2021 > 01

Staden Amsterdam har sedan 1975 sin egen flagga som symbol. Det är en enkel, trist och särdeles ful historia som för tankarna till anarkister och hemliga sällskap av enögda samhällsomstörtare.

Tyvärr Amsterdam, utmärkelsen "badass flag" som erövrades 2015 är i allra högsta grad relevant.

De tre kryssen ska föreställa Andreaskors och finns också på staden Amsterdams vapensköld. Det svarta fältet i mitten ska representera floden Amstel, som just nu blänker blåbrun med solglitter alldeles bakom min rygg.

Även om flaggan blev officiell först 1975 så fanns den hissad redan under OS 1928 som en symbol för staden. I dag när det är match mot AZ Alkmaar bär lagkaptenen för AFC Ajax den amsterdamska flaggan som sin kaptensbindel. Färgerna och korsen ger fortfarande dåliga vibbar i denna stad som är så uppenbart ambivalent i sin uppfattning om sig själv.
   

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Två av de ord jag kunnat på nederländska sedan tidigare är fiets - som betyder cykel, och ordet för moped som heter broomfiets. Alltså en fiets som låter broooooooom.

Sedan jag misslyckats med att förhandla mig till en begagnad fiets med cykelsäljare Karim några kvarter bort (den första han erbjöd hackade i växlarna, den andra hade ett skevt framhjul, resten var för dyra) så lånade jag min hyresvärdinnas gamla hoj och trampade iväg. Min egen farkost får anstå.

Mitt mål var Johann Cruyff Arena, hemmastadion för den amsterdamska storklubben AFC Ajax. Det var ungefär sex kilometer dit. Efter att ha pratat lite med en djupfryst knutte i skinnjacka med ryggbroderier blev det några bilder på den rejäla anläggningen. Det är, liksom vid Globen i Stockholm, ett helt kvarter med sportlokaler och spatiösa utrymmen runt omkring.

Ajax har väl aldrig varit något favoritlag men det är ju ändå Nederländernas mest framgångsrika klubb med storspelare som just Johann Cruyff. En del svenskar har ju också lirat här. Zlatan Ibrahimovic är en. Stefan Pettersson kanske den mest framgångsrike och HIF:s Inge Danielsson. Och påminner Wikipedia: Markus Rosenberg, Kennedy Bakircioglu, Tobias Sana och Peter Larsson. 

Jag minns hur någon, troligen inte Inge D, kanske HIF:aren Adde Malmberg, en gång berättade för mig att Inge spelade lördagsmatch med Ajax och sen satte sig i bilen och körde till Örkelljunga för att spela bandy på söndagen. Jag tror att det är preskriberat vid det här laget, men Ajax bossar hade blivit vansinniga om de fått veta.

Hur som haver, på Inge Guldfots tid spelade AFC Ajax inte på Johann Cruyff Arena utan på Olympiastadion så jag var tvungen att cykla dit också. Tio kilometer till.

Amsterdam höll OS 1928. Sverige tog sju guld, sex silver och tolv brons och blev med det fjärde bästa nation efter USA, Tyskland och Finland. Tre guld i brottning, ett i spjut, modern femkamp, segling (jolle) och simning.

Sedan jag förvånat mig över statyn med idrottsmannen som gör Hitlerhälsning utanför OS-stadion cyklade jag hem igen. Jag kan förstå att det inte var en nazihälsning då, men vem gör inte den kopplingen idag? Jag undrar så klart varför ingen ännu vält den statyn.

Det blev 22 kilometer på fiets i ett nollgradigt Amsterdam.

Johann Cruyff Arena.
Utanför 1928 års OS-arena.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Idag är karantänen över. Det är tio dagar sedan jag kom till Amsterdam. Isoleringen har delvis bestått i läsande och skrivande. Förutom det som tillhör arbetet så har jag läst två böcker för avkoppling och underhållning.

John Le Carré
En fri agent (2019)

Det här måste väl ha varit LeCarrés allra sista bok då han gick bort i december i fjol. Vi får följa Nat som plockats hem efter många års utlandstjänstgöring och som inte riktigt vet om han ska pensionera sig eller ej från sitt jobb inom underrättelsetjänsten.  
Nat är inte lastgammal och han är en mästare på badminton.
Naturligtvis överrumplas han en dag av en ilsken ung man som utmanar honom på badminton. Det blir en relation som får följder. Det mesta utspelar sig i London (därav bilden :-)
LeCarré är själv en mästare på spionromaner och här känns han rykande färsk och aktuell med en historia som balanserar mellan Trump, Brexit och EU, samtidigt som det gamla spöket Ryssland alltid finns i bakgrunden.

Patrik Svensson
Ålevangeliet (2019)

Ja, jag instämmer i hyllningarna. Det här är en riktigt bra bok som Patrik Svensson åstadkommit. Jag gillar den här stilen där fakta presenteras på ett enkelt och berättande sätt, samtidigt som personen bakom skrivandet också syns - och som här, även pappa och farmor.
Mycket av det han skriver om ålen visste jag förut, men mycket nytt har jag lärt mig. De filosofiska utläggningarna om livets beständighet och hemligheter ger mervärde. 
 

Nu är det bara att hoppas att restriktionerna lättar i Nederländerna. Annars har jag snart läst ut böckerna jag tog med...
Läs hela inlägget »

Jag kände mig tvungen att gå ned till Prinsengracht idag på Förintelsens Dag. Den 27 januari 1945 befriade Röda Armén de fångar som fortfarande levde i utrotningslägren i Auschwitz-Birkenau. 

Anne Frank levde inte längre då. Hon dog i fläcktyfus i Bergen-Belsen bara någon månad innan britterna anlände.

Men Anne Franks dagbok från det hemliga livet bakom pappa Otto Franks kontor på Prinsengracht lever i allra högsta grad. På Magnus Stenbocksskolan i Helsingborg läste fröken den för oss på mellanstadiet och skildringen satte djupa spår, knappt tjugofem år efter krigsslutet.

Jag blev besviken över att det var i princip folktomt utanför Anne Franks hus idag. Den blomma jag inte hade med mig gav jag henne i tankarna.

Anne Frank skulle ha varit 92 år gammal om hon fått leva. Lika gammal som min egen mor, Gertrud.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Flanerade planlöst omkring och när jag hamnade på turiststråket Damrak, ödslig och spöklikt folktom en måndag, började jag kolla efter Dam Hotel där jag satt med en kaffe och något starkt en eftermiddag på våren 1977. Amazonen hade jag parkerad utanför. Tillsammans med klasskamraten Mats B från Skurups Folkhögskola var jag på mitt första utlandsuppdrag. Förvisso övning, men ändå. Mats B blev efter en sejour som Knislingereporter på Norra Skåne en av Expressens energiska nöjesreportrar.

Jag minns att vi besökte universitetsträdgården i Leiden och sökte spår efter Carl von Linné och livrädda åkte bygghiss upp i radio/TV-tornet i Lelystad.

Vårt Dam Hotel hittade jag inte, men väl Grand Hotel Krasnapolsky som slog an en sträng av igenkänning. Men jag vet inte var, hur eller när eller vad den historien handlade om.
Lite googlande berättar hotellets historia men kroken som borde haka i mitt minne kommer aldrig. Alltså har jag sannolikt inte läst något utan fått det berättat vid lägerelden av någon bekant. Jag tänker på Grand Hotel Budapest och Wes Andersons film när jag ser Krasnapolsky.

Hotellet har ett systerhotell i Paramaribo.

Ivar Lo-Johansson lär ha Hotel Krasnapolsky som fond i sin bok Socialisten, men då jag inte har boken här så vet jag inte mer. Har du Socialisten och kan skingra dimmorna, gärna några rader i kommentatorsfältet.

James Joyce lär också ha uppfunnit kulören Krasnapolskyrött i sin märkliga Finnegans Wake efter en vistelse här.

Snett emot Krasnapolsky låg på Damrak också budgethotellet Hotel Polen. Det lär ha haft samma ägare. Hotel Polen blev lågornas rov i en förfärlig brand den 9 maj 1977, bara veckor efter att jag bott på Hotel Dam. 33 personer omkom varav hälften var svenskar.

På ena sidan gatan ligger Börsen. På andra sidan uteliggarna.

En bit ännu längre ned på Damrak ser jag Hajenius exklusiva cigarrbutik. Det lär vara en av världens vackraste cigarrbutiker vilket ju är ett ganska speciellt omdöme. Jag reagerar mest på namnet som jag tycker klingar svenskt. Men nej, Hajenius hette Pantaleon (!) Gerhard Coenraad Hajenius. Däremot visar det sig att Swedish Match köpte cigarrbutiken 2006.

Vill du läsa om ett annat spännande hotell - sök på Hotel Nordland i sökfunktionen i högerspalten.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

I går kväll, lördag, var det utegångsförbud i Amsterdam för första gången sedan andra världskriget. Klockan 21 var det bara pizzabud och de som har hund som fick röra sig fritt på gator och torg.

Ett av flera desperata försök av vilsna politiker att stoppa smittspridningen av covid-19.

I dag, söndag, var det protestmöte på Museumsplein, framför Rijksmuseum och Van Goghmuseet. Förra söndagen plockades nästan 150 personer in av polisen när protestmötet mot coronarestriktionerna urartade.
Nu var polisen väl samlade. Jag har aldrig förr sett så många polisbussar och/eller piketer, mc-poliser, ridande poliser och hundförare. Det dröjde länge innan demonstranterna utnumrerade styrkorna, om de nu gjorde det. När jag gick hem var det fortsatt lugnt, och började bli kallt.

Alla var där. Trumpkepsar, fakenews-anklagelser mot public service, covid-19 konspirationsteoretiker plus alla de som vill passa på att synas. Drick en fredsam kopp kaffe!

Polisen som visiterade mig hette Helen. Till kaffet tog jag en junkyard hot dog.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

I brist på folkliv får man uppleva fågellivet vid Amstel. Här finns en kolossal mängd sothöns, en del gräsänder, några skäggdoppingar och knipor.

I träden längs kajen trängs duvor, trutar och - tro det eller ej, gröna parakiter. Sedan 1970-talet lär det finnas flera tusen fria parakiter som lever i Amsterdams parker och i alléerna längs kanalerna. Det finns flera förklaringar till hur de hamnat här, men ingen vet egentligen om det var en äldre dam som släppte ut ett par för länge sen, eller om det var en lastbil som välte och flera hundra papegojor tog chansen till frihet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Den 12 februari ska Rijksmuseum i Amsterdam, en bit bort från Weesperzijde där jag bor, öppna en ny utställning, om pandemin tillåter, som handlar om holländarna och slaveriet - mycket byk att tvätta där. Jag håller som bäst på med kapitlet om Surinam i min kommande bok och det finns en del om slaveriet där.

Ett kort utsnitt ur den kommande boken:

"Vid en öppen plats, några bussar, några taxibilar, ett litet hus som troligen är någon sorts transformatorstation, tre blå dörrar i en vitmålad tegelbyggnad. Spretig och meningslös graffiti på en vägg. Det ser ut och luktar som en unken pissoar, ammoniakdoften ligger tung och magra svarta män står sysslolösa och glor. Det är krossat glas på stenläggningen och stentavlan framför mig är enda anledningen till att stanna till.

En plakett med tre svarta ansikten, Codjo, Present och Mentor, och vittnesbörden:


”På lördagsmorgonen 26 januari 1833 blev slavarna Codjo, Mentor och Present levande brända på den här platsen...”

Namnen Codjo, Mentor och Present kan alla surinamesiska skolbarn. De deltog i en rymning från sina ägare, stal förnödenheter för att överleva i skogen och satte eld på flera hus för att dölja inbrotten. När de fångades in fick de statuera exempel.

Minnesplattan sattes upp 2018.

Just här, på Codjos, Mentor och Presents plats, andas allting elände. Inga leenden. Ingen ansats att ta kontakt. Bortvända ansikten. Möjligen skygga blickar. Inte ens vid marknadsstånden invid vill, orkar eller vågar någon försöka sälja något till mig. Det känns som om jag gått fel och jag förmår inte tränga genom fattigfiltret för att nå kontakt."

 

Läs hela inlägget »
Hosta upp en halv miljon och du kan spendera en vecka i Donald Trumps villa på St Martin.

Donald J Trump har lämnat presidentposten och Vita Huset i Washington. Han och Melania stack lite före utsatt tid för att kunna flyga ståndsmässigt i Air Force One en sista gång.

Han åkte till hus och golfbana i Florida.

Vid Plum Bay på St Martin, den franska delen av ön, äger Trump sedan 2013 ett inhägnat paradis som kallas Chateau des Palmiers.
Jag var där och kollade fåglar och höll ett öga på en vän som surfade i februari/mars i fjol. Det var bara vi på hela stranden. En vacker vik med bred sandstrand, ett rejält stenparti i ena änden några buskage och vindpinade palmer.

Trump såg vi inte till. Egendomen ligger längst ut vid havet i en gated community. Vakterna släppte igenom oss utan frågor då de såg surfbrädan.

Den f.d. POTUSen återvänder nog inte till St Martin. Han har förgäves försökt sälja huset men hyr nu ut det istället. Det är en sexrums villa och en liten undantagsstuga på fyra rum. 45 000 dollar per vecka under högsäsong är vad du får punga ut med om du vill bo där. Ärligt talat ser det förfärligt ut med sin skamlösa lyx och prakt.

När min vän surfade vid Plum Bay gick allt bra, men för några månader sedan spolades en haj iland på stranden utanför Trumps villa. Ungefär i samma veva råkade en simmande kvinna ut för en hajattack på andra sidan ön.
 

Den här hajen spolades iland på Plum Bay, St Martin. Foto: privat.
Läs hela inlägget »
Mer kontroll än så här blev det inte på Öresundsbron.

Eftersom så många frågat om min resa till Amsterdam i coronatider. Varför åker du? Kan man det?

Fråga 1 kräver ett längre svar så det återkommer jag eventuellt till. Fråga 2 besvarar jag med ja.
Ingen kontroll på Öresundsbron eller Pepparholmen vid ankomst till Danmark. Poliserna bara glodde på de få bilarna som rullade av färjan i Puttgarden. Enbart skyltar förkunnade att jag passerade gränsen till Nederländerna. Stannat har jag bara gjort för att kissa och skala och sätta i mig medhavt ägg.

Nu vaknar Amsterdam, metron rasslar på bron över Amstel och på husbåtarna tvärs över startar ännu en dag. Jag ska hitta plats för Sigge. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Måndag packar jag Sigge för en ny resa. Nu till Amsterdam, Nederländerna. Det är inte första gången som Sigge drar till Nederländerna. För några år sedan for vi till Eindhoven på en bejublad resa.

Sigge har gjort en Lilleputtresa över Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra, Luxemburg och hem.
Det har blivit kortare resor via Ruhr och Normandie till Jersey. 
Hen har kört Balkan Express genom Slovenien, Kroatien, Republika Srpska, Bosnien, Serbien, Kosovo, Nordmakedonien, Albanien, Montenegro och hem.
Härnadståg i österled har det varit till Rumänien, Bulgarien, Moldavien, Ukraina och Transnistrien.

Sigge är en Citroën C1 av 2012 års modell. Rullat snart 27 000 mil. Besiktigad u.a. för en vecka sedan.

Sigge i Andorra.
Sigge på gränsen till Ukraina.
Sigge i Bosnien.
Läs hela inlägget »
Etiketter: ukraina, bosnien, andorra
Del av omslaget till boken Kung Kalle av Kurrekurreduttön med Karl Pettersson och familj.

Nu har jag läst Kung Kalle av Kurrekurreduttön, en resa i Efraim Långstrumps fotspår, av Joakim Langer och Helena Regius (Forum 2002).

Lite förvånad är jag att jag inte ramlat över den här historien tidigare då den till synes har varit väl spridd, och svenskar i världen intresserat mig sedan lång tid tillbaka.
Den som pekas ut som Pippis pappa hette Carl Pettersson, var sjöman som steg iland på en av de nordliga Nya Guineaöarna i Melanesien, gifte sig med en lokal skönhet och drev kokosplantager. Det är ju en spännande historia, inte minst med tanke på att det troligen var i Petterssons livsöde som Astrid Lindgren tankade inspiration för Pippi Långstrumps familjeförhållanden.

Langer och Regius följer upp spåren, reser till Nya Guinea och Australien, träffar ättlingar och besöker övervuxna plantager och gamla gravplatser. Det är en god historia, men någonstans i språk och/eller form skaver det och jag tar inte riktigt deras berättelse till mig. Får en distans till det jag läser. Kanske för att det alldeles för många gånger upprepas att "...men Carl Pettersson var inte sån," då den tidens rasism och övervåld gentemot arbetare som jobbade på plantagerna nämns. Det blir lite väl övertydligt hur godhjärtad den svenske plantageägaren var. Vilket säkert är sant, men det ständiga upprepandet stör min läsning.

Det fanns en hel liten koloni av plantageägande svenskar på öarna i norra Nya Guinea under tiden från sekelskiftet och fram till första världskriget då tyskarna fick lämna områdena ifrån sig till Australien. Det är intressant. Jag ser framför mig en bild av hur upptäckaren Sten Bergman sticker ut huvudet ur djungelns täta grönska och plötsligt befinner sig vid en välordnad plantage i sin jakt på outforskade områden, och finner att gården heter Stockholm... 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: papua & nya guinea
Gatuvy Paramaribo, Surinam, februari 2020.

Vem var då kapten John Gabriel Stedman? Jag citerar John Gimlette i boken Wild coast (2012):

"He was gregarious, humane, proud, passionate, occasionally silly and always impeteous. He was for ever fighting duels and, in Paramaribo's taverns the brawls he'd start would be remembered for years. ("Hats, whigs, bottles and glasses flew"). But he was also poetic, and his account of the insanity that follows would be the Apocalypse Now of the eighteenth century. He was Captain Stedman, lately a luitenant in the Prince of Orange's most loyal Scots Brigade".

Dessutom förälskade han sig våldsamt i slavinnan Joanna, som han gifte sig med då han inte kunde köpa henne. De fick sonen Johnny.

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien
Plantageägaren som Stedman såg honom.

Den engelske kaptenen Stedman som reser till Surinam på 1770-talet och deltar i krigståg mot förrymda slavar i det inre av landet träffar svensken Dahlberg flera gånger och återger i sin bok mötena med honom, fast han kallar honom stiligt nog d’Ahlberg.

Stedman imponeras inte minst av d’Ahlbergs snusdosa.

Han beskriver också dagen för de europeiska plantageägarna:

”En plantageägare i Surinam när han bor på sin farm (vilket är ovanligt då de föredrar det sociala livet i Paramaribo) stiger ur hängmattan när solen går upp, omkring klockan sex på morgonen, när han gör sitt första framträdande på verandan framför sitt hus; där hans kaffe står färdigt och väntar på honom, vilket han vanligen dricker tillsammans med en pipa, istället för smör och bröd; och där blir han uppassad av ett halvdussin av plantagens finaste unga slavar, både pojkar och flickor….”

Beskrivningen av plantageägarens morgon fortskrider mycket detaljerat, om hur han kläs för dagen, får rapporter om hur arbetet utförts dagen före, tar sina promenader, serveras sina måltider och sover sin middagslur, går igenom morgondagens arbete, övervakar spöstraffen för de som inte skött sig, innan han klär sig för en social afton med vänner. Mat, kortspel, samtal och sprit.

När han vid 22-tiden börjar gäspa är det dags för förberedelserna för natten. Stedman igen:

”...då drar han sig tillbaka och kläs av, av sina sotsvarta pager. Så återvänder han till platsen för vilan där han tillbringar natten i famnen på en eller annan av sina undersåtar (han har alltid ett tillgängligt harem) till omkring klockan sex på morgonen….”

Mer om Stedmans redogörelser i min kommande bok om Karibien, där jag också berättar om Carl Gustav Dahlbergs snusdosa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien
Utflykt bland plantagerna i Surinams regnskog. Februari 2020.

I jakten på att skaffa en kontur på Carl Gustav Dahlberg i Paramaribo så har jag inhandlat boken med den fylliga titeln Narrative, of a five years expedition, against the revolted negroes of Surinam, in Guiana, on the wild coast of South America; from the year 1772 to 1777 av John Gabriel Stedman.

Via Bokus. Inte Amazon.

Det här är ett verk som citeras överallt när det handlar om slaveriet och plantagerna i Surinam och Guyana. En ögonvittnesskildring som lär rymma både intrikata personliga relationer som redogörelser för politik och maktmissbruk. Dessutom hans upplevelser av urskogen, den svårforcerade och skräckinjagande djungeln med allt vad den för med sig.

Så här långt har jag bara bläddrat som hastigast i boken men kan avslöja att jag redan hittat slaven Baron som ägdes av Dahlberg och blev en av tidens kända revoltörer mot de vitas samhällsordning.

Dessutom, en av Le Carréböckerna hade jag redan, så i Bokhandeln i Ystad bytte jag in den mot Stina Jacksons Ödesmark och fyllde på med också Jens Henrik Jensens Yxskeppet. Slutligen blev det också Matilda Gustavssons Klubben om Svenska Akademien. Jag har en tendens att läsa böcker åratal efter resten av svenska folket.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, surinam, karibien
Farfar Fridolv i Abbekås. Ålafiskaren.

Tisdag: Amsterdam!
Den fina guideboken Mitt Amsterdam av Marko Wramén (Karavan 2015) som jag fick av vännen och förre kollegan Marko vid releasen har jag naturligtvis lämnat vidare till dottern Anja som for iväg på cityweekend för några år sedan med sin Andreas.

Alltså - jag köpte en ny idag i Bokhandeln i Ystad. För jag tror att Marko har en del tips som kan intressera mer än Berlitz katedraler och kanaler.

Väl i bokhandeln kan man ju inte... alltså blev det också lite avkopplingslitteratur. Åker man bort ett tag är det inte så dumt att ta med sig lite böcker på svenska. I och för sig har jag redan packat en hel Kvantumkasse, men det är arbetsmaterial för den kommande Karibienboken. Nu handlade det om avkoppling.

John Le Carré är väl representerad i mina magasinerade kassar men nu drog jag också till mig pocketarna av Spionernas arv (2017) och En fri agent (2019). 

Slutligen kapitulerade jag och blir härmed sist i landet att skaffa mig och läsa Ålevangeliet av Patrik Svensson. Jag tror att den största anledningen till att jag inte skaffat boken förrän nu är att jag haft så mycket med ål och ålafiskare att göra att jag varit lite trött på ålen. Jag skrev för en handfull år sedan ett litet häfte om den hotade ålen på uppdrag av Biosfärområdet Vattenriket i Kristianstad Tjugo röster om hotet mot ålen (2012) och har två gånger suttit med för att dokumentera diskussionerna under heldagskonferenser om ålproblemet.

Jag tror alltså att jag vet det mesta om ålen, men boken handlar ju inte bara om ål och det ska bli spännande att läsa den. 

Farfar Fridolv och hans bröder var ålafiskare i Abbekås. Och rökt ål är väldans gott. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, nederländerna
I brist på bilder på jättegrodan Bufo Blombergis från Amazonas, en kusin från Ystad Sandskog.

Forskningsluffare. Det är en så bra titel på visitkortet. Det är det som Rolf Blomberg (1912-1996) såg sig själv som. Forskningsluffare.

Walter Repo har gjort ett imponerande arbete med boken om Blomberg, där han fångat sin egen uppväxts framträdande äventyrare. Boken heter Folkhemmets äventyrare, en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg (Atlas förlag 2011).

Repo har inte nöjt sig med intervjuer med släkt och vänner till Blomberg eller med att läsa hans böcker. Han har spanat in museernas burkar med inlagda grodor, ormar och ödlor, letat i brev och anteckningar och slutligen tagit med sig Blombergs egna rader ut i djungeln för att läsa dem i forskningsluffarens egen miljö, vid en bortdöende lägereld utanför tältet när mörkret sänker sig över urskogen. Eller vid steniga stränder där jättesköldpaddorna är närmaste grannar.

Släkt och vänner som finns kvar har berättat historien om ynglingen som hoppade av läroverket och gav sig iväg till Galapagosöarna, blev frivillig i finska vinterkriget, hamnade under japansk ockupation på Java och slutligen en ivrig sökare efter inkaguldet som Pizarro aldrig fick, och som ska finnas gömt i Ecuadors oriente. Han var en autodidakt forskare, upptäckare och zoolog som lärde sig själv genom att läsa och iaktta.

Mest känd är han kanske som den som var först med att presentera en jättegroda från gränstrakterna av Ecuador och Colombia för västvärlden. På latin blev det en bufo blombergi när den pressades in i civilisationens klassamhälle.

Repo presenterar inte ett okritiskt idolporträtt. Han berättar lika rakt om den blombergska oförmågan att leva ett liv utanför äventyret. Hur familj (tre fruar – wikipedia nämner bara två) och barn oftast kom på mellanhand. Inte av elakhet utan på grund av den vuxne pojkens fascination för äventyret, flykten från vardagen och viljan att omfamna alla. Rolf Blomberg må ha varit näst mest känd i Sverige efter kungen men han förmådde aldrig slå mynt av sitt kändisskap. Långt upp i åren var det pappa David som gav finansiellt understöd åt forskningsluffaren. Efterhand blev långa föredragsturnéer, som han hatade, tillsammans med artiklar, böcker, filmer och radioinslag det som höll näsan och börsen ovan ytan.

Rolf Blomberg tog gärna en whisky, stoppade pipan och njöt av livets små glädjeämnen.

I början av karriären jagade Blomberg, som alla andra, men efterhand bytte han ut bössan mot en Hasselbladare. På slutet såg han med vemod hur civilisationen trängde in i urskogen, tog ifrån indianerna dess livsrum och stolthet. Repos egna reflektioner av hur det ser ut idag i den djungel där luffaren Blomberg en gång bräckte jungfrulig mark är förfärliga vittnesmål om hur kapitalet, religionen och myndigheterna handihand mördat livet och förvandlat det till ett Ecuadors Tjernobyllandskap.

Roligt i boken är alla Blombergs kollegor som figurerar. Filmaren Torgny Anderberg från Åhus, kanske mest känd för Villervalle i Söderhavet, är en av dem. Torgny har jag träffat även om det var hans bror kriminalkommissarien Bertil jag kände. Blomberg och Anderberg gjorde en del filmer ihop, men på slutet kände han sig utnyttjad av honom.

Eric Lundqvist är en annan av Blombergs kamrater och ur den yngre generationen blev en äventyrlig forskningsluffare, Jan Lindblad, en god vän. Pärlfiskaren Victor Berge från Ockelbo skymtar förbi i kapitlen om Java.

Läs mer:
www.rolfblomberg.se

Mangroveskogar från egen utfärd i den sydamerikanska djungeln, Commewijne i Surinam.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, ecuador, surinam

BBC visade en liten kort film om fata morgana vilket fick mig att minnas när jag såg Berlins TV-torn på Alexanderplatz från stranden i Ystad. Eller vad det var jag nu såg. Detta var vårvintern 2010-2011.

Fata morgana är alltså synvillor till havs eller i öken, hägringar. Det uppkommer när ljuset träffar luftlager av olika temperaturer, som varmt hav och kall luft. Legenden om den flygande holländaren lär ha uppstått genom ett fata morganafenomen.

Ordet fata morgana kommer från den keltiska sagokungen Arturs halvsyster Morgana, som lockade sjömän i fördärvet med hjälp av hägringar. Morgana sades bo i ett kristallpalats under vattnet och kunde bygga fantastiska palats ur luften. Fata lär väl vara ödet.

Den här vintern har det varit disigt, mulet och ljummet och skulle man se solen vore det en hägring nog... I BBC:s reportage befarar man att fata morgana blir ett allt ovanligare inslag när klimatet förändras och temperaturen stiger i polarområdena.

Se BBC:s film

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, tyskland
En av gravhögarna i Jellinge på Jylland. Kanske Gorm den gamles grav.

Hur gick det med Haralds Blåtands grav i Polen? Har Sven Rosborn hittat den och varför dröjer hans bok? Och vad har drottning Silvias pappa Walther Sommerlath med detta att göra?
Frågorna hopar sig då jag hittat Rosborns websida om Blåtands grav: Den historiska föreningen för Wiejkowofynden.

Den här artikeln skrev jag 2019 om det otroliga fyndet av något som Rosborn trodde hörde samman med vikingakungens begravning. 



Mer än tusen år efter sin död är han mer aktuell än någonsin, den kristne vikingakungen Harald Gormsson, han som åtminstone i eftermälet kallas Blåtand.
I vår (läs: 2019) kommer arkeologen och museichefen Sven Rosborn i Malmö med en ny bok som sägs omkullkasta en del av vad som tidigare uppfattats som fakta kring kung Harald.

- Det blir stor uppståndelse. Inte minst i Danmark, spår han.

Vad det handlar om är att Rosborn är övertygad om att man har hittat Harald Blåtands grav i Polen. Danska historiker har alltid hävdat att kungens kropp förts till Danmark och slutligen domkyrkan i Roskilde efter hans död i Polen.
Det är emellertid ingen hemlighet att den pelargrav i domkyrkan som pekas ut som Harald Blåtands är tom.

Enligt Rosborn finns den riktiga graven istället några kilometer från den gamla vikingabyn Jomsburg, vid Wolin, ett tjugotal kilometer från Swinoujscie vid Östersjökusten. Hans kropp fördes aldrig hem till Danmark.
Harald Blåtand var kungen som kristnade danerna och den som allmänt ses som Danmarks grundare.

Rosborns intresse tog fart när en märklig guldplatta dök upp i ett polskt hem i Oxie, utanför Malmö, för fem år sedan och på nytt satte fokus på intresset kring var Blåtand tog vägen.

- Graven finns bara några kilometer från Wolin, säger Rosborn.

Mer vill han inte berätta. Han menar att hans bok är så fylld av sprängstoff att han inte vill förekomma den debatt som kommer att komma. Boken beräknas publiceras till våren.

Den runda guldplattan som knyts till Harald Blåtand är cirka fyra och en halv centimeter i diameter. Det väger 25,23 gram och har en guldhalt som varierar mellan 83 och 92 procent. Den har en latinsk text som översatt säger: Harald Gormsson, kung av danskar, Skåne, Jumne, staden Oldenburg.
Plattan sägs ha hittats några kilometer från Wolin, i byn Wiejkowo, i mitten av 1800-talet i samband med att en gammal kyrka revs för att ge plats åt en ny. Hundra år efter fyndet hamnade det i en polsk familjs ägo och följde sedan med bland farmors ”knappar” när familjen flyttade till Malmö och Sverige.

För en handfull år sedan tog dottern med det till skolan och visade upp det för historieläraren. Ingen kunde säga vad det var för något, men diskussionerna tog snabbt fart.

Många uttalade snabbt sin skepsis mot föremålet. Experter på Naturhistoriska Museet kallade det förfalskning.
Lars Olof Lagerqvist i Vä, utanför Kristianstad, är en av Sveriges främsta numismatiker och experter på vikingatida mynt. Han säger så här:

- Jag har sett många förfalskningar av mynt men aldrig sett något som liknar det här. Jag kan inte säga att det är en förfalskning.

Sven Rosborn menar också att det inte är ett mynt. Han har i en uppsats istället fört fram tanken att plattan är präglad i samband med Harald Blåtands begravning, och att det i sin tur skulle bevisa att den danske kungen begravts i Polen. Helt enkelt en vikingatida dödsbricka.

- Graven är hittad, men plundrad, säger Rosborn.

I Jomsburg (kallas ibland Jumne) fanns jomsvikingarna, som var Haralds allierade och ibland pekas ut som hans livgarde, en sorts elitförband, bland vikingarna. Hit sökte Harald sig när han blivit dödligt sårad efter en uppgörelse. I Jomsburg bodde också hans slaviske svärfar, Mistivoj.

Det finns historiker som säger att Harald störtades av sonen Sven Tveskägg av religiösa skäl – Harald var kristen och Sven inte lika övertygad, utan höll fast vid hednatron – men också de som säger att det var ett uppror då Harald ville att hans krigare skulle engagera sig i att flytta en stor sten på Jylland. Det var ett jobb som de inte kunde tänka sig att göra. Sven Tveskägg ställde sig på upprorsmännens sida och det blev strid. Missnöjet med den kristne kungen hade vuxit under en rad år.

Exakt hur Harald Blåtand blev dödligt sårad är oklart, men en lika populär som tveksam historia är att han sårades av en pil då han stod och kissade. Vissa uppgifter säger att det var Palnatoke som sköt honom. Palnatoke var gift med Sven Tveskäggs mor, fosterfar till Blåtands son.

Vikingatiden var en enda lång såpopera med tvärsgiften bland stormän och kvinnor. Mord och ränkspel hörde till och vad som är sant eller skröna i de få nedteckningar som finns är svårt att reda ut idag.

Harald Blåtand dog 985 eller något av åren strax därpå. Han var född omkring 920, kanske i East Anglia i nuvarande England, men hemma för honom var Jelling på Jylland, några mil nordväst om Kolding.
I Jelling ligger hans far, Gorm den gamle, sannolikt begravd. Även om Gorm inte var kristnad under sin levnad såg Harald till att han begravdes i stenkyrkan som rests mellan två enorma gravhögar, mitt i byn.

Jelling omgavs av en enorm palissad som idag märkts ut i form av ett konstverk med höga vita rör, som ger en uppfattning om storleken på byn. Det anses ha varit Nordens näst största stad efter Uppåkra och den har en enorm betydelse för danska historiker.

Harald Blåtand var en byggare. På hans tid sattes ett flertal olika fort, så kallade trelleborgar, upp för att försvara det danska riket. De flesta finns i Danmark och en av de största som också är utgrävd utanför Slagelse på Själland. En finns, föga förvånande, i Trelleborg i Skåne. Medan många av de danska trelleborgarna daterats till Blåtands sista levnadstid är det mer osäkert om han kan kopplas samman med borgen i Trelleborg.

Det stora intresset för vikingarna har gjort att litteraturen kring Harald Blåtand vuxit för varje år, att vikingaborgar grävts ut och blivit populära utflyktsmål. Man kan spankulera kring i trelleborgen i Trelleborg och föreställa sig att man lever på vikingatiden, leva riktigt vikingaliv i Foteviken utanför Höllviken, resa till Jelling och försöka läsa på runstenarna som Harald Blåtand reste över sig själv och sin far, Gorm den gamle.

Läs själv:
Den historiska föreningen för Wiejkowofynden

Vikingabyn vid Wolin i Polen. Där vikingatidens Jomsburg ska ha legat och Blåtands elitsoldater hört hemma.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, danmark, polen
Bara för att man inte vet vad som finns framöver får man inte sluta se framåt med tillförsikt.

En vecka in på året har biblioteket åter vuxit genom Bokbörsen och antikvariatsbesök.

Med en femkronors guidebok över Amsterdam av Berlitz.

Mats G Larsson, vikingaprofessorn som redan finns representerad med flera titlar i det tellska biblioteket (jag har tidigare varit tvungen att läsa på om väringarna i Miklagård och om grönlänningarna som for till Vinland för egna resor), bidrager med Minnet av vikingatiden, om de isländska sagorna och Ett ödesdigert vikingatåg om Ingvar den Vittfarnes resa.

Lonely Planets bok om Papua Nya Guinea & Solomon Islands är lagom lektyr då man inte ser begränsningarna inför kommande resor.

Pekka Langers son Joakim har skrivit en bok om en resa i Efraim Långstrumps fotspår som verkar helt underbar. Kung Kalle av Kurrekurreduttön. Fantastiskt historia om svensken Pettersson som blev kung på en ö utanför Papuas nordkust. Finns massor av ilandflutna sjömän i Villervallevärlden i Söderhavet. Har tidigare hittat kung Nilsson på Samoa, där dessutom det tredje vanligaste namnet lär vara Westerlund. 

I dag damp slutligen Walter Repos fina bok om Rolf Blomberg; Folkhemmets äventyrare, ned i postlådan. En bok jag länge siktat på och suktat efter. Nu hittade jag ett (1) ex på Bokbörsen och såg till att det blev mitt. Som grädde på moset så var det signerat av författaren. Skorpionen Blomberg känner jag mer och mer släktskap med desto mer jag läser av och om honom. Rolf Blombergs Latitud 0 grader fick jag i bokpremium i sjätte klass, för drygt femtio år sedan. Passar mina 44:or i hans fotspår? Hans utrustning krävde sju mulåsnor på första resan. Jag reser avgjort lättare.

Jag inväntar ännu ett bokpaket. J G Stedmans sanslösa skildring av sin tid i Surinam i slutet av 1700-talet. Det blir utmärkt läsning vid Amstels kajer när solen börjar värma, pilsnern smakar mer och tulipanerna invaderar. 

Om en dryg vecka packar jag Sigge. Vart är vi på väg? Jo, Amsterdam. Möjligheterna är oändliga. Följ mig på bloggen. 
 

Merparten av tellska biblioteket är väl undanstoppat.
Läs hela inlägget »

Kanske har du sett TV-serien om Linköpingsmorden som löstes med hjälp av släktforskare och DNA-spiraler.
Jag testade mig själv för några år sedan och skrev ett reportage till Kristianstads Journalen. Jag återpublicerar delar av det här.
Sedan dess har jag fått massor av mail från MyHeritage med nya matchningar. En, från Aruba, väckte mitt intresse. Jag googlade min kusin i sjätteledet eller vad det var och hittade henne i - The Paradise Papers!



Jag har låtit topsa mig.
Inte i Polishuset för att jag misstänks för något grovt brott, utan därför att det blivit så populärt i släktforskarkretsar att ta fram sitt DNA att jag ville veta mer hur det fungerar.

Resultatet? Ja, inte visste jag att jag hade en, på flera sätt avlägsen, kusin i Kazahkstan.

I alla fall kanske, för matchningen av DNA med Natalya i Almaty som tredje kusin, anges vara så liten att den har låg sannolikhet. Jag är inte riktigt säker på vad det betyder.

Att släktforska genom DNA-test är oerhört populärt. Inte minst i USA, vilket bevisas av att jag matchas mot 600 amerikaner men endast 261 svenskar, när mitt provsvar kommer. I rimlighetens namn borde jag ha fler svenska släktingar än amerikanska.

Samtidigt är det här ett kontroversiellt släktforskarinstrument. Vad händer med registren som ett fåtal privata, företrädesvis amerikanska, företag förfogar över? Vem eller vilka myndigheter får tillgång till registret, och av vilken anledning? Finns det en risk att vårt DNA blir en handelsvara?

Dessutom finns det i bakhuvudet obehagliga vibbar från farmor och farfars ungdom, tider då Rasbiologiska Institutet på 1920- och 30-talen mätte skallar, näsor och pigment och skiljde på folk och folk. En docent vid institutet skrev 1939 så här.

”...Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt….”

Jag ryser lite då jag tänker på vad som skulle kunna hända om ett av våra riksdagspartier, med tydliga rötter i nazismen, skulle få tillgång till ett sådant här DNA-register.

Det är alltså inte helt enkelt. Ren och skär nyfikenhet och släktforskariver ställs emot integritet och risken för att DNA-arkivet utnyttjas av extrempolitiska partier med en främlingsfientlig agenda som anser att du är mindre värd om du har till exempel ett judiskt, romskt eller afrikanskt släktspår.

Det finns en rad internetbaserade företag som sysslar med DNA-tester i släktforskarsyfte. De tre stora är de amerikanska Ancestry och FamilytreeDNA samt det israeliska MyHeritage.

Det är en djungel vad de olika företagen erbjuder att plocka fram ur ditt DNA.

Utan att göra någon djuplodande jämförelse mellan vad de erbjuder så väljer jag MyHeritage och ett av de enklare och billigare testen. Det kostar cirka 700 kronor och någon vecka efter beställningen, som förhandsbetalas, dimper det ned en liten låda med bomullspinnar, glasrör och returkuvert. Jag ska skrapa saliv från insidan av kinden, stoppa pinnen i glasrör och skicka iväg alltsammans till laboratoriet, som ligger i USA. Det är gjort på en kort stund. Jag får inte äta eller dricka någon timme före provtagningen.

Det ska ta några veckor innan resultatet kommer. MyHeritage förspiller ingen tid. När jag köpt deras DNA-kit har jag samtidigt på något sätt alldeles gratis fått ett embryo till ett släktträd på deras hemsida. Släktträdet är i gratisversionen begränsat till ett visst antal personer. För att öka på det krävs det ett premiummedlemskap som kostar pengar.

Jag behöver inte fylla i någonting för att bygga upp mitt släktträd. Min svåger har redan gjort ett gigantiskt släktforskningsarbete och automatiskt importeras den mängd data som jag kan få till mitt gratisträd. Det är 57 namn och går tillbaka sex generationer till Nils Olsson som föddes 1740 och dog i Södra Åsum, Sjöbo. Han var morfars farfars farfar.

Samtidigt ligger MyHeritage i för att få mig att bli premiumprenumerant. Det betyder att mailkorgen får minst ett dagligt tillskott av träffar där mitt släktträd tangerar andras och gemensamma släktlinjer dras upp och matchas. Några kan jag läsa utan att betala, andra inte. Konstaterar att jag har gemensamma släktingar med Mirósamlaren Nils Tryding i Kristianstad, som nyligen gick bort.
Släkten på mors sida är koncentrerad kring österlenska Smedstorp, jo morfarsfars mormor var kusin med Charles Lindberghs farfar Ola Månsson, och fars släkt fanns i Abbekås på sydkusten.

Därför är jag naturligtvis spänd på vad mitt DNA kommer att säga. Är jag enbart resultatet av skånska vikingar och odalmän sedan urminnes tider, eller finns det också till exempel en gren sibiriska kosacker där någonstans?

Det gör det inte. När resultatet i sinom tid kommer visar det att jag till övervägande del, 45,5 procent, är av skandinavisk härkomst, lite lagom uppblandad med det som kallas nord- och västeuropeisk (34,2 procent) och engelsk (17,5 procent). Det exotiska inslaget torde i så fall vara att jag till 2,8 procent är finländare. Mer spännande än så är jag inte.

Hur Natalya från Kazahkstan passar in i det här har jag ingen aning om.

Det finns en uppsjö historier om personer som DNA-testat sig och hittat nya släktingar. En vän har en vän som är adopterad och på det här sättet hittade sin pappa som var fullkomligt ovetande om dottern.
En annan bekant har två vänner som är gifta. Båda testade sig och upptäckte att de var släkt.

Hur är det då med risken för att uppgifterna i de här ständigt växande DNA-registren ska hamna i fel händer och användas på ett sätt som man inte önskar?
MyHeritage skriver på sin hemsida att de under mycket begränsade omständigheter kommer att ställa uppgifter ur sitt DNA-register till förfogande, till exempel om det ”krävs enligt lag, av tillsynsmyndigheter, juridiska processer eller för att skydda MyHeritages rättigheter eller egendom eller andra användare (inklusive utanför ditt hemland)”.

Vad händer om företaget säljs eller upphör? Kan vi vara helt säkra på att uppgifterna som finns i registren inte hamnar i fel händer?
 

På puben The Eagle i Cambridge satt James Wattson och Francis Crick en lunch för 70 år sedan och ritade upp en lista på aminosyror som senare ledde till att man kunde förklara människans DNA.
Läs hela inlägget »

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Lüneburg

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com