2021 > 11

Monumentet över Karl XII vid Halden. De små stenarna i gräset är olika platser där kungen eventuellt stod när han dödades.

Det står en minnessten några hundra meter sydost om Fredriksstens fästning, i Halden. Det var ungefär där som Karl XII sköts ihjäl under belägringen av den norska borgen.

Det finns också ett antal småstenar utplacerade framför den stora stenen. Det är alternativa platser kungen kan ha befunnit sig på då han föll. Genom åren har platsen flyttats några meter hit och dit.

Frans G Bengtsson skriver om ögonblicket på kvällen den 30 november 1718:

"Kulan kom från vänster och passerade rakt genom hans huvud från tinning till tinning; huvudet sjönk ned, och döden var ögonblicklig. Kaulbars slog Carlberg på axeln och sade: Herre Jesus, kungen är skjuten. Carlberg sprang bort till general Schwerin, som stod ett stycke till höger, och sade vad som hänt. Schwerins svar blev: Herre Jesus! - och man kan förmoda att detta utrop ganska många gånger blev använt denna natt i hären kring Fredrikshall, efter hand som budet spred sig.

Sicre kom till platsen; den döde lades på en bår, överhöljd av tvenne kappor. En första ögonblickets allmänna instinkt bjöd att det inträffade skulle hållas hemligt; som hjälp därvid satte Sicre "sin vita peruk" på den dödes huvud. Och Maigret sade, galliskt och träffande (men inte nödvändigtvis med någon biton av vare sig cynism eller lättsinne):
La piece est finie; allons souper! Tolv soldater buro bort den döde ur löpgraven."

Denne André Sicre var en fransman som kom i svensk tjänst under Karl XII:s tids i Bender och nu var överadjutant och handsekreterare hos Fredrik av Hessen. Han dök upp på platsen av oklar anledning alldeles efter dådet. Frans G Bengtsson säger också att Sicre var den som först misstänktes för mord på kungen. Något han vid olika tillfällen såväl erkände som förnekade.

Nämnde Maigret hette Philippe (inte Jules) och var belägringens tekniske ledare, en fransk fortifikationsofficer.

Med orden: Föreställningen är över, låt oss äta middag, kunde ett nytt Sverige börja byggas efter år av vanstyre och (krigs)vansinne.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge, sverige
Ungefär vad jag såg av Barbados. Februari 2020.

I morgon, den 30 november, är det 55 år sedan Barbados blev en självständig nation. Nu vänder man slutligen, efter alla dessa år, också ryggen åt Drottningen och utropar sig till republik. Barbados kvarstår dock i Brittiska samväldet.

När vi skryter om vår första kvinnliga statsminister - jodå, det uppmärksammades av Barbados Today - så får Barbados en kvinna, Dame Sandra Mason, som sin första president. En kvinnlig premiärminister har man sedan tidigare. Hon heter Mia Mottley.

Att just Barbados väljer att bryta sina nästan 400 år gamla band med den brittiska kronan är överraskande för många. Barbados har i långeliga tider kallats för Little England och på något sätt varit ordningsman i klassen bland de karibiska före detta kolonierna. Så har Barbados i princip sedan upptäckten heller inte haft någon annan herre än lajmjosarna.

Västindienexperten Hubbe Hubertsson skriver i en av sina böcker om Barbados att huvudstaden Bridgetown är så engelsk att de till och med hade en staty över Lord Nelson före han placerades på Trafalgar Square i London.

Nu är den dock sedan en tid nedmonterad i kölvattnet av BLM-rörelsen.

På grannön St Lucia har tilltaget att göra sig fri från Elizabeth II och hennes familj fått förre premiärministern Kenny Anthony att önska samma sorts karibiska brexit för sin egen ö.

Mina egna erfarenheter av Barbados inskränker sig till ett flygplansbyte i Bridgetown på väg från Grenada till St Maarten. Vilket inom parentes krävde ytterligare byten och/eller stopp på Antigua och St Kitts.

Prinsen av Wales, Charles, är på plats och firar med Barbados. Mycket calypsogung lär det bli i natt under födslovärkarna för den nya republiken. Grattis säger jag.

Ungefär vid midnatt svensk tid kan det vara läge att kolla upp lokala Barbadoskanaler för att följa firandet. Till exempel via CBC TV 8.

Läs hela inlägget »
Etiketter: barbados, karibien
Råkurr på klippkanten. I norska Kashmir...

Jag såg Mission Impossible: Fallout i går kväll. Tom Cruise springer genom Paris,hoppar mellan hustaken,  flyger helikopter i Kashmir och avslutar med ett slagsmål längst ut på Preikestolen i Norge, fast man låtsas vara i Kashmir. 

I en kommande artikel skriver jag om detta:


I en trailer för filmen Mission Impossible Fallout, som hade premiär sommaren 2018 hänger skådespelaren Tom Cruise över klippan med ett krampaktigt grepp om kanten. Dock valde filmbolaget att i filmen placera den norska turistattraktionen i Indien (!). Trots att de amerikanska filmmakarna fått drygt 6 miljoner kronor i filmstöd av det norska filminstitutets fond för att promota norsk kultur, historia och natur.

- Alla vet ändå att det är i Norge, säger Visit Norways Elisabeth Saupstad i Stavanger till tidningen Dagbladet.

Det sägs också att den storslagna naturen kring Lysefjorden har inspirerat producenterna av de storsäljande animerade Frostfilmerna med Anna och Elsa.

Den enda norska anknytningen i filmen är, vilket torde reta Visit Norway ännu mer, att superskurken som vill förgöra världen är en galen norsk vetenskapsman! Så kan man också tacka för miljonerna. och promota norsk kultur...

Betydligt lugnare då jag var där i september.
Läs hela inlägget »
Etiketter: norge, indien

I morgon, söndag 28 november, är det julskyltning i Ystad. Då blir det julmarknad på Klostret kl 13-18. Jag finns där och säljer böcker. Bland annat Brokiga Blad ur Ystads historia där storyn om klostret finns med. Du kan läsa den i gårdagens inlägg här i bloggen.
Men här kommer nu en mer fullständig berätelse om Broder Willehads äventyr från fördrivningen ur Ystad till galgen i Brielle i Nederländerna. Tidigare publicerad i bland annat Ystads Allehanda. Varsågod - lite lördagsläsning.

I staden Brielle i Nederländerna firas dagen då upproret mot spanjorerna inleddes - OCH broder Willehad från Ystad fick plikta med livet. I staden Brielle i Nederländerna firas dagen då upproret mot spanjorerna inleddes - OCH broder Willehad från Ystad fick plikta med livet.

I mars 2021 förbereder sig staden Brielle i den nederländska provinsen Syd-Holland på att än en gång fira inledningen av frihetskriget mot den spanska överhögheten. Det började här den 1 april 1572.

I butikerna längs gågatan hänger rödvitblå flaggor som minner om rebellerna som lade grunden till det moderna Nederländerna. Staden skämtar om att man inte håller 1,5 meters coronaavstånd till varandra i Brielle. Man håller 1,572 meter.

Men det finns en tragisk baksida till firandets eufori.

Det här är berättelsen om franciskanermunken Willehad som tre månader efter befrielsen hängdes i Brielle och blev Ystads första och hittills enda helgon.

En marsdag 1532 bankade borgarna i östdanska Ystad på franciskanerklostrets portar. Det var dags att ge sig iväg.
Brytningen med påveväldet rullade fram över norra Europa.

Danmarks kung Fredrik I var tidigt lutheran då han bytte trosinriktning och tog emot nattvarden som protestant redan 1526.

Det var hotfulla ord och högt tonläge i Ystad. Borgarna påstod sig ha kungens underskrift på att klostret skulle överlämnas till stadens styrande. Tre gråbröder lär ha dött i tumultet.

De andra spreds över Europa. En av dem, Willehad, född kring 1480 i Holstein, i dåvarande Danmark var dömd att hela livet fly för sin tro.

Kristian II hade redan tidigare stängt klostret i Flensburg och gråbröderna hade fått packa sig iväg. Willehad lämnade hembygden och hamnade i Ystad. Där gick det som det gick, men han kom undan med blotta förskräckelsen och sökte sig till England där emellertid kungen Henrik VIII utropade sig till ledare för kyrkan och slog igen klostren. Willehad for norrut till Skottland 1560 bara för att uppleva kalvinismens intåg.

På nytt landsförvisad trodde han sig slutligen ha funnit en fristad i franciskanerklostret i Gorkum i Nederländerna. Han var 78 år gammal, lång och mager med en intensiv blick, enligt Willem van Est, som tillhörde vännerna och beskrev honom i ett senare bokverk om martyrerna i Gorkum.

Nederländerna var den här tiden känt för religionsfrihet och tolerans. Var och en fick fritt utöva sin tro, även om de båda sidorna – papister och kalvinister, ibland gick över gränsen i sitt hat gentemot sina trosmotståndare och spänningarna ökade även här.

Landet tillhörde Spanien och prinsen av Oranien, Willem den tyste, var spanske kungen Filip II:s kuvade ståthållare. Missnöjet pyrde och blossade upp sedan de protestantiska församlingarna överlämnat en böneskrift om inkvisitionens avskaffande.

En bakbunden och maktlös Willem av Oranien kunde bara avslå borgarnas begäran. Den nye påven i Rom, Pius V, hade en bakgrund som inkvisitionens generalkommissarie och var känd för sin skoningslösa kamp mot alla kättare.

Hatet mellan protestanter och katoliker ökade i Nederländerna samtidigt som missnöjet med den spanska överhögheten växte. Kalvinistiska adelsmän planerade för en politisk och religiös nyordning. I ett land så dominerat av havet var det inte så konstigt att en havets gerilla uppstod. De kallades Watergeuzen på holländska, vilket torde kunna översättas till Havstiggarna.

Den 1 april 1572 överraskades och intogs staden Brielle i provinsen Syd-Holland i en attack från havet. 25 fartyg med 600 man kom seglande från England. Frihetskriget mellan den spanska kronan och Nederländerna hade börjat. Det varade i 80 år.

Ansträngningen att inta Brielle var inte stor då staden var oförsvarad. Den spanska garnisonen befann sig på uppdrag i Utrecht. Den politiska och symboliska betydelsen av befrielsen var däremot enorm.

Anförda av sin ledare, lorden av Lumey, William van der Marck, känd för sin hänsynslöshet, fortsatte segertåget och den ena efter den andra av städerna i sydligaste Nederländerna föll i hans händer. Först Vlissingen, sen Dordrecht och i juni nådde han segerrusig fram till Gorkum.

Väl där togs elva franciskanermunkar, däribland Willehad som nu blivit drygt 90 år gammal, tillfånga på klostret i Gorkum. Det gjorde också tre vanliga präster, en augustiner och när dominikanermunken Johannes från Köln kom för att ge dem det heliga sakramentet slogs också han i bojor.

Kort därefter fångades två premonstratenser in och självmant anslöt sig en lokal präst vid namn Andrew Wouters.

Denne var känd som kvinnokarl och pappa till flera barn på bygden.

- Otuktsman har jag kanske varit men kättare blir jag aldrig. Jag väljer döden tillsammans med de andra, sade Wouters och vägrade avsäga sig sin katolska tro.

Trots att van der Marck gjorde sitt yttersta för att plåga och tortera männen kunde han inte få dem att varken lämna påven eller avslöja om och i så fall var de hade sina skatter gömda.

Särskilt broder Willehad utsattes för allvarliga kränkningar. Han var äldst i gruppen och fick ta emot mycket smälek. Man låtsades bland annat knäfalla för att bikta sig och sedan ösa ur sig otidigheter och grovheter, samtidigt som de slog och misshandlade honom.

Willehad svarade på alla skymfer:
- Deo gratia. Tack Gud.

När en av plågoandarna frågade honom vad han tyckte om dennes bikt svarade Willehad:

- Ick zal God voer je bidden. Jag ska bedja för dig hos Gud.

De nitton fångarna föstes samman och fördes från Gorkum till Brielle för rättegång. Längs vägen visades de upp för pengar och folk fick möjligheten att själva kasta ett och annat glåpord åt dem. Eller en sten.

I Brielle fick fångarna en sista chans att avsvära sig påven och de heliga sakramenten. Då skulle de släppas fria. Prins Willem av Oranien skrev till van der Marck att han ville att de skulle benådas oavsett, men lorden ansåg inte att Willem den tyste hade med detta att göra.

Natten mellan den 8:e och 9:e juli fördes fångarna till avrättningsplatsen i en torvlada en bit utanför vallgraven runt Brielle. Där hängde repen med sina rännsnaror färdiga när fångarna kom. De fick marschera hopbundna två och två runt galgarna samtidigt som de sjöng psalmer och lovsånger.

Den förste som hängdes var Willehad från Ystad.

Dagen efter skars kropparna ned, slogs sönder och samman, och vräktes ned i en gemensam grop. 1867 lät påven Pius IX helgonförklara de 19 martyrerna från Gorkum och Willehad blev Sankt Willehadus, Ystads enda helgon. Kvarlevorna av dem finns idag i Sankt Nikolaikyrkan i Bryssel.

Årligen högtidlighålles den 9 juli i Brielle då pilgrimer kommer till kyrkan som 1932 byggdes invid den ursprungliga galgplatsen för att minnas den förfärliga historien. Således bara tre månader efter att stadsborna viftat klart med rebellernas flaggor.

Det är en stor kyrka i röd tegel och bakom ligger en grå bunkerliknande byggnad, eller bara en mur, som inhägnar och omgärdar den heliga plats där torvladan stod.

När borgarna i Ystad vräkt franciskanerna från klostret gjorde man först om byggnaden till hospital. Sedan var det både spannmålsmagasin och bränneri innan det fick förfalla. Några år in på 1900-talet räddades klostret undan politikernas rivningsbeslut genom en donation av Clara Lachmann.

Jämte Vadstena är klostret i Ystad det bäst bevarade medeltida klostret i Sverige.

Gorkum heter på holländska Gorinchem. Det låter helt annorlunda, ett faktum som gjorde att den tyska ockupationsarmén gick vilse då de skulle inta staden under andra världskriget.

Broder Willehad i skådespelaren Bror Tommy Borgströms tappning när han fördrives ur klostret i Ystad. (Bild: Mark Hanlon, YA)
Broder Willehad i skådespelaren Bror Tommy Borgströms tappning när han fördrives ur klostret i Ystad. (Bild: Mark Hanlon, YA)
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, sverige

På söndag, den 28 november, är det julmarknad på Klostret i Ystad. Jag finns på plats och säljer mina böcker, plus några nyutkomna ur Bokpro förlags utgivning, som boken om Peps och helt nya Skånska luffare.

Julmarknad söndag 28 november kl 13-18, klostret, Ystad.

Så här skrev jag om gråbröderna i Brokiga Blad ur Ystads Historia som du naturlitvis kan köpa på marknaden till ett bra pris. Konstnären Börje Berglund står för de fina illustrationerna.


Borgarna gjorde klostret till bränneri

Den 9 juli 1572 samlade en lynchmobb av kalvinister ihop 19 präster och munkar i staden Gorkum i Nederländerna. De hängdes i grannstaden Brielle. En av dem var 92-årige franciskanermunken Willehad från Ystad. Han blev därmed stadens första helgon.

Broder Willehad redan fått fly en gång, när Ystadborna fyrtio år tidigare med danske kungens medgivande tog över klostret och körde iväg munkarna. Tre bröder lär ha dött i det tumultet.

Reformationen som följde på Martin Luthers brytning med påven i början av 1500-talet sände chockvågor över det katolska Europa. Först gjordes det övergivna klostret om till hospital för besuttna borgare, sen blev det bränneri och slutligen spannmålsmagasin innan det förföll. Clara Lachmann, änka efter sockerkungen Jacob Lachmann, gick några år in på 1900-talet in med en donation som gjorde att klosterbyggnaderna kunde räddas då politikerna redan beslutat om rivning.

Tack vare henne kan Ystad idag ståta med landets bäst bevarade medeltida klosteranläggning. Jämte Vadstena.

Det var redan 1267 (eller 1259 som historikern Sven Rosborn föreslår) som riddar Holmger och hans hustru Katarina stiftade klostret, upplät marken och blev dess första beskyddare. På en bräda i klostret annonserade riddarparet:

”… gåva till heder för den helige Nicolaus, biskop och bekännare, och den heliga Katarina, jungfru och martyr, de heliga bekännarna Franciskus och Dominicus.”

Franciskanermunkar i den helige italienaren Franciskus av Assisis anda tog klostret i besittning. De kallades gråbröder för sin enkla utstyrsel. En grå kaftan och ett vitt rep med tre knutar runt midjan. Så traskade de kring i trakten och tiggde för sitt uppehälle. Ett liv i fattigdom, kyskhet och lydnad.

Frågan är om inte det där med fattigdom ändå var det kämpigaste. Under 13- och 1400-talen växte klostret, kyrkan byggdes till och den fick till och med klocktorn trots att det inte var okej hos franciskanerordens högsta ledning. Kring 1500-talets början byggdes klostrets olika delar samman till en hel anläggning.

Stormän kom och gick hos bröderna. Donationer lämnades. Tiggeriet förekom på torget, i hamnen eller vid husdörren hos borgarna. Munkarnas vattenmölla i Vassaån, vid nuvarande klosterdammen, gick för fullt, hästarna betade på ängarna utanför stan, sillatunnorna packades i källaren och byggkassan växte. Det var inte så dumt att vara tiggarmunk trots allt. Tills Luthers idéer splittrade kyrkan och religionen som var en stor del av politiken satte känslorna i svang. Populismen bredde ut sig, munkarna anklagades för att ”fattigdomslöftet har gjort tiggarmunkarna så rika att de kan bygga kloster, kostbarare än någon herrgård och fulla av dyrbara klenoder”.

Borgmästaren Hans Hjort i Ystad ledde stormningen den 24 mars 1532 som drev ut munkarna och skulle göra klostret till hela stadens och dess omgivningars angelägenhet. Inte bara franciskanernas.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Gudrid i TV-filmen om Vinland heter Krístin Ísold Jóhannesdóttir.

Det finns ju en uppsjö vikingafilmer på SVTplay upptäcker jag när jag kollar närmare.
Och det finns de som är betydligt mer innehållsrika och engagerande än den jag såg i går kväll. Till exempel historien om Gudrid den vittfarna. Hon  korsade Nordatlanten åtta gånger, födde den första kända européen i Nordamerika, Snorre, och avslutade på ålderns höst med att pilgrimsvandra till Rom.

Det är samma speaker som i gårdagens film, Bo Ericsson. Han gör det bra. Den här gången finns det mer innehåll, mer story, i programmet.

Det beror säkert (säkert?) inte bara på att det hampade sig så att jag satt in på hummermiddag i Halifax, Nova Scotia, hemma hos Birgitta Wallace och hennes make Rob (båda arkologer och Birgitta Wallace är den som vet mest om Vinland) samtidigt med filmteamet för några år sedan. Jag hade till och med Gudrid, eller Krístin Ísold Jóhannesdóttir som hon heter, till bordet.

Birgitta Wallace är en av de som intervjuas om Leif Erikssons Vinland i programmet. Det här avsnittet heter Vikingatidens stora äventyrare. Det är roligt att man lyfter fram en kvinna i en annars så mansdominerad värld. Bärsärkinslagen är dessutom nedtonade.

Birgitta Wallace kommer ursprungligen från Vingåker även om hon bott många år i Nordamerika.
Nu släpper jag nog vikingarna för ett tag. 

På hummermiddag hos Rob & Birgitta i Halifax. En modern Gudrid längst till höger.
Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada
Rollon i SVT2 i går. Bilden ljuger. Avsnittet var snyggt gjort men tappat på all form av storytelling.

Det första avsnittet av vikingaserien i SVT2 visades i går. Det hette Vikingarnas arv. Mycket mer information går inte att hitta i den korta informationen på SVTplays sida. Ingenting om vem som gjort den eller något sånt. 

Gårdagens avsnitt handlade om tiden då vikingarna etablerade sig som rövare, plundrare och handelsmän. Från anfallet mot Lindisfarne och fram till dcss att Rollo fått Normandie i förläning.

En fransyska vid universitetet i Århus, en engelsman som jag inte minns vad han representerade och en svensk museikvinna i Kalmar kommenterade och förklarade skeendena som högeligen dramatiserades med skådespeleri och tidstrogna miljöer som kostat pengar.

Ändå blev det hela tämligen ointressant. 

Jag saknade den goda berättelsen. Det fanns bara ett malande prat om hur det var på vikingatiden. Det fanns inga poänger i stil med den jag berättade igår om hur Rollos mannar kastade omkull Karl den enfaldige i kyrkan i St Clair-sur-Epte. De våldsamma fictioninslagen med härjande identitetslösa bärsärkar gav kontrast till det rätt torra berättandet och kommenterandet, men de kändes bara som avkönade sekvenser av genrebilder ("vikingarna på bilden har ingenting med historien att göra").

Vikingahistorien vimlar av profiler, öden och äventyr, fejder och släktskap, och det gäller bara att plocka fram storytellinggenen så fångar man läsaren/lyssnaren/tittaren.

Inte konstigt att man somnade i skolan ibland, tänker jag och blir ungefär lika upphetsad av att Harald Hårfagers Norge förlorar mot Nederländerna i VM-kvalet på en annan kanal strax därefter.

Rollon i katedralen i Rouen. Nordmannen som grundlade Normandie.
Läs hela inlägget »
Ja, jag säger ingenting... Ja, jag säger ingenting...

SVT:s kulturnyheterna toppar med ett inslag om hur Storbritannien vägrar lämna tillbaka ovärderlig konst som stulits från Grekland. Vackert så.

Men inte ett ord om de enorma skatter som Gustav II Adolf respektive Karl X Gustav roffade åt sig i Polen under 1600-talet. I staden Braniewo snodde man tusentals böcker, hela jesuitbiblioteket, som kom att bilda grund för universitetsbiblioteket i Uppsala som då inte var något att skryta om.

I Polen kallas den här tiden för den svenska syndafloden och allt som gick att stjäla stals. Allt annat förstördes. Polska historiker säger att landet brandskattades på såväl folk som rikedomar på ett sätt som inte ens upplevdes under det andra världskriget.

År 2012 uppskattade polska myndigheter det till att landet bestals på värden för fyra miljarder zloty. Tillsammans med ryssarna brände och förstörde svenskarna 188 städer, 81 slott och 136 kyrkor.

Det kommer att ta hundratals år innan de polska småtjyvar som opererar på den svenska landsbygden utjämnat matchen... 

Läs hela inlägget »
Etiketter: polen
Ett färgsprakande ljusspel om de förfärliga vikingarna på fasaden till katedralen i Rouen.

I kväll på SVT2 startar en tre delar lång serie om vikingarna. Kvällens avsnitt ska handla om hur vikingarna seglade uppför Seine, belägrade Paris och grundlade Normandie.

Spännande.

Vikingarna kunde ju ta sig ända upp till Paris med långskeppen genom att utnyttja bland annat tidvattenströmmarna och få en skjuts upp i floden.

Jag undrar om överenskommelsen mellan vikingarnas Rollon och frankiske kungen Karl den enfaldige och som gav nordmännen Normandie i utbyte mot att försvara Rouen och landet där innanför för andra utombys plundrande och härjande i framtiden, är med. Rollon skulle dessutom döpas. Det skedde i kyrkan i St Clair-sur-Epte år 911 och i kyrkan lär det fortfarande finnas en linje som skär genom byggnaden. Kyrkan var låst då jag var där. På ena sidan stod Rollon och hans hedniska mannar, på den andra Karl den enfaldiges kristna följe. När Karl ville att Rollon skulle kyssa kungens fötter som slutkläm på avtalet möttes han av ett rungande skratt. Rollon skickade fram en av sina män som böjde sig ned, tog tag i kungen fötter och hivade honom baklänges.

Normandie var grundat.

Alldeles i närheten av St Clair-sur-Epte ligger för övrigt målarens trädgård, Claude Monets turistspektakel till park. Hur många har inte varit där utan att ha en aning om det som hände i den gamla kyrkan några kilometer bort...  

SVT2 kl 20oo eller SVTplay när du vill.
Jag har skrivit tidigare i bloggen om Rollon, Normandie och Karl den enfaldige. Claes Brunius har skrivit en hel bok som heter Nordens fransmän..

Svart på vitt, eller rättare vitt på grönt, att här föddes Normandie.
Läs hela inlägget »
Etiketter: frankrike
Bilden är från Cádiz. Inte i närheten av varken Sevilla eller rio Guadalquivir.

I oktober 844 seglade vikingarna uppför Guadalquivir och erövrade Sevilla. Det kan man hålla i minnet inför kvällens match på Spanien. Å andra sidan höll man staden bara en dryg månad innan man fick ge sig iväg därifrån.

Vilka vikingarna var som kom är oklart. Åke Ohlmarks tror att det handlar om vikingar som utgick från Dublin på Irland som erövrats och besatts fem år tidigare.

Men morerna i Sevilla var tuffare än många andra som fick besök av vildarne från norr. Åke Ohlmarks i Vikingatågen och runstenarna:

"...de objudna gästerna som trivdes endast alltför väl i det rika landet och plundrade, skövlade och massakrerade stad efter stad. Det kom till flera slag och i ett av dem ska vikingarna på en enda dag ha förlorat sextontusen man. Till sist fick de nog och drog sig tillbaka, ehuru de på resan hem till Noirmoutier passade på att ge det hårt prövade Lissabon ännu ett tjuvnyp."

Förlorade sextontusen man!
Det ger en uppfattning om hur kolossalt stora vikingarnas följen var då de drog på härnad. Den illa tilltygade flottan räknade ändå 54 segel när den fortsatte söderut. Ohlmarks igen:

"...havet såg ut som om det varit uppfyllt av stora mörkröda fåglar. Det var seglen som liknade fågelvingar."

Själv har jag aldrig varit närmre Sevilla än Jérez de la Frontera. Vilket är gott nog. I mitt kollektiv i Lüneburg bodde Eduardo från Sevilla. Han höll på Real Betis. 

Jag tippar 1-0 till Sverige.

Fotnot: Vikingarna hade sedan ungefär år 820 ett vinterläger vid Noirmoutier i floden Loires mynning, enligt samme Ohlmarks, vars utsagor dock under senare år alltmer ifrågasatts.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Att köpa en bok till någon i julklapp är att skänka bort en upplevelse som i de flesta fall varar betydligt längre än ett spabesök eller en konsert. Läsaren får möjlighet lära känna en ny värld, eller förklaringar till den hen redan omfamnar. Underhållning, bildning, aha-upplevelser.
Samtidigt stärker läsandet språket och utvecklar fantasin. Det är dags att stå upp för läsandet.

Vad väntar du på?
Köp en bok till någon i julklapp. Har du tur får du själv en. Köp hos Bokus eller direkt från författaren, då kan du få boken signerad eller dedikerad till vem du vill.

Om mina böcker kan du läsa under fliken Böcker.
Följande har jag på lager till julklappspriser:

För 182 SEK (120 + frakt 62)
Den falske ingenjören         
Till fots genom Europa          
GUYANA - rapport från ett falnande eldorado   

För 229 SEK (150 + frakt 79)
Brokiga Blad ur Kristianstads historia
Brokiga Blad ur Ystads historia                
Skånes Historia från Ale stenar till Öresundsbron  

Jag har ströex även av andra titlar. Fråga gärna. Mailadress i högerspalten.
Det går att skicka flera böcker i en påse och jag tar bara ut fraktkostnad för en
påse.
 

Beställ före den 10 december och jag stoppar med min debutdeckare från 2003 Ljuva September utan kostnad.

Passa på.

Om Ljuva September skrev Liselott Olaisen i deckartidskriften Jury:


"Tells debut som deckarförfattare är underhållande på många sätt. Humor blandas med djupaste allvar, personerna är vältecknade och originella. Dråpliga händelser blandas med ond bråd död och spänningen hålls vid liv trots att skrattet alltid finns nära. Bland de riktiga pärlorna i boken är beskrivningarna av bipersonerna och händelserna som pågår lite i periferin. Här skapas levande människor som ofta har udda och ibland ytterst originella inslag. Språket är rappt och drivet och det är med stigande fascination man snabbt vänder blad...Måtte det snart komma en uppföljare!"

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Jag läser i SvD att förre riksdagsmannen Jörn Svensson, en av våra sista kommunister, har avlidit.
Jörn Svensson var alltid intressant att möta. Han hade ett stort engagemang och en utvecklad retorik. Sista gången jag såg honom är många år sedan och det snabba mötet har jag skrivit om tidigare i bloggen i krönikan om sista bricklunchen på Domusrestaurangen i Kristianstad.

Du kan läsa krönikan Sorgemusik över bricklunchen här.

Jag minns hur fotografen Peter Åklundh och jag sågade huvudet av honom efter en sommarintervju för Kristianstadsbladet på Nymölla ängar, alldeles vid huset där han sommarbodde med hustrun Margareta Winberg.

Vi pratade politik och litteratur, dryftade hans intresse för vildkaniner, björnbär; han introducerade mig för Buddenbrocks och Vargas Llosa, saknade gamla tiders fosterländska högermän och beklagade ofriheten i den politiska strukturen i östländerna. Intervjun gjordes 1985.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

När nu Zlatan och hans vänner ikväll ställer upp för att krossa Georgien i VM-kvalet i Batumi så hoppas jag att de också får en möjlighet att se sig om i denna fina stad.

Kapten Mike och jag var i Batumi 2016. I "Läsa, resa, dö" skrev jag om Batumi:
 

"Batumi är Bakus bohemiske lillebror. Lite vildare, lite skitigare och mycket charmigare. Efter veckans bästa kebab från ett hål i väggen i de turkiska kvarteren sjunker jag ned i stolen, nickar åt barberaren i Batumi som steriliserar rakkniven med sin cigarettändare, lutar mig bakåt, blundar och känner det skarpa stålet snabbt snitta av veckans skäggstubb.
Resten av den ljumma kvällen vid Svarta Havets strand tillbringar jag med plåsterlapp på hakan."

 

Läsa, resa, dö kan du köpa hos Bokus eller de andra nätbokhandlarna. Boken består av 85 reportage och reflektioner från världens vimmel. 
Hej Sverige! Mitt tips 3-0 till oss.

Batumi by the Sea. Batumi ligger vid Svarta Havet, alldeles vid den turkiska gränsen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien
Odessa augusti 2016.

Jag läser i Farliga färder och roliga, journalistiska ströftåg, del III Ryssland, av Ida Bäckmann. Jag läser för att få perspektiv på mitt eget resande och har korsat Ida Bäckmanns spår på så skilda platser som Misionesprovinsen i Argentina, Baku i Azerbajdzjan, Bender i Transnistrien och Odessa i Ukraina. Texten är tänkt i kommande bok med resereportage. Beräknad utgivning hösten 2022.

Söker du på Ida Bäckmann på mina sidor (se spalten till höger för sökmotor) får du fler träffar.


Ida Bäckmann, småskollärarinnan från Åmål som i efterhand blivit mest känd för att hon försökte gifta sig med den sjuke Gustaf Fröding, reste under några år runt i världen på farliga och roliga irrfärder. Hon var i Ryssland och for till Odessa dit hon anlände i juli 1905 bara fem dagar efter myteriet på Potemkin. Det var fortfarande en stad i uppror. Hon hade varnats redan i Moskva där hon befann sig när budet om oroligheterna i Odessa nådde dit. På gatan blev hon omedelbart antastad då många såg en chans till revolution:

- Gå du där en tid och stoltsera i dina fina kläder, snart skola vi slita dem af dig och och hänga på dig våra trasor, ropar en man efter henne.

Väl i Odessa kunde hennes bekanta där berätta om vad som hade hänt några dagar tidigare.
 

”Det var på måndag som Knjas Potemkin löpte in i Odessas hamn. Från piren kunde man tydligen se hur fartygets besättning firade ned en båt hvilken af tolf man roddes mot staden. Den landade, och en död man halades upp ur båten. Några arbetare skyndade fram för att höra hvad som var å färde.
På Knjas Potemkin, sade en av sjömännen, funnos 900 matroser ombord, och bland dessa voro 300 socialdemokrater. De hade sinsemellan ingått en öfverenskommelse att ej längre tåla det godtycke, hvarmed man i alla afseenden behandlade dem. Penningar gåfvos rikligt från krigskassan till deras underhåll, men dessa penningar hamnade till största delen i officerarnes fickor, och manskapet måste endera svälta eller nöja sig med usel föda. Vid första lämpliga tillfälle hade de gjort uppror, en matros – han visade på liket de medförde – hade därvid blifvit dödad, och detta blef signalen till ett blodbad mot officerarne. Ej mindre än 38 hade de mördat och kastat deras kroppar i hafvet; de kvarlefvande hade de fängslat. Ville nu, slutade matrosen, de socialdemokratiska bröderna i Odessa stå dem bi vid kampen mot öfvervåldet och förtrycket, skulle idag striden till hela Rysslands befrielse på allvar börja...”


Scenen som Eisenstein förevigade med kosackerna som tågar nedför trappan med sina bajonettförsedda gevär hör Ida Bäckmann inte talas om men våldet och alla fasor som utspelas inför henne står henne snart upp i halsen.

Plötsligt öppnas en dörr och en man av judisk börd kommer in i rummet där Ida Bäckmann finns. Han berättar:

- Klockan tio i morse gingo min brors båda barn på gatan, som leder till guvernörens bostad. Nå – att det var förbjudet visste de ej. Hade de varit kristna, skulle soldaterna ha fört dem åt sidan med sina bajonetter – nu högg de dem i stycken. De vore min brors enda barn och så förhoppningsfulla!

Folk sköt mot polis och militär från balkonger och fönster. Polisen gjorde husundersökningar och minst 500 misstänkta missdådare blivit hängda eller skjutna. De flesta av dem oskyldiga.

Från balkongen ser Ida Bäckmann en trupp soldater komma upp efter gatan. De föser två unga pojkar framför sig. Hon tror de kan vara 11 och 15 år gamla. Hon ber sin värd förklara och det slutar med att man åker iväg efter soldaterna i häst och vagn till platsen för avrättningen av de båda pojkarna.
 

”Mössorna hade de tagit af dem, och deras lockiga hår klibbade fast vid pannan. Snart skulle de fastbindas vid pålarna, snart skulle kommandoropet ljuda och gevärskulorna genomborra dem. Nej, nej, jag kunde ej uthärda att se det, och på min ifriga bön körde vi i ilande fart från fältet.”

Läs hela inlägget »
Etiketter: ukraina

Författaren och bloggaren Thomas Nydahl i Viby är en av de mest produktiva skribenter jag någonsin mött. Han skriver inte bara böcker och bloggar. Han skriver brev. Riktiga brev.

Nu publicerar han i boken Sedan möttes vi i Paris delar av den omfattande brevskatt han bevarat efter brevväxling med den finlandssvenska poeten Ann-Marie Berglund (1952-2010) fram till hennes död i mars i fjol, bara dagar innan pandemin slog till.

Det är 24 års, stundtals intensiv, brevväxling vi får följa. Flera gånger slår det mig också att det är på riktigt, just brevväxling. Det är inga korta mail eller ännu kortare chattkommentarer med fåniga emojis. Det är riktiga brev i kuvert och med frimärken de skickar till varann. Det blir allvar.

Ibland känner jag mig som en Peeping Tom som tittar in i Ann-Marie Berglunds hjärna och hittar hennes intimaste tankar och göranden. Hon berättar lika ofta och starkt om sitt förhållande till sina föräldrar som hon gör om raggningarna på Finlandsbåten. Många kulturpersonligheter flimrar förbi. Vissa tar hon till sig. Andra genomskådas.

Hennes liv pendlar mellan befrielsen av att stå på scenen för att läsa sina dikter och tvånget att umgås med kultursfärens självutsedda prominenser. Breven från Thomas och vinflaskan är hennes närmaste vänner.

Märkligt ändå att så trots allt fragmentariska brevklipp kan ge en så sammansatt bild av ett liv. Hennes ord står för sig själv. Författaren binder inte ihop eller driver på med egna kommentarer, förutom ibland kortfattade och förklarande fotnötter. Ett olyckligt liv, vågar jag påstå utan att spoliera din läsupplevelse. För en upplevelse är det att lära känna människan Ann-Marie Berglund i en bok som kärleksfullt illustrerats av fotografen Hideo Matsumoto som stundtals levde tillsammans med författarinnan.

Ann-Marie Berglund delar genom åren sin tid mellan föräldrahemmet i Finland, lägenheten i Stockholm och en våning i Paris som senare blev Nice.
 

”Att jag älskar Nice är sant. Här lugnar sig mina nerver. Cypresserna. Platanerna, människors vänlighet och alla frukt o grönsaksstånd är medicinen.”

”Man måste vistas utomlands om man ska klara att skriva böcker på svenska.”

”I Stockholm är jag hård och karg, mitt språk blir där sönderhackat.”


Ann-Marie Berglund debuterade 1977 med diktsamlingen Luftberusningen. Hon gav också ut bland annat romanen Dansa min flicka och flera novellsamlingar. Bland andra utmärkelser fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris, Sveriges Radios lyrikpris och Aniarapriset.

Läs själv:
Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris, Breven från Anne-Marie Berglund (Occident förlag 2021).

Nice.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, frankrike
Bild: J. Snijders

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lena Malmquist » På väg igen:  ”Hej Per! Kul att läsa din blogg! Framförallt var det viktigt och intressant att ..”

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com