2021 > 06

Skurup var en gång porten mot världen. Åtminstone halva. Det kalla kriget konserverade den andra halvan bakom järnridån. Det här var sommaren 1974 och tillsammans med polaren Jacob investerades 420 kronor i Interrailkort.

Vi for. Inte dit alla andra reste. Det blev inte Amsterdam, det blev Haag. Där åkte vi till Scheveningen och ut på Nordsjön för att se fartygen som sände piratradio, Radio Veronica, Radio Noordzee och Radio Caroline.

Interrailkortet fyllde man själv i avgångs- och ankomstort. Sedan steg man på tåget. Livet var enkelt.

Det var billig ryggsäck som skavde på axlarna, resecheckar i en påse runt halsen som kletade på bröstet och Coca-cola i tvåliters glasflaskor.

Hoek van Holland för färjan till Harwich. Tåget till Inverness via London. Körde go-cart i Aviemore, sov i husvagn i Skottland. Tillbaka Dover-Calais och sedan Amiens, inte Paris. Mitt första möte med Frankrike. Det Frankrike som inte finns kvar; kaféernas rödvitrutiga dukar, bordsjukeboxar proppade med Johnny Hallyday, baguette och en flaska rödvin för två francs. Gauloise utan filter. Vi levde på bröd, ost och vin. Vi bodde på vandrarhem och utklassade två engelska grabbar i pingpong.

Bordeaux och vidare till Francos Spanien. Gränsövergången Hendaye-Irún. Bistra beväpnade Guardia Civil med slokmustascher och svarta handfat på huvudet. San Sebastián. Familjehotell några kvarter från Playa de Concha. Gamla stan en no go-zone. ETA graffiti. Mer vin. Hagel stora som knytnävar. En vecka med vila, sola, bada och njuta.

Vidare västerut över la mesa mot Oviedo. Extrem hetta vid tågbyte i Venta de Baños. Kyckling och cider på lokal restaurang med svenska tjejer. Sova bakom statyerna i stadsparken.

Sedan hem - raka vägen hem. Slummer i tågkorridorer, tågbyte i Paris och Köpenhamnsexpressen från Gare du Nord, där colaflaskan föll på perrongen efter språngmarsch, exploderade och rev upp sår hos en äldre polska, gammal nog att ha varit med i kriget.

Jacob blev bara 18 år. Ett betlass i nordöstra Skåne stod i vägen för den militärbil han kom i. Det är 46 år sedan. Vi pratar ofta med varandra och jag gläder mig åt rosorna som är fulla av knoppar på hans och föräldrarnas viloplats i Skurup.

Läs hela inlägget »

Fick höra talas om att det fanns kattuggleungar i en dunge i Abbekås. Det gjorde det inte. Det var hornuggleungar. Får jag presentera Humle och Dumle.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En av dagens svarttärnor vid Herculesdammarna.

Ett snabbt jobbmöte i Kristianstad gav utrymme för någon timmes vandring i hettan vid Herculesdammarna mellan Viby och Rinkaby. 

Här fanns en gång i tiden ett tegelbruk. Dammarna är de gamla lergravarna där råvaran togs upp. Efter kriget tillverkades fyra miljoner murstenar och 1,5 miljon taktegel. 1968 var äventyret över och bruket lades ned. Tegelmästare Artur Nilssons egna ord om verksamheten hittar du här.

2001 sattes fågeltornet upp och idag är detta en av Kristianstad Vattenrikes mest omtyckta utflyktsmål för fågelskådare. Jag har själv sett en rad olika fåglar här och fjolårets aftonfalk räknar jag som nummer ett så här långt. Brun kärrhök är karaktärsfågel. Rördromen brukar tuta i vassen. Lärkfalkarna var många i fjol.   

Idag var det ganska lugnt. En gök passerade över huvudet på mig och sedan var det full fart på svarttärnorna. Massor av sländor i olika färg och storlek. Svarttärnorna är långflyttare och vissa drar så långt söderut som till kusten utanför Namibia för att undvika vår vinter. 

Naturfilmaren Patrik Olofsson som praktiskt taget är uppväxt i Herculesdammarna har följt svenska tärnor över hela jordklotet. Hans film Tärnsommar som SVT visat är tyvärr inte längre tillgänglig på SVTplay.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Varje sekund hugger väggklockans visare obarmhärtigt av en bit av tiden. På morgonen hörs tydligt hur den tid man har kvar stympas. Högen av oanvända och nu obrukbara sekunder växer. Bara om man tar ur batteriet kan slakten stoppas.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Riksdagens talman har inte tid att fika med Löfvén, Lööf och de andra tomtarna. Han läser Whisky Blues. Det kan du också göra.

Sedan Duncan MacMillan, i sängen med sin älskarinna, kommit på att han ska göra världens bästa whisky blir ingenting sig likt i de skotska högländerna. På julnatten försvinner brevbäraren Oliver Campbell och den vackra whiskyguiden Fiona Flanahan flyr till London.
Tjugofem år senare misslyckas den excentriske Lord Humbleton i sina försök att komma över MacMillans världsberömda fat 1692.
Det vimlar av fantastiska bifigurer i Whisky Blues som den dartspelande dödgrävaren Bill O"Bull, barägaren och förre jockeyn Little Big Eddie som bara blir mindre och mindre och gamle ökenräven Fergus MacAdam.
Innan systrarna Angie Connors och Jennifer Wright rullar upp lösningen har trådarna spänts mellan Dufftown, Mogadishu och Mendoza. Vän har blivit fiende och fiende vän.
Whisky Blues är en underhållande mix av feelgood och action, kärlek, mystik och whisky. Framförallt är det en bok för den som älskar Skottland.


Köp den på Bokus!

Läs hela inlägget »

Jag trodde det var folkbildarlegendaren Eric Mårtensson på Skurups Folkhögskola som kom på Skurups excellenta kommunslogan When in Europe don't miss Skurup.
Det var det inte. Eric Mårtensson pratade av princip inte engelska läser jag i en artikel i Ystads Allehanda i samband med hans död 2018. Däremot pratade Eric nederländska, isländska, gammalgrekiska och finska utan problem. En myllans kosmopolit.

Eric var ett fenomen i sin svarta Volvo PV från 1957 med Kafka i kofferten. Han bodde kvar i barndomshemmet med mor och han var en hembygdsvetare av rang om Vemmenhögsbygden. Som museiintendent på Svaneholms slott skrev han skrifter om skiftets Rutger Maclean, poeten Ola Hansson, Victoria Benedictsson och Bror Blixen-von Finecke.

Jag tänker på Eric när jag traskar Jaktstigen runt Svaneholms slott och sjö. Hur han skulle kunna hoppa fram bakom ett av de flerhundraåriga träden, titta på mig med kluriga ögon och utbrista:
- Där är du ju!
Trots att vi inte setts på decennier.

Klistermärket fick jag av sommarjobbande ungdom som frågade hur jag ville se Skurup i framtiden. Denna SD-besudlade kommun som nog inte själv inser hur inskränkt den betraktas av omvärlden. Eric Mårtensson hade skämts.

Mina ledord för Skurup i framtiden (gärna nu på stört) var: öppenhet, jämlikhet och kultur.

Bengt Englund hette läraren på folkhögskolan som ville öppna kommunen för internationella gäster och hittade på 1970-talet på kommunens slogan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Alunbruket, Andrarum.

Det är oregelbundet skrivande på bloggen. Det har flera orsaker. En är att mitt boende inte är optimalt i husvagn på en obebyggd tomt, utan det mesta inklusive wifi. Allt i väntan på nya bostaden i Ystad. Tillträde 16/7.
En annan är att mitt webhotell ska göra om hela sitt koncept och därför vill flytta över allt material till nytt format. För att följa med måste jag betala för tre år i förväg och jag tvekar inför den utgiften.

Många tycker att det låter som paradiset att sitta i en husvagn vid sydkusten när sommaren är som allra bäst.

Nu har jag för några dagar lånat en lägenhet i Skurup för att kunna duscha, laga mat och ha tillgång till wifi.

I midsommar har jag varit på vandring kring Christinehof och Hallamölla. Det piperska alunbruket är en fascinerande plats. Kuskahusens vandrarhem (STF) en pärla.

Det var för övrigt Stefan Andersson som sjöng Anywhere is paradise. Det var 1996. När jag googlar honom visar det sig att han under senare tid gjort en rad album med historiska teman som Gustav III, Ostindiefararen, svenskarna under andra världskriget och något till. Intressant.
Lyssna här på Flygblad över Berlin.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Ystads Allehanda 20210624
Ystads Allehanda 20210624

GUYANA - rapport från ett falnande eldorado börjar nå publiken. Efter grannen Bosse var det Guyanas konsul i Stockholm som beställde boken. Nästa förfrågan kom från Manaus i Amazonas! Idag fick boken uppmärksamhet på kultursidorna i Ystads Allehanda.

Jag har ett antal böcker i en låda i husvagnen. Skicka ett mail eller ett sms och beställ ditt ex. Jag skickar i Postnords blå påse så snart som möjligt.  

Boken finns också i Bokhandeln i Ystad.

Läs hela inlägget »
S/s Belos, en svensk styckegodsare som jag hittade i fönstret till ett pandemistängt antikvariat i Leiden.

När vännen John E Persson i Brantevik ger ut ett noga utvalt urval av krönikor, essäer och berättelser med sjömotiv under titeln Styckegods är kvällarna i husvagnen intecknade.

Står sydostan på från Ystadbukten och rakt upp i Mumiedalen kan husvagnens stötvisa vaggande ge känslan av en ombonad kajuta. Då kastar jag loss under duntäcket och navigerar frejdigt i det perssonska kölvattnet.

Han berättar, nej han synar och avslöjar Harry Martinsons, Piratens och Evert Taubes sjömanskap och återger Lubbe Nordströms erfarenheter från fyrskepp. Rena skrönor, som den om kamelen, blandas med fakta om kända redare.
Sjömanssäcken är full som ett ymnighetshorn och allt berättas med kärlek till havet och dess riddare. John är en fena i arkiven, hittar de kuriösa detaljerna och har förmågan att servera läsarna dem. Ingen torrskaffning här inte. Allt styckegods är emballerat med glimten i ögat.

Ytterligare en pluspoäng är att Persson har hittat och förmedlar flera kvinnliga öden till sjöss.

John E Persson är själv skepparpåg från Brantevik, har seglat som gnist och vi möttes i mitten av 1980-talet då han gav ut en bok om svenska skeppare på Kongofloden. Det har blivit en rad uppmärksammade böcker från hans skrivbord.

Läs själv:
Styckegods
John E Persson
Ultima Esperanza Books (2021)

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Filmhistoriens mest kända trappa. I Odessa, Ukraina.

I väntan på spruta två och vaccinationspass så går det utmärkt resa i minnen och bland bilder. För några år sedan var resmålet Odessa och den långa trappa med en av filmhistoriens mest omtalade filmscener.

I filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergej Eisenstein puffas en folkmassa fram mot trappan av tsarens militär. En ung mor tappar kontrollen över sin barnvagn som störtar ned för trappstegen.

Filmen från 1925 är en sorts true life historia om ett misslyckat myteri bland matroser i Odessas hamn.

Micke och jag satt en varm solig dag i Odessatrappan, såg ut över Svarta Havet och slevade i oss kaviar med sked direkt ur burken. I Odessa träffade vi två före detta Djurgårdenspelare som valt ett lika udda resmål som vi gjort.

Alexander Pushkin tillbringade drygt ett år i exil Odessa där han drog igång skrivandet av Eugen Onegin och umgicks med galanta damer. Sämre kan en landsförvisad författare ha det.

Det som var nytt för mig och jag inte visste var att filmfotografen som jobbade med Eisenstein hette Edvard Tissé och var son till den svenskestniske sjökaptenen Casimir Tissé från Lettland. Fotografen Tissé fick Stalinpris och blev en aktad Sovjetmedborgare. Hans svenska släktgren är invandrad vallonsläkt som sökte sig till de uppländska bruken på 1600-talet.

Se där - en kosmopolit.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ukraina

Nu ger ljudboksförlaget Vibery Audio Books ut deckartrilogin om den chilenskfödde poliskommissarien Cesar Amado som löser brott på den skånska landsbygden samtidigt som han ständigt har en problemfylld pappa i telefonluren från Chile.

Först ut är Olof, Tore, Tore.

”Det roligaste jag läst på mycket länge”, utbrast Kristianstadsbladets recensent Jan Hoff när den annorlunda kriminalromanen gavs ut 2004. Han fortsatte: ”ibland måste en författare strunta i reglerna och bara pressa gaspedalen i botten”.
Boken skrevs mer eller mindre i eufori i köket på kaféet i Vinslöv, efter de goda recensionerna av debuten Ljuva September.

Olof, Tore, Tore handlar om ett mordoffer som hittas på en kyrkogård där en grupp människor försöker etablera kontakt med de döda.

Förutom Olof, Tore, Tore ges i sommar också de andra Cesar Amadodeckarna Ljuva September och Efter alla dessa år ut som ljudböcker. Även båda delarna av Whisky Blues som skrevs tillsammans med Börje Berglund kommer att ges ut som ljudböcker av Vibery Audio Books.

Du hittar boken där du hittar ljudböcker. T.ex. på Bookbeat, Nextstory eller Storytel. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Fram- och baksida, eller rättare sagt bak- och framsida på den nya boken GUYANA.

Gå inte över bron, säger en bister portier i Cayenne. I Paramaribo är en knarksmugglare på väg att väljas till vicepresident och i Georgetown vill inte Mr Bobb köra taxin till det bokade hotellet utan föreslår ett som ligger granne med polisstationen.
Guyanaländerna kallas den vilda kusten.
Läsarna färdas i tid och rum och möter plantage- och slavägarna Dahlberg och Filén, fången Papillon på Djävulsön, spårar en jaguar och hjälper en sengångare hitta hem.
Det här är en rapport från ett falnande Eldorado.


NY BOK
GUYANA - rapport från ett falnande Eldorado


I pandemins förhoppningsvis sista skälvande suckar börjar resplanerna ta form på nytt hos väldigt många. Precis innan covid-19 slog till i världen, mars 2020, kom jag hem från en månadslång resa i Guyana och Karibien.

Lika mycket en bok om livet idag i de tre relativt okända länderna är det en skildring av tidigare svenska resenärer och emigranter som tagit sig dit. Från 170o-talets slavägare Dahlberg från Sörmland till 2000-talets Sara Svensson från Nödinge som gjort en insats för regnskogen. Om jaguarspår och fåglar, om knarksmugglande politiker till presidenten som gjorde en Trump. Guyanaländerna kallas inte för inte för den vilda kusten.

Äventyr i djungeln blandas med intervjuer och samtal på plats i Paramaribo, Rupununi eller Djävulsön, forskning i nederländska arkiv med svenska tidningsnotiser om fantastiska arv och rikedomar.

Boken ges ut i början av juli. Du kan redan nu beställa ditt ex direkt av mig.
Inklusive frakt kostar den dig 200 SEK. Skicka bara ett mail. p.e.i.tell@gmail.com

På väg in för landning på Ogle airport, Georgetown, Guyana februari 2020.
Läs hela inlägget »
Fiskgjuse med näbbgädda, Bua.

Jag svängde av E6 vid Ringhals mot Båtafjorden strax norr om Bua. Behövde en bensträckare och ville se om det fanns några vadarfåglar. Det här brukar under säsong vara ett av landet säkraste ställen för skärfläcka.

Mycket riktigt. En handfull, och lite till, svartvita eleganter med långa ben och den där karakteristiska uppåtsvängda näbben som de bökade runt i dyn med var på plats. Skrattmåsar, strandskator och i strandängen bredvid stenskvättor. Också som brukligt.

Då hör jag ett förfärligt liv på avstånd, några måsar cirklar runt en okänd fågel och jag riktar objektivet dit. Jag ser inte alls vad det är men fotograferar när sällskapet närmar sig mig.

Först sedan jag slutat plåta och förstorar bilderna ser jag att det är en fiskgjuse med byte, en halvmeter näbbgädda i klorna, som orsakar rabaldret. Fiskgjusen är en skicklig fiskare men tråkigt nog fick jag aldrig se själva fisket, bara resultatet av det. It made my day. 

Fiskgjuse med byte i klorna har jag sett förr. I Hammarsjön, Commewijnefloden och Floridas delta. Men aldrig med en näbbgädda. En gång har jag själv fått näbbgädda på kroken. Det var en stunds tuff kamp. Fisken vann.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Sunne 5 juni 2021.

Jag trodde att jag kom till Göran Tunströms Sunne. Jag hamnade i Lars Tunbjörks.

Äter älgfärsbiff, fast det kallas burgare, på Restaurang Slottet. Passerar idrottsplatsen och ser IFK Sunnes P16-match mot Skoghall. Tror jag. Någon i publiken hävdar att det är Karlskoga, inte Skoghall man möter. Efter en kvart av snedsparkar och felpass lämnar jag de närmast sörjande.

Basgångarna från en Epatraktors ljudanläggning dånar runt kvarter efter kvarter. Någon gång emellanåt rullar en rostig motorvagn in på resecentrum söderifrån på Frykdalsbanan. Jag ser inga passagerare.

En dam med rollator småspringer förbi mig. En bil lämnar en parkeringsplats. På taket ligger en handväska. Dörren är öppen till pizzerian som lockar med vedugnsbakat. Det sitter ingen på uteserveringen.
Några badar i Mellan-Fryken. Någon far och tillbaka fram med en 140 dB motorbåt.
Det är 26 grader varmt i Sunne.

Körde 05oo från Östersund. Jag och älgarna hade E45 själv de första timmarna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
De snöklädda Oviksfjällen från Frösöns topp.

Semesterdag - upplevelsedag!
Denna fredag i Östersund rispade snabbt spår i mina annaler. Klockan 15 var jag tillbaka på Kjells camping i Sandviken.

I korthet:
Som du redan noterat i bloggen såg jag Storsjöodjuret redan på morgonen. Ovanligt lik en simmande älg, men ändå.
Sen for jag upp till Frösötornet som inte hade öppnat för säsongen men jag njöt av de snöklädda Oviksfjällen i sydväst från tornets fot och upptäckte en fågelsjö alldeles nedanför berget så Sigge drog dit.
Rundan runt Ändsjön var 2,7 km men det fanns fågeltorn och där kunde jag kryssa svarthakedoppingen och Anita från Malmö.
Efter det hade jag en dejt vid Frösö kyrka innan jag for till runstenen, Sveriges nordligaste, som lär handla om snubbarna som byggde första bron till fastlandet.

Jag åt gott i Östersunds centrum, en kokt lax så fin att det nästan gjorde ont att man inte orkade mer.

Östersund lär ha varit svensk nykterhetsrörelses epicentrum. Det ser man inte mycket av idag och det var lätt att hitta Systembolaget med en kull ofrivilliga reklamagenter på bänken utanför och ett gäng ungtuppar i väntan på langaren.
Som den missbrukare jag själv är kunde jag inte låta bli att googla Erikshjälpen och åka dit. Sigge andades ut då det var stängt fredagar, men Röda Korsets Kupan låg olyckligtvis alldeles bredvid.
En biografi på Suzanne Brögger och en på Karl XIV Johan bärgades. Nått om vikingar av sagoberättaren Ohlmarks fann också nåd.
Östersund var hårt härjat av spanska sjukan för 100 år sen. Slutsats: Det har man inte lärt sig mycket av.

Jag avslutade turistandet med att glo på exteriören av kulturhärden Jamtli och klämma en bild på allsvenska Jämtkraft Arena.
Nu ett stilla glas nero d'Avola vid tältet och när temperaturen sjunker, en längre promenad.
I morgon är en ny dag. Nya äventyr.

Sveriges nordligaste runsten på Frösön.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Tänk att se Storsjöodjuret första morgonen i Jämtland.

I går kväll såg jag några skrakar i Storsjön. I natt hörde jag från tältet ett antal fåglar jag kunde ligga och undra vad det var för några.

I morse steg jag upp på Kjells camping och kastade ett getöga mot sjön. Och tror ni inte att jag omedelbart får syn på Storsjöodjuret! Jag sitter på Tages Konditori på Frösön och ser fram emot en spännande dag. Solen lyser och personalen på Tages ler och är glada.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Sigtuna.

Jag håller ibland en föreläsning som jag kallar Där har du inte heller varit. Jag tar med åhörarna på en tur till öar, bortglömda bergsområden och republiker som både finns och inte finns.

Ibland får man utmana sig själv så jag avslutade en vecka i Segeltorp med att köra till Sigtuna för frukostfika.
Där har jag aldrig varit.

Fyra timmar gratis parkering centralt. Bara det.
Halledudanedå en sån gullig liten stad. Som klippt och skuren ur en familjeserie i TV:s barndom. Den historiska stadskärnan är som en veritabel teaterkuliss. Fantastiskt vackert och vilken plats att växa upp för barn och ungdomar. Några skolklasser spelade kubb vid strandpromenaden, ett par donade med den eleganta minigolfbanan som snart ska premiäröppnas. Jag fikade (gott, rejält och bra pris) på Café Strandvillan i lugn och ro, läste Mitt i Sigtuna tills den nya ordföranden i Företagarföreningen förklarade mötet öppnat och ville att alla vid borden skulle presentera sig.
Då for jag vidare.

En lång dag med Sigge Citroën slutade hos Kjell på Sandvikens camping vid Storsjön, med ett solglittrande Östersund på andra sidan bron.
Sverige är stort. Mellan Orsa och Sveg var det tomt. Inte ens Kalle Moraeus sågs till.

Inlandsvägen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Jag lunchade med min förläggare idag. Det blev Långholmens Wärdshus. Jag kom i god tid och kunde ta en tur på museet för 25 kronor. Där mötte jag gamla bekanta som Harald Bengtsson, den Bildsköne, och Per Nilsson från Yngsjö. En annan bekanting var Amaltheamannen, Anton Nilsson.

I min bok Plötsligt small skottet hittar du sexton reportage om dåd och död i Skåne. Bland annat om Bildsköne Bengtsson. Och kapitlet om Yngsjömordet bjuder jag på här nedan. Det har berättats många gånger. Här är min version.

Boken kan du köpa hos Bokus.

En fasans fasad. Långholmens fängelse.
Per Nilsson i Långholmens papper. Per Nilsson i Långholmens papper.

På kyrkogården strax sydväst om kyrkan i Brösarp, står en av de mest tragiska gravstenar som någonsin graverats. Ordagrant är det ristat:
”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet.”

Därunder vilar Hanna Johansdotter. Hon blev offer i 1890-talets mest beryktade familjedrama. Även mördarna pekas ut på stenen:
”Mördad af sin man Per Nilsson och hans moder i Yngsjö 28/3 1889.”

Det har skrivits en rad böcker, sjungits skillingtryck och spelats in en handfull filmer om Yngsjömordet, som aldrig upphör att fascinera.
Historien började när mjölnaren Nils Nilsson, på Yngsjö nummer ett, avled i tuberkulos 1883. Då var hans maka Anna 42 år, och sonen Per 21.
Det är oklart om Anna Månsdotter förförde sin son medan hennes make fortfarande var i livet. Det är desto mer klart att de båda levde i ett incestuöst förhållande efter mjölnarens död. Det visste både pigor och grannar.
För att få slut på skvallret om mor och son, och för att få in nytt kapital i en vissnande jordbruksrörelse på väg mot konkurs, beslutades att Per Nilsson skulle gifta sig.

Genom en äktenskapsförmedlare hittade man häradsdomare Johan Olssons tös, Hanna, i Norra Björstorp. 21 år gammal, vacker och omsvärmad, vänlig och omtänksam, sprallig och levnadsglad – och kommen ur en välbärgad familj.
Per Nilsson skickade eldiga kärleksförklaringar till Hanna:
”…ja, jag vill högeligen försäkra jag ingen kvinna i världen ska älska så högt som dig, ja du är min utkorade brud.”

Per Nilsson betraktades som snäll och skötsam. Han såg bra ut och Johan Olsson ansåg att dottern gjorde ett bra val då hon slutligen tackade ja till den poetiske friaren. Bröllopet stod den 15 november 1888.
Då visste inte Hanna Johansdotter att hennes blivande make gett sin mor, Anna Månsdotter, ett löfte om att inte ha sexuellt umgänge med sin blivande hustru. Det blev hon snart varse.
Per Nilsson rör inte sin unga hustru. Inte flyttar Anna Månsdotter ur huset heller som lovats i äktenskapskontraktet.
Anna Månsdotter är så stygg och svår mot mig att jag är rädd att hon gör mig något ont. Jag får ett styng i hjärtat varje gång jag ser henne, berättar den nygifta Hanna för en granne.

Till slut skriver hon till sin far om hur hon gråter både dag och natt, och ”tror jag gråter mig till döds”, avslutar hon. Hon går också hela vägen hem till sin mor och far i Norra Björstorp, en promenad på två mil och ber att få komma hem igen. Då rycker häradsdomaren ut, och Anna Månsdotter flyttar motvilligt från gården och några kilometer bort, till sin egen mor, Anna Tufvesson.
Anna Månsdotter fortsätter emellertid att ränna till gården, och Hanna oroas av att mor och son låser in sig i stallet.

I TV-filmen i serien Skånska Mord, från 1986, som regisserats av Richard Hobert ser Hanna hur Per och Anna älskar i stallet. För en väninna vädrar hon sina farhågor:
- Jag tror att de har gjort upp onda anslag mot mig. Jag vågar helt enkelt inte gå hem. Jag vill rent av skrika – för det är något styggt jag tänker på.

Ett dygn senare hittas Hanna Johansdotter död i källaren.
På morgonen den 28 mars 1889 kom en grannflicka och ville köpa mjölk, men Per Nilsson sade att han inte hade någon att sälja. Sen gick han till en granne och drack kaffe. När han kom hem mötte han en annan granne som undrade varför ingen var hemma. Per började leta efter Hanna.
- Nej, se luckan är öppen, utbrast han, och tittade ned i källaren:
- Här ligger hon och har slagit ihjäl sig. Oj,oj, jag olycklige, utbrast han.

I Kristianstadsbladet fanns den 4 april 1889 den här notisen:
”Torsdagen den 28 mars märkte Per Nilssons i Yngsjö grannar att dörrarne till hans boningshus förblefvo stängda ända till eftermiddagen. Man är nyfiken på landet såväl som i städerna och då Per Nilsson vid 3-tiden på eftermiddagen hemkom, frågade man hvar hustrun var. Det visste Per Nilsson icke, men gick in i huset för att söka och så fann han henne snart nog död i källaren.”

Grannarna misstänkte omedelbart att inte allting stod rätt till. Hanna hade tydliga märken på halsen då hon hittades, och Per Nilsson och hans mors förhållande var väl känt.

Redan dagen efter mordet skrev kyrkoherden till länsstyrelsen och begärde att kroppen skulle obduceras. Läkaren konstaterar att Hanna blivit strypt.
Byborna låste in Per Nilsson och Anna Månsdotter och det hölls ett första förhör innan de sedan flyttades till häradshäktet i Fjälkinge, där de fick tillbringa natten tillsammans. När Per Nilsson i den första rättegången tar på sig hela skulden tror rätten enligt en protokollsanteckning ”att man då förmodade att Anna Månsdotter tagit en helig ed av Per Nilsson att ej förråda henne”.
Per Nilsson förklarade att han stigit upp mitt i natten, strypt sin hustru, slagit henne i huvudet med en mangelrulle, och sedan klätt på henne och lagt henne i källaren.

Alla misstänkte emellertid att Anna Månsdotter hade sådan makt över sin son att hon måste ha påverkat honom till dådet, och kanske till och med deltagit.
Per hävdade envist att han var ensam om det.

Rättegången pågick, i flera omgångar, från april 1889 till januari 1890. De båda satt häktade under hela tiden och hade aldrig någon offentlig försvarare.
Per Nilssons försök att hålla sin mor utanför rämnade då en domare bad honom visa hur han hade knutit ett strumpeband på Hanna i samband med att han klätt henne efter mordet. Per Nilsson knöt bandet. När hans mor sedan fick samma uppgift visade det sig att hon knöt det precis så som det var knutet på Hanna.

Trots att domaren, häradshövding Helmertz, inte ansåg att bevisningen räckte för att döma Anna Månsdotter för delaktighet i mordet, dömde häradsrätten både henne och Per Nilsson till döden den 21 september 1889.
Anna Månsdotter överklagade och erkände samtidigt att hon hade varit delaktig. Hon hade sett sonen strypa Hanna och sedan hjälpt till att försöka dölja mordet.
Det blev ny förhandling och nu ändrade Anna Månsdotter än en gång sin historia och berättade att hon ensam hade strypt sonhustrun och sedan slagit
ihjäl henne med en kavel.

Kristianstadsbladet den 28 oktober 1889:
”Härefter öfvergick domaren att rannsaka rörande motiven till Anna Månsdotters illgerning. Han sporde: var det svartsjuka som föranledde dig att mörda Hanna? Har det funnits något otuktigt förhållande mellan dig och din son?

På dessa frågor svarade Anna Månsdotter med ett knappt hörbart: ja.”
Den nya domen innebar att Anna Månsdotter dömdes till döden och Per Nilsson till tre års straffarbete. Då överklagade båda.
I nästa rättegångsförhör påstod de att de båda hade medverkat vid mordet. Anna Månsdotter hade strypt Hanna och Per hade därefter slagit henne i huvudet med mangelstocken så att det skulle se ut som om hon hade ramlat nedför källartrappen.

Nu dömdes de båda till döden den 25 januari 1890.
Emellertid fick Per Nilsson sin dom omprövad då Yngsjöborna uttalade sitt stöd för honom och ansåg att han hade drivits till mordet av sin mor. Han fick livstids fängelse.

I TV-filmen från 1986 spelas Anna Månsdotter av Mimmo Wåhlander. I en stark scen tillsammans med fängelseprästen Malte Hasselqvist (Bror Tommy Borgström) ställer hon frågan gång på gång:
- Varför ska bara jag dö? Varför?
- Gräsligt, sade kung Oscar, och avstyrkte hennes nådeansökan.

Malte Hasselqvist, den unge prästen som fått mörderskan på sin lott – alla andra präster hade flytt uppgiften – försökte förgäves få henne att ångra sig. Under två månader träffade han Anna Månsdotter på fängelset i Kristianstad, pratade med henne, och sökte frälsning för hennes själ.
Slutligen ansåg prästen att ansträngningarna var hopplösa och att avrättningen nu kunde ske. Unge Hasselqvists famlande försök att förlåta fick senare i livet hans tro att svikta. Göran Bergstrand konstaterar i sin bok En själasörjares dilemma att Hasselqvist efteråt isolerade sig, drabbades av talfel och predikade över alltmer bisarra ämnen.

I det mest kända samtida reportaget, ur danska Politiken, skrivet av Peter Nansen, berättas bland annat hur Anna Månsdotter dödar en spindel i cellen och pastor Hasselqvist undrar hur hon kan döda ett oskyldigt djur.
Av den anledningen kan man väl i alla fall inte mörda mig, svarar Anna Månsdotter.

Peter Nansen skriver:
”… hon överhuvudtaget icke hade någon känsla av skuld. Hon var ovanligt begåvad bondkvinna, hon tänkte kyligt och skarpt och på grund av sin överlägsenhet var hon inför sin omgivning i högsta grad självtillräcklig, van att dominera och van att anse att allt vad hon företog sig var tillåtet.”

Den 7 augusti 1890 klockan 08:00 ska Anna Månsdotter slutligen avrättas.
Soldater ur Wendes artilleriregemente såg till att ordningen upprätthölls utanför fängelset, och ridande polis att enbart de som hade passerkort släpptes över bron vid kanalen, och vidare in på fängelsegården. Hanna Johansdotters far och bror tillhörde de som inte kom in.

Ett sjuttiotal inbjudna karlar i stärkkragar bevittnade halshuggningen. En unik bild från fängelsegården togs i lönn. Den var så hett stoff att den först inte kunde publiceras som foto. Man fick teckna av bilden, och först en tid efteråt kunde den säljas som vykort.

På bilden ser man herrarna i hög hatt; borgmästare Åkerman i uniform, fängelsedirektör Schneider likaså, medan landssekreterare Ehrenborg är civil.
Bödeln Anders Gustaf Dalman från Stockholm skulle göra sin debut. Han har skärmmössa, ny blå uniform med guldrevärer längs byxben och ärmar. Han bär en flott vit silkesslips med en kråsnål i form av en bödelsyxa i guld.
Bakom ryggen gömmer Dalman bilan med vilken han ska hugga huvudet av Anna Månsdotter. Han är stolt över sitt arbete och har övat flitigt på trädockor.
Trots det tar hugget snett, alldeles under öronen och fortsatt snett framåt så att hakan och en del av tungan blir kvar vid kroppen.

Peter Nansen i Politiken:
”… då blänkte yxan genom luften, ett mjukt ljud av hugget och det förbundna huvudet rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter, under det två tunna blodstrålar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig gul som gåsskinn.

Omedelbart springer en medicinstuderande fram och lyfter upp huvudet för att möjligen få se livslågan slockna i ögonen. Läkare och professorer satte omedelbart igång med att dissekera kroppen av Yngsjömörderskan.
Dalman påstod efteråt att halshuggningen inte bekommit honom det minsta.
Kristianstadsbladet rapporterade om en stortartad lösnummerförsäljning av den tidning som gavs ut endast fyra timmar efter avrättningen.

Per Nilsson satt skötsam på Långholmen till 1913 innan han återvände till Skåne, slog sig ned i Härnestad och praktiserade bokbinderi som han lärt sig i fängelset.
Han dog av njursvikt, 56 år gammal, 1918.

I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.
I dag fungerar det gamla cellfängelset som hotell.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Vart för mig stegen på Drottninggatan? Jo, till Antikvariat Röda Rummet.
Vart för mig stegen på Drottninggatan? Jo, till Antikvariat Röda Rummet.

Det ohämmade bokfrosseriet fortsätter.
Jag var tvungen att återvända en tur till Stadsmissionen i Kungens Kurva där böckerna kostade 5 kronor styck och oavsett hur många man plockade på sig blev det aldrig mer än 50 kronor.
Romaner, bestsellers, pocketböcker men en och annan pärla. Du slipper lista.

Så åkte jag till stan för att köpa en snygg kavaj och hamnade på Antikvariat August på Drottninggatan. Härifrån steg jag ut i solen med bland annat 431 sidor Vår svenska stam, del 2 om svenskar i USA och Kanada. Boken är från 1952 och det skulle väl vara i stort sett omöjligt att sälja en sådan titel idag.

Det är en intressant genomgång av utvandrare från Sverige som lyckades i Nordamerika. Det börjar redan med Nya Sverige på 1600-talet och går sedan kronologiskt framåt.
Jag hittade ett spännande kapitel om svenskarna i inbördeskriget, bland annat ett avsnitt om sergeant Möller från Kristianstad som Lincoln själv utsåg till general. Då hade han bytt namn.

Som en bok av sin tid så saknas i hög grad kvinnorna men Fredrika Bremer och Jenny Lind får i alla fall sin del av skärven. Liksom Greta Garbo och Ystadtösen Anna Q Nilsson.

Det är också en brist att jag inte hittar Joe Hills namn i de rapsodiskt refererade raderna om svenskarna i den framväxande arbetarrörelsen i USA. Ett bevis så gott som något på att historia aldrig blir ren fakta utan alltid tolkningar, som ständigt kursändras, och att det som utelämnas ofta berättar mer än det som sägs. 

Det finns två böcker till i serien Vår svenska stam, om emigranter i Europa och så resten av världen, Asien, Afrika och Latinamerika. De har jag nu beställt hem via Bokbörsen. Ska bli intressant att se om de svenska öden i Guyana jag grävde fram och berättar om i min kommande bok GUYANA - rapport från ett falnande eldorado finns med.

Det blev ingen kavaj om du undrar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com