Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Kroatien har blivit svenskarnas nya svarta som semesterparadis. Till och med från Kristianstads Airport slussas numera sol- och badsugna till den adriatiska kustens förförande klara turkos badvatten och muromgärdade medeltida kulturstäder och pittoreska byar.
Solen lyser hela vägen från Split och upp mot den smala slovenska kustremsan i norr. Vägen ligger utspritsad längs sluttningarna i gränslandet mellan berg och hav. Som ilskna getingar far de italienska knuttarna förbi på de korta raksträckorna mellan hårnålskurvorna, ibland genar de också genom böjen. Nervikta i näst intill liggande ställning med knäskålar som slickar asfalten.
I de små byarna stannar man gärna till och äter något av havets delikatesser. Kolgrillade sardiner, kanske? På en tämligen oansenlig restaurang äter vi dessutom en alldeles utomordentlig pizza.
Kroatien kan kanske tyckas vara det förlovade land som snabbast ryckt fram mot det välsignade välstånd som vi, finanskriser och arbetslöshet till trots, gärna ser Västeuropa som plattform och garant för.
Här trängs glassiga svarta och silvergrå nyrikebilar av de etablerade märken som åtminstone förr brukade betecknas som lyx.

Vi ser emellertid också det andra Kroatien. Koncentrerat söder, öster och sydost om huvudstaden Zagreb.
Längs floden Sava som bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina står resterna av kriget fortfarande på parad. Hus efter hus är tomma. Invånarna har flyttat och försvunnit. Trädgårdar har övergetts och fått växa igen. Hus som aldrig byggts klart. Butiker som slagit igen eller aldrig ens öppnat.
Där det finns folk kvar hänger tvätten på linor mellan bostadshus och äppelträd. På uppfarten står en rostig Yugo eller en VW Golf av äldre modell. Några höns springer på gården.
Längs floden är skotthål i väggen på bostadshusen legio. En ruin av en byggnad som förstörts av en granatträff har varken renoverats eller jämnats med marken. Den står kvar som en påminnelse om kriget och strax invid finns en sten med namn och bilder på de dödade.
Varje övergivet hus rymmer sin berättelse. Sin tragedi.

Johanne Hildebrandt berättar om kriget i Kroatien i sin bok Blackout. Hur hon reser ned, umgås med blonda svenska legosoldater och ser vansinnet i det som händer.
Hon skriver:
”Redan den första natten började ett hus bredvid min stuga att brinna. Det var ett vitt rappat hus som en gång varit stort och översållat med vackra snickerier…
Jag frågade vem som tänt eld på huset och varför.
- Det är serbiskt, förklarade en av soldaterna – som om det vore skäl nog till att det skulle självantända.”

Vi ser resterna av sådana brunna hus längs vägen.
Kroatien förlorade omkring 700 000 invånare på kriget. Mer än hälften av de serber som var bosatta i Kroatien flydde, försvann eller flyttade. Det uppskattas att 10 000 kroater dog i kriget i början av 1990-talet och när det väl var över var ekonomin skral och då emigrerade ytterligare minst 120 000 personer.
Det är ofattbara siffror i ett land som har drygt fyra miljoner invånare.

Kroatien är inte heller bara de fattiga byarna i inlandet eller de rika kustområdena. Här finns en anslående natur. När det gamla Jugoslavien splittrades visade det sig att inte mindre än åtta av landets finaste nationalparker låg i Kroatien.
Vi svänger av strax öster om Zadar och kör till nationalparken Paklenica. Vår förhoppning att få se en gåsgam majestätiskt segla mellan bergsmassiven i den höga och klara luften kommer emellertid snabbt på skam. Vad vi inte läst oss till är att Paklenica är ett av Europas bästa ställen för bergsbestigning och längs de branta väggarna hänger de i klasar, klättrarna, väl förankrade med rep och byglar. Uppåt, uppåt bär det. Om än mödosamt och sakta steg för steg.
Kanske är det också den vägen som den unga nationen Kroatien sakta erövrar

Läs hela inlägget »
Etiketter: kroatien

Ale stenar är en plats jag gärna återvänder till. Helst utanför turistsäsongen när det är tomt på folk, vindarna slår in från sydväst och solen står lågt på himlen. Då kan man njuta av stillheten, idissla sina tankar i takt med korna som betar kring de 57 stenarna och komma i harmoni med tiden.

Det är inte stenarna som gör Ale stenar så speciellt. Det är inte heller Bob Lind och hans ursinniga kamp mot myndigheternas tolkning av vad stenarna en gång haft för innebörd för människorna. Det är havet och dess betydelse för längtan. Havet och den öppna horisonten. Det gröna landskapet ligger där bara, vid Östersjön, som en avhuggen bit prinsesstårta. En svag förnimmelse från röken i Kåseberga blandar sig med boskapens mättade dofter och havets råa aromer. Jag fyller lungorna med frihet. Här möts elementen och jag tänker mig att människor i alla tider sökt sig hit upp för att se ut över havet och förflytta sig bort i fjärran. En gång i tiden har de sett längtans långskepp stryka längs kusten. Hansans handelskoggar på väg mellan Lübeck och Visby och senare elegant riggade skonare, barkar och briggar som från Skillinge och Brantevik passerat på sin väg ut i världen. I en annan tid sett de svartmuskiga koleldade kustsmygarna eller djupt lastade fiskebåtarna som tuffat fram med sina himmelssläp av måsar och trutar och fulla ålakvassar med sin slingrande last. Idag segelbåtarna som kryssar för vindens omslag när de väl har rundat Sandhammaren och överraskats av en kraftfull sydvästan. Katamaranen till Bornholm som nu ritar sitt breda streck över ytan.

Den dimensionen saknar Stonehenge. Den finns i viss mån däremot hos de stående stenarna i Callanish på Lewis på Yttre Hebriderna. Där möter himlen lågt, i väster väntar Atlanten, och nedanför ligger Loch Roag. En bit bort ser man en bergsformation som liknar en sovande kvinna.

Jag kom till Callanish en sådan dag som de annars bara drömmer om på Yttre Hebriderna. Fullkomligt vindstilla och flödande sol från en djupblå majhimmel. Upprullade skjortärmar och leende, kisande ögon. Lite dåsiga efter fish & chips och en halv pint lager på en krog längre upp längs kusten som förvånade sig själv när de kunde servera oss utomhus vid ett grovt träbord där vi slagit oss ned vid några rangliga och väderbitna trädgårdsstolar som hade vinterförvaringens spindelväv kvar under armstöden.

Efter hemkomsten från min resa letar jag förtvivlat efter Callanish uråldriga monument i litteraturen. Johnson och Boswell som skrivit dubbelboken A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides nämner dem inte ens. Sedan upptäcker jag att herrarna aldrig reste till Yttre Hebriderna, som dessutom utelämnas på många kartor över det förenade kungadömet. Yttre Hebriderna består av öarna Harris & Lewis, norra och södra Uist samt Barra och så några ännu mindre öar. De flesta turister kommer bara till Skye innan de whiskymättade vänder åter mot fastlandet.

På ett antikvariat i Göteborg hittar jag Celtic Britain av Homer Sykes och får veta lite mer om Callanish Standing Rocks, detta enastående monument från en svunnen tid.

När man vimlar runt bland stenarna får man ingen ordning på dem, men i fågelperspektiv bildar de ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Runt den surrar nyförälskade par med selfiepinnar. Kanske blir kärleken evig om man pussas i det femtusenåriga korsets mitt. Självklart ska ögonblicket förevigas även om jag tror att stenarna lever längre än det digitala fotografiet.

De beräknas alltså vara från bronsåldern. Då pratar vi ungefär 3 000 år före Kristus. I Storbritannien räknas Callanishstenarna som nationens näst viktigaste fornlämning efter världskända Stonehenge.

Ringen av de tretton stenarna är knappt tio meter i diameter. Upp till dem, och även förbi, står två parallella rader av 29 stenar, och två kortare armar löper ut i nittio graders vinkel som bildar korset.

Liksom vad gäller Ale stenar så tror vetenskapen att det handlar om någon form av uråldrig solkalender. Det finns också en rad lokala sägner om monumentets betydelse. En är att det skulle röra sig om tretton jättar som vägrade omvända sig till kristendomen och därför förstenades.

Det sägs att det var en envis bonde på Lewis som för flera hundra år sedan vandrade över markerna, stötte på en sten som stack upp, och började gräva undan torven som samlats i ett tjockt lager. Först efter fem meter var han nere och monumentet stod där i sin prakt.

När jag går där och tittar känner jag att jag saknar en Hebridernas Bob Lind som kunde sätta fantasin ytterligare i rörelse. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland

Tvärs över en hundraårig reklamskylt för Påhlssons choklad har farfar skrivit "målad av Anders Mattsson Köpenhamn 1915".
Det är inte gossen som fått nys på choklad som Anders Mattsson har målat. Det är Cunardlinjens passagerarfartyg Ascania som pryder reklamskyltens baksida.

Nu hänger tavlan på min maritima vägg i blå hallen och självklart blir jag intresserad av att ta reda på lite mer om detta fartyg Ascania, som inte alls fått samma stjärnstatus som många andra av klassiska Cunardinjens många Atlantångare.

Jag surfar ut på webben i min jakt på information och blir nästan omedelbart förbryllad. Alla kan ju se att Mattsson målat två bolmande skorstenar på Ascania, men fotografierna på internet avbildar ett skepp med enbart en skorsten.
Det visar sig att Ascania förliste utanför Newfoundland i juni 1918 och några år senare valde Cunard att bygga ett nytt passagerarfartyg med namnet Ascania, som fick bara en skorsten.

Det är alltså det första fartyget som Anders Mattsson i Köpenhamn avporträtterade. Sannolikt hade han mött båten ombord på en segelskuta över Atlanten, gjort en snabb skiss, och sedan i lugn och ro då han inte hade vakten färglagt sitt motiv.

Det går bara att hitta några korta fakta om Ascania I och dess öde, men det är fantasieggande detaljer som i sin tur skulle kunna berätta fantastiska historier. 
I maj 1911 stod Ascania klar att frakta 200 förstaklasspassagerare och 1500 tredjeklassditon över Atlanten. Rutten gick från Southampton till Kanada, till Quebec och Montreal och var en kort men intensiv framgångssaga då franska tullregler gjorde det billigare att resa till de fransktalande delarna av Kanada via Storbritannien.

Jungfruresan gick i maj 1911 med 808 passagerare, men sedan dalade intresset för att resa med båten.
Den 17 juni 1913 hoppade kapten C O Barnes överbord och tog livet av sig. I augusti 1914, då första världskriget inletts tog den brittiska marinen över fartyget för att lägga det i Themsen i London där det skulle hysa tyska krigsfångar. Det varade inte så länge. Året därpå dyker Ascania upp vid Gallipoli i Italien för att tjänstgöra som sjukhusskepp och 1916 får kaptenen ombord medalj för god service då det fungerar som trupptransportfartyg i Dardanellerna.
I krigets slutskede seglar det den 3 juni 1918 ånyo mot Kanada från Liverpool. Av någon anledning är det bara 8 passagerare ombord på det stora fartyget som grundstöter utanför Cape Rey, Newfoundland, tio dagar senare. Alla ombordvarande räddas.

Ascania ligger i ett grunt område och är idag ett omtyckt vrak för dykare. Kanske dags resa till Newfoundland?

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada


I går fick jag höra att Hjalmar Björklund nyligen har gått bort.
Det låter som vilken gammal man som helst. Det är det aldrig. Det finns alltid en historia.

Hjalmar bodde i Oberá i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Han var argentinare och tredje generationens invandrare. Han var ättling till Brasiliensvenskarna. Hjalmars far hette Gustav Adolf och var född i Guarany i Rio Grande do Sul i Brasilien 1897. Mor hette Hilda Ingeborg Samuelsson, född 1900 i Oberá i Argentina. Hjalmar var deras förstfödde. Han blev 90 år av sju syskon.
Farfar och farmor som gjorde resan till det som de trodde var det förlovade landet kom från trakterna av Boxholm. De steg iland i Porto Alegre (den lyckliga hamnen) i Brasilien 1891.

Hemma på Hjalmars patio i Oberá satt jag tillsammans med vännen Rolf och Hjalmars bror Klas och drack mate några ljumma kvällar för sju år sedan. Det sades lite skämtsamt att Hjalmar var den bästa matetillredaren i hela Argentina.
Det var däremot inte särskilt mycket bevänt med hans svenska. Han ursäktade sig när vi kom, att det var lite ostökigt i huset. Det skrattade vi gott åt, liksom åt så mycket annat. En gång i veckan deltog han i studiecirkeln på svenska i skolan. På kvällarna kunde han gå till casinot och spela bort en stund.
Två hustrur hade han överlevt och de flesta av sina syskon.

Brodern Klas dog för några år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han drev en secadera – torkade, malde och packade yerbate i påsar och sålde. Varumärket hette Cuatro caminos – efter den vägkorsning där tillverkningen låg. Korsningen blev också Klas Björklunds öde. Han körde ut med sin bil framför en lastbil.

Så har världen nästan omärkligt förändrats ytterligare en bit och det svenska inslaget i Sydamerika är två färgstarka bröder fattigare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i dova färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Viktoria undrade vilka svenska klassiska författare man ska läsa.
Vi satt på en bar, ett lokalt bryggeri, i Minsk i Vitryssland, några tvärgator bort från den stora Leningatan. Jag drack en svartmuskig öl som skulle smaka kaffe. Hon hade valt en ljus ofiltrerad pilsner.

Jag blev överrumplad av frågan. Först nämnde jag Strindberg och sedan Lagerlöf, och så erinrade jag mig en historia från Argentina och berättade hur jag för nästan tio år sedan hade rullat in med buss i vinlandets huvudstad Mendoza, vid Andernas fot. Jag gick direkt till turistinformationen vid busstationen för att kolla var det fanns ett hostel eller hotell som inte belastade resebudgeten alltför mycket.
Den unge mannen vid informationen blev uppspelt av att få prata engelska och efter en stund då vi hade känt på varandra med fotboll, du känner till att Boca Junior spelar i svenska flaggans färger och så vidare, så hamnade vi inom litteraturens hank och stör.

Den bästa bok jag någonsin läst var svensk, säger han, den unge mannen i turistinformationsuniform och med lite indianska ansiktsdrag.
Aha, tänker jag. Stieg Larsson exponeras den här tiden i varje bokhandel i Argentina. Likväl i den enorma Ateneo på Avenida Santa Fé i pulserande Buenos Aires, som i den lilla bokhandeln i hålan Junín de los Andes i Patagonien. En bokhandel som dessutom till hälften är apotek.
Nej, nej, säger han. Den bästa bok jag nånsin läst är Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
Jag blir förvånad, men samtidigt glad. Jag berättar att jag har mina rötter i Vemmenhög liksom Nils, och han strålar lite extra.

Då avbryter Viktoria i Minsk mig och frågar vad boken handlar om och jag berättar om hur Nils förvandlas till en liten nisse för att han är så elak, och sedan följer med vildgässen på sin resa genom hela Sverige, från söder till norr. Boken är egentligen en geografibok för småskolan, men det känns som om ingen läser den längre i Sverige.
Viktoria är 23 år ung. Född och uppvuxen i det postsovjetiska Minsk. Hon ser först lite förvånad på mig. Så kommer det:
- Den har jag också läst. I skolan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland

Jag växte upp i det 1960-talets Hälsingborg som var på väg att bli Helsingborg.
Varje fredag var mor en del i lämmeltåget av husmödrar och hemmafruar som for med gamla Betula, eller Primula, över Sundet för att storhandla på Irma i Helsingör. Ost, fläsk, smör och mariekex. En liten påse fläskeknas. Den danska kronan var värd 80 öre, eller kanske några ören mer. Det var hål i mitten på deras småpengar. Jag minns aldrig att jag hjälpte mor med de tunga kassarna. De släpade hon ombord på spårvagnen till Tågaborg själv efter inköpsturen. Jag fick ändå varje gång en glasstrut på Gammel Färgesträde. Det fanns tre smaker. Vanilj, choklad och jordgubb. Flödeskum och syltetöj på toppen.
På färjan satt danska madamer i tjocka strumpor, drack elefantöl och rökte cigarr. De tillhörde en annan värld. Jag förstod aldrig varför de reste till Sverige. Mor drack kaffe och jag fick citronvand och samlade kapsyler vid kassan.
En del av maten stuvades in i facket i fryshuset längre ned på gatan. Under veckan fyllde vi upp skafferiet hos Stoltz Livs på Wrangelsgatan, i grönsaksaffären, fiskaffären och hos de tjocka tanterna på Gamla Hembageriet. Allt låg i kvarteret eller i dess absoluta närhet.
På Magnus Stenbocksskolan hade vi en dansklärare en timme i veckan som lärde oss att slang och slange inte alls var samma sak.
Det var inte ens tjugo år efter andra världskriget.
I Sverige rullade 1960-talet på och välståndet växte nyktert och närmast linjärt. Vi levde i Tage Erlanders folkhem, även om jag också lärde mig borgerlighetens smeknamn på statsministern, Tage Slingerskank.
Så säger man inte, sa mor.
Far bytte upp oss från en mörkblå PV till en duvblå Volvo Amazon, vi packade luftmadrasserna och for på semester till Reersö, till en stugby på den själländska västkusten. Den danske campingvärden var snål och far blev förbannad och domderade när den magra efterrätten toppades av en halv jordgubbe.
Danmark var ett broderland, om än en bångstyrig lillebror som inte alltid var så lätt att förstå. Eller riktigt visste sin plats.
I Hälsingborg var vi stolta över att ha tagit hand om danska flyktingar från kriget. Det gick historier om hjältar på fiske- och smuggelbåtar som trotsade de tyska ockupanterna och om spionen Jane Horney. Den danska motståndsrörelsen med legendariska Flamman och Citronen var ett stycke fängslande historia, som vi aldrig hade haft själva. Det trauma som den tyska ockupationen inneburit på andra sidan Öresund begrep vi däremot aldrig riktigt.
Var näringen till det nya djärva danska samhället hämtades ifrån funderade vi inte heller på. Vi såg bara storögda på hur dansk konst, arkitektur, design och samhällsliv plötsligt på 1960-talet sköt fart och tog vägar vi aldrig kunnat ana. Danskarna bodde i vår unga fantasi nakna i kollektiv med platta tak. Ingenting var dem främmande. Jag hade en skolkamrat med dansk mamma, så jag hade en aning. Hon gick utan behå.
Vi byggde legohus med platta tak, men vår oskuld var legio.
Tjugo år efter kriget vågade danskarna allt.
Tvärs över Sundet kunde man från vårt vardagsrum se den vita fasaden på Marienlyst, en anläggning som jag av försiktiga kommentarer misstänkte var ett syndens näste.
Nej, vi förstod aldrig Danmark, men vi fascinerades.
En dag kom far hem med en stilig Dux TV i ljus valnöt och med bordsantennen placerad ovanpå. Två spröt drogs ut och ställdes i lämplig vinkel. Innan vi eller resten av Sverige fått TV2 kunde vi med visst besvär, antennen i fönsterkarmen och högtrycksväder, ändå dubbla utbudet och pejla in Danmarks Radios TV-kanal.
Carl-Gustaf Lindstedt var gubbe i lådan i Hylands Hörna samtidigt som den stenrike danske resebyråkungen Simon Spies poppade upp med oklädda pinupflickor och log mot fotograferna på porrklubbarna.
Vi följde TV-serien Tycker ni om ostron? På danska lärde vi oss säga: Ka’ de li’ östers?
Ett andäktigt spännande drama i svart-vitt med djupa skuggor och en eftertänksam kommissarie som sög sin pipa och såg finurlig ut. Hela familjen fredagsmyste i soffan framför apparaten. Mor och far med en kopp kaffe och bulle. Jag och min syster med ett glas saft. Taxen Bamse knullade oavbrutet sitt gosedjur på ryamattan.
Leif Panduro hette han som skrivit manus till TV-serien. En av alla dessa danskar, som vi aldrig riktigt förstod

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter