För en tid sedan fick jag Ronny Forslunds bok, DX-Boken, som avhandlar den numera saligen avsomnade hobbyn DX-ing. Att DX:a var att söka avlägsna radiostationer på kortvåg, mellanvåg och även FM.
Inspirerad av far, som DX-ade på 1950-talet då hobbyn var stor i Sverige med tusentals utövare, så höll jag på från 1970-talets början och in i 90-talet då internet slutligen tog död på hobbyn. Åtskillig interferens har det filtrerats mellan öronen genom åren.

Jag påmindes om DX:andet igen då jag läste Thomas Nydahls bok Skanderbegs ättlingar om Albanien nyligen. En av Sveriges största Albanienkännare, Ullmar Qvick, som förekommer i Thomas bok var också entusiastisk DX:are. Även i Ronnys bok får denne specielle Ullmar Qvick utrymme där han berättar vad hobbyn gett honom. Han säger:

"- Hela mitt liv är knutet till DX-hobbyn. Utan radion som grund hade jag inte haft mitt internationella intresse, inga omfattande språkkunskaper, ingen inriktning på albanska språket och kulturen. Radion har format mitt liv."

Visste du att Radio Tirana faktiskt har sänt program på svenska? Liksom en rad andra radiostationer runt om i världen, NHK i Japan, Andernas Röst i Ecuador och många andra. Till och med från Kongo i Afrika har program på svenska sänts.

Ronny Forslunds bok berättar om hobbyn som sådan och ger samtidigt en bakgrund om svenska DX-historien. Många, nästan uteslutande män/pojkar, berättar om sin hobby. Det handlade inte bara om att lyssna på radiostationerna. Det var en samlarhobby där det gällde att logga så många stationer eller länder som möjligt och helst få dem verifierade med ett s.k. QSL-kort eller ett brev från stationen ifråga.

Jag skulle kunna skriva under på Qvicks påstående. Mitt DX:ande var säkert en anledning till att jag drogs till en yrkeskarriär inom radio. Och definitivt för mitt internationella intresse. Någon mer kosmopolitisk hobby tror jag inte det går att hitta. Jakten på svårhörda radiostationer var kärnan. Jag minns fortfarande euforin då jag hörde Grönlands Radio första gången, då jag var först i Sverige att höra en liten radiostation i Ecuadors inland eller när jag hörde libanesisk reklamradio på FM - i Kristianstad.

En stor del av Ronny Forslunds intressanta bok handlar om piratradio. Här förekommer Radio Syd och Radio Nord men också de stationer i Nordsjön som följde, holländska Radio Veronica, Radio Caroline och Radio Noordsee. Jag var för ung för Radio Syd, men tog tillfället i akt att åka ut till de holländska stationerna under en tågluff i Europa 1974.

Fortfarande idag finns det en liten grupp som söker de allt färre radiostationerna på kort- och mellanvåg.

Läs själv:
Ronny Forslund: DX-boken (2016)
 

Läs hela inlägget »
En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö  1989. (privat foto) En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö 1989. (privat foto)

Samma dag som Facebook påminner mig om att det var på dagen sex år sedan jag såg påven i Tirana dimper det ned ett oväntat bokpaket i brevlådan. Det är Thomas Nydahl, vännen i Viby och kosmopoliten, även om han numera skriver under epitetet "i inre exil" i sin blogg med samma namn.

Boken heter Skanderbegs ättlingar och handlar om Albanien och Kosovo. På 186 sidor belyser Thomas det specifikt albanska och ger mig åtskilliga aha-upplevelser som jag kan applicera på vad jag själv såg och upplevde under såväl den snabba tur jag gjorde 2014 med systersonen Andreas som under många års krafsande i nationella och internationella nyhetsmedia.

Bokens styrka är inte bara den kunskap som Thomas samlat på sig under nästan femtio år av intresse för Albanien och Kosovo, och som han förmedlar så lätt och ledigt att vi som vadar i grunda förkunskaper aldrig riskerar att drunkna. Tänkvärda är inte minst de avsnitt där Thomas gör upp med sin egen bakgrund som kommunist och reseledare i den stängda stalinistiska diktaturen på 1970-talet.

Revolutionsturismen som blev en flock av medlöpare, skriver han.

Thomas Nydahl var där 1978 för att leda en grupp skp:are (Sveriges kommunistiska Parti, marxist-leninister med framförallt Mao i Kina som den stora förebilden), då kaos utbröt i gruppen när Enver Hodxhas Albanien bröt med Kina.

Thomas valde, till skillnad från de allra flesta andra, Albanien och dess folk framför Kina. Där och då inleddes brytningen med den revolutionära vänstern. Han skriver:

"(Att) vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer... Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad)."

Stycken med ögonblicksbilder från hans resor i Albanien under 1970-talet är kanske oskuldsfulla betraktelser men hintar  likväl om att den obekvämhet han ibland känner är på väg att komma upp till ytan. 

Bröt han med Hoxha och kommunismen så bröt han aldrig med det albanska folket. I boken återger han en rad krönikor från 2000-talets början då kriget drog fram över Kosovo. Intressanta är också delarna där han presenterar albansk litteratur från då och nu.

Om albansk-svenske diktaren Rizah Sheqiri skriver Thomas, som en sann kosmopolit:

"...världen måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren ska födas."

Att Thomas Nydahl fortfarande är en stor älskare av det albanska hindrar inte att han också har en nykter syn på hur det ser ut idag. Han skriver:

"Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på normalisering de närmast kommande, fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inkkusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra  före detta öststater..."

Vill du få en insikt i ett av Europas mest annorlunda länder och ett folk som vi vet så ynkligt lite om, trots att det finns en stor albansk population i Sverige, så är detta en utomordentlig inkörsport till ökad förståelse.

Läs själv:
Thomas Nydahl: Skanderbegs ättlingar, en krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige (Occident förlag 2020).
Thomas blogg: https://inreexil.blogspot.com/

Balkan Express - Albanien

Då krönikan jag skrev från min tur Balkan Express 2014 om mötet med påven i Tirana, respektive nedslaget i Kosovo har försvunnit återpubliceras de här.



Vi kommer till Tirana över de makedonska bergen, sent på eftermiddagen samma dag som påven Franciskus dimper ned i den albanska huvudstaden. Vi har inte bokat något hotellrum utan litar på att erfarenhet och fingertoppskänsla ska dirigera oss rakt in i city till ett mysigt litet hotell med p-plats och balkong.
Det går si så där.

Påvens entourage regerar, det vimlar av munkar, nunnor och klerikala viktigpettrar på alla nivåer och vi ser möjligen en av kardinalerna smita in på storhotellet Tirana International.
Tusentals polismän och -kvinnor i varierande uniformer spärrar vägarna till centrum. Den svarta albanska dubbelörnen på den röda flaggan hänger broderligt jämsides med Vatikanens gulvita fana längs boulevarderna. En märklig känsla för oss som vuxit upp på 60- och 70-talet.

Vi hamnar i den kanske hetsigaste storstadstrafik jag varit i. Bilisterna är frustrerade och regler för filkörning, rödljus eller väjningsplikt är sagor för förskolebarn. För att rädda lack, lampor och anseende tutar vi själva, viftar med armen genom rutan och genar i rondellen. Och hittar ett utmärkt hotell strax utanför avspärrningarna.
Kevi som jobbar på hotellet är liksom många andra albaner upprymd över den helige argentinarens visit. Han menar att trots att han och de allra flesta albaner är muslimer, så är det stort för dem alla att påven valt att besöka just deras lilla land, som första officiella besök i en muslimsk nation.
Påven är en symbol för fred och att vi tar emot honom så här visar att vi är ett fredligt folk, säger Kevi.

Jag tänker på de tiotusentals bunkrar, kanske ännu fler, som ligger spridda över den albanska landsbygden. Bunkrar som minner om det slutna och paranoida samhälle, det Europas Nordkorea, som diktatorn Enver Hoxha förvandlade den lilla staten till. Hur skickligt också den här härskaren valde att spela på folkets rädsla för att kunna behålla sitt grepp över nationen, årtionde efter årtionde.
När vi senare visar Kevi att vi har tagit en bild på den stora ortodoxa katedralen i centrum av Tirana blir han glad. Han tycker om den vackra kyrkan. Jag skriver det en gång till: Kevi är muslim.

Påvebesöket må vara ett aber för taxichaufförer och nyttotrafik i centrala Tirana just den här söndagen i september, men det finns också en rad följder som bilisterna drar nytta av framöver. Asfaltläggarna har haft bråda dagar, väghål fyllts igen och det som kan har reparerats. Skräp har körts undan eller dolts och vad vi förstår har polisen också sett till att påven ska slippa se fattigfolk och tiggare från sin limousin.
Påven ser sannolikt inte oss heller. Men vi ser honom. Av en händelse upptäcker vi tidigt på söndagskvällen att folk samlats vid en av de stora genomfartsgatorna och drar oss dit. En ung alban som pratar utmärkt engelska säger att påven ska passera vilken minut som helst. En helikopter hovrar ovanför kvarteren och strax kommer den ena blåljusbilen efter den andra. En silverfärgad Volkswagen kränger sig genom kurvan och ett mättat sus går genom folkhavet. En vitklädd skuggfigur och en vinkande hand skymtas i baksätet.
Påvebesöket är över, åtminstone för oss.

Vi åker till Dürres vid den adriatiska kusten. Här ligger badhotellen på rad längs den långa stranden. Det är eftersäsong och lätt att få hotellrum.
I det lugn som de här septemberdagarna 2014 präglar Dürres är det svårt att föreställa sig det kaos som bröt ut när kommunistdiktaturen kollapsade och 20 000 albaner, under en och samma månad, gav sig iväg över havet mot Italien i de båtar som de överhuvudtaget kunde lägga vantarna på. Flyktingströmmen blev så svårhanterlig att Italien skickade militär till hamnen i Dürres. Även i samband med de famösa pyramidspelen som 1997 höll på att välta hela Albanien över ända var italiensk militär på plats i Dürres. Officiellt på fredsuppdrag men lika sannolikt för att förhindra en ny flyktingchock de sjuttio kilometrarna över havet.
Nu är förbindelserna normaliserade. Från hotellbalkongen ser vi färjan gå mot Bari i Italien. Jag tror påven flyger.
 

Balkan Express - Kosovo


På torget i Kosovos huvudstad står det med gigantiska bokstäver: NEWBORN.
Kosovo är Moder Europas sistfödda. Balkans vilda bebi.

Fortfarande är republiken Kosovo ett omtvistat område. Det märks tydligt på Google Maps där det inte finns någon landgräns utsatt mellan Kosovo och Serbien så länge man befinner sig i Serbien. När man väl passerat gränsposteringen (som i allra högsta grad finns) och mobiltelefonen orienterat sig till en mast i Kosovo, då markeras gränsen åter på de digitala kartorna.
Huvudstaden Pristina visar tydligt, trots sin historia och sina traditioner, att Kosovo är ett ungt land.
Det är ingen händelse att vi hamnar i en bilkö efter en cementblandarbil på väg in mot huvudstaden Pristina. Det byggs ohejdat. Och överallt. Lyftkranar och byggnadsställningar, cementblandare och tegelhögar, dominerar stadsbilden i Pristina.

Kosovo är rena Vilda Västern. Ett Klondyke där korruptionen sägs vara utbredd och det verkar som om alla mer eller mindre gör som de själv vill, eller kan betala sig till. Köper någon en bit mark bygger de ett hus. Snabbt ska det gå och stadsplaneringen hinner inte med – om den ens finns. Innan vi reser till Pristina rekommenderas vi ett hotell, tripp. Vi checkar in på ett annat, trapp, som ligger alldeles bredvid och inte fanns där för bara en kort tid sedan. Dessutom står ett tomt betongskelett, trull, och väntar på att bli hotell, vägg i vägg.

En del byggnader är extrema. En märklig byggnad i city, alldeles invid stadion, Cambridge School of Kosovo, är både nedsliten och sällsynt ful.
Dessutom har Pristina begåvats med Europas mest kontroversiella biblioteksbyggnad. Det är en arkitektonisk kreation av kroaten Andrija Mutnakovic. Stilen ligger någonstans mellan första världskrigets befästa skyttevärn och Star Wars. Det har funkat både som flyktingförläggning och ockupationsmaktens lekstuga. Jag bläddrar förstrött i gammaldags kortlådor och upptäcker att det finns mängder av böcker av nobelpristagaren Ivo Andric, som levde för ett sammanhållet Jugoslavien.

På anslagstavlan sitter en lapp för Sweden Call Centre som söker ungdomar till telefonförsäljning. 300 euro i månaden + provision är lönen.
Hyfsad månadslön, tycker unge Durim, som vi träffar på kvällen och som studerar psykologi samtidigt som han arbetar på ett hem med autistiska barn.
Efter Natos bombningar 1999 som gjorde slut på det serbiska inflytandet i Kosovo och som ledde till självständigheten så älskar Kosovo USA och Västeuropa. På museet i Pristina ägnas mer än hälften av utrymmet åt den moderna historien och kriget på 1990-talet. Här kan du se Tony Blairs leende och Madelein Albrights cowboyhatt.
Kärleken tycks ömsesidig. Förutom att KFOR-enheter och en rad olika FN-organ kör runt i staden i fina bilar så är det tyskarna som visar upp sig när vi är där och gör inviter till olika former av samarbete.

På Moder Teresaboulevarden mitt i Pristina reser de en majstång. Senare samma dag är tälten uppsatta och som på vilken mässa som helst kan man snatta pennor som gör reklam för tyska solfångare och äta sega fruktkolor.
Ungdomsarbetslösheten är hög – och ungdomarna är många i det här unga landet. Mer än 50 procent av befolkningen är mellan 15 och 24 år. Vi träffar direktören Xhevat Bajrami på Kultur-, Ungdoms- och Sportministeriet. Han sorterar direkt under ministern.
Han har Kosovos flagga på bordet och den kvinnliga presidenten Atifete Jahjaga inom glas och ram. Med hjälp av tolk berättar han vänligt och ibland lite skämtsamt om den unga nationens mödor. Han inser att det finns problem, men säger också att folket i Kosovo är de största optimisterna på hela Balkan.
I morgon blir det alltid bättre än idag, konstaterar han.

Xhevat Bajrami berättar om skadorna som kriget orsakade, om sin egen roll i den underjordiska rörelsen, om segregationen (”ren apartheid”) under tiden som del av Serbien, men också om framtiden och hur de unga som inte har egna erfarenheter av kriget kan bygga något nytt.
Kosovo är och ska vara ett multietniskt samhälle. Oavsett hur det har varit tidigare så måste livet gå vidare, säger han.
När vi tar i hand, tackar för kaffet och pratstunden på kulturministeriet slinker det ur Xhevat hur stolt han är över systerdottern Sarandas framgångar i Idol. Hon bor med systrarna Miranda och Loranda i Kristianstad.

Biblioteket i Prishtina.
Biblioteket i Prishtina.
Läs hela inlägget »
Etiketter: albanien kosovo

Det lär ju ha varit John F Kennedy som under kalla kriget till berlinarnas förnöjsamhet utropade:
- Jag är en syltmunk!
Det kan vara en skröna, men kul i alla fall.

Häromdagen gjorde jag en intervju med en ung man som sedan en dryg månad tillbaka blivit just "berliner". Han är handbollsspelare och har för tre år tagit tjänst hos Berlins Rävar, Füchse Berlin. Reportaget kan du läsa i kommande nummer av Kristianstads Journalen.

Jag har besökt Berlin några gånger. Med barnen, bjuden av go'a vänner på spännande weekend och gjort några besök hos dåvarande SR-korrespondenten Kristian Åström med familj. Jag har sett en del. Läst Kafkas brev till Felice Bauer på Postmuseet, rusat en Trabant på Leipziger Strasse och studerat turistspektaklet vid Checkpoint Charlie. Druckit någon pilsner vid Hackescher Markt och någon vid Gendarmenmarkt. Längre tillbaka har jag fikat på Ostbahnhof och mutat en taxichaufför med dollar när han ville ringa polisen.

Nåväl, när jag frågar den nyblivne räven var han bor i Berlin så berättar han att det är i Prenzlauer Berg, hipsterstadsdelen nummer ett i det gamla Öst-Berlin. Närmare bestämt vardå? Jo, i hörnet av Sredzkistrasse och Kollwitzstrasse.

Jag har många bilder från Berlin men bara en enda på en gatskylt. Jag vet ärligt talat inte varför jag knäppte just där. Troligen väntade jag på mitt sällskap och hade ingenting att göra. För ungefär sex år sedan fotograferade jag gatskylten i hörnan där handbollsproffset nu bosatt sig.

Sredzki hette Siegmund och var svarvare och aktiv kommunist. Han var aktiv i motståndsrörelsen under nazitiden men Gestapo klapp honom redan 1934 och efter en femårig fängelseperiod hamnade han i Sachsenhausens koncentrationsläger där han avrättades av SS 1944. Gatan heter Sredzkistrasse sedan 1952.

Kollwitzstrasse å sin sida är namngiven efter den tyska konstnärinnan Käthe Kollwitz (och kanske delvis hennes man, doktor Kollwitz). De bodde kring det som nu heter Kollwitzplatz. Käthe var född som Schmidt i Kaliningrad, dåvarande Königsberg. Hon var pacifist och oberoende socialist och gjorde sitt bästa för att hindra Hitlers maktövertagande vid de politiska valen 1932 coh 1933. När nazisterna tagit makten fick Käthe Kollwitz utställningsförbud och hennes konst togs bort från museerna. Hon avled 1945 i Moritzburg.

Kollwitzstrasse har hetat så sedan 1947. Tidigare hette den Weissenburgerstrasse.

Gatorna i Berlin har med jämna mellanrum bytt namn efter vem som styrt. Författaren CJ Charpentier i Järrestad har gett ut en rad böcker där han flanerat gatorna runt i Berlin och ger läsarna både spännande historiska bakgrunder och egna reflektioner kring sorliga nutidsscener. I boken Widebum, widebum följer han i Alfred Döblins spår, i Berlin Schivelbein utgår han från "sina" kvarter i Prenzlauer Berg och alldeles i dagarna har han kommit ut med Mannen som häcklade Hitler där han skriver om satirikern John Heartfield och återger hans miljöer för läsaren.

Charpentier är doktor i antropologi vid universitetet i Heidelberg. En sann kosmopolit som känner sig lika hemma i Kabul som Järrestad och som på senare år blivit mer "berliner" än många av den tyska huvudstadens invånare någonsin kommer att bli.

Så här skriver han i Berlin Schivelbein om sina expeditioner i Berlin:

"Kartorna är nödvändiga rekvisit, liksom läsglasögon och förstoringsglas, minskar risken för sammanblandning och ökar möjligheterna att lokalisera förfluten tid i en stad vars fysiska verklighet påverkats dramatiskt av bomber med efterföljande nybyggen, av rivningar när murzonen anlades, av gators växlande namn, och åter av den byggnation som igångsattes på de stora ytor som en gång var murens landskap."

Och hur gatnamnen förändras:

"Clara-Zetkin-Strasse från 1951 - efter juristen och kvinnorättskämpen som bland annat skapade den internationella kvinnodagen, blev Dorotheenstrasse igen 1995; efter kurfurstinnan av Brandenburg, vars namn den gavs 1822.
Wilhelm-Pieck-Strasse från 1951 - efter DDR:s förste och ende statspresident, tidigare och i olika sträckningar Schönhauser Communication, Thorstrasse, Wollankstrasse, Elsasser Strasse och Lothringer Strasse, gavs 1994 namnet Torstrasse med annan stavning."


Det ska fan vara brevbärare i Berlin.

Läs själv:
CJ Charpentier: Mannen som häcklade Hitler (Ultima Esperanza Books, 2020)
CJ Charpentier: Widebum, widebum (Läs en bok, 2012)
CJ Charpentier: Berlin Schivelbein (Läs en bok, 2010)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland ddr

Jag läser vidare i The armchair traveler och hittar en liten historia av Beryl Markham. Den heter Benghazi by candlelight och berättar om en flygning till Benghazi i Libyen, eller rättare ett kort stop-over på väg mot Europa. Det är en välskriven historia.

Beryl Markham är pilot och flyger postflyg i Brittiska Östafrika innan hon gör en huvudlös rekordflygning över Atlanten från Europa till Nordamerika 1936 och blir berömd.

Jag hajar till då jag läser att hon har sällskap i planet av Blix under den här resan i Nordafrika. Blix, det är ju ingen annan än Bror Blixen-Finecke från Näsbyholm utanför Skurup. Den Bror Blixen som gifte sig med danska författarinnan Karen Dinesen, som blev Karen Blixen, som skrev boken om livet på den afrikanska farmen och tjusade världen i Meryl Streeps skepnad.

Beryl Markham var en remarkabel kvinna på många sätt och vis. Men hon var nog född in i en sådan familj. När plantagen i Kenya inte var tillräckligt lönsam packade hennes föräldrar ihop och drog iväg till Perú. Beryl blev kvar, lärde sig flyga och umgicks med Blixen, Hemingway och andra - som den unge Andrew Holmberg!

För sju-åtta år sedan träffade jag Andrew Holmberg och hans Judy hemma i deras hus i St Olof på Österlen. Andrew var född och uppväxt i Kenya, Judy kom ut till kolonierna som pianolärarinna och tycke uppstod. Andrew blev storviltjägare och en av de som lotsade rika amerikaner och européer rätt för att kunna fälla de "fem stora". När vi träffades var han 97, Judy var 99. Världen hade förändrats och han var noga med att poängtera hur deras jakt alltid hade haft hållbarhet i centrum. Det sägs att Holmberg är den som skjutit flest stora elefanter i Afrika. Det skröt han inte själv med.

Beryl Markham flög bland annat på uppdrag av jägarna för att lokalisera hjordarna med de stora elefanterna.

Andrew hade ett enormt buffelhuvud på väggen, pallar av elefantfötter och en maläten leopard låg slängd över soffan. Judys hundar pinkade inomhus och köket var en formidabel myrstack. De levde näst intill i misär sina sista år, ensamma i ett hus i utkanten av St Olof, där knappt hemtjänsten gick in.

En gång i tiden var det annorlunda. I Afrika. Andrew ville inte uttala sig om författaren Hemingway, men mannen tyckte han inte om. Andrew fick hålla hans kavaj när han skulle slåss, och slåss skulle han alltid när han var full och full, ja det var han ständigt, berättade Andrew. 

Hemingway å sin sida var mycket imponerad av Beryl Markhams skrivande och recenserade henne bland annat så här:

"But this girl ... can write rings around all of us who consider ourselves as writers..."

Andrew Holmberg föddes 1918 och gudmor var Karen Blixen. På bilden ser ni Andrew några år före sin död och alldeles efter sin födelse i den danska författarinnans famn. I bakgrunden skymtar leoparden i St Olof.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kenya sverige

Läser en förtjusande liten historia i boken The armchair traveler där en stor mängd av de anglosaxiska reseskildrarna har bidragit med korta stycken. Graham Greene så klart, Bruce Chartwin, Paul Theroux, Mark Twain och många fler.

Det är ett utdrag ur Blue Highways av William Least Heat Moon där denne hamnar i den lilla hålan Nameless i Tennessee, stannar till vid en nedlagd affär, bjuds på mat och berättelsen om hur orten fick sitt namn. En alldeles förtjusande historia.
William Least Heat Moon (jäpp, delvis sprungen ur osagestammen) gjorde en resa i sin van efter skilsmässan och valde att köra över hela den amerikanska kontinenten på enbart småvägar - de han kallar blue highways efter färgen på Rand McNallykartan. Han gjorde det 1978. Det tog tre månader.

Samma år körde jag tillsammans med två vänner över USA, Kanada och en avstickare till Mexiko. Från Boston, norr om de stora sjöarna, över Klippiga Bergen, söderut i Kalifornien och tillbaka mot Texas, en tur till Chihuahua och sedan sålde vi bilen och flög hem från Fort Worth. Det tog fyra månader och liksom Least Heat Moon träffade vi många av utmarkernas människor. 

I min bok Lost Springs (2005) har jag skrivit om många av de här mötena och här är ett kort utdrag från ett ställe i södra Arizona:

"På väg mot papagoreservatet San Xavier en bit öser om Tucson krockar kulturerna. Det blir en våldsam smäll.
Papago är bönornas folk.
I en liten souvenirbod strax utanför reservatet stannar vi till för att köpa en kaktusflätad korg hem till mor. Bland alla upptänkliga korgar och fat, av björngräs, yucca eller djävulsklo, som flätats av flinka papagokvinnor står en skickligt snidad älg.
Vi glodde med förundran och kanske en portion hemlängtan på denna de djupa skogarnas konung. Så fullkomligt apart i i det torra, vidsträckta, ökenlandskap som omgav oss där skallerormar, skorpioner och en och annan dammig puma och coyote var det existerande djurlivet.
På vår fråga visade den gamla damen i butiken vänligt oss några tidningsklipp om älgsnidaren. Han hette, om jag nu minns rätt, Karl Emil Petersson och var från Västergötland. Han var död nu men hade bott i ett skjul strax bakom boden.
Vi skrockade belåtna över att ha träffat på en landsman och damen blev röd av upphetsning då hon fick höra att vi var svenskar. Då skulle vi kunna uttala hennes namn. Det hade hon inte hört någon göra på ett korrekt sätt på många år.
Hon hette Ragnhild Eleonora. Hennes ursprung fanns i Malmö och Helsingborg.
Vi sade det flera gånger på vår allra vackraste skånska.
Ragnhild.
Och jag tror aldrig att jag glömmer den gamla damens barnsligt tårögda tacksamhet att än en gång få höra sitt namn på sina föräldrars vilda tungomål. Självklart köpte vi några papagokorgar. Älgen lät vi stå om några tyska turister skulle passera."

Jag har hittat Blue Highways i nätbokhandeln. Tror jag köper hem ett exemplar när nu kvällarna blir längre. Vem vet var våra vägar korsades det där året 1978, Least Heat Moons gamla van och vår skrotfärdiga Ford LTD.
 

Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag har nu sett två avsnitt av den nya Estoniadokumentären på Dplay. Den är väldigt välgjord, väcker många frågor och är samtidigt så oerhört sorglig. I avsnitt två pratas om politikernas och myndigheternas helomvändning från att ha lovat att Estonia och kropparna ska bärgas till att berätta hur de tänker gjuta in fartyget i betong.

När Titanic sjönk 1912 var det ingen som någonsin tvekade över att så måmga kroppar som kunde bärgas också skulle göra det. Jag besökte i fjol Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Där ligger många av de svenskar som omkom i katastrofen.  Reportaget skrev jag för tidningen Svenska Öden.



Kropp nummer fyra som drogs upp av räddningsmanskapet från fartygen som gått ut från Halifax efter Titanics förlisning var en liten pojke, ungefär två år gammal.
Hans förfärliga öde berörde Halifaxborna djupt där de under flera veckor arbetade med att ta hand om de döda efter katastrofen. De samlade spontant ihop till ett gravmonument på Fairviewkyrkogården där den okände gossen begravdes.
Mot monumentet lutar en nejlika och ligger några slantar.
Under många år befarade man att pojken var tvåårige Gösta Paulsson från Bjuv i Skåne, men han kunde inte identifieras och förblev okänd tills för tio år sedan.

Omedelbart efter katastrofen den 14 april 1912 chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar i Halifax på Nova Scotia för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång, och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet, men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som skulle begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.

Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord fanns 190 kroppar. 116 hade man tvingats sänka i havet. De allra flesta av de omkomna förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Bland de som begrovs till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.

En av polismännen i räddningsstyrkan tog med sig den okände tvåårige pojkens små bruna skor hem. En makaber souvenir.
När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på att det kunde röra sig om den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.

Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwin bärgades som kropp nummer fyra och hans öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i granit. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.

Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Beskrivningen över kroppen som bärgades lyder:

No 206: kvinna – uppskattad ålder 30. Ljust hår.
Klädsel: brun kappa, grön jumper, mörk kjol, grön underkjol, stövlar, inga strumpor.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
Alma var tillsammans med barnen på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.

En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.

31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.

Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig än idag till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.

Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är för kropp nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare långt ned i det monstruösa fartygets allra innersta. En blek nejlika står lutad mot hans gravsten.

Enligt Claes-Göran Wetterholm reste 123 svenskar med Titanic. 34 av dem räddades och 89 omkom i denna världens mest omskrivna fartygsolycka. En handfull av dem har funnit sista vilan på Fairviewkyrkogården i Halifax, Nova Scotia, Kanada.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

I en artikel om Graham Greene från 1985 av Bo Artur Stellan Nehlmark berättar författaren om sin arbetsmetod. Den kan ju vara intressant att se nu när det bara är Jan Guillou som inte skriver på dator.

"- När jag var ung skrev jag en bok på nio månader. Nu tar varje bok tre år. Man måste ha regelbundna vanor.
- När jag arbetar seriöst med en bok sätter jag igång så tidigt som möjligt på morgonen mellan sju och åtta innan jag badar och rakar mig. Innan jag går igenom min egen post eller gör något annat.
- Om jag skulle vänta på det som folk brukar kalla inspiration skulle jag aldrig skriva ett ord. Jag räknar varje ord jag fäster på pappret och försöker hålla mig till ett genomsnittligt, förr 500 ord, numera nöjer jag mig med 300.
- När jag skrivit det första utkastet korrigerar jag det tills jag själv knappt kan läsa det längre. Sedan läser jag in det på en diktafon och skickar det till min sekreterare som skriver ut det på maskin. Så korrigerar jag det maskinskrivna exemplaret gång på gång tills jag kan diktera in det en gång till. Ibland upprepar jag denna operation åtminstone fyra gånger.
- Allt som allt kan det bli ett halvdussin utkast innan jag är färdig. Innan jag lägger mig på kvällen läser jag igenom vad jag har skrivit tidigare på dagen."

Ja, jösses.

Bo Artur Stellan Nehlmark var för övrigt två personer. Bo A Karlsson ((1938-2006) och Stellan Nehlmark (f. 1938) som tillsammans gjorde en rad intervjuer med kända internationella författare. Intervjun med Graham Greene förstår jag gjordes via brev.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: graham greene

Anteckningar från busstationen i Hamburg från 8 februari i år då jag var på väg mot Paris för att fortsätta vidare till Cayenne och Karibien. Corona kallades ännu inte pandemi.

Det är 11 grader i kvällen utanför Hamburger ZOB. Det kommer folk utifrån som om de steg in direkt från baslägret i Himalaya. Pjäxor, överdragsbyxor, anorak och med mössan neddragen.
Själv har jag tagit av fleecetröjan.
Folk har gigantiska hörlurar som effektivt avskärmar omvärlden. Vad lyssnar dom på?
Grannen i sätet bredvid i bussen från Lübeck var likblek, svettades i pannan och mådde uppenbart dålig. Coronaviruset fladdrar förbi i huvudet, men han hostade inte en gång, så jag lät det bero. Värre var det med han som satt och stönade i väntsalen. Svetten rann och efter en rejäl rackabajsare ur innerfickan lade han sig raklång över den unge mannen bredvid. Han som när han kom var noga med att torka av stålsitsen innan han vecklade upp sina broschyrer från något klassiskt konstmuseum och studerade dem på armlängds avstånd. Intressant konflikt kanske under uppsegling, men jag släpar väskorna vidare in på en taverna och förser mig med en Jever.

Hamburger ZOB en lördagkväll i februari. Många går i papperskorgarna, någon skramlar fram en mugg, alla röker i detta välståndets Europa.
Två timmar till Parisbussen.
Jag är på väg och vänjer mig sakta vid att vara del av en annan värld än Onslundas. Jag tar en Jever till. Ambulansen hämtar honom i väntsalen. Natten blir lång.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ur Graham Greenes självbiografi om att utgå från sig själv i skrivandet:

"Det är bättre att förbli i okunnighet om sig själv och att glömma lätt. Må de arbetslösa fortsätta att hänga runt krogarna på Vauxhall Bridge Road och kidnapparna köra ut ur Heidelberg mot gränsen, lyckligt och fullständigt glömda; vi bör lämna de glömda åt natten.
Om de en dag hittar vägen in i en bok bör det vara utan vår medverkan och så förklädda att vi inte känner igen dem när vi får se dem igen. Allt i en bok som lätt kan kännas igen som vår erfarenhet är blott och bart reportage: det har sin plats, men en obetydlig. Det ger en anekdot, det fyller ut luckor i berättelsen. Det kan rättmätigt tillhandahålla en bakgrund, och ibland måste vi falla tillbaka på det när fantasin sviker.
Kanske har en författare större förmåga att glömma än andra människor - han måste glömma eller bli steril. Det han glömmer är fantasins kompost."
Så långt Greene.

Det tycker jag själv är en alldeles utmärkt insikt. Inte minst då man nått den ålder då minnet är svårare att härbärgera än glömskan.

Någon sida senare citerar han Flaubert:
"Det mänskliga språket liknar en spräckt trumma på vilken vi dunkar fram melodier för björnar att dansa till när vi hela tiden längtar efter att röra stjärnorna till medlidande."
 

Flauberts födelsehem i Rouen
Flauberts födelsehem i Rouen
Läs hela inlägget »
Kakum National Park, Ghana
Kakum National Park, Ghana

I somras läste jag Graham Greenes bok Resa utan karta som handlar om en resa han gjorde i Afrika som ung. En fotvandring från Sierra Leone och in i de inre delarna av Liberia. Det som lockade honom var att se hur det var i ett av de få länder i Afrika som inte var koloni.
Det är en märklig bok ur många avseenden. Greene tar sig oftast fram gående, men någon gång använder han sig av hängmattan som de infödda bärarna kånkar fram med. Han har ett stort gäng bärare som följer honom, tolkar, förklarar, bråkar och skräms (och blir skrämda). Det är skitigt, febervarmt och flugor överallt. Råttor.
Greene håller vid ett tillfälle på att dö, så sjuk blir han. Där och då skriver han att han inser att han har en stark vilja att leva. En intressant iakttagelse. Han dricker ett antal lådor whisky under resans gång. Delvis kanske för han tror att han ska hålla sig friskare, delvis troligen för att hålla misär och rädslor på en armlängds avstånd.

Boken är en av Greenes första, publicerad 1936, och självklart har han inte riktigt frigjort sig från sitt koloniala påbrå. De svartas land är mörkt målat ur många aspekter och han har svårt att kommunicera. Han möter däremot en rad udda européer längs sin vandring.

MEN - intressant är att han inte är ensam vit i karavanen han leder. Han följs åt av en kusin. I boken nämner han enbart att hans kusin deltar i projektet, aldrig något namn. Därför blir jag förvånad då jag läser Självbiografiskt och han berättar att kusinen heter Barbara Greene! Det framgår ingenstans under resans gång att det är en hon. Hennes roll är väldigt undansopad under... hängmattan. Tidvis har de ingen kontakt alls. Hennes erfarenheter är Greene fullkomligt ointresserad av. Hon är en suddig figur långt borta.

Det visar sig att denna Barbara Greene visst hade egna upplevelser och erfarenheter av resan. Så pass att hon själv skrev en bok om vandringen. Den heter Too late to turn back och kom ut första gången 1938 som Land benighted. Barbara Greene lär berätta en helt annan historia än sin berömde kusin. Inte mycket ska stämma deras berättelser emellan. Detta kan man ju fundera på.

Jag har bara hunnit 100 sidor in i självbiografin. Under skoltiden genomförde Greene en handfull misslyckade självmordsförsök. Bland annat drack han en liter fotografiskt fixermedel i tron att det var giftigt.

Den roligaste anekdoten hittills i boken är berättelsen om hans farbror, som också hette Graham Greene, som åkte till Neapel med en vän, träffade en fattig engelsman som de bjöd på en helkväll. De tyckte de kände igen honom, men kunde inte placera honom. Han underhöll dem med eleganta one-liners hela kvällen. Då de kom hem förstod de att de festat med Oscar Wilde.

Det finns säkert anledning återkomma till kosmopoliten Graham Greene framöver.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter