2020 > 12

Cock-of-the-rock i urskogen, några kilometer från Wowetta i Rupununi, Guyana. Februari 2020.
Årets fågel för mig blev ändå utan snack Guyanas apelsinorange klipptupp, the cock-of-the-rock, som jag såg en bit in i urskogen från amerindianbyn Wowetta i Rupununi, i Guyanas inre.

Jan Lindblad har skrivit i sin bok Mitt gröna paradis (1969):
"År 1937 hade entomologen John Meyers som förste fotograf satt upp ett gömsle för att avbilda de då fotografiskt helt okända skönheterna. Innan han kunde ta en enda bild blev han dock så illa biten av myror att han fick avstå från försöket."

Lindblad själv tar sig in i skogen och får se, och fotografera, de ovanliga fåglarna när han genomför ett treårigt projekt i Rupununi och Kanukubergen 1967. 

Guyana vimlar av exotiska färggranna fåglar. I trädgården på Rockview Lodge vid byn Annai där jag slagit mig ned för några dagar, kom den ena fågeln efter den andra inflygande. Kolibris surrade kring blommorna och gula, röda, orange fjäderdräkter susade in och ut i trädkronorna. I en damm höll Colin Edwards en stor arapaima, Amazonas största fisk, som matades med rödbukiga pirayas. Detta var mitt tillfälliga högkvarter och den egentliga orsaken till mitt besök var just Jan Lindblads bok och berättelser.

Colin, en engelsman i 70-årsåldern som drev Rockview Lodge tillsammans med sin amerindianska familj, försökte intressera mig för ett flertal olika utfärder i grannskapet, men det var klipptuppen jag var på jakt efter. Så - sonen Jorge fick igång pickup'en och körde mig till Wowetta där min amerindianske guide, den unge Smith, skulle ta mig ut i skogen till de skygga fåglarnas tillhåll.

Colin hade försäkrat mig om att jag skulle få se dem. En grupp fransmän hade för några veckor sedan sett sju stycken.

Jag gick som vanligt i svarta Converse, jeans och skjorta. Jorge frågade Smith om min senapsgula Kånken skulle vara ett problem, skrämma fåglar eller djur, men Smith skakade på huvudet och så bar det åstad in i djungeln längs en smal stig. Det skulle ta drygt två timmar att ta sig dit, sade Smith, som gick före med en machete i näven som han stundtals röjde slingerväxter och torra grenar ur vår väg med. En vän har berättat om en annan vän som besökte Guyana och nästan inte såg en enda fågel därför att han stirrade stint mot marken i ren ormrädsla. Jag misstänkte att de ormar som skulle kunna bli ett problem var de som hängde i grenar över stigen och höll därför huvudet högt. Dessutom var vi bara två.

Jan Lindblad:
"Att någon går före på stigen är ingen garanti mot ormangrepp; ett talesätt säger att det är den tredje personen i raden som blir b iten och det förefaller vara ganska välgrundat. Förutsatt att den förste vandraren inte stiger på den drar sig åtminstone en lansorm med sin fint konstruerade men bräckliga injektionsapparat för att hugga annat än mot ett byte. Andre mannen som passerar får dock ormen att gå i försvarsställning och när den tredje går förbi är ormen redo och hugger för att freda sig."

Det prasslade och rasslade och fåglar sjöng, skrek, pep och kvittrade, men inte såg vi någon orm inte. En fågel som vi hörde med jämna mellanrum varslade om vatten i närheten, berättade Smith.

Plötsligt stannade han.
Först stod han tyst och lyssnade, såg sig om bland skog och buskar utan att ge ett ljud ifrån sig. Så satte han sig på huk och pekade med macheten i sanden på stigen.

- Jaguar, sade han. Den har passerat här nu under förmiddagen. Det är fräscha spår.

Han var nästan säker på att en jaguar inte skulle anfalla oss så där utan vidare, men visst såg han vaksam ut. Om jag haft lite sinne för dramatik skulle jag tillagt att hans knogar vitnade där han kramade macheten. Fast det vet jag inte. Vi tog det rätt cool och Smith berättade att om en jaguar anföll skulle man knyta nävarna och absolut inte spärra ut fingrarna. Då fällde den ut sina klor och de kunde vara jobbiga att värja sig emot. Jag tyckte det var ett bra tips, lade det på minnet och så traskade vi vidare. Stannade till någon gång då och då och lyssnade lite extra efter prassel och rasselljud i skogen. Sedan Smith berättat att de djur han framförallt inte ville möta på vår väg var pekaris, alltså sydamerikanska vildsvin, så förpassades jaguaren in i någon annan kammare. Svinen uppträder i flockar om kanske 200 djur och har ingen pardon mot vem det månde vara som stör dem.

Inga ormar, jaguarer eller svin men plötsligt är vi inne i ett skogsparti med stora klippblock. En biotop inte alldeles olik den på Stenshuvuds östra del. Här ska klipptuppen finnas, säger Smith, och spanar av närområdet.

Det tar inte många minuter innan vi får se den förste. En orange färgkladd på en gren uppe i ett träd, kanske 60 meter bort. Sakta och försiktigt tar jag mig närmare bland stenar och klippblock. Smith pekar på ett annat håll. Där sitter en till.

Jan Lindblad:
"En kolibri, en jacamar eller någon av alla de färggnistrande arter som bländar ögat när man ser dem i närbild är effektivt kamouflerade i sin rätta miljö där färgerna bildar ett samspel med bladytor och skuggor, den här fågeln däremot lyser på långt håll som en modern affischfärg."

Under en timmes tid noterade vi ett antal fåglar, både orange hannar och grå honor, och när vi hade konstaterat att vi sett och fotograferat fler än fransmännen gick vi stigen tillbaka mot savannen. På långt håll kunde vi se Jorges pick-up närma sig. 
 
Rupununi, Guyana februari 2010
Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana, karibien

Brokiga Blad ur Ystads historia har uppmärksammats på två bloggar – det är ju numera där som den breda litteraturkritiken finns.

På sidan dast.nu – den numera helt internetbaserade tidskriften för populärkultur, har Kjell E Genberg, Sveriges meste författare med sannolikt uppemot 280 titlar bakom sig, läst och begrundat Brokiga Blad.

Han skriver:

”Texterna är korta men innehållsrika berättelser, skrivna i den humoristiska stil som är Tells signum, och varje avsnitt illustreras med Börje Berglund kongeniala teckningar. ”

Och:
”Man kan tro att det är en bok för lokalbefolkningen men med tanke på Ystads (och Skånes) inflytande på Sveriges historia och kulturella utveckling kan och bör Brokiga blad … kunna läsas över hela riket.”

Thomas Nydahl som skriver en blogg som numera heter Inre exil har också läst Brokiga Blad ur Ystads historia.

”Vad kan man inte lära sig om dragonerna, Gråbröderna, korsvirkeskulturen, danska författarinnan Ditte Cederstrand, Revhusen och sandskogen? Mycket! Själv hade jag förbindelse med staden en gång i tiden. Tänker bara gott om den. Ystadsborna är härliga, både i sin dialekt och sin attityd till livet och vardagen.

Har då Berglund & Tell alldeles struntat i  kommissarie Kurt Wallander? Nej, det har de inte. Men de påminner om att Ystad redan 1953 blev filmkuliss i Ingmar Bergmans Gycklarens afton. Men Bergman var förstås Mankells svärfar. Så kan man knyta ihop berättelser. Och det är något Berglund & Tell är mycket bra på. Rekommenderas för såväl Ystads-farare som fåtöljresenärer. ”


Läs själv:
www.dast.nu
inreexil.blogspot.com

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Statyn över William Grover-Williams framfart i Bugattin 1929 i Monte Carlo.

Strax norr om Hadrianus mur hittar jag Jim Clarkmuseet i den skotska staden Duns och måste ju pricka in det i min planeringsitinerario för roadtrippen på Brittiska öarna.

Jim Clark var sin tids främste F1-förare. Körde Lotus. Lite för tidig för mig då mitt intresse vaknade något senare, men ändå åren innan Ronnie Peterson sjönk ned i sittbrunnen på en F1-vagn. Det var på Jack Brabhams, Graham Hills, Jackie Stewarts och Bruce McLarens tid. Jochen Rindt och Jackie Ickx. Mitt intresse för F1 sinade några år senare.

På kartan hittade jag Jim Clarkmuseet i Duns. Gott så.

I Monaco tog jag för några år sedan en bild på statyn över William Grover-Williams som i en Bugatti var den första GP-vinnaren i Monaco, 1929. Grover-Williams blev aldrig någon Fangio eller Hamilton, trots premiärsegern. Under andra världskriget fiskades han upp av den brittiska underrättelsetjänsten och skickades till Frankrike för att organisera motståndet mot Naziockupationen. Han hade fransk mamma och brittisk pappa och var tvåspråkig. Han lär ha gjort ett gott arbete med att organisera den franska motståndsrörelsen i Paris, men togs tillfånga 1943, fördes till Sachsenhausens koncentrationsläger och avrättades den 23 mars 1945, bara veckor innan det tredje riket föll samman.

Jim Clark var inte ens född när Grover-Williams vann i Monaco. Clark blev världsmästare två gånger (1963 och 1965), men förolyckades på Hockenheimbanan i Tyskland under ett F2-lopp 1968 då han for av banan i 274 km/h, voltade och kraschade mot ett träd.

Han vann 25 F1-lopp, men aldrig Monacos GP.
 

Läs hela inlägget »

Klart att det finns planer på resande 2021.

Om jag får bestämma blir det en tur utanför EU under påsken. Till Storbritannien och företrädesvis England. Jag har filat på en roadtrip med Sigge som ser ut ungefär så här:

1. Till Lindisfarne. Den sägenomspunna ön utanför nordöstra Englands kust med resterna av klostret som vikingarna anföll år 793 och som sedan kommit att räknas som inledningen på vikingatidens röjarresor. Under ebb lär man kunna gå ut till ön.
Jag köpte för en tid sedan Magnus Magnussons fina bok om Lindisfarne för att få inspiration. Lindisfarne är ett måste för mitt nyväckta vikingaintresse.

2. Därifrån är det inte långt till Hadrianus mur. Självklart ska den beses och om möjligt vill jag gärna vandra längs muren, över hedarna, mellan typiska engelska byar och pubar. Det var romaren Hadrianus som gjorde det Trump inte lyckades med. Han byggde en mur. Fast han var mer rädd för pikter, kelter och andra högländare.

3. Sigge och jag ämnar därpå styra västerut och landa i Lake District. Windermere och landskapet däromkring bildade ju fond till Richard Adams bok Pesthundarna. Den läste jag för 40 år sedan, men redan då tyckte jag att Lake District kunde vara ett resmål. Nu kan det bli av. Beatrix Potterland.

4. Liverpool next. Hjärtat kanske inte i första hand klappar för the Reds, men Beatles har man ju hört. Dessutom har jag sparat mina John Lennon-vinyl, när resten sålts. Som grädde på moset har jag druckit drinkar med Cynthia Lennon på Gothia Towers i Göteborg.

5. Därpå blir det färja till Isle of Man. Vikingar, kelter, motorcyklar och svanslösa katter står på menyn. Kanske hittar jag min gamle tandläkare där som flyttade dit för ett antal år sedan.

6. Under tillbakaresan ska jag försöka göra utrymme för ett besök hos min vän radioidolen Mike som bor i Shropshire. Sist sågs vi i Hannover.

Så covid-19 – lägg av nu, så sticker Sigge och jag när de engelska hedarna torkat upp, ekdungarna grönskar och Nasse sticker ut trynet ur vinteridet i Christoffer Robins skog.

Har du tips och idéer inför min UK-tripp, eller bara vill dela med dig av egna resdrömmar är du välkommen att kommentera.

Me and Mike.
Läs hela inlägget »
Etiketter: storbritannien, england


Två julböcker hittades under granen den här julen. Det var systersonen, globetrottern Pajje, som hade köpt Lonely Planets Världens Bästa Resor, en inspirationsbok som lär räcka ett bra tag.
500 fantastiska resmål är upptagna utan någon sorts inbördes klassificering, eller någon som jag inte upptäckt än i alla fall.
Det är gatorna i Teotihuacan, Karlsbron i Prag, Amarbayasgalants orörda andlighet i Mongoliet och Valdéshalvön i Patagonien för att nämna lite av bredden. Jag har avverkat cirka 40 av resmålen så här långt. Det är alltså mycket kvar.

Bok nummer två är Skåneland - ett bildverk av Erik Liljeroth från 1952. Ett loppisfynd som man lätt kan försjunka i, med bilder från alla delar av Skåne. Ett tidsdokument, men också självklart inspiration för kortare mer covidanpassade lustresor. Det var systern och svågern som önskade God Jul med denna pärla.
Erik Liljeroth (1920-2009) var hovfotograf hos gamle kungen, Gustav VI Adolf, och född i Fjälkinge. Han avled i Kristianstad. Mest känd som landskapsfotograf kallas han vårt mest förbisedde fotograf av Pär Rittsel och Nordiska Museet har bevarat många av hans bilder.

Vad fick du för bokklappar?
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Paramaribo, Surinam


Under min visit i februari hade valkampen redan inletts i Surinam, trots att valet till parlamentet och av president inte hölls förrän i maj. Desi Bouterse tvingades avgå och ny president blev Chan Santokhi. Till vicepresident utsågs Ronnie Brunswijk. I min kommande bok om Karibien berättar jag mer om dem. Här är ett utdrag:

Det är mitten av februari. Valet ska hållas den 25 maj. Partiernas presidentkandidater är smått osannolika figurer. Sittande presidenten Dési Bouterse dömdes så sent som i november 2019 till 20 års fängelse för mord på 15 politiska meningsmotståndare, journalister och fackföreningsledare,1982. Bouterse har erkänt ett politiskt, men inte personligt, ansvar för avrättningarna. Den fällande domen har överklagats.

Dési Bouterse leder det nationaldemokratiska partiet NDP.

En nederländsk domstol gjorde honom 1999 skyldig till smuggling av ett nästan ett halvt ton kokain från Surinam till Nederländerna. Domen blev 11 års fängelse. Även om han nekar till brottet är det uppseendeväckande att han som dömd knarksmugglare, om än i Europa, under två val, 2010 och 2015, återvalts som landets president.

Dési Bouterse har varit tongivande i Surinams politiska värld sedan han tog makten i en militärkupp 1980 och förde en hårdhänt politik under sin högst egna variant av socialism.

NDP, som grundades 1987, var det första parti som fick en bred etnisk bas bland flera väljargrupper. I valet 2015 fick partiet över 45 procent av rösterna. Inför valet kontrollerar de 26 av parlamentets 51 mandat. Majoritet, om än minsta möjliga.

Främsta utmanaren är Chan Santokhi i Progressive Reform Party, tidigare United Hindustani Party, sprunget ur de stora indo-surinamesiska folklagren.

Chan blev polis- och justititeminister 2008 och den som ledde drevet mot den förre diktatorn, sedan presidenten, för morden på de femton. Bouterse kallar honom Sheriffen.

På scenen finns också ABOP vars gula flaggor med svarta bokstäver är väldigt tydliga och tycks det mig, syns överallt. General Liberation and Development Party  (Algemene Bevrijdings- en Ontwikkelingspartij) leds av Ronnie Brunswijk. Han var personlig livvakt åt Bouterse under kuppen 1980, utbildad i den kubanska armén, men fick kicken då han ville ha påökt. Istället bildade han en guerilla, djungelkommandot eller Surinamese Liberation Army, och höll igång ett inbördeskrig mot sin förre chef 1986-89. Brunswijks parti har sina rötter hos ättlingarna till de förrymda svarta slavarna, maronerna. Han betraktades som en surinamesisk Robin Hood då han genomförde ett bankrån i syfte att ta tillbaka skattepengar som satts in på privata konton.

Ronnie Brunswijk stöttades i inbördeskriget av Nederländerna. När fredsavtalet väl skrevs under förvandlades hans djungelkommando till en del av den reguljära armén.

Liksom Bouterse är Brunwijk senare dömd av Nederländerna för knarksmuggling. Han är efterlyst av Interpol och sex års fängelse väntar honom om han grips.

Han är också gammal fotbollsspelare, äger ett eget lag och i födelsebyn Moengo finns Ronnie Brunswijk Stadium. Brunswijk har haft svårt att tygla humöret inom såväl sporten som politiken. Han har hotat fotbollsspelare med pistol och klått upp meningsmotståndare i parlamentet inför direktsänd TV.

Ronnie Brunswijk äger flera guldgruverättigheter och är alltså partiledare för ABOP. I valet 2010 ingick Brunswijk i en politisk koalition med sin forne fiende Bouterse.

Så ser den politiska kartan i det fattiga Surinam ut. Ritad med grova linjer.

I den här röran i Paramaribo har Sara Svensson från Nödinge haft som uppgift att skapa förutsättningar för ett mer ekologiskt skogsbruk i regnskogen. Implementera ett miljötänk i administrationen, säger hon själv när vi sitter i vardagsrummet och pratar.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam, karibien

På Örsjö kyrkogård strax utanför Rydsgård hittar jag två mannar, sprungna ur den lokala myllan. Den ene av dem driver till och med Örsjö gård och därför är det inte så svårt för honom att peka ut Örsjöstenen för mig. Den står på hans mark.

Samtidigt passar jag på att fråga om de vet var Ödahls grav är. De vet dom, så vi traskar dit. På vägen stannar vi till vid Greven från Gaffelgränds grav. Hans Ostelius med hustru ligger begravda på Örsjö kyrkogård, mitt på den skånska prärien. Bakom dem ligger också MOR som det står på stenen. Det är hon som har rötterna i Örsjö, tror en av mannarna. Jag tycker bara det är trist att inte MOR har något namn utan enbart får sitt eftermäle som Ostelius mor.

Ostelius reste jorden runt på olika företags bekostnad, skrev om det och berättade i föredrag. Sin tids influencer. Jag hade tidigare en bok om hans resor i Venezuela, som bekostats av oljebolaget Shell som naturligtvis fick generöst och positivt utrymme på sidorna. Boken sålde jag till en samlare.

I sin bok Det var roligt nästan jämt (1975) berättar Ostelius att mor var mjölnardotter från Rydsgård, flyttade som ensamstående mor till Ystad och drev först handskaffär och levde senare på inackorderingar i huset i Gaffelgränd. Inte heller i den boken nämns mor vid namn. Det gör inte far heller för den delen. Han blev med tiden förste stationsskrivare vid Malmö-Ystad Järnväg, men Ostelius uppfattar sig som faderlös.

Några stenar västerut ligger Ödahls. Åtminstone skomakaren och hemmansägaren Ola Nilsson Ödahl och hans hustru Hanna Nilson. Dessutom nämns en av fem söner, Nils Martin. Men han ligger inte där.

Nils Martin Ödahl var ett av offren i Titanickatastrofen. Han var på väg till Peoria i Illinois till en släkting och skulle ha rest med White Star Lines Olympic, men övertalades av emigrantagenten i Malmö att boka om till Titanic – världens säkraste skepp.

Hur det gick vet vi alla. Den 14 april 1912 brakade man in i ett isberg och trots att Nils Martin, enligt Ystadssocialisten August Andersson (som för övrigt reste under annat namn, Wennerström) hjälpte till att dra loss en hopfällbar livbåt uppe vid en av skorstenarna, och fick den i sjön, så var Örsjöpågen Ödahl borta efter den fjärde överhalningen i samband med att Titanic drogs ned i djupet. Andersson/Wennerström överlevde katastrofen, blev trädgårdsmästare istället för socialistagitator, och berättade gärna om den stora fartygskatastrofen.

Han minns olyckan:

”Skriken rundt om omkring oss upphörde allt mera, liken flöto tätt, tätt så att man kunde trodde sig kunna gå på dem, och i vår underliga farkost föll den ene efter den andre ned och dog.”

August Andersson/Wennerström var en udda figur, född i Ystad, och en kort tid före avresan arbetade han som typograf på Ystads Allehanda, men borde kanske än mer förknippas med Värmlands Folkblad. En intressant artikel av Lars Engwall i tidningen Arbetarhistoria nr 48 1988 berättar mer om honom. Han stack från Sverige sedan han undkommit ett tryckfrihetsmål, som medansvarig i anarkistorganet Gula Faran vilken fört fanan högt mot konungen, kyrkan och borgerligheten. Hans resa med Titanic kan ha varit finansierad av Kata Dahlström.

När Andersson blivit Wennerström i Amerika falnade hans politiska intresse och under andra världskriget arbetade han som säkerhetsvakt vid den amerikanska flygbasen i South Bend, Indiana.

Nils Martin Ödahls föräldrar och syskon fick några tusenlappar i skadeståndsersättning men först 1932 dödförklarades den unge mannen. När så var skett fick han också sitt namn på far och mors gravsten på Örsjö kyrkogård. Det lär vara den enda gravsten i Sverige som nämner Titanics förlisning.

Texten på den rätt svårlästa gravstenen lyder:
Sonen Nils Martin
1888-1912
Vid Titanics undergång


Hade Ödahls döda kropp fiskats upp ur Atlanten hade han sannolikt hamnat på Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Vill du veta mer om den särskilda Titanickyrkogården så hittar du ett reportage under oktober 2020, eller på Kanada i etikettmolnet.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Tullstorpsstenen

I postlådan fiskade jag upp Vikingatågen och runstenarna av Åke Ohlmarks (1981) i fredags.

Kristianstadfödde Ohlmarks, med rötterna i Gåragöl vid Jämshög, är onekligen en fängslande berättare även om han är känd för att hellre vara spännande och rolig än kanske helt historiskt korrekt. Han uppvägde en aldrig erövrad doktorshatt och delvis misslyckad akademisk karriär med en kolossal arbetskapacitet och enorm bokproduktion.

Den här handlar om hur vikingatågen har dokumenterats på runstenar i Skandinavien. Några timmars studerande innan jag somnade i går kväll inspirerade mig att pumpa cykeln i dag och ge mig ut på runstensjakt. Jag är tillfälligtvis inackorderad i Abbekås på den skånska sydkusten. Det finns inom pedalavstånd flera spektakulära stenar.

Jag satte först kurs mot Östra Vemmenhögsstenen, som tidigare kallats Dybäcksstenen. Den står faktiskt kvar på sin ursprungliga plats vilket inte är så vanligt för runstenar. Så här lyder inskriptionen på stenen  (översatt till modern svenska, enligt Wikipedia):

”Broder reste denna sten efter Bosse, broder sin, en mycket god kämpe”

Stenen är i gott skick, alldeles invid länsväg 101, strax öster om Östra Vemmenhögs by. Pekar som en näsa på en begravd jätte rakt upp i luften. Runskriften är ifylld med rött och tydlig. Den nämns redan 1591 i skriftliga källor.

Väl i Östra Vemmenhög tog jag ut riktning för nästa sten. En sydsydvästlig vind gjorde att jag valde att fortsätta västerut för att senare, då jag blivit trött, kunna vända österut och få medvind hem.

Tullstorpsstenen vid Tullstorps kyrka, några kilometer därifrån, är både en av de intressantaste och vackraste runstenarna från Harald Blåtands tid. För att nå dit var jag tvungen att forcera Tingsbacken i lätt motvind med min tunga, men lättrampade postcykel. En handfull kilometer.

Tullstorpsstenen är i ljus granit. 1627 ritades den av första gången då den fortfarande satt inmurad i kyrkoväggen. Kring 1920 plockades den fram och sattes på sin nuvarande plats på kyrkogårdens minneslund.

Texten som kanske inte är det mest intressanta lyder:

”Klibbe och Åsa reste dessa kummel efter Ulf”

Det som gör stenen speciell är istället bilderna. Här finns bland annat ett fabeldjur och längst i botten är ett skepp inristat. De som vet hävdar att såväl djurbilden som fartyget är av ostromerskt ursprung. Och det tyder på att denne Ulf sannolikt var en viking i österled, kanske en av Halvdans vänner vid palatset i Miklagård (Istanbul) där många vikingar tjänstgjorde under decennier kring 1000-talet.

Halvdan var ju den viking (eller väring som de kallades) som under en paus i arbetet ristade in sitt namn på en balustrad i Hagia Sofia. Den finns fortfarande kvar. Storyn om Halvdan kan du läsa i bloggen, augusti 2020, eller sök på Turkiet i etikettmolnet.

Det är lite speciellt att stå en skir decemberdag och titta på den tusenåriga bilden och försöka förstå vad den berättar om. Så lätt vi flyger till Istanbul idag. Vilket äventyr det måste ha varit för Ulf och Halvdan och de andra väringarna.

Tullstorpsstenen finns inte med i Ohlmarks bok vilket jag finner lite besynnerligt. Den hade mycket väl platsat då den ju måste ha inspirerats av någon som själv sett, eller fått berättats, de östromerska skeppen och fabeldjuren.

Skånska akademin hävdar att Tullstorpsstenen har ett omisteligt intresse och jämför den med Jellingestenarna som Harald Blåtand reste för sin far Gorm den gamle på Jylland. Stenens skrivyta är ovanligt slät.

Från Tullstorp är det inte så långt till Källstorp. Fast stenen har flyttats och står nu i parken vid Jordberga gods. Fortsatt västerut. Jag hittar den slutligen, men vill inte kalla det vaken för park eller trädgård. Det finns ingen skyltning till stenen som ligger som ett beläte bakom en mur bland sly. Men det finns en liten, relativt nygjord, informationstavla som berättar vad inskriften handlar om. Tur det. För texten är praktiskt taget oläslig. Det går möjligen att skymta runor. Möjligen.

Men det ska stå:

”Torkel gjorde åt Tords son denna bro efter Vrake, broder sin”

Det unika med texten är att den talar om ett brobygge. Det lär vara den enda i Skåne.

En snabb bild med mobilen och sedan vända österut. Då ligger vinden på från sydsydost och tillbakatrampet blir precis lika tufft. Totalt 38 kilometer och med tre hälsningar från bröder tusen år tillbaka.

Östra Vemmenhögsstenen.
Källstorpsstenen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Alla älskar vi att se Karl-Bertil Jonsson på julafton. Han finns. På St Maarten i Karibien. Han heter DJ Jansen de Jong och jag följde med honom i mars i år när han körde ut mat till immigranterna som bor på soptippen i Philipsburg.


När orkanen Irma drog in över Karibien i september 2017 satt DJ Jansen-de Jong och hans make Joost i soffan hemma i Amsterdam i Nederländerna och blev omskakade av nyhetsrapporterna och TV-bilderna från katastrofen.
De hade bott på St Maarten några år tidigare och visste hur sårbart samhället var. De hade vänner och bekanta kvar på ön. St Maarten var den ö som fick mest stryk av Irma.

- Vi kunde inte bara se det som hände utan att göra någonting, berättar DJ, som egentligen är skådespelare, men också har jobbat mycket med mat.

Han och Joost satte igång att samla in pengar. Sedan for de till St Maarten och omsatte sin idé. Idag driver de välgörenhetsorganisationen Freegan Food Foundation som varje månad förser över 800 familjer med färsk frukt, grönsaker och ris och pasta, men också kläder, möbler, böcker och leksaker.

Vi följde med då DJ Jansen-de Jong hämtade varor i den stora livsmedelshallen Fairway Markt i Philipsburg på den holländska delen av ön och körde till den kommunala soptippen för att leverera till familjer som bor där. Det är så det ser ut på paradisöns baksida. Det bor folk på soptippen.

DJ uppskattar det till omkring 6-700 personer, familjer med barn, i sophögarna eller i alla fall i direkt anslutning till tippen. Efter orkanen Irma flerdubblades invånarantalet här.

Många är illegala immigranter. De vi träffar kommer från Dominikanska Republiken och Haiti. De allra flesta som bor vid tippen rör sig under myndigheternas radar. Andra betalar faktiskt hyra.

- Det finns högt uppsatta myndighetspersoner som äger mark här och som tar ut hyra, säger DJ, men det är känsligt för honom att kommentera det mer än så. Den holländsktalande delen av ön är idag självständig från Nederländerna och den lokala politiken anses både korrupt och oförmögen till handling.

Inte minst vad det gäller den växande soptippen, centralt belägen i huvudstaden Philipsburg på Salt Pond Island, har politikerna misslyckats med att ta tag i problemen.

Det brinner ofta på tippen. Giftig rök och gaser lägger sig över området och en del når in till Philipsburg. Till skolor, idrottsplatser och även regeringsbyggnader. Ibland når röken över bergen till turistområdet och marinan i Simpsons Bay. Den nederländska staten har gett flyttbidrag till nederländska medborgare som därmed kunnat lämna det utsatta området.

I lokaltidningen St Maarten News skriver redaktören Terrence Ray om att problemen kring soptippen med allt dess osorterade avfall, de ständiga bränderna och de fattiga som bor där, är ett hot mot hela nationens överlevnad. Många har astma och luftrörsbesvär.

DJ och Joost startade sin organisation ur ett gräsrotsperspektiv men har idag blivit en professionellt arbetande stiftelse med styrelse och fasta ramar.
När de väl hade kommit på att de ville göra en insats samlade de in 100 000 kronor. Sedan satte de sig på planet till St Maarten och drog igång sitt arbete.

I början lagade de färdig mat, 100-150 portioner per dag, till främst de orkandrabbade. Sedan kom de på att försöka få livsmedelsbutikerna att ställa upp.

- Vi hade bestämt att pengarna skulle gå till verksamheten, inte till oss, säger DJ och berättar hur han och Joost inte hade råd till eget boende utan under lång tid ägnade sig åt så kallad house-sitting. Det betyder att man bor och tar hand om ett hus eller en lägenhet åt dess ägare då denne är bortrest. Vattnar blommor, tar eventuellt hand om husdjur och trädgård. Då bor man gratis.

- Vi flyttade ofta, men det gick, och vi kunde dra igång vår verksamhet.

I dag har de en handfull butiker som de regelbundet besöker och hämtar mat hos. DJ säger att mellan 30 och 40 procent av all mat som finns i butikerna annars slängs.

- Titta här, säger han och håller upp en blänkande aubergin. Den här är det absolut inget fel på.

Han bär den ena lådan med tomater och paprikor och andra grönsaker ut i bilen. Några har fått lite skrynkligt skinn som enligt butiken gör det osäljbart. Det är dock fortfarande utmärkt att laga mat på.

DJ och Joost är veganer och livsmedel ur djurriket ratar de.

Innan han lämnar butiken skickar han ett sms till de familjer som han ska leverera till, så att de vet att han kommer. Han svänger vänster när vi kommit ut vid soptippen. Till höger om oss ligger det ständigt växande sopberget. En caterpillar försöker jämna ut skräpet så gott det går. Det syns ingen som helst sortering.

Till vänster löper vägen genom en kåkstad kantad av skrotbilar och annat skrot. Det sitter män och skruvar på saker som kanske kan tas tillvara. Någon bygger möbler, andra fixar till bilar i en parallellvärld som turisterna aldrig får se. Barn leker bland bråten och när vi stannar bilen blir den praktiskt taget överfallen.
Alla vill vara med och bära lådorna. Teresa tar kommandot och när bilen väl är urlastad sorterar hon upp grönsakerna och frukten i ett antal olika lådor. Det ska solidariskt delas mellan flera familjer.

Farmor Cecilia kommer ut och inspekterar. Hon får tag i ett fång färska kryddor och ler brett. Hon vet hur hon ska få maten att smaka.
Glädjen lyser om dem allihop. De är tacksamma för hjälpen de får. De har bott på St Maarten sedan före Irma. Några hade riktiga hus som de blev av med i orkanen.

- Det är detta jag är rik på. Att få möta tacksamheten hos dem vi kan hjälpa. Det är den största rikedom jag kan tänka mig, säger DJ, när han pustar ut i värmen vid bilen.

Det luktar från soptippen, men just nu ryker det i alla fall inte. Solen steker fortfarande. I skymningen om några timmar kommer myggen. Men några har fått mat för några dagar.

DJ berättar att Freegan Food Foundation också har samarbete med andra organisationer, även på den franska sidan av ön.
På radiostationen Island 92 sitter programledaren Charlie i sändning. Under tiden han spelar Eagles och Paul McCartney berättar han om när orkanen Irma drog in.

- Vi var ett gäng som fanns i byggnaden hela tiden och vi sände radio med orkaninformation så länge vi kunde. Det vill säga tills antennen blåste omkull och strömmen försvann, säger han.

På Island 92 finns det ett förråd av förnödenheter så att man ska kunna finnas på plats flera dygn i sträck. Maten byts ut vartannat år. Då hämtas det utgångna av Röda Korset och delas ut som matpaket till behövande. Behovet är fortfarande stort.

Direkt efter Irma försvann kryssningsfartygen från hamnen i Philipsburg. Nu återvänder de, men när det i början av mars konstaterades att coronaviruset brutit ut på ett av dessa flytande lyxhotell så flögs de smittade passagerarna hem medan deras kontaminerade tillhörigheter kördes till tippen. Det är inte långsökt att gissa att ett och annat där fick nya ägare.

Trots att St Maarten åter är ett slagnummer på kryssningsfartygens angöringslista, den amerikanske presidenten Donald J Trump har en strandvilla på västra delen av ön och det turkosa havet, drinkarna och strandhänget ger sken av ett paradis så finns det en baksida som inte är lika känd, men som orkanen Irma lyfte fram då hon skalade taken av husen.

Det är den som DJ och Joost Jansen-de Jong tagit sig an.

Läs hela inlägget »

Under en snabb roadtripp till Sicilien 2018 blev det självklart ett stopp i Syrakusa. 

Den 13 december firas det italienska helgonet Lucia. Både här i Sverige och i hennes hemstad Syrakusa på Sicilien där hon levde för 1700 år sedan.
Syrakusa är sedan 2005 listad bland Unescos världsarv, och det är främst den gamla stadsdelen Ortigia, som ligger på en ö utanför kusten, som är historiskt intressant.

I december 2014 kom slutligen helgonet Lucia hem till Syrakusa. Eller i alla fall en bit av en underarm som nu förvaras i en glaslåda i kyrkan med hennes namn. Resten av Lucias kvarlevor finns fortfarande i Venedig. Det beror på att hennes kropp en gång togs från Syrakusa och fördes till Konstantinopel, huvudstad i Bysans, det östromerska riket. Därifrån stals kvarlevorna sedan av venetianska korsfarare i början av 1200-talet.

Sankta Lucia är inte den enda världskändisen som kommer från Syrakusa. Det grekiska snillet Arkimedes, matematikern och uppfinnaren som står för både en skruv och en princip, föddes och levde här.

På Arkimedes tid (287 – 212 f.Kr) var Syrakusa en del av Grekland. Det ansågs till och med vara den vackraste grekiska staden av dem alla.
Den grekiska eran tog slut 212 f.Kr. då romarna invaderade. Det sägs att Arkimedes dödades av en romersk soldat, trots att påbud utgått att han skulle skonas.

I de gamla stadsdelarna finns ruinerna kvar av Apollotemplet som stammar från ungefär 600 f.Kr. Ruiner som började grävas fram 1938. Under århundraden har templet dels varit en bysantinsk kyrka, dels en arabisk moské men även spanska soldatbaracker. I dag är det förbjudet att traska omkring inne i ruinerna. 2000-talets turistslitage anses för stort.
Det finns idag inte många byggnader kvar från den grekiska tiden. Större delen av arkitekturen i Syrakusa går i senbarockstil från 1700-talet trots stadens rika antika historia. Anledningen är den kraftiga jordbävning som totalt förstörde Syrakusa 1693.

Det finns ändå spännande upptäckter att göra. Som i restaurangen La vecchia lavatoio där bottenvåningens golv är i plexiglas och man ser rakt ned i den gamla källaren. En bassäng med vatten, statyer och ornament. Det skulle kunna vara ett romerskt bad, men är mer prosaiskt än så. Det är en tvättstuga som var i bruk från 1700-talet och fram till andra världskrigets slut.

Det är avkopplande att vandra runt ön på promenaden ovanpå bastionen som omsluter Ortigia, se på fiskarna och de som solbadar på klipporna eller tar ett dopp. Snart lockas man ändå in i de trånga gränderna och hamnar förr eller senare på det stora torget Piazza del Duomo – vid katedralen, domen, som höjer sin vita fasad högt över duvorna, turisterna och uteserveringarna på torget.

I andra änden av piazzan ligger den mindre, men ändå intressantare, kyrkan Chiesa di Santa Lucia alla Badia, Sankta Lucias egen kyrka.

Lucia tros ha fötts år 283 och dog ung, år 304. Redan som liten gav hon kyskhetslöfte, men hamnade i knipa när hennes mamma lovade bort henne till en man. Hon vägrade. Den förorättade friaren angav henne för kejsaren Diocletianus, som förföljde de kristna. Lucia arresterades, torterades och dömdes till att bli prostituerad. När hon vägrade utsattes hon för mer tortyr. Hon översköljdes av kokande olja och ett svärd stacks i hennes hals men Lucia överlevde alltihop. Först när någon gav henne sista smörjelsen dog hon.

Lucia avbildas ofta på tavlor med ett svärd genom halsen. När Sankta Lucia firas i Syrakusa bärs också en docka föreställande Lucia runt i staden. Även den har ett svärd genom halsen.

Lucia ligger begravd i San Geremiakyrkan i Venedig. I Syrakusa finns bara en del av en underarm, som förvaras i en liten glaslåda i hennes egen kyrka.

Det är oklart när kyrkan, och det tillbyggda klostret, ursprungligen uppfördes. I dokument från mitten av 1400-talet omtalas ett nunnekloster på platsen och 1483 byggdes klostret och kyrkan ut och restaurerades med pengar från Spaniens drottning Isabel. I jordbävningen 1693 förstördes alltihop, men redan 1705 var det rest på nytt.

Ett mirakel sägs ha inträffat år 1646. En stor mängd stadsbor hade samlats i kyrkan för att be helgonet om hjälp. Svält hade drabbat staden. En duva satte sig plötsligt på biskopsstolen och i samma ögonblick kom ett bud att ett fartyg angjort hamnen i Syrakusa, lastat med vete och frukter, och att de var villiga att erbjuda sina varor i utbyte mot gästfrihet.
Sedan dess firas första söndagen i maj minnet av miraklet och nunnor från klostret släpper ut duvor och vaktlar från abbedissans balkong.

I Syrakusa är man mycket väl medvetna om att Luciadagen, den 13 december, firas i Sverige, men att Lucia firas i Sverige är en form av historieförvrängning, då den 13 december i den gamla julianska kalendern istället var årets längsta och mörkaste natt och den ljusbringande kvinnogestalten som dyrkades kan till och med ha ett förkristet, hedniskt, ursprung. Under modern tid har det sicilianska helgonet Sankta Lucia passats in i rollen.

Lucia är också ett namn som härrör från ordet Lux som betyder just ljus.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: italien
Vackraste arenan? Rijeka, Kroatien.

Tittar med ett öga på kvalet till allsvenskan mellan Jönköping Södra och Kalmar FF. Kalmar gör nu 3-1 och ser ut att fixa det allsvenska kontraktet.

Matchen spelas på Stadsparksvallen i Jönköping. Där har jag aldrig varit.

Med tanke på det enorma intresse för fotboll som finns är jag förvånad över att idrottsarenor behandlas så styvmoderligt i de allra flesta guideböcker. Kyrkor och katedraler beskrivs mångordigt men fotbollsstadion glömmer man bort, trots att de sammankomster som sker där drar betydligt mycket mer folk än den mest imponerande högmässa.

Jag har besökt ett antal fotbollsplaner. I samband med match, men ibland också bara för att känna på gräset. Kanske har Maradona sprungit just där?

Det finns en del roliga minnen.

Som bemötandet vi fick av guiden på Estádio da Luz, Benficas hemmaplan i Lissabon, när jag nämnde att jag spelat i samma kedja som Mats Magnusson. Att det rörde sig om en jippomatch i Yngsjö tyckte jag var irrelevant just då och där.

Eller mannen vi köpte biljett av vid Quilmes stadion utanför Buenos Aires, där vi skulle se Boca Juniors mot Estudiantes de La Plata. Vi kom överens om priset och han lotsade in oss förbi biljettluckor och spärrvakter, upp på sittplatserna där han fick 100 pesos för besväret.

Jag har fikat i Kafé Skitiga Bullen i det inre av Stora Valla i Degerfors, som nu åter är allsvenskar. Och letat upp IFK Holmsunds gamla gräsplan. Jag har sovit över i hotellet som var en del av klassiska Upton Park, där West Ham United tidigare spelade sina matcher.

På Rheinparkstadion i Vaduz, Liechtenstein har jag käftat med den unga kvinnan i souvenirshopen om hur hopplöst det måste vara att hålla på ett lag som aldrig vinner. Hon höll inte med och ville hellre prata om när Beckham kom dit med det engelska landslaget.

Ibland är det öppet och bara att gå in. Jag spatserade runt en stund mitt på gräset på Olympiastadion i Aten utan att någon reagerade, men kom aldrig till någon bra bild i Pireus på Karaiskakisstadion där Olympiakos spelar.

Vi fick betala tio pesos för att komma in på Estadio Marcelo Bielsa i Rosario som är Newell Old Boys hemmaplan. Egentligen var entrén till det närliggande friluftsbadet men därifrån kunde vi klättra in på Maradonaläktaren.

När jag smög upp en dörr på Brannstadion i Bergen i Norge för att få några bilder gick larmet igång. Jag slätade över med att köpa ett par röda träningsbyxor i shopen där det stod ”Kyss mig i röven Oslo” i baken.

En av de vackrast belägna arenorna jag sett är Kantridastadion i Rijeka. Där borde bollkallarna ha badbyxor. En höjdboll på Victoria stadium i Gibraltar skulle kunna hamna på flygplatsens startbana och på Rheinparkstadion kunde ett kanonskott hamna utanför landets gränser.

Spännande var det när Markus Rosenberg i sin sista match med sista sparken (minut 96) sköt Malmö FF förbi Dynamo Kiev i Europa League och gjorde 4-3.

Det behöver inte vara Barcelona på planen för att det ska vara underhållande fotboll. Tvärtom. Barcelona såg jag gneta till sig 1-0 mot Athletic Bilbao på otroliga stadion San Mamés i Bilbao i en urtrist tillställning.

Betydligt roligare var det att se HB Torshavn slå Klaksvik med 4-1 i Torshavn på Färöarna i en underbar match och trots att matchresultatet var betydelselöst var matchen Spanien mot Bulgarien på Felix Bollaertstadion i Lens i VM 1998 en höjdare. Det blev 6-0 till spanjorerna.

Hotfullt har det nog bara varit den där gången då matchen mellan Helsingborgs IF och Djurgården avbröts sedan en DIF-supporter avlidit efter att ha blivit nedslagen och hela bortaklacken höll på att riva Olympia.

När polisen satte in tårgas mot påvens favoriter San Lorenzo då de mötte Huracán i den argentinska ligan skedde det på andra sidan den enorma arenan och vi kände bara lätt svidande i näsa och hals.

Det blev 3-1 till Kalmar i Jönköping. Nästa match spelas invid Kalmarsund. Jag såg Rasmus Elm för några år sedan på Guldfågeln Arena då min son Hjalmar bodde i Kalmar och i slutet av 70-talet hjälpte jag arkitekten Bengt Ruda i Djurgårdens supporterklubb, Älmhultssektionen, planka in på Fredriksskans. Hans mål var att smita in på alla allsvenska arenor. Jag vet inte om han lyckades och min insats i sammanhanget är preskriberad.

Du hittar mer om Estádio da Luz om du klickar på Portugal i etikettmolnet i spalten till höger, och mer om Rheinparkstadion om du klickar på Liechtenstein.
 

Biljettluckor hos Club Ferro Carril Oeste, Buenos Aires.
Estadio Marcelo Bielsa, Rosario, Argentina och läktaren som heter Tribuna Diego Maradona.
Kopparvallen i Åtvidaberg.
Läs hela inlägget »

Chuck Yeager gjorde sista resan idag, 93 år gammal. Mannen som sprängde ljudvallen. Han som var rätta virket personifierad och Tom Wolfe byggde sin bestseller kring.

Den 1 oktober 1984 satte han hastighetsrekord med en Piper Cheyenne 400 LS då han nådde 568,86 km/h i toppfart från New York till Gander på Newfoundland.

Det hade jag ingen aning om när jag rullade fram med min hyrford och checkade in på Country Inn Motel i Gander i augusti i fjol. Men jag visste naturligtvis att Gander var synonymt med flyghistoria. En gång världens största flygplats. The Hub för den tidiga Atlanttrafiken.

Jag lägger i driven på forden och smyger sakta längs Airport Boulevard, måste ha passerat Yeager Street utan att reflektera, korsar Cooper Boulevard och kör några hundra meter längs James Boulevard tills jag når den relativt nya terminalbyggnaden. Det enda plan jag ser på plattan är ett gigantiskt transportplan från US Air Force. Med googles hjälp har jag identifierat jätten till en Lockheed C5 Super Galaxy från 349:e Air Mobility Wing från Travis Air Force Base i Kalifornien, mitt emellan Oakland och Sacramento.

Efter en tur på några dagar till Leif Erikssons Vinland på Newfoundlands nordligaste spets är jag tillbaka på Country Inn i Gander. Märkligt nog möter jag några resenärer som jag pratade med under en guidad tur i vikingabyn vid l’Anse du Meadows, en 70 mil och några dagar därifrån.

Tha Gander Aviation Museum är mitt mål. Jag blir inte särskilt imponerad med tanke på den betydelse Gander en gång har haft, men det finns lite av varje. Bilder på Fidel Castro som åker pulka i snön under en mellanlandning från Havanna till Moskva, någon tidig dubbeldäckare i taket, bilder och texter. En stor del tas upp av information kring hur Gander levde upp när 9/11 tvingade hela den nordamerikanska flygflottan på marken, Hundratals plan togs ned i Gander. Då var det än en gång liv och rörelse.

När jag lämnar museet plitar jag dit mitt namn i gästboken och lägger i en parentes till att jag är släkt med en som poserar på flera bilder på museet – atlantflygaren Charles Lindbergh. Min svåger som kartlägger släkten har konstaterat att min morfarsfars mormor var kusin med Ola Månsson i Smedstorp, som emigrerade till Amerika, bytte namn till August Lindbergh och blev farfar till flygarhjälten.

Jag fortsätter i forden till St John’s och söker upp Signal Hill, men också Lesters Field där Alcock & Brown startade sin Atlantflygning, sommaren 1919, vilket blev den allra första nonstopturen över Atlanten och ett otroligt äventyr som jag som nioåring slukade i Juniorernas Önskebok.

När jag flyger hem över Atlanten tvingas jag först några timmar västerut från St John’s till Toronto där jag byter plan och flyger tillbaka igen, ut över Newfoundland, Labrador och Grönland till min egen hemmahub CPH.

Som trettonåring insåg jag att fältflygarkarriären var över innan den ens hann inledas. Då fick jag mina första glasögon och diskvalificerades därmed att följa i Lindberghs, Yeagers, Beryl Markham och Alcock & Browns lockande kondensstrimmor, annat än som passagerare.
 

Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Den klassiska bilden när Alcock & Brown lättar från St John's, Newfoundland.
Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada, usa

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Lüneburg

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com