2021

Som skåning är kanske inte Gustav II Adolf den svenska kung som man har störst förtroende för. Men i trakterna av Leipzig har han sina supporters. Det märks på flera ställen.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i stans södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Kostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta. Han som brände Vä och spred skräck bland skåningar.

Kostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det är ju inte sant. När bryggarna i Kostritz drog igång jäskaren hade kung Gösta redan kommit i jorden.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor, en knalle marknadsför leverpastej, "sådana som på DDR-tiden" och allting är precis som vanligt förutom att alla har ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Kostritzern.

En bit norr om Leipzig finns ett monument över kungen och hans seger i slaget vid Breitenfeld. Där konstaterar man att den svenske kungen var mannen som gav dem religionsfrihet. Sådan har jag aldrig sett honom, men det var ju så när han i 30-åriga kriget stod upp för att försvara Luther gentemot påven. Storgatan genom Breitenfeld heter mycket riktigt Gustav Adolf Allée.

Sen är ju kung Gösta vansinnigt populär strax söder om Leipzig också, där han slutligen ramlade av hästen och dödades vid slaget på åkrarna utanför Lützen. Det får vi återkomma till.

Gustav Adolph kristen och hjälte, står det.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nietzsche i blå solglas på sin egen begravning.

Det vet väl alla vem man ska hälsa på om man är i  närheten av Lützen, Sachsen-Anhalt. Just det! Friedrich Nietzsche.

Den här djupingen och tänkaren (1844-1900), som blivit missaktad i eftersnacket, kanske ändå inte alldeles oväntat med tanke på sina übermännschen-idéer som passade nazisternas enkla ideologi alltför väl, är född och begravd i Röcken, en kilometer från Lützen bara.

Nietzsche blev ju galen till slut men innan dess hann han vara riktigt klok och flera av hans aforismer gäller ju ännu för sanningar, obehagliga eller ej. Vid den lilla kyrkan i Röcken finns en konstinstallation, en scen ur en av FN:s drömmar, där han själv står naken i två upplagor och följer sin egen begravning. I sanning ett bedårande verk. Sällan får konstnären något erkännande, men här heter han Messerschmidt så han måste jag ju nämna.

Nietzsche själv tänkte bland annat:

Det är dålig belöning för ens lärare om man för alltid förblir elev.

Det finns ingen vacker yta som också inte döljer ett fruktansvärt djup.

Alla verkligt stora tankar uppkommer då man vandrar.

Man bör hålla kvar vid sitt hjärta för om man förlorar det, förlorar man också sin hjärna.

De som ses dansa betraktas som galna av de som inte hör musiken.

I himlen saknas alla de intressanta människorna.

Det finns inga fakta, bara tolkningar.

Det som inte dödar oss gör oss starkare.
(Se där! Du kunde ju också ett Nietzschecitat.)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Monstermonumenten i Leipzig.

Sigge och jag är på monumentkikartripp. I Leipzig har vi hittat ett av de allra största - monumentet över slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813, då hundratusentals soldater drabbade samman så det rök om det.

Det var alla mot Napoleon. Eller åtminstone en koalition på sex stater, varav den unge Bernadotte, som numera kallade sig Carl Johan och var svensk kronprins, var ute efter att näpsa sin förre landsman och polare Napoleon.

Svenskarna representerades bland annat av Wendes Artilleriregemente och i regementets standar finns Leipzig broderat som en av de lysande segrarna man bärgat. Ska vi vara helt ärliga lär dock Carl Johan bestämt sig för att spara sina svenska mannar så gott han kunde, hålla dom lite i bakgrunden, för att sen kunna bita dansken i svansen uppe i Norden istället och plocka Norge av dem.

I vilket fall - hundra år efter slaget - invigdes det som då var Europas största krigsmonument. Då, för snart hundra år sedan, månader innan världens på nytt sattes i brand, var monumentet ett sätt att visa Tysklands folk hur storslagna man var. Det här är ett riktigt maffigt pre-kommunistiskt öststatsmonument. Vi vet ju hur det gick med den tyska storvulenheten och idag är man klart ödmjukare. Föreningen som renoverat och driver monumentet, inklusive bistro och souvenirshop (som dock är coronastängda), vill numera ha det här till att vara en plats för en öppen dialog och kritiska reflektioner över historien.

Joggarna har tagit över.

Vackert så. Det här är ju heller inget som aldrig så uppretade folksamlingar välter i någon sorts historierevisionistisk nit.

I ett buskage några hundra meter bort står kuriöst nog ett fundament som hånar Napoleon och hans nederlag. Det var där han glodde på förödelsen.

I Leipzig, som har ett coronaläge (inzidenzwert!) dubbelt det i Lüneburg, men hälften av det i Skåne, har ju också en blond kalufs till fotbollsspelare sin hemmaplan. RB Leipzig är ett av Bundesligas bättre lag, men stan vimlar istället av Lokomotiv Leipzigs blågula klistermärken och slående grafitti. Pengar kommer aldrig kunna köpa folkets kärlek.

FC Lokomotive Leipzig spelar idag i Regionalliga Nordost men var under DDR-tiden landets mest framgångsrika klubb med bland annat finalspel i Cupvinnarecupen.
Klubben har kursat, bytt namn och haft sig genom åren. Bland gamla spelare hittar vi bland annat förre MFF-tränaren Uwe Rösler.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förbigången blev han, Dahlberg. Inte nu längre.

En stor del av kapitlet om Surinam i den kommande boken om Guyana har jag ägnat åt att kartlägga den svenska slav- och plantageägaren Carl Gustaf Dahlberg.

Någonstans hittade jag en uppgift att Dahlberg utsetts till riddare av Svärdsorden. Jag ville ha uppgiften bekräftad och mailade Riksarkivet med en fråga.
Sen googlade jag själv och hittade medlemsmatrikeln för riddarna och letade upp kring 1770. Idel ädel adel och officerer. En orsak till att jag var skeptisk till uppgiften att han skulle ha varit riddare är att ordenstecknet delas ut till officerer, och Dahlberg lämnade officiellt det militära livet som underlöjtnant i den nederländska armén. I den svenska nådde han graden sergeant.

Först hittade jag honom inte och besvärades av att det låg små lappar inlagda i de inscannade sidorna, tills jag studerade en av lapparna närmare. Där fanns han!

Den 27 november 1775 blev han riddare av Svärdsorden. Gustav III var kung. Dahlberg noteras här som "öfverste luitenant" i holländsk tjenst och justitieråd i Surinam. Fint ska det vara. Jag har sett uppgifter både att Dahlberg, förutom överstelöjtnant skulle ha varit kapten och överste.Det går inte att bekräfta. Däremot deltog han i kolonisternas egen milis, som alltså inte tillhörde den reguljära nederländska armén och där skapade han sig möjligen titeln kapten.

Hur som haver. Riddare blev han, som så många andra. Under andra världskrigets första hälft vimlar det av tyska, italienska och finska officerare som blir svenska riddare. En del spanska officerare som lyckades kväsa demokratin belönades också med svensk riddarstatus. I slutet av samma krig hittar jag någon enstaka amerikan. Som om det inte var lika kul längre. Och det var det ju inte.

Kunglig Maj:t står för ordnarna, svarar Riksarkivet efter en dryg månad, och vill jag ha hjälp hitta Dahlberg kostar det 225 kronor per 15 minuter. Fast å andra sidan håller de på max en timme.

Då är jag sedan länge färdiggooglad.

Läs hela inlägget »

Vid mina vandringar längs Amstel i Amsterdam blev jag bekant med den här herren - Spinoza. En portugis och jude som skyfflades ut i kylan av församlingen för att han hade åsikter som man inte skulle ha.

Först när jag nu en vanlig tisdagskväll i april startar en googlelänk från Wendes Artilleriregemente i Kristianstad via slaget vid Dennewitz över Leipzig och Lützen vidare till Gustav II Adolf och Pufendorf så hamnar jag åter hos Spinoza. 

Han tänkte:

Om du vill att nuet ska bli annorlunda mot förr, studera historien.

Det spelar ingen roll hur tunna skivor du skär, de får alltid två sidor.

Det största en människa kan ägna sig åt är att lära sig förstå, för att förstå är att vara fri.

Ju mer du kämpar för att leva desto mindre lever du. Ge upp föreställningen att du måste veta vad du sysslar med.


Baruch Spinoza, Amsterdam 1632-1677

Pufendorf kan du själv googla.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Bilden från Nobels Krümmelfabrik tog jag för några år sedan då jag strosade runt i skogen.

För någon vecka sedan gick jag upp i vattentornet i Lüneburg och såg mig om i världen. Långt i horisonten skymtade den vita fasaden på kärnkraftverket i Krümmel, vid Elbe.

Svenska Vattenfall äger kraftverket. Inte driver det. För det har stått stilla i ganska många år nu. Det bara står där och kostar pengar. Den allmänna opinionen i Tyskland fick stopp på kärnkraften efter Fukushima i Japan.
Dessutom finns det undersökningar som visade på en förhöjd andel leukemi bland småbarn i området när kraftverket var i drift. Det har däremot aldrig blivit statistiskt säkerställt att det berodde på närheten till kärnkraftverket.

Det vi vet om kärnkraft är att det är ett kolossalt slöseri med pengar. Samtidigt som det binder upp hundratals generationer i framtiden att ta hand om ett mycket giftigt avfall.

I skogen alldeles bakom kärnkaftverket ligger ett annat och mycket spännande stycke svensk historia. Här ligger resterna av den dynamitfabrik som Alfred Nobel ägde och var den plats där dynamiten föddes. Här i skogen finns alltså upprinnelsen till Nobelprisen.

Flera gånger under 1880-talet flög fabriken i luften då man handskades lite ovarsamt med nitroglycerinet innan man lärde sig. Det var till och med så att de tyska arbetarna inte ville jobba för Nobel längre utan svensk arbetskraft importerades. En tämligen outforskad emigrantvåg.

Fabriken ligger i ruiner. Det lastar vi inte Alfred för. Under världskrigen exproprierades fabriken och blev ammunitionstillverkare åt Wehrmacht. Och fullt förståeligt ett mål för brittiska Lancasterbombare. Därför ska man inte tassa ut i ruinerna i jakt på bästa bilden. Det händer än i dag att 75-åriga blindgångare påträffas i Tyskland.  

När jag putsat upp ansiktsmasken och får tillgång till museet i Geesthacht så ska jag berätta mer. Det är knappt tre mil dit.
 

Här står det och kostar svenska skattebetalare pengar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om man inte vet vart man ska är det ingen risk att man kör vilse. Puh delade den visdomen med Nasse.
Jag gör den till min och Sigges och efter en lång påskdagsförmiddag med korrekturläsning drar vi iväg från Lüneburg utan susningar om vart vi är på väg. Ungefär när det börjar bli tråkigt inser jag att vi är ganska nära Schwerin, så vi kör dit.

Wow! Jag hade ingen aning om att Schwerins slott var av den digniteten. Så jag klämmer en bild med mobilen genom vindrutan och sen blir det en u-sväng och så hem igen.

Albrekt av Mecklenburg, Henrik Lejonet och flera andra gubbar har varit här och stimmat.

Jag säger bara: Hamilton, Wachtmeister, Stjernswärd och Piper, släng er i väggen. Det här kallar jag slott.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är påsk. Då ska man lyssna på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach från Berwaldhallen i Stockholm.

Bara så du vet det så sjöng han själv i kör i Michaeliskyrkan här i Lüneburg i sin ungdom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Långfredag åker man på konstrunda.
Jag for till Uelzen som ligger några mil sydostvart, ner mot Braunschweighållet fast inte alls så långt.

Där besåg jag järnvägsstationen.
Vi vita medelålders och lite till män som var barn på 60-talet och hade förmånen hamna i en medelklassfamilj, lekte med elektriska tåg. Märklin. I Tyskland ser jag semaforer, vagnar, järnvägsövergångar och stationshus som skulle kunna vara Märklin lite överallt.

Inte i Uelzen.
Stationshuset pimpades vid millennieskiftet av den rätt udda konstnären Friedensreich Hundertwasser eller till och med Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser för att vara korrekt.
Han sade nått i stil med att den raka linjen är ett jävla otyg, fast han uttryckte det nog elegantare.
Så designade han stationshuset i Uelzen och sen dog han. Hundertwasser var österrikare till födsel och nyazeeländare i graven.

Det är många runda hörn och krumbukter, en del lutande golv. Mycket glansig mosaik, pelare och lite moskékänsla över stationsbyggnaden. Så var Hundertwasser också inspirerad av Marocko. Herrtoaletten är ett mästerstycke och jag är glad jag var nykter då jag var där...

Uelzen i övrigt:
Tja. Det är en rätt charmlös liten håla som tydligt kompenserar detta med konst. Det står 21 bautastenar i granit i city sedan 2008, dekorativt målade i näst intill grafittistil av Dagmar Glemme, från Halland (tror jag).
Långfredag är det mesta utom eiscaféerna stängt. Det är två grader och snålblåst om nacken. Även jag avstår glassen.

I parken där Sigge väntar står en stor bumling enbart med texten 17 juni 1953. Det är allt. Alla vet. Dagen för folkupproret i DDR.

Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ystads Allehanda berättar att färjan Skane Jet gjort vårens första resa Sassnitz - Ystad.
Det är bra. Det känns inte så långt hem som om man skulle behöva åka via Rödby och Köpenhamn.

Jag åkte premiärturen i september för Hufvudstadsbladet i Helsingfors räkning. Då skrev jag bland annat så här:


"I mars i år lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.

Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin."

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige

Köper nya vandrarkängor. Går 10 000 steg med dom. Ska vända. Ser mandarinand i skogsgöl. Tar taskig mobilbild. Sprintar hem och hämtar kamera och cyklar tillbaka ut i skogen.

Den finns kvar. Skorna var bra.

Glad Påsk!

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Dömitz fästning.

Det trettioåriga kriget är ett svart hål i mina historiekunskaper. Jag vet att Gustav II Adolf dog 1632 vid Lützen - som ligger en bra bit härifrån, neråt Leipzig till, att det mäklades fred i Osnabrück, en bra bit mot sydväst, och att dom red fram och tillbaka över hedar och kullar och stred. Ingen visste riktigt med vem, varför eller vart de var på väg.

Under dagens utfärd längs Elbe hamnade jag vid renässansfästningen i Dömitz i Mecklenburg-Vorpommern, gamla DDR.

Fästningen har anor från Albrekt av Mecklenburgs tid, minsann. Om det sen är samme Albrekt som var svensk kung ett tag låter jag vara osagt. Vi pratar 1300-tal.

Den 22 oktober 1635 var Johan Banér på väg hem från Magdeburg med 30 000 man. För att hindra svenskarna ta sig norrut beslutade sachsarna sig för att anfalla Dömitz, som hölls av svenskarna. På det viset skulle de inte kunna retirera via det här brohuvudet vid Elbe. Men Banér skickade 7 000 man med fältherren och skotten Patrick Ruthvein i spetsen och denne anföll med sitt kavalleri samtidigt som de belägrade svenskarna slog sig ut från fästningen. Tyskarna satt mitt emellan i den berömda rävsachsen.

På slagfältet föll omkring tusen man, nästan bara sachsare, och 2 500 togs till fånga.

Legoknekten Ruthvein for senare hem till Skottland. Av mannarna där kom han att kallas för Rothwein då han var gravt alkoholiserad. På andra sidan i slaget vid Dömitz stod kurfursten av Sachsen, Johan Georg I - som svenskarna kallade Öl-Göran för hans intressen i livet. Kanske inte så konstigt det upplevdes som dimma i Lützen...

Man kan glo på murarna av fästningen, gå in på borggården eller på egen risk trampa runt utanverken. Den är byggd som en pentagon med fem utstickande hörn. Man kan också lyssna på grodorna i vallgraven.  
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Tysk humor på väg att erövra världen?

Vad var det dom sa om helvetet? Britterna lagar maten och tyskarna står för humorn?

Jag bor i Sülfmeisterns hus i Lüneburg. Det är centralt, alldeles utanför maskpåbudets gågator, invid Saltmuseet och en stor Edeka stormarknad. 500 meter bort har jag en gratis parkering och berget Kalkberg som jag kan gå upp och nedför för att få motion.

I grannhuset ligger en olycksfallsklinik. Om jag fattar det rätt. Den har till synes varit stängd ett tag, men i går öppnade den och det var kö ut på gatan. Det är det ju i coronatider.
I dörren stod en stor gris i grön tröja och med grönt ansiktsskydd. På sidan av grisen var en bild målad av en läkare.

Eftersom grisen stod på en sorts skateboard tänkte jag att det var ytterligare en stilla protest mot någonting i samband med coviden, eller klimatet eller  djurhållning eller... ja, där tog fantasin slut.

Fast jag tror att det är klinikens sätt att visa att det är öppet. Ändå en av de konstigaste öppetskyltar jag upplevt.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
El dorado - den förgyllde!
El dorado - den förgyllde!

Yes!
Jag har skrivit klart boken om Guyana. Nu ska den bara redigeras. Läser ikväll, låter vila en vecka och sen redigering i full fart. I sommar ska du kunna köpa boken som har arbetsnamnet

GUYANA
rapport från ett falnande Eldorado

Här ett utsnitt om just Eldorado:


Legenden om guldstaden Eldorado, eller rättare el dorado (den förgyllde), är för evigt förknippad med Guyana. Den drev massor av äventyrare ut i djungeln på jakt efter guldet som skulle finnas där.

De spanska conquistadorerna trampade stigar upp och ned över Anderna, slog sig fram i djungeln och plaskade genom bottenlösa träsk i sin jakt på det gömda guldet.

Sedan sir Walter Raleigh hade banat väg för den brittiska koloniseringen av Nordamerika, öppnat Virginia, och blivit världens första tobakslobbyist hörde han 1594 talas om ett rike av guld i Sydamerika och gav sig av till Guyana för att finna detta Eldorado.

Raleigh hittade ingenting men lyckades ändå åstadkomma en bok som ytterligare byggde på och spädde ut legenderna och berättelserna om detta Eldorado. Det var tillräckligt för att han skulle släppas ur Towern där han hamnat efter ett misslyckat försök att störta kung James I.

Girigheten lossade bojorna på Raleigh i det berömda fängelsetornet i London, finansierade en ny expedition och 1616 seglade han mot Guyanakusten igen. Den här gången gjorde Raleigh bort sig på allvar då hans män gav sig på en spansk utpost och bröt det fredsfördrag som fanns mellan Storbritannien och Spanien. Raleigh tog smällen, åkte hem och avrättades.

Historierna om Eldorado som Raleigh snappade upp från ursprungsbefolkningen och spanjorerna härrörde sannolikt från berättelser om en hövding i en by i Colombia som i en invigningsrit täckte sig själv med guldsand och sedan dök i en sjö för att rena sig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien

Han bara satt där med sitt plakat när jag gick ut på min powerwalk. Jag är rädd för fler pandemier på grund av klimatförändringarna.

Lüneburg en lördag i mars. Sol och hagel och hopp om framtiden.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Jag har försökt hålla en låg profil i bloggen om det som folk pratar om - covid19.

Det betyder inte att jag är opåverkad, eller skiter i det. Min förflyttning från Amsterdam till Lüneburg krävde att jag registrerade mig digitalt hos de tyska myndigheterna, så det är gjort. Och att jag kunde visa upp ett PCR-test att jag inte var smittad. Det är också gjort.

I Lüneburg är det maskplikt i innerstaden. Det är på gågatorna du måste ta på dig mask. Eller om du stiger in i en butik. De flesta butiker har öppet på ett eller annat sätt, släpper in ett visst antal kunder i taget. Ofta handlar det om kundkorgar/vagnar. Ett visst antal är i omlopp och alla som går in i butiken måste ta en sådan.

När jag kom hit var incidensvärdet - det där om hur många smittade på 100 000 invånare, på 42,6. Masktvångets nedre gräns var 35. I dag är det 71,1 i Landkreis Lüneburg, så det har inte gått åt rätt håll heller, även om det är värre på många andra håll.

En god vän i Kristianstad blev begravd i går. Han var lika ganmal som jag, men klarade inte viruset. 

Det blir långa promenader, cykelturer eller utflykter med Sigge tills vidare. Nu kommer dessutom värmen i nästa vecka, Åtminstone några dagar. Så håll ut och håll avstånd.
 

Läs hela inlägget »
Torii Tower utanför Dannenberg. En gång BFBS sändartorn. Nu mobil och TV-master och lite lagom övervakning av NSA.

Lockad av den gamla skallampans ljus for jag iväg till Dannenberg som ligger cirka fem mil öster om Lüneburg. Därifrån sändes en gång i tiden BFBS, den brittiska ockupationsmaktens radiostation.
En brittisk variant alltså av Robin Williams "Good Morning Vietnam"-show, som sändes på AFVN, Armed Forces Vietnam Network.

På 90-talet snappade jag upp programmet från BFBS från Dannenberg på FM. Minns två frekvenser 93 och 103 MHz. Tror en av dem var Bielefeld. Den 
andre i Dannenberg. Just nu lyssnar jag på BFBS Germany. På datorn. Som man gör idag. 

Innan jag letar upp sändaranläggningen blir det en promenad i Dannenberg. Många fina gamla hus, men Hotel Alte Markt är utbrunnet. Mitt i Stadtmitte, alldeles vid Lutherkyrkan. Hela kvarteret är avspärrat och taket borta. Svartbrända takstolar står nakna. Jag sniffar efter brandlukt men märker ingenting. När jag sen googlar så behöver rubriken Inferno in Dannenberg innenstadt ingen extra förklaring. Fast det brann i oktober 2018. Med tysk effektivitet i tanke undrar jag varför det fortfarande står kvar så här.

Jag flanerar vidare, äter en döner för fyra euro och studerar Valdermartornet, som är den enda resterande delen av Dannenberg slott. Ungefär som Kärnan i Helsingborg. Här satt vår danske kung Valdemar Sejr i förvar i två år på 1200-talet.

Sedan jag förgäves försökt få ut en 50 cents ädelsten ur ädelstensautomaten så låter jag Sigge ta mig till sändaren som ligger sju kilometer ut i skogen, en bit från Gusborn. De här annorlunda sändarmasterna byggdes av amerikaner 1972. Egentligen var de avsedda för Vietnam, men av kända anledningar spårade de planerna ur, så tornet som kallas Torii Tower på grund av likheten med en japansk så kallad torii-port sattes upp här. 

Härifrån sändes BFBS program ut. Samtidigt var det under kalla kriget på grund av sin närhet till den gamla järnridån också en avlyssningsstation. Vilket amerikanerna fortsatte med - fortsätter med. I en artikel i Elbe Jeetzel Zeitung skriver man 2014 efter avslöjanden om NSA:s avlyssningar av all möjlig radio-, telefoni- och internettrafik att det skedde härifrån - och kanske fortfarande sker. En som man säger glokalnyhet.

På något sätt känns BFBS och kalla kriget som "gamla goda tiden" när man idag försöker föreställa sig hur militära och statliga myndigheter övervakar oss.
 
Jag beslutar mig för att övervaka tillbaka, knäpper en snabb bild med mobilen och så Sigge jagar hem till Lüneburg. Vi har tvättid.
(Troligen har NSA noterat min bild och pillat in den i arkivet under rubriken Tell, långt innan torktumlaren går igång.)

I Valdemarstornet satt Valdemar Sejr fången.
Infernot var 2018.
Infernot var 2018.
Jag hade tänkt mig en smaragd för 50 cent, men det smög sig.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det blir långa cykelturer i marssolen med utgångspunkt från Lüneburg. En av dem hamnade jag vid Scharnebeck. Ett förträffligt tyskt ingenjörsarbete, som jag berättade om då polaren Per och jag passerade här under vår walk across Europe 2016. Jag skrev så här i min bok Till fots genom Europa:

Lüneburgerheden blev en ganska trist upplevelse. Inte minst på grund av vädret. Inte många grader i luften, snålblåst och regn som tidvis övergick i hagel. Jag bar min tjocka ylletröja och anorak och drog regnskyddet över ryggsäcken. På det viset höll jag mig och grejorna förhållandevis torra hela tiden. Vid något tillfälle sökte vi lä för vind och regn i en snårskog.

Det enda intressanta var att vi en längre bit gick parallellt med pråmtrafiken på Elbe-Seitenkanal, som byggts i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, under det kalla krigets allra kallaste dagar. Kanalen skulle ha flera funktioner. Förutom att den skulle göra västtysk flodtrafik oberoende av DDR så var invallningen, som vi traskade på, tänkt att utgöra stridsvagnshinder för eventuella invasionsarméer österifrån.

Jag erkänner att jag har en klockarkärlek för kanaler och pråmtrafik efter den svartvita franska TV-serien ”Mannen från Picardie”, som sändes för många år sedan och som handlade just om livet som pråmskeppare i norra Frankrike. Mycket musettedragspel, Gauloises och pastis. Pråmskepparlivet är en centraleuropeisk företeelse, med lätt romantisk anstrykning, som vi inte har hemma.

Vid kanalen, knappt en mil från Lüneburg, finns en enorm slusshiss, Scharnebeck, där de fullastade kolpråmarna skickas 38 meter rakt upp i luften. Ett fascinerande skådespel som vi dröjde i regnet och kylan för att beskåda. Vi följde pråmen Castor av Hamburg genom hela processen. Strax därpå mötte vi systerpråmen Pollux. Eller snarare broderpråmen, då ju Castor och Pollux var Jupiters tvillingsöner.

Just vid det här tekniska underverket korsar många cykel- och vandringsleder varandra. Där såg vi tre olika skyltar som pekade mot Lüneburg. En visade 10,7 kilometer till Lüneburg, en annan 10,0 och en tredje 8,7 kilometer.

Hela serien L'homme du Picardie finns på youtube. Ett smakprov.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är inte ofta Sverige spelar fotboll mot Georgien. Det är inte ofta svenskar reser till Georgien heller. Tyvärr. Ett vackert land med vänliga människor och inte minst - kolossalt god mat. Vinets hemland.

Eftersom Zlatan bjuder på mål ikväll så bjuder jag på bilder från Georgien. De togs under en resa i maj 2013. Tblisi, Gori, Kazbegi, Mestia - och en avstickare till Baku, men det är ju Azerbajdzjan.

Vill du läsa mer om Georgien - leta upp landet i etikettmolnet i högerspalten, klicka och du får upp vad jag har skrivit. Eller köp min bok Läsa, resa, dö.

Mestia i Svanetien med de hemliga tornen.
Vägen upp till Mestia i Svanetien var vacker som ett tusenbitars träpussel.
Georgien - ett land av kontraster.
Tre gubbar utanför Stalins födelsehem i Gori.
Georgian Military Highway på väg mot Kazbegi och gränsen mot Tjetjenien.
Vy från Svanetien.
Marknad i Tblisi.
Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien
Vreed-en-hoop lite grann från ovan. Marken ägdes av Jonas Filén från Ystad.

Jag skriver på boken om Guyana. Här är ett avsnitt som publicerats som artikel på kultursidorna i Ystads Allehanda.

I Georgetown i Guyana tar jag båten över Demerarafloden till den västra sidan. Alla bär flytväst. Den ranka farkosten puttrar över floden på några minuter.
Vi angör en enkel brygga och jag lämnar flytvästen till en besättningsman. Strax bakom oss breder mangroveskogarna ut sig. Plastskräp guppar kring i det smutsiga vatten som rötterna söker sin näring ur.

Via en vinglig bräda och en kort trappa stiger jag rakt in på marknaden i Vreed-en-Hoop. Namnet kommer från en av Guyanas mest kända plantager i slutet av 1700-talet.

Området ägdes i många år av Jonas Filéen. Han kom från Ystad.

Jag traskar huvudgatan fram och tillbaka i Vreed-en-Hoop, tar en bild på polisstationen och kyrkan. Sedan sätter jag mig med en öl och studerar folklivet. Befolkningen är i huvudsak färgad. Ättlingar till slavarna, föreställer jag mig. Det är ganska lugnt om man jämför med det hektiska livet på andra sidan floden, vid Stabroek Market i Georgetown, där båtarna lägger till.

När jag någon dag senare flyger till Lethem i sydvästra Guyana studerar jag Vreed-en-Hoop från ovan. Jag ser att det är en ganska liten stad, eller stadsdel, som ritats upp med räta linjer i det gröna, där de tidigare kaffe-, kakao- och sockerplantagerna låg, odlingslotter som sköt in i djungeln från den mäktiga Demerarafloden.

Vem var då denne ystadspåg Jonas Filéen som reste till Sydamerika och blev plantageägare?

Han som vid sin död gjorde lillebror, den fattige aktuarien i Stockholm, Paul Edvard, förmögen. När denne i sin tur avled rann pengar ända ned till Ystad. Om- och tillbyggnaden av rådhuset vid Stortorget finansierades på 1840-talet med medel ur det filéenska arvet, trots att dessa egentligen öronmärkts för ett ålderdomshemsbygge. När slavplantagerna i Guyana realiserades blev det också stora donationer till universiteten i Lund och Uppsala.

Pojkarnas far hette Jöran Filenius och var köpman i Ystad. Mor hette Maria Ernesta Brinck och kom från Simrishamn. Deras första gemensamma barn var Jonas som föddes 17 februari 1745. Han fick sju syskon och Paul Edvard var den yngste.

Jonas Filéen satsade på köpmannabanan och åkte till Landskrona där han blev bodgosse i ett handelsföretag. Med nya internationella kontakter for han till Amsterdam där han arbetade i en grosshandelsfirma som hade affärer med Sydamerika och Demerarakolonin.

Delar av det som senare blev Brittiska Guyana och som sedan 1970 är den självständiga kooperativa republiken Guyana tillhörde fram till 1800-talets början Nederländerna.

Kanske var det äventyrslystnad som drev ystadsgrabben Filéen över Atlanten till detta land som sedan Columbus tid gått under det fantasieggande namnet El Dorado. Kanske hade han hört talas om en annan framgångsrik svensk, Jonas Lambert, sjökapten från Umeå.

Jag har inte riktigt kommit till klarhet i om jag ska kalla Filéen för en skicklig affärsman, bedragare eller om han bara var vad vi idag kallar för ”streetsmart”.

I skriften Svenska millionärer. Minnen och anteckningar (1897-1906) skriver Carl Fredrik Lindahl:

”Jonas Filén, begåfvad icke allenast med sin yngre broders goda hufvud, utan äfven med sin hemorts talförhet och jargong i dess superlativaste form...”

Däremot är det tydligt att Filéen skapade sig en stark position i kolonin. I tidningen Essequebo and Demerary Gazette från början av 1800-talet förekommer Filéen flitigt. Han är ofta anlitad som testamentsexekutor eller boupptecknare då någon plantageägare dött. År 1803 sker det fyllnadsval då han suttit sin period som skattekontrollant. 1807 svärs han in som medlem av domstolen. Tydligt är att han hade kolonisternas förtroende.

Allt sedan Carl Jonas Love Almqvist 1845 gav ut romanen Smaragdbruden har det spekulerats i hur Jonas Filéen kunde bli en förmögen plantageägare med närmare 900 slavar och en handfull plantager i sin ägo då han avled 1822. Redan i Almqvists roman pekas Filéen ut som svindlare.

Den förklaring som genom åren blivit den allenarådande är att Jonas Filéen tillsammans med en annan svensk, Erik Huss, helt enkelt kom över svensken Jonas Lamberts förmögenhet. Det har skrivits hyllmetrar om det Lambertska arvet som aldrig nådde släkten i Sverige. Almqvists roman är bara en i raden. Fortfarande in på 1970-talet pågick kampen om arvet, som så tydligt gått upp i rök.

Jonas Lambert var en kaparkapten som 1713 slog sig ned i Demerarakolonin och blev våldsamt rik. Det är till och med så att historiska källor nämner ett Nova Suecia i Guyanaområdet.

Fyrtio år efter Lamberts död på 1730-talet skickade släkten ut juristen Erik Huss, från Gävle, med fullmakter och papper för att plocka hem arvet. Huss stannade i Guyana där han tydligen slog sig ihop med Filéen som kommit några år tidigare. Med Huss fullmakter var det en enkel sak för de båda, att tillskansa sig Lamberts kvarlåtenskap. Huss dog emellertid 1802 utan någon större förmögenhet. Det han hade testamenterades till hans maka Sally, en frigiven slavinna och deras dotter.

Huss hade också skrivit in i sitt testamente att hans slav Baron skulle friskrivas vid hans död. Filéen skulle ta hand om den saken men höll aldrig sitt ord.

Författaren Ivar Lo-Johansson grävde ned sig i Filéens öde på 1970-talet för att skriva en novell och han berättar om tvivelaktiga affärer som Filéen sysslat med.

”En Kilian Imhoff hade testamenterat sin egendom Prosperity till sina färgade underlydande. Men som förmyndare för dem hade förordnats Jonas Filéen. Det hade slutat med att han och ingen annan blivit ägare till plantagen Prosperity.”

Det finns dokumentation att Jonas Filéen besökte Ystad åtminstone en gång till under livet. Det var 1791 och han var då en välbärgad plantageägare. Han väckte stort uppseende i sällskap med två svarta slavinnor. En av dem hette Brandina. Filéen var aldrig gift och hade därmed enligt tidens sed inga legitima barn, men barn fanns det som dock sägs ha dött innan Filéen själv avled. Brandina fick sin frihet, och två egna slavar, i samband med Filéens död.

Under sin tid som plantageägare i Demerara var det inte ovanligt att Filéen skickade hem pengar till släktingar och vänner i Sverige.

Ingenting tyder emellertid på att han som slavägare uppförde sig annorlunda än andra vita kolonialister. I Essequebo och Demerary Gazette i februari 1806 står att läsa (min översättning):

”Mr Brandes, på plantagen Sousdyk, har anmält till de fiskala myndigheterna att en expedition mot förrymda slavar resulterat i att han dödat två och att en, som i förvirringen flydde till Mr Filéens marker där mötte samma öde. De tre händerna har sänts till Drossard.”

Redovisningssystemet med en avhuggen hand känner jag igen från kung Leopolds kolonisation av Fristaten Kongo knappt hundra år senare.

När Jonas Filéen avled 1822 stod han som ägare till minst tre plantager i Guyana. Det var förutom Vreed-en-Hoop också Coverden och Waller’s delight. Han ägde också närmare 900 slavar. Förutom de tre nämnda förekom hans namn bland en rad andra plantager, som förvaltare eller i fall där han köpt och aldrig betalt, arrenderat och aldrig betalt något arrende. Det var ett virrvarr av märkliga affärer, och icke-affärer, som uppdagades och försäljningen av hans domäner tog så lång tid att Paul Edvard Filéen hemma i Stockholm själv avled, innan han fick ta emot hela arvet. En arvstvist 1829 försenade allt ytterligare.

Den som köpte upp de filéenska egendomarna, plantager och slavar, var köpmannen John Gladstone i Liverpool. Han är mest känd för att vara pappa till William Gladstone, som blev liberal politiker och en av Storbritanniens stora premiärministrar med fyra mandatperioder.

Om Paul Edvard Filéen sägs det i dikten att han sedan han nåtts om budet om arvet från Demerara under lång tid förgäves höll utkik efter båten som skulle anlöpa med sina tunnor fulla av guld.

”Det var fan, sa Filéen, titta i kikarn och blekna...”

Längs Demerarafloden låg plantagerna tätt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, guyana, karibien

Vid biografen Filmpalast i Lüneburg, som tyvärr liksom det mesta annat är stängt, ligger en liten asiatisk restaurang. Den heter Pearl Harbour. 
Så kan det vara här i axelmakterna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det finns ett engagemang ute i världen. Det är viktigt. För en dryg vecka sen var det klimatprotester i Middelburg. I dag var det Världsvattendagen här i Lüneburg.

Man protesterar mot kapitaliseringen av grundvattnet, som företag á la Coca-cola försöker lägga beslag på för att buteljera och tjäna pengar. Åtminstone så var det jag så uppfattade slagorden.

Bevara ett kommunalt dricksvatten! Det borde man inte behöva demonstrera för.

Jag tycker naturligtvis att de har alldeles rätt och stöttar dem helhjärtat. Dricksvatten är en resurs för oss alla. Under Lüneburg lär de ha väldigt fint grundvatten som pumpas upp från cirka 200 meters djup. Annars är det salt som genom århundraden varit grejen i Lüneburg. Jag bor runt hörnet från saltmuseet. På ett anslag såg jag att det gått att få 200 gram salt ur ett kilo av Lüneburgermyllan. Då är det bra att det finns vatten.

På något sätt blir jag glad över en sådan här demonstration. Det pågår så många märkliga protester nuförtiden. Jag tänker på alla de som hävdar att viruset och vaccin är en komplott. Eller på de som stormade Kapitolium. Vad är det för människor?

Själv har jag bara varit med och stoppat Barsebäck, men vi gjorde det med musik och blommor och lite draghjälp av Harrisburg och Tjernobyl.

Jag återkommer till saltgruvorna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är nästan fem år sedan jag var i Lüneburg senast. Då kom jag gående över heden tillsammans med min polare Per. Vi hade startat från Abbekås glada i hågen den 16 april och en tio dagar senare nått kom vi alltså till Lüneburg. Vi stannade i två dagar. Mina fötter var inte bra.

Sen fortsatte vi. 
Jag slutade gå i Pamplona i Navarra. Polaren Per gjorde det riktiga racet och fortsatte hela vägen till slutstationen Santiago de Compostela i Galicien.

Det blev en vandring över Lüneburgerheden, genom bröderna Grimms skogar och åsar och mellan vinstockarna kring Würzburg tills vi nådde Rhen och hade gått genom hela Tyskland. Vi följde Rhen västerut i Schweiz till Basel där vi tog ut ny riktning. Det bar över Jurabergen och genom Bourgogne till pilgrimsmekkat Vezelay där vi styrde sydväst. Genom Limoges och Perigueux, över Bergerac och en förfärlig massa franska småbyar.

Vi campade och trampade genom Frankrike tills vi stod vid kanten av Pyrenéerna. Här började el camino francés och den bar in i Spanien... förlåt, Navarra.

Vår vandring blev en bok. Till fots genom Europa. Den kan du fortfarande köpa hos Bokus.   

Jag har föreläst över hela Skåne om vår vandring och vill du eller din förening ha besök så hör av dig. Oktober är årets föreläsningsfönster efter ett års pandemipanik. Se mer på föreläsningar.

Två glada herrar som lämnat Lüneburg den 29 april och hunnit fram till Grünewald.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Upp flyga orden ur Google translates träsk.

Jag har nu omgrupperat och vaknade i morse i en bred säng hos själva Sülfmeistern i Lüneburg, en bit sydost om Hamburg. Resan hit gick fint. När jag passerade gränsen mellan Nederländerna och Tyskland iakttogs jag noggrant av några poliser i sin bil som satt precis innanför gränsen och på avstånd följde trafikströmmen in i landet.

Det var nog mest intresserade av hur Molly hade bundits upp ovanpå Sigge. De brydde sig inte om mig. Jag inte om dem.

Samtidigt plingade det till i mobiltelefonen, jaha, välkommen till Tyskland, här kostar etc.... Jo, men inte bara det. Den tyska regeringen hälsade mig välkommen och ville förhöra sig om att jag var medveten om gällande coronarestriktioner och karantänsbestämmelser. Storebror ser dig, även om du smyger in i en anonym röd C1:a av 2012 års modell med en holländsk omafiets på taket.

Nu på morgonen inleder jag orienteringen av min nya hemort och kastar först ett getöga på den officiella hemsidan för landkreiset. Då visar det sig att coronan ökar här och incidensvärdet är nu 49,2 - fråga mig inte vad incidensvärde är, men det är tillräckligt allvarligt för att det ska råda maskplikt i hela innerstaden. Alltså även utomhus.

Jag ska strax ut och orientera mig bakom masken rent fysiskt i omgivningarna.

Då ser jag rubriken "Svälj handlingarna" i vänsterspalten av Lüneburgs hemsida. Jag låter Google översätta den och blir naturligtvis intresserad. Är det något gammalt Gestapo- eller Stasiknep som brukas när dokumentförstöraren är ur bruk? Eller om det är ett coronatest.

Nä, det handlar om en aktion för att rädda svalorna kvar i trakten. Uppmuntra dem att sätta bon och häcka i Lüneburg. Det är riktigt rart tycker jag och en svalkoloni är den bästa hållbara insektsbekämparen vi har.

Välkommen till Lüneburg!
Sigge hälsar. Han står parkerad fem minuter bort. Alldeles gratis. Måndag till fredag morgon under veckan som gick, kostade hans parkering i Amsterdam cirka 1200 SEK.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Jodå - det är riktig glögg som serveras på Rijnbar.

I morgon, den 19:e mars, är det två månader sen som Sigge rullade in i Amsterdam. Jubiléet firas med att vi rullar vidare och lämnar den nederländska huvudstaden med sina kanaler, broar och cyklar. Återkommer till vart det bär.

Några tips om du skulle ta dig hit. På Rijnstraat 1 ligger Rijnbar och där kan du få en mugg värmande glögg. Ja, alltså baren är enbart öppen för take-away, som alla andra krogar och barer i Nederländerna, men glöggen är äkta.

Det som är speciellt med Rijnbar är inte bara att det är en genuin Amsterdambar där traditionerna sitter i väggarna. Nej, för en svensk expat är det extra roligt att snacka en stund med Gustav från Österfärnebo som driver baren. När jag passerade idag var det tyvärr stängt, så det blir ett:
Hejdå Gustav! här istället.

På Museumsplein, alldeles mellan Rijksmuseum och Van Goghmuseet ligger några fastfoodbodar.
En av dem är The Food Crib och här har jag ätit Fatboy Burger och Junkyard Hotdog och kunnat beställa på svenska. En av tjejerna bak disken, Elise, har en mormor i Örebro och läser svenska på nätet. Hon var inte heller på plats idag, men det blev en Fatboy och alltså:
Hejdå Elise!

Är du i stan - ge dem en chans!
 

En fatboy burger på Food Crib. Yes!
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Du köper Den falske ingenjören till exempel på Bokus. Du köper Den falske ingenjören till exempel på Bokus.

Den falske ingenjören kom från Närke och hette i verkligheten Hjalmar Fredrik Stavelius.
Han nådde många framgångar i Argentina - och en motgång, som fortfarande är kvar i minnet hos lokalhistorikerna i Córdoba.

Han har ett kapitel i min bok om svenskar i Argentina.

Där kan man också läsa om fårfarmare i Patagonien, malmöiten som  jagade Butch Cassidy eller artilleristerna som deltog i revolutionen.

Vi går på Strindbergdrama i San Telmo och sjunger Taube på pampas, kollar fåglar med Olrog och fotboll med Maradonas favoritlag, de blågula Boca Juniors. Slutligen reser vi till Oberá och träffar svensktalande barnbarn till en glömd emigrantvåg för 120 år sen.

Jag var nio månader i Argentina 2009/2010. Det var virusfritt och en skånsk vinter förvandlades till en enda lång sommarvärme. Det är lockande att åka igen i höst...

Du kan köpa boken via Bokus
och följa med mig till Buenos Aires, Córdoba, Rosario och Misionesprovinsen.
Boken nominerades som en av åtta till utmärkelsen
Årets bok om historia 2011.

Jag åker också ut och föreläser och berättar om svenska spår i Argentina, en föreläsning som blivit mycket populär och som jag genomfört ett tjugotal gånger. Boka in mig i oktober till din förening. Se mer under Föreläsningar.

Avenida 9 de julio, Buenos Aires 2009.
Avenida 9 de julio, Buenos Aires 2009.
Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina
Det går också bra med selleri... Det går också bra med selleri...

Det är parlamentsval i Nederländerna. I går, i dag och i morgon. Man kan cykla in i vallokalerna.

Men det är svårt att engagera sig i en valrörelse som har 37 partier, ett flertal populistpartier och en premiärminister, Mark Rutte, som är före detta mellanchef i ett bolag som tillverkar jordnötssmör, som suttit i ledningen i tio år och tros ta hem segern igen. Kanske ännu lite starkare.

Ruttes parti har förkortningen VVD, Folkets parti för frihet och demokrati, och är en sorts allmänborgerlig rörelse, lite mer till höger kanske än i mitten. Kallas av BBC för ett center-höger-liberalt parti. 

Det finns ett och annat att ta hand om. Coviden ökade senaste veckan med 24 procent samtidigt som medborgarna samfällt har tröttnat på restriktioner, stängda krogar och utegångsförbud.

DutchNews gör spådomen att femton av partierna tar någon av de 150 platserna i parlamentet. Alltså ett ganska litet parlament (svenska riksdagen har ju 349 snubbar och snubbor att avlöna) och koalitioner är ett måste för att få ihop det.

Intressant möjligen är att Volt kan komma att göra entré i det nederländska parlamentet. Det är ett av de partier som setts mest i valrörelsen så här långt. Volt är en alleuropeisk rörelse med säte i Belgien som propagerar för ett starkare EU, en sorts Europas Förenta Stater med större ansvar för regioner och storstäder, samtidigt som man säger sig vara ett socialliberalt center/vänsterparti. Har kallats hipsterrörelse.

Blir det högre spänning med Volt i riksdagen? Frågar man sig på läktaren.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Protest framför katedralen i Middelburg.

När jag tågluffade med kompisen Jacob för snart 47 år sen så träffade vi två tjejer från Middelburg, Els och Anke.
I dag kom jag till Middelburg för första gången. 

Utanför katedralen - en något mindre men lika fantasifullt utsmyckad byggnad som någonsin katedralen i Rouen i Normandie med alla sina smådjävlar, torn och tinnar och figurer och figuriner på fasaden - pågick en stilla söndagsdemonstration för klimatet.

Trots fint väder var det glest med protestanter. Jag åt en tonfisktoastie och studerade livet på det blåsiga torget.

Innan dess hade jag besökt Brielle, varom jag inte kan avslöja mer just nu utan ber att få återkomma till och sedan kört ned längs Nordsjökusten, sett storspovar, strandskator och prutgäss samt skärmsurfare och strandseglare.

I morgon tillbaka till Amsterdam. 

Låt dom leka. Bara jag får gräva mitt hål.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Villa Trianon i Breda.

Jag körde till Breda. Uttalas med betoningen på sista stavelsen. Bredá.

Det var fullkomligt hopplöst att parkera Sigge. Inte för att det inte fanns enorma parkeringstorg som var fulla av tomma platser. Nä, men automaterna som inte tog mynt vägrade ta mina svenska bankkort. Så jag fick söka mig utanför p-zonen där jag kunde stå gratis och få lite motion för att ta mig till city.
Jag hamnade av en ren händelsen på Baronienlaan. Backade elegant in på en tom plats utanför Villa Trianon. Ett hus som stack av mot resten av rödtegelradhusbebyggelsen som låg likt två murar längs gatan.

Det här såg ut som det skulle kunna ligga i Alabama eller Paramaribo och övergetts efter börskraschen. Murgrönan har tagit över. Grinden rostat. Bara brevlådan ser ut att vara i skick.

Allting har en story. Så ock Villa Trianon som byggdes 1909 till en margarinbolagsdirektör som hamnat i smöret. Efter tio år byggdes det om och till och blev kontor för ett bryggeribolag.

De som köpt det för idag en stilla kamp med grannar, politiker och miljöaktiva för att få riva en del och bygga lägenheter på den stora parkliknande tomten bakom huset, som rymmer både dammar och ett hundratal gamla träd.

Kampen om Trianon har pågått några år utan att komma någonvart, enligt Bredas Allehanda. Då har ändå de nya ägarna lovat sätta upp fladdermushus, ge ekorrarna livsutrymme och allmänheten tillträde till parken.

En bit bort på Baronienlaan ligger en kyrka som renoveras trots att den slutat fungera som kyrka. När jag googlar kyrkan hittar jag en bild där man korsfäster en bil på fasaden som en påhittig miljöprotest på 70-talet. Det ser ut som en Volvo 145, möjligen en 72:a. Funderar bara över takluckan... En Volvo Amazon i excellent skick svänger runt hörnet. Ser ut som en 68:a.

Breda har breda gågator, erbjöd frites med samuraisås och aprilväder; sol, regn, hagel och 15 m/s.

Gatukonst, Breda.
Gatukonst, Breda.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Snacka om Bordershop!

Jag är i Baarle. Ena minuten i Nederländerna. Den andra i Belgien. Går jag på trottoaren är husen på högra sidan i Belgien och de på andra sidan i Nederländerna. Plötsligt svänger gränsen snett över gatan och skär rakt in i ett hus.

Baarle-Nassau heter de nederländska delarna.
Baarle-Hertog de belgiska.

Apoteket med röda hjärtat på dörren ligger delvis i det ena landet och delvis i det andra.
I dryckesaffären Biergrens skär gränsen snett genom hela affären. Min värd berättar att när covidrestriktionerna satte igång och Belgien och Nederländerna valde olika vägar fick man vara lite kreativa.

I Biergrens satte man upp en vägg och höll den belgiska delen öppen då inga restriktioner fanns. När belgiska politiker slog igen och de nederländska öppnade så öppnade butiken en annan ingång bara och lät folk handla i den del som var öppen.

Han berättar också om sonen som är nederländare och alltså har utegångsförbud efter kl 21 på kvällarna, medan hans hustru är från den belgiska delen och kan vara ute till midnatt. De stoppades en kväll av polisen men eftersom sonen då hade hund fick han vara ute. Men polisen kan inte hålla reda på vilken gata utegångsförbudet gäller så man kör efter nationalitet.

På infarten till Baarle får man reda på att detta är en stad men två kommuner, 30 enklaver och två länder. Hela Baarle ligger i Nederländerna, men spridda enklaver tillhör alltså Belgien och i några av dessa enklaver finns det i sin tur nederländska områden. Snurrigt är bara förnamnet.

På bensinmackarna i centrum var det kö. Bensinen i Belgien är styvt två kronor billigare per liter och bilister från södra Nederländerna kör till Baarle och tankar. Det finns en mack i den nederländska delen. Han har få kunder.

Författaren CJ Charpentier har skrivit om ett besök i Baarle i sin bok Hazeldonk Express.

Ring på till vänster och belgaren tittar ut, ring på till höger och holländaren öppnar. Samma dörr.
Här går gränsen rakt in i entrén till apoteket.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, belgien
Radiogatan i Hilversum.

Hilversum - ortsnamnet lyser lika klart som någonsin skallamporna gjorde under decennier. Hilversum var Nederländernas svar på Hörby, på Kalundborg, på Droitwich och alla andra spännande platser som de gamla radioapparaterna skröt med att de kunde ta in.

Kortvåg.

För femtio år sen satt jag på golvet i pojkrummet, skruvade på en liten Aga i ljus bakelit. Knaster, knaster då jag tryckte ned knappen för kortvåg. Sen kom musiken. Det var söndag förmiddag.

Tom Meyer annonserade Happy Station, den glada stationen. Det var Radio Nederland från Hilversum. Tom var extremt populär på kortvågen med fans över hela världen och jag satt många söndagar och lyssnade på honom. Han sände dessutom en spansk upplaga La estación de la alegría för lyssnare i Spanien och Latinamerika. Han var tidigt flerspråkig men lärde sig spanska på sex veckor för att fixa också det programmet.

En aforism snappade jag från Tom Meyer och den delar jag ut ibland utan att ge credit, men det är alltså Tom som ofta klämde i med:
"Smile - even though it kills you, and you will die with a silly grin in your face".

Så när jag hämtade Sigge ur ett garage i södra Holland idag och körde tillbaka till Amsterdam så kunde jag inte låta bli att svänga inom Hilversum. Jag var där 1976 senast, deltog som publik i ett livesänt Happy Station. Nu finns inte Radio Nederland, det nederländska utlandsprogrammet, kvar längre. Kortvågen har sinat.

Hilversum  har numera en hel Media Park med radio och TV-stationer, filmstudios och annat. Statliga public servicekanalen NOS har ett stort betongkomplex. Fruktansvärt fult med en vit fasad som fått svarta ränder av fukt och alger. Det ser förfärligt ut. Radio Nederland Wereldomroep sände sina sista program 2012. Så det är svårare att göra som Tom Meyer alltid uppmanade sina lyssnare:

- Stay in touch with the dutch!
 

Statliga NOS, Nederlandse Omroep Stichting huserar i Hilversums Media Park i en betongbunker á la parkeringtsgarage .
Statliga NOS, Nederlandse Omroep Stichting huserar i Hilversums Media Park i en betongbunker á la parkeringtsgarage .
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Utanför Centraalstationen byggs det nytt cykelgarage som ska ligga under vattnet!

Jag är på väg till Centraalstationen igen. Det är nästan exakt 4 000 steg. Det tar något lite mer än 30 minuter.
Jag följer Amstel norrut, passerar Magere brug, svänger strax före Operan där operastjärnorna glittrar utanför personalingången under rökpausen. Här står ofta taxibilar. Inte så vanligt i Amsterdam annars. I hörnan har jag ätit en riktigt god currywurst, på nästa krog en fin varm macka med välkryddad kyckling. Vid Waterlooplein sneddar jag över gatan, kastar ett getöga mot Nederlandse Filmacademie och funderar på när jag såg en nederländsk film senast. Det kan ha varit Borgman. Konstig film.

Trailer för Borgman.

Så släntrar jag förbi afghanen Masr's cykelverkstad, morsar med näven. Det var hos honom jag köpte Molly.
Han huserar i samma kvarter som Rembrandt, fast baksidan. Eller om det är tvärtom.
Klocktornet över hustaken visar tiden - och vid urtavlan står årtalet 1614 som jag nickar igenkännande åt.

Passerar någon coffeeshop, som inte säljer kaffe, och Cannabis Seed Bank, innan jag är framme vid Våghuset som däremot säljer kaffe eller glühwein på språng.

In i Zeedijk och detta är Chinatown även om här också finns argentinsk köttkrog och en portugisisk taverna. Smal gata, sneda hus. Doft av medeltid. I slutet av Zeedijk ligger också St Olofsgränden.
Sen öppnar landskapet upp och där framme ligger Centraalen. det pågår ständigt byggen och just nu anlägger man en - inte underjordisk, men väl undervatten-parkering för cyklar. Det finns cyklar överallt...

Mask på och in och köpa biljett.
Vart är jag på väg? 10 poäng: "Jims gäng rätt klädda." Klura på den du!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Orly, Paris 9 mars 2020. Utan mask...

I dag, den 9 mars, är det på dagen ett år sedan jag kom hem från min resa i Karibien - min Calypso Caribe. Bilden är tagen på Orly utanför Paris där jag tillbringade hela dagen i väntan på ett billigt Norwegianflyg till CPH.

Det var också i princip den här dagen, eller dagen efter som vi förstod att covid-19 skulle bli en pandemi och lock-down rullade fram över världen.
Jag hann hem. Den gången.

Resan gick så här:
Paris/Orly - Cayenne - Kourou (Djävulsön) - Albina - Paramaribo - Georgetown - Rupununi - Georgetown - Grenada (via Trinidad) - St Maarten (via Barbados, Dominica, Antigua och St Kitts) - Anguilla - St Barthelemy - Saba - Antigua - Montserrat - Guadeloupe - Paris - Köpenhamn.

Det var en resa att minnas. Det håller jag fortfarande på med. Jag skriver på boken om de tre Guyanaländerna just nu. Den hoppas jag kunna erbjuda i sommar och i höst kan det bli en bok om de karibiska öarna - inte minst den gamla svenska slavhamnen på St Barthelemy behöver muddras upp lite.

Bara ett år.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: frankrike, karibien
Flygfältet i Lethem som ockuperades några timmar 1969 då Essequibo Free State blommade upp och försvann.

Boken Atlas of extinct countries av Gideon Defoe köpte jag i Haag. Det handlar om 48 länder som dök upp och försvann under en kortare period. I något fall väldigt kort, i annat fall, som DDR och Jugoslavien, lite längre. De flesta har man inte hört talas om.
Jag saknar Republiken Rupununi, eller Essequibo Free State som den hette, i södra Guyana i boken.

Air Services Limited satte ned den enmotoriga Cessnan på grusplanen utanför Hotel Lethem i Rupununi. På mindre än två timmar hade den tagit mig från Georgetown med ett kortare stopp i guldgrävarbyn Mahdia för att släppa av en trio europeiska valobservatörer mitt i djungeln.

Lethem var huvudstad i Republiken Rupununi, som utropades på morgonen den 2 januari 1969 och som upphörde senare samma kväll. Egentligen kallades den nya nationen under sin korta levnad Essequibo Free State och inte alls Republiken Rupununi.

Dess första kortvariga och enda president var Valerie Hart, en flygvärdinna, politiker och medlem i Guyana's Amerindian Party, och utropandet av en fri stat följdes av ockupation av polishus, flygplats och lite till. När Guyanas militär fått order om att ingripa flydde upprorsmakarna och det nya statsöverhuvudet till Venezuela där de försökte intressera grannlandet för att ingripa. Av detta blev intet och den etniska grupp som Valerie Hart tillhörde, wapishana, mer eller mindre fördrevs eller dödades av Guyanas militär i samband med det som brukar kallas återställandet av lugnet.

Valerie Hart lär ha flyttat till Texas med sin make, konstflygaren Harry Hart. Jag hittar inga spår av dem.

Patsy kör mig till Rockview Lodge i sin alldeles för usla bil. Det går i 60 och tar fyra timmar över den obebodda savannen i Guyanas inre. En jibarustork flyger upp vid ett tillfälle. Dammolnet efter bussen från Georgetown sveper in oss i vårt möte, det halvmeter höga gräset är ljusbrunt och floderna uttorkade i februari 2020.

Boken av Gideon Defoe är, tro det eller ej, för raljant skriven för att jag ska få ut något vettigt av den. Stundtals rolig men anekdoterna faller som ett tropiskt regn.

 

Läs hela inlägget »
Demerarafloden strax utanför hamnområdet i Georgetown 2020.
Demerarafloden strax utanför hamnområdet i Georgetown 2020.

Jag skriver om Guyana. Söker svenska spår. I Örebro Tidning hittar jag Jonas Altström från Alfta. Han får en sida i boken. Du får en del, som ett smakprov.

Jonas Altström från Alfta i Hälsingland blev sin egen lyckas smed i detta fjärran land. Hans historia berättas i bland annat Örebro Tidning den 6 december 1828 om hur han lämnade hembygden, som ”en fattig soldat-enkas son”, och for till Stockholm i början av 1800-talet för att lära till snickare. Hemma i Alfta hade han jobbat som dräng på Gästgivaregården.

I Stockholm blev han snickaregesäll. For vidare till London för att lära ännu mer. Väl där tvingades han att ta värvning, sedan han suttit kvar för länge på en av stans lömska tavernor.

Örebro Tidning:

”Under det han öfwer sin fatala belägenhet satt försänkt i djup bedröfwelse bemärktes han af en Sjökapten, hwars fartyg låg segelfärdigt till Amerika. Denne meddelade han orsaken till sitt bekymmer och begärde hans råd.”

Sjökaptenen undrade om svensken kunde simma och det kunde han visst, så de gjorde upp att han skulle simma ut till fartyget när det blivit mörkt, varpå de skulle segla åstad med en ny matros ombord.

Hans kläder och ett fickur i silver togs tillvara av polisen som skickade dem vidare till mor hemma i Alfta tillsammans med en underrättelse att sonen dränkt sig. Det trodde man i födelsebygden under många år tills det en dag damp ned ett brev hos Handelshuset Petter Brändström i Gävle där det stod att den påstått döde snickaregesällen Altström levde, vistades i Demerara och var ägare till ett stort skeppsvarv och en betydande förmögenhet.

Han förklarade också att han via ett handelshus i London skickade 4 000 riksdaler till sin mor.

En sommardag 1828 rullade en ovanligt vacker vagn in på gården till Gästgiveriet i Alfta. Ut steg Altström, hälsade på sitt gamla husbondsfolk.

”… de kunde omöjligt begripa huru Långa-Jonas kunnat blifwa en rik karl.”

Han skickade bud efter sin mor som jobbade hos en granne, och när hon fick höra att sonen var hemma svimmade hon gång på gång och måste näst intill sanslös föras hem. Han flyttade in i prästgården och stannade till våren.

Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien, sverige
Dagen efter bilden togs läste jag om Peter Artedis drunkning. Sannolikt just här vid Haarlemmersluis.

Telefonen ringde. Jag hoppade av Molly, min cykel. Innan jag på nytt besteg henne passade jag på att ta ett snapshot av den fina amsterdamska miljön vid Haarlemmersluis vid Singel.

Dan efter plumsade jag bildligt talat ned i kanalen igen, just där jag hade tagit en bild. Mitt surfande gjorde halt vid en intressant artikel om Peter Artedi, iktyologins fader, från Ångermanland. Iktyologi är vetenskapen om fiskarna. Jag hade inte ens hört namnet dagen före, men...
...han föll i kanalen och drunknade i september 1735, troligen exakt vid Haarlemmersluis.

Riktigt spännande blir det när jag läser den amerikanske professorn, tillika iktyologen, Theodore W Pietsch bok The curious death of Peter Artedi (2010).

Han svär i kyrkan och frågar rakt ut om det bara var en olyckshändelse.

Ur skuggorna lösgör sig ingen mindre än Artedis vän och kollega, Carl Linnaeus som samtidigt med Artedi befann sig i Nederländerna och höll på att övertala sin vän att få ta del av dennes forskning för att inlemma i sin Systema Naturae.

Peter Artedi satt på de bitar som Linnaeus saknade.

Artedi bjöds på fest hos gemensamme bekantingen naturaliesamlaren Albertus Seba (som hade en sådan enorm samling av zoologi i sprit och montrar att det går kalla kårar längs ryggen på en) i dennes hus på Haarlemmerstraat 110. Det krökas på rätt bra under kvällen och när Artedi vacklar hem bär det sig inte bättre än att han står på huvudet i kanalen och hittas död dagen därpå.

Linnaeus är inte med på festen då han huserar på godset Hartekamp ute på landet. Det är däremot Claes Sohlberg som är Linnaeus allra bäste vän och framgår det av författarens subtila blinkningar, eventuellt också älskare. Sohlberg bryter upp från festen samtidigt med Artedi.

Pietsch skriver boken ur ett jag-perspektiv där en äldre Carl von Linné berättar historien om sig själv, om vänskapen med Artedi och om tiden i Nederländerna.

Det fanns en muntlig överenskommelse mellan vännerna att den som överlever den andre skulle ta hand om den dödes manuskript och publicera dem så att forskningen kommer alla till del.

Detta blev Linnaeus uppgift. Det gjorde han. Men först efter tre år och efter att han själv använt sig av Artedis forskning, lagom omstuvat, för att slutföra sitt eget praktverk Systema Naturae och ytterligare några andra böcker. Först sedan Linnaeus berömmelse färdats över världen och hans namn fått evig stjärnstatus låter han publicera Peter Artedis verk om fiskarna. Uppmärksamheten blir därefter.

Det är ingen vacker bild av Carl Linnaeus som tecknas i Pietsch bok. Frågan är hur nära sanningen han kommer.
Artedi var en av manusförfattarna till föreställningen om livet och naturen men det blev Carl von Linné som ensam bugade för applåderna.

Motiv fanns alltså. Det finns andra konstigheter i den här soppan men mer berättar jag inte.

Läs själv:
Pietsch, Theodore W. The curious death of Peter Artedi (2010)

Boken finns översatt till svenska av Hans Aili men är dock inte utgiven. Författaren har välvilligt låtit mig ta del av manuset.

Detalj av huset på Haarlemmerstraat 110 där Albertus Seba höll dryckeslaget som blev så fatalt för Peter Artedi.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, sverige, usa

Underskatta aldrig en spårvagnsförare.
Jag cyklade förbi statyn av den kraftfulle hamnarbetaren som står på Jonas Daniël Meijerplein i de gamla judiska kvarteren. JD Meijer var Amsterdams förste judiske advokat. Hamnarbetaren Dokwerkern hade omgärdats av blommor och kransar, som ännu en knapp vecka efter högtidlighållandet av strejken 1941 var fräscha och vackra.

Kanske borde det ändå ha varit en spårvagnsförare och inte en hamnarbetare som konstnärinnan Mari Andriessen avbildade.

Historien är denna:
När tyskarna ockuperat Nederländerna i andra världskriget utbröt i februari 1941 ett antal slagsmål mellan nederländska stödtrupper till nazisterna och grupper av judiska män. En av nazisterna fick så på nöten att han dog och nu stegrades förföljelsen av judarna i Amsterdam, ghettot ritades upp och stängslades in.

Kommunisterna i Amsterdam gick ut med uppmaningen om generalstrejk i solidaritet med judarna. Spårvagnsförarna var först på banan, lydde uppmaningen och stoppade trafiken. Sedan följde allt fler yrkesgrupper efter. Resultatet blev att delar av Nederländerna stannade av, men i slutändan fortsatte terrorn och förföljelserna av judarna i Nederländerna. Som direkt följd stuvade nazisterna ihop 425 judiska män och körde iväg dem till lägren. Två överlevde.

Februaristrejken 1941 i Nederländerna sägs vara den enda offentliga folkliga aktion som genomfördes i hela Europa under andra världskriget till stöd för den judiska folkgruppen. Ta in det.

Sedan 1951 samlas man till en minnesstund varje år den 25 februari. Även kommunisterna, som utlyste strejken är välkomna. Det var de inte under det kalla krigets dagar då nederländska politiker och myndigheter inte ens erkände vilka som dragit igång strejken.

Som sagt, det borde kanske ha varit en spårvagnsförare med skärmmössa, konduktörsväska och biljettång som står där i blomsterhavet.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna, tyskland

I dag, 1 mars, då Elvira har namnsdag, väljer jag att återpublicera den recension/anmälan jag skrev om den nya bok som ger oss nya perspektiv på (förrförra) Århundradets kärlekssaga - dramat på Taasinge. Artikeln har varit publicerad i Kristianstads Journalen och Kvällsstunden. Bilden på Sixten Sparre är hämtad ur boken.


Vackert. Det måste vara vackert. Det var Bo Widerbergs upprepade mantra när han regisserade filmen om Elvira Madigan och Sixten Sparre.

Skir bokskog, humlesurr, motljus och Mozart var Widerbergs instrument.

Inte fan var verkligheten vacker. Inte handlade Elvira Madigandramat om kärlek heller.

I en ny bok av Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe ges fler nyanser av vad som hände den där kyliga sommardagen på den fynska holmen Taasinge 1889 än den välregisserade föreställning som Sixten Sparre själv satte upp och som sedan dess varit i det närmaste allenarådande.

Redan bokens titel antyder en helt annan verklighet. Sixten Sparre – mannen som mördade Elvira Madigan.

Kathinka Lindhe har grävt djupt i släktens gömmor och utifrån de fynd hon gjort presenterar hon en väl genomtänkt och realistisk bild av det omskrivna dramat. Av det hon funnit i gamla brev, familjealbum och konkurshandlingar har hon tolkat och format berättelsen om löjtnanten Sixten Sparre på Söder i Kristianstad, och hur denne på kort tid drev sig själv till både mord och självmord. Kathinka Lindhe har tidigare i Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten Sparre och mig (2014) framförallt berättat historien ur den försmådda änkan Luitgard Sparres, född Adlercreutz, perspektiv.

I den boken skymtar redan bilden av Sparre som Lindhe nu målar med tydligare penseldrag.

Vem var han då, Sixten Sparre?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att han var sin fars son. Vi har tidigare inte fått veta särskilt mycket om Sigge Sparre, Sixtens pappa, som trots sin adliga bakgrund, juristutbildning och bankanställning i Malmö i flera omgångar lyckades med bedriften att förvandla familjens förmögenhet till skuldebrev.

Hans inflytande på sonen var sannolikt mycket stort.

Sigge Sparre var en de sköna konsternas man. När hustruns arv på i runda tal 40 miljoner kronor (dagens penningvärde) betalats ut, köpte han Bjärka-Säby slott i Östergötland för 33 miljoner och i ett rasande tempo utrustades, renoverades och förskönades egendomen för resten av pengarna samtidigt som jordbruket som skulle ge familjen inkomster fullständigt överläts till en inspektor som satte egen ekonomisk framgång före sin arbetsgivares.

Sigge Sparre kunde ingenting om jordbruk men hade en uppfattning om hur livet borde levas. Han skrev dikter, köpte konst och ägnade sig åt kultur.

I den miljön, med den uppfattningen om livets goda, växte Sixten Sparre upp. I slottssalarna hängde vackra franska renässansmålares verk som De fyra årstiderna av Édouard de Beaumont. Den unge Sixten beundrade de fulländade nakna kvinnorna med sitt långa utslagna gyllene hår. Här fick den dröm näring som realiserades när Sparre drygt tjugotalet år senare fick se Elvira Madigans framträdande hos Madigans Cirkus Varieté på Fisktorget i Kristianstad.

Familjen Sparres ljuva liv var en chimär. Det var lite av ”vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp”. Utåt sett hölls fasaden uppe när ekonomin raserades. Man tvingades iväg från slottet i Östergötland, flyttade vidare till Stockholm och Malmö innan de hamnade i Kristianstad där Sixten skulle förvandlas till en stilig officer och familjen än en gång stiga mot de sociala höjderna.

Sixten följer i fars fotspår. Gifter sig rikt när han träffar Luitgard Adlercreutz men är ointresserad av pengar. Viktigt är istället det sociala livet, kulturen; diktandet och deklamerandet. Sixten Sparre blir en fyrbåk i Kristianstads sociala liv med det militära etablissemanget som epicentrum.

Hans liv med Luitgard lunkar på. De får två barn och en stabil ställning i samhället. Men Sixten lever för konsten och kulturen, sitt skrivande och sina tillställningar.

Samtidigt har pappa Sigge på nytt satt sprätt på ett arv. Nu har han spekulerat i cigarrhandel och importerat tiotusentals cigarrer från fina handelshus i Europa och världen. Utan att förstå hur de ömtåliga rökverken ska förvaras. Han lever fortsatt på stor fot tills sommaren 1882 då bubblan spricker och Sigge Sparre omyndigförklaras. Pank som en kyrkråtta. Det finns inte fler att låna pengar av.

Boken är rik på illustrationer med bilder, tidningsurklipp och personliga brev. Läsaren får en inblick i familjelivet, det som tänks, sägs och antyds bakom jalousierna, men också 1880-talets Kristianstad levandegörs. Militärstaden där det görs skillnad på folk och folk.

Kathinka Lindhe har gjort ett grannlaga arbete inte minst med att spåra och publicera Sixten Sparres poesi. Det är uppenbart att hans verklighet förskjuts från familjeliv alltmer in i en diktares och dömd romantikers drömvärld.

När han ser Elvira Madigans uppenbarelse på cirkushästen och den slaka linan i tältet på Fisktorget i Kristianstad, truligt ung och oskuldsfull men samtidigt utmanande i hudfärgade trikåer och det gyllengula håret svallande, slår det helt enkelt över. Fars franska tavlor från en annan och bättre värld får liv.

Berättelsen har kommit till en kritisk punkt. Löjtnanten Sixten Sparre har bränt sina broar enligt mönster från far, lever på lånad fot där skulderna växer allt snabbare och någon möjlighet att betala har han inte. Utvägen är den unga cirkusartisten Elvira. Han blir häftigt förälskad och stalkar energiskt cirkusen tills Elvira rymmer med honom.

Omskrivna skandalen Mayerlingdramat i Österrike med kronprinsen som tar livet av sin älskarinna och sig själv i början av året är tydligt Sixten Sparres feberrusiga kärleksdröm, men frågan är vad Elvira vet och vill.

När Sparre endast packat några extra kalsonger och sin revolver är Elviras kappsäck full. För hennes del är det inget som tyder på ett snabbt slut.

När paret hittas efter mordet och självmordet på Taasinge ligger det ett avbrutet paraply bredvid dem. Kathinka Lindhe skriver det inte rakt ut men läsaren undrar om Elvira gjorde motstånd när hon förstod vad som var på väg att hända?

Vi vet ingenting om Elviras egna känslor för Sixten Sparre. Ung, sannolikt oskuld, snärjes hon av löjtnantens poesi och vackra ord, kanske ges det hopp om en annan framtid, samtidigt som han bakom ryggen laddar sin revolver och iscensätter sin sorti lika storvulet och pekoralistiskt som dikterna han skrivit. Cirkusprinsessan var bara en statist i föreställningen om Sixten Sparre.

I dag hade Sparres eftermäle obönhörligen hamnat i me too-rullorna. Ett av sommarens flickmord. Det är på något vis märkligt och skrämmande att hans uppsättning av ”Århundradets kärlekssaga” kunnat blända så många i 130 år innan Lindhe slutligen nu sticker hål på myten.

Ny bok :
Kathinka Lindhe: Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan (Ekström & Garay) Utgivningsdag: 2021-01-18.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, danmark
Mr Bobb i grilltagen på självständighetsdagen i Georgetown.

Jag närmar mig slutet på kapitlet om Surinam i min kommande bok om Guyanaländerna. Nu är det dags att dra upp synopsisen för den avslutande delen, den som ska handla om Kooperativa Republiken Guyana.

Att gå igenom bilder är en del i förberedelserna inför skrivandet. Det är precis ett år sedan jag damp ned på Ogle airport med Trans Guyana Airways Cessna Grand Caravan från Zorg en Hoop i Paramaribo.

Jag skrev så här på facebook:

"Jag försökte dela taxi med en hyfsat ung man (tatueringar och spruckna byxknän skvallrade om en annan generation med andra värderingar) men tjejerna på immigration ville specialstudera mitt pass, så han orkade inte vänta.
Istället städslade jag Mr Bobb. En stor man i en gul taxibil. Han började med att förklara att mitt val av hotell var ett riktigt taskigt val. Det låg mitt i det område i Georgetown där man överhuvudtaget inte borde vistas..." 


Mr Bobb - jo, han stavade det själv så, var en hedersman. Förutom att han körde taxi så ägde han ett ungdomslag i fotboll. När det var självständighetsdag i Guyana så var han i full gång med grillen för att dra in lite pengar till lagen. Dagen efter mötte jag honom igen. Då hade någon stulit den ena av de båda grillarna som han hade släpat dit. Den nya, suckade han.

Georgetown var nog ändå ett rövarnäste. Under ett halvår före och efter läste jag regelbundet Guyana Chronicle och Stabroek News för att följa vardagen där. Lokaltidningen är alltid ett bra tips om du ska resa någonstans. Mord, rån och fatala trafikolyckor var vardagsmat.

Men också annat. Man kan till exempel läsa om "the cricket ombudsman" i Guyana Chronicle och om ett bygge av en kokosnötsfabrik som ger noll utsläpp i konkurrenten Stabroek News.

Jimmy och Anette från Modesto i Kalifornien som jag träffade i Rupununi hann inte mer än sätta fötterna på trottoaren i Georgetown innan de var väskryckta och hotade med vapen.

Ett hus mitt emot Pressville Hotel som jag slutligen hamnade på hade brunnit någon av dagarna innan jag kom. Det var ändå ett bra hotell. Mr Prescott som var hotelldirektör kom till frukosten, hälsade, tog i hand och undrade om jag hade sovit gott. 

Minnena från Georgetown återvänder pö om pö. Jag återgår till skrivandet. Du kan ju läsa Stabroek News så länge...
 

En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien
Pampus, som ön ses från Muiden.

En bit utanför Amsterdams stadssportar hittar man i en ring runt staden med jämna avstånd de fort som utgjorde huvudstadens försvarslinje - Stelling Amsterdam. I dag är hela millevippen, 46 fort, förklarat som världsarv av FN.

Ett av dem utmärker sig lite mer än de andra. Det är ön Pampus som ligger i inseglingsrännan till Amsterdam. Fortet är byggt på en ö som är byggd på en sandbank. Här hamnade de gamla segelskutorna i väntan på högvatten på den tid det begav sig, de låg för Pampus, som det hette.

Det tog tio år att bygga Fort Pampus med ö och hela baletten stod klar 1897. Ett utmärkt läge, men ett jäkla jobb. Inte har fortet kommit till användning i krigstid heller. Under första världskriget var Nederländerna neutralt och när det var dags för det andra så hade man redan skrotat anläggningen.

Sista vintern under andra världskriget var förfärlig för nederländarna med brist på mat, värme och annat. Då rodde man ut till Pampus och högg ned vartenda träd. Tyska ockupationsmakten började få ont om stål, så tyskarna rodde ut och plockade med sig allt av metall. Ön formligen strippades på både det ena och det andra, vilket inte hindrade studenter från en ockupation under 1962, där de satt på Pampus, spelade Beatles och lät håret växa.

I dag är Pampus en turistattraktion och man kan ta sig dit ut med båt från Amsterdam eller från mysiga Muiden, öster om Amsterdam. Vill man kan man hyra hela ön och festa på fästningen.

Vesting Muiden dateras så långt tillbaka som 1577. Det är ett av de 46 fort som utgör Stelling Amsterdam.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Artilleristen Lars Ingemund Hägg på lönelistan hos Sociëteit van Suriname. Visst är det snyggare än ett av dagens excelark?

Jag skriver om Surinam i min bok om Karibien, eller rättare sagt, Guyanaländerna. En av källorna till ett kapitel om svenske slav- och plantageägaren Dahlberg är Daniel Rolanders dagbok från sin tid som Linnés apostel i Sydamerika.

Han skrev en fantastisk dagbok som för en handfull år sedan översattes från latin till svenska av James Dobreff, Arne Jönsson och Helene Schmitz. Boken heter Ur regnskogens skugga. Ett praktverk.

När Rolander lämnar Ystad hamn för den stora resan till Paramaribo via Amsterdam har han sällskap av Dahlberg, dennes syster Magdalena, en herr Vult och en Lorentz Hägg.

När jag i min forskning söker i rullorna hos Sociëteit van Suriname som ägde och styrde i kolonin hittar jag artilleristen Lars Ingemund Hägg, som skulle ha dött 1760 och ligga begravd i Fort Zeelandia i Paramaribo.

Jag googlar Lars Ingemund Hägg för att eventuellt hitta mer om denne okände soldat. Och får träff på en med nästan samma namn - en liberal debattör i 2000-talets Sverige. Sannolikheten att de båda inte skulle vara släkt är liten, så jag mailar dagens Ingemund Hägg. Denne vet ingenting men sätter egna kunskapare på spåret. Som hittar en artillerisergeant Lorents Hägg som föddes i Visby 1730. Då gör jag också kopplingen till den Lorentz som Rolander träffade i Ystad och hade följe med på resan. Just det, Lars på latin är ju närmast Lorentz.

Ingemund Hägg d.y.'s släktforskare hade kört fast vid att Lorents försvann i Holland. Jag kunde bidra med att han faktiskt kom en bit längre. Han deltog i maroonerkrigen i Surinam, levde några år på en osannolik plats i en lika osannolik tid innan han avled och begravdes på Fort Zeelandia. 

Lars Ingemund Hägg d.ä. visade sig vara Ingemund Hägg d.y.'s  farfarsfarfarsfarbror. 

Det blev fem rader i min bok och en ny notering i det Häggska släktträdet.
 

Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige, surinam, karibien

För någon vecka sen cyklade jag söderut från Amsterdam längs med Amstel för att spana in vilka ankor som paddlar runt i det enorma vattenrike som Nederländerna är.
Vanligast är sothönsen, men också en del snatteränder och bläsänder, förutom då gräsänder.

Och en häger här och där. Både gråhägern och den vita kohägern. Nilgås förstås och en och annan skånsk stork.

Men häger behövde jag ju inte cykla ut på landet för att få se. Under kvällspromenaden plockade marknadsknallarna undan efter dagens marknad på Albert Cuypstraat. Fem-sex gråhägrar var ivrigt behjälpliga när fiskbilen packade ihop. Fullkomligt orädda.

Under broarna längs Prinsengracht flög fladdermössen sina blixtsnabba turer. Då tänkte jag på Wuhan och insåg att det snart var utegångsförbud. Dags bege sig hem.

Magere brug över Amstel
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Schreierstoren i Amsterdam stammar från 1400-talet.

Inte så långt från St Olofssteeg i Amsterdam och den gamla stadsporten som inte finns kvar står ett torn från 1400-talet. Där kan man köpa pannkakor och hade det inte varit lockdown kunde man suttit där och fikat också.

Detta är Schreierstoren - vilket jag inte kan översätta, men låt oss kalla det för jämmertornet. Här stod kvinnorna kvar, vinkade med näsdukarna och grät en skvätt när männen satte segel och for ut på haven. En blev så ledsen att hon blev galen. Några kanske pustade ut istället.

Neederländerna, Amsterdam inte minst, var under några sekel, 1500 och 1600-tal, Europas absoluta ekonomiska och kulturella centrum. Här målade Rembrandt, här byggdes kyrkoorglar, här ritades kartor och härifrån for upptäckarna och kolonisterna iväg.

En av dem var Henry Hudson. Han for från Schreierstoren en vårdag i april 1609. Han var engelsman och redan befaren. För Moskovitiska kompaniet försökte han först ta sig norr om Ryssland, nordostpassagen, till Kina. Det gick åt skogen. Men han utforskade Svaldbards kuster, hittade Jan Mayen och Novaja Zemlja och lät sig nöjas med det.

Så var det nordvästpassagen istället som lockade. Det gick inte heller så bra. Men han hittade Hudsonfloden, spanade in Manhattan åt holländarna, och fortsatte norrut. Då gick det åt pipsvängen. Han och båten och mannarna frös in i isen. När våren kom och ransonerna var knackiga blev det myteri och kapten Hudson, sonen hans och ytterligare någon som var trogen chefen sattes i en liten båt och puttades iväg från moderskeppet. Myteristerna svalt, dog, åt upp varandra och någon av dem hittade slutligen hem igen.

Henry Hudson och hans sällskap försvann. Det kan man tänka på när man köper en pannkaka med sirap, vispgrädde och hallonsylt.
 

Plattan på Schreierstoren sattes upp 1927 av Historiska sällskapet i Greenwich village.
Läs hela inlägget »
Max två klantar i vinkel. Alltså kunder i butiken, men så mycket nederländska kan du väl?
Max två klantar i vinkel. Alltså kunder i butiken, men så mycket nederländska kan du väl?

Myndigheternas presskonferens idag gav precis det resultat som ingen vill ha i Nederländerna. Det är fortsatt lockdown som gäller. Åtminstone fram till 15 mars. Då är det dessutom val.

Jo, en lättnad blir det som kommer att märkas. Nederländarna kommer att bli fina i håret, för frisörer och nagelverkstäder får öppna, liksom kiropraktiker och några andra udda yrkesgrupper.

Krögarna får fortsätta sälja take-away käk bakom ett bord i entrén och alla andra butiker, förutom livsmedelsaffärerna och apoteken, får hålla fortsatt stängt. Man ska kunna ringa och beställa varor och sedan hämta det, men det är allt. Vi behåller masken på och vi räknas i butiken.

Ändå tror jag att det känns som om det sker en uppluckring hela tiden. Att butiksinnehavare och krögare tar för sig lite i taget. I dag var jag i Haag. Där köpte jag en bok i en bokhandel. Såg boken i fönstret, dörren var öppen, fast det var avstängt in i butiken. Bakom en glasskiva satt bokhandlaren och när jag mumlat fram vilken jag ville ha genom masken så gick affären smidigt.

Frågan är hur protesterna kommer att bli framöver. Det har tidigare varit oroligt och i söndags var det återigen tusentals människor på Museumsplein som demonstrerade, eller bara njöt av det vackra söndagsvädret. Även i Vondelpark hade tusentals amsterdamare bestämt sig för att söndagspromenera.

Tredje veckan i februari steg antalet covidfall med 19 procent i Nederländerna.

Vilken bok jag köpte? An atlas of extinct countries av Gideon Defoe.
 

Kreativ protestant i parken vid Museumsplein i söndags, 21 februari.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Det fanns en gång i tiden en stadsport i Amsterdam som hette St Olofsporten. Den är inte kvar, men varje gång jag traskar Zeedijk i Chinatown mot järnvägsstationen så passerar jag St Olofssteeg, en liten tvärgata ungefär där porten fanns.

Porten revs när stan växte och bredde ut sig.

Så då är frågan – vilken Olof handlar det om? Är det han som spökar på Österlen, St Olof, alltså Olav Haraldsson som säkerligen hade varit lika förvånad som jag över att han genom årtusendet som gått fått tillnamnet ”den Helige”. För att inte tala om vad många av hans kollegor på tiden hade tyckt...

Jag ser inget heligt med Olav men slaget vid Stiklastad i Norge då Olav aldrig mer reste sig räknas som kristendomens befästande i vårt västra grannland och det har väl kyrkan sett som angeläget att högtidlighålla och ett litet helgon då och då kan vara bra att sticka till församlingen. Däremot sägs det ingenting i de kyrkliga annalerna om att han eventuellt mördades av sina egna. De hade väl tröttnat på honom.

Olav kallades under sin levnadstid istället för Olav Digre, vilket lär kunna översättas till ”den tjocke”.

När Knut den store, Harald Blåtands barnbarn, Sven Tveskäggs påg, var i England och regerade for Olav Haraldsson till Själland tillsammans med svågern och stockholmaren Anund Jakob där de förgrep sig och levde jävel. Knut for hem och svågrarna gömde sig i Helge å, troligen en bit söder om nuvarande Kristianstad. Massgravar vid Åsum tyder på att det kan vara Olavs, Knuts och Jakobs mannar som stupat där. Året var 1026.

Knut vann och Olav drog hem till Norge, men när Knut kom dit två år senare stack Olav igen. Den här gången till Novgorod och kusiner i Ryssland. Hur det var så återvände han hem för att försöka restaurera ett skamfilat rykte, men kom inte längre än till Stiklastad.

Over and out.

Det sägs att Olav Haraldsson döptes, eventuellt konfirmerades, i katedralen i Rouen. Där ligger skåningen Gånge-Rolf i en stensarkofag. Han måtte ha vänt sig flera gånger när Olav var i närheten.

En annan Olav var ju Olav Tryggvason, han som kallades Kråkben och var konge i Norge några decennier före den helige tjockisen. Han stöp av båten i slaget vid Svolder år 999. Liksom den siste skånske kungen Strut-Harald gjorde. Var Svolder ligger är fortfarande okänt, men historikerna gissar på Ven i Öresund, möjligen Rügen eller i närheten av Mön.

Ja, sen är det ju inte ens säkert att St Olofsporten i Amsterdam är uppkallad efter norrmannen. Det kan vara St Odolphus som åsyftas, ett mer lokalt helgon som särskilt värnar om kanalerna. 

Att St Olof på Österlen är uppkallat efter Olav Haraldsson är väl däremot riktigt. Det handlar om källan och legenden och kyrkans behov av idoler.

Källkritik: Det mesta jag har skrivit här kan rådbråkas av historiker och forskare. Vi är inte säkra på årtal, vet inte var Slaget vid Helge å hölls, var Svolder ligger, om Olav mördades av sina egna eller om Gånge-Rolf var skåning eller ens om det var han som invaderade Normandie och kom att kallas Rollo. Det kan ju vara en god historia i alla fall.

Här ligger skåningen Gånge-Rolf i katedralen i Rouen.Eller, ja? Dick Harrison tror att Rollo och Gånge-Rolf var två olika personer. Rollo var dansk (alltså möjligen skåning), Gånge-Rolf norrman.
Läs hela inlägget »
I Aldenhofparken i Maastricht stod min vän från vandringen genom det franska kulturlandskapet, Charles Ogier de Batz de Castelmore, som vi alla känner som d'Artagnan - odödliggjord av Alexandre Dumas, men i verkligheten stupad i Maastricht den 25 juni 1673 då staden belägrades av fransmännen. Han lär ha varit 62 år gammal vid tillfället och föll för en kula, ingen värjspets.

Även om storyn De tre musketörerna är påhittad finns det en historisk bakgrund som Dumas lutade sig emot. D'Artagnan är således en faktisk figur i 1600-talets mitt och hans uppdragsgivare var kardinal Mazarin - Frankrikes försteminister, som egentligen var sicilianare och hette Mazarini. Anledningen att jag överhuvudtaget nämner Mazarin är inte för den goda smakens skull utan för att han red med Karl X Gustav i dennes tåg över Stora Bält 1658, som fransk krigsobservatör och ambassadör. Detta ödesdigra fälttåg för oss skåningar.

Nederländerna är nedlusade med gamla hus och byggnader. Äldst hittills är den gamla stadsporten i Maastricht som har årtalet 1229 på en skylt. Det löper en stadsmur runt i alla fall en del av stan, några kanoner pekar mot floden Maas och när en stor pråm arbetar sig förbi bildas en resonans så man näst intill inbillar sig kanonmuller från fronten.

Karl Marx storasyster Sophia bodde i stan och Kalle var här och hälsade på 1865. Kanske korrläste han Das Kapital under sin månad i Maastricht, för den gavs ut 1867. Skylten sitter på ett hus på  Bouillonstraat (buljonggatan?), men en felfinnare har på internet berättat att Marx syster visserligen bodde här, men inte när Karl kom på besök. Då hade hon flyttat. Plattan sitter alltså på fel hus och han ser sliten och hålögd ut.

Innan jag reser tillbaka till Amsterdam glider jag med ansiktsmasken uppdragen, som en annan Black Bart, in i gamla fina Augustijnenkerk, Augustinerkyrkan. Den är numera pop-up-saluhall och går under namnet Bananenboxer. Där saluförs allehanda grönsaker, frukter, marmelader och drycker. Jag fyller korgen med två belgiska trappistöl, ett par pyttemarmeladburkar, en ingefärashot och en italiensk juice med pinuppa på etiketten. Hon heter Smeralda och ska smaka mint. Det rustika kyrkorummet levererar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Juni 2017. På spaning i Etnas lavafält. Tre månader tidigare skadades en handfull personer i samband med ett utbrott.
Juni 2017. På spaning i Etnas lavafält. Tre månader tidigare skadades en handfull personer i samband med ett utbrott.

Vi har sett värre, sa de italienska myndigheterna i morse när Etna fick ett utbrott. Men man stängde flygplatsen i Catania då det regnade småsten och aska över landningsbanan.

Några pressröster skriker om ett stort utbrott, andra om ett mindre. Vill man följa det pågående utbrottet ungefär som den stora älgvandringen, så finns det en rad webkameror att spana in. Det ser ganska lugnt ut nu tycker jag nog.

Etna är ett imponerande stycke natur, 3324 meter över havet där det ligger i de östra delarna av Sicilien. Trots att det med jämna mellanrum får för sig att spy ut lava och aska så bor det folk i ett par tre byar ganska nära inpå. Det är också ett stort turistmål. Att trampa omkring i de enorma lavafälten, förbi de många olika kratrar som bildats, ger perspektiv på vår vidunderliga värld. Att ge sig ut i dem i flip-flops är däremot inte att rekommendera. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: italien

Kommunen på Saba söker ny turistchef. 

Se annonsen på Saba News.
Avgående turistchef heter Glenn Holm. Någon Göteborgsvits på det?

Det är inte fullt ut ett år sedan jag besökte Saba. Tog the Edge ut från poliskajen alldeles vid Simpsons Bay Bridge på St Maarten. Den där bron som de dyra segelbåtarna med jämna mellanrum brakar in i.

The Edge är en katamaran. Ett missfoster till båt som for som en vante i den krabba karibiska sjön. Men till Saba kom vi, jag och min yogalärare. Vi hade bokat över nätet och skulle ta turen med att trekka till toppen av Mount Scenery, som är Nederländernas högsta bergsknalle med sina 877 meter över havet. Det finns en led som går uppför.

Väl i hamn hämtades vid tillsammans med ytterligare en handfull turister av en liten van och for mot Sabas huvudort The Bottom, som ligger i en dalsänka. En lilleputtby med gulliga små holländska hus och trädgårdar med fina blommor. Vägen upp skulle egentligen inte finnas, för det sades att det var omöjligt att anlägga en väg här. Det brydde sig inte Josephus Lamberth Hassel om. Han byggde i alla fall. En väg från flygplatsen till hamnen, genom alla fyra byarna på ön. Ja, han byggde flygplatsen också. För det gick inte heller.

Hassel tog helt enkelt en korrespondenskurs i hur man anlägger vägar, satte lokalbefolkningen på fötter och fixade vägen 1938. Den är drygt en mil  lång.

Vanen släppte av oss där leden uppför Mount Scenery börjar. Efter lite letande hittade vi våra förbeställda lunchpåsar och satte av uppför. Uppför. Det var ansträngande 1064 trappsteg innan man kom upp bland molnen då det snabbt blev svalare och fuktigt. När molnen gled iväg var det fin utsikt på alla håll. Det var brant och grönt och blommor, en höna och en orm, och sista biten segade man sig upp med hjälp av ett rep.

En dagsutflykt till Saba var perfekt. 

Läs hela inlägget »

I helgen åkte folk skridskor på kanalerna, drack varm choklad i hörnen av smalgatorna, byggde snögubbar och drattade på ändan på trottoarerna. Till och med SVT har visat galna holländare som skrinnat livet av sig.

Det gällde att passa på. I dag har det varit tio plusgrader och i helgen sägs det att termometern ska nå 16-17 grader.
Jag tog Molly (fast hon heter Hjulia, namnsdagsbarn!) på en tur. Vi cyklade ut ur stan, rensade näsa och bihålor med det som bönderna redan hunnit pytsa ut över ängarna. Det blev en selfie med en av de mest kända holländarna - och det är inte Marco van Basten, utan...?

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Ernst Lindemann var fartygschef på den tyska kryssaren Bismarck. Flaggskeppet i Hitlers Kriegsmarine som egentligen bara deltog i ett enda slag i maj 1941 och då gick det åt pipsvängen.

Jag undrar varför denne kapten Lindemann i januari 1941 fick motta den Kungliga svenska Svärdsorden? I övrigt fick han bara tyska och spanska ordnar. Jodå, han stred på Francos sida i inbördeskriget då han tränade inför Tredje Rikets kommande uppvisningar. Men varför, kungen? Fast det fick ju Göring också...

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, sverige

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Lüneburg

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com