Texten om St Kilda publicerades 2012 i en rad tidningar. Just den här versionen i Populär Historia.

Den 29 augusti 1930 evakuerades befolkningen från den lilla isolerade ögruppen St Kilda i Atlanten, 65 kilometer väster om Yttre Hebriderna, Skottland.
Ett mer än tusenårigt samhälle upphörde att existera.
St Kilda består av fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns idag en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.
Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.

Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.

Många vittnar om det tungsinne som tränger sig på då man går genom den gamla byn, förbi husen där barnen en gång lekte, kvinnorna spann eller lagade mat, och männen samlades för att gå på fågeljakt.
Bakom husraden ligger kyrkogården. Vindpinat, övergivet och vittrande.
Författaren och konstnären Roland Svensson skriver i boken Ensliga öar (1954) om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på Hirta och i sin kikare får:
”… en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande.”

Några få av husen längs bygatan är idag restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från National Trust for Scotland, som förvaltar skotsk natur och kultur. Sommartid finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.
Vintertid är ögruppen mer eller mindre öde.
Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.

Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut ett årligt arrende i form av fjädrar, olja och tyger.

Att det var släkten MacLeod som ägde St Kilda sägs enligt sägnen ha varit resultatet av en tävling mellan folket på de hebridiska öarna Harris och Uist. De bestämde sig för att ha en kapprodd till St Kilda och den som först satte sin hand på marken fick ön. Det blev en oerhört jämn tävling med roddarna från Uist något före, då Callum MacLeod som ledde båten från Harris högg av sig vänsterhanden och kastade den i land.
MacLeods sålde öarna till Lord Dumfries 1934. Tjugo år senare övergick de i The National Trust of Scotlands förvaltning och 1986 blev de ett av Skottlands fem världsarv.
Fornlämningar bevisar att öarna varit bebodda sedan vikingatiden.

Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev de också skickliga vävare av tweed.
Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. De som av en eller anledning inte kunde medverka i jakten fick ändå sin andel. Fåglarna saltades in och blev mat för vintern, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.
Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrare där de barfota tog sig fram på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.

Det var ett litet och sammansvetsat, men sårbart samhälle, som levde under tuffast möjliga förhållanden.
En smittkoppsepidemi på St Kilda härjade 1727 och bara fyra vuxna och 26 barn överlevde. De kunde ha blivit ännu färre om inte tre män och åtta pojkar just då hade varit strandsatta på klippön Stac an Armin, ett stenkast från Hirta. På denna karga havsklippa överlevde de mirakulöst tills de kunde räddas i maj 1728.
Efter den här åderlåtningen såg markägaren MacLeod till att nya familjer bereddes plats på St Kilda och några år senare var det åter kring tjugo familjer på ön.

I oktober 1759 inträffade en annan katastrof. Nitton män sjösatte öns enda båt för en färd till grannön Boreray, där man höll får. Tio landsattes och resterande nio rodde hem, men ett plötsligt omslag i vädret gav stormvindar och höga vågor och i tre dygn sökte de roende männen lä invid de hisnande bergväggarna innan de uthungrade och uttröttade försökte ta sig in i hamnviken. Tre man omkom i brottsjöarna, sex räddades, men värst var att båten slogs sönder. De tio som fanns kvar på Boreray tvingades invänta uppbördsmannens båt nästa sommar. De väntade en hel vinter, åtta månader, i en underjordisk grotta.

När en större grupp skottar emigrerade till Australien 1852 lämnade 36 invånare ön, men tjugo av dem avled i sjukdomar innan de nådde fram. De resterande sexton grundade förorten St Kilda utanför Melbourne.
Emigranterna ersattes inte på ön av MacLeod.
Däremot berättas det hur man i hemmen på Isle of Skye hotade barnen med att om de inte skötte sig skulle de skickas till St Kilda, ett hot som inte var helt taget ur luften. Utan tvekan skickade klanhövdingen MacLeod ut en och annan som hamnade i onåd.

En som definitivt förvisades var Lady Grange.
James Erskine Grange var en inflytelserik skotsk domare, parlamentsledamot i London, och lord. Hans hustru Rachel Chiesley anklagade honom för att vara otrogen och det slutade med att lorden i januari 1732 kidnappade sin hustru och förde henne först till en hemlig plats och två år senare med MacLeods hjälp till Hirta. Där satt hon fången under svåra förhållanden i åtta år innan hon slutligen fördes till Skye.
Lord Grange höll till och med en offentlig begravning för Lady Grange i hennes frånvaro, trots att hon fortfarande levde.

Invånarna på St Kilda blev, liksom i andra isolerade samhällen, känsliga för sjukdomar utifrån. Det var mer regel än undantag att öborna blev förkylda efter ett besök utifrån. Det kallades främlingssjukan, cnatan na gall på gaeliska.
Allvarligare var den spädbarnsdödlighet som fanns på öarna. Så många som två av tre barn dog oförklarligt efter bara några dagar. I Caledonian Medical Journal 1926 drar läkaren George Gibson slutsatsen att barnen dog i stelkramp på grund av infektioner i samband med att navelsträngen skarvs av.
St Kildaborna saknade grundläggande medicinska kunskaper. Sjukdomar var ett ständigt hot.

Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv i unionens utkant. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.
St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. De kallades ”St Kilda mailboat”. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.

Kyrkan blev den första och viktigaste förmedlaren av hur världen bortom havet såg ut. Den förste prästen, Alexander Buchan, kom 1705.
Han skrev i en rapport:
”… framförallt var skrivkonsten det som förundrade dem; de kunde icke fatta hurusom det var möjligt för någon dödlig att uttrycka sina tankar medelst dylika svarta tecken på vitt papper…”

Religionen blev både lycka och olycka för öborna.
När det första resereportaget skrevs om St Kilda, 1697 av Martin Martin, i boken En resa till St Kilda, den ödsligaste av alla de Hebridiska öarna, noterade han att befolkningen ”spelade och bryggde ett öl som, förtärt i riklig mängd, eldade dem till glada danser.”

När författaren John Sands kom dit knappt 200 år senare, sommaren 1875, hade sången och leken tystnat. Livet hade blivit allvarligare. Sands berättar hur öborna samlades till gudstjänst tre gånger varje söndag, inalles sex och en halv timme, och höll bönemöte varje onsdag.
Utbrytarkyrkan Free Church of Scotland fick fotfäste på ön. Pastor John MacKay ledde församlingen 1865 till 1889 och beskrevs av Sands:
”… en välmenande men svagsint, obeslutsam och dominerande, fanatiker.”

Traditioner och vanor försvann på grund av kyrkans, eller prästens, misstycke. Dans och sånger, andra än psalmerna, betraktades som lättsinne.
En fastlänning som kom till ön med barnböcker tillrättavisades och fick ta dem med hem igen. Sådant gick inte an.

St Kildabornas religiositet och respekt för sabbaten gick så långt att en präst som en söndag gav sig iväg för att hjälpa en sjuk kvinna med mat och vatten varnades av öborna för att syssla med arbete under vilodagen.
Katastrofhjälp sändes till St Kilda i oktober 1885 sedan skörden blivit förstörd i en storm och svält hotade. Undsättningsexpeditionen vägrades lossa, då den anlände på sabbaten. Prästen lovade dock gott väder för hemresan och efter midnatt kunde lossningen genomföras.
Den nästan sjukliga religiositeten blev en anledning till att livet på ön blev allt svårare.
En annan var den gryende turismen.

Redan i slutet av 1800-talet började sommarkryssningar till St Kilda bli populära. Journalister och turister kom, såg och sågs, och båda parter förvånades över den andres liv.
Framförallt de unga öborna blev allt nyfiknare på omvärlden.
Under det första världskriget installerades en signalstation på Hirta och den brittiska flottan placerade en del män på ön. Detta ledde till sysselsättning för flera unga öbor men också till att lockelserna från fastlandet fick ännu fastare form. Soldaterna förde än det ena, än det andra, med sig ut på ön.
Efter kriget blev livet åter svårt och diskussionerna om att flytta för gott tog fart på nytt.

Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren, och de få korna, samlades in och såldes för att finansiera flytten. Det var det enda av värde som öborna överhuvudtaget ägde. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.
Sjuksköterskan Williamina Barclay som tjänstgjort på Hirta i tre år var den som reste frågan om evakuering under ett teparty i april 1930, efter en tuff vinter.

De äldre var emot, de yngre för.
Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda. Männen sattes i skogsarbete. De hade aldrig sett ett träd förr.
En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.

Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:
- För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.
 

Läs hela inlägget »

Intervjun med Henrik Larsson gjorde jag till TUI Fly Magazine vintern 06/07.

HIF-spelarna släntrar in på restaurangen på tredje våningen på Olympia i Helsingborg, en och en, efter fredagsförmiddagens träning och dusch. Småpratande, skrattande eller allvarliga med mobiltelefonen vid örat.
Det är köttgryta med ris. Mellanmjölk och äppeldricka med is. Bringarna står redo på bordet.
Luton Shelton har en gulgrön träningsjacka med texten Jamaica på ryggen, Gustaf Anderssons glada göteborgska undgår ingen. Han gjorde tredje målet på Malmö FF i derbyt tre dagar tidigare och är fortfarande uppspelt.
Det här är ett kamratgäng med alla ungdomens möjligheter framför sig.
Nästan exakt i mitten sitter nestorn, nummer sjutton - Henrik Larsson. Han småpratar och skämtar med de andra. Han är Sveriges kanske mest framgångsrike fotbollsspelare någonsin. Bland mycket annat utsedd till ”Alla tiders guldbollenvinnare”. Men här är han en i gänget. Precis som han vill vara.

Man närmar sig ”hela Sveriges Henke” med en viss respekt även som journalist. Inte bara för att hans agent före intervjun sagt i från:
- En sak ska du ha klart för dig. Han heter Henrik Larsson, inte Henke!
Henrik Larsson är en väldigt klok superstjärna. Att hans karriär har kantats av framgångar är ingen slump. Han har själv i hög grad haft händerna på ratten och styrt så att han hamnat rätt.

När han väl hade bestämt sig för att lämna proffslivet i Europa efter en sagolik karriär som yrkesman var det ingen tvekan om att han skulle återvända till Helsingborg.
- Nä, det var det inte. Det är här jag har alla mina vänner. Nu kan jag träffa dem med fem minuters varsel, det har jag inte kunnat på många år, säger han.
Så tillägger han närmast kärleksfullt:
- Helsingborg är en sagolik sommarstad.
Och det kanske bästa av allt:
- Jag kan gå på stan precis som jag vill. Folk tycker inte att det är något märkvärdigt att jag är hemma. Kanske någon vill ha en autograf, men annars är det lugnt, säger han.
Då jämför han framförallt med tiden i Glasgow, då Henrik Larsson var Celtics stora affischnamn och en avgörande orsak till lagets stora framgångar under 1990-talets andra hälft och in i det nya millenniet.
Henke (sorry Henrik, det går inte att låta bli) gjorde 242 mål på 315 matcher under sju säsonger med den skotska klubben. Säsongen 2001 fick han guldskon som är priset till Europas bäste målskytt.

De skotska supportrarna var fanatiska.
- Det var svårt, men jag hade egentligen inga problem med dem. Till och med Rangers supportrar tyckte att jag var OK. Men man väljer ju själv. Skulle jag in till stan på en lunch eller handla kläder så var det snabbt in, parkera bilen och snabbt ut igen. Det är hur du själv vill ha det, säger han.
Om hemmet har han dock alltid stängt dörren och hållit offentligheten ute. Som han själv formulerar det: ”där skriver jag inga autografer”.
Henrik Larsson vet vad fansen vill ha. När Helsingborgs IF i somras höll ett kortare träningsläger i Åhus och spelade en match mot en lokal kombination kom över 2.000 personer till matchen. Henke spelade bara den första halvleken och under andra halvlek hade merparten av publiken förflyttat sig till träningsplanen där Henrik Larsson posterat sig för att skriva autografer. Han höll på i mer än en timme. Alla som ville ha en autograf, och orkade köa, fick det också. Innan han var klar hade hela laget spelat färdigt matchen, duschat och klätt om.
Karriären började i Högaborgs BK hemma i Helsingborg. Och målsättningen, eller drömmen, att bli fotbollsproffs fanns hela tiden.
- Det var bara det som gällde när jag var liten, säger han, men tillägger lika snabbt:
- Fast det fanns en tid, då jag var mellan tolv och femton år, som jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Henrik var en liten tunn kille och just i de åren växer pojkarna i otakt. Han hann inte ikapp de andra grabbarna i laget rent fysiskt.
- Jag växte inte så snabbt som mina kamrater.
Ofta stod han utanför förstalaget. Han hade inte fysiken. Men han debuterade som sjuttonåring för Högaborgs A-lag.
Och han erkänner att han faktiskt hade gett upp hoppet om att bli fotbollsproffs då han som 21-åring 1992 värvades till stans storklubb Helsingborgs IF, då i division I, av Bosse Nilsson.
- Det var ett fantastiskt lag och jag gjorde mål på löpande band. Då kom proffsdrömmarna fram på nytt och jag började ta fotbollen på allvar igen.
I division I gjorde Henke 34 mål på 31 matcher och var en bidragande orsak till att HIF åter tog steget upp i Allsvenskan efter en långvarig sejour i de lägre serierna. Han utsågs till ”Årets komet i svensk fotboll”. Rastaflätorna fladdrade och han räckte ut tungan åt publiken när han gjort mål.

Varför räckte du ut tungan?
- Ja, det var bara ren glädje första gången, men sedan såg jag en bild efteråt och sedan blev jag så trött på alla föräldrar som skrev och tyckte att det var olämpligt för att deras barn sprang runt och räckte ut tungan. Har man inte något annat att bry sig om får man kolla vad man prioriterar i livet.
Det kanske trots allt var en protest. Att visa att han inte bara var den snälle och rare lille grabben från Högaborg.
Vi missar i sammanhanget att ta upp tråden om avstängningen i somras när Henke gav Elfsborgs Jon Jönsson en smäll på revbenen som renderade honom två matchers avstängning.
Fotbollsmagasinet Offside har däremot två gånger publicerat artikeln ”Henrik Larsson om tjuvknep” och där tar han alla ur villfarelsen att han skulle vara snällare på planen än någon annan spelare. Det gör ont att möta honom på planen.

Proffschansen kom redan året efter succén i HIF. Det var 1993.
Feyenoord i Rotterdam i Holland hörde av sig.
- Det var skönt att få komma ut. Det var ett stort äventyr. Och nyttigt. Det är ju mycket mer än fotbollen som ska fungera när man kommer ut i Europa och man tvingas lära sig att ta hand om sig själv. Och att ta lärdomar när det inte går som man vill, säger han.
Det gick inte så bra för Henrik Larsson under tre säsonger i Feyenoord. En bidragande orsak var att tränaren Wim Jansen som var den som värvat honom lämnade Rotterdam och flyttade till Celtic i Skottland.
Henke hamnade på den hårda holländska avbytarbänken.
Då var det nära att han hade rest hem till Helsingborg igen. Första barnet, Jordan, var på väg och HIF hörde av sig. Men han ville avvakta lite och ge proffslivet en chans till.

Wim Jansen ringde igen. Nu från Glasgow. Det blev början på en sagolik karriär i Celtic.
- Det var där allting vände. Det är där jag blev den fotbollsspelare jag är idag.
Och att tränaren hade avgörande betydelse sticker han inte under stol med.
- Jag kände att jag hade hans förtroende. Jag kunde komma in i den skotska ligan, och jag kunde tillåtas att spela någon mindre bra match utan att omedelbart bli bänkad. Han gav mig mitt självförtroende, säger Henke.
Wim Jansen lämnade Celtic efter Henriks första år. Då hade han funnit sig själv igen. Och laget sprudlade. Celtic vann ligan, vann cupen, vann derbyt mot arvfienden Glasgow Rangers. Vann allt.
- När du har börjat vinna någonting så är det som ett gift, säger han.
Och tillägger:
- Jag har aldrig förstått de som säger att det viktigaste är att delta. Det enda som räknas är att vinna, säger han. Det gjorde han i Celtic.

Han stannade i sju säsonger, vilket är ovanligt för en toppspelare i dag. Är du väldigt lojal?
- Nja, lojal. Jag hittade en klubb som jag trivdes med. Vi, familjen, trivdes alldeles utmärkt. Åka någonstans för att kanske tjäna tusen eller tvåtusen pund mer i veckan det var jag inte intresserad av, säger han.
Och självförtroendet lyser om Henrik Larsson när vi träffas på Olympia, bara någon vecka innan han fyller 35. Han ser mig i ögonen, han engagerar sig i frågorna han får och någon gång ger han eftertryck åt det han säger med att slå med handen i bordet framför sig. Trots att han varit benhård på intervjutidens längd tittar han aldrig på klockan eller ger något uttryck över att tiden håller på att rinna ut.
När Celtictiden däremot rann ut stod faktiskt Henrik Larsson inför valet att åka hem till Högaborg igen. Men han ville gärna till en toppklubb i den spanska ligan. Tjugo-tjugofem klubbar från de flesta europeiska ligorna var intresserade av honom. Han fick anbud från Japan.
- Men det var Spanien som gällde. Och ett topplag. Barcelona var en kanonutmaning.

Henrik Larsson krönte som 32-åring karriären i ett av världens bästa fotbollslag. Och tvekar inte en sekund när han lägger till att det är det bästa lag han någonsin spelat med.
- Jag såg dem på TV häromkvällen när de spelade Champions League och det är fotboll på hög nivå, säger han utan att få det att låta som saknad över att inte själv vara med på den enorma arenan Nou Camp.
FC Barcelona vimlar av världsstjärnor. Och det är ingen överraskning att Henke pekar ut Ronaldinho som den bästa spelare han någonsin spelat med.
- Han hittade alltid fram med en passning, oavsett hur liten yta det än handlade om, säger han.

När vi dyker lite djupare i frågan och han ska utse den bästa medspelaren i ett anfall där laget spelat 4-4-2 kommer överraskningen. Det är inte Zlatan Ibrahimovic eller Marcus Allbäck eller Samuel Etoh han pekar ut.
- Mats Magnusson och Chris Sutton, säger han bestämt.
Mats Magnusson som var hans anfallspartner när HIF tog sig tillbaka till Allsvenskan. Mats Magnusson som gjorde succé i Benfica i den portugisiska ligan och som var nära att själv ta hem guldskon som Europas bästa målskytt om inte Hristo Stoijtkov gjort omöjliga sex mål i en avslutande match i den bulgariska ligan.
- Masse hade allt!

Vilken back har varit svårast att möta?
- Fabio Cannavaro. Han är lika lång som jag, 1 och 78, och jag är ganska hyffsad på huvudet. Men... Han är snabb, stark, läser spelet bra och går sällan bort sig. Han är den bäste back jag mött tillsammans med Liliam Thuram.
Henrik Larssons tid i landslaget skulle kräva ett extra kapitel. Han debuterade mot Finland 1993 och gjorde mål. Han var med i VM 1994 i USA och hans mål i bronsmatchen mot Bulgarien då han fintade bort målvakten är klassiskt. Han nätade mot Italien i EM-slutspelet 2000 trots att han missat uppladdningen på grund av ett svårt benbrott. Han gjorde båda målen mot Nigeria i VM 2002, men gjorde sedan ett uppehåll innan han lockades tillbaka till EM 2004 och VM 2006. Han har gjort 36 mål på 93 landskamper. Nu har han dock lämnat landslaget för gott.

Fortfarande har han tanken att avsluta karriären där den en gång började – i Högaborgs BK.
Ett lag som i sommar fått en utmärkt förstärkning när familjen Larsson flyttat hem från Barcelona. I ett av Högaborgs ungdomslag spelar Jordan Larsson.
Hur ser hans fotbollsframtid ut?
- Jag ser till att han gör skolan först och främst. Det är många som har drömmen om ett proffsliv men det är inte många som klarar av det. Han måste ha någonting att luta sig tillbaka mot.

Henke är inte den som matchar fram sonen.
- Han får göra vad han vill, men skolan först och främst. Just nu vill han spela fotboll, men vill han spela handboll istället, så för han göra det. Det är hans
val.
Själv har Henrik Larsson haft ett gott stöd av sina föräldrar. Pappa var ofta och tittade på hans matcher från det Henke spelade i pojklaget. Och han uppträdde så sansat som han vill att alla föräldrar ska uppträda. Inte att stå vid sidan av planen och skrika på de unga spelarna. Men mamma fick inte komma och titta.

Fick inte?
- Nej, det får hon fortfarande inte. Det är vidskepelse och det är jag som har sagt ifrån. Hon tycker inte det är så roligt, men hon har vant sig, säger han och ler.

Slutligen en viktig fråga – varför klippte du av rastaflätorna?
- Haha. Var sak har sin tid och jag började ju bli gråhårig, säger han och skrattar.
Och när jag granskar den korta snaggen så syns det tydligt. Grabben börjar faktiskt bli gråhårig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Villa Petrolea i Baku.
Villa Petrolea i Baku.

Reportaget har varit publicerat i bland annat Populär Historia.

På Hotel del Lago i den paraguyanska kurorten San Bernardino är rummen uppkallade efter kända personer. Ett av rummen heter än idag på 2010-talet Ida Bäckmann.
I Sverige är hon mindre känd.

Ida Bäckmann var småskollärarinnan från Åmål som blev en av Sveriges första kvinnliga reseskildrare med sina berättelser från bland annat Ryssland, Sydafrika och Sydamerika, som publicerades i Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter och sedan gavs ut under titeln Farliga färder och roliga.
På sina resor sökte hon sig till händelsernas centrum.
När hon var i Paraguay bröt revolutionen ut, i Sydafrika hörde hon boerledaren Krüger deklarera krig, i Ryssland diskuterade hon politik med Leo Tolstoy och i Vatikanen satt hon vid påvens dödsbädd.

Ida Bäckmann var kortvuxen, rödhårig, äventyrlig och temperamentsfull, men också klassiskt bildad och en mycket god iakttagare. Dessutom företagsam och utrustad med en stark vilja.
Som lärarinna på Säffle samskola, där hon tjänstgjorde under 1890-95, fick hennes liv en avgörande vändning då hon sommaren 1895 träffade skalden Gustaf Fröding under en resa i Norge. Samma höst tillträdde hon en tjänst i Åhus, där hon var placerad fram till sekelskiftet. 1900 till 1907 var hon på Sofi Almquists samskola i Stockholm. Därefter lämnade hon skolan för skrivandet.
Ida Bäckmann umgicks under lov och ledigheter flitigt med den sjuke Fröding. Det varade fram till 1904 då hon förbjöds av anhöriga och läkare att träffa diktaren, som hon ansågs ha dålig inverkan på. Ett förbud som tog henne hårt.
Den första långresan gjorde Ida Bäckmann till Sydafrika. Efter tvekan hade hon tackat ja till att gifta sig med engelsmannen George Lewerentz, som var bosatt i Sydafrika. Som villkor för äktenskapet ställdes att hon årligen skulle få disponera så pass mycket pengar att hon kunde trygga Gustaf Frödings vistelse på sjukhemmet.
Den rike Lewerentz avled emellertid av sjukdom i Afrika innan Ida Bäckmann hann åka, men i samförstånd med sin tilltänkte makes båda systrar reste hon ändå iväg för att rädda så mycket som möjligt av hans förmögenhet.
Det lyckades så bra att den del av arvet hon fick finansierade de kommande årens resor.
Från Sydafrika berättar hon om de svenska bönderna som deltog i boerkriget.
Våren 1902 gav hon sig av till Ryssland. Efter Sankt Petersburg och Moskva besöker hon bland annat Gammalsvenskby i Ukraina. Hon skriver om vardagen, om sina möten med de svensktalande och smyger näst intill omärkligt in de fakta som krävs för att ge läsaren både ett historiskt och ett aktuellt perspektiv.
Hennes berättande kännetecknas av lika delar humor och humör, och hon är synnerligen engagerad i allt och alla hon möter.

Resandet är troligen välplanerat, men blir ändå ofta spontant. I Baku möts hon av den svenske konsuln Hagelin och får bo i Nobelföretagens Villa Petrolea. Hon fortsätter till slagfältet vid Poltava och till Jasnaja Poljana där hon träffar och intervjuar den excentriske författaren Leo Tolstoy. De diskuterar så skilda ämnen som anarkismen, litteraturen, skapelsen och det faktum att Tolstoy är vegetarian.
Under en senare Rysslandsresa besöker hon av en ingivelse Bender, där Karl XII hamnade i kalabalik, och kommer sedan till Odessa, bara några dagar efter det berömda upproret på pansarkryssaren Potemkin.
Överhuvudtaget besitter Ida Bäckmann en fenomenal förmåga att finnas på plats där det händer. Hennes reportage blir målande. I recensioner kallas hon den konstnärliga journalisten.
Hon är i Paraguay 1908.
Revolutionen bryter ut i huvudstaden Asunción då hon besöker den svenska kolonin Eliza. Hon tycker själv att det är en missräkning att inte finnas på plats precis där det händer, så hon rider till skådeplatsen för att följa det som sker på nära håll.
I boken Blodiga dagar i Paraguay beskriver hon det hon ser:

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.
När revolutionen väl är över och Ida Bäckmann följt fredsförhandlingarna, och de utländska diplomaterna hon umgicks med förhandlat fram ett regimskifte, ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en runda genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.
Efter revolutionen far hon vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina. Under en tid i Argentina arbetar hon hårt med en bok om landets utveckling under hundra år. Det blir en faktaspäckad utgåva med den något svulstiga titeln Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarna därstädes under denna period.
Boken är någonting helt annat än de kåserande reseberättelser som hon tidigare publicerat. Här lyfter hon fram och porträtterar många av de svenskar som vid förra sekelskiftet reste till Argentina. Det var ingenjörer, arkitekter och militärer.
Överallt är hon lika välkommen. Hon får ett skrivbord på välrenommerade La Prensa i Buenos Aires, på Avenida de Mayo, ett stenkast från Plaza de Mayo. Där kan hon arbeta med sin bok. Och hon arbetar hårt.
Hon berättar entusiastiskt och uppskattande om La Prensa och hur de upplåter rum åt resande journalister och andra.

”Denna våning upplåter La Prensa med exempellös gästfrihet åt illustra resande, som i ett eller annat syfte besöka republiken. För några år sedan gästade där efter sin underbara räddning af den trappra argentinska undsättningskommissionen på Uruguay, Sydpolarforskaren professor Otto Nordensköld med sina sju följeslagare på Atlantic.
Professor Nordensköld omhuldades vid detta tillfälle ej blott af La Prensas mäktiga gästvänskap, utan af hela Argentinas välvilja och obegränsade frikostighet.”


Ida Bäckmann rör sig inte bara i de fina salongerna bland redaktörer, politiker och läkare. Hon drar sig inte för att ge sig ut i mindre utforskade trakter och hon rider i veckor för att nå de finländska pionjärerna i urskogen.
När hon berättar om Colonia Finlandesa i Misionesprovinsen och mötet med finländarna är hon tillbaka i sin friska humoristiska stil, där hennes egna upplevelser tar störst plats.

”Vi steg in i köket och bänkade oss framför ett smalt obetäckt långbord. I ett glas caña blandad med citronsaft hälsade oss värden välkomna. Mig placerade man vid den öppna fönstergluggen, för att jag lättare skulle kunna slänga ut det av anrättningarna, jag ej kunde förtära – de andra uppmanades att kasta det oätbara under bordet eller bakom sig."

Ida Bäckman avslutar med att konstatera att spriten för många varit ett stort fördärv, men nybyggarna i Colonia Finlandesa framhöll optimistiskt, att med ljusnande framtidsutsikter skulle också lusten att dricka försvinna. Och fick man bara ordnat arbete skulle man ju inte heller ha tid att festa.
Boken om Argentinas första hundra år får en uppföljare 1912 då hon presenterar boken Sveriges handelsintressen i Ryska Riket.
En imponerande sammanställning av det ryska näringslivet och vilka affärsmöjligheter som finns inom vitt skilda områden. En faktaspäckad bok som rönte stor uppmärksamhet vid en tid då Ryssland sågs som en jättemarknad för svenska företag. Här avhandlas allt från äggproduktion till skatteregler. Kort sagt, en handbok för att göra affärer i Ryssland. Bokens innehåll torde ha blygsamt intresse för den gryende kvinnorörelsen, men ändå, eller kanske just därför, recenserades den i Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny i november 1912. Då skrev signaturen E. y-n. så här:

”Säkerligen finns det alltjämt mer än en gammal dogmatiker i fråga om hvad kvinnan duger till som förvånad frågar huru det är möjligt att en kvinna kan skrifva en sådan bok… Dock han kan ju denna gång rädda sig och sin teori med att påpeka att detta fall aldrig kan bli typiskt. Ida Bäckmann har ju förr visat att hon är specialist på det omöjliga.”

En av alla de som hjälpte Ida Bäckmann med faktakontroll inför boken var konsul Hagelin i Baku, som åren igenom förblev en nära vän till författarinnan. När konsuln avlidit fick Ida Bäckmann fritt ta del av hans memoarer och 1935 gav hon ut Från filare till storindustriell i Naftabolaget Bröderna Nobels tjänst.
Trots sina resor över världen, sina kåserande skildringar av livet bland svenskar och andra folk när och fjärran, så är hennes verk om Gustaf Fröding kanske ändå det mest märkvärdiga hon åstadkom. Hon skrev helt öppet om sin vänskap och sitt förhållande till Gustaf Fröding, som hon till och med försökte gifta sig med. Boken kom ut 1913 under titeln Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann.
Boken gjorde närmast skandal då den kom ut, dels därför att Frödings syster Cecilia frenetiskt förnekade att det som stod i den var sant och dels därför att Frödings läkare avfärdade den som helt missvisande. Dessutom var det som Sven Stolpe skriver i I människodjungeln att den litterära opinionen inte var vuxen en så hänsynslöst naken och avslöjande bok.
Det var först när Ida Bäckmann gav ut en ny upplaga 27 år senare, 1940, med titeln Graalsökaren, som den fick det erkännande den var värd.
En av de som tidigt insåg bokens förtjänster var Selma Lagerlöf som skrev till Ida Bäckmann och jämförde med en biografi som skrivits om henne själv:

”Det är så som män i alla tider skrivit biografier. Trovärdigt hopsamlande av fakta och en fullkomlig likgiltighet för människan. Ditt förfarande är helt igenom kvinnligt. Du tar sikte på människan från första stund. Du räknar inte upp hans arbeten, och du intresserar, rör, hänför och ger en bild av din hjälte, som man aldrig kan glömma.”

Ida Bäckmanns vänskap med Selma Lagerlöf fick så småningom till resultat att hon skrev en bok också om nobelpristagarinnan. Sven Stolpe skriver:

”… ett verkligt förstående av Fröding och Selma Lagerlöf är otänkbart utan dessa brinnande dokument…”

Men det är alltså i San Bernardino i Paraguay som Ida Bäckmanns namn lever vidare.

Läs hela inlägget »

På en yta av 316 kvadratkilometer, inte ens hälften så stort som Helsingfors kommun, trängs en halv miljon invånare och turister som gjort compact living till en livsstil.

Det här är Malta – solens och riddarnas ö.

Med sitt läge i Medelhavet strax söder om Sicilien och med färjetrafik bland annat till Tunisien samsas här gränsbygdernas sprakande mångfald med den isolerade öns särprägel.

Herrarna över detta lilla rike har varierat genom århundraden och det var först 1964 som malteserna blev fria från Storbritannien, hissade sin rödvita flagga och utbrast: äntligen!

Det är sällan Malta hamnar i topp hos världens nyhetsmedia, men under hösten hamnade premiärminister Joseph Muscat i blåsväder då regeringsmedlemmar misstänktes för att ha deltagit i och planlagt mordet på en lokal journalist. I början av januari lämnade han också sin post.

Det senaste decenniet har Malta också varit i fokus då vågor av migranter i mer eller mindre sjövärdiga båtar, från Nordafrika med sikte på Europa, strandat på öns brungula sandstensklippor.
Varken journalistmord eller flyktingkris känns särskilt påtagligt under en veckas turistande på ön, eller ögruppen, som också omfattar de mindre öarna Gozo och Comino.

De migranter vi möter är en norsktalande turk som pendlar mellan Oslo och Malta och serverar på en turkisk restaurang och en ung stockholmare som utnyttjar EU:s fria rörlighet och arbetar som dealer på ett casino. Hans svenska flickvän serverar på ett kafé.

Turismen är öns främsta inkomst och turisterna kommer för att njuta av det milda medelhavsklimatet, bada och snorkla i det klara turkos havet som omger ön, lära sig om dess spännande historia och njuta av det rustika mat- och nöjeslivet.

Malta är trots närheten till det muslimska Nordafrika i högsta grad katolskt. Ave Maria är allom närvarande. Legenden berättar att aposteln Paulus led skeppsbrott vid några kobbar strax norr om det som idag är staden Bugibba. När han tog sig i land slingrade sig en huggorm runt hans arm och bet honom. Öborna var övertygade om att han ganska snart skulle dö, men Paulus skakade av sig ormen och fick inga men av händelsen. Det betraktades som ett mirakel och gamla och sjuka ställde sig i kö för att helas av Paulus som hade fullt upp under några månader innan han kunde återuppta resan mot Rom.
Historikerna tvivlar på sanningshalten i legenden eftersom det varken fanns eller finns huggorm på Malta.

Genom århundradena har sedan Malta besökts, härjats och styrts av diverse folk. Fenicierna var tidigt här. Kartagerna kom. Romarna, grekerna och turkarna. Vandaler och goter. Gånge-Rolfs vikingaättlingar från Normandie tillbringade en tid här för tusen år sedan och i mitten av förra årtusendet fick de då husvilla riddarna av Johanniterorden kungen av Aragóns tillstånd att slå sig ned på Malta.

Malteserriddarna som de kallas idag är de som gjort störst intryck och som fortfarande är en bärande del av öns historiska och kulturella arv. De byggde fort, vakttorn och förskansningar runt ön, försvarade den under en lång belägring av turkarna samtidigt som de byggde sjukhus, bedrev sjöröveri, tog hand om korsfarare och underblåste religionens roll.
Ibland ser man en flagga med röda fält och vitt kors vaja på någon byggnad, men det är inte Dannebrogen. Det är Malteserriddarnas fana som hissats.

Under ett snabbstopp på väg till Egypten erövrade Napoleon Malta så det var också franskt för en kort tid innan britterna tog över. Dessa behöll sedan makten över de politiskt och militärt strategiskt betydelsefulla öarna fram till 1964.

Inte minst under andra världskriget spelade Malta en viktig roll. Härifrån ledde de allierade generalerna kriget i Nordafrika och invasionen av Sicilien som påskyndade Europas frigörelse från fascismen.

Fort St Elmo i huvudstaden Valletta rymmer ett krigsmuseum som berättar om såväl Malteserriddarnas motstånd mot turkarna på 1500-talet som de allierades ansträngningar under andra världskriget. Längs turiststråket Republic Street genom Valletta finns förutom souvenirbutiker också arkeologiska museet och St Johanneskatedralen.

Valletta består av en halvö utan möjligheter att expandera. Därför ligger hotell- och nöjesområdena utanför huvudstaden i en krans runt densamma. I Gzira, Sliema och St Julians ligger hotellen och restaurangerna sida vid sida. Med buss tar man sig enkelt till Valletta, eller vidare ut i landet. Från Sliema går också en pendlarfärja till huvudstaden.

Du kan naturligtvis hyra bil för att själv ta dig runt på ön. Billigare blir det dock att skaffa ett busskort. En veckas fritt åkande på lokalbuss som tar dig i princip vart som helst över ön kostar 21 euro. Du slipper navigera i trånga gränder och förvirrande rondeller med vänstertrafik.

Den maltesiska landsbygd som återstår består av sten, murar och kaktusar. Små jordlotter för husbehovsodling av potatis, jordgubbar, blomkål eller andra grönsaker ramas in av de eviga och hantverksmässigt uppförda stengärdsgårdarna.
Förr bröts stenen som användes till husbygge direkt på platsen där huset skulle uppföras. En brytning som lämnat många olika geometriska figurer i naturen, liksom bassänger nära havet.

Vart ska du då ta dig för att uppleva Malta?

* Mdina. Den gamla huvudstaden, byggd under det relativt korta muslimska styret över Malta. Trånga gränder innanför kompakta stadsmurar. Åk dit på morgonen innan turistbussarna väller in.

* Marsaxlokk. En mindre fiskeby (och frihamn för kommersiell sjöfart) med fisk- och varumarknad varje söndag. Pittoreskt med restauranger som serverar fisk- och pastarätter av hög kvalitet. På gångavstånd från Marsaxlokk ligger St Peter Pool, en lagun med hisnande stup och turkosblått vatten.

* Golden Bay. Ett stycke sandstrand med badortsliv och Radissonhotell. Men också naturscenerier med stup och klippor utmed ringlande vandringsleder i närheten.

* Dingli Cliffs. Detta lär vara Maltas högsta punkt och absolut förtjusande i solnedgången där det ligger på öns västra kust. Ytterst på klipporna ligger ett litet kapell.

* Gozo och Comino. De båda övriga öarna i arkipelagen Malta. Gozo har en del invånare, fina vandringsleder och härlig vild kust. Färjan till Gozo kostar 4,65 euro tur och retur för passagerare utan bil. Comino – namnet kommer av kryddan kummin – är litet och har endast fyra fasta invånare.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: malta

Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.
Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände svenske (?) hjälte.
Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.
Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.
Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

- Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

”Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.
Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.
Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).
Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.
Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet, då det blev det museum det är än idag.
Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Bussguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Läs hela inlägget »
Etiketter: turkiet

Intervjun med Lars O Lagerqvist publicerades 2017 i Kristianstad Journalen.

I februari fyller Lars O Lagerqvist i Öllsjö 90 år. Ungefär samtidigt hoppas han att den åttonde och uppdaterade upplagan av hans bok Sveriges regenter från forntid till nutid ska ges ut.

- Det har ju tillkommit en del nya medlemmar i kungafamiljen, säger han.

För åtta år sedan flyttade han med hustrun Lili till Keltiska vägen i Öllsjö för att komma närmare barn och barnbarn. Annars är Lars O Lagerqvist född på Södra BB, uppvuxen på Östermalm och genuin stockholmare. Nu har de funnit sig väl tillrätta i nordöstra Skåne.
Någon direkt koppling till Kristianstadstrakten har familjen inte.

- Nja, inte förutom att min pappa blev konfirmerad i Åhus kyrka 1896, säger han med glimten i ögat.
Rojalisten Lars O Lagerqvist har själv kungligt blod i ådrorna. Om än på krokiga vägar och långt tillbaka.

- Det är genom en oäkta dotter till den vansinnige hertig Magnus av Östergötland, säger han. Hertig Magnus far var Gustav Vasa. Den enda av sönerna som aldrig blev kung. Hertig Magnus var aldrig gift och fick officiellt inga barn, men i verkligheten fick han tre döttrar med två olika älskarinnor.

Med den ena av dem, Anna von Haubits, fick Magnus Vasa dottern Helena Gyllenhielm som sedan gifte sig med Wollmar Yxkull och de fick i sin tur sonen Didrik von Yxkull. Då är vi bara några generationer från Anna Maria Troll-Löwen, som var född Meijendorff von Yxkull och var Lars O Lagerqvists farmors morfars mor.

Vilket härmed bevisar hans släktskap med Gustav Vasa.

Kanske inte så konstigt att Lars O Lagerqvist ägnat en stor del av sitt yrkesliv i närheten av kungahuset. Mesta tiden har han tillbringat på Kungliga Myntkabinettet, där han hamnade mest av en slump. I dag är han fortfarande en av landets främsta auktoriteter på mynt och medaljer.

Han har skrivit över 100 böcker inom ämnena numismatik (myntsamlande), historia och gastronomi. Lägg till artiklar och medverkan i andra böcker och det kan röra sig om 1 000.

Gastronomi?

- Ja, jag växte upp i köket med vår köksa Emma Karlsson från Småland, skrattar han.

En av hans böcker har också titeln Mat och dryck i forntid och medeltid (utgiven 1994).
I nästa ögonblick rotar han ur en kartong med gamla bilder fram ett vänporträtt på Tore Wretman, Sveriges absolut förste kändiskock och grundare av den gastronomiska akademien.
Att prata med Lars O Lagerqvist är att snabbt och utan skyddsnät förflyttas mellan rena ytterligheter. Från officiella sammanhang med UD-tjänstemän till nästan viskande förtroliga avslöjanden.
Under ett år arbetade han som extra bibliotekarie på utrikesdepartementet.

- Det var ett spännande år, berättar han.

Det var nämligen 1963 och den sommaren greps flygaröversten och militärattachén Stig Wennerström, anklagad för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Lars O Lagerqvist minns att storspionen var inne på UD:s bibliotek och lånade böcker om – spioneri!
Trots att det Kungliga Myntkabinettet var hans arbetsplats i många år och han för rikets del samlat och katalogiserat mynt från alla tider och alla länder så är han udda nog ingen samlare själv, och har aldrig varit. Han har inte byrålådorna fulla av gamla mynt.

- Nej. Jag har aldrig varit samlare själv, säger han.

Själv tycker han att det har förenklat hans jobb. Han har aldrig haft något egenintresse av de sällsynta mynten eller medaljerna som passerat hans händer.
Han nämnde detta en gång för en nyanställd på Kungliga Myntkabinettet:

- Syssla inte med samlande. Det passar sig inte hos oss, sade jag till honom, berättar han.

Den nyanställde kunde emellertid inte hålla sig ifrån detta. 2013 hade han blivit en av cheferna på myntkabinettet och då avslöjades han plötsligt av en övervakningskamera i färd med att stjäla sällsynta frimärken och sedan rullades härvan upp där han också hade stulit mynt på sin arbetsplats.

Det blev en stor skandal vars omfattning kanske aldrig kommer att kunna avslöjas fullt ut.
Lars O Lagerqvist var Konungens medaljvårdare under åren 1985 till 2012. Närmast ett hedersuppdrag. När hans efterträdare skulle utses var det nära att ”tjuven från myntkabinettet” kom ifråga. Det stupade på att denne tidigare hade arrangerat en utställning med för kungen nesliga utgåvor, som till exempel tiokronan där han utpekas som horkarl var ett av slagnumren.

- Det var drottningen som stoppade honom från att få tjänsten, avslöjar Lars O Lagerqvist.

Tjuven på myntkabinettet är tyvärr inte en isolerad händelse inom museivärlden, enligt Lars O Lagerqvist. Han säger att de anställda på Historiska Museet, som Myntkabinettet sorterade under, såg att det försvann, stals, massor av saker från de regionala och lokala museerna.

Det Kungliga Myntkabinettet startades redan av Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigsson. Vi pratar 1570-tal. Sedan dess har man samlat in och katalogiserat mynt och medaljer, till och med sedlar och polletter, från hela världen.

Bland det mest spännande som Lars O Lagerqvist själv var med om i myntsammanhang var en dag 1953 då en man traskade in på myntkabinettet med ett guldmynt han hade hittat i rabatten.
Det var från Johan III:s tid och graverat ett ovanligt år, 1571.

- Han fick en tusenlapp för sitt fynd. Det var riktigt mycket pengar på den tiden och det är nog det raraste mynt jag sett, säger han.
För bara några veckor sedan hittade två unga grabbar i Yngsjö ett mynt från kung Karl XI:s tid i en sandlåda vid skolan. Lars O Lagerqvist har naturligtvis intresserat sig för fyndet, men säger att värdet är obetydligt, då det är ett ganska vanligt mynt.

Klart ovanligare är den platta i guld som arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö visat honom. Den bär inskriptioner som tyder på att den präglats för Harald Blåtand, och har enligt uppgift hittats i Polen. Den kan vara ett bevis på att den danske kungen begravdes i Polen och aldrig fördes till Roskilde i Danmark för den sista vilan, som hävdats i tusen år.
Fyndet är mycket omdiskuterat i experternas spalter, men Lars O Lagerqvist konstaterar bara:

- Det är inte likt något annat jag har sett och om det skulle vara en förfalskning, varför gör man den då inte lik något som man vet har funnits. Nej, jag kan inte säga att det är en förfalskning.

Från Harald Blåtand handlar vårt samtal plötsligt om Napoleon. Det börjar med Korsika och fortsätter med obduktionen av kejsarens lever på ön St Helena, innan Lars O Lagerqvist pekar på en tavla på väggen i sovrummet. Den föreställer Jan Gösta Norstedt, bror till P A Norstedt som blev en av Sveriges mest framgångsrika bokförläggare.

Jan Gösta Norstedt var född på 1700-talet och befann sig 1798 i Paris där han spelade violin och vid ett tillfälle ackompanjerade den unga och vackra Désiré Clary, som varit förlovad med Napoleon Bonaparte men numera var trolovad med den unge generalen Jean Baptiste Bernadotte.
Plötsligt kliver denne fältherre in i rummet och bryter stämningen.

- Han var mörk i synen av svartsjuka och misstänkte att det kanske fanns känslor mellan Désirée och den svenske violinisten. Ett antal år senare hade den franske generalen blivit kung Karl XIV Johan i Sverige (och Désirée vår drottning Desideria). I Norrköping mötte han av en händelse Jan Gösta Norstedt än en gång.

- Dig känner jag igen, sade kungen skarpt, skrattar Lars O Lagerqvist.
Jan Gösta Norstedt var Lars O Lagerqvists farfars morfar.

När jag tackat för kaffet och är på väg hem efter en fängslande historieberättande eftermiddag ser jag en tavla på hallväggen. Det är en bild av Gustav III. Jag vågar inte fråga om ett eventuellt släktskap…

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Reportaget har varit publicerat i tidskriften Militär Historia.

En tolftedel av all betong som tyskarna använde för att bygga och befästa sin Atlantvall, från Norska Ishavet till Biscayabukten, hamnade på de brittiska kanalöarna, som under den tyska ockupationen förvandlades till rena forten.
Kanske helt i onödan.

Historien om den tyska ockupationen av Jersey, Guernsey, Alderney och Sark berättas ingående och informativt på Jersey War Tunnels Museum.

Du går rakt in i en öppning i berget och fortsätter längre och längre in. Det är bara svagt upplyst mellan de olika utställningsrummen och i de långa raka tunnlarna ekar stegen tomt i de ödsliga och mörka korridorerna. En ventilationsanläggning surrar i bakgrunden.
Ett tyskt Halt skär genom tystnaden och det blir kyligare, strax avlossas luftvärnskanoner på avstånd. Allt blir lugnare och en svag nyhetsröst från en gömd radioapparat förklarar att du lyssnar på BBC. I ett rum hukar familjen kring kristallmottagaren. I ett annat sitter den tyska vaktstyrkan och småpratar.

Det här annorlunda museet ligger femtio meter under jord i ett kilometerlångt tunnelkomplex som skulle tjäna som skydd åt tyska soldater under de allierade flygräder som aldrig kom. Tunnlarna byggdes om till fältsjukhus 1943, men fick ingen egentlig användning som detta heller.
Det beräknas att 5 000 slavarbetare, mest från Ryssland och Östeuropa, slet i arbetet med tunnelsystemet och det är egentligen först nu, som museum, som det fått en vettig användning.

Ockupationen av de brittiska kanalöarna är en annan sorts krigshistoria än den som vanligen berättas om slagfält, bomber och död. Den har ibland kallats för den perfekta ockupationen.
Dagarna före ockupationen den 1 juli 1940 evakuerades en stor del av öarnas befolkning till England. Många blev kvar, ovissa inför vad de skulle möta.

Storbritannien valde att inte försvara öarna och tyskarna kunde landsätta och besätta dem i stort sett utan vapenmakt. Bland det första tyskarna gjorde var att införa centraleuropeisk tid, för att knyta öarna närmre Europa, och att införa högertrafik!

Att lägga under sig de små öarna utanför den bretonska kusten var en fjäder i hatten med stor skrytfaktor för Adolf Hitler, som nu ansåg sig ha inlett invasionen av ärkefienden Storbritannien.
De tyska soldater som kom till Jersey och Guernsey hamnade till en början i något som liknade paradiset. Långt från mardrömmen på ostfronten i ett milt klimat med härliga sandstränder och gott om varor i butikerna.

- De var dessutom både artiga och trevliga i umgänget med lokalbefolkningen, berättar jerseybon Roy Renouf, som var barn, när tyskarna landsteg.

Förhållandet förändrades efter hand som åren gick. Både på grund av hur kriget utvecklades och ju mer maten tröt på öarna. Som mest gick det en tysk på fyra-fem öbor.
Blev man påkommen med en förbjuden radio kunde man deporteras. De flesta från Jersey skickades till fångläger i Bad Wurzach i Tyskland, vilket inte hindrat Jerseys huvudstad St Helier från att bli vänort med Bad Wurzach.

I de kilometerlånga vindlande tunnelgångarna följer man ockupationen år för år och i avsaknad av stridsscener är utvecklingen av relationen mellan tyskarna och öborna central i den både pedagogiska och tydliga utställningen.
Här visas vardagsrummen med de förbjudna gömda radiomottagarna, flickorna som förälskade sig i de unga tyska soldaterna, fotbollsmatcherna mellan öbor och ockupanter, svartabörsaffärerna, censuren men också de som förrådde sina grannar när ransoneringen blev strängare och strängare och svälten knackade på dörren.

Räddningen för många blev det svenska fartyget s/s Vega med kapten Widerberg som anlände dagen före nyårsafton 1944 med nödhjälpspaket från kanadensiska och nyazeeländska Röda Korset.

Vega har fått ett stort utrymme i öbornas hjärtan. På torget i St Helier ligger ett minnesmärke insprängt i kullerstenen och kaféet på tunnelmuseet heter Café Vega.
Nödhjälpspaketen ombord på Vega var livsviktiga för öborna.
- Jag hade kunnat döda för mitt paket, om något försökt ta det ifrån mig, säger 93-årige Don Dolbel, som när vi träffas på puben The Goose i St Aubin fortfarande har kvar och visar upp cigarettpaketet han fick.

- Det var rena julafton. Chokladkakor som jag aldrig hade smakat, berättar Yvonne Isherwood.

Hennes man, David Isherwood berättar att en tysk soldat hittade ett oöppnat nödhjälpspaket och gick direkt till den lokala tidningen Jersey Evening Post och lämnade in det, så att de skulle kunna hitta den rätte ägaren.
De har massor av historier från ockupationstiden även om de var unga då.

- Jag minns en granne som fick arbete av tyskarna. Han skulle måla några tyska fordon. Han fick rekvirera ut den färg som krävdes. De tyska officerarna byttes ut med jämna mellanrum och han lyckades få fler och fler rekvisitioner. Tyskarna märkte aldrig att alla husen på en gata plötsligt var militärgröna, skrattar David Isherwood.
Don Dolbel berättar att han greps för brott mot utegångsförbudet och dömdes till tio riksmark i böter och tio dagar i fängelse. Men han hade inga pengar och fängelsestraffet glömdes bort.

Det vimlar av gamla tyska befästningar på Jersey. Den ideella föreningen Channel Island Occupation Society (CIOS) har grävt ut och restaurerat flera av dem. En av de största bunkrarna är Batteri Moltke som ligger på Jerseys karga nordvästkust. Den visas upp med jämna mellanrum och är alltigenom autentisk med artilleri, ammunitionsrum och kojplatser.

Tony Pike är ordförande i CIOS och eldsjälen som grävt ut Batteri Moltke.

- Vi vill visa hur det verkligen såg ut. Det är otroligt hur mycket tyskarna byggde under de här åren, säger han.

De tyska befästningarna finns överallt. På Elizabeth Castle alldeles vid hamninloppet till St Helier är betongplattor för kanonserviser och skydd mot luftangrepp ingjutna i fortet som annars stammar från 1590-talet. Högst upp på det medeltida slottet vajar den rödvita Jerseyflaggan på en stång som sitter i en tysk fortifikation från 1940-talet.
I hamnen i St Helier ligger marinmuseet med en lång väv som vävdes av öborna som ett 50-årsminne av ockupationen. Den berättar hela historien om tiden 1940-1945 som de brittiska kanalöarna var under tyskt styre. En unik period i brittisk krigshistoria.

Läs hela inlägget »
Etiketter: jersey storbritannien

Texten om Fort Carolusburg har publicerats i flera tidningar.

På en sandstrand i Ghana, femton mil väster om huvudstaden Accra, håller fyra vitklädda ungdomar under stoj och stim på att ta en selfie.
De är unga och glada, har livet framför sig, och har nyss smitit iväg från en begravningsfest.
I bakgrunden syns Cape Coast Castle. Det var en gång Fort Carolusborg och här vajade den blågula svenska flaggan.

I konkurrens med danskar, holländare och britter försökte nybildade Svensk-Afrikanska Kompaniet i mitten av 1600-talet etablera sig med handelsstationer och fort på Guineakusten, det som idag är Ghana.

Handelsvarorna var guld, elfenben, socker och slavar.

Vid Cape Coast Castle, och dess föregångare Fort Carolusborg, föstes tusentals afrikaner ihop under fruktansvärda former och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Fort Carolusborg var ett av de stora slavforten och under ett tiotal år pratades det svenska på en rad platser längs den västafrikanska kusten.

Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som lämnat Afrika troligen via just Cape Coast Castle.
Idag är det vanligt att afroamerikaner kommer till slavforten i Ghana som turister, för att se och försöka förstå vad deras förfäder måste ha tvingats utstå.

Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna. Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, som inte är okänd för mig, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda
scener som har utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. Människor behandlades som boskap och ägarens märke brändes under fasansfulla plågor in i skinnet på slaven.

Frågorna blir många och svaren är omöjliga att förstå.

I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes, sida vid sida, utan ens möjlighet för alla att samtidigt ligga ned utan att ligga ovanpå varandra.
- Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.

- Vi går på fångarnas bajs, berättar han.

Jag tror inte att det är möjligt varken att föreställa sig hur det såg ut, luktade eller vilka ljud som kom från fångarna som försökte överleva i denna absoluta misär, eller från alla de som dog och dagligen släpades ut därifrån.

Sverige försökte nog, men lyckades aldrig på allvar etablera sig som slavhandlare i motsats till framförallt britter och holländare, men också danskar. Ändå nämns svenskarna fortfarande när Kodjo, och andra guider, berättar om handelsfortens och slaveriets historia.
De svenska slavhandlaråren är ett föga uppmärksammat kapitel i våra egna läroböcker. Författaren Janne Lundström har medvetandegjort en generation med sina faktabaserade äventyrsböcker och seriealbum om Johan Vilde som utspelar sig i 1600-talets Afrika.

Det var vallonen Louis de Geer, född i Belgien och uppvuxen i Nederländerna och som betraktas som svensk industris fader, som var den i Sverige som först intresserade sig för handeln med den nya kontinenten.
Den första kända Afrikaresan var 1646-47, då skeppet St Jacob seglade från Göteborg till Guineabukten, vidare till Västindien och tillbaka till Sverige. Denna första seglats lär bland annat ha haft en last med slavar, från Afrika till plantagerna på Barbados.

Efter ytterligare några resor, med skeppen Christina och Stockholms slott, gav drottning Kristina sitt gillande och Svensk-Afrikanska Kompaniet bildades. Tysken Heinrich Karlof, som för en tid arbetat i nederländsk tjänst vid Guineakusten, anställdes och av portugiserna köptes marken vid platsen som kallades Cabo Corso. Där anlades Fort Carolusborg (Karlsborg), för att hedra den nye regenten, Karl X Gustav. Detta Fort Carolusborg var grunden till dagens Cape Coast Castle.

När jag besöker fortet en februaridag 2018 finns det inget kvar som påminner om den svenska tiden. Guiden Kodjo säger att en arkeologisk undersökning gjordes i mitten av 1990-talet då rester av tegel och annan byggmaterial som skulle kunna ha svenskt ursprung grävdes fram.
Den svenska eran var kort. När Karlof efter 1650 väl etablerat svenskarna på kuststräckan utsågs adelsmannen Johan Filip von Krusenstierna till guvernör över den nya kolonin. Han kom dit i början av 1656, men bara fyra år senare halas den svenska flaggan för gott och kolonialäventyret är över.

En förorättad Heinrich Karlof, som inte blev guvernör, reste till Norden och gick i dansk tjänst. Han återvände till Afrika med danskar och nederländare och erövrade Fort Carolusborg i januari 1658. Det lär endast ha varit 16 stridsdugliga svenskar som försökte försvara fortet.
Von Krusenstierna togs tillfånga och fördes till Danmark, där han avled och begravdes vid Mariakyrkan i Helsingör.

I samband med freden i Roskilde skulle kolonin än en gång återgå till Sverige, men när det väl skulle göras visade det sig att den danske befälhavaren hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Fyra år senare, 1664, tog Storbritannien över Fort Carolusborg och förvandlade det till Cape Coast Castle.

Dick Harrison uppskattar det i sin bok Slaveriets Historia till att mellan tio och tolv miljoner slavar fraktades från Afrika till Amerika under en tidsrymd på knappt tvåhundra år. Hur många slavar som det Svensk-Afrikanska Kompaniet förmedlade är omöjligt att veta. Harrison nämner, som exempel, ett kontrakt mellan De Geer och köpmän i Amsterdam om två skepp med mellan 500 och 600 slavar som ska skickas till Curacao i Västindien. Ett kontrakt som lär ha fullföljts.
Det är fullt tillräckligt att tänka på då man i tystnad går från de mörka fängelsehålorna i fortets inre, upp i det bländande solljuset på innergården, tänker sig de beväpnade vakterna i täta led som knuffar en vidare mot porten som kallas ”the door of no return” och de där utanför väntande slavskeppen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Reportaget om Färöarna har publicerats i finländska Hufvudstadsbladet.

Färöarna är ett unikt stycke Skandinavien och en nyvaknad turistdestination som snabbt ökar i popularitet.

Sagor och sägner, en bedårande och hänförande natur med ett exempellöst sjöfågelliv, annorlunda matupplevelser och möten med vänliga färingar är vad du kan vänta dig om du åker till Färöarna.

Turisterna är välkomna till öarna i det vilda Nordatlanten, men samtidigt är alla ense om att det inte får bli för mycket turism.

- Det får absolut inte bli som på Island. De klarar inte vår känsliga natur av, säger Georg Petersen, som är redaktör på den isländska radion och TV:n, Kringvarp Föroya.
Trots att landskapet är exotiskt och annorlunda och det kan kännas långt borta är det som svensktalande enkelt att turista på Färöarna. Alla förstår dig om du pratar svenska och de flesta pratar en form av skandinaviska som är lätt att förstå, om de inte rentav pratar svenska.

- Ja, jag har bott fem år i Skåne, säger den unga tjejen på bensinstationen då jag berömmer hennes svenska.

Färöarna har blivit populära inte bara bland turister. Trenden hos unga färingar är numera att de flyttar hem efter utbildningen.

- Vår infrastruktur har blivit så mycket bättre de senaste åren. Det är lättare att leva här. Det har hänt massor sedan jag for till Sverige och utbildade mig, säger Georg Petersen, som själv växte upp i ett land utan TV.
I dag har Färöarna, trots att öarna ligger spridda över ett stort område, nästan hundraprocentig mobiltäckning. Likaledes fungerar internet mer eller mindre överallt.

Det är också betydligt enklare att ta sig mellan öar och byar, då ett antal tunnlar har grävts. Fler är på gång. Tunnlarna finansieras med lån och därefter avgifter för de som utnyttjar dem.

- De första tunnlarna är redan betalda, säger Georg Petersen.

När du landar på flygplatsen på ön Vágar och ska ta dig till huvudstaden Tórshavn på Streymoy slipper du sedan 2002 bilfärja mellan öarna. Du brakar ned i den 4,9 kilometer långa tunneln och är uppe igen fem-sex minuter senare. Ännu längre är tunneln mellan Eysturoy och Bordoy. Den är 6,3 kilometer lång, och spar mycket tid för invånarna i Klaksvik i norr, Färöarnas näst största stad. Än snabbare ska det gå när Runavik och Tórshavn binds samman med den tunnel som nyligen påbörjats.

Att det växande tunnelsystemet har stor betydelse bekräftar Simon som vi träffar på Kalsoy.
Kalsoy är en långsmal ö i norr med fyra byar med omkring 25 invånare var och en. Hit tar man sig med färjan m/s Sam från Klaksvik. Sedan kan man köra genom tunnlarna till de olika byarna. 1979 byggdes den första tunneln, 1985 den sista, och nu är alla byarna sammanlänkade med bilväg. Förr krävdes färja, eller en besvärlig promenad över bergen, för att nå grannbyn.

I Mikladalur på Kalsoy sattes 2014 statyn av sälkvinnan upp och en gammal sägen fick nytt liv. Nu kommer turisterna för att ta selfiesar med sälkvinnan och i den gamla hamnen byggs ett kafé med övernattningsmöjlighet. Ännu finns inget kafé, men Simon och hans mamma bjuder in till en kaffestund i köket, och berättar om hur livet har förändrats på Kalsoy.

Det är i första hand naturen som lockar till Färöarna. Möjligheter till vandringar finns över hela ögruppen, väl utmärkta och med förhoppningar om att besökarna också ska respektera dessa.
Vi hör talas om en bonde i den lilla byn Saksun, längst i norr på Streymoy, som inte gillar turister. Han lär ha både hotat med bössan och ropat Fuck off åt de som kommit för nära.

Ön Mykines når man med båten m/s Jósup från Sörvágur. Här finns ett litet väglöst samhälle, men framförallt finns det en hisnande vandringstur ut till Mykineshólmur med fyr och ett fantastiskt fågelliv.

Strandskatan må vara Färöarnas officiella fågel, men det är i första hand de gulliga lunnefåglarna med sina färggranna näbbar som turisterna flockas kring. En bit ut mot fyren på Mykineshólmur traskar man praktiskt taget runt bland deras bosättningar. Lunnefågeln bygger sina bon i hålor i grässlänter och flyger ständigt in och ut, eller står vaksamma utanför hålan och följer naturmullarnas rörelser uppmärksamt. Oftast så nära som 2-3 meter bort.

Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.
Andra fåglar på klipporna vid randen till Nordatlanten är stormfågel, sillgrissla och havssula, men också storlabb och kustlabb stryker förbi.

Huvudstaden Tórshavn består av en hamn, några trånga kvarter i gamla stan och en rad pågående nybyggen av bostäder och kommersiella lokaler runt om längs ringvägen. Det finns modernt köpcentrum, stadion och simbadhus nära centrum.
I hamnen finns en rad krogar som erbjuder så väl internationell meny som färöiska specialiteter.

Att Färöarna är ett lokalsamhälle av rang bevisas av uppståndelsen på torget vid Rådhuset då Astas kiosk nyinvigdes av borgmästaren i Tórshavn, Annika Olsen, en dag i maj.
88-åriga Asta hade drivit kiosken i mer än 60 år och tyckte i oktober i fjol att hon blivit för gammal. Nu hade kiosken rustats upp. Radio och TV fanns på plats och intervjuade Asta som var hedersgäst. Dagen efter fanns händelsen på mittuppslaget i Dimmalaetting, en rikstäckande dagstidning.

Dimmalaetting betyder gryning. Vädret på Färöarna är växlande och återkommande. Från den ena stunden till den andra kan man få uppleva såväl sol som regn, tjock dimma och klar sikt. Många av de grönmarkerade turistvägarna på öarna går på hög höjd och är ofta höljda i dimma.

Konstmuseet Listasavn har en permanent utställning av färöisk konst och ständigt nya tillfälliga utställningar. På Tjódsavnid, natur- och kulturhistoriska museet, kan man lära sig mer om hur Färöarna har utvecklats, såväl rent geologiskt som kulturellt.
Här finns mynt från vikingatiden, och en märklig gnistrande silverring, som hittats i samband med utgrävningar i Velbastadur. Två gånger har öarna koloniserats. Första gången var kring år 650 då irländska munkar for till öarna och etablerade sig. Tvåhundra år senare var det vikingarna som kom förbi på sina resor mot Island, Grönland och Nordamerika, varav några slog sig ned.

Under andra världskriget ockuperade Storbritannien Färöarna för att få en bas i Nordatlanten. Det fick flera positiva följder för öborna. Britterna anlade flygfältet på Vágar och de såg till att Färöarna skaffade sig en egen flagga. De införde dessutom vänstertrafik på ön Vágar. Flyget och flaggan finns kvar, men idag är det högertrafik överallt.
Färöarna tillhör Danmark, men står utanför EU, och har vidsträckt självstyre med det egna parlament Lagtinget i centrum. Danskarna sköter försvar och utrikespolitik och drottning Margrethe hänger inom glas och ram på många ställen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna danmark

Reportaget publicerades hösten 2019 i en rad tidningar.

När Donald Trump vill köpa Grönland och danskarna kontrar med att Nordamerika egentligen tillhör dem vaknar intresset för vikingarnas upptäckt av Amerika igen.

Den som kan allra mest om vikingarnas Vinland heter Birgitta Wallace och kommer från Vingåker.

Jag har träffat henne i hemmet i Halifax och besökt Leif Erikssons by på Newfoundlands karga och vindpinade nordvästspets.
Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.

- Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.

L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.

Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.

Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.

Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.

När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.

- Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.

George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.

Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.

- Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.

När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.

- Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.

Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.

- Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.

Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.

- Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.

- Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.

En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.

- Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.

Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.

I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.

- Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.

- Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.

Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.

- För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.

- Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.

Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?

Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.

- Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.

Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.

- Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.

När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.

- Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.

- När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter