Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.
Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände svenske (?) hjälte.
Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.
Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.
Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

- Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

”Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.
Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.
Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).
Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.
Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet, då det blev det museum det är än idag.
Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Bussguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Läs hela inlägget »
Etiketter: turkiet

Intervjun med Lars O Lagerqvist publicerades 2017 i Kristianstad Journalen.

I februari fyller Lars O Lagerqvist i Öllsjö 90 år. Ungefär samtidigt hoppas han att den åttonde och uppdaterade upplagan av hans bok Sveriges regenter från forntid till nutid ska ges ut.

- Det har ju tillkommit en del nya medlemmar i kungafamiljen, säger han.

För åtta år sedan flyttade han med hustrun Lili till Keltiska vägen i Öllsjö för att komma närmare barn och barnbarn. Annars är Lars O Lagerqvist född på Södra BB, uppvuxen på Östermalm och genuin stockholmare. Nu har de funnit sig väl tillrätta i nordöstra Skåne.
Någon direkt koppling till Kristianstadstrakten har familjen inte.

- Nja, inte förutom att min pappa blev konfirmerad i Åhus kyrka 1896, säger han med glimten i ögat.
Rojalisten Lars O Lagerqvist har själv kungligt blod i ådrorna. Om än på krokiga vägar och långt tillbaka.

- Det är genom en oäkta dotter till den vansinnige hertig Magnus av Östergötland, säger han. Hertig Magnus far var Gustav Vasa. Den enda av sönerna som aldrig blev kung. Hertig Magnus var aldrig gift och fick officiellt inga barn, men i verkligheten fick han tre döttrar med två olika älskarinnor.

Med den ena av dem, Anna von Haubits, fick Magnus Vasa dottern Helena Gyllenhielm som sedan gifte sig med Wollmar Yxkull och de fick i sin tur sonen Didrik von Yxkull. Då är vi bara några generationer från Anna Maria Troll-Löwen, som var född Meijendorff von Yxkull och var Lars O Lagerqvists farmors morfars mor.

Vilket härmed bevisar hans släktskap med Gustav Vasa.

Kanske inte så konstigt att Lars O Lagerqvist ägnat en stor del av sitt yrkesliv i närheten av kungahuset. Mesta tiden har han tillbringat på Kungliga Myntkabinettet, där han hamnade mest av en slump. I dag är han fortfarande en av landets främsta auktoriteter på mynt och medaljer.

Han har skrivit över 100 böcker inom ämnena numismatik (myntsamlande), historia och gastronomi. Lägg till artiklar och medverkan i andra böcker och det kan röra sig om 1 000.

Gastronomi?

- Ja, jag växte upp i köket med vår köksa Emma Karlsson från Småland, skrattar han.

En av hans böcker har också titeln Mat och dryck i forntid och medeltid (utgiven 1994).
I nästa ögonblick rotar han ur en kartong med gamla bilder fram ett vänporträtt på Tore Wretman, Sveriges absolut förste kändiskock och grundare av den gastronomiska akademien.
Att prata med Lars O Lagerqvist är att snabbt och utan skyddsnät förflyttas mellan rena ytterligheter. Från officiella sammanhang med UD-tjänstemän till nästan viskande förtroliga avslöjanden.
Under ett år arbetade han som extra bibliotekarie på utrikesdepartementet.

- Det var ett spännande år, berättar han.

Det var nämligen 1963 och den sommaren greps flygaröversten och militärattachén Stig Wennerström, anklagad för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Lars O Lagerqvist minns att storspionen var inne på UD:s bibliotek och lånade böcker om – spioneri!
Trots att det Kungliga Myntkabinettet var hans arbetsplats i många år och han för rikets del samlat och katalogiserat mynt från alla tider och alla länder så är han udda nog ingen samlare själv, och har aldrig varit. Han har inte byrålådorna fulla av gamla mynt.

- Nej. Jag har aldrig varit samlare själv, säger han.

Själv tycker han att det har förenklat hans jobb. Han har aldrig haft något egenintresse av de sällsynta mynten eller medaljerna som passerat hans händer.
Han nämnde detta en gång för en nyanställd på Kungliga Myntkabinettet:

- Syssla inte med samlande. Det passar sig inte hos oss, sade jag till honom, berättar han.

Den nyanställde kunde emellertid inte hålla sig ifrån detta. 2013 hade han blivit en av cheferna på myntkabinettet och då avslöjades han plötsligt av en övervakningskamera i färd med att stjäla sällsynta frimärken och sedan rullades härvan upp där han också hade stulit mynt på sin arbetsplats.

Det blev en stor skandal vars omfattning kanske aldrig kommer att kunna avslöjas fullt ut.
Lars O Lagerqvist var Konungens medaljvårdare under åren 1985 till 2012. Närmast ett hedersuppdrag. När hans efterträdare skulle utses var det nära att ”tjuven från myntkabinettet” kom ifråga. Det stupade på att denne tidigare hade arrangerat en utställning med för kungen nesliga utgåvor, som till exempel tiokronan där han utpekas som horkarl var ett av slagnumren.

- Det var drottningen som stoppade honom från att få tjänsten, avslöjar Lars O Lagerqvist.

Tjuven på myntkabinettet är tyvärr inte en isolerad händelse inom museivärlden, enligt Lars O Lagerqvist. Han säger att de anställda på Historiska Museet, som Myntkabinettet sorterade under, såg att det försvann, stals, massor av saker från de regionala och lokala museerna.

Det Kungliga Myntkabinettet startades redan av Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigsson. Vi pratar 1570-tal. Sedan dess har man samlat in och katalogiserat mynt och medaljer, till och med sedlar och polletter, från hela världen.

Bland det mest spännande som Lars O Lagerqvist själv var med om i myntsammanhang var en dag 1953 då en man traskade in på myntkabinettet med ett guldmynt han hade hittat i rabatten.
Det var från Johan III:s tid och graverat ett ovanligt år, 1571.

- Han fick en tusenlapp för sitt fynd. Det var riktigt mycket pengar på den tiden och det är nog det raraste mynt jag sett, säger han.
För bara några veckor sedan hittade två unga grabbar i Yngsjö ett mynt från kung Karl XI:s tid i en sandlåda vid skolan. Lars O Lagerqvist har naturligtvis intresserat sig för fyndet, men säger att värdet är obetydligt, då det är ett ganska vanligt mynt.

Klart ovanligare är den platta i guld som arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö visat honom. Den bär inskriptioner som tyder på att den präglats för Harald Blåtand, och har enligt uppgift hittats i Polen. Den kan vara ett bevis på att den danske kungen begravdes i Polen och aldrig fördes till Roskilde i Danmark för den sista vilan, som hävdats i tusen år.
Fyndet är mycket omdiskuterat i experternas spalter, men Lars O Lagerqvist konstaterar bara:

- Det är inte likt något annat jag har sett och om det skulle vara en förfalskning, varför gör man den då inte lik något som man vet har funnits. Nej, jag kan inte säga att det är en förfalskning.

Från Harald Blåtand handlar vårt samtal plötsligt om Napoleon. Det börjar med Korsika och fortsätter med obduktionen av kejsarens lever på ön St Helena, innan Lars O Lagerqvist pekar på en tavla på väggen i sovrummet. Den föreställer Jan Gösta Norstedt, bror till P A Norstedt som blev en av Sveriges mest framgångsrika bokförläggare.

Jan Gösta Norstedt var född på 1700-talet och befann sig 1798 i Paris där han spelade violin och vid ett tillfälle ackompanjerade den unga och vackra Désiré Clary, som varit förlovad med Napoleon Bonaparte men numera var trolovad med den unge generalen Jean Baptiste Bernadotte.
Plötsligt kliver denne fältherre in i rummet och bryter stämningen.

- Han var mörk i synen av svartsjuka och misstänkte att det kanske fanns känslor mellan Désirée och den svenske violinisten. Ett antal år senare hade den franske generalen blivit kung Karl XIV Johan i Sverige (och Désirée vår drottning Desideria). I Norrköping mötte han av en händelse Jan Gösta Norstedt än en gång.

- Dig känner jag igen, sade kungen skarpt, skrattar Lars O Lagerqvist.
Jan Gösta Norstedt var Lars O Lagerqvists farfars morfar.

När jag tackat för kaffet och är på väg hem efter en fängslande historieberättande eftermiddag ser jag en tavla på hallväggen. Det är en bild av Gustav III. Jag vågar inte fråga om ett eventuellt släktskap…

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Reportaget har varit publicerat i tidskriften Militär Historia.

En tolftedel av all betong som tyskarna använde för att bygga och befästa sin Atlantvall, från Norska Ishavet till Biscayabukten, hamnade på de brittiska kanalöarna, som under den tyska ockupationen förvandlades till rena forten.
Kanske helt i onödan.

Historien om den tyska ockupationen av Jersey, Guernsey, Alderney och Sark berättas ingående och informativt på Jersey War Tunnels Museum.

Du går rakt in i en öppning i berget och fortsätter längre och längre in. Det är bara svagt upplyst mellan de olika utställningsrummen och i de långa raka tunnlarna ekar stegen tomt i de ödsliga och mörka korridorerna. En ventilationsanläggning surrar i bakgrunden.
Ett tyskt Halt skär genom tystnaden och det blir kyligare, strax avlossas luftvärnskanoner på avstånd. Allt blir lugnare och en svag nyhetsröst från en gömd radioapparat förklarar att du lyssnar på BBC. I ett rum hukar familjen kring kristallmottagaren. I ett annat sitter den tyska vaktstyrkan och småpratar.

Det här annorlunda museet ligger femtio meter under jord i ett kilometerlångt tunnelkomplex som skulle tjäna som skydd åt tyska soldater under de allierade flygräder som aldrig kom. Tunnlarna byggdes om till fältsjukhus 1943, men fick ingen egentlig användning som detta heller.
Det beräknas att 5 000 slavarbetare, mest från Ryssland och Östeuropa, slet i arbetet med tunnelsystemet och det är egentligen först nu, som museum, som det fått en vettig användning.

Ockupationen av de brittiska kanalöarna är en annan sorts krigshistoria än den som vanligen berättas om slagfält, bomber och död. Den har ibland kallats för den perfekta ockupationen.
Dagarna före ockupationen den 1 juli 1940 evakuerades en stor del av öarnas befolkning till England. Många blev kvar, ovissa inför vad de skulle möta.

Storbritannien valde att inte försvara öarna och tyskarna kunde landsätta och besätta dem i stort sett utan vapenmakt. Bland det första tyskarna gjorde var att införa centraleuropeisk tid, för att knyta öarna närmre Europa, och att införa högertrafik!

Att lägga under sig de små öarna utanför den bretonska kusten var en fjäder i hatten med stor skrytfaktor för Adolf Hitler, som nu ansåg sig ha inlett invasionen av ärkefienden Storbritannien.
De tyska soldater som kom till Jersey och Guernsey hamnade till en början i något som liknade paradiset. Långt från mardrömmen på ostfronten i ett milt klimat med härliga sandstränder och gott om varor i butikerna.

- De var dessutom både artiga och trevliga i umgänget med lokalbefolkningen, berättar jerseybon Roy Renouf, som var barn, när tyskarna landsteg.

Förhållandet förändrades efter hand som åren gick. Både på grund av hur kriget utvecklades och ju mer maten tröt på öarna. Som mest gick det en tysk på fyra-fem öbor.
Blev man påkommen med en förbjuden radio kunde man deporteras. De flesta från Jersey skickades till fångläger i Bad Wurzach i Tyskland, vilket inte hindrat Jerseys huvudstad St Helier från att bli vänort med Bad Wurzach.

I de kilometerlånga vindlande tunnelgångarna följer man ockupationen år för år och i avsaknad av stridsscener är utvecklingen av relationen mellan tyskarna och öborna central i den både pedagogiska och tydliga utställningen.
Här visas vardagsrummen med de förbjudna gömda radiomottagarna, flickorna som förälskade sig i de unga tyska soldaterna, fotbollsmatcherna mellan öbor och ockupanter, svartabörsaffärerna, censuren men också de som förrådde sina grannar när ransoneringen blev strängare och strängare och svälten knackade på dörren.

Räddningen för många blev det svenska fartyget s/s Vega med kapten Widerberg som anlände dagen före nyårsafton 1944 med nödhjälpspaket från kanadensiska och nyazeeländska Röda Korset.

Vega har fått ett stort utrymme i öbornas hjärtan. På torget i St Helier ligger ett minnesmärke insprängt i kullerstenen och kaféet på tunnelmuseet heter Café Vega.
Nödhjälpspaketen ombord på Vega var livsviktiga för öborna.
- Jag hade kunnat döda för mitt paket, om något försökt ta det ifrån mig, säger 93-årige Don Dolbel, som när vi träffas på puben The Goose i St Aubin fortfarande har kvar och visar upp cigarettpaketet han fick.

- Det var rena julafton. Chokladkakor som jag aldrig hade smakat, berättar Yvonne Isherwood.

Hennes man, David Isherwood berättar att en tysk soldat hittade ett oöppnat nödhjälpspaket och gick direkt till den lokala tidningen Jersey Evening Post och lämnade in det, så att de skulle kunna hitta den rätte ägaren.
De har massor av historier från ockupationstiden även om de var unga då.

- Jag minns en granne som fick arbete av tyskarna. Han skulle måla några tyska fordon. Han fick rekvirera ut den färg som krävdes. De tyska officerarna byttes ut med jämna mellanrum och han lyckades få fler och fler rekvisitioner. Tyskarna märkte aldrig att alla husen på en gata plötsligt var militärgröna, skrattar David Isherwood.
Don Dolbel berättar att han greps för brott mot utegångsförbudet och dömdes till tio riksmark i böter och tio dagar i fängelse. Men han hade inga pengar och fängelsestraffet glömdes bort.

Det vimlar av gamla tyska befästningar på Jersey. Den ideella föreningen Channel Island Occupation Society (CIOS) har grävt ut och restaurerat flera av dem. En av de största bunkrarna är Batteri Moltke som ligger på Jerseys karga nordvästkust. Den visas upp med jämna mellanrum och är alltigenom autentisk med artilleri, ammunitionsrum och kojplatser.

Tony Pike är ordförande i CIOS och eldsjälen som grävt ut Batteri Moltke.

- Vi vill visa hur det verkligen såg ut. Det är otroligt hur mycket tyskarna byggde under de här åren, säger han.

De tyska befästningarna finns överallt. På Elizabeth Castle alldeles vid hamninloppet till St Helier är betongplattor för kanonserviser och skydd mot luftangrepp ingjutna i fortet som annars stammar från 1590-talet. Högst upp på det medeltida slottet vajar den rödvita Jerseyflaggan på en stång som sitter i en tysk fortifikation från 1940-talet.
I hamnen i St Helier ligger marinmuseet med en lång väv som vävdes av öborna som ett 50-årsminne av ockupationen. Den berättar hela historien om tiden 1940-1945 som de brittiska kanalöarna var under tyskt styre. En unik period i brittisk krigshistoria.

Läs hela inlägget »
Etiketter: jersey storbritannien

Texten om Fort Carolusburg har publicerats i flera tidningar.

På en sandstrand i Ghana, femton mil väster om huvudstaden Accra, håller fyra vitklädda ungdomar under stoj och stim på att ta en selfie.
De är unga och glada, har livet framför sig, och har nyss smitit iväg från en begravningsfest.
I bakgrunden syns Cape Coast Castle. Det var en gång Fort Carolusborg och här vajade den blågula svenska flaggan.

I konkurrens med danskar, holländare och britter försökte nybildade Svensk-Afrikanska Kompaniet i mitten av 1600-talet etablera sig med handelsstationer och fort på Guineakusten, det som idag är Ghana.

Handelsvarorna var guld, elfenben, socker och slavar.

Vid Cape Coast Castle, och dess föregångare Fort Carolusborg, föstes tusentals afrikaner ihop under fruktansvärda former och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Fort Carolusborg var ett av de stora slavforten och under ett tiotal år pratades det svenska på en rad platser längs den västafrikanska kusten.

Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som lämnat Afrika troligen via just Cape Coast Castle.
Idag är det vanligt att afroamerikaner kommer till slavforten i Ghana som turister, för att se och försöka förstå vad deras förfäder måste ha tvingats utstå.

Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna. Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, som inte är okänd för mig, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda
scener som har utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. Människor behandlades som boskap och ägarens märke brändes under fasansfulla plågor in i skinnet på slaven.

Frågorna blir många och svaren är omöjliga att förstå.

I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes, sida vid sida, utan ens möjlighet för alla att samtidigt ligga ned utan att ligga ovanpå varandra.
- Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.

- Vi går på fångarnas bajs, berättar han.

Jag tror inte att det är möjligt varken att föreställa sig hur det såg ut, luktade eller vilka ljud som kom från fångarna som försökte överleva i denna absoluta misär, eller från alla de som dog och dagligen släpades ut därifrån.

Sverige försökte nog, men lyckades aldrig på allvar etablera sig som slavhandlare i motsats till framförallt britter och holländare, men också danskar. Ändå nämns svenskarna fortfarande när Kodjo, och andra guider, berättar om handelsfortens och slaveriets historia.
De svenska slavhandlaråren är ett föga uppmärksammat kapitel i våra egna läroböcker. Författaren Janne Lundström har medvetandegjort en generation med sina faktabaserade äventyrsböcker och seriealbum om Johan Vilde som utspelar sig i 1600-talets Afrika.

Det var vallonen Louis de Geer, född i Belgien och uppvuxen i Nederländerna och som betraktas som svensk industris fader, som var den i Sverige som först intresserade sig för handeln med den nya kontinenten.
Den första kända Afrikaresan var 1646-47, då skeppet St Jacob seglade från Göteborg till Guineabukten, vidare till Västindien och tillbaka till Sverige. Denna första seglats lär bland annat ha haft en last med slavar, från Afrika till plantagerna på Barbados.

Efter ytterligare några resor, med skeppen Christina och Stockholms slott, gav drottning Kristina sitt gillande och Svensk-Afrikanska Kompaniet bildades. Tysken Heinrich Karlof, som för en tid arbetat i nederländsk tjänst vid Guineakusten, anställdes och av portugiserna köptes marken vid platsen som kallades Cabo Corso. Där anlades Fort Carolusborg (Karlsborg), för att hedra den nye regenten, Karl X Gustav. Detta Fort Carolusborg var grunden till dagens Cape Coast Castle.

När jag besöker fortet en februaridag 2018 finns det inget kvar som påminner om den svenska tiden. Guiden Kodjo säger att en arkeologisk undersökning gjordes i mitten av 1990-talet då rester av tegel och annan byggmaterial som skulle kunna ha svenskt ursprung grävdes fram.
Den svenska eran var kort. När Karlof efter 1650 väl etablerat svenskarna på kuststräckan utsågs adelsmannen Johan Filip von Krusenstierna till guvernör över den nya kolonin. Han kom dit i början av 1656, men bara fyra år senare halas den svenska flaggan för gott och kolonialäventyret är över.

En förorättad Heinrich Karlof, som inte blev guvernör, reste till Norden och gick i dansk tjänst. Han återvände till Afrika med danskar och nederländare och erövrade Fort Carolusborg i januari 1658. Det lär endast ha varit 16 stridsdugliga svenskar som försökte försvara fortet.
Von Krusenstierna togs tillfånga och fördes till Danmark, där han avled och begravdes vid Mariakyrkan i Helsingör.

I samband med freden i Roskilde skulle kolonin än en gång återgå till Sverige, men när det väl skulle göras visade det sig att den danske befälhavaren hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Fyra år senare, 1664, tog Storbritannien över Fort Carolusborg och förvandlade det till Cape Coast Castle.

Dick Harrison uppskattar det i sin bok Slaveriets Historia till att mellan tio och tolv miljoner slavar fraktades från Afrika till Amerika under en tidsrymd på knappt tvåhundra år. Hur många slavar som det Svensk-Afrikanska Kompaniet förmedlade är omöjligt att veta. Harrison nämner, som exempel, ett kontrakt mellan De Geer och köpmän i Amsterdam om två skepp med mellan 500 och 600 slavar som ska skickas till Curacao i Västindien. Ett kontrakt som lär ha fullföljts.
Det är fullt tillräckligt att tänka på då man i tystnad går från de mörka fängelsehålorna i fortets inre, upp i det bländande solljuset på innergården, tänker sig de beväpnade vakterna i täta led som knuffar en vidare mot porten som kallas ”the door of no return” och de där utanför väntande slavskeppen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Reportaget om Färöarna har publicerats i finländska Hufvudstadsbladet.

Färöarna är ett unikt stycke Skandinavien och en nyvaknad turistdestination som snabbt ökar i popularitet.

Sagor och sägner, en bedårande och hänförande natur med ett exempellöst sjöfågelliv, annorlunda matupplevelser och möten med vänliga färingar är vad du kan vänta dig om du åker till Färöarna.

Turisterna är välkomna till öarna i det vilda Nordatlanten, men samtidigt är alla ense om att det inte får bli för mycket turism.

- Det får absolut inte bli som på Island. De klarar inte vår känsliga natur av, säger Georg Petersen, som är redaktör på den isländska radion och TV:n, Kringvarp Föroya.
Trots att landskapet är exotiskt och annorlunda och det kan kännas långt borta är det som svensktalande enkelt att turista på Färöarna. Alla förstår dig om du pratar svenska och de flesta pratar en form av skandinaviska som är lätt att förstå, om de inte rentav pratar svenska.

- Ja, jag har bott fem år i Skåne, säger den unga tjejen på bensinstationen då jag berömmer hennes svenska.

Färöarna har blivit populära inte bara bland turister. Trenden hos unga färingar är numera att de flyttar hem efter utbildningen.

- Vår infrastruktur har blivit så mycket bättre de senaste åren. Det är lättare att leva här. Det har hänt massor sedan jag for till Sverige och utbildade mig, säger Georg Petersen, som själv växte upp i ett land utan TV.
I dag har Färöarna, trots att öarna ligger spridda över ett stort område, nästan hundraprocentig mobiltäckning. Likaledes fungerar internet mer eller mindre överallt.

Det är också betydligt enklare att ta sig mellan öar och byar, då ett antal tunnlar har grävts. Fler är på gång. Tunnlarna finansieras med lån och därefter avgifter för de som utnyttjar dem.

- De första tunnlarna är redan betalda, säger Georg Petersen.

När du landar på flygplatsen på ön Vágar och ska ta dig till huvudstaden Tórshavn på Streymoy slipper du sedan 2002 bilfärja mellan öarna. Du brakar ned i den 4,9 kilometer långa tunneln och är uppe igen fem-sex minuter senare. Ännu längre är tunneln mellan Eysturoy och Bordoy. Den är 6,3 kilometer lång, och spar mycket tid för invånarna i Klaksvik i norr, Färöarnas näst största stad. Än snabbare ska det gå när Runavik och Tórshavn binds samman med den tunnel som nyligen påbörjats.

Att det växande tunnelsystemet har stor betydelse bekräftar Simon som vi träffar på Kalsoy.
Kalsoy är en långsmal ö i norr med fyra byar med omkring 25 invånare var och en. Hit tar man sig med färjan m/s Sam från Klaksvik. Sedan kan man köra genom tunnlarna till de olika byarna. 1979 byggdes den första tunneln, 1985 den sista, och nu är alla byarna sammanlänkade med bilväg. Förr krävdes färja, eller en besvärlig promenad över bergen, för att nå grannbyn.

I Mikladalur på Kalsoy sattes 2014 statyn av sälkvinnan upp och en gammal sägen fick nytt liv. Nu kommer turisterna för att ta selfiesar med sälkvinnan och i den gamla hamnen byggs ett kafé med övernattningsmöjlighet. Ännu finns inget kafé, men Simon och hans mamma bjuder in till en kaffestund i köket, och berättar om hur livet har förändrats på Kalsoy.

Det är i första hand naturen som lockar till Färöarna. Möjligheter till vandringar finns över hela ögruppen, väl utmärkta och med förhoppningar om att besökarna också ska respektera dessa.
Vi hör talas om en bonde i den lilla byn Saksun, längst i norr på Streymoy, som inte gillar turister. Han lär ha både hotat med bössan och ropat Fuck off åt de som kommit för nära.

Ön Mykines når man med båten m/s Jósup från Sörvágur. Här finns ett litet väglöst samhälle, men framförallt finns det en hisnande vandringstur ut till Mykineshólmur med fyr och ett fantastiskt fågelliv.

Strandskatan må vara Färöarnas officiella fågel, men det är i första hand de gulliga lunnefåglarna med sina färggranna näbbar som turisterna flockas kring. En bit ut mot fyren på Mykineshólmur traskar man praktiskt taget runt bland deras bosättningar. Lunnefågeln bygger sina bon i hålor i grässlänter och flyger ständigt in och ut, eller står vaksamma utanför hålan och följer naturmullarnas rörelser uppmärksamt. Oftast så nära som 2-3 meter bort.

Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.
Andra fåglar på klipporna vid randen till Nordatlanten är stormfågel, sillgrissla och havssula, men också storlabb och kustlabb stryker förbi.

Huvudstaden Tórshavn består av en hamn, några trånga kvarter i gamla stan och en rad pågående nybyggen av bostäder och kommersiella lokaler runt om längs ringvägen. Det finns modernt köpcentrum, stadion och simbadhus nära centrum.
I hamnen finns en rad krogar som erbjuder så väl internationell meny som färöiska specialiteter.

Att Färöarna är ett lokalsamhälle av rang bevisas av uppståndelsen på torget vid Rådhuset då Astas kiosk nyinvigdes av borgmästaren i Tórshavn, Annika Olsen, en dag i maj.
88-åriga Asta hade drivit kiosken i mer än 60 år och tyckte i oktober i fjol att hon blivit för gammal. Nu hade kiosken rustats upp. Radio och TV fanns på plats och intervjuade Asta som var hedersgäst. Dagen efter fanns händelsen på mittuppslaget i Dimmalaetting, en rikstäckande dagstidning.

Dimmalaetting betyder gryning. Vädret på Färöarna är växlande och återkommande. Från den ena stunden till den andra kan man få uppleva såväl sol som regn, tjock dimma och klar sikt. Många av de grönmarkerade turistvägarna på öarna går på hög höjd och är ofta höljda i dimma.

Konstmuseet Listasavn har en permanent utställning av färöisk konst och ständigt nya tillfälliga utställningar. På Tjódsavnid, natur- och kulturhistoriska museet, kan man lära sig mer om hur Färöarna har utvecklats, såväl rent geologiskt som kulturellt.
Här finns mynt från vikingatiden, och en märklig gnistrande silverring, som hittats i samband med utgrävningar i Velbastadur. Två gånger har öarna koloniserats. Första gången var kring år 650 då irländska munkar for till öarna och etablerade sig. Tvåhundra år senare var det vikingarna som kom förbi på sina resor mot Island, Grönland och Nordamerika, varav några slog sig ned.

Under andra världskriget ockuperade Storbritannien Färöarna för att få en bas i Nordatlanten. Det fick flera positiva följder för öborna. Britterna anlade flygfältet på Vágar och de såg till att Färöarna skaffade sig en egen flagga. De införde dessutom vänstertrafik på ön Vágar. Flyget och flaggan finns kvar, men idag är det högertrafik överallt.
Färöarna tillhör Danmark, men står utanför EU, och har vidsträckt självstyre med det egna parlament Lagtinget i centrum. Danskarna sköter försvar och utrikespolitik och drottning Margrethe hänger inom glas och ram på många ställen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna danmark

Reportaget publicerades hösten 2019 i en rad tidningar.

När Donald Trump vill köpa Grönland och danskarna kontrar med att Nordamerika egentligen tillhör dem vaknar intresset för vikingarnas upptäckt av Amerika igen.

Den som kan allra mest om vikingarnas Vinland heter Birgitta Wallace och kommer från Vingåker.

Jag har träffat henne i hemmet i Halifax och besökt Leif Erikssons by på Newfoundlands karga och vindpinade nordvästspets.
Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.

- Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.

L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.

Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.

Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.

Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.

När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.

- Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.

George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.

Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.

- Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.

När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.

- Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.

Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.

- Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.

Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.

- Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.

- Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.

En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.

- Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.

Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.

I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.

- Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.

- Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.

Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.

- För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.

- Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.

Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?

Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.

- Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.

Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.

- Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.

När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.

- Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.

- När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Den här texten publicerades i Kvällsposten i bilagan inför den svenska seriestarten 2018.

På en dammande torr och rödbrun grusplan i utkanten av tvåmiljonersstaden Kumasi, i centrala Ghana, spelas fotboll. Det är högt tempo med snabba passningar, finter och allvarsamma miner hos ungdomarna som spelar.

Drygt 700 mil från Helsingborg bär ett av lagen röda tröjor med HIF:s emblem över bröstet.

För Kariem, Muntari och Afram, och alla de andra, är det ännu mest en lek, men de är samtidigt mycket väl medvetna om att fotbollen kan bli en möjlighet för dem – deras biljett ut ur Afrikas fattigdom. Så som det blev för Mohammed Abubakari.

Hans namn är känt i det fotbollstokiga Ghana. Han har gjort en handfull landskamper och de flesta som är intresserade vet att han spelar i Sverige.

I dag tillhör 32-årige Mohammed Abubakari Helsingborgs IF i superettan, och en del av pengarna han tjänar som proffs slussar han vidare till den här fotbollsklubben Mahif Academy i hemstaden Kumasi, Ghanas näst största stad. Just till det lag där han själv som sjuåring inledde sin karriär.

På den tiden hette klubben Top Rankers. I dag heter den Mahif Academy, en förkortning av Mohammed Abubakari Helsingborgs IF. När Top Rankers hotades av nedläggning gick Abubakari in med pengar. Samtidigt såg han till att den fick nytt namn för att visa solidaritet med och hjärta för sin nya förening i Sverige.

- Jag kunde inte bara se klubben försvinna. Den är viktig för så många ungdomar. Jag ville ge något tillbaka. Det här blev mitt sätt, säger han.

I hans frånvaro är det systern Zainab Abubakari som leder det praktiska arbetet med klubben, med god hjälp av deras bror, Bryan. Mohammed själv får ständiga uppdateringar om hur allting fungerar, och bidrar med kunskap och pengar.

Som tonåring hamnade Mohammed Abubakari i det nederländska storlaget Feyenoords akademi i Ghana. Sedan följde en proffskarriär i Europa. Nederländerna, Grekland och Sverige. Han har spelat i Åtvidabergs FF och BK Häcken innan han inför den här säsongen värvades till storsatsande Helsingborgs IF.

- Vi är Sveriges bästa lag, utbrast han sedan landslagskaptenen Andreas Granqvist värvats och lokalkonkurrenten Landskrona Bois besegrats med 2-0.

Ett fyrtiotal unga killar är anslutna till akademin i Ghana. De är uppdelade på tre lag. Ett för tolv-, ett för femton- och ett för sjuttonåringar. De kommer från olika håll i landet och när de är i Kumasi och tränar, eller spelar match, övernattar de i ett hus som Mohammed Abubakari och familjen äger.

Han berättar att ett par av killarna är så bra att de har slussats vidare till klubbar högre upp i seriesystemet i Ghana. En av dem spelar nu för ett lag i högstaligan, Liberty Professionals, i huvudstaden Accra.

- Det är naturligtvis viktigt att vi kan få några spelare som är så bra att vi kan sälja dem vidare till större klubbar och få in pengar till akademin, säger han.

Även om målsättningen är att producera spelare som kan bli så bra att de värvas till europeiska ligor är inte detta det huvudsakliga ändamålet med klubben.

- Nej, det viktigaste är att vi kan ge grabbarna möjligheter till skola och utbildning. Det är det allra viktigaste för att ta sig ur fattigdomen, säger han.

Mohammed Abubakaris engagemang i klubben är förhållandevis nytt. Men han skissar på planer för framtiden. En av tankarna är att kunna anställa en lärare som tar hand om spelarna efter träning. Han poängterar gång på gång vikten av utbildning, av skola.

Huset som han äger utanför Kumasi vill han bygga om så att det kan bli ett internat för de unga grabbarna.

Utrymmen finns och sakta men säkert möbleras huset. I ett rum har nyligen stora soffgrupper placerats. Några av de stora sofforna kommer från Sverige. Det är ett samlingsrum där pojkarna kan umgås mellan matcher och träningar, prata, spela tv-spel eller titta på tv. Sängar är inte på plats än, men Bryan Abubakari berättar att de hyr in madrasser varje gång som spelarna övernattar där.

Än så länge är allting i sin linda. Planen där Mahif Academy tränar är en kommunal grusplan som klubben kan använda utan kostnad. Träning på gräs är ännu bara en dröm. En del av spelarna har riktiga fotbollsskor, några har en vänstersko av ett märke och en högersko av ett annat. Hos andra har ovanlädret spruckit.

- Det här är grabbar som inte skulle ha fått någon chans om inte laget fanns, säger Zainab Abubakari.

När den afrikanska kvällen kommer - himlen mörknar och ett tropiskt oväder är på väg in över Kumasi - avslutar tränaren Moussa Mohammed kvällens övningar. Några av de yngsta fortsätter att kicka boll trots att vinden tar i och blixtar flammar vid horisonten.

Innan regnet vräker ned och förvandlar planen till en sjö har spelarna samlats kring tränaren, som ger dem råd och kommenterar deras insats för dagen. De lyssnar. Alla har de spelat fotboll sedan barnsben. Glädjen över att de fått möjlighet att spela för klubben lyser om dem.

Mohammed Abubakari är deras skyddshelgon, men också deras idol. Även om de spelar i röda HIF-tröjor ligger deras ambitioner en bra bit över superettan.

- Jag skulle vilja spela i Real Madrid, säger 17-årige Muntari Tahiri, medan Kariem Salam säger Bayern München och Afram Emmanuel Chelsea.

Det är drömmar i kombination med hårt arbete som man bygger framtiden på. Och, som Mohammed Abubakari ständigt påpekar, utbildning.

Han lägger inte sin proffslön på snabba och dyra bilar, som så många andra unga fotbollsspelare. Han vill ge tillbaka till sitt land och sitt folk, och han vet var behoven finns. Förutom att han startat en fotbollsakademi så bidrar han med pengar till ett hem för föräldralösa barn i Mampong, några mil nordost om Kumasi.

- Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något och det jag kan, det vill jag göra, säger han.

Mampong Babies’ Home tar hand om barn som förlorat sin mamma under, eller alldeles efter, förlossningen. Barnen är ofta väldigt svaga. De stannar på hemmet under några år tills de kan slussas tillbaka till familjen som ofta lever under svåra förhållanden.

- Vi är mycket tacksamma för den hjälp vi får av organisationer och enskilda bidragsgivare, säger Hanna Ennin, som leder verksamheten vid barnhemmet.

Mohammed Abubakari är noga med att poängtera att det allra viktigaste just nu, det är ändå att ta HIF tillbaka till allsvenskan. Det är det som är hans jobb och hans åtaganden i Ghana hänger på hur bra han sköter sig i Sverige.

Någon dag efter att han utnämnt HIF till Sveriges bästa fotbollslag förlorade man i Svenska Cupen mot Eskilsminne. Dock deltog Mohammed Abubakari inte själv i den matchen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Du kanske skrattar åt den grovhuggna stereotypen av neandertalmänniskan, men då ska du veta att mellan en och fyra procent av dig själv är just gener från neandertalarna.

På sätt och vis är det alltså ren släktforskning att resa till Neandertalmuseet en bit utanför Düsseldorf i Tyskland. Intressant inte minst sedan Svamte Pääbo konstaterat att individer med neandertalsgener tydligen får en tuffare kamp mot covid-19.

Alldeles utanför den lilla byn Mettmann, i de gröna dalarna mellan Düsseldorf och Wuppertal i Nordrhein-Westfalen, kan man se utställningen och följa människans utveckling eller stanna till en meditativ stund på platsen där den första neandertalaren identifierades. Den som gav Darwin en rejäl skjuts med sin evolutionsteori och i grunden förändrade synen på oss själva..

Det var 1856. Några arbetare i kalkstensbrottet i dalen vid floden Düssel stötte i Feldhofergrottan alldeles intill på skelettdelar. Mannen som drev brottet kände en lärare som var intresserad av naturvetenskap, så han skickade över benen till denne, Johan Carl Fuhlrott.

Neanderthal, eller Neanderdalen, var en gång en idyllisk och lummigt grön, ganska smal, ravin med grottor, håligheter och vattenfall som gröpte sin väg i kalkstensberget.

I dag är kalkstensbrottet och grottorna borta. Brytningen av kalksten stannade inte av för att skelettet hittats. Platsen skövlades. Ravinen blev en bred dal. Efter nya utgrävningar 1997 och 2000 förvandlades området till en park.

Några rödvita pinnar markerar platsen där fyndet gjordes och det är svårt att föreställa sig hur annorlunda det har sett ut.

Museet öppnade 1996 och ligger 400 meter från den ursprungliga fyndplatsen. Museiutställningen berättar inte bara om utgrävningen i kalkbrottet utan ger oss en överblick över mänsklighetens historia, där det numera pratas om inte en eller två människoarter, utan om en hel rad olika arter som utvecklats över jordklotet, oberoende av varandra.

Självklart är det ändå ett fokus på just denne neandertalare på museet.

När Johan Carl Fuhlrott fick hand om skelettdelarna som hittades i Neanderdalen insåg han omedelbart att det var något alldeles speciellt han hade i sin hand. Detta var tre år innan Darwin gav ut sin revolutionerande teori om arternas uppkomst.

Fuhlrott konstaterade att det var ett fynd av en människa som levde så långt tillbaka som under istiden, men fick inte något erkännande för sin upptäckt under sin levnad. Han dog 1877 då teorin om en annan människoart än vår egen Homo Sapiens i högsta grad fortfarande var omdiskuterad.

Neanderdalen namngavs i början av 1800-talet efter den tyske predikanten och psalmförfattaren Joachim Neander, som inspirerades till sina högtravande psalmer under långa promenader i dalen under 1600-talet. Efternamnet Neander betyder ny man, liksom Neuman som hans släkt tidigare hette. Att hitta en ny människoart, Homo Neanderthalensis, i en dal med det namnet är mest en tankeväckande tillfällighet.

Neandertalmänniskan skilde sig från oss moderna människor genom en grövre benstomme, en skalle med valkar över ögonen och ett käkparti med utskjutande haka. Hjärnan var till och med något större än den vi har.

Det är också tydligt att neandertalaren var en betydligt starkare människa med mer muskler än vi har idag.

Besökaren möter en rad skickligt utförda figurer. Det är de holländska tvillingbröderna Alfons och Adrie Kennis som är deras föräldrar. De är både konstnärer och konservatorer och har ben för ben byggt upp de olika stenåldersfigurerna för att få dem så porträttlika som möjligt.

Själva museibyggnaden är planerad så att man cirklar sig uppåt med en central trappa i mitten av byggnaden. Vid ett räcke står en typ i grå kostym med skjortan uppknäppt i halsen, och spanar över trappan, ledigt lutande sig mot räcket.

Det är herr 4 procent. När man först ser honom blir man osäker på om det är en verklig person. De holländska bröderna har gjort honom så här för att visa att fyra procent av våra gener är direkta arv från neandertalarna.

Svenske forskaren Svante Pääbo på Max Planckinstitutet i Leipzig var den förste att fastställa DNA för neandertalarna och kunde konstatera att vi homo sapiens faktiskt är släkt med dem. Ett släktskap som bland annat inneburit att vi fått bättre motståndskraft mot vissa sjukdomar. I fallet med covid-19 verkar det alltså vara tvärtom.

Herr 4 procent är ett mycket populärt mål för selfiefotograferna.

För 30 000 år sedan dog neandertalarna ut, efter att ha funnits utbredda över Sydeuropa och västra Asien. Neandertalarna blev sannolikt de första bekräftade offren för klimatförändringar i samband med omväxlande smällkalla istider i Nordeuropa och ökenutbredning kring Medelhavet.

I montrar och på planscher berättas vidare om vardagslivet för urtidsmänniskorna, om jakten och samlandet och tillverkningen av de första vapnen och verktygen. Man kan själv prova på att borra hål i en bräda på äkta stenåldersvis.

Förutom den permanenta utställningen har museet plats för olika vandringsutställningar. Under sommaren 2019 kan man lära sig mer om dinosaurierna här.

Neandertalmuseet har ungefär 170 000 årliga besökare, en kaféavdelning och en stor souvenirshop där du kan köpa allt från en flaska Neandertalöl till ett gosedjur eller böcker om människans utveckling.

Det är en informativ och välgjord utställning i en behaglig, luftig och tillgänglig miljö. Det enda minus som finns är bristen på p-platser i direkt anslutning till museet. En ny parkeringsplats, och en lekplats för barn, håller på att byggas på andra sidan floden Düssel och en bro ska binda samman dem med museet. Det hela ska stå klart i juni 2020.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter