Burg Hohenwerfen från Sound of Music-ängen Burg Hohenwerfen från Sound of Music-ängen

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har lite tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.
Inte vilken borg som helst visar det sig. Utan borgen som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända thriller. Just den borg som för filmnördar är mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

Jag gick nog med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns man fortfarande med rysningar.

För ett dussin år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till Örnnästet. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936. Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på utförsåkarskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet.
Därför var det så klart en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.
- Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, hunnit stänga för dagen.
Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.
Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen och någon rovfågeluppvisning så berättar han istället att vi ska åka ned till byn Werfen, nedanför borgen, svänga till höger och köra den smala vägen genom skogen, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.
Jaha?
- Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

- Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.
Vi kör dit. Springer i gräset, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till boken i hyllan istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som egentligen är förrädaren. Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns. Och i verkligheten finns den alltså inte ens.
Sound of Music har jag inte sett om än.

Efter de filmturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta, och med en begynnande tendens till irritation, bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en paus.

Jag svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte direkt karuseller och spunnet socker.
Vi vet så klart inte att det pågår Lutherdagar i Wittenberg. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till den väntande färjan i Rostock.
Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver.

Läs hela inlägget »
Etiketter: österrike

I mitten av november 2018 avled 97-åriga Genia Johannesson, Kristianstad.

För tio år sedan satt jag i hennes kök i ett av ABK:s höghus på Näsbychaussén, lyssnade, antecknade och grät, när hon berättade om sitt liv. Genia var vid sin bortgång den äldsta i Sverige som överlevt utrotningslägret Auschwitz.

Hela sitt liv berättade hon om det fasansfulla hon hade varit med om. Hennes historia försvinner inte med henne. Den måste fortsätta att berättas.
Genia var inte judinna, men hon var inte rädd för att ta ställning när nazisterna invaderade hennes hemland Polen.

Här är hennes historia så som hon berättade den för mig:
”Genia var katolik och växte upp i ett litet samhälle utanför Krakow i södra Polen.
Den 15 januari 1940, drygt fyra månader efter att tyskarna invaderat Polen och Hitlers framgångar var som störst, togs den blott 19-åriga Genia av den tyska hemliga polisen, Gestapo. Hon deltog i motståndskampen mot nazisterna och greps tillsammans med en rad andra ungdomar som höll på att tillverka brandbomber.
- Jag glömmer aldrig fängelset i Krakow. Hur stupfulla militärer anklagade oss för att försvara judarna, hur de klämde våra fingrar i dörren o hur mina handleder slogs sönder då jag försökte skydda huvudet från slag av metallrör och tillhyggen.
Genia kavlar upp ärmen och visar de grova och oformliga handlederna som aldrig blivit bra.

Genia och hennes kamrater föstes ihop i godsvagnar och skickades iväg. De visste inte vart men hamnade 6-7 mil utanför Krakow i Oswiecem. Här byggde nazisterna förintelselägren Auschwitz och Birkenau.
De kläddes av nakna, håret klipptes av och de fick grårandiga fängelsekläder. Genias jacka pryddes med en röd vinkel. Hon var politisk fånge.
Allting togs ifrån henne. Till och med namnet. Hon blev 29836 och numret sitter fortfarande som ett makabert minne intatuerat på vänsterarmen.
Hon berättar om vardagen i lägret. Om taggtrådsstängsel med starkström, om hårt arbete under slag och sparkar, om gläfsande hundar och uppställningar tills fångarna segnade ned och dog. De stod i dynga till anklarna.
Middagen på kvällen var soppa med kålrot, men bestod mest av vatten. Fångarna stal mat från varann för att överleva. Varje morgon hade några dött i barackerna.

Hon berättar om Adolf Eichmann, lägerkommendanten, och om läkaren Joseph Mengele som utförde sina ohyggliga experiment på levande människor.
Och hon minns hur hon såg fullpackade godsvagnar med nakna människor köras till krematoriet och hon glömmer aldrig röken och stanken från förintelseanläggningarnas skorstenar.
- Vi visste ju var de var på väg.
De som inte orkade stå på benen under en uppställning på Valborgsmässoafton skickades direkt till gaskamrarna. Minnen som förföljt henne i snart sjuttio år.
- Än i dag kan jag inte se ett majbål utan att minnena från Auschwitz tar överhand, säger hon.
Genia tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap. Efter en tid i Auschwitz förflyttades Genia till ett arbetsläger i Lothringen vid franska gränsen för att arbeta i en ammunitionsfabrik.

Hon berättar om två ryska flickor, Sonja och Natasja, som saboterade produktionen och fördes i väg till en galgbacke för att hängas. Alla arbetarna tvingades ut för att följa avrättningarna.
- De ryska flickorna var så starka. De skrek till oss att vi skulle berätta för omvärlden vad som hände i Hitlers Tyskland. Det gjorde ett starkt intryck på mig, säger Genia.
Den uppmaningen har hon följt. Nu är hon 87 år gammal och kroppen känner av åldern. Men stödd på käpparna och med hjälp av färdtjänst så åker hon ut i skolorna och berättar sin plågsamma historia. Om och om igen.
- Det är kontakten med de fantastiska barnen som gör att jag orkar, säger Genia Johannesson, en vardagshjälte på femte våningen på Näsbychaussén.”
Genia Johannesson avled i mitten av november, 97 år gammal.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Den svartgumpade sultanspetten. Den svartgumpade sultanspetten.

Den har ett vackert namn – den svartgumpade sultanspetten. Som om den rymmer så mycket av orientens mystik. Ändå är det en stunds melankoli varje gång jag ser bilden av den här indiska hackspetten i sina granna färger.
Buken är vit, gumpen svart och på huvudet har den en klarröd huva. Ryggen skimrar i guld.

Jag kallar mig inte fågelskådare, är inte särskilt kunnig. Kallar mig inte fågelfotograf heller. Det krävs en del för det om man har signerade böcker av Brutus Östling och Patrik Olofsson hemma i bokhyllan. Ändå tycker jag att det är roligt att fotografera fåglar. Det blir ett sorts samlande.

I Mamallapuram, på Coromandelkusten i Tamil Nadu, hyrde jag chaufför och en gräddvit Hindustan Ambassador och for iväg för en dagsutflykt på smala vägar mellan risfält och byar till Vedantangal Bird Sanctuary, Indiens äldsta fågelreservat. Ett imponerande vattenrike som grundades redan 1936. Man kunde promenera på en vall som anlagts längs sjösidan och hade översikt över ett stort skyddat sjöområde med öar, vass och fåglar, fåglar och åter fåglar. Jag såg och fotograferade ibisar, asiatiska gapnäbbsstorkar, fläcknäbbade pelikaner och en del andra arter härjade i träden vid sidan av stigen, som indisk trädskata och orientsporrgöken.
Det är fantastiska namn. Jag kan oftast inte artbestämma ute i naturen utan fotograferar, med mer eller mindre bra resultat, och försöker identifiera dem hemma på kammaren. Kolla bilder, googla och jämföra. Översätta. Eller slå upp i den alldeles utmärkt fågelboken av Salim Ali som jag mot alla odds hittade i Mamallapuram i en av de minsta bokaffärer jag besökt.
Efter julnattsresan i buss över den indiska deccan, från östkustens Pondicherry till västkustens Ernakulam, nådde vi sedan Kochi, eller Fort Kochin i norra delarna av staten Kerala. Det som kallas Malabarkusten.

Vasco da Gama var i Kochi i norra Kerala redan 1502 och satte upp en handelspost. Han hade landstigit på kusten fyra år tidigare, och hittade alltså det riktiga Väst-Indien. Inte som genuesaren Columbus som seglade fel och fann något annat. Columbus spår har jag korsat på en rad platser tidigare, i Cádiz, på Korsika och i Santo Domingo. Columbus lär ha varit en riktig skitstövel. Hurdan var Vasco da Gama?
Jo, det tar inte så lång tid att få även dennes gloria att hamna snett. Han ljög och dödade och kanonmullrade sig fram över oceanerna. Vid ett tillfälle lär han ha bordat ett handelsfartyg från Mekka, rövat alla varor, låst in 380 man i skeppets nu tomma lastrum och tänt på.

Vasco da Gama dog i Kochi 1524.
488 år senare vandrar jag längs den gamla ringmuren vid havet. Den omgärdar resterna av det brittiska imperiet och holländska kolonialväldet som finns kvar i Kerala. Britter och holländare tog över efter portugiserna.
Längs strandkanten står fiskarna med sina enorma fångsthåvar som de gång på gång sänker i havet och sedan tömmer på den allt magrare fångsten. Vattnet ser skitigt och nedsmutsat ut. Stranden är allemans soptipp. Längre ut från kusten passerar stora fartyg på väg in eller ut till hamnen i Kochi. Det luktar lite avlopp då och då.

När jag spanar inåt, mot de gamla koloniala ruinerna, ser jag den svartgumpade sultanspetten, med sin glänsande guldskimrande ryggtavla och sitt röda huvud, klättra längs en trädstam. Jag knäpper några bilder, då en man, en helt vanlig medelklassindier med en Nikonkamera lik min egen, pekar mot marken vid trädet. Något orange syns där och jag fokuserar med zoomobjektivet. En orangefärgad ödla av någon sort.
Den indiske turisten, jag får senare reda på att han heter Paul och är IT-ingenjör från Mumbai, tar också bilder, men har bara ett normalobjektiv. Jag skruvar av mitt teleobjektiv och ger honom så att han har möjlighet att komma närmre motivet. Han blir glad för gesten och efteråt så pratar vi en stund och byter visitkort.
Paul är tiotalet år yngre än mig och vi blir strax facebookvänner. Vi har ett kort ögonblick av gemenskap där på den gamla stenmuren i Kochi, som de amatörnaturfotografer med likadana Nikonkameror vi är, innan vi tar i hand och fortsätter var och en på sitt håll.

Efter bara någon månad nås jag av beskedet att min nyfunne vän Paul avlidit i en hjärtinfarkt hemma i Mumbai.
Jag vet inte hur hans ödlebilder blev. Mina blev tyvärr ganska suddiga.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien
Hos Wallraff i Köln 1985. Hos Wallraff i Köln 1985.

När vi hade druckit cypriotisk päronkonjak i tre dagar på den enorma livsmedelsmässan i Köln, Anuga, och testat pilsnern hos Andrew på South Pacific Brewery från Port Moresby vars farfar eventuellt var huvudjägare på någon av öarna i Papua & Nya Guinea, var det dags att hitta på något annat.

Jag kände till en enda Kölnbo. Vi skulle gräva fram Günter Wallraff.
Visst kunde vi få träffa honom, även om han var väldigt stressad och i upploppet inför en ny bok, sa hans agent i telefon. I morgon klockan nio hemma hos legendaren själv på Thebärstrasse. Så blev det bestämt.
Världens mest kände undercover-journalist, mannen som blev ett verb, att wallraffa, bodde i mitten av 1980-talet fortfarande helt öppet. Vem som helst kunde ringa på hans dörr. Detta var 1985. På den lilla ringklockan vid dörrposten stod hela hans namn. Günter Wallraff. Jag vet inte om det var här han några år senare gömde kollegan Salman Rushdie sedan ayatollorna i Iran hade uttalat sitt dödshot över honom efter publiceringen av Satansverserna.
På väg uppför den smala trappan mötte vi en flåsande turk med mörk blick i rasande fart på väg nedåt. Han nickade kort mot oss utan att säga något. Vi klev fram, knackade på dörren och steg in i köket.
Günter Wallraff är ett journalistiskt 1900-talsfenomen. Ung, arg och ifrågasättande med ett perspektiv som utgår från de som lever längst därnere på samhällets botten.
Han hade gjort industrireportage direkt från golvet innan han blev världskändis då han kedjade fast sig på Syntagmatorget i Aten i en protest mot den grekiska diktaturen. Han fick mycket stryk av militären innan han släpptes.
Överhuvudtaget har Wallraff tagit emot mycket stryk. Han skaffade sig en annan mäktig fiende då han klädde om till Hans Esser och fick jobb på Bild-Zeitungs lokalredaktion i Hamburg. I två böcker avslöjar han hur Bild-Zeitungs journalister redan på den tiden briljerar i ”fake news”, hittar på sina reportage, sidor som flödar av lättklädda eller oklädda flickor och artiklar som brutalt använder sig av vanliga människors namn och bild för att förankra groteska berättelser i något som närmast liknar ett mellanting av den märkliga tidskriften En ding ding värld och FIB-Aktuellt.

Vi visste att han höll på med något nytt när vi knackade på dörren till lägenheten. Men vi visste inte vad.
En kvinna öppnade för oss och tog emot. Hon berättade att Günter tyvärr inte var hemma just nu. Han hade varit tvungen att göra en sak. Något som hade med den nya boken att göra.
Köksbord, diskbänk och kryddhyllor var, i mitt minne, belamrat av medicinburkar och piller i alla former. Kvinnan som släppte in oss bekräftade också att Günter hade lidit mycket ont av sitt senaste projekt. Han mådde inte bra. Han hade fått kronisk bronkit och feber. Dessutom var han tvungen att göra en sak. Han kom heller inte tillbaka, så fotografen Ronnie Smith och jag tackade för oss och återvände så småningom till den cypriotiska päronkonjaken.
Strax efter vårt besök på Thebärstrasse släpptes Wallraffs nya bok, Längst därnere. Han hade förvandlat sig till turken Ali och tagit alla de skitjobb som papperslösa invandrare tvingas till. Med ett ruffigt invandrarkvarter i Duisburg som utgångspunkt avslöjade han handeln med gästarbetare i Västtyskland och vilka rent av livsfarliga jobb de skickades in på, med usla löner och utan säkerhet.
Han fick också McDonalds att gå i taket då han bland annat beskrev hur samma trasa som torkade toaletten på snabbmatsrestaurangen direkt efter användes till disk och bord i matsalen.
Längst därnere blev en bok som tog hårt på Wallraff, men som också gav stort eko i världen.

Eftersom jag nästan träffat honom fick jag uppdraget att recensera boken då den kom ut. Självklart ville jag komplettera recensionen med en kort intervju, så jag ringde upp honom, samlade ihop all den tyskakunskap jag kunde förmå och sa, när han svarat och presenterat sig som Günter Wallraff:
- Sprechen Sie englisch?
- Nein.
Mycket mer blev inte sagt i den intervjun, då min tyska först på senare år utökats med betydelsefulla ord som zimmer und bier und so weiter.
Men jag har pratat med honom. Och kanske till och med mött honom i trappan, då jag än idag undrar över vem turken var vi mötte på väg upp till lägenheten.
Flera gånger har olika källor försökt misstänkliggöra Wallraff att vara Stasiagent. Han har alltid lika ihärdigt nekat.

Det är då jag tänker på Karl K, den enkle mjölkbonden som i mitten av 1980-talet ledde ett uppror mot Skånemejerier, från sin gård på Linderödsåsen. Karl K var en udda figur, näst intill av piratenskt snitt, som klev upp på barrikaderna för att ta den här striden och när jag hörde hans tyska brytning blev jag ännu mer nyfiken och ville krypa in bakom slagorden och mjölkkorna. Jag lyckades få ur honom att han en gång hade suttit som en av förbundskansler Willy Brandts rådgivare i stora internationella förhandlingar, men att han övergett den världspolitiska scenen för att bli en liten ilsken mjölkbonde i Skåne.
Jag minns däremot aldrig att jag gjorde någon koppling till DDR-spionen Günther Guillaume, en annan av Brandts män, som försåg Honecker et consortes med information om de västtyska socialdemokraterna.
När jag har skrivit de här raderna går jag in i internets enorma telefonkatalog och söker, och hittar, Karl K. Han inte bara fanns. Han finns fortfarande. Jag ringer honom. Kanske kan jag få svar på om han möjligen också en gång var DDR-spion, men försvann och sadlade om till att bli mjölkbonde på Linderödsåsen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: västtyskland
Gamla Betula. Bild: okänd Gamla Betula. Bild: okänd

Jag växte upp i det 1960-talets Hälsingborg som var på väg att bli Helsingborg.
Varje fredag var mor en del i lämmeltåget av husmödrar och hemmafruar som for med gamla Betula, eller Primula, över Sundet för att storhandla på Irma i Helsingör. Ost, fläsk, smör och mariekex. En liten påse fläskeknas. Den danska kronan var värd 80 öre, eller kanske några ören mer. Det var hål i mitten på deras småpengar. Jag minns aldrig att jag hjälpte mor med de tunga kassarna. De släpade hon ombord på spårvagnen till Tågaborg själv efter inköpsturen. Jag fick ändå varje gång en glasstrut på Gammel Färgesträde. Det fanns tre smaker. Vanilj, choklad och jordgubb. Flödeskum och syltetöj på toppen.
På färjan satt danska madamer i tjocka strumpor, drack elefantöl och rökte cigarr. De tillhörde en annan värld. Jag förstod aldrig varför de reste till Sverige. Mor drack kaffe och jag fick citronvand och samlade kapsyler vid kassan.
En del av maten stuvades in i facket i fryshuset längre ned på gatan. Under veckan fyllde vi upp skafferiet hos Stoltz Livs på Wrangelsgatan, i grönsaksaffären, fiskaffären och hos de tjocka tanterna på Gamla Hembageriet. Allt låg i kvarteret eller i dess absoluta närhet.
På Magnus Stenbocksskolan hade vi en dansklärare en timme i veckan som lärde oss att slang och slange inte alls var samma sak.
Det var inte ens tjugo år efter andra världskriget.
I Sverige rullade 1960-talet på och välståndet växte nyktert och närmast linjärt. Vi levde i Tage Erlanders folkhem, även om jag också lärde mig borgerlighetens smeknamn på statsministern, Tage Slingerskank.
Så säger man inte, sa mor.
Far bytte upp oss från en mörkblå PV till en duvblå Volvo Amazon, vi packade luftmadrasserna och for på semester till Reersö, till en stugby på den själländska västkusten. Den danske campingvärden var snål och far blev förbannad och domderade när den magra efterrätten toppades av en halv jordgubbe.
Danmark var ett broderland, om än en bångstyrig lillebror som inte alltid var så lätt att förstå. Eller riktigt visste sin plats.
I Hälsingborg var vi stolta över att ha tagit hand om danska flyktingar från kriget. Det gick historier om hjältar på fiske- och smuggelbåtar som trotsade de tyska ockupanterna och om spionen Jane Horney. Den danska motståndsrörelsen med legendariska Flamman och Citronen var ett stycke fängslande historia, som vi aldrig hade haft själva. Det trauma som den tyska ockupationen inneburit på andra sidan Öresund begrep vi däremot aldrig riktigt.
Var näringen till det nya djärva danska samhället hämtades ifrån funderade vi inte heller på. Vi såg bara storögda på hur dansk konst, arkitektur, design och samhällsliv plötsligt på 1960-talet sköt fart och tog vägar vi aldrig kunnat ana. Danskarna bodde i vår unga fantasi nakna i kollektiv med platta tak. Ingenting var dem främmande. Jag hade en skolkamrat med dansk mamma, så jag hade en aning. Hon gick utan behå.
Vi byggde legohus med platta tak, men vår oskuld var legio.
Tjugo år efter kriget vågade danskarna allt.
Tvärs över Sundet kunde man från vårt vardagsrum se den vita fasaden på Marienlyst, en anläggning som jag av försiktiga kommentarer misstänkte var ett syndens näste.
Nej, vi förstod aldrig Danmark, men vi fascinerades.
En dag kom far hem med en stilig Dux TV i ljus valnöt och med bordsantennen placerad ovanpå. Två spröt drogs ut och ställdes i lämplig vinkel. Innan vi eller resten av Sverige fått TV2 kunde vi med visst besvär, antennen i fönsterkarmen och högtrycksväder, ändå dubbla utbudet och pejla in Danmarks Radios TV-kanal.
Carl-Gustaf Lindstedt var gubbe i lådan i Hylands Hörna samtidigt som den stenrike danske resebyråkungen Simon Spies poppade upp med oklädda pinupflickor och log mot fotograferna på porrklubbarna.
Vi följde TV-serien Tycker ni om ostron? På danska lärde vi oss säga: Ka’ de li’ östers?
Ett andäktigt spännande drama i svart-vitt med djupa skuggor och en eftertänksam kommissarie som sög sin pipa och såg finurlig ut. Hela familjen fredagsmyste i soffan framför apparaten. Mor och far med en kopp kaffe och bulle. Jag och min syster med ett glas saft. Taxen Bamse knullade oavbrutet sitt gosedjur på ryamattan.
Leif Panduro hette han som skrivit manus till TV-serien. En av alla dessa danskar, som vi aldrig riktigt förstod.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark
Talerbryggeriet, Minsk Talerbryggeriet, Minsk

Viktoria undrade vilka svenska klassiska författare man ska läsa.
Vi satt på en bar, ett lokalt bryggeri, i Minsk i Vitryssland, några tvärgator bort från den stora Leningatan. Jag drack en svartmuskig öl som skulle smaka kaffe. Hon hade valt en ljus ofiltrerad pilsner.

Jag blev överrumplad av frågan. Först nämnde jag Strindberg och sedan Lagerlöf, och så erinrade jag mig en historia från Argentina och berättade hur jag för nästan tio år sedan hade rullat in med buss i vinlandets huvudstad Mendoza, vid Andernas fot. Jag gick direkt till turistinformationen vid busstationen för att kolla var det fanns ett hostel eller hotell som inte belastade resebudgeten alltför mycket.
Den unge mannen vid informationen blev uppspelt av att få prata engelska och efter en stund då vi hade känt på varandra med fotboll, du känner till att Boca Junior spelar i svenska flaggans färger och så vidare, så hamnade vi inom litteraturens hank och stör.

Den bästa bok jag någonsin läst var svensk, säger han, den unge mannen i turistinformationsuniform och med lite indianska ansiktsdrag.
Aha, tänker jag. Stieg Larsson exponeras den här tiden i varje bokhandel i Argentina. Likväl i den enorma Ateneo på Avenida Santa Fé i pulserande Buenos Aires, som i den lilla bokhandeln i hålan Junín de los Andes i Patagonien. En bokhandel som dessutom till hälften är apotek.
Nej, nej, säger han. Den bästa bok jag nånsin läst är Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
Jag blir förvånad, men samtidigt glad. Jag berättar att jag har mina rötter i Vemmenhög liksom Nils, och han strålar lite extra.

Då avbryter Viktoria i Minsk mig och frågar vad boken handlar om och jag berättar om hur Nils förvandlas till en liten nisse för att han är så elak, och sedan följer med vildgässen på sin resa genom hela Sverige, från söder till norr. Boken är egentligen en geografibok för småskolan, men det känns som om ingen läser den längre i Sverige.
Viktoria är 23 år ung. Född och uppvuxen i det postsovjetiska Minsk. Hon ser först lite förvånad på mig. Så kommer det:
- Den har jag också läst. I skolan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i dova färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Stora Torg i Kristianstad vid sjutiden på kvällen. Det är musik på hög volym, skrålande män och kvinnor på väg att bygga upp kvällens ölfylla, skrikande barn, irriterade föräldrar och dofter och aromer i skalan från frityrkokare till bajamajor.
Man behöver inte åka långt för att finna antipoden - dess diametrala motsats. Ett par mil norr om Kristianstad börjar storskogen och nu har blåbären mognat.
Du stövlar ut bland gran och tall, över mossa och sten, och finner lyckoriket. Det är majestätiskt. Storskogens syrerika luft fyller lungorna och gör dig vimmelkantig och yr. Det är tyst och ett absolut lugn som de stackare med lägenhet i centrala stan överhuvudtaget inte ens kan föreställa sig. Ingen rock n'rollkonsert i världen kan mäta sig med detta lyckorus. Det blir ett endorfinernas vaktparad.
Så är det ju det där med blåbären - detta skogens blåsvarta guld som bara ligger där och väntar på att plockas. På två minuter har man handen full. Öppna gapet och in med alltihop, tugga lätt och njut i gommen, svälj. Du blir frisk på kuppen.
Förr i tiden såldes blåbär på apoteket. Det sades kunna bota feber. Forskningen kring blåbärens läkande effekter har fortsatt. Att kroppen mår bra av blåbär är ett ovedersägligt faktum.
När magen börjat röra sig allt trögare efter langos, grillspett och älgwok är mogna, färska blåbär räddningen. Är det tvärtom - du behöver något stoppande, ja, då är det bara att torka bären först.
Torkar du bladen och hackar dem så sägs de vara effektiva emot urinvägsinfektioner och saften från bären kan du lägga på småsår för att få dem att läka snabbt. Du kan också gurgla dig i blåbärssaften och bli kvitt din halsinfektion.
Ja, det finns egentligen ingen hejd på vad blåbären kan åstadkomma för din hälsa. På Karolinska Institutet i Stockholm har man konstaterat att blåbär kan bromsa åldrandet. Det handlar om antioxidanter.
När kroppen inte klarar av att handskas med de fria radikalerna, som inte har något med politik att göra, så uppstår en inre oxidativ stress (du rostar) som orsakar ett snabbare åldrande. Hjärt- och kärlsystemet tar stryk och åderförkalkningen kommer som ett brev på posten, alltså vilken dag som helst.
Börjar det skymma är det bara att äta fler bär. Mörkerseendet förbättras då flavonoiderna i bären förbättrar genomströmningen av blodet, bak i ögat. Vill du sluta röka - drick regelbundet blåbärssaft.
Vad väntar du på? Det är ju så att det finns blåbär för alla i skogen. Sveriges Lantbruksuniversitet har räknat ut att det varje år produceras 250 miljoner kilo blåbär i svenska skogar. Endast cirka sju procent plockas och används på ett eller annat sätt. Resten, 93 procent, tar fåglar och djur hand om eller faller bara ned på marken och förmultnar.
De huggormar, fästingar och vildsvin man eventuellt kan komma att konfronteras med i den skånska blåbärsskogen, handen på hjärtat, är väl inte värre än de man kan råka ut för på gågatorna under stadsfestivalerna?

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina
Big Yellow House, Summerland, California Big Yellow House, Summerland, California

När min vän Juliette skulle stänga och låsa yogalokalen där hon jobbade, i det lilla samhället Summerland i Kalifornien, fick hon den där obestämbara känslan av att det fanns någon annan i rummet. Den var så stark att det gick en rysning längs ryggraden, berättar hon.

Yogaträningen bedrevs i ett stort gult hus mitt i Summerland. Det är bara järnvägen och Highway 101 mellan Ventura och Santa Barbara som skiljer det från stranden.

Detta är The Big Yellow House, som blev Summerlands allra första hus.

Längs horisonten i väster avtecknar sig siluetter av oljeborrtorn. Från november till april samlas ett oräkneligt antal valar i Santa Barbara-kanalen, en av USA:s bästa valskådarplatser. Juliette har, under yogaövningar i det stora gula huset, sett valarna spruta sina vattenkaskader i solnedgången.

Summerland låter som namnet på en idyllisk plats, med sol och bad och vallfärdande sommarturister. Namnet har dock inte det minsta med semesterkänslor att göra. Summerland är, enligt de religiösa spiritisterna, namnet på platsen där själarna samlas efter döden.

Deras tro är att de döda kan kommunicera med oss osaliga som går kvar på jorden.

Det var Henry Lafayette Williams som köpte marken där Summerland ligger. Han var spiritist, och när Southern Pacific Railroad byggde järnvägen rakt genom området såg han chansen att både tjäna en slant och skapa en mötesplats för de troende. Ett tempel byggdes, och han sålde mindre markområden där de tillresande kunde slå upp sina tält, eller enklare boningar, då de var i Summerland för att delta i seanser och möten.

Williams byggde, och bodde själv, i det stora gula huset.

På baren The Nugget, en kort bit söderut på Lillie Avenue, träffar vi Christian, som bor i ett hus ytterligare några kvarter bort. Han berättar att de allra flesta av husen från det tidiga Summerland har hemliga rum, där byborna samlades, bjöd in de dödas andar och höll sina seanser. Han tycker inte det är något märkvärdigt att det spökar också i hans eget hus, en träkåk i två våningar i amerikansk southern-style med veranda ut mot vägen. Och visst finns det ett hemligt rum i huset, berättar han.

Andra kring bardisken fyller i och berättar sina historier, om låsta dörrar som öppnas, öppna dörrar som stängs, steg i trappor och på vindsgolv.

Summerland kallades under några år i slutet av 1800-talet för Spookville av resenärer som hastade förbi i tåg och diligenser.
När oljefyndigheter upptäcktes i havet utanför kusten1894, lämnade många spiritister Summerland. Kuststräckan, från Ventura i söder till Santa Barbara i norr, invaderades av icke-troende som ville tjäna en hacka i ett område som för en tid fick uppleva en oljeboom. Församlingen omgrupperades till Santa Barbara, men templet var i bruk så sent som 1950. Än idag har kyrkan, Spiritualist Church of the Comforter, som grundades i Summerland regelbundna gudstjänster och healingträffar.

Vi lämnar Summerland och drar norrut på roadtrip i en hyrd Chevrolet. I boken Haunted houses of California av Antoinette May berättas att spökhusen ligger tätt i Kalifornien.

Vi kör till det mest berömda av dem alla, Winchester Mystery House i San José. Antoinette May skriver att varje kväll och natt i huset är som ett pågående halloweenparty.

Vi hinner inte dit innan biljettluckan är stängd och turguiden gått hem för dagen, men vi kan se den märkliga byggnaden genom spjälorna i staketet. Det är torn och tinnar, utbyggnader, skorstenar, takkupor och burspråk överallt. Jag spanar mot fönstren för att försöka se om någon skugga rör sig bakom en gardin, eller upptäcka ljus som tänds och släcks.

Huset har en speciell historia. Det är Sarah Pardee Winchester som byggt det, och som under hela sin levnad fortsatte bygga, som om hennes liv hängde på detta fortsatta byggande. Det var också just vad hon trodde.

Sarah Winchester ärvde förmögenheten av mannen som konstruerade ett av Vilda Västerns mest klassiska skjutvapen, Winchestergeväret.

Av ett medium i Boston fick hon höra:
Alla de som någon gång hade dödats av ett Winchestergevär hade uttalat en förbannelse över arvtagaren till förmögenheten som byggts upp av vapentillverkningen. Det enda sättet för henne att komma undan förbannelsen var att flytta västerut och bygga ett hus. Så länge bygget fortgick skulle hon vara fredad.

Hon satte igång 1884 och höll på i 34 år. I dag består huset av 160 rum, labyrintartade korridorer, hemliga dörrar till ännu hemligare passager och inte mindre än 47 skorstensgångar, genom vilka de osaliga andarna skulle kunna ta sig ut.

Många är historierna om ljusspel på väggar, dörrar som slår och fotsteg som hörs mellan rummen.

Från vår utsiktsplats på andra sidan staketet ser vi bara ett fantasifullt schabrak till hus, en grotesk Villa Villekulla. Längst in lär Sarah Winchester ha haft sitt eget personliga gömsle, stängt för alla. Huset i sig blev ett monument, byggt i tärande skräck för hämnden från alla dem som dött för kulorna från ett Winchestergevär.
En förbannelse så god som någon.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Första delen av Pevensey Avenue i Chesterfield är inte alls någon bred vacker aveny eller boulevard. Det är en cirka 60 meter kort gatstump som dessutom är återvändsgata.

Jag rullade in med min motorcykel under en tur i det engelska Midlands.
Pevensey var inte någon sedan länge död gammal Lord eller sjöhjälte. Pevensey är en ö utanför Sussex kust som saxarna kallade Pefele en gång. Alla har varit här. Romarna, Vilhelm Erövraren och Oliver Cromwell. Kipling bodde inte så långt härifrån och skrev en del om ön. Det finns fortfarande en gammal borg. Den har sin plats i den engelska historien till den grad att den kan få en väldigt liten gata uppkallad efter sig mitt i Derbyshire.

En helt annan anledning gjorde att jag hamnade på just den här oansenliga gatan.

Här bodde på 1960-talet Miss Margaret Crofts. Hon är ingen skådespelerska, romanförfattare eller popsångerska som du tror att du har glömt. Miss Margaret var min engelska brevvän under några år på 60-talets mitt. En den tidens mötesplats. Betydligt mindre intensivt än Facebook.
Jag var väl tio-elva år och hon var lika gammal. Hon hade kort krulligt kolsvart hår, fräknar i sitt bleka ansikte och en lila stickad kofta på skolfotot hon skickade till mig. Jag minns att jag var uppklädd i vit skjorta och den gul- och rödblommiga sjalen jag själv sytt i syslöjden, knuten runt halsen som en snusnäsduk, på bilden hon fick av mig. Jag var elegant. Dock i svartvitt.
Det gick väl ett tjugotal brev fram och tillbaka över Nordsjön innan intresset svalnade för den här sortens språkexercis.
Nu kändes det bara vemodigt att se den här lilla gatan, de grå radhusen där Miss Margaret bott i ett en gång. Huset var utflyttat, tomt, och det vilade en postindustriellt punkig och ödesmättad stämning över husraden. Brevlådan till nummer fem saknade lock och jag försökte föreställa mig hur det sett ut en gång 35 år tidigare då brevbäraren gick förbi och stoppade ned ett brev frankerade med svenska frimärken.
Blev hon glad Miss Margaret när det kom? Bar hon upp det till sitt lilla flickrum på övervåningen och gömde det i en liten ask och tog fram och läste det gång på gång innan hon själv satte sig och författade ett svar.

Jag vet inte och jag vet inte heller vart hon tog vägen?

Kanske blir jag ändå berörd för när jag rullar ut från denna minnenas aveny upptäcker jag att jag står på höger sida av gatan. Jag stannar till, blinkar och kör åter vänstertrafik in mot centrum.
På hotellet i Chesterfield letar jag en stund i telefonkatalogen på rummet. Hoppas nästan att jag inte ska hitta henne. Det gör jag inte heller. Hon är säkert gift med Smith eller Jones och spåren har spolats all världens väg. Det finns ingen Crofts i katalogen. De kanske flyttade till Londons förorter när verkstaden las ned och jobben försvann.

Tvärs över torget ser jag kyrkan.
Spiran på kyrktornet i Chesterfield är en av stadens få attraktioner. Det är den för att den är knasigt vriden vilket ger den ett intressant utseende. Ett byggnadstekniskt misslyckande i stil med tornet i Pisa.

Om spiran på Santa Marias och alla helgonens kyrka i Chesterfield hittar jag udda nog mera på webbsidan svenskafans.se.
Här skriver Lennart Odström och berättar i mars 2004 varför hemmalaget kallas just The Spireites, inför en match då Sheffield Wednesday ska möta hemmalaget.
Enligt legenden, skriver Odström, ska en smed som skulle sko fan själv på rent djävulskap ha slagit in en spik i foten på honom. Det gjorde så ont på den onde och han blev så förbannad att han for rakt upp i luften, virvlade runt och slog till kyrktornet med handen så att spiran snodde sig.
En annan skröna säger att det var så att en oskuld skulle gifta sig i kyrkan och eftersom spiran aldrig tidigare hade sett en oskuld gifta sig lutade den sig ned för att kolla lite närmare. Nästa gång en oskuld gifter sig i kyrkan och proceduren upprepas lär den således räta upp sig.
Det finns en mer vetenskapligt förankrad teori som går ut på att det var byggfusk. De duktiga hantverkarna hade dukat under i digerdöden och med dem en hel del kunskap. När därför kyrkan byggdes på 1300-talet så använde man otorkat virke som fick torka på plats. Träkonstruktionen är klädd med 33 ton blyplattor och när dessa värmts upp av solen på den ena sidan och den andra ligger i skugga så har trävirket protesterat.

Jag förundrade mig över kyrktornet och sov gott i Chesterfield innan jag rullade vidare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england

Jag läser på CNN.com att National Geographics asiatiska TV-kanal drar igång en ny serie som de kallar för ”I wouldn’t go in there”. De besöker hemsökta platser; hus, grottor och kyrkogårdar.

CNN listar tio platser som de mest skrämmande i Asien, och tillägger att där skulle inte vi heller gå in.
Nummer två på listan är Lawang Sewu i Semarang på Java. Där gick jag in i januari 2014.
Lawang Sewu betyder tusen dörrar. Det är ett stort vitt palats, delvis renoverat, i rondellen Tugu Muda i centrala Semarang och på bara fem minuters promenad från mitt hotell. En gång stod det Wilhelminaplein på skyltarna i den här enorma trafikkarusellen där lättviktsmotorcyklarna intensivt surrar runt, runt.
Palatset är det före detta järnvägsbolagets huvudkontor. Det var från Semarang, på den javanesiska nordkusten, som de holländska kolonialherrarna först drog ut järnvägen. I dag finns det ett halvhjärtat järnvägsmuseum inrett i en av byggnaderna.
Att huset betraktas som hemsökt av lokalbefolkningen som inte gärna går dit har ingenting med järnvägen att göra.

Under andra världskriget då japanerna ockuperade Java flyttade Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, in i byggnaderna och att kallas till förhör hos Kempe-tai betydde ofta att kallas till ett möte med döden.
Pärlfiskaren från Ockelbo, Victor Berge, bodde under kriget i Surabaya på Java, och trots att han var en neutral svensk kallades han dit en dag. Han misstänktes för att vara amerikansk spion eftersom han inte kunde prata svenska. Det hade han kuriöst nog glömt under sina många år i utlandet. I sin bok Faran är mitt liv skriver han hur han dricker en hel flaska vin innan han överlämnar sig till Kempe-tai och deras förhörsledare. Berge förlorar nästan allt men överlever och väger 45 kilo när han släpps ur fångenskapen.
Berge hade tur.

Idet holländska riksarkivet i Haag lär finnas en mängd vittnesmål i en särskild dossier med nummer 5284.
Elizabeth van Kampen, själv uppvuxen i Holländska Ostasien, samlade i början av 2000-talet in ett antal ögonvittnesberättelser om hur Kempe-tai placerade krigsfångar i grisburar av flätad bambu och sedan helt sonika slängde dem i havet, där de fick drunkna. Många berättar om australiensiska soldater, sammanbundna två och två, instuvade i grisburarna kördes genom städerna, för att visas upp innan de dumpades i sjön. De var medvetet placerade i just grisburar då javaneserna som goda muslimer skyr allt som har med den orena grisen att göra.
Flera vittnar om att lastbilar med fångar i grisburar syntes också i Semarang under 1942 och 43.

Jag går runt i Lawang Sewu. Stora, tomma rum. En del renoverade. I andra finner man en del inristade namn och holländska ord på dörrar och fönsterkarmar.
I en loftgång pågår en modefotografering. Jag tar själv en bild på den vackra unga javanesiskan i röd klänning och stor röd hatt när hon med ett Mona Lisaleende ser ut över gårdsplanen, där middagsskuren just torkat upp.
En indonesisk tonårsfilm i skräckgenren spelades in 2007 och heter just Lawang Sewu.
Särskilt rädd blir jag inte i det här huset. Av någon anledning talar huset inte till mig. Jag går aldrig ned i källaren där jag möjligen skulle kunna ha hört de torterade fångarnas klagan i väggar och jordgolv.

I rondellen utanför står ett stort monument som minner om de allra sista dagarnas japanska ockupation av Semarang, femdagarskriget i oktober 1945. Major Kido som hade befälet över en bataljon som satt kvar i Lawang Sewu hade försökt förgifta stadsbornas dricksvatten, men det genomskådades. Unga arga semarangier tog till vapen och efter fem dagar fördrevs den japanska bataljonen från Lawang Sewu.

Det är fruktansvärda historier som berättas från Lawang Sewu, men det är först i Surakarta, en handfull mil söder om Semarang, som jag på allvar ser ett hemsökt hus. Ett tomt smutsgrått patricierpalats med utslagna fönster och saknade dörrar på en tvärgata till huvudgatan Slamet Riyadi som tagits över av svärmar av fladdermöss. Hundratals, kanske fler, svischar runt byggnadens tak och i vida bågar ut över förbipasserande. Den skarpa odören från vällagrad fladdermusskit tränger ut på trottoaren och luften är närmast elektrisk av de högfrekventa ljuden från de svärmande fladdermössen.

Där har ni er utmaning, National Geographic’s!

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

När nu Domus i Kristianstad blir grävskopornas rov och kulturminnesmärket Domusrestaurangen är borta, så passar jag på att publicera min krönika över bricklunchen igen. Ursprungligen publicerad på Kristianstadsbladets kultursida i april 2009. Texten satt dessutom inom glas och ram vid Domusrestaurangen i Kristianstad fram till dess stängning.


På 1960-talet var Ringbaren pionjärer när ett nytt fenomen etablerades – bricklunchen!
Du gick fram till en liten tavla med vita bokstäver som pressats in på en blå filttavla, du valde dagens köttbullar och tryckte på en knapp längst till höger. En ringsignal ljöd i köksregionerna och en liten färgad kula for iväg längs en bana till köket och visade kockarna vad som beställts.
Efter några meters köande åkte en lucka upp och kokerskan langade i bästa fall fram köttbullarna.
De traditionella brickluncherna håller på att försvinna. En hel generations lunchtraditioner försvinner utan att vi hinner reagera.
Men i Kristianstad har vi Domusresturangen!
Jo, den finns kvar. Om du söker dig mellan kassorna och Systembolagets frestviner, förvaringsboxarna och längs med bänkarna där höftsvaga pensionärer parkerat för en stunds vila med rollatorn inom räckhåll så är du snart fyrtio år tillbaka i tiden, i en miljö som näst intill borde k-märkas.
Domusrestaurangen är en helt fantastisk lunchkrog. En allemans mötesplats.

När jag köat mig fram till köttbullarna, betalat och lagom förvirrad söker efter en plats vid ett någorlunda fritt bord slår det mig att detta är den mest jämställda restaurang som finns.
Här plöjer paranta damer i byxdress med tingel-tangel och parfymdoft in och ställer sig i kön efter arbetargummor i grå kappor med inte så lite städrockskänsla. Kepsgubbar med kaffe och wienerbröd samlas i ett hörn för att prata sport, sport och sport och fundera över travprogrammets hemligheter.
Ofta sitter Roger, en av Sveriges absolut bästa dribblers, fransk mästare och en legend i Marseille, och äter här. Hans åsikter om proffsfotbollen skattas högt av omgivningen.
På ett bord mittemot mig sitter två personer och för ett hejdlöst samtal – på teckenspråk.
En äldre dam med rollator och restaurangpersonal med brickan i kölvattnet söker sig till ett bord och lyckas osannolikt nog också parkera sitt fordon utan att allvarligare olyckor inträffar.
I overall sitter unge Jakob som för några år sedan jobbade som vikarierande fastighetsskötare hos ABK vid ett bord. Strax bakom honom sitter Sven-Erik, som är vice ordförande i styrelsen för samma företag.

Inte många ögonbryn höjs heller när förra ambassadören i Brasilien, jordbruksministern med mera, Margareta med make, förre revolutionären Jörn sveper in för en bricklunch.
Men hon syns. I röd cape och solglasögonen perfekt placerade på hjässan. Ambassadörsmaken smyger tätt efter i jeans och rysk pälsmössa.
Inte fan dog Sverige när Palme mördades, tänker jag och mosar potatisen i brunsåsen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Innan den EU-blå gränsskylten med stjärnorna som förkunnar att man kör in i Luxemburg dyker upp så möts man av en annan likadan skylt.

Där står det - Europe.

Så det är här, mitt på kontinenten, som världsdelen börjar. Luxemburg är ett av EU:s största tillskyndarland, trots sin litenhet. Landet är ungefär så stort som en fjärdedel av Skåne. Man var med från början och tog initiativ till den kol- och stålunion som idag är Europeiska Unionen. Som tack för sitt engagemang är idag huvudstaden nerlusad av EU-tjänstemän i flotta leasingbilar, företrädesvis svarta eller grå Mercedes och BMW, en och annan Volvo. Det här blir jag varse då jag missar avfarten vid ringleden runt huvudstaden och brakar rakt in i gyttret. Luxemburg, huvudstaden, är en till ytan liten stad och gatorna igenproppade. Dessutom, ack så bedrövligt dåligt skyltat det är. Det tar en god stund innan jag idkat olaglig filkörning, åter hittar ut till motorvägen och kan fortsätta norrut.
Jag har nämligen ett alldeles speciellt mål. Jag är på väg till Marnach, en ort som inte ens står utsatt på mina kartor, men som jag googlat fram ett ungefärligt läge för.
För bortsett från Luxemburgs intensiva EU-fjäsk så finns det faktiskt här någonting som under flera årtionden satte det lilla landet på kartan i många pojk- och flickrum över hela Europa.

Jag ser dem på kilometers håll – rödvita pinnar som sticker 105 meter upp i luften. Det är antennerna som sänder ut programmet för Radio Luxemburg, en gång popradiostationen nummer ett i Europa. The Giant 2-0-8, som sänder på mellanvågens 1440 kHz.
Radio Luxemburgs sändaranläggning var, tillsammans med sovjeternas Kaliningrad, den mest potenta i hela världen med sina 1,2 Megawatt. Så hördes den ganska bra också hemma i Sverige med sina pop- och rockprogram på engelska.
Men 2014 är äventyret över. RTL tvingas stänga hela anläggningen. Om antennerna ska monteras ned vet jag inte, men on-knappen slås i alla fall off.

Utanför en bensinmack i Marnach är det loppis på söndagsmorgonen och jag pratar lite med några av antikhandlarna. I fonden ser man de stora antennerna.
Jo, det är faktiskt byborna som tvingat fram en stängning av Radio Luxemburgs mellanvågsanläggning. De har tröttnat på att få smällar av statisk elektricitet så fort de tar i något metallföremål i hemmet. Dessutom hör de programmen även om de inte har någon radio påslagen. Ett domstolsbeslut har tagits och nästa år stänger den här legendariska rösten på mellanvågsbandet för gott.
Medborgarna som fått nog kallar sig ”Fir méi Liäwensqualitéit” och betyder ungefär ”för vår livskvalitet”. Pop- och rockprogrammen på engelska som en gång gjorde RTL till den viktigaste aktören på musikmarknaden är heller inte kvar. Det är länge sedan de försvann. De senaste åren har det spelats en del 50- och 60-talspop i ett tyskt program, men sändaren har också hyrts ut till bland annat China Radio International. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över i Marnach. Det kinesiska utlandsprogrammet är inte vad man önskar sig i stuprännan, tryckkokaren eller kylskåpet.

När jag lämnar loppmarknaden i Marnach plockar de fortfarande fram. Det blåser snålt och jag lyssnar i vinden efter ett käckt: Ni-hao, this is China Radio International. Men hör ingenting, här i Europas självklara mitt. Jag sätter mig i bilen och styr ut på landsvägen, nu hemåt.
Men jag kör fel igen och tvingas runt halva landet innan jag hittar utfarten. Det blir ändå en mindre omväg, i ett Lilleputtland…

Läs hela inlägget »
Etiketter: luxemburg

När jag kommer upp ur parkeringsgaraget i Andorra La Vella ser jag att jag praktiskt taget har parkerat i källaren till regeringskansliet.

Huvudstaden i Andorra är liten och trång, inklämd som den är i en dal i centrala Pyrenéerna, på drygt tusen meters höjd. Trafiken surrar i ett vänligt tempo på de två huvudgatorna, den ena åt ena hållet, den andra åt det andra. Det luktar lite avgaser, men är överraskande varmt ännu i slutet av september.

Furstendömet Andorra är inget riktigt furstendöme, som trots självständighet sedan 1278 är en av Europas allra yngsta demokratier, och fyller tjugo år i år. De maktlösa furstarna är två. Franske presidenten, just nu Francois Hollande, och så biskopen i Urgell några mil söderöver i Spanien, Joan Enric Vives i Sicilia.
Andorranerna är landets största minoritet. Bara kring en tredjedel av befolkningen har rötterna i landet. Flest är spanjorerna. Katalanska är officiellt språk.
Andorra är ett taxfreeparadis som lockar köpsugna i långa lämmeltåg över bergen. Redan vid Pas de Casa, alldeles innanför gränsen från Frankrike utgår en allmän outletvarning, men jag struntar i utförsäljningarna och all procent som man erbjuds att spara. Jag stannar inte. Andorra La Vella har tre sorters butiker, och säljer antingen elektronik, parfym eller kläder. Billigt, ändå kvalitet.

Omlandet erbjuder en storslagen natur. Det finns vandringsleder, skidområden med liftsystem och backar och vågade banor för utförscyklare. Tar man sig ut i naturen hittar man små turleder. En bit norr om huvudstaden går jag en promenad längs ”järnvägen” som inte handlar om tåg utan om tidig järnhantering. Med jämna mellanrum finns grupper med skulpturer av lokala och internationella konstnärer. Konst som införlivats i det storslagna landskapet och som ger nya impulser, tankar och perspektiv.
Även i huvudstaden är den offentliga konsten rik och varierad. Ett kyrktorn i gnistrande glas påminner om den ständigt närvarande kontrasten dåtid/nutid.

Det mesta i det här gamla landet känns rent och nytt och – ungt! Vilket till en del förvånar då invånarna inte bara lever länge utan också har en hög genomsnittsålder. De styrande har insett allvaret i de demografiska diagrammens dystra prognoser.

Det gäller att få ungdomen att stanna.
För bara några år sedan invigdes Jovial – ett bostadsområde som bjärt sticker av från den gängse rätt färglösa bebyggelsen. Det är en rad fem- och sexvåningshus i gult och rött, vitt och orange, med totalt 75 lägenheter som exklusivt hyrs ut till ungdomar mellan 18 och 35 år.
Sedan tio år tillbaka driver varje kommun i Andorra ett särskilt ungdomscenter. I huvudstaden heter det Enlla och ligger på andra våningen i kulturhuset Centre Culturel la Llacuma. Här träffas ungdomar – målgruppen är 12 till 30 år – och har tillgång till internet, de kanske får hjälp med jobbsökande, de kanske skapar eller diskuterar politik. En av de ledstjärnor som de här ungdomshusen har är nämligen att lära ungdomar att delta i samhället.
Kanske börjar ansträngningarna ge resultat. På gator och trottoarer ser man barn och ungdomar och unga föräldrar med barnvagn flanerar i stadsparken. Barnen gungar och papporna spelar fotboll på gräset.
Den ekonomiska krisen i Europa har gett Andorra en hjälpande hand i kampen om den yngre generationen, berättar Nadia och Ruth på Enlla.
- Många som rest utomlands för att studera kommer hem igen eftersom de inte får några jobb. Tidigare har de ofta stannat kvar på sina studieorter. Men vi ser allt fler återvändare nu, säger de.
Det finns framtidstro i Lilleputtlandet högst upp i Pyrenéerna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: andorra

Monaco är ett löjligt litet land. Det är bara Vatikanstaten som är mindre och löjligare.

Jag kom en varm septembereftermiddag med tåget från Nice, och tog hissen från stationen. Just nu minns jag inte om jag tog hissen uppåt eller nedåt för att komma ut på gatan, men endera var det. Monaco är så litet att transporterna i höjdled är fullt så vanliga som i sidled. Trots det rör det sig bilar på stadens gator som om det ständigt pågick en tävling. Bilar vars like du inte sett någon annanstans, och sannolikt aldrig får se heller. Några män smusslar avslappnat, och obesvärade, skynken över några eleganta sportvagnar. Det står Bugatti på skynkena som ser ut att vara i siden. Turistkamerornas slutarklick skjuter som vassa pilar genom hopen.
Djurpark, tänker jag. Det är som att gå på zoo.

Vi tittar på de rika som likt påfåglar prålar med de accessoarer de har haft möjlighet att tillskansa sig. Utanför casinot står en djupröd Ferrari i ungefär samma färg som min egen Citroën C1:a. En Mercedes V12:a står halvvägs uppe på trottoaren. Ut från Hotel de Paris kommer en man i solglasögon, vita byxor och kortärmad vit skjorta. Han ler och spänstar fram till sin Rolls-Royce Wraith av 2013 års modell (den är så ny att Teknikens Värld ännu inte hunnit publicera sin test). Bilen är registrerad i Dubai. Strax kommer även unga frun i stora solglasögon och helsvart hijab som täcker ända ned till de sylvassa decimeterhöga klackarna, och sist kommer dottern, med lila nallebjörn. Alla glor. Kameror rasslar. Mobiltelefoner svepfilmar på armlängds avstånd.  Jag noterar att Rollsens dörrar – den är tvådörrars – öppnas framåt. Precis så öppnades också dörrarna på farfars IFA (en östtysk efterkrigsvariant av DKW).

Vänder jag mig om så ligger det azurblå havet där. Det skymtar fram mellan båtarna, lyxjakterna. De är i storlek med de gamla LB-färjorna i Helsingborg. Högst upp sitter antenner för navigationsinstrument som gör dem till rena signalspaningsfartyg. Ändå har jag känslan att de tillbringar sin mesta tid vid kaj. Aktersalongerna ligger i flera våningsplan med sittgrupperna vända mot de förbiflanerande leden av åskådare. Det förvånar inte, här i skattesmitarparadiset, att någon båt dessutom flaggar med St Vincents och Grenadinernas bekvämlighetsflagg.
Vad tänker de som sitter på båten? Vad tänker de som går förbi och spanar? Vilka drömmar har de?

För hundra år sedan förfalskade prästapågen Gunnar Serner bankväxlar för 9 000 kronor, drog till Monte Carlo, kallade sig Frank Heller och spelade bort alltihop på casinot.
Han beskriver hur ”toaletterna fladdra som i en brokig balett, där en och annan väcker ett visst uppseende för sekunden. Vid ett bord i trente-et-quarante-salen sitter la belle Otéro, ännu vacker trots många år på scenen, och bredvid henne Don Jaime av Bourbon, den spanske tronpretendenten.”
Så är det inte längre. Det är ryska turister, amerikaner i kortbyxor eller kineser. Jag blir besviken över att jag inte avkrävs slips vid entrén där enda sållningen är åldern. Å andra sidan är det ett begränsat utrymme vi får tillträde till, och kanske sitter den spanske tronpretendenten i någon av de inre salongerna. Jag spelar för en handfull euro på en pokermaskin, men inser att den kommer att vinna. Det krävs par i knektar för att vinna två euro på en satsad. För att slå maskinen måste du alltså ha minst par i knektar varje hand.
Det fick inte Frank. Inte jag heller.
Han skrev istället om Monte Carlo. Jag också.

Läs hela inlägget »
Etiketter: monaco

Den enda riktiga konsthantverkare jag hittar i San Marino heter Dario. Han sitter på en av gatorna i den kulturarvsklassade gamla stan och målar små fina akvareller av omgivningen och några lite större i akryloljefärg på gamla Citroëner och Fiatar. Han är född i Frankrike av sanmarinesiska föräldrar.

Jag köper en tavla av honom. Vad ska jag annars köpa i San Marino? Ännu en kylskåpsmagnet? Utbudet i övrigt avskräcker i sin extrema kommersialisering. Butik på butik med fotbollströjor, eller t-shirts med tramsiga sexskämt, cigarettändare och kepsar med logotyper för globala varumärken för bilar, whisky, öl och cigaretter. Flaskor, formade som erigerade penisar, med någon pastellfärgad likör i.
Ett markant antal butiker säljer vapen. Allt från kopior på antika hillebarder, svärd och värjor till Rambo- och butterflyknivar, kaststjärnor och knogjärn. Och mängder av luftgevär, softair-guns och repliker av kraftfulla automatvapen.
Hur korkade tror köpmännen att turisterna är? Dessa horder av tyskar, ryssar och kineser som bussarna stjälper av vid infarten till gamla stan, amerikaner som skjutsats upp från något ankrat kryssningsfartyg.

Finns det verkligen, hemska tanke, en efterfrågan på de här pinalerna?
Dario, konstnären, håller med om det bedrövliga utbudet men urskuldar sina landsmän med att den sanmarinesiska ekonomin skakar så att det skälver i själva Monte Titano. San Marino har dragits med i den italienska eurokrisen, och italienarna har varit ofina nog att ge amnestier till rika som flyttar hem sina pengar från skatteparadisen. Euromiljonerna har bokstavligen rullat ur de många sanmarinesiska bankerna och nedför sluttningen till Italien.
Sanningen att säga har inte San Marino heller särskilt mycket mer än turismen att dra in pengar på. Lite jordbruk som producerar vin, oliver och ost, lite keramisk, elektronisk och cementindustri. När sedan bankerna slirar är det turismen som måste dra in stålarna. De kommer lyckligtvis fortfarande.

- Men det kommer inte många svenskar nuförtiden, säger Immanuel på Café Joli, på perfekt svenska.
Han säger att han lärde sig på 60- och 70-talen då svenska turister hade Rimini som ett huvudmål för sommarsemestern. Han var tvungen för affärernas skull, påstår han. Sedan kryper det fram att han varit sambo tio år i Sverige, mest i Örebro, men faktiskt någon tid också i Kristianstad.
Immanuel rycker lite på axlarna åt de dåliga tiderna, men slår ut med handen mot butikerna och caféerna i omgivningen, och påpekar att här jobbas det från tidig morgon till sen kväll. Varje dag.
- Fast på vintern är det lugnare, tillägger han.
Det är med blandade känslor man traskar runt i världsarvet på Monte Titano. Jag undviker tortyrmuseet, vaxkabinettet och museet för moderna vapen och väljer istället Emigrantmuseet för förkovran. I slutet på 1920-talet var tiderna dåliga och många tvingades emigrera. Under 1970-talet gick en ny våg utvandrare från lilleputtstaten. De flesta for naturligt nog till Italien, det var ju bara nedför backen, men många flyttade också till Frankrike, USA eller Argentina. Utställningen är välgjord.

Det är vansinnigt vackert uppe på berget, när turistbussarna kört. Jag bor centralt på ett tillmötesgående familjehotell och äter gott med en vidunderlig utsikt över solnedgången. Pastan är gudomlig. Det lokalt producerade sangiovesevinet håller alldeles perfekt temperatur och smakar mera. Så då fann jag till slut mina souvenirer, för ett riktigt gott vin från en liten producent i världens äldsta republik, det kan inte vara något annat än äkta hantverk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: san marino

En tjock fin grön gräsmatta lockar på Rheinparkstadion i Vaduz i Liechtenstein. Naturligtvis kör jag dit. Jag köper ett rödblått badlakan av Carmen Alabor i souvenirshopen så vi blir goda vänner och hon låser upp grinden och låter mig rufsa runt i gräset.
När jag frågar om det inte är jobbigt att ha ett landslag som alltid förlorar, skrattar hon bara bort det och berättar hellre om när England kom dit och Beckham var med. Då glittrar hon ännu lite mer.
Envist tjatar jag att det måste vara frustrerande att gå på fotboll och veta att hemmalaget åker på däng, igen och igen och igen. Då går hon igenom hemmastatistiken och konstaterar att de faktiskt spelat oavgjort mot Litauen och besegrat både Andorra och San Marino i modern tid.
Vi kommer inte längre, Carmen och jag, men Rheinparkstadion ligger vackert längst ned i dalen invid Rhen. Sparkar man bollen snett och för långt ut över långsidan hamnar den i Schweiz.

Liechtenstein är ett idogt litet land.
Jag hade vaga föreställningar om brevlådeföretag, kritstrecksrandiga kostymnissar, guld och juvelerarbutiker och flotta Jaguarer och Bentleys blaserat parkerade framför bankpalats i glas och sten.
Så är det inte…, bara.
Den stora Hiltikoncernens fabrikskomplex är bland det första man möter som besökare. Inte bara en slagborrmaskin, utan en hel byggindustri. Sen kommer Frommelts trävaror (nej, det är inte han som åkte slalom, eller ens hans bror…). Det tillverkas och exporteras.
Här finns Coop och Spar och fursten Hans Adams vingård, och källare. Det går får och fjällkor med bjällror på de branta sluttningarna mellan hus och byar.
Konstmuseet är nytt och flott. Postmuseet är litet men gratis. Skidmuseet har en bild på Stenmark och en entusiastiskt charmig utställning över allt från antika snöskor till Hanni Wenzels signerade nummerlapp från OS i Lake Placid. En imponerande mängd pjäxor med små lappar om vilkas fötter de tjänstgjort på. Jag får inte fota med blixt för det tål de inte.
På torget bordar en busslast kineser under buller och bång sommarens sista rundturståg, annars är det fritt från turister.

Sysselsättningen är hög i Liechtenstein. Vägarbetarna har svarta slokhattar och ser ut som gamla rallare. Från grannländerna Schweiz och Österrike pendlar dagligen ungefär 15000 personer in för att jobba. En av dem är den politiske redaktören på Volksblatt, Michael Benvenuti.
Jag pressar honom på varför den manliga medellivslängden är så låg i Liechtenstein, världens kanske rikaste land per capita. Han tror mig inte först, men försvinner till datorn och hämtar senaste statistiken för ”durchschnittsaltern” för de avlidna liechtensteinarna. 2010 var männen bara 70,4 år då de dog, 2011 var de 72,4 år. Kvinnorna blev nästan tio år äldre. Bilden av kärnfriska gamla gubbar och gummor, som ränner backe upp och ned i ur och skur, krackelerar.

Benvenuti ser uppriktigt förvånad ut.
I statistiken ser vi att framförallt männen drabbades av hjärt- och kärlsjukdomar, medan fler kvinnor fick cancer. Redaktören drar omedelbart slutsatsen:
- Aha. Vi lever för gott och äter ohälsosamt.
Men tänker man efter så inser man att underlaget helt enkelt är för litet för att kunna ge en rättvis bild. Det är för få som dör. År 2011 avled i hela Liechtenstein bara 126 män. Klart att det då märks när två personer (båda män) dör i aids, tre (alla män) begår självmord och nio (varav åtta män) avlider i olyckor.
Varken att tjafsa om medellivslängd eller fotbollsresultat känns särskilt relevant i ett Lilleputtland.

Läs hela inlägget »
Etiketter: liechtenstein

Det ses som suspekt att resa ensam. Känns lite skumt också att hyra en guide alldeles själv så när jag dök in i sultanens kraton här i Yogjakarta assimilerade jag omärkligt i en grupp med filippinska turister. Jag hade tur, det var en garvad guide med både humor och känslor. Även filippinarna accepterade mig trots att en av dem fes oroväckande högt några gånger.

Guiden berättade stolt att sultanatet Yogjakarta har 257 år på nacken men republiken Indonesien bara 68. Inte ens holländarna vågade utmana sultanen av Yogjakarta. Kanske var han av annat virke än kollegan i Surakarta som när han dog 2004 hade ett antal barn - 37 sägs det - med ett halvdussin kvinnor. Ingen visste riktigt vem i röran som var tronarvinge. När palatset i Surakarta brann i mitten av 1980-talet brann det ned totalt. Brandkåren kom inte in genom portarna och vägrade vredga gudarna genom  att riva ned dem. Det både religiösa och skrockfulla folket ansåg att det var gudarnas hämnd på den promiskuöse sultanen, som hellre jetsetade bland brudarna i Jakarta än satt rådman hemma i domstolen i Surakarta.
Låt oss hoppas de vänt blad.

Surakarta och Yogjakarta är Javas religiösa och kulturella centra. Det är starka muslimska fästen. Därför förvånade det när guiden i  sultanens hjärta, Yogjakartas kraton, öppet deklarerade:
- Jag, nä, jag är katolik.
Ändå hade hans far tjänstgjort som palatsvakt och hans far före honom. Det var närmast ett hedersuppdrag. Han fick 50.000 rupies i månaden (drygt 25 spänn) och ett eget risfält som han kunde odla efter bästa förmåga. Han fick också en grann sabel att bära på ryggen.
Några kvinnor passerade med en bricka te. Det var inte sultanen som hade tea-time. Det var palatsets 7.000 vapen som skulle få sin dagliga offergåva.
Det är ofta svårt att förstå gamla ritualer och ceremonier, svårt att begripa varför man på vissa platser måste ta på sig mössa för att visa aktning, och på andra platser ta av sig kepsen av samma orsak.
Det är desto lättare att förstå guidens känslor då jag lika käckt som tanklöst frågade om hans egen son skulle följa i pappas, farfars och farfarsfars fotspår.

Han såg mig i ögonen och svarade:
- En jordbävning skakade Yogjakarta i maj 2006. Sextusen personer omkom i dåliga hus som föll samman.
Det blev tyst en stund tills en av filippinarna undrade:
- Bland dem din son?
- Ja. Han blev 30 år, svarade han.

Dagen efter lämnar jag Yogjakarta med morgontåget mot Bandung. Strax efter klockan tolv stannar tåget oförklarligt ute i ingenstans. Det är en grön djungel med kraftiga bananträd och höga kokospalmer som skjuter upp ur grönskan. I en glänta skymtar risfält. Efter ungefär fem minuter startar tåget med ett ryck igen och fortsätter mot Bandung.
På kvällen då jag tittar på TV-nyheterna hör jag att Yogjakarta vid tolvtiden skakades av en jordbävning som nådde 6,5 på Richterskalan. Det var sannolikt därför tåget stannade till.
Flera hus rasade men ingen miste livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Rubriken är en pendang (bra ord, det mesta heter nämligen så eller något snarlikt i Indonesien) till de gamla OSS117-agentromanerna man köpte i kiosken. Nu var det dock inte Hubert Bonnisseur de la Bath som spelade huvudrollen. Det var vi.

Pangandaran är javanesernas eget semesterparadis. En halvö på södra Java som räcker tunga åt Indiska Oceanen. Stan balanserar på ett några hundra meter brett näs, och har både en west beach och en east beach. Där emellan lite shopping, några restauranger och hotell, bland annat vårt. Längst ut på halvön, som ett huvud, ligger ett stycke djungel som bildar Pangandaran National Park.
Dit vallas turisterna.
Vår utomordentlige guide Hariman Sariman hade lett oss genom stalagmit- och titgrottorna, lotsat oss förbi de flygande hundarna, lockat fram en piggsvinsfamilj med sina jordnötter, berättat om Tarzans lianer och höll som bäst på att färga håret på Linnea med ett teakblad då han stelnar till.
Det faller saker från träden. Ett stilla sus växer i styrka. Blir till ett dån.

Nu är det dags att tillägga att jag någon timme tidigare klumpigt kastade ur mig frågan hur Pangandaran hade klarat tsunamin. Hariman bad att få återkomma till ämnet efter guidningen. Annars skulle han inte kunna koncentrera sig. Saken fick bero.
Hariman tänkte inte på tsunamin som drabbade Thailand, eller Acehprovinsen, 2004. Han mindes den som följde på jordbävningen i havet utanför Java den 17 juli 2006. Ett skak på Richterskalans 7,7. Det var den som han såg när han hörde ljudet av den annalkande stormen. Nu blev han helt enkelt rädd, sprang snabbt uppåt för att se om han kunde skymta havet. Vände på klacken och skyndade på oss. Vi halvsprang ut ur parken. Det finns många höga och gamla träd i parken. Den kunde förvandlas till en dödsfälla.

Vid en bananpannkaka hos en schweizisk pensionatsvärdinna berättade Hariman efteråt om det som hände den 17 juli 2006.
Det var exakt samma tid på eftermiddagen, strax efter klockan tre. Han guidade ett holländskt par. Ett plötsligt ljud som växte i styrka, ett dån, ett vrål som av jetmotorer och utan annan varning slog vågen in över West Beach och East Beach. Parken där han befann sig ligger högre och klarade vågen, men stora delar av Pangandaran ödelades. 400 människor miste livet. Han såg svårt skadade människor svepas runt i vattenmassorna. Han vadade tillbaka genom stan med vatten till hakan, slog fötterna blodiga, lyckades hitta sin scooter som han parkerat på en skyddad plats, torkade av tändstift, startade och körde de fem kilometrarna hem för att nå familjen, frun och barnen.

Ja, erkände Hariman. Han blev rädd idag. Under ett ögonblick återupplevde han hela tsunamin från 2006. Han hade tårar i ögonen då han berättade.
I Guardian läser jag, så här två dagar senare i frukostmatsalen på hotellet i Bandung, att de indonesiska myndigheterna fick tsunamivarningar från såväl Japan som Hawaii efter jordbävningen, men var så upptagna med att registrera efterskalv att de aldrig gick ut med dem.
En belgisk turist berättar för Guardian:
- Jag fick varningen av en skrikande servitris som sprang förbi.

Harimans berättelse sitter kvar när vi släcker ljuset på kvällen. I mörkret hör jag vågorna slå, några hundra meter från hotellet och jag hör stormen vina. Klockan tre går jag upp och öppnar dörren och konstaterar att det är kav lugnt därute. Stormen lever sitt liv i rummets luftkonditionering. När det går upp för mig somnar också jag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien