Av en rad samverkande anledningar så kommer bloggen bara att uppdateras högst oregelbundet framöver och troligen försvinna helt i början av nästa år av administrativa skäl.

På mitt skrivbord, alltså min arbetsplats, ligger några böcker. Det är Mats G Larssons bok om Vinland det goda, det är Åsa Nordéns bok om Kristina och René och det är John Nettles  Jewels and Jackboots.

En om vikingar, en om drottning Kristina och en om den tyska ockupationen av Jersey.

Tittar man på soffbordet strax bakom ligger där Snorre Sturlusons Nordiska vikingasagor, Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Lasse Bergs Ut ur Kalahari, Anna Focks Väderfenomen, Bertil Almqvists Berättelsen om Lille Vigg som inte ville vara så liten, Sven Stolpes I människodjungeln, Elin Jönssons Konsten att dölja en massaker, Disa Håstads Arvet från Timur Lenk, E Jean Carrolls Hunter om Hunter S Thompsons vilda och sällsamma leverne samt Jovan Rajs Ombud för de tystade.

Frågor på det? 

Nu har forskarna konstaterat att vikingarna var i Kanada redan 1021. Året är specificerat. Jag var där 2019.
Läs hela inlägget »
Det är väl skyltat i Tyskland. Oavsett om du kör på autobahn eller traskar runt i spenaten.
Det är väl skyltat i Tyskland. Oavsett om du kör på autobahn eller traskar runt i spenaten.

Jag ska packa datorn och en kasse böcker. I måndags pratade jag om platser du inte heller har varit på bland pensionärer på Jägersro i Malmö. Det gick alldeles utmärkt även om lampan gått sönder i deras bildkanon. Teknikern Patrik lyckades emellertid trolla fram en storbilds-TV och faktum är att bildkvalitén blev ännu bättre.
Svårt att uppskatta hur stor publik men mellan 80 och 100 var det nog.

I dag är det två framträdanden.

Jag kör till Kristianstad och Östermalmskyrkan för att prata om vandringen från Abbekås till Pamplona som jag genomförde med vännen Pelle för nu fem år sedan.
En pilgrimsvandring som blev en luffartur.
Det handlar om alla härliga människor vi mötte under turen, alla märkliga övernattningar vi gjorde, om blåsor på fötterna på nordtyska plattlandet eller benhinneinflammationer i Jurabergen, om pastor Uli som pratade svenska, revolutionären Hady och Dominic som var monarkist. Och många andra förstås.

På kvällen far jag vidare till Billinge och föreläsningsföreningen där som engagerat mig igen. De har tidigare tagit del av fotvandringen och nu ska de höra om svenska spår i Argentina.
Det blir Agda och Sigrid från djungeln, Don Andino i Anderna, Boca Juniors, Evert Taube och mycket mera.

Sen ska jag ta ledigt ett tag och öva mig inför pensionen. Men vill du och din förening ha en rolig och annorlunda föreläsare så hör av dig.

Det svenska inflytandet på Boca Juniors kan väl knappast visas bättre än med den här matchtröjan.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Lars Vilks, vid sitt Nimis, augusti 2013. Lars Vilks, vid sitt Nimis, augusti 2013.

Den mycket märkliga trafikolyckan på E4 utanför Markaryd igår får tankarna att snurra.
I
Skånes Historia från A till Ö handlar kapitlet K om Kullamannen. 

Doktor Miller, Farbror Ludvig, fru Werner och så Harry. De skrämde upp en hel generation svenska barn och ungdomar. Suggestiva svartvita bilder i grottor och gruvor kring Kullaberg, mikrofilm och hemliga radiosändare – vem är god och vem är ond? Folke Mellvig skrev manus, Leif Krantz regisserade och Staffan Hallerstam lärde sig cykla. Det var 1967 och myternas Kullaberg levde upp.

I den själländska krönikan från mitten av 1300-talet figurerar Kullamannen i historien om hur kung Valdemar Sejr föll i de djupaste tankar, och plötsligt glömde bort vad han hade tänkt. För att få reda på det sändes en riddare i sporrsträck till Kullaberg. Där bodde Thord Knutson Bonde, den synske Kullamannen. Han sade att kungen grunnat över sina söner och hur det skulle gå för dem när han var borta. Elände och tvedräkt skulle de drabbas av, påstod Kullamannen. Så rätt han fick. Av Valdemars söner blev kung Erik mördad på Abels order, kung Abel offer i kriget mot friserna och kung Kristoffer slutligen förgiftad under nattvarden, kanske av ärkebiskopen i Lund. 

I sagorna var Kullamannen den som vaktade över sjöfarten i Öresund, fyrvaktaren som höll bålet tänt om nätterna på Kullabergs yttersta klippkant. Han bestämde vilka fartyg som skulle klara passagen i Öresund och vilka som skulle förgås, och han styrde Oslofärjan Prinsesse Margrethe rakt på klippan en vinternatt 1971. Han var också den som tog de oförsiktiga som klättrade på Kullabergs klippor.

Håle stenar är en del av naturreservatet Kullaberg. Där står sedan 1980
drivvedskonstverket Nimis, som Lars Vilks började bygga som en hämnd på havet, då han varit nära att drunkna. Efter två år insåg länsstyrelsen att det byggts i ett naturreservat. Svartbygge.

Nimis är latin och betyder ”för mycket”.

Lars Vilks har fortsatt bygga på Nimis och gjort sitt yppersta för att utmana och irritera; byråkrater, islamister och den etablerade konstvärlden. Efter rondellhundar och Muhammedkarikatyrer ses Vilks själv som Nimis – för mycket, och flera tror sig kallade bli denne Nimis Nemesis. Innan sista avsnittet är sänt vet ingen riktigt hur det står till i Kullamannens hus, vem är god och vem är ond… 

Kullamannen i Börje Berglunds tappning, ur Skånes Historia (2012)
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Mellan två bilar på en bakgata i Kochi visar Indien sig.

Avstånd är tvivel och resa är tro.

Det skriver Tomas Löfström (1948-2016) i sin bok Överbrygga som är en rad essäer med resandet som gemensam nämnare. Tomas drev till sin lilla bokhandel vid Stenshuvuds fot fram till sin död. En av hans sista böcker var det enorma verket Den siste resenären om en annan kosmopolit, Torgny Sommelius. En läsupplevelse om ett annorlunda liv.

I Överbrygga korsar Löfström mina spår i Buenos Aires, i Chennai och Kochi, i New York och Paris. Men han reser också i Asien, berättar levande om vägen till Tibet och Kina. Han tar upp alla de andra resenärerna som också skrev, från Chatwin till Artur Lundkvist och han citerar en bit ur Lundkvists Indiabrand om en tågresa i Indien - som jag känner igen hur väl som helst.

Jag minns det tumstjocka lagret av damm och mög på fläktarna i taket i tågkupén och bara hoppades att de inte skulle starta och begrava oss i drivor av smuts. Jag minns den lilla familjen som erbjöd att dela med sig av matkorgen de packade upp, åt lustfyllt under en stund innan mannen i familjen torkade sig om munnen, plockade ihop folieskålarna, plastmuggarna, servetterna och plastbesticken, reste sig och hivade alltihop ut genom fönstret.

Artur Lundkvist skriver:

"Även förstaklasskupén ser mest ut som en boskapsvagn: ett naket, fyrkanbtigt utrymme med några läderklädda britsar kring väggarna. Spegel och hyllor borta, fläktarna i taket borta, alla lampor stulna eller trasiga utom en enda. Allting svart av innött sot opch smuts och svett.
Resgods staplas på golvet, bäddarna rullas upp på britsarna. Medpassagerarna viftar med svart fötter fram,för ens näsa, för att svalka sig. Dörren till toaletten går inte att stänga ordentligt: hela natten lultar det klor och urin därifrån.
Ovidkommande resenärer försöker ständigt tränga sig in och reda sig en sittplats på golvet, bland bagagehögarna. Ingen gör min av att protestera. Själv måste jag ingripa med högröstat tal och förtydligande gester..."


Löfström berättar också att Artur Lundkvist, som den världsresenär han var, snarast hade grav ångest varje gång han skulle ge sig ut på resa.

Tomas skriver också en intressant essä om dern svenska konstnärinnan och författarinnan Tyra Kleen och i det allra sista kapitlet möter vi Dag Hammarskjölds Backåkra, en plats jag återkommer till nästan varje vecka sedan jag flyttade tillbaka till Ystad. När Tomas skrev boken var Backåkra stängt för besök och på väg att förfalla. Så är det inte längre. Det är jag väldigt glad över.

Omläsningen av Tomas Löfström gav också följden att jag köpte hem Lundkvists Vandrarens träd från Bokbörsen.

Tomas Löfström: Överbrygga (2015)

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien
Dansoman, Accra, Ghana, Afrika
Dansoman, Accra, Ghana, Afrika

Läser Fotbollskriget av Ryszard Kapuscinski (1932-2007), den polske skribenten som anses vara en av världens främsta i genren litterära utrikesreportage.

Han har nämnts i Nobelprissammanhang men också kritiserats för att ha låtit det litterära måla över det faktiska ibland. 

Boken är en samling reportage från olika oroliga hörn av världen. Bland annat från Ghana. Kollar mina bilder från resan till Ghana för tre och ett halvt år sen. Kanske dags för ny resa till Afrika. Det är annat än Norge.

Såg först nu att Jerry Rawlings dog i coviden för ett knappt år sen. 

Kapuscinski skriver att Ahmed Ben Bella spelade för Olympique Marseille. Ben Bella var det fria Algeriets förste president och jag minns framförallt Aktuellts utrikeskommentator Tor Åhmans kommentarer när Ben Bella störtats. I Olympique Marseille spelade en kort tid också George Weah. Han är idag president i Liberia. Även Gunnar Andersson från Säffle och Roger Magnusson från Blomstermåla har spelat i Marseille.

Fotbollskriget pågick under 100 dagar mellan El Salvador och Honduras. Det blev oavgjort i den kampen. Kryss. 

Kapuscinski berättar att det inte är alla förunnat att bli utrikeskorrespondent:

"Korrespondent kan inte den bli som är rädd för tsetseflugor, svarta kobror, elefanter och människoätare, som inte törs dricka vatten ur en kran eller en bäck eller äta en kaka gjord på stekta myror, och inte heller den som darrar vid tanken på amöbor och veneriska sjukdomar eller att han ska bli bestulen och få stryk, inte den som spar på dollarna för att bygga sig en villa där hemma eller den som inte kan sova i en afrikansk lerhydda - eller den som föraktar de människor han ska skriva om."

Så är det nog.

I det här planet skulle Jerry Rawlings ha flugit under broarna vid Voltafloden, sade miss Ellie.
Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana
Kanske dags att rusta upp justitiedepartementet i Paramaribo?

Det finns politiker och det finns politiker. En alldeles särskild sort tillhör vicepresidenten i Surinam, Ronnie Brunswijk. Nu har han orsakat rubriker igen.

CNN berättar hur han, som lagledare och ägare till fotbollslaget Inter i Moengotapoe, tog ut sig själv att spela i CONCACAF-matchen mot Olimpia från Honduras.

Kanske inte så konstigt om det inte är så att Brunswijk är 60 år fyllda och ville vara med för att hamna i rekordböckerna. Efter matchen är han filmad i bortalagets omklädningsrum där han delar ut dollarsedlar till motståndarlagets spelare! Det gillade inte CONCACAF (Centralamerika och Karibiens motsvarighet till UEFA) som nu ska utreda Brunswijks agerande.

Hans finansiella stöd till motståndarlaget hade dock ingen inverkan på matchresultatet. Honduranerna vann med övertygande 6-0. Huruvida Brunswijks joggande på planen betydde något är tveksamt.

Det skulle kunna vara en rolig historia. Men man ska ha i minnet att Ronnie Brunswijk var livvakt åt diktatorn Desi Bouterses innan han startade ett inbördeskrig mot sin chef för att han inte fick påökt. Det djungelkommando han startade blev sedan en del av den reguljära armén. Förra valperioden lierade han sig med Bouterse men senaste valet, i fjol, stöttade han oppositionen som också vann. Då utsågs han till vicepresident.

Någon bortamatch blir det emellertid inte för Brunswijk. Han är internationellt efterlyst av Interpol för knarksmuggling och grips sannolikt omedelbart om han lämnar Surinam.

Mer om Brunswijk i min bok GUYANA - rapport från ett falnande Eldorado.
Bokus!

På väg in mot Paramaribo. Vänstertrafiken måste vara ett arv från britterna i denna annars nederländska f.d. koloni.
Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam
Irland på hoj för en handfull år sedan. Alldeles i närheten av Ballymahooney där det ödesdigra bakhållet utspelades. Eller?

Åke Ringbergs bok om sin tid som utrikeskorrespondent var utgallrad på bibblan i Ystad och blev min för en tia. När jag såg att han hade ett kapitel om irländske frihetshjälten Roger Casement slog jag till och viftade med mitt Mastercard.

Superb är historien som Ringberg vidarebefordrar från Jolo om Balladen om bakhållet vid Ballymahooney. Vilken egentligen inte har med Casement att göra.

Roger Casement träffade jag på redan på 1980-talet då jag gjorde det mesta av min research för Kongoboken Detta fredliga uppdrag (H:ström Text & Kultur, 2005). Casement var ju en av de första som verkligen lade ned sin själ i att avslöja hur det gick till i Leopold II:s Kongofristaten.

Mesta delen av historien kring Casement känner jag till. Även Mario Vargas Llosa har ju skrivit en fantastisk fictionbiografi på honom. Keltens dröm är en av peruanens mest läsvärda skildringar. Vilket inte säger lite.

Förutom sin mission i Kongo dokumenterade Casement slavarbetet bland gummiarbetarna i Putumayo i Perú. Innan han for hem till Europa, försökte skrapa ihop en irländsk armé av krigsfångar i Tyskland, liftade med en tysk ubåt till Irland, steg iland som förrädare och hängdes i London.

I boken hittar jag också ett kort möte med Carl von Horn i Jerusalem. Denne von Horn, Carl C:son von Horn, för att vara helt korrekt, träffade jag själv under hans sista år på Smygehemmet i Smygehamn. Von Horn stammade från ädlingarna på Vittskövle slott och han blev en officer och gentleman, generallöjtnant i FN:s led och tjänstgjorde först i Gaza och skickades senare av Hammarskjöld till Leopoldville för att bringa reda i det kaos som belgarna lämnade efter sig då de stack från Kongo.

Det var ett otacksamt arbete, sade von Horn, när vi gick in på hans lilla rum på äldreboendet. Han var en gammal man och det enda som minde om hans tidigare karriär var den lilla FN-blå namnskylten som stod på stringhyllan.

Min Kongobok handlar inte om FN-aktionen under Hammarskjöld även om jag läst någon hyllmeter också om detta. Den handlar uteslutande om Leopoldtiden 1880-1908 och framförallt om de svenska militärer som reste ned och var direkt delaktiga i den belgiske kungens folkmord. De var inte få. Den finns fortfarande att köpa på Bokus.

Åke Ringberg var tydligen utrikeskorre för DN och han må ursäkta mig att jag inte är familjär med hans namn. Jag läser hans bok med behållning.

Åke Ringberg: Helt och odelbart, en utrikesreporter ser tillbaka (1991).

Läs hela inlägget »
Etiketter: irland kongo
Någonstans på Hardangervidda skjuter solen en stråle och lyser upp en ö i en av de många sjöarna. Utsikt från Bergensbanan.

Långt efter alla andra läser jag Jan Guillous Brobyggarna, den första delen i hans imponerande 1900-talsepos. Tidigare har jag med behållning läst 1968.

De tre norska bröderna Lauritzen från trakten av Bergen introduceras. En av dem, Lauritz, ger sig i kast med byggandet av Bergensbanan. Den järnväg som löper tvärs Hardangervidda, från Oslo till Bergen. Det är tidigt 1900-tal och kallt och jävligt på högplatån och i rallarstugorna.

Desto varmare har broder Oscar det som drar till Tyska Östafrika, skjuter elefanter, bygger järnväg och gör business. Och siste brodern Sverre försvinner till London och han hör man inte av mer i hela boken. Jag tycker det är lite synd då han vore inte minst intressant att följa. I efterhand har jag förstått att han återkommer i nästa bok som heter Dandyn.

För tio år sedan åkte jag Bergensbanan. Samtidigt har jag alldeles nyss kört tvärs över Norge, från Stavanger till Oslo, via Rjukan och de stora vidderna i inlandet. Klart det ger en extra stimulans i läsningen.

Lauritz berättelse är också klart mest engagerande. Oscars jaktäventyr i Afrika speglar Guillous eget vapen- och jaktintresse och är säkert initierat men blir lite för mycket.

I slutet av boken rasar det första världskriget. Det är intressant hur författaren så ensidigt tar ställning för den tyska sidan åtminstone vad gäller striderna i Afrika och fullkomligt massakrerar den brittiska krigsmaskinen som inkompetent, arrogant och rasistisk.

Bokens behållning för mig är Bergensbanans framväxt. 

Brobyggarna, Jan Guillou (2011)

Vid Geilo stiger de av, norrmännen som ska på tur. Det är 2 april 2011 men snön ligger vit på taken...
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge
Village Bay, St Kilda.

I morgon är det dags för säsongens första föreläsning. Lätt ringrostig tar jag mig till Dalby för att kåsera under det något utmanande ämnet "Där har du inte heller varit".

När jag drog detta senast, på biblioteket i Trelleborg, satt det en 80-årig dam i publiken som hade prickat in flera av mina udda resmål. Hon hade till och med varit på St Kilda, den lilla ögruppen i Atlanten, ett antal distansminuter utanför Yttre Hebriderna som är föreläsningens slagnummer.

I Whisky Blues Återkomsten har jag berättat en del om St Kilda. Fergus McAdam är barnfödd där och tillhörde dem som evakuerades 1930. Han ser tillbaka på sitt liv och berättar för Fiona Flanahan:

"Jag kommer från havet, sade han.
Havet?
Känner du till St Kilda?
Bara vagt. Berätta.

Fergus pekade på den ena handens ovansida med sitt lätt krökta pekfinger.
Här ser du ärret efter min förlossning. Det fick jag av snöret som höll mig fast vid St Kilda in i det sista. Det syns fortfarande efter alla dessa år.
Det är ändå ingenting mot det som blev kvar efter att jag kastat Sergeant över klippkanten. Men det sitter här och är så mycket djupare.

Han knackade med samma krokiga pekfinger i den insjunkna bröstkorgen. Fiona var tyst.

Så började Fergus MacAdam berätta sin historia. Han var en del av Skottlands historia som inte är så väl känd, varken söder om Hadrianus mur eller norr om Shetlandsöarna.

St. Kilda är en liten ögrupp cirka fyra timmars gång med en liten båt, rakt västerut om Yttre Hebriderna. Fram till 1930 var huvudön, Hirta, bebodd. Då evakuerades befolkningen. Den lilla bosättningen, som tros härröra från vikingatiden, blev omöjlig när det moderna samhället trängde sig på.
Fergus berättade hur han hade valt ut en plats på öns västligaste del, Misstress Stone, där Atlantens vågor kastade sig in under höstens och vinterns stormar.

Han skulle ta farväl av Sergeant, sin femåriga foxterrier. Han hade gått en lång omväg över ön innan han nådde fram till klipporna. Morfar Callum MacQueen hade grymtat. Det var morfar som hade följt Fergus och trampat bakefter i sina breda fågelfängarfötter när han skulle skiljas från hunden. Det var morfar som valt ut stenen, så att den fick rätt tyngd och det var han som hade visat honom hur han skulle knyta repet kring hunden så att den inte lossnade.
Du vill väl inte att han ska hamna på avvägar utan nå fram till Vår Herre så snart som möjligt, hade morfar Callum sagt, och sen kontrollerat som en scoutledare att knutarna skulle hålla."


Vill du att jag ska komma och föreläsa hos din förening så hör av dig per mail eller telefon.
Vill du läsa mer om St Kilda och Whisky Blues hittar du båda böckerna hos Bokus. Vanlig bok eller ljudbok.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland sverige

Innan jag drar igång veckans arbetsinsats en liten måndagströst från Stig Dagermans skarpa penna. Den publicerades 1952 men är lika aktuell idag. Minst.

En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri:
Vårt läge är kanhända
inte hopplöst - bara vi.

Läs hela inlägget »

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com