Torbjörn Nyström hemma i Thórshavn.
Torbjörn Nyström hemma i Thórshavn.

Jag reste till Färöarna i maj 2018. Träffade många trevliga färingar, och svenskar. En av dem, Torbjörn, var Kristianstadskille. Reportaget publicerat i Kristianstads Journalen.

Det finns ingen riktig ordbok på svenska och färöiska. Än. Men det ska bli. Och en av de som håller i trådarna för den nya ordboken är Torbjörn Nyström. Färing sedan 1990-talet, men född och uppvuxen på Söder i Kristianstad.

- Det finns så mycket ny färöisk litteratur som inte blir översatt och når svenska läsare, säger han.

Det är i Samfundet Sverige-Färöarnas regi som han arbetar med att få ihop pengar så att ordboken kan realiseras. Orden finns redan, säger han.
Torbjörn Nyström var bekant med översättaren Inge Knutsson från Knislinge som är den som främst gjort en del översättningar från färöiska, även om han var mest känd för sina översättningar av isländsk litteratur. Inge Knutsson avled för fyra år sedan.

- Sedan dess finns det ingen i Sverige som har den språkliga förmågan som han hade. Jag hoppas att en ordbok kan bli inkörsporten till att färöisk litteratur introduceras i Sverige, säger Torbjörn.

Han nämner nutida färöiska författare som Jóanes Nielsen, Jörgen-Frantz Jacobsen och Carl Jóhan Jensen, som han skulle vilja se översatta till svenska.

Torbjörn Nyström är affärsman. Han jobbar med marknadsföring och PR. Hur hamnade han på Färöarna?

- Kärleksinvandrare, säger han, och ler.

Han träffade Beinta i Köpenhamn och när hon for hem till Färöarna växte telefonräkningarna. Det var fax och telefonsamtal, och till slut kostade det så mycket att han i början av 1990-talet flyttade till Beinta i Tórshavn, som är Färöarnas huvudstad.

- Jag tänkte prova på livet på Färöarna i sex månader. Jag är fortfarande kvar, säger han.

- Färöarna är ett oerhört välkomnande samhälle, tillägger han.

Hans livskamrat Beinta har en hög tjänst inom den färöiska politiska administrationen.
När man pratar med Torbjörn så söker han ibland efter de svenska orden. Färöiska är naturligt för honom idag. Ändå är han ofta tillbaka i Sverige.

- Ja, jag är nog i Sverige varannan månad ungefär. Jag har mina barn i Danmark och systrar och annan släkt i Sverige.

Färöarna har förändrats mycket sedan Torbjörn flyttade dit. Då, 1994, hade öarna fortfarande TV-fria dagar. I dag ser det annorlunda ut och framförallt är det infrastrukturen som har byggts ut. Kommunikationer, både vad gäller IT och möjligheterna att röra sig på och mellan öarna. Mobilnätet har praktiskt taget total täckning på de 18 öarna som utgör Färöarna och internet är utbyggt.

Minst lika viktigt är de tunnlar som grävts på öar, genom berg, och mellan öar, djupt under vattnet. Invånare på tidigare isolerade öar har fått helt andra möjligheter att resa. Fortfarande byggs nya tunnlar och närmast på tur står en tunnel under havet mellan Runavik på Eyrsturoy och Tórshavn som ligger på största ön Streymoy. Den kommer att betyda mycket för att korta restiden mellan huvudstaden och öarnas näst största stad, Kláksvik, som ligger på ön Bordoy i norr.

Färöarna finansierar själva sina utbyggnader av tunnelsystemen. Man lånar upp pengar och sedan avgiftsbelägger man dem. De första tunnlarna är redan betalda.

Den förbättrade infrastrukturen betytt att många ungdomar som åkt till Danmark, Norge eller Sverige för att studera och utbilda sig, vänder hemåt efter skolan. Så var det inte förr. Det märks också ute i samhället. När jag ska betala för bensinen på en mack pratar den unga tjejen i kassan perfekt svenska. Då jag berömmer henne svarar hon:

- Jag har bott fem år utanför Bromölla, i Näsum.

Torbjörn som har koll på svenskarna och är aktiv i styrelsen i Samfundet Sverige-Färöarna säger att det bor 48 svenskar just nu på öarna, som har en total befolkning på drygt 50 000 personer. Omkring 20 000 av dem bor i huvudstaden Tórshavn.

Trots att de isolerade öarna ute i Nordatlanten känns exotiska är det lätt att resa på Färöarna som svensk. Alla förstår svenska och de flesta kan utan problem själva prata en skandinaviska som är lätt att förstå.

Förutom färöiska är dessutom danska officiellt språk, men det är inte lika populärt prata danska idag. Färöarna är en självstyrande del av Danmark, men utanför EU. Parlamentet heter lagtinget.

- För hundra år sedan var det en klassmarkör att prata danska, berättar Georg Petersen, som är journalist på radio- och TV-bolaget Kringvarp Föroya.

- Idag finns det en annan känsla för hembygden, säger han.

Turismen på Färöarna är ännu i sin linda. Turistansvariga på öarna håller på att ta fram en plan för hur turismen ska kunna öka på en hållbart sätt. Den allmänna uppfattningen är att det inte får bli som på Island där turismen skenat. Turisterna som reser till Färöarna är mest naturälskare som vill ut på vandring i det storslagna, men känsliga, landskapet. Kanske ta en tur till någon av fågelöarna och se lunnefågeln, som numera är fridlyst på öarna.

- De färingar som vill äta lunnefågel importerar den idag från Island, säger Torbjörn Nyström.

Han berättar också om den drive som turistmyndigheterna gjorde för en tid sedan då de bjöd in hundra turister att komma till Färöarna, arbeta gratis under några dagar med att märka ut vandringsleder, för att sen få en festmiddag innan de flögs hem igen.

- Det var god marknadsföring, säger han och ler.

Läs mer om ordboken:
svenskfaroiskordbok.se

Läs hela inlägget »
Carl Fredrik Berghult
Carl Fredrik Berghult

Under min resa i Karibien februari/mars 2020 besökte jag också den gamla svenska kolonin St Barthelemey. Det blev bland annat det här reportaget i Kristianstads Journalen om den ofrivillige guvernören Berghult från Kristianstad.


Den före detta svenska kolonin St Barthelemy är idag ett karibiskt paradis för det vackra folket med för mycket pengar. Lustjakter och segelfartyg i mångmiljonklassen trängs i och utanför hamnen i huvudstaden Gustavia.

Rockefeller flyttade hit 1957. Rothschilds gjorde detsamma. Beyoncé betraktar det som sitt andra hem. Franske superstjärnan Johnny Hallyday ligger begravd på ön. Fansen vallfärdar till graven.

Här blev fanjunkaren från Kristianstad, Carl Fredrik Berghult, under knappt ett år 1819 tillförordnad guvernör. Ett uppdrag han tog sig an på största allvar.

Mycket såg annorlunda ut i början av 1800-talet. Kolonin hade då varit svensk ett trettiotal år. År 1811 bodde 5 482 personer på St Barth. 1 947 var vita, 1 128 så kallade fria kulörta och 2 406 personer var slavar.

När Gustav III bytte till sig ön av fransmännen under ett besök i Paris 1784 dolde han det för det svenska riksrådet i flera månader. Ingen visste riktigt vad de skulle ha den lilla paradisön till.

Det fanns dåligt med jordbruksmark och inga naturtillgångar att exploatera på St Barthelemy. Däremot en bra naturlig hamn på läsidan av ön där huvudstaden Gustavia växte fram. St Barth kunde bli en livlig och viktig handelsstation för frihandel. Slavar var en sådan handelsvara.

Hösten 1785 utfärdade Gustav III kungörelsen som gjorde Gustavia till frihamn för alla nationers fartyg, fria att bedriva den handel de önskade. Dessutom tillade han att ön var öppen för alla skuldsatta att få en fristad under tio års tid.

Inte minst i Finland fick den kungörelsen stor uppmärksamhet och Bengt Sjögren berättar i boken Ön som Sverige sålde hur fattiga finländare i tusental sökte sig till hamnstäderna för att invänta kungens fartyg som skulle ta dem till paradisön.

Det gick så långt att kungen fick utfärda en ny kungörelse som förklarade att ön var liten, jordbruksmöjligheterna ringa och resan lång, kostsam och äventyrlig, innan St Barthelemy-febern lade sig i Finland.

Den 20 juni 1815 kom briggen Delphin till St Barthelemy. Ombord fanns Kristianstadsfödde Carl Fredrik Berghult som trots att han saknade officersutbildning befordrats från fanjunkare till fänrik för att leda en artilleripluton på knappt 30 soldater. Egentligen leddes troppen av löjtnanten Severin Lorich, men denne valde att ganska omgående lämna St Barth då de anlänt. Så blev Berghult högsta hönset.

När guvernören Johan Samuel Rosensvärd i september 1818 reste till grannön Nevis för att kurera sig från tuberkulos genom att bada i heta källor var i praktiken Berghult, som öns högste militärchef, hans ersättare.

Bland Berghults första uppgifter var att agera vigselförrättare för den 32-årige prästen Fredrik Adolf Lönner och hans 16-åriga brud Catherine Winfield. Prästen Lönner lät Svenska kyrkan i Gustavia köpa och bekosta sju slavar för sitt hushåll. Han blev senare kyrkoherde i Hudiksvall, dit han tog med sig två av slavarna.

Rosensvärd blev aldrig frisk från sin tuberkulos. Han dog på Nevis och förre fänriken Berghult tog sig an guvernörskapet. I februari 1819 skrev Karl XIV Johan under dokumenten som befordrade Berghult till löjtnant och legaliserade hans roll som interimistisk guvernör i väntan på att en mer kvalificerad kraft skulle skickas från Sverige.

Rosensvärd går inte till historien som någon av de stora statsmännen. Hans rapporter till Stockholm var mest gnäll och det visade sig efter hans död att han var hårt belånad.

Han hade kritiserats i den lokala pressen och Berghults kanske största politiska insats när han tillträtt var att införa censur. Han krävde att allt material som skulle publiceras av tidningen The Report of St Bartholomew först godkänts av guvernören.

Den politiska oppositionen insåg att Berghult inte var någon riktig politiker. Okänd och obetydlig och utan all auktoritet och makt utöver den han själv förskaffade sig, skriver Per Tingbrand i boken Who was who in St Barthelemy during the swedish epoch?

I augusti 1819 avlöstes Berghult av Johan Norderling som återvände till St Barthelemy där han redan tidigare verkat i administrationen. Strax efter Berghults hemresa drabbades St Barth av en kraftfull orkan och Norderlings insatser i orkanens kölvatten gjorde honom till den kanske populäraste guvernören under hela svensktiden.

Johan Norderlings häst skenade då klockorna klämtade i ett brandlarm en februaridag 1828. Han föll av och dog i sviterna av sina skador.

Carl Fredrik Berghult återvände till Sverige, utsågs till kapten i armén och gifte sig med Anne Charlotte Ritterberg, en prästdotter från Tanum. Han avled 1834.

- Det sägs att Carl Fredrik Berghult kom ur enkla förhållanden och inledde sin militära karriär som trumslagarpojke, berättar Lennart Berghult i Grums som är släkting i rakt nedstigande led.

Sverige behöll kolonin i Västindien i 94 år. När slavhandeln förbjudits i det ena landet efter det andra tunnade handeln ut i Gustavia och till slut var St Barthelemy bara en stor kostnad för Sverige, som övertalade ett motvilligt Frankrike att ta tillbaka ön.

Sverige hade förbjudit slavhandel redan 1813, men detta fortsatte på St Barth, som i princip var kungens egendom fram till 1844. Då friköptes alla slavar, 523 personer, av den svenska kronan.

Under Berghults tid som guvernör kunde en annons i The Report of St Bartholomew (4 januari 1819) se ut så här:

”Nästa torsdag blir det auktion i källaren under The government house. Gustaf Ekerman försäljer då portvin från Madeira, vin från Malaga, champagne, gammal rom och vissa andra varor. Dessutom ska han sälja sju slavar: Lamb, en man som är 20 år, William, 14 år, London, 16 år, Charlotte, 35 år, Fattima, 20 år, Emelie, 38 år och Diannah, 2 månader.”

Sverige lämnade tillbaka St Barth till Frankrike 1878. För att ta över kolonin krävde fransmännen att en majoritet av öborna ville detta. En folkomröstning genomfördes. 351 röstade för en återgång till Frankrike. En, handlaren Wellington Sicard, röstade för att ön skulle förbli svensk.

Trots att det är så länge sedan som 1878 som Sverige lämnade St Barth finns det svenska närvarande och intresset för detta har fått en renässans i takt med ökad turism. Det svenska arvet har gett St Barth en unik historia i Karibien.

Jämnt 100 år senare seglade en 23-årig Lennart Berghult över Atlanten till St Barth.

- Vi firade jubiléet med att hissa den svenska flaggan på de gamla forten, men greps av franska gendarmer och hamnade i finkan. Det var mest ett roligt upptåg alltihop, berättar han.

Baren Le Select, bara något kvarter från hamnen, har i många år varit en träffpunkt för svenskar på besök. Marius Stackelborough, som blev 98 år tog under decennier hand om svenska turister och seglare på St Barth. Han var den som pratade Lennart Berghult ur finkan. Marius Stackelborough avled nu i sommar.

Gatunamnen är på såväl franska som svenska. Rue de la Suède kallas till exempel också Artillerigatan, Rue du Générale De Gaulle heter Östra Strandgatan.

Sedan tio år tillbaka sitter det informationsskyltar på en rad olika platser som berättar på franska, engelska och svenska om de byggnader och minnesmärken som finns kvar från den svenska tiden.

Här finns svenska huset som byggts av tegel från Höganäs som fraktats dit som ballast i segelfartyg. Av den gamla guvernörsbostaden finns bara den stenmurade bottenvåningen kvar. Orkaner har med jämna mellanrum svept över kullarna på St Barth och förstört byggnader och hem.

Det numera gul- och rödmålade svenska prästbostället på Rue du Roi Oscar II skadades svårt när en orkan drabbade ön 1819. Porten flög ut, taket skalades av och utedasset flyttades en bra bit bort och förstördes. Allt reparerades dock och den siste svenske prästen på St Barth, Carl Olof Carlsson, använde huset både som bostad och som skola.

Hamnen i Gustavia ramas in av Fort Gustaf på den östra sidan och Fort Oscar på den västra. Nedanför Fort Oscar ligger det nuvarande kommunhuset och utanför det vajar såväl den franska trikoloren som den svenska flaggan och EU-flaggan.

Längre söderut från Fort Oscar ligger Fort Carl, eller åtminstone den stenlagda gårdsplanen som är det enda av resterna av förskansningen. Härifrån har man en strålande utsikt över den lilla stranden Shell Beach strax nedanför. Det går en kort led upp mot platsen och halvvägs upp står ett av de giftiga manzanillaträden med en utförlig varningsskylt.

Tittar man österut från Fort Carl ser man den gröna svenska klockstapeln. Den byggdes 1799 som en ersättning för det dåliga tornet på Sophia Magdalena, den protestantiska kyrka i korsvirke som fram till 1857 låg strax nedanför. Kyrkan, som var ett av de första byggnadsverken som svenskarna tog itu med i den nya kolonin förstördes i en orkan 1837 och revs tjugo år senare. Det är bara klockstapeln som står kvar som ett landmärke.

Den senaste kraftfulla orkanen i Västindien, Irma, som i september 2017 drabbade bland annat den nordliga grannön St Maarten med full kraft, anställde en hel del förödelse också på St Barth. Kommunikationerna bröts, hamnen svämmade över och vägarna blev oframkomliga.

Vill man ta en virtuell promenad runt ön utan att resa dit finns det idag en app som utvecklats av studenter på Skånes Yrkeshögskola och finansierats av det svenska S:t Barthélemysällskapet.
 

Den gamla svenska lärarebostaden i Gustavia på St Barth.
Den gamla svenska lärarebostaden i Gustavia på St Barth.
Läs hela inlägget »
Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.
Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.

Ikväll har SVT premiär på serien Jakten på en mördare som bygger på de mordfall som löstes under kommissarie Per-Åke Åkessons ledning i Kristianstad under 1990-talet. Jag har skrivit en lång reportageserie i Kristianstads Journalen om mord i nordöstra Skåne.

Detta är berättelsen om Helen- och Jannicamorden och mördaren Ulf Ohlsson.



Den 4 augusti 1989 stod jag i köket hemma hos det medelålders par som drev Statoilmacken i Hörja, strax norr om Hässleholm, och rapporterade i telefon direkt i lokalradions middagsnyheter.
Det hade hittats en ung kvinnokropp, och polisen hade spärrat av parkeringsfickan vid Vedema strövområde, bara några kurvor söderut på riksväg 24.
Det kallades Jannicamordet.
Redan samma dag kopplade polisen ihop mordet på den 26-åriga Jannica Ekblad med mordet på den tioåriga Hörbyflickan Helén Nilsson, som hittats död påsken samma år.
Men det dröjde till den 23 juni 2004 innan de slutligen kunde konstatera att de hade haft rätt. DNA-tekniken hade utvecklats och frysta DNA-material från de båda mordoffren kunde knytas till en och samma man – Ulf Olsson.
När mordutredningen i Helénfallet slutligen klarades upp var det den mest omfattande utredning som gjorts i ett svenskt mordfall, näst Palmemordet.
Det var tiotusen förhör, femtiotusen sidor av spaningsrapporter, förhörsprotokoll och andra dokument.
Mordet på Helén Nilsson var ett långvarigt trauma.

Sedan kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson sidsteppats från sin chefsposition, och hamnat ute i kylan i kölvattnet av sammanslagningen av länspolismyndigheterna i Skåne, öppnade han på eget bevåg pärmarna igen. Mest för att ha något att göra.
Det var en deprimerande läsning.
Åkesson kartlade alla identifierade män, från tonåringar och upp i åldern, som befann sig i byn och framförallt i närheten av den lågprisbutik i Hörby där Helén Nilsson sist sågs, den dag och tid hon försvann.
Resultatet av kartläggningen blev skrämmande.
Då männen körts i polisens register visade det sig att det vid just det tillfället hade rört sig minst tio kända pedofiler och ytterligare lika många som beskrevs ha avvikande sexualliv och tidigare varit våldsamma.
Detta i ett samhälle med kanske 7-8000 invånare.
Många av dem hade redan förhörts. En del hade anhållits och någon hade till och med suttit häktad, misstänkt för mordet på den lilla flickan. Pressen hade mer än en gång trott att mardrömmen skulle vara över.
Ett urval av Aftonbladets rubriker visar hur utredningen under åren pendlade mellan hopp och förtvivlan:

31 mars 1989 – 35-årig man: Skvallret pekar ut mig som mördaren.
10 maj 1989 – 45-årig man anhållen för mordet på Helén.
25 juli 1989 - 30-årig man anhölls efter nya förhör.
10 maj 1991 – Ungkarl misstänkt för mordet på Helén.
3 december 1992 – Känd våldtäktsman förhörs om morden på Helén och Jannica.
13 mars 1992 – Utredning om satanistsekt som kan ha mördat Helén Nilsson.
28 juli 1993 – Polisen vill förhöra 46-årig bonde om Helén-mordet.
18 augusti 1993 – Sexbrottsling hörs om mordet på Helén.
16 december 1993 – 35-årig man anhållen för mordet på Helén Nilsson.
3 april 1996 – Seriemördaren Thomas Quick, 45, granskas nu för mordet på tioåriga Helén Nilsson från Hörby.
24 april 1997 – Morden på Helén och Jannica på väg att klaras upp.
25 juni 1997 – Den 43-årige tvåbarnspappans alibi är spräckt. Han anhölls för mordet.
8 maj 1998 – 46-årig man på sannolika skäl misstänkt för mordet på Jannica. Kan också ha mördat Helén Nilsson.
20 januari 2000 – Är 53-årige smygtittaren Heléns mördare?
28 juni 2000 – Pensionären erkände att han var med då Helén Nilsson mördades. Erkännandet spelades in.
30 oktober 2002 – Dömd pedofil anhållen för mordet på Helén Nilsson.

Att Thomas Quick virvlade förbi i utredningen var kanske inte så konstigt just då. Han erkände ju både det ena och det andra som han frågades ut om.
Mer häpnadsväckande var då istället när en psykoterapeut fick för sig att en ritualmördande satanistsekt låg bakom mordet och en förståndshandikappad kvinna utsattes för långvarig terapi i syfte att plocka fram så kallade bortträngda minnen kring detta.
En annan bisarr händelse som sattes under ljus i samband med utredningen var när en 38-årig pedofil, och före detta porrfilmsskådis, i början av 90-talet lockade ut småpojkar i skogen utanför Hörby, fick dem att klä av sig, leka i gyttja och filmas.
Per-Åke Åkesson var också en hälarliga med anknytning till en kyrklig frivilligorganisation på spåren i samband med utredningen.

Den dömde pedofilen som togs in av polisen på hösten 2002 häktades, liksom sin kusin. Journalister åkte till Hörby och frågade byborna hur det kändes när nu mordet uppenbarligen var uppklarat.
- Jag visste att han inte var Guds bästa barn, men det här hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, sade en före detta flickvän till den anhållne, i Aftonbladet.
Tidningen vände ut och in på hans ekonomi, redovisade obetalda parkeringsböter, TV-avgifter och uteblivet underhållsstöd, men polisen släppte de båda kusinerna då den tekniska bevisningen inte höll och förhören inte ledde någonstans.

Det var den 20 mars 1989 som Helén Nilsson skulle träffa några av sina vänner vid en lågprisbutik mitt i Hörby. Hon mötte dem aldrig. Sex dagar senare hittades hon död i en svart plastsäck en bit norr om Tollarp. Tioåriga Helén Nilsson hade våldtagits och blivit utsatt för mycket grovt våld mot huvudet.
Det var ett vidrigt dåd.
Utredningen leddes av kriminalpolisen i Eslöv. Spaningsledare var kommissarie Alf Andersson. Han kom ingenstans.
I boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman, berättar Per-Åke Åkesson i Kristianstad, att utredningen vimlade av spaningsuppslag som var helt obearbetade. Hundratals spår som aldrig följts upp.
Den 4 augusti samma år hittades så 26-åriga Jannica Ekblad död, söder om Hörja. Hon hade utsatts för samma sorts besinningslösa våld mot huvudet, sannolikt tillfogat med hjälp av ett järnrör, strypts med en tunn nylonlina, och också våldtagits.
Både det sätt som kropparna hade behandlats på, och hur de sedan hade förpackats, tydde på samma gärningsman. De polistekniker som var med vid båda fynden var övertygade om att det var en och samma mördare. Men olika polismyndigheter utredde, på vars sitt håll.
På tejpen som höll ihop plastsäckarna hittade teknikerna hårstrån. Sperma hittades i båda flickornas underliv. Polisteknikerna visste att de ännu inte kunde använda sig av den gryende DNA-tekniken, men valde förutseende nog att frysa in DNA-material för framtida möjligheter.

När så DNA-tekniken i början av 2000-talet hade utvecklats, och Per-Åke Åkesson bestämt sig för att gå till botten med utredningen, så sammanställde han en lista på 28 män som skulle topsas, alltså få möjlighet att lämna ett DNA-prov för jämförelse. Ett prov som många såg fram emot då det slutligen skulle avföra dem ur utredningen.
Monica Olhed, en av Åkessons medarbetare, hade på en fest något tidigare fått tips om en märklig man som hon prompt också ville skulle testas. Han hette Ulf Olsson och hade bott i Hörby vid tiden för morden, men senare flyttat till Vimmerby.
Olsson blev nummer 28 av de 29 män som topsades. Monica Olhed åkte själv till Vimmerby och medger i en artikel i Dagens Nyheter att hon faktiskt blev lite besviken då han så välvilligt ställde upp och lät sig topsas.
- Jag tolkade det nog som att han inte hade med mordet att göra, säger hon.
I samma artikel säger polisprofessorn Leif GW Persson att man ska vara glada att Olsson lämnade ett frivilligt prov, för om han hade nekat, är det inte säkert att åklagaren hade kunnat tvinga honom. Misstankarna var vid det här tillfället synnerligen vaga och byggde enbart på lite skvaller på en fest. Men Monica Olhed hade tagit tipset på allvar, trots att hon fått det då den dömde pedofilen satt häktad.
- Hon borde stå staty utanför polishuset, säger Leif GW Persson.
Resultaten från topsningarna strömmade in och resultatet var negativt, tills Ulf Olssons prov jämfördes - då blev det bingo!
Samma kväll som resultatet nådde polisen hämtades en lindrigt nykter Ulf Olsson i Vimmerby och fördes till polishuset i Kristianstad. Parallellt med förhören försökte man nu i detalj ta reda på vem denne Ulf Olsson var.
Han nekade ihärdigt. Han förstod inte varför han var misstänkt och han kunde inte begripa hur hans sperma hade hamnat i såväl Heléns som Jannicas kropp.
Polisen grävde upp gårdsplanen vid hans före detta fritidshus utanför Höör och trots att golv lagts om och väggar målats kunde skickliga polistekniker hitta blod bakom golvlister som visade sig komma från Jannica.
Nu kunde Ulf Olsson knytas till båda kropparna och dessutom hade det med säkerhet konstaterats att Jannica Ekblad hade slagits ihjäl i Olssons stuga.
Ulf Olsson fortsatte neka. I sin bok Utan rättssäkerhet skriver han själv:
”Tiden som häktad har varit jobbig. Man får en massa skit. Anklagelser, misstankar, påståenden och annat ramlar över dig utan att du begriper något…”

En av polisens tekniker som undersökt Olssons lägenhet i Vimmerby hade hittat ett SIM-kort till en mobiltelefon. Med det hade han kunnat konstatera att det, en knapp månad innan Olsson hämtats i Vimmerby, hade ringts ett samtal till ett nummer i Malmö som ledde till en pensionerad polis som hette – Per-Åke Åkesson!
När Per-Åke i Kristianstad ringde Per-Åke i Malmö fick han höra något otroligt. Nämligen att någon hade ringt honom och erkänt morden på de båda flickorna. Per-Åke i Malmö hade noterat vad som hade sagts. Uppringaren hade först frågat efter Alf Andersson, som var mordfallets förste spaningsledare. Sedan hade han sagt: ”Det gäller Helén. Ja, Helén i Hörby och Jannica. Jag tog dem båda.” Per-Åke Åkesson i Malmö hade också noterat mobilnumret och tiden för samtalet och hört av sig till kriminaljouren.
Trots att någon ringt in och erkänt de båda morden och tipsaren till och med kunde ge dem ett telefonnummer lyckades polisen schabbla bort tipset. Det nådde inte Per-Åke i Kristianstad förrän Olsson redan satt häktad.
I samma veva som telefonsamtalet ringts från en mast i närheten av Kalmar centrum, skickades ett brev till Alf Andersson i Eslöv med en diskett med tidningsartiklar kring mordet. Posten räknade ut att brevet skickats från Kalmar.
Alf Andersson hade tidigare flera gånger fått samtal, och brev, från en som erkänt morden, men de hade aldrig kunnat spåras.
Nu blev Ulf Olssons mobiltelefon och dess trafik ytterligare bevis mot honom. Ett planterat bevis anser Ulf Olsson och hans kvinnliga kusin när de tillsammans skriver hans vitbok.

I april 2005 dömdes Ulf Olsson, trots fortsatt nekande, till livstids fängelse för mord trots att han konstaterats ha en psykisk störning. Domen överklagades och i hovrätten dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Den 10 januari 2010 klockan fem på morgonen skrev han under rubriken Epilog på sin blogg Utan rättssäkerhet ett långt inlägg som han avslutade:
”För min egen del har jag absolut ingenting att se fram emot eller att leva för, utan jag kan ta läkare och psykologer på orden. Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död.”
Bara en kort stund senare hittades han död i sin cell på rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han hade hängt sig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.
Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.

Då jag just nu skriver på ett reportage om Djävulsön så knycker jag en del ur kapitlet om Franska Guyana i min kommande bok om Karibien. Just det här handlar om fångtransporterna ö ver Atlanten som får stort utrymme i filmerna om Papillon.

Resan till Franska Guyana är för Papillon ingen resa utan en transport. Som ett kolli bland många andra fraktas han över Atlanten från hamnen St Martin på Île de Ré på den franska västkusten till uppsamlingslägret i St Laurent du Maroní.

Fångtransportfartyget heter La Martinière och är en ökänd skorv på omkring 5 000 ton. Fransmännen fick fartyget efter det första världskrigets slut. Det tillhörde då Österreichische Lloyd i Trieste, och hette Douala innan det döptes om.

Luc Dornain, journalist på den franska tidskriften Détective, tar sig ombord som kökshandräckning på en resa till fångkolonin för att kunna berätta hur det verkligen är ombord. Kolonialkontoret har nekat tidningen att få skicka med en journalist. Luc Dornain väljer istället att wallraffa. Detta är något år innan Papillon skickas iväg på samma resa.

Hans reportage i text och bild på fångarnas liv ombord får stor uppmärksamhet i Frankrike när det publiceras i april 1931 och det sägs att debatten som följer såväl förbättrar villkoren ombord som blir början på slutet för fångkolonierna, som dock dröjer ytterligare ett tjugotal år. Detta fasans skepp huggs upp strax före jul 1955.

Överfärden med La Martinière får stort utrymme i båda Papillonfilmerna medan Charrière själv avverkar den mycket kortfattat på bara någon sida i sin bok.

”Resan varar arton dagar. Ett enda olycksfall. En natt väcks alla av ett ohyggligt vrål. En karl hittas död med en stor kniv mellan skuldrorna. Kniven har perforerat hängmattan underifrån innan den trängt in i honom.”

I Norrskensflamman förekommer en artikel om den franska fångkolonin strax före jul 1909. Kanske i kölvattnet på Dreyfusaffären en handfull år tidigare. Även här finns en skildring av fångtransporten över Atlanten.

”Fartygsresan är angenäm och vederkvickande. Men förbrytaren, som dit deporteras, uppfattar intet av havsresans nöje och landskapets skönhet. Straffångarne äro som vilda djur, innestängda i järnceller på fartyget. De bevakas strängt och få varje dag endast en halvtimmes tid njuta litet frisk luft, vilket är tillräckligt nog för att komma dem att känna det rysliga i deras öde. De äro fullt medvetna om att i deras celler äro anbragta rör, som med strömmar av rök skulle kväva dem vid första försök till myteri.”

Läs hela inlägget »

Det är en ren händelse att det blir ännu ett inlägg från en kyrka. Jag är inte den som brukar besöka kyrkorummen, men här gjorde jag ett undantag för ett reportage i Kristianstads Journalen för något år sedan.

Kristianstad har kallats för Skånes danskaste stad och kommunen har genom alla år stolt flaggat med den danske kungen Christian IV:s monogram.

Hans profil återfinns varje dag i Kristianstadsbladets logotype, skolor och hotell är uppkallade efter honom och i en nisch i fasaden till det gamla rådhuset står han själv och låter blicken spela över Stora Torg.

Men handen på hjärtat, när hälsade du på honom senast?
Då menar jag inte att du vinkade till Thorvaldsens staty, som för övrigt bara är en mindre kopia av den riktiga, utan att du verkligen hälsade på hos honom och familjen.

Det är inte så långt dit där han bor och du kan ta tåget så det blir utrymme för en stunds hygge i det gamla landet också.

Christian IV har ett stort rum i domkyrkan i Roskilde och det är bara att kliva på.

Han ligger i en svart kista med sirliga silverbeslag. En förfärlig massa änglar pryder kistans sidor, där två lejon med mansansikten håller upp det danska statsvapnet, eller om det kanske är kungens egen vapensköld. I kistan vilar de jordiska resterna av den, åtminstone i efterhand, folkkäre Christian IV, vår stads grundare.

Den är inte överdådig, men äger ändå en försiktig prakt.

Kistan står mitt i rummet framför en målning av Kristus, av konstnären Wilhelm Marstrand. Jesus håller upp handen till hälsning och en gulorange aura lyser om honom, där han står och välkomnar kungen till himmelriket.

En bit bakom kistan står originalstatyn av Berthel Thorvaldsen, den som kopierats till rådhuset vid Stora Torg. Originalet är betydligt större och ger mer tyngd och pondus åt kungen. Den ena handen vilar på värjan, den andra håller i hatten. Med de eleganta plymerna i hatten kan han lätt tas för en av Dumas tre musketörer. Eller är det mästerkatten i stövlar han liknar?

Jag har sagt det förr och säger det igen: han ser lite ledsen ut, eller i alla fall melankolisk, denne vår kung Christian, i Thorvaldsens tappning.

Så innebar heller inte hans rekordlånga regering att välståndet ökade hos den gemene dansken. Tvärtom. När Christian IV:s tid vid makten närmade sig sitt slut så översatte folket hans valspråk RFP till Riget Fattes Pengar. I verkligheten stod bokstäverna för Regna Firma Pietas (fromhet styrker rikena).

I Christian IV:s kapell i domkyrkan, uppfört omkring 1620 under ledning av Lorentz Steenwinckel (som inom parentes sagt samtidigt jobbade med att bygga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad), står ytterligare en rad kistor. Familjen är samlad. Där ligger hans första maka Anne Katerine av Brandenburg, deras förstfödde, den utvalde prinsen, kronprinsen Kristian, en fetlagd vällusting som söp ihjäl sig under en kurortsvistelse i Tyskland 1647, året innan hans far dog. Här ligger också sonen Fredrik III som höll sig nykter och var ärkebiskop i Bremen tills brorsan dött. Då insåg han att han kunde bli kung och lämnade prästbanan. Slutligen är också Fredriks maka, Sophie Amalie, på plats i familjekapellet. Fredrik III och Sophie Amalie fick bland annat en dotter, Ulrika Eleonora, som gifte sig med Karl XI och blev svensk drottning, och mor till Karl XII.

Christian IV var alltså morfars far till Karl XII, om du inte räknat ut det.

Konstprofessorn Wilhelm Marstrand står också för de andra målningarna i rummet. Det är bland annat den kända avbildningen av kungen där han stod i rök och damm under slaget vid Kolberger Heide, 1644. Ombord på fartyget Trefaldigheten träffas kungen av en svensk kula och mister synen på ena ögat. Det är en ståtlig hjältetavla och även om manskapet hurrar för kungen och fosterlandet så ser kungen själv betänksam ut.

Tanken slår mig och jag undrar om Christian IV hade depressioner.

Det finns ytterligare en målning av Marstrand i rummet. Där spelar kungen rollen som rättvis domare i ett förfalskningsmål.

Roskilde domkyrka har en lång historia och det var vikingahövdingen Harald Blåtand som först byggde kyrka på platsen. I en pelare i kyrksalen troddes kvarlevorna av Blåtand finnas, men det har visat sig att det är nys. Harald Blåtand fördes av allt att döma till Jomsburg i Polen när han var döende och begravdes där någonstans. I en annan pelare däremot finns kvarlevorna av en annan berömd skånsk viking – Sven Estridsen, den ende vikingakung jag hittat som fick sitt efternamn efter mor, och inte far.

Mitt i kyrkan ligger drottning Margrethe I. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och blev drottning över hela Norden – från Grönland till Finland till Jylland.

Hon var mycket intresserad av det svenska helgonet Birgitta och kanske är det därför som det också finns ett Heliga Birgittas kapell i kyrkan i Roskilde.

Under Margrethes gravkor har en del andra kistor stuvats in genom århundradena, bland annat ligger amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, begravd där. Han etablerade Danmarks handelsstation i Trankebar i Indien på Christian IV:s uppdrag, men det är som man brukar säga en annan historia.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark
Old swedes church, Wilmington, DE
Old swedes church, Wilmington, DE

I natt är det presidentval i USA. När Reagan besegrade Carter 1980 var jag i Delaware för att besöka den gamla svenskkyrkan i Wilmington, det som en gång var Fort Christina.
När nu Biden utmanar Trump tillbringar han valnatten i Wilmington, DE. Texten är hämtad ur min bok Lost Springs (2005) och försiktigt redigerad.


På väg i buss från Norfolk i Virginia över Chesapeake Bay Tunnel and Bridge, mot Maryland och Delaware, de riktigt gamla svenskbygderna, grunnar jag på en historia som farmor berättade från sin barndom.
Farmor Ester trodde livet igenom att hon var arvtagare till Springers miljoner.
Jag vet bättre men jag nändes aldrig berätta sanningen för henne.
Springerarvet var på 18 miljoner, eller åtminstone farmors andel, om jag minns henne rätt.
Tjugoettåringen Carl Christoffersson Springer kidnappades i London och fördes till Amerika som slavarbetare på tobaksplantagerna i Södern.
Carl Springer hamnade i Virginias tobaksdistrikt. I ett brev hem till sin mor skriver han i juni 1693 att livet på plantagen var hårt och hans ”herre” och ägare var en ful typ. Jobbet var strängast på vintern då han röjde mark för nya tobaks- och majsplanteringar som sedan skulle odlas upp under sommaren.
Springer var en plikttrogen, energisk och disciplinerad slav vilket innebar att han efter fem år lyckades arbeta sig ur sin ofrivilliga anställning. Med fribrev på fickan begav han sig till den nybildade svenska kolonien ”New Sweden” och Fort Christina, vid Delawareflodens mynning, en bit söder om Philadelphia.
Han hade av en händelse hört talas om den svenska besittningen, som grundades redan 1638.
När den förre slaven Carl Springer väl kom till Fort Christina blev han snart uppskattad. Inte bara för att han pratade både svenska och god engelska, kunde läsa och räkna som vilken studerad herreman som helst, utan inte minst för att han faktiskt ägde en postilla på svenska. Eftersom kolonin tillfälligt sinat på prästerskap fick han tills nya svartrockar rekvirerats från det gamla landet axla rollen som den lilla svenska församlingens herde, predikant och kyrkoskrivare.

Carl Springer blev en välsedd medborgare, om än kanske inte rik i ordets mest pekuniära betydelse. Han blev däremot en auktoritet, en ansvarsfull och betrodd ämbetsman.
Kolonins förste riktige kändis.
Allting har en ände och Carl Springers kom 1738 då han avled i en ålder av 80 år.
Det dröjde till omkring 1909 innan han började spöka på allvar hemma i Sverige.

Farmor Ester, som bara var en jänta på tre-fyra år, med långa flätor och stora blåa ögon, mindes så länge hon levde hur två allvarliga och välklädda män från Stockholm anlände till Marsvinsholms järnvägsstation och sökte upp hennes far, Johan Sjöstrand i Ensligheten.
De var advokater från Stockholm och de var ute för att finna de rätta arvingarna till det stora Springerarvet.
Jag föreställer mig att farmorsfar Johan rev sig håret och hur farmorsmor Elise nervöst flätade sina fingrar i köket när miljonerna kom på tal. Och hur Johan efter en övertygande föreläsning skrev på papperna och därmed gjorde anspråk på miljonarvet efter den före detta slaven. Det undanstoppade skrinet plockades fram och de fina herrarnas arvode på imponerande 200 riksdaler betalades ut.

Samma eftermiddag steg de på tåget i Marsvinsholm. I Ensligheten var det fest den kvällen.
Herrarna från Stockholm hördes aldrig mer av i den här delen av Skåne. Däremot fortsatte deras turné på andra håll i Sverige.

En annan sida av historien rullades upp för mig på svartvit mikrofilm i Delaware Historical Society i delstatens huvudstad Dover. Hur förslagna bedragare rest runt och lurat godtrogna småbönder på deras besparingar.
Historien poppade dessutom upp igen i Blekinge 1937. Då bildades till och med en förening för att tillvarata de svenska Springerättlingarnas intressen. Då konstaterades att det 1909 hade rört sig om 90 miljoner dollar. Nu kanske det var uppe i en miljard spekulerade den 54-årige torparen Johan Emanuel Karlsson i Stubbetorp i Lösens socken.
- Först ska jag friköpa mitt torp, filosoferade han i Blekinge Läns Tidning den 5 mars 1937.

En dåtida förtrupp till dagens internetbaserade bedrägeriförsök där änkorna till stormrika politiker och företagsledare i företrädesvis Afrika nu behöver hjälp med att flytta miljoners miljoner från spärrade konton. Givetvis mot en rejäl ersättning på bara det en mindre förmögenhet. Om de får tillgång till ett kontonummer, så...
Har vi hört det förr, eller?

Jag reste vidare till Wilmington i Delaware, där Carl Springer en gång verkat i den gamla svenska kyrkan. Jag anlände sent den novemberkväll då Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter i presidentvalet och Amerika under en natt vreds trekvarts varv högerut.
Eftersom gatorna runt hotellet hade slående likheter med de ruffiga miljöerna i TV-serien ”Hill Street Blues”, avvaktade jag nästa dags morgonljus för min kyrkliga exkursion.
Den första stenen till ”Holy Trinity Church” i Wilmington, eller som vi säger i Kristianstad, Heliga Trefaldighetskyrkan, lades lördagen den 28 maj 1698. Och den fjärde juli året därpå, 1699, hölls den första gudstjänsten i den nya kyrkan, som sedan dess kallats ”Old Swede’s Church”.
En skir höstdag 281 år senare stod jag i kyrkan och glodde.
Tillsammans med en förvirrad kyrkovaktmästare lyckades detektivarbetet, att, i en nisch i den södra ytterväggen, under en driva ljust gula höstlöv, två spretiga krattor och en skruttig gräsklippare, lokalisera gravstenen med inskriptionen – Carl Christofferson Springer.
Slaven som brutit mark för Virginias odlingar. En ofrivillig pionjär med hacka, spade, spett och röjsåg i den tidiga amerikanska tobaksindustrin, en seg och stark Marlboro Man, men också en ambitiös yngling som förvandlades till en lärd Gudsman med postilla och en god portion nedärvd Oxenstiernsk tjänstemannaiver i den tidiga svenska kolonin vid Delawarefloden.
Mannen som tvåhundra år efter sin död, på andra sidan jordklotet, tänt så mycket hopp om outsägliga rikedomar.

I över 80 år väntade farmor Ester på förmögenheten.
Nu tar det tjugo sekunder att skrapa bort förväntningarna på en trisslott.

Gravstenen över Carl Christofferson Springer.
Gravstenen över Carl Christofferson Springer.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa
Sam Sword.
Sam Sword.

Nyhetsrapporter om en jordbävning i Turkiet kom ikväll. Moder Jord har alltid varit nyckfull. I somras var det 25 år sedan Montserrat i Karibien drabbades av vulkanutbrott som förändrade livet på denna Karibiens smaragd. Jag besökte ön i mars. Reportaget har stått att läsa i tidningen Kvällsstunden.

En rökpelare stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. Svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, är påtaglig när man kommer nära.

- Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, en öbo som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.

Smeknamnet är också en blinkning till Irland då många av de tidiga vita kolonisatörerna på Montserrat var irländska katoliker som på 1600-talet flydde undan förföljelser på St Kitts & Nevis. När jag åker dit i början av mars närmar det sig St Patricks Day och strömmen av återvändare som kommer för att fira växer dag för dag. Det bor idag fler Montserratbor i London än på ön.

För 25 år sedan slog katastrofen till och förändrade livet för dem alla.

Den 18 juli 1995 vaknade vulkanen, fick sitt utbrott och fördrev både öbor och jetset. Än idag är nästan två tredjedelar av ön övergiven och delvis stängd för besökare. Den gamla huvudstaden Plymouth ligger under aska och övergivna hus kantar de vägar som är öppna.

Vulkanen hade vilat i mer än 300 år då utbrottet överraskande kom 1995. Ingen förutsåg katastrofen.

Det första utbrottet för 25 år sedan följdes av fler. Det största och allvarligaste två år senare. Det var den 25 juni 1997 som en serie explosioner skakade berget, kratern föll ihop, en tio kilometer hög askpelare reste sig och det heta flödet av pyroklastisk ånga och gaser svepte längs vulkanens sidor, tog nitton personers liv och skadade fem allvarligt.

Det nya utbrottet var inte helt överraskande, varningar hade utfärdats, men många människor hade valt att bo kvar i vulkanens skugga. De fanns ingen annanstans för dem att ta vägen, de hade jordbruk, kanske boskap, att ta hand om.

Sedan dess har berget varit aktivt. Mer än 12 000 invånare har lämnat sina hem. I dag bor kring 4 000 personer på ön.

Sam Sword var själv en av de som lämnade.

- Vi har brittiskt pass så många flyttade till England. Jag också och mina barn bor kvar i Europa, men jag ville tillbaka hit. Detta är mitt hem, säger han.

Hans riktiga hem på Montserrat, huset där han bodde före utbrottet, kan han emellertid inte återvända till. Inte för att bo. Inte än, men han hoppas att han någon gång ska kunna renovera det, lyfta det ur askan och flytta tillbaka.

I Sams mörkblå van rullar vi samtalande sakta söderut på de smala vägarna. Först kör vi upp mot vulkanobservatoriet, som ligger på en klipphylla en bit nordväst om vulkanen på Soufrière Hills.

Den här dagen är varningsnivån en etta. Lägsta graden. Men den innebär ändå att nästan två tredjedelar av ön är stängd för besökare och att vattnen alldeles utanför öns östra och sydvästra del bara är öppna dagtid för båttrafik. I dag är inte vägarna blockerade av polisspärrar, men alla vet hur långt och var man får köra. Ingen vet hur längre restriktionerna kommer att finnas kvar.

Vi kör fortsatt söderut mot Richmond Hill i sydväst, nästan rakt väster om vulkanen. Det är en höjd där man kan se ut över den forna huvudstaden Plymouth. Det var just här som askan och ångorna letade sig ned längs berget och begravde husen, ett efter ett.

Jag ser tak på tak i ett platt grågrönt landskap som skalats av på träd och större växtlighet.

Förutom den påtagliga svaveldoften, som jag tycker är hotfull men Sam tolkar som trygghet, är det en alldeles underbar dag i Karibien. Ljusblå himmel, svag vind och en temperatur kring 25 grader.

Vi står utanför entrén till Four Seasons Hotel. Det var kanske det största hotellet före katastrofen som slog av turistströmmen och förvandlade den vackra ön till ett spöklandskap.

Trots att hotellet låg i utkanten av askfältet ligger drivor av den grå vulkanaskan överallt. Mycket har hårdnat. I receptionen står en demolerad räknemaskin kvar på disken, liggaren är uppslagen. Kanske tillrättalagt för att skapa undergångsstämning för de katastrofturister som hittar hit. Men det känns inte så. Det känns bara tyst och övergivet. Sam och jag skrotar runt i det före detta hotellet en stund. Kikar in i sov- och badrum. Takfläktarna har smält, det står en sko i ett rum och på baksidan har växtligheten börjat frodas i askan som fyllt ut swimmingpoolen. Det är bara den kaklade ramen kring den före detta bassängen och den kromade stegen som leder ned i röran som avslöjar att här låg soldyrkande bikinibrudar och badshortsboys och sippade drinkar för inte så länge sedan.

Inte minst blev Montserrat populärt sedan Beatlesproducenten George Martin byggt sin AIR studio där. Han hade förälskat sig i ön och skaffat ett hus där. 1979 invigdes inspelningsstudion som under ett decennium drog den ena världsartisten efter den andre dit. Paul McCartney, Elton John, The Rolling Stones, Lou Reed, Eric Clapton… Listan kan göras lång.

Här fanns en avkopplande miljö i ett härligt klimat och långt från stress, storstäder och autografjagande stalkers. Det varade till 1989 då orkanen Hugo svepte in över ön och förstörde studiolokalerna. När sedan vulkanen vaknade fanns inte ork eller möjlighet att bygga upp verksamheten igen.

Vi kör uppför den smala backen för att se studion. En liten rovfågel, en kittyhawk, sparvfalk, sitter på en stolpe och glor nyfiket på oss.

Fastigheten är omgärdad av staket. Det sitter skyltar om att det av säkerhetsskäl är förbjudet att ta sig in på området. Byggnaderna är bara fallfärdiga ruiner. Jag stirrar på ännu en övergiven swimmingpool. Skillnaden är att den här är full av brungrönt vatten och att här vet jag att Mick Jagger, Elton John och Paul McCartney suttit vid poolkanten.

Den gård som familjen Martin bodde i och fortfarande äger, Olveston House, finns kvar. Den ligger i ett område som varken vulkan eller orkan förstört.

George Martin startade genom sin stiftelse en insamling för att hjälpa öborna efter katastroferna och pengarna användes till att bygga ett medborgarhus som flitigt används idag.

När vi lämnar studion säger Sam att han ska visa att vulkanutbrottet också haft några få och små fördelar för Montserrat. Vi åker mot Old Road Bay. Där låg tidigare en småbåtshamn. Den fylldes ut av aska, grus och sten från utbrottet och ön växte med flera hektar. Sam stiger ur bilen och pekar på den gamla kajen som sticker fram vid vägkanten.

På flera håll på ön finns stora grustag. Den gråsvarta sanden har blivit till guld. Den kan användas såväl som jordförbättringsmedel som vägunderlag. När jag några dagar senare åker taxi på grannön Antigua berättar chauffören Bob, som själv kommer från Montserrat, att den nya vägen anlagts med aska från Soufrières utbrott.

Sam stannar till vid en källa där en rännil vatten rinner fram alldeles vid vägen. Det är Runaway Ghaut. Han propsar på att jag ska dricka vattnet. Det är av utmärkt kvalitet och sägnen säger att den som dricker ur källan återvänder till Montserrat.

Över den gropiga Karibiska sjön tar jag färjan tillbaka till Antigua från Little Bay längst upp i nordväst och någon kilometer från den nya huvudstaden Brades. Detta är Montserrat så som hela ön varit. Grön och frodig med välbesökta restauranger och barer längs strandkanten. Pelikaner och fregattfåglar seglar förbi. Här känns vulkanen i söder avlägsen.
 

Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Läs hela inlägget »
Etiketter: montserrat karibien

Jag har många vänner som reser och en del som skriver om sina resor, tar fantastiska bilder, är fria från all kommersialism och rimligen ska ha en stor intresserad läsekrets. Det goda med internet är att läsekretsen inte kan bli för stor.

Hur många som helst kan ta del av bilder och berättelser. Ingen upplaga begränsar, ingen distributionsapparat tickar kostnader. Varken Ponyexpressen eller Postnord göre sig besvär.

Kanske är du en av dem? Tipsa mig gärna, om dig själv och din sida, eller någon vän eller okänd, svensk, dansk eller från den indiska deccan, så länkar jag gärna till sidan.

Mina egna tips den här gången är:
www.resormedv.se
aldmangallery.com

som båda administreras av Lars Aldman i Helsingborg som tillsammans med hustrun, äventyrerskan Veronica Rönnlund Aldman, har gjort en rad spännande resor de senaste åren. Från Galapagos till Kuba, från Flores till Zanzibar och mycket mer.
På sidan Resor med V finns berättelser om resandet och resmålen, bilder och ibland små filmer. Härlig inspiration för alla ressugna som nu under pandemin kanske måste hålla sig hemma. På Lars Aldman Gallery visar han en del av alla sina fina bilder.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

I år har Börje Berglund och jag gett ut Brokiga Blad ur Kristianstads historia. Boken går att beställa via e-post, eller direkt hos Börje på Näsbychaussén 10 i Kristianstad.

I en resa från A till Ö genom Kristianstads historia ger vi här ett smakprov. Det är bokstaven U - som i utvandrare!


Den 29 juni 1851 angjorde briggen Ambrosius Boston. Den nittonårige pågen Hans Mattsson (1832-1893) från Önnestad steg i land. Han hade genomskådat det militära etablissemanget vid Wendes Artilleriregemente i Kristianstad och förstått att det var en omöjlighet för en ”afkomling av bondeståndet” att göra karriär i den svenska militären. Alltför många unga adelsmän stod i vägen.

Han for, med mor och fars välsignelse, till Amerika.

Unge Hans slog sig ned på ett ställe i Minnesota som först blev Hans Mattssons Settlement men sedan Vasa. Han studerade juridik och när det amerikanska inbördeskriget bröt ut stod Mattsson på barrikaderna och samlade frivilliga till ett svensk-norskt kompani. Han avancerade till överste.

Så tog han plats i politiken, valdes till statssekreterare i Minnesota och var i allra högsta grad aktiv i immigrationen. Han engagerade sig också i den svenskamerikanska tidningsvärlden.

Det är inte sannolikt att Minnesota skulle ha blivit svenskstaten nummer ett utan Hans Mattsson från Önnestad.

När han reste till Sverige i slutet av 1860-talet värvade han stora skaror av emigranter, som följde honom tillbaka till Amerika. Han gjorde flera resor till Sverige som emigrantagent för järnvägsbolagen St.Paul and Pacific Railroad och Lake Superior and Mississippi Railroad. Bolagen hade fått enorma landområden av regeringen, nu behövde de sälja tomter – och fylla tågen med resenärer och frakter. Gårdar, samhällen och städer växte upp längs rälsen.

Hans Mattsson uppmärksammades på nationell nivå och utsågs till USA:s generalkonsul i Calcutta i Indien.

Livet ut behöll Mattsson sitt förakt mot den svenska överklassens manér och hävdade sin inställning att alla människor har lika värde, vilket han poängterar i sin bok Minnen, som gavs ut 1890:

”… vare sig hon är hindu, muhammedan, amerikanare eller svensk… och man får ej söka dygden endast bland de höga, de rika och i de vackra anletsdragen, ty lika mycket godt finnes bland de ringa och obemärkta.”

Bland andra bemärkta utvandrare från Kristianstadstrakten kan nämnas Rolf Hossinger som lärde sig flyga på Rinkabyfältet på 1950-talet, flyttade till Sydamerika och blev världsmästare i segelflyg och sedermera flyghjälte i Argentina.

En annan ovanlig Kristianstadsfödd utvandrare är Carl Fredrik Berghult, artilleriunderofficer som under ett år, 1818-1819, plötsligt fann sig vara tillförordnad guvernör för den svenska kolonin St Barthélemy i Västindien.
 

Läs hela inlägget »

Den här texten är hämtad ur boken Brokiga Blad ur Ystads historia som ges ut i månadsskiftet november-december 2020. En bok om Ystads historia från A till Ö. Utdraget är från bokstaven P - som i plundringen av Ystad 1678. Boken har illustrerats av konstnären Börje Berglund. Boken kan beställas redan nu. Skicka ett mail!


Likt Kartago skulle Ystad en gång förstöras. Det var den 4 juni 1678 och den danske sjöhjälten och amiralen Niels Juel hade fått ordern:

”… zu beordren, dass er Ydsted und da umbliegende contrée gätzlich ruiniere.”

Skåne var svenskt sedan 1658, men Sverige var inte på topp och danskarna fick för sig att de kunde ta tillbaka Skåne. Det skånska kriget bröt ut 1675 och de kommande fyra åren härjades skåningarna från båda sidor.

Niels Juel seglade med en armada på ett femtiotal skepp, över tvåtusen kanoner och 10 000 man från Kögebukten med kurs på Ystad. För att förstöra Ystad togs 600 man ut, sattes i båtar och roddes iland. De fick inga ransoner med sig, skulle röva vad de kunde komma åt och föra livsmedel, salt, säd, ammunition och vin till de danska skeppen.

I två dagar och en natt härjade danskarna på Ystad gator. Köpmännens magasin tömdes i segeryra, högmod och brännvin gjorde sitt till. Kvinnor och flickor våldtogs och de enda danska soldater som dog stacks ned i kamp om bästa bytet.

Bryggan i hamnen blev lågornas rov, men i övrigt undgick Ystad att brännas ned.

Snapphanar vågade sig in i staden när danskarna kom och deltog med liv och lust i plundringen. Den mest kände av dem alla var Lille Mats från Hoby. I Ystad var Lille Mats på plats i juni 1678. Han hotade skjuta borgmästaren Sivert Kofoed och jagade ut honom på gatan ”paa sine löse Töfler”, för att kunna förse sig med vad som fanns i huset.

Det var lättare bli svensk i Ystad efter junidagarna 1678.

Året efter när kriget närmade sig sitt slut hade krigskommissarien Sven Erlandsson som kallades Banketröja för att han som grym inspektor hos Königsmarck på Herrevadskloster fann nöje i att misshandla de bönder han kom i närheten av.

Sadisten Banketröja blev en lyckosam prisjägare i snapphanekrigets slutfas. Åtskilliga friskyttar och rövare fick i honom sin baneman.

Vid Sövde Mölla mötte Erlandsson Lille Mats i ett stort band snapphanar. När Lille Mats häst var skjuten försökte han springa undan, hanns upp och sköts i benen av svenskarna. Mats visste vad som väntade om han gav sig; pålning genom rumpan ut i näsan, alla benen krossade och uppspikad som varningsskylt, så han fortsatte slåss stående på knäna. Han sköts till döds och begravdes av sina kamrater. Det räckte inte för Sven Erlandsson Banketröja. Han grävde upp liket, förde det till Åhus och hängde upp kroppen.

Artur Lundkvist skriver i Snapphanens liv och död:

”De hängdas hår och skägg fortfar att växa och fladdra allt vildare omkring dem, munnarna öppnas alltmer som om de skrek utan att det hörs, blir till gapande svarta hål med den blåsvarta tungan mitt i, ögonen hackas ut av fåglar och stirrar med tomma röda hålor.”

Sven Erlandsson tros vara född som borgmästarson i Vadstena, men ligger begravd i Balkåkra kyrkoruin, adlad Ehrenflycht.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Arkiv

Länkar

Etiketter