2021 > 05

Välgjorda modeller på museet i Birka.

Världsarvet Birka fick besök en solig sommarsöndag i maj. Vi nådde vikingastaden med båt från Vårby brygga. En dryg timmes gång genom Stockholms inre skärgård, förbi bryggseglare och tidens gissel, vattenskotrarna.

Birka hade museum och shop, restaurangen Särimner, Ansgarsmonumentet och några vikingahus.

Det var ett välgjort museum om än ganska begränsat. Restaurangen var mer rustik än mysig men den vikingagryta (kalops) vi åt var välgjord. Naturen var grön och skön med gula blomster och fjärilar. Kanske hade utbytet blivit större om vi följt den guidade turen runt Birka. 

Aposteln Ansgar lyckades aldrig frälsa Birkaborna i någon större utsträckning. Staden övergavs före år 1000. Särskilt intressant var det inte den här söndagen heller.  

Ansgarsmonumentet på Birka.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

På förekommen anledning vill jag bara berätta att detta inte är en reseblogg som baseras på bjudresor eller med någon sorts influencerstuk där jag betalas för att skriva på ett visst sätt.
Jag är stolt över att kunna betala mina resor själv och därmed också stå fri i det jag skriver. Mina läsare är mina uppdragsgivare.

Läs hela inlägget »
Hotel Robert i St Pierre. Där åt Al Capone och jag middag.

Hela familjen, eller i alla fall far och jag, samlades på 1960-talet för att lyssna på radioteater. Martin Ljung spelade Dickie Dick Dickens. Leif Smoke rings Andersson var berättarröst och Dickies undersköna fästmö Effie Marconi spelades av Anita Wall.  Beppe Wolgers var gangstern Jim Cooper, han som kallades Lampan för att han inte var så lysande smart.

Ingvar Kjellson var kommissarie Hillbilly och Sigge Fürst storgangstern Alphonso Capelli som ju är en parodi på Chicagos legendariske gangsterboss Al Capone. Jag somnade till Dickens äventyr i går kväll. Ungdomsbok med grön rygg.

I St Pierre på den franska ögruppen St Pierre & Miquelon, ett stenkast utanför Newfoundlands sydkust, sprang jag på Al Capones skugga. Det gjordes stort nummer på Musée Heritage att han varit där, även om det endast lär ha varit för ett dygn.
Han var där för att kolla upp spritsmugglingen, då St Pierre var en betydande hub för illegal sprithandel till USA under förbudstiden.

Al Capone bodde på Hotel Robert. Jag bodde på ett bed & breakfast hos ett äldre par i byns utkant men gick till Hotel Robert för att äta middag. Det var väldigt franskt alltihop. Matsalen öppnade klockan 19 och alla gäster trängdes i hotellreceptionen, tjattrade och svepte en öl eller ett glas vin, innan de frostade glasdörrarna låstes upp. Det var fransk klass på mat och dryck även om jag inte minns matsedeln. Jag satt länge.

Dagen efter for jag med färjan till Newfoundland och staden Fortune. På hotellet där jag var enda gästen frågade jag om det fanns restaurang i byn. Jodå, jag hänvisades till Doc's Diner, men uppmanades att skynda på. Serveringen upphörde klockan 19.

Jag åt en burgare och drack en Molson innan syltan stängde och alla gick hem till sitt. En och en halvtimmes båtfärd mellan Europa och Nordamerika, men ett kulinarisktkulturellt fritt fall...

Doc's Diner i Fortune.
Läs hela inlägget »
Du är aldrig ensam om du har en bok.
Du är aldrig ensam om du har en bok.

En halvtimme att slå ihjäl blev en timme på Stadsmissionens Second Hand i Kungens kurva. 
Fler böcker. Fem kronor styck.

Den trägne odlaren, John LeCarré
Att vilja gå vidare, Olof Palme
Mörkret vet, Arnaldur Indridason
Dickie Dick Dickens laddar om, Rolf & Alexandra Becker
Kvinnan i rummet, Jussi Adler-Olsen (har jag eventuellt)
Min far hade en dröm, Barack Obama
De sista hundra dagarna, Boris Pankin
From Mile to Mach, Jean-Pierre LeFèvre-Garros & Philippe Reynal
Tea-Bag, Henning Mankell
Om vänskap funnes, Stig Claesson
Söderhavsnoveller, Jack London
De små tingens gud, Arundhati Roy
Den tionde mannen, Graham Greene
Bulltofta flygstation, en berättelse om flygets historia i Malmö 1923-1972, Jan Waernberg.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

På plats i Målilla, ett stenkast från Lönneberga socken och Mariannelunds kyrkspira, hittar jag speedwaystadium. Som heter SKROTFRAG ARENA.
Det är sant!

Jag tycker själv att det till och med slår Falcon Alkoholfria Arena vad gäller korkat namn på en idrottsanläggning. Men så är också speedway en sällsynt löjlig sport. Tycker jag. Laget heter Dackarna. Än så länge...

Målilla är ett stycke Sverige med nedlagda butiker och rörelseidkare som slagit igen. Ett smalspår som rostat och sakta försvinner i det växande gräset och en fabrik som köptes upp av norskt kapital och las ned. Tyskar och stockholmare har fyndat små egnahemsvillor och vackra träkåkar i gult med gröna fönsterbågar. Tre pizzerior slåss om gourmanderna och så Bandygrillen som tappade allt då riksvägen drogs om och hamnade utanför byn. Ett hotell som drivs av en pakistanier och ett tåg som brakar förbi på en ännu trafikerad räls - utan att någonsin stanna.

I en trädgård står en Scania-Vabis, i en annan en Ford Falcon och i nästa en kamouflagemålad likbil. Det är i de här små samhällena i Sveriges inland (oftast) som allt är möjligt och ingenting. Jag kan förstå de som flyttat hit men inte de som vuxit upp och stannat. Återvändare finns också. De är en tredje sort.

Jag tillbringar någon dag med att hälsa på go'a vänner. B o B som flyttat hit, hittat ett underbart hus som passar dem perfekt, etablerat sig socialt med vänner och jobb. B har jag känt i minst 35 år.
En annan är R som jag mötte i Argentina. Han bor i andra änden av byn, flyttade hit sedan han sett att värmerekorden i Sverige sattes i Målilla. Här har han pensionerat sig med målet att överleva. 

B och jag for till Erikshjälpen i Vimmerby idag och stöttade verksamheten. Mitt finansiella bidrag till det välgörande gav följande återbäring från loppisens hyllor:

Vi ses i Song My, PC Jersild
Historier mellan åsarna, Artur Lundkvist
Farlig sommar, Ernest Hemingway
Sidenvägen, Jan Myrdal & Gun Kessle
Spräng bojorna, Adam Hochschildt (som jag nog redan har)
Den gudomliga ön, Evert Lundström
Till Europa - en återkomst, Leif & Stig Claesson
Den oövervinnlige, Peter Englund
Påskön - en gåta som fått svar - Thor Heyerdahl
Varför spelar folk golf?, Åsa Lundquist-Coey (till sonen...)

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Karantänstation Mumiedalen.

Gräv där du står!
Sen en tid tillbaka tillbringar jag dagarna i en husvagn i Mumiedalen. Det är en liten smal tomt i Abbekås på sydkusten mellan väg 9 och Östersjön. En gång i tiden hade farfars fiskelag tomten för att tjära garnen och hänga dem till tork. Garnen, som ofta var av bomull, tjärades för att bli mörka och inte sticka i ögonen på ål och annan fisk. En bit bort finns rester kvar av tjärtunnan där nätet koktes.

Det är en rätt långsmal tomt på drygt 4 000 kvadratmeter. Det råder byggförbud på fastigheten och Skurups kommun har detaljplanerat den som parkmark. En natt som i natt när sydostan står på och husvagnen gungar en till sömns kan man tänka på platsens dolda berättelser.

På 1930-talet (ungefär, skriver med enbart huvudet som källa) dog en man på Kustvägen i Abbekås. Under bouppteckningen och utrensningen av hans tillhörigheter så hittade man en mumifierad pojkkropp bakom murstocken på loftet.

Ingen visste vad man skulle göra av mumien eller hur den skulle tas upp i bouppteckningen. Det fanns inga släktingar, varken till mannen eller mumien, som kunde rådfrågas.
Beslutet togs av fjärdingsman och andra goda män i byn att man skulle gräva ned kroppen och glömma hela historien. När det mörknat rullade ett litet sammanbitet gäng iväg med ett ovanligt bylte på bören. Den lille pojken var enligt några källor en pojke av nordamerikanskt indianskt ursprung, enligt andra en egyptier. Båda verkar främmande fåglar i ett fiskeläge av Abbekås dignitet på 1930-talet, men då ska man tänka på att såväl var och varannan bybo hade syskon eller andra nära släktingar som emigrerat och i nästan varje familj fanns någon son eller farfar som seglat med de stora skutorna på världshaven. Att någon av dem av okänd anledning tagit hand om en mumie är tillräckligt osannolikt för att vara sant. Att den sedan hamnat på loftet bland annan bråte när vederbörande nyktrat till är lika troligt.

Mumien grävdes ned på tomten som en gång kallades mor Bruns, men numera går under namnet Mumiedalen.

Historien om mumien använde jag som ram i min debutroman Ljuva September. Boken kan du fortfarande hitta bland begagnade böcker på Bokbörsen. Just nu två ex.

Husvagnen i Mumiedalen har varit en utmärkt karantän under min covidperiod. Nu betraktar jag mig som frisk (har varit symptomfri praktiskt taget hela tiden sedan jag testade positivt) och Sigge har fått nytt hjullager. Vi är redo ta oss an världen. Åtminstone en mindre del av den.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Samma dag som Kongofödde Tusse sjunger för full hals i Rotterdam för det blågula så hittar jag en artikel på DN Kultur där jag citerats. Trevligt nog är artikeln inte låst utan kan läsas av envar intresserad. 
Gemensamma nämnaren är Demokratiska republiken Kongo, allmänt Kongo-Kinshasa.

Det är unga författarinnan Kayo Mpoyi som söker sina kongolesiska rötter i svenska arkiv. Kayo Mpoyi vann årets debutantpris 2019 för romanen Mai betyder vatten

Om jag förstår det rätt i artikeln var Kayos föräldrar, som senare flyttade tillbaka till Kongo, diplomater i överste Mobutus tjänst under perioden då Kongo kallades Zaïre. Mobutu är en av historiens många genomkorrupta diktatorer. Enligt Wikipedia kompis med storheter som Ronald Reagan och Nicola Ceausescu.

Min bok om Kongosvenskarna Detta fredliga uppdrag kom ut redan 2005 men får fortsatt nya läsare. Det är jag väldigt glad över. Den är en nyttig historielektion som en recensent skrev då boken kom ut. Finns fortfarande att köpa på Bokus.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kongo, sverige
Karibiens längsta linbana finns i Puerto Plata i Dominikanska Republiken.

För några år sedan hamnade jag i Puerto Plata i Dominikanska Republiken, där kunde jag reflektera över kosmopoliterna. Ett stycke ur eventuellt kommande bok om öarna i Karibien:

I Puerto Plata hamnar jag på en restaurang längs Malecón, strandpromenaden, som marknadsför sig med deutsche Küche. Jag tänker mig en schnitzel och en tysk pilsner.

Det blir det också.

En stund senare pratar jag med krögaren, Chris Wollacott. På danska. Han kommer från Nya Zeeland. Varför då driva en tysk restaurang? Hans förklaring är ganska enkel. Han köpte krogen billigt och ville inte ändra ett fungerande koncept. Kocken hade tysk kokbok.

Och danska? Jo, han hade varit gift i Köpenhamn knappt tio år. Världen är full av expats, folk som flackar klotet runt och bor överallt utom hemma. Hur länge den dansktalande nyazeeländaren stannar på sin tyska krog i Dominikanska republiken är osäkert. Han pratar redan om Sydafrika.

Läs hela inlägget »
Air Caraibes på väg att landa i Cayenne.

Det här med flygplatsnamn har jag snöat in på. I den kommande boken GUYANA - rapport från ett falnande eldorado så lägger jag en stund vid att berätta om Félix Ébouè som  gett namn åt den internationella flygplatsen i Cayenne. Boken beräknas komma ut kring 1 juli.

Félix Éboué var precis vad Frankrike behövde under den första halvan av 1900-talet då hjul började snurra, skorstenar ryka och kapitalet i Europa på allvar tvingades stå upp och lära sig att klara sig utan slavar och börja betala sin arbetskraft. Greppet om kolonierna blev allt svårare att behålla.

En svart man vars farfar och morfar och mormor och farmor var slavar av afrikansk härkomst. Han var en perfekt évoulé, det franska uttrycket för de unga i kolonialländerna, företrädesvis män, som utbildades i franska värderingar och normer, assimilerades till att bli och kanske också med stolthet acceptera sin roll som levande förebilder för koloniernas många unga färgade. Ett levande rättesnöre som färgad fransman.

Några avtryck i Guyana gjorde han inte. Han fick ett stipendium, for till Bordeaux, läste juridik, sparkade lite fotboll och skickades till Ubangi-Shari i Centralafrika där han stannade som kolonialtjänsteman i tjugo år och lät midjemåttet växa innan han blev Frankrikes förste svarte guvernör på Martinique och Guadeloupe. Under andra världskriget var han åter i Franska Ekvatorialafrika, nu i Tchad, där han samlade stöd för de Gaulles frihetskamp.

Som den frankofil han var betonade han ändå i slutet av sitt liv vikten att värna afrikanska språk, traditioner och kultur om än det skulle ske inom den franska sfären.

När han väl trillat av pinnen i Egypten blev han den förste svarte fransmannen som begravdes i Panthéon i Paris. Jag önskar och hoppas att Félix fick den här upphöjningen efter sin död för sin allmänna duglighet och för att det han gjorde betydde något för Frankrike och inte för att han var ett verktyg i händerna på en politiskt beräknande kolonialmakt.

Frun hette Eugénie Tell och dottern Ginette gifte sig med den förste presidenten av Senegal, poeten Léopold Sédar Senghor. Minsann!

Fler avslöjanden om den gode Onkel Félix kommer i boken.

Félix Éboué i Parce des Palmistes, Cayenne.
Läs hela inlägget »
Etiketter: karibien, franska guyana
Johan Cruijff Arena i Amsterdam. Ära och stolthet, inte kapital som styr.

I går tyckte jag vi nordbor var för dåliga på att ge offentliga personer cred. I dag döptes Globen i Stockholm om till Avicii Arena. Snabba ryck. Roligt initiativ.

Nu ser jag fram emot Bosse Larsson Stadion i Malmö, Simon Spies International Airport i Kastrup eller Gro Harlem Brundtland Airport i Oslo. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

I Skandinavien är vi väldigt försiktiga med att ge folk cred. Jantelagen regerar. Så är det inte på andra håll i världen där man får vara stolt över politiker eller andra som utmärkt sig. Det finns inte en fransk by som inte har en Avenue Charles de Gaulle.

Och flygplatsernas namn - vem är de som gett namn åt de internationella flygplatserna i världen? Bakom varje namn finns en historia. Som i The Valley på Anguilla i Karibien. Vad visste jag om revolutionen? Utdrag ur eventuellt kommande bok om Karibien:


Clayton J Lloyd är en av Anguillas hjältar. Han deltog i revolutionen 1967 då ett antal beväpnade öbor belägrade polisstationen. Clayton som var pilot flög iväg poliserna, när de samlats ihop, och dumpade dem på St Kitts där de hörde hemma. Anguilla lämnade i och med detta federationen med St Kitts & Nevis. Det blev en kort tid av lika delar förvirring och självständighet innan britterna med en pluton fallskärmsjägare, de röda baskrarna, återställde ordningen.

Självständighet från Storbritannien hade Anguilla aldrig eftersträvat. Bara att slippa St Kitts & Nevis. Konstellationen med en administrativ enhet av de tre öarna St Kitts & Nevis och Anguilla gillades aldrig av öborna. Öarnas förutsättningar och historia är väsensskild. I dag är Anguilla ett brittiskt utomeuropeiskt territorium med utsträckt självständighet. Här hurras det för drottningen.

Frigörelsen från St Kitts & Nevis, och händelserna som föregick den, är kanske det mest spännande som hänt i öns historia.

Clayton flög alltid. Det sägs att han kunde sätta sig i planet och flyga iväg med ett brev som någon ville skicka till en vän eller släkting på en annan ö. Vi snackar flygpost.

På julafton tio år efter revolutionen satt han vid spakarna på sin tvåmotoriga Queen-Air Beechcraft på väg upp och iväg från tant Julianas världsberömda flygplats på St Maarten. Han hade sju passagerare som ville hem över jul. Då exploderade en av motorerna och planet tvärdök som en pelikan i havet. Alla omkom.

Flygplatsen vid The Valley heter idag Clayton J Lloyd International Airport.

Då flygarhjälten skulle ha fyllt 77 år, sommaren 2019, sade en av hans gamla vänner, Max Carty:

- Efter hans död blev Anguilla inte detsamma. Alla var avundsjuka på oss. Vi syntes inte bara till havs, utan också i luften. Anguilla har producerat fler piloter per capita än någon annan ö i Karibien, och det var Claytons förtjänst. Han var den förste.
 

Osvaldos Car Rental på Anguilla. En bild som aldrig hamnar i turistbroschyrer.
Läs hela inlägget »
Etiketter: anguilla, karibien
Filmaren Patrik Olofsson på jakt efter skånska silvertärnor i Antarktis. (Bild: privat)

På onsdag i SVT2 visas filmen Tärnsommar i programmet Världens Natur klockan 20oo. Se den!
Det är Patrik Olofsson som gjort filmen som handlar om silvertärnornas årliga flytt från skärgården vid Landön och Tosteberga till Antarktis. En extrem resa för en riktig kosmopolit.

Silvertärnorna drar i juli/augusti rakt västerut till ett område i Nordatlanten där de bunkrar innan de fortsätter söderut längs Afrikas västkust till nästa matplats utanför Namibia. Sedan fortsätter de runt Godahoppsudden över Indiska Oceanen mot Tasmanien och Nya Zeeland och sedan söderut mot Antarktis. I april/maj är de tillbaka i Sverige.

Hur man kartlagt rutten får du veta i programmet som sedan ligger kvar på SVTplay om du inte har möjlighet på onsdag kväll.

Jag skriver om fågelskådande i kommande Kristianstads Journalen och har pratat med Patrik Olofsson men också med entusiasten Linda Niklasson i Bromölla och Armand Krajnc i Ystad, som ju deltog i SVT:s fågelskådningstävlan för tre-fyra år sedan. Bland annat fick de svara på några enkätfrågor. Här är mina egna svar på frågorna.

Favoritfågel: Rödhake. Den inte bara sjunger vackert, den är orädd och nyfiken. En kompisfågel.
Bästa skådarminnet: På Mykenís på Färöarna där man gick omkring bland tusentals lunnefåglar som flög ut och in och satt och glodde på oss på bara några meters avstånd.
Bästa skådarlokal: Har sett massor av olika vadarfåglar i kustbandet vid Lilleskog, strax väster om Ystad.
Måste i utrustningen: Kameran.
Bästa nybörjartips: Ge inte upp. Ser man ingenting det första tillfället så ser man vid nästa.

Vad Linda, Armand och Patrik svarar får du läsa i Kristianstads Journalen som kommer ut 26 maj. 

Det kan bli lite mer oregelbunden uppdatering av bloggen en tid framöver då jag bor i husvagn utan wifi och samtidigt drabbats av covid som jag ännu inte vet omfattningen av. Men det är som med fågelskådande, bara att fortsätta titta in med jämna mellanrum.

Rödhaken, min fågelkompis.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Under några veckor i Guyana såg jag inte skymten av någon orm. Men i Hagestad naturreservat mellan Löderup och Skillinge är det en inte helt ovanlig syn. Nu har de senaste dagarnas värme lockat fram äspingarna. Den här snyggingen höll jag på att trampa på i går.

Om en helt annan orm står det i min bok Den falske ingenjören där jag berättar om ornitologen Claes Christian Olrog i ett kapitel:


"I det lilla bladet Kontakt som ges ut av svenska föreningen, ambassaden och kyrkan i Buenos Aires, berättar Gunilla Olrog i en intervju, att hennes make vid ett par tillfällen blev allvarligt ormbiten, och en gång fick flygas till Asunción för behandling.

Men tillägger hon lakoniskt:
- Trafiken i Argentina är mycket farligare än naturen.

Norrmannen Sverre Kleiven bekräftar detta, när han och jag går en tur i limeodlingarna, på hans odlingar utanför Oberá, i Misionesprovinsen. Jag är medvetet försiktig över var jag sätter mina fötter. Den blå, vita, gula och röda korallormen är förvisso vacker, men också dödligt giftig.

Sverre hävdar att korallormarna inte är farliga om man inte ger dem fingret. Deras gap är nämligen så litet att de inte kan bitas annat än i fingret.

- Dessutom, tillägger han, finns det serum i Sao Paulo.

Jag förstår inte riktigt om det är ett utslag av stilla humor eller om han verkligen vill lugna mig."

Boken kan du köpa på Bokus

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, argentina

På ett smalt stycke åker mellan landsvägen (just den som delar Sverige i två likvärdiga hälfter) och sjön i Svarte på den skånska sydkusten står ett dussin stenar i en samling. Nästan som ett mindre Ale stenar.

Detta är Disas ting. Liksom med Ale stenar är det inte helt klart vad stenarna en gång i tiden har representerat, vem som satt upp dem, eller när. Legenden talar om jungfrun Disa som höll ting här, samlade folket och pratade allvar.

I tidskriften Fornvännen skrev Folke Hansén 1923 ett långt kapitel om Disas ting där han avhandlar de arkeologiska fynden vis Svarte fiskeläge. Han redovisar och bedömer varje stenflisa, benbit och keramisk skärva som hittats vid undersökningar på Disas ting och de boplatser som finns i närheten av stensättningen.

I centrum av stenrektangeln, som är öppen västerut, fann man en kullerstensbelagd plan, tecken på att det hade eldats på platsen och benrester, även en del av dem brända. Disas ting kan ha varit en offerplats eller en grav. Här kan man låta fantasin skena om våra förskräckliga förfäder. Kanske var de kannibaler.

Den östligaste stenen i södra raden är den största. Lite snett bakifrån och i rätt vinkel är det en profil med drag av statyerna på Påskön.

Påskön? Nä, Svarte strax väster om Ystad.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Det skotska prlamentet i Edinburgh.l

Framgångarna för Nicola Sturgeon och Scottish National Party ger mig anledning att påminna om den roman jag skrivit tillsammans med Börje Berglund - Whisky Blues.
Del 1 kom ut 2010 och del 2 (tillsammans med del I i nyupplaga) kom 2020. Det är en skotsk whiskyfars i lätt feelgoodanda med mängder av figurer i persongalleriet.

En av dem är före detta skotsk nationalistpolitiker, en föga ödmjuk adelsman med namn Edward Humbleton. Han gör entré redan i första kapitlet och är med till "the bitter end".

Så här presenteras han i bokens inledning:


"För snart trettio år sedan hade lord Humbleton försökt starta ännu ett nationalistiskt parti i Skottland, då han var förgrymmad över den vänsteranda som han ansåg influerade SNP, Scottish National Party, som etablerats redan på trettiotalet.

–Vi är för fan inga kommunister, hade lord Humbleton grymtat när SNP i ett lokalval i Perth bildat koalition med Labour.

I stället bildade han CSP, eller uttryckt Conservative Scots in Progress, och hade engagerat sig totalt i politiken. Det höll i två år. När partiet misslyckades fullständigt i ett lokalval i Edinburgh, och fick genanta 1,7 procent av rösterna samtidigt som SNP nära på fick egen majoritet i fullmäktige, drog han sig ur och överlät partiets ledning på en tidigare fackföreningsbuse för militanta fiskare som försökte styra över CSP på en närmast nationalsocialistisk väg. Partiet kollapsade på nytt när den nye ledaren kort efteråt greps och dömdes för dråp på sin hustru. Med ett nödrop undkom Ed of Edinburgh den präktiga skandalen."

Läs mer om boken under fliken Böcker och köp hem den från Bokus.

Lord Humbleton?
Läs hela inlägget »
Malecón, strandpromenaden i Santo Domingo.

För några bloggavsnitt sedan nämnde jag en del diktatorer. En brukar lätt glömmas bort i sammanhangen, en av de grymmaste latinamerikanska bödlarna, Rafael Trujillo i Dominikanska republiken. Han som seriemördade haitier som inte kunde säga persilja.
I en eventuellt kommande bok om öarna i Västindien ingår det ett kapitel om Dominikanska republiken. Här kommer ett avsnitt, ett smakprov, som ytterligare visar det samvetslösa hyckleri som svenska regeringar haft som ledstjärna genom decennierna.


USA, som tidigare hade stöttat Rafael Trujillos diktatur, hade kring 1960 fått nog av den vedervärdige diktatorn som uppges ha omkring 50 000 liv på sitt samvete.

Hade amerikanerna de här åren vänt sig bort från Trujillos blodiga diktatur, så hade den grymme härskaren andra kontakter som inte visade några liknande moraliska skrupler. Via firma Henry Wallenberg & Co sålde Erlanderregeringen i Sverige krigsflygplan från Flygvapnets överskott, Mustanger och Vampires, men även pansarvagnar till den man som då betraktades som Latinamerikas värste diktator.

Svenska försvarstekniker fanns på plats för att lära ut hur vapnen skulle användas.

Har den svenska hållningen alltid varit en svensk tiger i fråga om försvaret så har omvärlden inte blundat. I en notis i Dagens Nyheter den 23 juni 1959 berättas om demonstrationer i Caracas i Venezuela som utlösts av rykten om att Sverige levererar vapen till Dominikanska republiken.

Nu vet jag inte vad DN:s reporter frågade, men Försvarsstaben svarar något undvikande att man ”ännu inte blivit tillställd någon officiell skrivelse beträffande en eventuell vapenaffär med Dominikanska republiken”.

Då hade Svenska Dagbladet i januari året före i glada ordalag berättat om tre unga Uppsalafamiljer som skulle bosätta sig minst två, förmodligen tre år, i Ciudad Trujillo. Det är tre flygtekniker som slutat vid flygflottiljen F20 för att bli civilanställda i diktatorns flygvapen.

Ur SvD 22 januari 1958:

”Detta är baserat på svenskköpta plan av typen Vampire, Mustang och SK16. Redan 1953-54 reste en del tekniker från Uppsala ut som pionjärer för att träna de dominikanska flygarna på flygplanstyperna och den svenska kolonien i Ciudad Trujillo kommer nu att utökas till 15 familjer.”

I boken Från Caproni till Mustang - Castro blev min fiende har den svenske flygteknikern Lennart Engerby berättat hur de ”svenska” planen medverkade när Trujillo och Dominikanska Republiken slog tillbaka ett invasionsförsök från Kuba.

Fidel Castro hade i övermod över den kubanska revoltens framgångar bestämt sig för att sprida revolutionen och störta ännu en diktator. Trujillo hade emellertid Västindiens starkaste flygvapen bestående av svenskköpta plan och servade av svenska tekniker.

Castros Kuba anföll Dominikanska Republiken. Svensk personal såg till att planen och piloterna på San Isidrobasen hölls i trim. Det här är en svensk krigsinsats som genom åren fått föga uppmärksamhet. Kriget pågick i 78 dagar.

Läs hela inlägget »

Då är jag tillbaka i Sverige och förbereder för en tredje period som Ystadsbo. Den första eran var 1956-59, nästa 2010-2015 och nu alltså 2021-. Däremellan har jag hunnit tre år på Österportsskolans gymnasium 1972-75.

Vi firar nya bostaden med ett kapitel ur Brokiga Blad ur Ystads historia som Börje Berglund och jag gav ut inför julen 2020. Det handlar om bokstaven K - som i korsvirke.


Han var också en fähund

Korsvirket är Ystads signum. Det lär finnas omkring 300 korsvirkeshus i Ystad. Redan i början av 1900-talet insåg man värdet av att bevara de medeltida miljöerna.

Att bygga korsvirkeshus var en kunskap som kom från Medelhavet och Centraleuropa och spred sig till Storbritannien och Danmark. De östdanska korsvirkeshusen har ingen motsvarighet i Sverige, även om det fanns enstaka hus längs den svenska ostkusten och Visby ståtar med en del hus innanför ringmuren.

En stomme av träbjälkar och stöttor fylldes ut av tegel eller klineväggar; flätad halm och lera som blandats och användes som bruk.

Änglahuset på Stora Norregatan/Sladdergatan pryds av utsirade nyllen, inga särskilt änglalika. Äldsta delarna av huset från 1500-talets början, renoverades på 1950-talet. Stadens praktfullaste renässansgård tyckte Gustav VI Adolv som avbröt semestern på Sofiero, for till Ystad och invigde efter renoveringen. Ystads mest fotograferade hus?

Borgmästarehuset på Klosterplan stod tidigare i hörnet av Stora Östergatan och Pilgränden. Det skulle rivas 1907 men när gaveln fallit visar sig gamla muralmålningar från 1500-talets slut med religiösa motiv om Kristi passionshistoria. Rivarna fick tänka om. Huarödaren Karlin på Kulturen i Lund engagerardesig, Ystadsborna bildade en fornminnesförening, köpte huset, flyttade och bevarade det.

I korsvirkeshuset längs Bäckahästgränd finns Ystad Frivillige Bergnings-Corp, eller frivilliga brandkåren (landets första) som bildades 1839, efter en förfärlig stadsbrand i Växjö och strax efter en brand i Revhusen. Först 1850 fick man brandspruta. Numera har man också fyra brandbilar av äldre modell och föreningen ska bevara traditioner, främst sprutmönstringen på torget första lördagen i augusti. Kåren står också för stadsrundturer i brandbil.

Per Hansson kallades Per Helsa eftersom han hade en lemonadfabrik på sin gård. Drycken kallade han blygsamt för Helsan. Detta var 1900-talets första hälft, men handelsgården har rötterna i 1600-talet, har byggts om och ut i omgångar. Per Helsas gård är ett unikt kvarter. En levande historisk miljö.

Kemnerska gården kallas fortfarande Karl XII-huset trots att historikerna slagit fast att Karl XII bodde inte här. Namnet Kemnerska gården kommer av att Lars Daniel Kemner bedrev järnhandel här från 1886. Kemner började som handelselev men blev en av Ystads rikaste med ekonomiska och politiska intressen praktiskt taget överallt.

Erik XIV-huset har ingenting med ärtsoppekungen att göra, men huset flyttades från kvarteret Erik, tomt nummer 14, till nuvarande adressen Lingsgatan. Huset stammar från 1500-talet.

Pilgrändshuset kan vara Ystads äldsta korsvirkeshus, troligen daterat till 1480. Här var det bank och här bodde bankdirektören Ernst Järegård med familj. Hasse Alfredson har berättat för Ernst-Hugo att guiden vid en rundtur i staden stannade utanför huset, pekade och sa:

- Här bodde Järegårds far, han var också en jävla fähund.

Boken kan du naturligtvis fortfarande köpa. Läs mer om den under fliken Böcker och hör sen av dig på mail eller telefon. Välkommen att ringa!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)
Erik Dahlberg. (Konstnär: David Klöcker Ehrenstrahl)

Det är svårt att döma människor ur historien om de inte varit några sällsynt råbarkade sällar så de hamnat i samma gäng som Stalin, Hitler, Mao, Pol-Pot och dom.

En av de som jag avgjort fattat sympati för är Erik Dahlberg (1625-1703), även om han var en av arkitekterna bakom den svenska ockupationen av Skåne. Nu sägs det ju att sörmlänningen Dahlberg, född Jönsson, i sin biografi passade på att ge sig själv lite extra ljus, men det är han ju knappast ensam om.

Han skickades till Hamburg som liten för att gå i räkneskola och han stannade ganska länge i Tyskland i de svenska delarna av Pommern. Lite här och lite där. Han var militär i svensk tjänst, han var skicklig med pennan och ritade av många hus och miljöer som bevarats för eftervärlden. Ett exempel är Lillöborgen utanför Kristianstad som sedan förvandlades till grushög och sedan lyftes likt en fågel Fenix ur jordhögarna av gamle museichefen Thorsten Andersson. Genom Dahlbergs pennstift vet vi hur det såg ut på 1600-talets mitt.

När man som jag sitter i Tyskland och googlar får man upp en tysk version av Wikipedia istället för svensk. Det är alltid spännande att jämföra. I den tyska versionen sägs det att Dahlberg lämnade sin tjänst i protest mot Karl XII:s krigföring i Polen. I svenska Wikipedia att han lämnade av åldersskäl.

Om det stämmer att han var i opposition gentemot Karl XII så har han plockat ytterligare poäng.

Varför detta intresse för Erik Dahlberg? Jo, i sommar flyttar jag in på Erik Dahlbergsgatan i Ystad. På torsdag återvänder jag från pandemiexil i Amsterdamn och Hansestadt Lüneburg till Hansestadt Ystad. Det var bara det jag ville säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Avsnitt av hamnen i St George's, Grenada med Fort George där den blodiga "revolutionen" ägde rum som avslutade Maurice Bishops korta tid vid makten.

Jag skulle ju ha tillbringat våren på Grenada istället. Inget ont om Lüneburg men ibland tar man sina felbeslut. Så här skrev jag i alla fall på Facebook för drygt ett år sedan, då jag summerade dagen på Mitchells Guesthouse i St George's.

På en hyrd 80-kubikare från Maitlands skrotupplag och kattgård söker jag mig norrut, ut ur St George's, förbi kryssningsrobotarna som landsläppts från det enorma guppande hotell som nu lagt till nedanför Fort George, i hamnkvarter där försäljarna av allt det krimskrams du inte vill ha förhoppningsvis gör goda affärer med solhattarnas och shortsens tjocka plånböcker.
Jag skramlar norrut längs kusten. Njuter varje droppe av regnet. Vet att solen kommer tillbaka.

Gouyave är muskotdistrikt. Härlig strip genom byn som jag drar fram genom ett par gånger. Vägskyltar är inte Grenadas bästa gren.
Vid ett tillfälle drar jag rakt ut i spenaten, uppför, uppför och uppför, i tron att det är vägen tvärs ön.

En gårdvar som haft dålig erfarenhet av moppar på villovägar sätter av som en raket och gör häftiga utfall. Jag besvarar hotet med fullt gaspådrag uppför backen och slutligen släpper han, efter ett imponerande race, och återvänder hem.
Så tar vägen slut.

Jag måste vända. Du förstår vad det betyder? Min hittills värsta och enda fiende, hunden som älskar att hata mig, har kvalificerat sig för andra chansen.
Jag vet dessutom att jag inte kan gasa mig iväg från honom. Nedförbackarna är så branta att jag glider framåt på pudan och hela tiden har känslan att jag ska stå på öronen över styret.

Min krigslist blir att slå av motorn i god tid och försöka smyga förbi. Det hade funkat om den jävelen blundat i tio sekunder.
Han sätter fart efter mig. Jag minns Smiths råd om jaguaren. Var inte rädd. Så när han väl kommer skäller jag ännu värre än han kan. Det funkar. Han är som alla gaphalsar en feg jävel innerst inne. 

Varje gång doggen kommer nära får han en drapa på ädelskånska och strax ylar han hem, besegrad.
Sen glider jag runt i det gröna. Apor i nationalparken Grand Etange och avslutningsvis en fingerborg av 70-% white rhum på Grenada Destillery.
Även om det gröna uppe i bergen plötsligt ersätts av en soptipp vill jag säga att Grenada är kanske bland det bästa och mest äkta som Karibien kan erbjuda. Love it.

Nu avslutar jag dagen på Colins vis, med en öl, den lokala Carib, och en rom, den lokala Clarkes Court.

En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
En 80-kubikare från Maitlands skrothandel.
Läs hela inlägget »
Etiketter: grenada, karibien
Feministiska och ekologiska antikapitalister gjorde sina röster hörda på am Sande i Lüneburg.

Håller 1 maj på att återfå en betydelse i samhället? Jag undrar och hoppas på det efter att ha bevistat arbetarnas högtidsdag i Lüneburg idag. Flera hundra människor, massor av dem ungdomar, samlades med någorlunda coronaavstånd och obligatoriska ansiktsmasker för att göra sina röster hörda och synas.

Första Maj förlorade sin betydelse under 60- och 70-talen då det blev ett forum för maktapparaten, regering och fackföreningar, i symbios. Istället för att säga ifrån, kräva reformer och utveckling handlade det mest om att prisa sig själv. Sådant leder sällan framåt och ungefär samtidigt förvandlades arbetaren till tjänsteman och identiteter och tillhörigheter mixades, upplöstes och förvandlades.

Jag tror en hel generation världsförbättrare, åtminstone i Sverige, försvann i ett slukhål ungefär efter Palmes sorti när Bohman och Bildts popupregeringar sålde ut vårt gemensamma Sverige till de som hade pengar. Vilka blev fler. Men ju mer pengar vi fick i våra plånböcker desto mindre benägna blev vi att dela med oss.

Nu anar jag att ungdomen är på marsch igen. Det applåderar jag.

I Lüneburgs demonstrationståg gick Antifa först med sina gröna flaggor efter traktorn med de kvinnliga medlemmarna i Schrotttrommelenorkestern. Sedan kom Linkes och Die Grüne och däremellan en och annan som viftade med regnbågsflagga eller en röd flagga för SPD, socialdemokraterna. Men i första hand var det antikapitalistiska unga som hördes och syntes.

Lüneburg är ett självgott och traditionellt borgerligt litet samhälle med ett växande universitet som kan vara en hälsosam motpol och samtalspartner för framtiden.   

Ryktet om svenska coronaprotester når mig och jag kan bara konstatera att här i Hansestadt Lüneburg där man måste ha ansiktsmask oavsett var man befinner sig i citykärnan, ute (som alla i 1 majtåget) eller inne i de butiker som är öppna, och inga restauranger är öppna för mer än take-away förekom inget gnäll över restriktionerna. Detta trots att incidensvärdet här är beskedliga 72,2 på 100 000 invånare medan det i Sveriges regioner pendlar mellan 218 och 616. Skäms Sverige!

Solidarität ist zukunft.

Solidaritet är framtiden. Låt oss hoppas.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
hemmahamn: Ystad

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com