Texten är intryck av Buenos Aires som jag skrev som förord till fotoboken Siempre av fotografen och tangodansören Bengt Backlund. Texten finns också i min bok Läsa, resa, dö.

Alla de som kom någonannanstans ifrån

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Gernika - en vändplats

Bussen på vändskivan i Elantxobe.
Bussen på vändskivan i Elantxobe.

Till jul 2016 kommer min bok Till fots genom Europa om hur jag och vännen Pelle Brask traskade från Abbekås till Pamplona. I boken ingår också en serie betraktelser från Baskien. Detta är en av dem.

Jag turistar i Gernika och bestämmer mig för att ta bussen till Urdaibai fågelreservat. Det ligger ungefär fyra kilometer norr om staden, i det inre av viken som skär djupt in från Biscayabukten. Urdaibai är ett av Unesco's biosfärområden och ligger utmed flyttfågelsträcken som går från Skandinavien och Norra Ishavet mot Västafrika.
Man kan gå dit, säger damen på turistinformationen, det är en vacker promenad.
Jag väljer ändå buss 3526.

Busschauffören tycker å sin sida att jag ska åka med till Elantxobe, ändhållplatsen vid kusten, när jag ändå är på bussen, men jag upprepar att jag vill till fågelcentrat. Då tycker han att jag ska komma tillbaka om en och en halv timme, för då passerar han igen på väg norrut. Han vet ingenting om biosfärområdet, men Elantxobe bör jag absolut se.
Det han vill visa är Europas enda vändskiva för buss. Det finns en någonstans i Ryssland också, säger han. Tror han. Annars är detta den enda. Han låter mycket stolt. Så en och en halv timme senare står jag på hållplatsen igen och plockas upp. Jag behöver inte betala något för resan till och från Elantxobe. Han är nöjd med att få visa vändskivan och få någon att prata med under turen. Elantxobe är en liten by vars bebyggelse balanserar på den yttersta randen av den bergiga baskiska kusten.  Här finns en välbyggd fiskehamn i betong, som gör sitt bästa för att stå emot det vilda Biscaya. Däremot är inte vägs ände tillräckligt bred för att bussarna ska kunna vända. En vändskiva har konstruerats. Bussen kör upp på en cirkelrund platta. Chauffören snurrar bussen ett halvt varv med en fjärrkontroll. Simsalabim kan vi återvända, tillbaka uppför backen.
 Jag vet inte vad busschauffören heter, men hans farfar var fransman och kom från sydvästra Frankrike för att hjälpa till på republikens och demokratins sida i kampen mot Francos fascister i mitten av 1930-talet. Han träffade kärleken och stannade.
 När kriget väl har kommit upp blir min vän engagerad. Han kan inte för sitt liv begripa hur Franco kunde accepteras av omvärlden och tillåtas sitta kvar som den diktator han var, ända fram till sin död 1975. 40 år av stram diktatur i Spanien. Tyskland och Italien bombade Gernika sönder och samman i inbördeskriget och Franco tog hårdhänt itu med den politiska oppositionen efter kriget, men Spanien fick aldrig någon hjälp i kampen mot fascismen, förutom de grupper av frivilliga socialister och kommunister, som stod på republikens sida i inbördeskriget. Som farfar som deltog i 38:e internationella brigaden.
 Varför lät stormakterna USA, Frankrike och Storbritannien Franco fortsätta, när Hitler och Mussolini bekämpades, undrar han gång på gång. Det är ett stort sår i den spanska nationalsjälen han öppnar.
 Ingen hjälpte oss. Ingen, konstaterar han bittert.
 
Han har inte mycket till övers för dagens politiker heller och jag känner igen argumenten eller kanske man ska säga uppgivenheten som många européer känner över en vilsen politik som tappat styrfart i ett polariserat samhälle. Ett samhälle som alltmer regeras av effektiva lobbyister för starka, eller högljudda grupper och det som kallas marknadskrafterna. Vi pratar lite om den baskiska separatiströrelsen. Han stödjer den inte, är stolt bask trots det, och pratar oftast baskiska. Det gör alla i Gernika. Politiskt har katalanerna varit smartare, tillägger han. Vad är det för sorts politik att bomba poliskontor, vad vinner man på det?
Där, säger han, och pekar över viken mot byn Mundaka. Där är folk blonda och ljusa i hyn. De har vikingablod. Vikingarna kom också till den baskiska kusten och härjade. En del bosatte sig här.
 
Efter en menú del día och en halv flaska vin går jag till museet i Gernika. Jag har sett trädet - el árbol, som symboliserar det baskiska folkets styre. Här inunder ekens bladverk samlades de gamla baskerna när det var dags att besluta om något gemensamt. Här deklarerades också den baskiska republiken efter kungarikets sammanbrott 1930. Gernika blev för en kort tid den nya nationens huvudstad. Det finns en nyplanterad ek sedan några tiotal år tillbaka, men även det gamla trädet från flera hundra år tillbaka står där, som en uttorkad, avbarkad stubbe under ett tak. Det ser ut som ett lusthus eller ett kapell. Trädet i Gernika är lika viktigt att se som museet, enligt turistbroschyren.
 I den baskiska flaggan som har en röd botten finns två kors, ett vitt och ett grönt. Det gröna korset i flaggan symboliserar eken i Gernika.
 
Fredsmuseet handlar om kriget. Det spanska inbördeskriget. När jag går in på det glaslagda golvet över ruiner och husrester och ser filmerna med de tyska bombplanen som sveper in och sprider död och förödelse eller de som visar barnen i sönderbombade husrester som gråter och har blivit av med sin mamma, sin pappa, morfar eller en syster - ja, då gråter jag också. Kanske bidrar vinet. De i huvudsak spanska turister som passerar tittar lite konstigt på mig där jag står med allt randigare kinder. En kopia av Picassos storverk hänger på väggen i trappan och chaufförens ord om varför ingen hjälpte Spanien hänger kvar i huvudet på mig.
 Det var i april 1937 som staden bombades sönder och samman i ett genrep inför det andra världskriget.
Jag kan inte stanna så länge på museet. 
 
På kvällen samlas gamla som unga längs gågatan utanför mitt enkla hotell i centrala Gernika. Solen går ned och det är ljummet i luften. Folk äter, dricker, pratar och umgås. Två poliser kommer till mitt pensionat. Med bister uppsyn söker de någon, men hittar hen, eller dem, inte. Också i Gernika finns klotter och graffitti på väggar och plank som kräver amnesti åt fängslade ETA-medlemmar. Jag vet inte vad som rör sig under den lugna ytan på Calle de Constitución i Gernika, eller vad det pratas om på barer och kaféer.
 På hotellrummet tittar jag igenom mina bilder från fågelcentrat vid Urdaibai. Jag fick fina bilder på en skedstork som ganska nära mitt gömsle spatserade omkring i det grunda deltat och svepte med sin breda näbb efter krabbdjur och annat smått och gott. Det var rofyllt att följa.
 
Gernika är precis som världen i övrigt - en oupphörligen snurrande vändskiva.

Ove Allansson 1932-2016

Då jag idag nåddes av budet att författaren Ove Allansson lämnat oss plockar jag fram en text jag skrev till Piraten-Posten för att försöka förmå dem att ge Piratenpriset till just Ove A. Tyvärr blev det aldrig så, men en värdigare pristagare hade det varit svårt att hitta. 20160110.

När jag av en händelse fick Piraten-Posten nr 3/2011 i min hand fick jag en brutal påminnelse om att jag under många år högtidligen lovat mig själv att på något sätt försöka intressera juryn till Piratenpriset att ge det till ett av mina litterära föredömen – Ove Allansson!
Alla kunde ju nu läsa om Oves kärlek till Piraten.
Finns det någon värdig berättare och tronföljare till Piraten i vårt avlånga land är det just Ove.
Hans första bok som hamnade i min bokhylla var Oståkaren. Länge funderade jag boken igenom om det verkligen var så på 1930-talet att ostfirmorna i Holland hade oståkare som skrinnade iväg på kanalerna för att leverera ostar, ropandes hälsningsfrasen:
- Måtte du inte slå huvudet i en bro!
Ännu är jag inte helt övertygad om att så inte var fallet.
I dag är Allanssonhyllan drygt 30 böcker lång.
Det händer att jag fortfarande skrattar högt då jag tänker på hans geniala skröna i Gud är amerikan om rastafaris på en liten ö i Västindien som bygger en raket vilken enbart med berättarkraft ska lyfta och ta dem till Etiopien. En underbar historia som också har en verklighetsknuten mörkare politisk sida.
Jag glömmer aldrig norrmannen som sitter i baren i New York Blues och berättar hur han arbetar med att motverka skyskrapornas lutning genom att köra ett litet blylastat tåg på en vändskiva högt däruppe. De båda kumpanerna som seglade jorden runt som Containerbröderna hette De Soto och Trean. Två personligheter som inte står Piratens figurer långt efter. Sjömannen som tränade för Vasaloppet ombord på en jättetanker i En sjöman åker Vasaloppet. Eller hans ständigt återkommande Banan-Johan, eller Överrocken i boken I Överrockens kölvatten, eller Morgan som möter en behaglig (?) död ombord på ångaren som fraktar vin i Vintramp.
När Ove Allansson går i land hittar man också rent Piratenska figurer. I det västgötska samhället Slättum cyklar notisskrivaren Frigossen bland typer som Janne Mossmoss, Stor-Spörven, Spjut, spannmålshandlaren och andra.
Behövs det ännu mer anknytning har vi järnvägen. Piratens far var som alla vet stins. I de delvis självbiografiska böckerna Kapten Orädd och jag och De haltande åren berättar Allansson livfullt och färgrikt om sin uppväxt i ett litet stationssamhälle i Västergötland, där huvudpersonen och Oves alter ego Willy Gustav tänker ”bli järnvägare precis som morfar”.
Jag är alldeles för dålig på intrigmakeri och har inte ens något halvkorrupt förhållande till Piratenprisjuryn som jag kan utnyttja. Därför säger jag bara rakt ut:
- Ge priset till Ove Allansson!

Testad och klar?

Texten skrevs som ett inlägg i debatten kring en svensk författarkanon. Kanske kan den läsas även mot bakgrund av diskussionen kring David Lagercrantz nya Stieg Larssonbok.

Diskussionen kring det som kallas en svensk litterär kanon gjorde att jag plockade fram boken The benefit of doubt av den grekiske författaren Nikos Panayotopoulos igen. 

Boken är en framtidsskildring från mitten och slutet av 2000-talet. I centrum står läkaren och biologen Albert Zimmerman som efter trägen forskning har lyckats med bravaden att identifiera den särskilda gen i människans DNA som avslöjar huvuvida man är född till konstnär, eller författare. 
Plötsligt kan de alltid lika debatterade frågorna om vad som är konst eller god litteratur avgöras på ett enkelt och kliniskt sätt. Konst och god litteratur åstadkommer den som har den rätta uppsättningen gener! 

Genialt skulle man kunna säga. 
Allting har ju en baksida. När doktor Zimmerman väl publicerat sina forskningsresultat så ska ju naturligtvis detta användas och förlagen börjar gentesta sina författare. En del har genen och slinker igenom nålsögat. Andra saknar den och försvinner snabbt ut genom bakvägen. 
Bestsellerlistorna toppas ganska snart enbart av de böcker som skrivits av författare födda med den särskilda begåvningsgenen. 
Efter hand som detta går upp för branschen utnyttjas det naturligtvis mer och mer. Föräldrar gentestar sin bebisar och är man då rätt sammansatt så kan den kommersiella kranen öppnas för fullt. Redan de första strecken med målarkritor eller kluddet med vattenfärger säljs till fantastiska priser. Här presenteras ju en kommande mästare. 

Bokhandelns skyltfönster fylls av korta berättelser av 18-åriga spolingar, "the bright babes", vars test visat sig vara positivt. Varför skriva långa och snåriga berättelser när berömmelsen är utstakad i förväg? 
Mot detta står författaren James Wright – ska vi gissa att namnet pekar på att han är rättfärdighetens riddare? Wright får stor uppmärksamhet för sina första böcker, men vägrar att låta sig gentestas när hans förläggare kräver det. 
Därför går det utför med Wright. Han förlorar sina möjligheter att publiceras – ingen vet ju om det han skriver är bra, och hans liv förändras. Han hamnar på ett ruffigt hotell, går på AA-möten (AA = anonyma artister) där de "ogiltiga" författarna och konstnärerna träffas. Slutligen blir han sjuk och hamnar på sjukhuset. Där låter han sig övertalas att slutligen testas, men han vill inte ta del av resultatet, utan det ska publiceras först efter hans död. 

När doktor Zimmerman i boken förklarar varför han letade efter konstnärsgenen svarar han: 
"...arbetet var inriktat på att befria mänskligheten från förvirringen som orsakas av det mediokra, att utrota fröet som kväver de sanna genierna och som har gett vår tidsålder en komplett brist på originalitet, att störta anarkin och åtminstone låtsas att det finns rättvisa."

Så var finns rättvisan? Hos läkarvetenskapen, kulturdepartementet eller är det möjligen vi läsare och konstälskare som själva ska avgöra vem som har den rätta genen?

I Blåbärsskogen

Den här texten gick som krönika i Kristianstadsbladet på den tiden då stadsfestivalen hette Christianstadsdagarna och ölen flödade i tält på torg och gator.

Stora Torg i Kristianstad vid sjutiden på kvällen. Det är musik på hög volym, skrålande män och kvinnor på väg att bygga upp kvällens ölfylla, skrikande barn, irriterade föräldrar och dofter och aromer i skalan från frityrkokare till bajamajor.
Man behöver inte åka långt för att finna antipoden - dess diametrala motsats. Ett par mil norr om Kristianstad börjar storskogen och nu har blåbären mognat.
Du stövlar ut bland gran och tall, över mossa och sten, och finner lyckoriket. Det är majestätiskt. Storskogens syrerika luft fyller lungorna och gör dig vimmelkantig och yr. Det är tyst och ett absolut lugn som de stackare med lägenhet i centrala stan överhuvudtaget inte ens kan föreställa sig. Ingen rock n'rollkonsert i världen kan mäta sig med detta lyckorus. Det blir ett endorfinernas vaktparad.
Så är det ju det där med blåbären - detta skogens blåsvarta guld som bara ligger där och väntar på att plockas. På två minuter har man handen full. Öppna gapet och in med alltihop, tugga lätt och njut i gommen, svälj. Du blir frisk på kuppen.
Förr i tiden såldes blåbär på apoteket. Det sades kunna bota feber. Forskningen kring blåbärens läkande effekter har fortsatt. Att kroppen mår bra av blåbär är ett ovedersägligt faktum.
När magen börjat röra sig allt trögare efter langos, grillspett och älgwok är mogna, färska blåbär räddningen. Är det tvärtom - du behöver något stoppande, ja, då är det bara att torka bären först.
Torkar du bladen och hackar dem så sägs de vara effektiva emot urinvägsinfektioner och saften från bären kan du lägga på småsår för att få dem att läka snabbt. Du kan också gurgla dig i blåbärssaften och bli kvitt din halsinfektion.
Ja, det finns egentligen ingen hejd på vad blåbären kan åstadkomma för din hälsa. På Karolinska Institutet i Stockholm har man konstaterat att blåbär kan bromsa åldrandet. Det handlar om antioxidanter.
När kroppen inte klarar av att handskas med de fria radikalerna, som inte har något med politik att göra, så uppstår en inre oxidativ stress (du rostar) som orsakar ett snabbare åldrande. Hjärt- och kärlsystemet tar stryk och åderförkalkningen kommer som ett brev på posten, alltså vilken dag som helst.
Börjar det skymma är det bara att äta fler bär. Mörkerseendet förbättras då flavonoiderna i bären förbättrar genomströmningen av blodet, bak i ögat. Vill du sluta röka - drick regelbundet blåbärssaft.
Vad väntar du på? Det är ju så att det finns blåbär för alla i skogen. Sveriges Lantbruksuniversitet har räknat ut att det varje år produceras 250 miljoner kilo blåbär i svenska skogar. Endast cirka sju procent plockas och används på ett eller annat sätt. Resten, 93 procent, tar fåglar och djur hand om eller faller bara ned på marken och förmultnar.
De huggormar, fästingar och vildsvin man eventuellt kan komma att konfronteras med i den skånska blåbärsskogen, handen på hjärtat, är väl inte värre än de man kan råka ut för på gågatorna under stadsfestivalerna?