrand i Växjö och strax efter en brand i Revhusen. Först 1850 fick man brandspruta. Numera har man också fyra brandbilar av äldre modell och föreningen ska bevara traditioner, främst sprutmönstringen på torget första lördagen i augusti. Kåren står också för stadsrundturer i brandbil.

Per Hansson kallades Per Helsa eftersom han hade en lemonadfabrik på sin gård. Drycken kallade han blygsamt för Helsan. Detta var 1900-talets första hälft, men handelsgården har rötterna i 1600-talet, har byggts om och ut i omgångar. Per Helsas gård är ett unikt kvarter. En levande historisk miljö.

Kemnerska gården kallas fortfarande Karl XII-huset trots att historikerna slagit fast att Karl XII bodde inte här. Namnet Kemnerska gården kommer av att Lars Daniel Kemner bedrev järnhandel här från 1886. Kemner började som handelselev men blev en av Ystads rikaste med ekonomiska och politiska intressen praktiskt taget överallt.

Erik XIV-huset har ingenting med ärtsoppekungen att göra, men huset flyttades från kvarteret Erik, tomt nummer 14, till nuvarande adressen Lingsgatan. Huset stammar från 1500-talet.

Pilgrändshuset kan vara Ystads äldsta korsvirkeshus, troligen daterat till 1480. Här var det bank och här bodde bankdirektören Ernst Järegård med familj. Hasse Alfredson har berättat för Ernst-Hugo att guiden vid en rundtur i staden stannade utanför huset, pekade och sa:

- Här bodde Järegårds far, han var också en jävla fähund.

Boken kan du naturligtvis fortfarande köpa. Läs mer om den under fliken Böcker och hör sen av dig på mail eller telefon. Välkommen att ringa!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)

Det är svårt att döma människor ur historien om de inte varit några sällsynt råbarkade sällar så de hamnat i samma gäng som Stalin, Hitler, Mao, Pol-Pot och dom.

En av de som jag avgjort fattat sympati för är Erik Dahlberg (1625-1703), även om han var en av arkitekterna bakom den svenska ockupationen av Skåne. Nu sägs det ju att sörmlänningen Dahlberg, född Jönsson, i sin biografi passade på att ge sig själv lite extra ljus, men det är han ju knappast ensam om.

Han skickades till Hamburg som liten för att gå i räkneskola och han stannade ganska länge i Tyskland i de svenska delarna av Pommern. Lite här och lite där. Han var militär i svensk tjänst, han var skicklig med pennan och ritade av många hus och miljöer som bevarats för eftervärlden. Ett exempel är Lillöborgen utanför Kristianstad som sedan förvandlades till grushög och sedan lyftes likt en fågel Fenix ur jordhögarna av gamle museichefen Thorsten Andersson. Genom Dahlbergs pennstift vet vi hur det såg ut på 1600-talets mitt.

När man som jag sitter i Tyskland och googlar får man upp en tysk version av Wikipedia istället för svensk. Det är alltid spännande att jämföra. I den tyska versionen sägs det att Dahlberg lämnade sin tjänst i protest mot Karl XII:s krigföring i Polen. I svenska Wikipedia att han lämnade av åldersskäl.

Om det stämmer att han var i opposition gentemot Karl XII så har han plockat ytterligare poäng.

Varför detta intresse för Erik Dahlberg? Jo, i sommar flyttar jag in på Erik Dahlbergsgatan i Ystad. På torsdag återvänder jag från pandemiexil i Amsterdamn och Hansestadt Lüneburg till Hansestadt Ystad. Det var bara det jag ville säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Avsnitt av hamnen i St George's, Grenada med Fort George där den blodiga "revolutionen" ägde rum som avslutade Maurice Bishops korta tid vid makten.

Jag skulle ju ha tillbringat våren på Grenada istället. Inget ont om Lüneburg men ibland tar man sina felbeslut. Så här skrev jag i alla fall på Facebook för drygt ett år sedan, då jag summerade dagen på Mitchells Guesthouse i St George's.

På en hyrd 80-kubikare från Maitlands skrotupplag och kattgård söker jag mig norrut, ut ur St George's, förbi kryssningsrobotarna som landsläppts från det enorma guppande hotell som nu lagt till nedanför Fort George, i hamnkvarter där försäljarna av allt det krimskrams du inte vill ha förhoppningsvis gör goda affärer med solhattarnas och shortsens tjocka plånböcker.
Jag skramlar norrut längs kusten. Njuter varje droppe av regnet. Vet att solen kommer tillbaka.

Gouyave är muskotdistrikt. Härlig strip genom byn som jag drar fram genom ett par gånger. Vägskyltar är inte Grenadas bästa gren.
Vid ett tillfälle drar jag rakt ut i spenaten, uppför, uppför och uppför, i tron att det är vägen tvärs ön.

En gårdvar som haft dålig erfarenhet av moppar på villovägar sätter av som en raket och gör häftiga utfall. Jag besvarar hotet med fullt gaspådrag uppför backen och slutligen släpper han, efter ett imponerande race, och återvänder hem.
Så tar vägen slut.

Jag måste vända. Du förstår vad det betyder? Min hittills värsta och enda fiende, hunden som älskar att hata mig, har kvalificerat sig för andra chansen.
Jag vet dessutom att jag inte kan gasa mig iväg från honom. Nedförbackarna är så branta att jag glider framåt på pudan och hela tiden har känslan att jag ska stå på öronen över styret.

Min krigslist blir att slå av motorn i god tid och försöka smyga förbi. Det hade funkat om den jävelen blundat i tio sekunder.
Han sätter fart efter mig. Jag minns Smiths råd om jaguaren. Var inte rädd. Så när han väl kommer skäller jag ännu värre än han kan. Det funkar. Han är som alla gaphalsar en feg jävel innerst inne. 

Varje gång doggen kommer nära får han en drapa på ädelskånska och strax ylar han hem, besegrad.
Sen glider jag runt i det gröna. Apor i nationalparken Grand Etange och avslutningsvis en fingerborg av 70-% white rhum på Grenada Destillery.
Även om det gröna uppe i bergen plötsligt ersätts av en soptipp vill jag säga att Grenada är kanske bland det bästa och mest äkta som Karibien kan erbjuda. Love it.

Nu avslutar jag dagen på Colins vis, med en öl, den lokala Carib, och en rom, den lokala Clarkes Court.

En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
Läs hela inlägget »
Etiketter: grenada karibien
Feministiska och ekologiska antikapitalister gjorde sina röster hörda på am Sande i Lüneburg.

Håller 1 maj på att återfå en betydelse i samhället? Jag undrar och hoppas på det efter att ha bevistat arbetarnas högtidsdag i Lüneburg idag. Flera hundra människor, massor av dem ungdomar, samlades med någorlunda coronaavstånd och obligatoriska ansiktsmasker för att göra sina röster hörda och synas.

Första Maj förlorade sin betydelse under 60- och 70-talen då det blev ett forum för maktapparaten, regering och fackföreningar, i symbios. Istället för att säga ifrån, kräva reformer och utveckling handlade det mest om att prisa sig själv. Sådant leder sällan framåt och ungefär samtidigt förvandlades arbetaren till tjänsteman och identiteter och tillhörigheter mixades, upplöstes och förvandlades.

Jag tror en hel generation världsförbättrare, åtminstone i Sverige, försvann i ett slukhål ungefär efter Palmes sorti när Bohman och Bildts popupregeringar sålde ut vårt gemensamma Sverige till de som hade pengar. Vilka blev fler. Men ju mer pengar vi fick i våra plånböcker desto mindre benägna blev vi att dela med oss.

Nu anar jag att ungdomen är på marsch igen. Det applåderar jag.

I Lüneburgs demonstrationståg gick Antifa först med sina gröna flaggor efter traktorn med de kvinnliga medlemmarna i Schrotttrommelenorkestern. Sedan kom Linkes och Die Grüne och däremellan en och annan som viftade med regnbågsflagga eller en röd flagga för SPD, socialdemokraterna. Men i första hand var det antikapitalistiska unga som hördes och syntes.

Lüneburg är ett självgott och traditionellt borgerligt litet samhälle med ett växande universitet som kan vara en hälsosam motpol och samtalspartner för framtiden.   

Ryktet om svenska coronaprotester når mig och jag kan bara konstatera att här i Hansestadt Lüneburg där man måste ha ansiktsmask oavsett var man befinner sig i citykärnan, ute (som alla i 1 majtåget) eller inne i de butiker som är öppna, och inga restauranger är öppna för mer än take-away förekom inget gnäll över restriktionerna. Detta trots att incidensvärdet här är beskedliga 72,2 på 100 000 invånare medan det i Sveriges regioner pendlar mellan 218 och 616. Skäms Sverige!

Solidarität ist zukunft.

Solidaritet är framtiden. Låt oss hoppas.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

För någon vecka, tio dar sen, när det var varmare och skönare än det är i dag, så fick jag ett leende från en vacker kvinna i mogen ålder som steg i för att ta en simtur i floden Ilmenau.

Det knoppades i bokskogen, solen sken genom grenverket och fåglarna kvittrade. Hon var utan en tråd på kroppen, som stigen ur en Zornmålning.

Nu vet jag vem det var. Det var Loreley.

Vid Ilmenau satt poeten Heinrich Heine och slipade på orden i sin dikt Loreley när han var hemma på besök hos föräldrarna i Lüneburg. Sen försökte han blanda bort korten och kallade floden Rhen istället, men det är lätt genomskådat.

Ich weiß nicht, was soll es bedeuten
Daß ich so traurig bin;
Ein Märchen aus alten Zeiten
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Die Luft ist kühl und es dunkelt,
Und ruhig fließt der Rhein;
Der Gipfel des Berges funkelt
Im Abendsonnenschein.

Die schönste Jungfrau sitzet
Dort oben wunderbar,
Ihr goldnes Geschmeide blitzet,
Sie kämmt ihr goldenes Haar.

u.s.w.

Det går som det går och sjömannen för vilken hon uppenbarar sig klarar inte både skutan och synen av den vackra Loreley.

Där Heine satt och glodde på floden står en sten som minne. Gedenkstätte som vi säger här. Var jag såg huldran är en hemlis. Happy Valborg!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förändringarna på Frommestrasse under bara fem år...

Det löper en spricka genom klinkersgolvet i rummet där jag bor hos Sülfmeistern i Lüneburg. Hela stan sjunker. Alldeles här utanför ligger St Lambertisplatsen. Det är där som förstamajdemonstranterna ska samlas i morgon. Det är en triangulär park i en sluttning.

Förr låg här en kyrka. Den sjönk.

Jag noterade det här fenomenet då jag stannade i Scunthorpeparken för att googla varför parken heter så. Det är en hommage till vänorten i England, inget mer.

Men då upptäckte jag den avspärrade gatan Frommestrasse som löper längs den norra sidan av parken. Det fanns en informationsskylt. Frommestrasse sjunker. Det fanns bilder som visade hur gatstumpen förvandlats på tjugo år från en farbar vilken-gata-som-helst till en djup svacka. Inget slukhål, men.

Husen är borta. Rivna. Kvar står två fina gamla grindstolpar i tegel. De kallas i folkmun för Porten till underjorden. En av stolparna har ramlat men pallats upp på nytt.

Hansestadt Lüneburg har en informativ websida om den sjunkande stan och där berättas att som värst var det 2013 då man sjönk 21 centimeter på Frommestrasse.

Geologen Torsten Trapp säger att rörelserna, inte bara nedåt, ibland också uppåt, beror på att grundvattenströmmar lakar ur saltet och utlöser underjordiska ras. Kalkstenen som ligger ovanpå trycks ned av sin egen tyngd. Torsten har gjort 300 mätställen i stan för att ha koll på rörelserna. Det sker en viss saltlösningsproduktion i Lüneburg fortfarande och åsikterna glider isär som saltkorn om dess påverkan på sättningarna i marken.

Mer om saltproduktionen i Lüneburg finns det på Deutsches Salzmuseum alldeles här intill. Jag måste nog snart gå dit. 

...och så här ser det ut just nu. Porten till underjorden mitt i bild på höger sida av Frommestrasse.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Abbekås

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com