2020

För en tid sedan fick jag Ronny Forslunds bok, DX-Boken, som avhandlar den numera saligen avsomnade hobbyn DX-ing. Att DX:a var att söka avlägsna radiostationer på kortvåg, mellanvåg och även FM.
Inspirerad av far, som DX-ade på 1950-talet då hobbyn var stor i Sverige med tusentals utövare, så höll jag på från 1970-talets början och in i 90-talet då internet slutligen tog död på hobbyn. Åtskillig interferens har det filtrerats mellan öronen genom åren.

Jag påmindes om DX:andet igen då jag läste Thomas Nydahls bok Skanderbegs ättlingar om Albanien nyligen. En av Sveriges största Albanienkännare, Ullmar Qvick, som förekommer i Thomas bok var också entusiastisk DX:are. Även i Ronnys bok får denne specielle Ullmar Qvick utrymme där han berättar vad hobbyn gett honom. Han säger:

"- Hela mitt liv är knutet till DX-hobbyn. Utan radion som grund hade jag inte haft mitt internationella intresse, inga omfattande språkkunskaper, ingen inriktning på albanska språket och kulturen. Radion har format mitt liv."

Visste du att Radio Tirana faktiskt har sänt program på svenska? Liksom en rad andra radiostationer runt om i världen, NHK i Japan, Andernas Röst i Ecuador och många andra. Till och med från Kongo i Afrika har program på svenska sänts.

Ronny Forslunds bok berättar om hobbyn som sådan och ger samtidigt en bakgrund om svenska DX-historien. Många, nästan uteslutande män/pojkar, berättar om sin hobby. Det handlade inte bara om att lyssna på radiostationerna. Det var en samlarhobby där det gällde att logga så många stationer eller länder som möjligt och helst få dem verifierade med ett s.k. QSL-kort eller ett brev från stationen ifråga.

Jag skulle kunna skriva under på Qvicks påstående. Mitt DX:ande var säkert en anledning till att jag drogs till en yrkeskarriär inom radio. Och definitivt för mitt internationella intresse. Någon mer kosmopolitisk hobby tror jag inte det går att hitta. Jakten på svårhörda radiostationer var kärnan. Jag minns fortfarande euforin då jag hörde Grönlands Radio första gången, då jag var först i Sverige att höra en liten radiostation i Ecuadors inland eller när jag hörde libanesisk reklamradio på FM - i Kristianstad.

En stor del av Ronny Forslunds intressanta bok handlar om piratradio. Här förekommer Radio Syd och Radio Nord men också de stationer i Nordsjön som följde, holländska Radio Veronica, Radio Caroline och Radio Noordsee. Jag var för ung för Radio Syd, men tog tillfället i akt att åka ut till de holländska stationerna under en tågluff i Europa 1974.

Fortfarande idag finns det en liten grupp som söker de allt färre radiostationerna på kort- och mellanvåg.

Läs själv:
Ronny Forslund: DX-boken (2016)
 

Läs hela inlägget »
En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö  1989. (privat foto) En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö 1989. (privat foto)

Samma dag som Facebook påminner mig om att det var på dagen sex år sedan jag såg påven i Tirana dimper det ned ett oväntat bokpaket i brevlådan. Det är Thomas Nydahl, vännen i Viby och kosmopoliten, även om han numera skriver under epitetet "i inre exil" i sin blogg med samma namn.

Boken heter Skanderbegs ättlingar och handlar om Albanien och Kosovo. På 186 sidor belyser Thomas det specifikt albanska och ger mig åtskilliga aha-upplevelser som jag kan applicera på vad jag själv såg och upplevde under såväl den snabba tur jag gjorde 2014 med systersonen Andreas som under många års krafsande i nationella och internationella nyhetsmedia.

Bokens styrka är inte bara den kunskap som Thomas samlat på sig under nästan femtio år av intresse för Albanien och Kosovo, och som han förmedlar så lätt och ledigt att vi som vadar i grunda förkunskaper aldrig riskerar att drunkna. Tänkvärda är inte minst de avsnitt där Thomas gör upp med sin egen bakgrund som kommunist och reseledare i den stängda stalinistiska diktaturen på 1970-talet.

Revolutionsturismen som blev en flock av medlöpare, skriver han.

Thomas Nydahl var där 1978 för att leda en grupp skp:are (Sveriges kommunistiska Parti, marxist-leninister med framförallt Mao i Kina som den stora förebilden), då kaos utbröt i gruppen när Enver Hodxhas Albanien bröt med Kina.

Thomas valde, till skillnad från de allra flesta andra, Albanien och dess folk framför Kina. Där och då inleddes brytningen med den revolutionära vänstern. Han skriver:

"(Att) vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer... Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad)."

Stycken med ögonblicksbilder från hans resor i Albanien under 1970-talet är kanske oskuldsfulla betraktelser men hintar  likväl om att den obekvämhet han ibland känner är på väg att komma upp till ytan. 

Bröt han med Hoxha och kommunismen så bröt han aldrig med det albanska folket. I boken återger han en rad krönikor från 2000-talets början då kriget drog fram över Kosovo. Intressanta är också delarna där han presenterar albansk litteratur från då och nu.

Om albansk-svenske diktaren Rizah Sheqiri skriver Thomas, som en sann kosmopolit:

"...världen måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren ska födas."

Att Thomas Nydahl fortfarande är en stor älskare av det albanska hindrar inte att han också har en nykter syn på hur det ser ut idag. Han skriver:

"Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på normalisering de närmast kommande, fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inkkusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra  före detta öststater..."

Vill du få en insikt i ett av Europas mest annorlunda länder och ett folk som vi vet så ynkligt lite om, trots att det finns en stor albansk population i Sverige, så är detta en utomordentlig inkörsport till ökad förståelse.

Läs själv:
Thomas Nydahl: Skanderbegs ättlingar, en krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige (Occident förlag 2020).
Thomas blogg: https://inreexil.blogspot.com/

Balkan Express - Albanien

Då krönikan jag skrev från min tur Balkan Express 2014 om mötet med påven i Tirana, respektive nedslaget i Kosovo har försvunnit återpubliceras de här.



Vi kommer till Tirana över de makedonska bergen, sent på eftermiddagen samma dag som påven Franciskus dimper ned i den albanska huvudstaden. Vi har inte bokat något hotellrum utan litar på att erfarenhet och fingertoppskänsla ska dirigera oss rakt in i city till ett mysigt litet hotell med p-plats och balkong.
Det går si så där.

Påvens entourage regerar, det vimlar av munkar, nunnor och klerikala viktigpettrar på alla nivåer och vi ser möjligen en av kardinalerna smita in på storhotellet Tirana International.
Tusentals polismän och -kvinnor i varierande uniformer spärrar vägarna till centrum. Den svarta albanska dubbelörnen på den röda flaggan hänger broderligt jämsides med Vatikanens gulvita fana längs boulevarderna. En märklig känsla för oss som vuxit upp på 60- och 70-talet.

Vi hamnar i den kanske hetsigaste storstadstrafik jag varit i. Bilisterna är frustrerade och regler för filkörning, rödljus eller väjningsplikt är sagor för förskolebarn. För att rädda lack, lampor och anseende tutar vi själva, viftar med armen genom rutan och genar i rondellen. Och hittar ett utmärkt hotell strax utanför avspärrningarna.
Kevi som jobbar på hotellet är liksom många andra albaner upprymd över den helige argentinarens visit. Han menar att trots att han och de allra flesta albaner är muslimer, så är det stort för dem alla att påven valt att besöka just deras lilla land, som första officiella besök i en muslimsk nation.
Påven är en symbol för fred och att vi tar emot honom så här visar att vi är ett fredligt folk, säger Kevi.

Jag tänker på de tiotusentals bunkrar, kanske ännu fler, som ligger spridda över den albanska landsbygden. Bunkrar som minner om det slutna och paranoida samhälle, det Europas Nordkorea, som diktatorn Enver Hoxha förvandlade den lilla staten till. Hur skickligt också den här härskaren valde att spela på folkets rädsla för att kunna behålla sitt grepp över nationen, årtionde efter årtionde.
När vi senare visar Kevi att vi har tagit en bild på den stora ortodoxa katedralen i centrum av Tirana blir han glad. Han tycker om den vackra kyrkan. Jag skriver det en gång till: Kevi är muslim.

Påvebesöket må vara ett aber för taxichaufförer och nyttotrafik i centrala Tirana just den här söndagen i september, men det finns också en rad följder som bilisterna drar nytta av framöver. Asfaltläggarna har haft bråda dagar, väghål fyllts igen och det som kan har reparerats. Skräp har körts undan eller dolts och vad vi förstår har polisen också sett till att påven ska slippa se fattigfolk och tiggare från sin limousin.
Påven ser sannolikt inte oss heller. Men vi ser honom. Av en händelse upptäcker vi tidigt på söndagskvällen att folk samlats vid en av de stora genomfartsgatorna och drar oss dit. En ung alban som pratar utmärkt engelska säger att påven ska passera vilken minut som helst. En helikopter hovrar ovanför kvarteren och strax kommer den ena blåljusbilen efter den andra. En silverfärgad Volkswagen kränger sig genom kurvan och ett mättat sus går genom folkhavet. En vitklädd skuggfigur och en vinkande hand skymtas i baksätet.
Påvebesöket är över, åtminstone för oss.

Vi åker till Dürres vid den adriatiska kusten. Här ligger badhotellen på rad längs den långa stranden. Det är eftersäsong och lätt att få hotellrum.
I det lugn som de här septemberdagarna 2014 präglar Dürres är det svårt att föreställa sig det kaos som bröt ut när kommunistdiktaturen kollapsade och 20 000 albaner, under en och samma månad, gav sig iväg över havet mot Italien i de båtar som de överhuvudtaget kunde lägga vantarna på. Flyktingströmmen blev så svårhanterlig att Italien skickade militär till hamnen i Dürres. Även i samband med de famösa pyramidspelen som 1997 höll på att välta hela Albanien över ända var italiensk militär på plats i Dürres. Officiellt på fredsuppdrag men lika sannolikt för att förhindra en ny flyktingchock de sjuttio kilometrarna över havet.
Nu är förbindelserna normaliserade. Från hotellbalkongen ser vi färjan gå mot Bari i Italien. Jag tror påven flyger.
 

Balkan Express - Kosovo


På torget i Kosovos huvudstad står det med gigantiska bokstäver: NEWBORN.
Kosovo är Moder Europas sistfödda. Balkans vilda bebi.

Fortfarande är republiken Kosovo ett omtvistat område. Det märks tydligt på Google Maps där det inte finns någon landgräns utsatt mellan Kosovo och Serbien så länge man befinner sig i Serbien. När man väl passerat gränsposteringen (som i allra högsta grad finns) och mobiltelefonen orienterat sig till en mast i Kosovo, då markeras gränsen åter på de digitala kartorna.
Huvudstaden Pristina visar tydligt, trots sin historia och sina traditioner, att Kosovo är ett ungt land.
Det är ingen händelse att vi hamnar i en bilkö efter en cementblandarbil på väg in mot huvudstaden Pristina. Det byggs ohejdat. Och överallt. Lyftkranar och byggnadsställningar, cementblandare och tegelhögar, dominerar stadsbilden i Pristina.

Kosovo är rena Vilda Västern. Ett Klondyke där korruptionen sägs vara utbredd och det verkar som om alla mer eller mindre gör som de själv vill, eller kan betala sig till. Köper någon en bit mark bygger de ett hus. Snabbt ska det gå och stadsplaneringen hinner inte med – om den ens finns. Innan vi reser till Pristina rekommenderas vi ett hotell, tripp. Vi checkar in på ett annat, trapp, som ligger alldeles bredvid och inte fanns där för bara en kort tid sedan. Dessutom står ett tomt betongskelett, trull, och väntar på att bli hotell, vägg i vägg.

En del byggnader är extrema. En märklig byggnad i city, alldeles invid stadion, Cambridge School of Kosovo, är både nedsliten och sällsynt ful.
Dessutom har Pristina begåvats med Europas mest kontroversiella biblioteksbyggnad. Det är en arkitektonisk kreation av kroaten Andrija Mutnakovic. Stilen ligger någonstans mellan första världskrigets befästa skyttevärn och Star Wars. Det har funkat både som flyktingförläggning och ockupationsmaktens lekstuga. Jag bläddrar förstrött i gammaldags kortlådor och upptäcker att det finns mängder av böcker av nobelpristagaren Ivo Andric, som levde för ett sammanhållet Jugoslavien.

På anslagstavlan sitter en lapp för Sweden Call Centre som söker ungdomar till telefonförsäljning. 300 euro i månaden + provision är lönen.
Hyfsad månadslön, tycker unge Durim, som vi träffar på kvällen och som studerar psykologi samtidigt som han arbetar på ett hem med autistiska barn.
Efter Natos bombningar 1999 som gjorde slut på det serbiska inflytandet i Kosovo och som ledde till självständigheten så älskar Kosovo USA och Västeuropa. På museet i Pristina ägnas mer än hälften av utrymmet åt den moderna historien och kriget på 1990-talet. Här kan du se Tony Blairs leende och Madelein Albrights cowboyhatt.
Kärleken tycks ömsesidig. Förutom att KFOR-enheter och en rad olika FN-organ kör runt i staden i fina bilar så är det tyskarna som visar upp sig när vi är där och gör inviter till olika former av samarbete.

På Moder Teresaboulevarden mitt i Pristina reser de en majstång. Senare samma dag är tälten uppsatta och som på vilken mässa som helst kan man snatta pennor som gör reklam för tyska solfångare och äta sega fruktkolor.
Ungdomsarbetslösheten är hög – och ungdomarna är många i det här unga landet. Mer än 50 procent av befolkningen är mellan 15 och 24 år. Vi träffar direktören Xhevat Bajrami på Kultur-, Ungdoms- och Sportministeriet. Han sorterar direkt under ministern.
Han har Kosovos flagga på bordet och den kvinnliga presidenten Atifete Jahjaga inom glas och ram. Med hjälp av tolk berättar han vänligt och ibland lite skämtsamt om den unga nationens mödor. Han inser att det finns problem, men säger också att folket i Kosovo är de största optimisterna på hela Balkan.
I morgon blir det alltid bättre än idag, konstaterar han.

Xhevat Bajrami berättar om skadorna som kriget orsakade, om sin egen roll i den underjordiska rörelsen, om segregationen (”ren apartheid”) under tiden som del av Serbien, men också om framtiden och hur de unga som inte har egna erfarenheter av kriget kan bygga något nytt.
Kosovo är och ska vara ett multietniskt samhälle. Oavsett hur det har varit tidigare så måste livet gå vidare, säger han.
När vi tar i hand, tackar för kaffet och pratstunden på kulturministeriet slinker det ur Xhevat hur stolt han är över systerdottern Sarandas framgångar i Idol. Hon bor med systrarna Miranda och Loranda i Kristianstad.

Biblioteket i Prishtina.
Biblioteket i Prishtina.
Läs hela inlägget »
Etiketter: albanien, kosovo

Det lär ju ha varit John F Kennedy som under kalla kriget till berlinarnas förnöjsamhet utropade:
- Jag är en syltmunk!
Det kan vara en skröna, men kul i alla fall.

Häromdagen gjorde jag en intervju med en ung man som sedan en dryg månad tillbaka blivit just "berliner". Han är handbollsspelare och har för tre år tagit tjänst hos Berlins Rävar, Füchse Berlin. Reportaget kan du läsa i kommande nummer av Kristianstads Journalen.

Jag har besökt Berlin några gånger. Med barnen, bjuden av go'a vänner på spännande weekend och gjort några besök hos dåvarande SR-korrespondenten Kristian Åström med familj. Jag har sett en del. Läst Kafkas brev till Felice Bauer på Postmuseet, rusat en Trabant på Leipziger Strasse och studerat turistspektaklet vid Checkpoint Charlie. Druckit någon pilsner vid Hackescher Markt och någon vid Gendarmenmarkt. Längre tillbaka har jag fikat på Ostbahnhof och mutat en taxichaufför med dollar när han ville ringa polisen.

Nåväl, när jag frågar den nyblivne räven var han bor i Berlin så berättar han att det är i Prenzlauer Berg, hipsterstadsdelen nummer ett i det gamla Öst-Berlin. Närmare bestämt vardå? Jo, i hörnet av Sredzkistrasse och Kollwitzstrasse.

Jag har många bilder från Berlin men bara en enda på en gatskylt. Jag vet ärligt talat inte varför jag knäppte just där. Troligen väntade jag på mitt sällskap och hade ingenting att göra. För ungefär sex år sedan fotograferade jag gatskylten i hörnan där handbollsproffset nu bosatt sig.

Sredzki hette Siegmund och var svarvare och aktiv kommunist. Han var aktiv i motståndsrörelsen under nazitiden men Gestapo klapp honom redan 1934 och efter en femårig fängelseperiod hamnade han i Sachsenhausens koncentrationsläger där han avrättades av SS 1944. Gatan heter Sredzkistrasse sedan 1952.

Kollwitzstrasse å sin sida är namngiven efter den tyska konstnärinnan Käthe Kollwitz (och kanske delvis hennes man, doktor Kollwitz). De bodde kring det som nu heter Kollwitzplatz. Käthe var född som Schmidt i Kaliningrad, dåvarande Königsberg. Hon var pacifist och oberoende socialist och gjorde sitt bästa för att hindra Hitlers maktövertagande vid de politiska valen 1932 coh 1933. När nazisterna tagit makten fick Käthe Kollwitz utställningsförbud och hennes konst togs bort från museerna. Hon avled 1945 i Moritzburg.

Kollwitzstrasse har hetat så sedan 1947. Tidigare hette den Weissenburgerstrasse.

Gatorna i Berlin har med jämna mellanrum bytt namn efter vem som styrt. Författaren CJ Charpentier i Järrestad har gett ut en rad böcker där han flanerat gatorna runt i Berlin och ger läsarna både spännande historiska bakgrunder och egna reflektioner kring sorliga nutidsscener. I boken Widebum, widebum följer han i Alfred Döblins spår, i Berlin Schivelbein utgår han från "sina" kvarter i Prenzlauer Berg och alldeles i dagarna har han kommit ut med Mannen som häcklade Hitler där han skriver om satirikern John Heartfield och återger hans miljöer för läsaren.

Charpentier är doktor i antropologi vid universitetet i Heidelberg. En sann kosmopolit som känner sig lika hemma i Kabul som Järrestad och som på senare år blivit mer "berliner" än många av den tyska huvudstadens invånare någonsin kommer att bli.

Så här skriver han i Berlin Schivelbein om sina expeditioner i Berlin:

"Kartorna är nödvändiga rekvisit, liksom läsglasögon och förstoringsglas, minskar risken för sammanblandning och ökar möjligheterna att lokalisera förfluten tid i en stad vars fysiska verklighet påverkats dramatiskt av bomber med efterföljande nybyggen, av rivningar när murzonen anlades, av gators växlande namn, och åter av den byggnation som igångsattes på de stora ytor som en gång var murens landskap."

Och hur gatnamnen förändras:

"Clara-Zetkin-Strasse från 1951 - efter juristen och kvinnorättskämpen som bland annat skapade den internationella kvinnodagen, blev Dorotheenstrasse igen 1995; efter kurfurstinnan av Brandenburg, vars namn den gavs 1822.
Wilhelm-Pieck-Strasse från 1951 - efter DDR:s förste och ende statspresident, tidigare och i olika sträckningar Schönhauser Communication, Thorstrasse, Wollankstrasse, Elsasser Strasse och Lothringer Strasse, gavs 1994 namnet Torstrasse med annan stavning."


Det ska fan vara brevbärare i Berlin.

Läs själv:
CJ Charpentier: Mannen som häcklade Hitler (Ultima Esperanza Books, 2020)
CJ Charpentier: Widebum, widebum (Läs en bok, 2012)
CJ Charpentier: Berlin Schivelbein (Läs en bok, 2010)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, ddr

Jag läser vidare i The armchair traveler och hittar en liten historia av Beryl Markham. Den heter Benghazi by candlelight och berättar om en flygning till Benghazi i Libyen, eller rättare ett kort stop-over på väg mot Europa. Det är en välskriven historia.

Beryl Markham är pilot och flyger postflyg i Brittiska Östafrika innan hon gör en huvudlös rekordflygning över Atlanten från Europa till Nordamerika 1936 och blir berömd.

Jag hajar till då jag läser att hon har sällskap i planet av Blix under den här resan i Nordafrika. Blix, det är ju ingen annan än Bror Blixen-Finecke från Näsbyholm utanför Skurup. Den Bror Blixen som gifte sig med danska författarinnan Karen Dinesen, som blev Karen Blixen, som skrev boken om livet på den afrikanska farmen och tjusade världen i Meryl Streeps skepnad.

Beryl Markham var en remarkabel kvinna på många sätt och vis. Men hon var nog född in i en sådan familj. När plantagen i Kenya inte var tillräckligt lönsam packade hennes föräldrar ihop och drog iväg till Perú. Beryl blev kvar, lärde sig flyga och umgicks med Blixen, Hemingway och andra - som den unge Andrew Holmberg!

För sju-åtta år sedan träffade jag Andrew Holmberg och hans Judy hemma i deras hus i St Olof på Österlen. Andrew var född och uppväxt i Kenya, Judy kom ut till kolonierna som pianolärarinna och tycke uppstod. Andrew blev storviltjägare och en av de som lotsade rika amerikaner och européer rätt för att kunna fälla de "fem stora". När vi träffades var han 97, Judy var 99. Världen hade förändrats och han var noga med att poängtera hur deras jakt alltid hade haft hållbarhet i centrum. Det sägs att Holmberg är den som skjutit flest stora elefanter i Afrika. Det skröt han inte själv med.

Beryl Markham flög bland annat på uppdrag av jägarna för att lokalisera hjordarna med de stora elefanterna.

Andrew hade ett enormt buffelhuvud på väggen, pallar av elefantfötter och en maläten leopard låg slängd över soffan. Judys hundar pinkade inomhus och köket var en formidabel myrstack. De levde näst intill i misär sina sista år, ensamma i ett hus i utkanten av St Olof, där knappt hemtjänsten gick in.

En gång i tiden var det annorlunda. I Afrika. Andrew ville inte uttala sig om författaren Hemingway, men mannen tyckte han inte om. Andrew fick hålla hans kavaj när han skulle slåss, och slåss skulle han alltid när han var full och full, ja det var han ständigt, berättade Andrew. 

Hemingway å sin sida var mycket imponerad av Beryl Markhams skrivande och recenserade henne bland annat så här:

"But this girl ... can write rings around all of us who consider ourselves as writers..."

Andrew Holmberg föddes 1918 och gudmor var Karen Blixen. På bilden ser ni Andrew några år före sin död och alldeles efter sin födelse i den danska författarinnans famn. I bakgrunden skymtar leoparden i St Olof.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kenya, sverige

Läser en förtjusande liten historia i boken The armchair traveler där en stor mängd av de anglosaxiska reseskildrarna har bidragit med korta stycken. Graham Greene så klart, Bruce Chartwin, Paul Theroux, Mark Twain och många fler.

Det är ett utdrag ur Blue Highways av William Least Heat Moon där denne hamnar i den lilla hålan Nameless i Tennessee, stannar till vid en nedlagd affär, bjuds på mat och berättelsen om hur orten fick sitt namn. En alldeles förtjusande historia.
William Least Heat Moon (jäpp, delvis sprungen ur osagestammen) gjorde en resa i sin van efter skilsmässan och valde att köra över hela den amerikanska kontinenten på enbart småvägar - de han kallar blue highways efter färgen på Rand McNallykartan. Han gjorde det 1978. Det tog tre månader.

Samma år körde jag tillsammans med två vänner över USA, Kanada och en avstickare till Mexiko. Från Boston, norr om de stora sjöarna, över Klippiga Bergen, söderut i Kalifornien och tillbaka mot Texas, en tur till Chihuahua och sedan sålde vi bilen och flög hem från Fort Worth. Det tog fyra månader och liksom Least Heat Moon träffade vi många av utmarkernas människor. 

I min bok Lost Springs (2005) har jag skrivit om många av de här mötena och här är ett kort utdrag från ett ställe i södra Arizona:

"På väg mot papagoreservatet San Xavier en bit öser om Tucson krockar kulturerna. Det blir en våldsam smäll.
Papago är bönornas folk.
I en liten souvenirbod strax utanför reservatet stannar vi till för att köpa en kaktusflätad korg hem till mor. Bland alla upptänkliga korgar och fat, av björngräs, yucca eller djävulsklo, som flätats av flinka papagokvinnor står en skickligt snidad älg.
Vi glodde med förundran och kanske en portion hemlängtan på denna de djupa skogarnas konung. Så fullkomligt apart i i det torra, vidsträckta, ökenlandskap som omgav oss där skallerormar, skorpioner och en och annan dammig puma och coyote var det existerande djurlivet.
På vår fråga visade den gamla damen i butiken vänligt oss några tidningsklipp om älgsnidaren. Han hette, om jag nu minns rätt, Karl Emil Petersson och var från Västergötland. Han var död nu men hade bott i ett skjul strax bakom boden.
Vi skrockade belåtna över att ha träffat på en landsman och damen blev röd av upphetsning då hon fick höra att vi var svenskar. Då skulle vi kunna uttala hennes namn. Det hade hon inte hört någon göra på ett korrekt sätt på många år.
Hon hette Ragnhild Eleonora. Hennes ursprung fanns i Malmö och Helsingborg.
Vi sade det flera gånger på vår allra vackraste skånska.
Ragnhild.
Och jag tror aldrig att jag glömmer den gamla damens barnsligt tårögda tacksamhet att än en gång få höra sitt namn på sina föräldrars vilda tungomål. Självklart köpte vi några papagokorgar. Älgen lät vi stå om några tyska turister skulle passera."

Jag har hittat Blue Highways i nätbokhandeln. Tror jag köper hem ett exemplar när nu kvällarna blir längre. Vem vet var våra vägar korsades det där året 1978, Least Heat Moons gamla van och vår skrotfärdiga Ford LTD.
 

Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Missionskyrkan vid San Xavier del Bac utanför Tucson, AZ.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag har nu sett två avsnitt av den nya Estoniadokumentären på Dplay. Den är väldigt välgjord, väcker många frågor och är samtidigt så oerhört sorglig. I avsnitt två pratas om politikernas och myndigheternas helomvändning från att ha lovat att Estonia och kropparna ska bärgas till att berätta hur de tänker gjuta in fartyget i betong.

När Titanic sjönk 1912 var det ingen som någonsin tvekade över att så måmga kroppar som kunde bärgas också skulle göra det. Jag besökte i fjol Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Där ligger många av de svenskar som omkom i katastrofen.  Reportaget skrev jag för tidningen Svenska Öden.



Kropp nummer fyra som drogs upp av räddningsmanskapet från fartygen som gått ut från Halifax efter Titanics förlisning var en liten pojke, ungefär två år gammal.
Hans förfärliga öde berörde Halifaxborna djupt där de under flera veckor arbetade med att ta hand om de döda efter katastrofen. De samlade spontant ihop till ett gravmonument på Fairviewkyrkogården där den okände gossen begravdes.
Mot monumentet lutar en nejlika och ligger några slantar.
Under många år befarade man att pojken var tvåårige Gösta Paulsson från Bjuv i Skåne, men han kunde inte identifieras och förblev okänd tills för tio år sedan.

Omedelbart efter katastrofen den 14 april 1912 chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar i Halifax på Nova Scotia för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång, och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet, men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som skulle begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.

Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord fanns 190 kroppar. 116 hade man tvingats sänka i havet. De allra flesta av de omkomna förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Bland de som begrovs till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.

En av polismännen i räddningsstyrkan tog med sig den okände tvåårige pojkens små bruna skor hem. En makaber souvenir.
När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på att det kunde röra sig om den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.

Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwin bärgades som kropp nummer fyra och hans öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i granit. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.

Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Beskrivningen över kroppen som bärgades lyder:

No 206: kvinna – uppskattad ålder 30. Ljust hår.
Klädsel: brun kappa, grön jumper, mörk kjol, grön underkjol, stövlar, inga strumpor.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
Alma var tillsammans med barnen på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.

En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.

31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.

Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig än idag till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.

Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är för kropp nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare långt ned i det monstruösa fartygets allra innersta. En blek nejlika står lutad mot hans gravsten.

Enligt Claes-Göran Wetterholm reste 123 svenskar med Titanic. 34 av dem räddades och 89 omkom i denna världens mest omskrivna fartygsolycka. En handfull av dem har funnit sista vilan på Fairviewkyrkogården i Halifax, Nova Scotia, Kanada.

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

I en artikel om Graham Greene från 1985 av Bo Artur Stellan Nehlmark berättar författaren om sin arbetsmetod. Den kan ju vara intressant att se nu när det bara är Jan Guillou som inte skriver på dator.

"- När jag var ung skrev jag en bok på nio månader. Nu tar varje bok tre år. Man måste ha regelbundna vanor.
- När jag arbetar seriöst med en bok sätter jag igång så tidigt som möjligt på morgonen mellan sju och åtta innan jag badar och rakar mig. Innan jag går igenom min egen post eller gör något annat.
- Om jag skulle vänta på det som folk brukar kalla inspiration skulle jag aldrig skriva ett ord. Jag räknar varje ord jag fäster på pappret och försöker hålla mig till ett genomsnittligt, förr 500 ord, numera nöjer jag mig med 300.
- När jag skrivit det första utkastet korrigerar jag det tills jag själv knappt kan läsa det längre. Sedan läser jag in det på en diktafon och skickar det till min sekreterare som skriver ut det på maskin. Så korrigerar jag det maskinskrivna exemplaret gång på gång tills jag kan diktera in det en gång till. Ibland upprepar jag denna operation åtminstone fyra gånger.
- Allt som allt kan det bli ett halvdussin utkast innan jag är färdig. Innan jag lägger mig på kvällen läser jag igenom vad jag har skrivit tidigare på dagen."

Ja, jösses.

Bo Artur Stellan Nehlmark var för övrigt två personer. Bo A Karlsson ((1938-2006) och Stellan Nehlmark (f. 1938) som tillsammans gjorde en rad intervjuer med kända internationella författare. Intervjun med Graham Greene förstår jag gjordes via brev.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: graham greene

Anteckningar från busstationen i Hamburg från 8 februari i år då jag var på väg mot Paris för att fortsätta vidare till Cayenne och Karibien. Corona kallades ännu inte pandemi.

Det är 11 grader i kvällen utanför Hamburger ZOB. Det kommer folk utifrån som om de steg in direkt från baslägret i Himalaya. Pjäxor, överdragsbyxor, anorak och med mössan neddragen.
Själv har jag tagit av fleecetröjan.
Folk har gigantiska hörlurar som effektivt avskärmar omvärlden. Vad lyssnar dom på?
Grannen i sätet bredvid i bussen från Lübeck var likblek, svettades i pannan och mådde uppenbart dålig. Coronaviruset fladdrar förbi i huvudet, men han hostade inte en gång, så jag lät det bero. Värre var det med han som satt och stönade i väntsalen. Svetten rann och efter en rejäl rackabajsare ur innerfickan lade han sig raklång över den unge mannen bredvid. Han som när han kom var noga med att torka av stålsitsen innan han vecklade upp sina broschyrer från något klassiskt konstmuseum och studerade dem på armlängds avstånd. Intressant konflikt kanske under uppsegling, men jag släpar väskorna vidare in på en taverna och förser mig med en Jever.

Hamburger ZOB en lördagkväll i februari. Många går i papperskorgarna, någon skramlar fram en mugg, alla röker i detta välståndets Europa.
Två timmar till Parisbussen.
Jag är på väg och vänjer mig sakta vid att vara del av en annan värld än Onslundas. Jag tar en Jever till. Ambulansen hämtar honom i väntsalen. Natten blir lång.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ur Graham Greenes självbiografi om att utgå från sig själv i skrivandet:

"Det är bättre att förbli i okunnighet om sig själv och att glömma lätt. Må de arbetslösa fortsätta att hänga runt krogarna på Vauxhall Bridge Road och kidnapparna köra ut ur Heidelberg mot gränsen, lyckligt och fullständigt glömda; vi bör lämna de glömda åt natten.
Om de en dag hittar vägen in i en bok bör det vara utan vår medverkan och så förklädda att vi inte känner igen dem när vi får se dem igen. Allt i en bok som lätt kan kännas igen som vår erfarenhet är blott och bart reportage: det har sin plats, men en obetydlig. Det ger en anekdot, det fyller ut luckor i berättelsen. Det kan rättmätigt tillhandahålla en bakgrund, och ibland måste vi falla tillbaka på det när fantasin sviker.
Kanske har en författare större förmåga att glömma än andra människor - han måste glömma eller bli steril. Det han glömmer är fantasins kompost."
Så långt Greene.

Det tycker jag själv är en alldeles utmärkt insikt. Inte minst då man nått den ålder då minnet är svårare att härbärgera än glömskan.

Någon sida senare citerar han Flaubert:
"Det mänskliga språket liknar en spräckt trumma på vilken vi dunkar fram melodier för björnar att dansa till när vi hela tiden längtar efter att röra stjärnorna till medlidande."
 

Flauberts födelsehem i Rouen
Flauberts födelsehem i Rouen
Läs hela inlägget »
Kakum National Park, Ghana
Kakum National Park, Ghana

I somras läste jag Graham Greenes bok Resa utan karta som handlar om en resa han gjorde i Afrika som ung. En fotvandring från Sierra Leone och in i de inre delarna av Liberia. Det som lockade honom var att se hur det var i ett av de få länder i Afrika som inte var koloni.
Det är en märklig bok ur många avseenden. Greene tar sig oftast fram gående, men någon gång använder han sig av hängmattan som de infödda bärarna kånkar fram med. Han har ett stort gäng bärare som följer honom, tolkar, förklarar, bråkar och skräms (och blir skrämda). Det är skitigt, febervarmt och flugor överallt. Råttor.
Greene håller vid ett tillfälle på att dö, så sjuk blir han. Där och då skriver han att han inser att han har en stark vilja att leva. En intressant iakttagelse. Han dricker ett antal lådor whisky under resans gång. Delvis kanske för han tror att han ska hålla sig friskare, delvis troligen för att hålla misär och rädslor på en armlängds avstånd.

Boken är en av Greenes första, publicerad 1936, och självklart har han inte riktigt frigjort sig från sitt koloniala påbrå. De svartas land är mörkt målat ur många aspekter och han har svårt att kommunicera. Han möter däremot en rad udda européer längs sin vandring.

MEN - intressant är att han inte är ensam vit i karavanen han leder. Han följs åt av en kusin. I boken nämner han enbart att hans kusin deltar i projektet, aldrig något namn. Därför blir jag förvånad då jag läser Självbiografiskt och han berättar att kusinen heter Barbara Greene! Det framgår ingenstans under resans gång att det är en hon. Hennes roll är väldigt undansopad under... hängmattan. Tidvis har de ingen kontakt alls. Hennes erfarenheter är Greene fullkomligt ointresserad av. Hon är en suddig figur långt borta.

Det visar sig att denna Barbara Greene visst hade egna upplevelser och erfarenheter av resan. Så pass att hon själv skrev en bok om vandringen. Den heter Too late to turn back och kom ut första gången 1938 som Land benighted. Barbara Greene lär berätta en helt annan historia än sin berömde kusin. Inte mycket ska stämma deras berättelser emellan. Detta kan man ju fundera på.

Jag har bara hunnit 100 sidor in i självbiografin. Under skoltiden genomförde Greene en handfull misslyckade självmordsförsök. Bland annat drack han en liter fotografiskt fixermedel i tron att det var giftigt.

Den roligaste anekdoten hittills i boken är berättelsen om hans farbror, som också hette Graham Greene, som åkte till Neapel med en vän, träffade en fattig engelsman som de bjöd på en helkväll. De tyckte de kände igen honom, men kunde inte placera honom. Han underhöll dem med eleganta one-liners hela kvällen. Då de kom hem förstod de att de festat med Oscar Wilde.

Det finns säkert anledning återkomma till kosmopoliten Graham Greene framöver.
 

Läs hela inlägget »

Den 17 september gick jungfruturen från Ystad till Sassnitz med den nya färjan Skåne Jet som på 2,5 timme tar sina passagerare tvärs över Östersjön. På finska Hufvudstadsbladets uppdrag åkte jag över med Sigge.

Några reflektioner:
- Det gick faktiskt ännu snabbare än 2,5 timme. Men färjan behövde sannolikt den extra tiden för att angöra, då färjelägena i  Ystad och Mukran (Sassnitz hamn 5-6 km söder om staden) inte är helt kompatibla med nya färjan ännu.
- Det finns en liten boardershop i Mukran för de som bara vill tura.
- Ta med cykel är en bra idé, om man inte tar med bilen.
- Tur och retur med bil kostade min biljett cirka 2500 SEK. Det är högsäsongspris. Har ingen åsikt om det är dyrt eller inte.
- Färjan är en katamaran som har världsrekordet över Atlanten. Det behövs inte så mycket sjögång för att den ska vagga sidledes. Den kommer inte heller att vara i trafik under vintermånaderna.
- Det var väldigt lite folk då jag åkte. Färjan tar nästan 700 passagerare och drygt 200 bilar. Vi var väl fem-sex bilar då jag åkte tillbaka på lördagen.
- Jag hoppas att den nya färjelinjen går bra. Rügen är Tysklands Österlen och väl värt att besöka.

Reklam för den nya färjan på Rügen.
Reklam för den nya färjan på Rügen.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Läser i Expressen att tyska transportministern har ett förslag på gång att starta TEE-tågen igen. TEE står för Trans Europa Express och var ett snabbtåg som gick mellan storstäder i Centraleuropa från 1957 och framåt några decennier tills tåget tappade sin popularitet.
Starten är planerad till 2025 och följande linjer kan vara aktuella:
Paris–Bryssel–Liège–Köln–Berlin–Warszawa
Amsterdam–Antwerpen–Bryssel–Paris–Lyon–Barcelona
Amsterdam–Köln–Basel–Milano–Rom och
Berlin–Frankfurt–Lyon–Montpellier–Barcelona

Det här är ju kul nyheter. Illustrationen från Kalle Ankas samlaralbum Lokomotiv från hela världen II Diesel- och ellok (1965-66).

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Texten om St Kilda publicerades 2012 i en rad tidningar. Just den här versionen i Populär Historia.

Den 29 augusti 1930 evakuerades befolkningen från den lilla isolerade ögruppen St Kilda i Atlanten, 65 kilometer väster om Yttre Hebriderna, Skottland.
Ett mer än tusenårigt samhälle upphörde att existera.
St Kilda består av fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns idag en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.
Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.

Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.

Många vittnar om det tungsinne som tränger sig på då man går genom den gamla byn, förbi husen där barnen en gång lekte, kvinnorna spann eller lagade mat, och männen samlades för att gå på fågeljakt.
Bakom husraden ligger kyrkogården. Vindpinat, övergivet och vittrande.
Författaren och konstnären Roland Svensson skriver i boken Ensliga öar (1954) om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på Hirta och i sin kikare får:
”… en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande.”

Några få av husen längs bygatan är idag restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från National Trust for Scotland, som förvaltar skotsk natur och kultur. Sommartid finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.
Vintertid är ögruppen mer eller mindre öde.
Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.

Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut ett årligt arrende i form av fjädrar, olja och tyger.

Att det var släkten MacLeod som ägde St Kilda sägs enligt sägnen ha varit resultatet av en tävling mellan folket på de hebridiska öarna Harris och Uist. De bestämde sig för att ha en kapprodd till St Kilda och den som först satte sin hand på marken fick ön. Det blev en oerhört jämn tävling med roddarna från Uist något före, då Callum MacLeod som ledde båten från Harris högg av sig vänsterhanden och kastade den i land.
MacLeods sålde öarna till Lord Dumfries 1934. Tjugo år senare övergick de i The National Trust of Scotlands förvaltning och 1986 blev de ett av Skottlands fem världsarv.
Fornlämningar bevisar att öarna varit bebodda sedan vikingatiden.

Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev de också skickliga vävare av tweed.
Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. De som av en eller anledning inte kunde medverka i jakten fick ändå sin andel. Fåglarna saltades in och blev mat för vintern, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.
Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrare där de barfota tog sig fram på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.

Det var ett litet och sammansvetsat, men sårbart samhälle, som levde under tuffast möjliga förhållanden.
En smittkoppsepidemi på St Kilda härjade 1727 och bara fyra vuxna och 26 barn överlevde. De kunde ha blivit ännu färre om inte tre män och åtta pojkar just då hade varit strandsatta på klippön Stac an Armin, ett stenkast från Hirta. På denna karga havsklippa överlevde de mirakulöst tills de kunde räddas i maj 1728.
Efter den här åderlåtningen såg markägaren MacLeod till att nya familjer bereddes plats på St Kilda och några år senare var det åter kring tjugo familjer på ön.

I oktober 1759 inträffade en annan katastrof. Nitton män sjösatte öns enda båt för en färd till grannön Boreray, där man höll får. Tio landsattes och resterande nio rodde hem, men ett plötsligt omslag i vädret gav stormvindar och höga vågor och i tre dygn sökte de roende männen lä invid de hisnande bergväggarna innan de uthungrade och uttröttade försökte ta sig in i hamnviken. Tre man omkom i brottsjöarna, sex räddades, men värst var att båten slogs sönder. De tio som fanns kvar på Boreray tvingades invänta uppbördsmannens båt nästa sommar. De väntade en hel vinter, åtta månader, i en underjordisk grotta.

När en större grupp skottar emigrerade till Australien 1852 lämnade 36 invånare ön, men tjugo av dem avled i sjukdomar innan de nådde fram. De resterande sexton grundade förorten St Kilda utanför Melbourne.
Emigranterna ersattes inte på ön av MacLeod.
Däremot berättas det hur man i hemmen på Isle of Skye hotade barnen med att om de inte skötte sig skulle de skickas till St Kilda, ett hot som inte var helt taget ur luften. Utan tvekan skickade klanhövdingen MacLeod ut en och annan som hamnade i onåd.

En som definitivt förvisades var Lady Grange.
James Erskine Grange var en inflytelserik skotsk domare, parlamentsledamot i London, och lord. Hans hustru Rachel Chiesley anklagade honom för att vara otrogen och det slutade med att lorden i januari 1732 kidnappade sin hustru och förde henne först till en hemlig plats och två år senare med MacLeods hjälp till Hirta. Där satt hon fången under svåra förhållanden i åtta år innan hon slutligen fördes till Skye.
Lord Grange höll till och med en offentlig begravning för Lady Grange i hennes frånvaro, trots att hon fortfarande levde.

Invånarna på St Kilda blev, liksom i andra isolerade samhällen, känsliga för sjukdomar utifrån. Det var mer regel än undantag att öborna blev förkylda efter ett besök utifrån. Det kallades främlingssjukan, cnatan na gall på gaeliska.
Allvarligare var den spädbarnsdödlighet som fanns på öarna. Så många som två av tre barn dog oförklarligt efter bara några dagar. I Caledonian Medical Journal 1926 drar läkaren George Gibson slutsatsen att barnen dog i stelkramp på grund av infektioner i samband med att navelsträngen skarvs av.
St Kildaborna saknade grundläggande medicinska kunskaper. Sjukdomar var ett ständigt hot.

Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv i unionens utkant. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.
St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. De kallades ”St Kilda mailboat”. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.

Kyrkan blev den första och viktigaste förmedlaren av hur världen bortom havet såg ut. Den förste prästen, Alexander Buchan, kom 1705.
Han skrev i en rapport:
”… framförallt var skrivkonsten det som förundrade dem; de kunde icke fatta hurusom det var möjligt för någon dödlig att uttrycka sina tankar medelst dylika svarta tecken på vitt papper…”

Religionen blev både lycka och olycka för öborna.
När det första resereportaget skrevs om St Kilda, 1697 av Martin Martin, i boken En resa till St Kilda, den ödsligaste av alla de Hebridiska öarna, noterade han att befolkningen ”spelade och bryggde ett öl som, förtärt i riklig mängd, eldade dem till glada danser.”

När författaren John Sands kom dit knappt 200 år senare, sommaren 1875, hade sången och leken tystnat. Livet hade blivit allvarligare. Sands berättar hur öborna samlades till gudstjänst tre gånger varje söndag, inalles sex och en halv timme, och höll bönemöte varje onsdag.
Utbrytarkyrkan Free Church of Scotland fick fotfäste på ön. Pastor John MacKay ledde församlingen 1865 till 1889 och beskrevs av Sands:
”… en välmenande men svagsint, obeslutsam och dominerande, fanatiker.”

Traditioner och vanor försvann på grund av kyrkans, eller prästens, misstycke. Dans och sånger, andra än psalmerna, betraktades som lättsinne.
En fastlänning som kom till ön med barnböcker tillrättavisades och fick ta dem med hem igen. Sådant gick inte an.

St Kildabornas religiositet och respekt för sabbaten gick så långt att en präst som en söndag gav sig iväg för att hjälpa en sjuk kvinna med mat och vatten varnades av öborna för att syssla med arbete under vilodagen.
Katastrofhjälp sändes till St Kilda i oktober 1885 sedan skörden blivit förstörd i en storm och svält hotade. Undsättningsexpeditionen vägrades lossa, då den anlände på sabbaten. Prästen lovade dock gott väder för hemresan och efter midnatt kunde lossningen genomföras.
Den nästan sjukliga religiositeten blev en anledning till att livet på ön blev allt svårare.
En annan var den gryende turismen.

Redan i slutet av 1800-talet började sommarkryssningar till St Kilda bli populära. Journalister och turister kom, såg och sågs, och båda parter förvånades över den andres liv.
Framförallt de unga öborna blev allt nyfiknare på omvärlden.
Under det första världskriget installerades en signalstation på Hirta och den brittiska flottan placerade en del män på ön. Detta ledde till sysselsättning för flera unga öbor men också till att lockelserna från fastlandet fick ännu fastare form. Soldaterna förde än det ena, än det andra, med sig ut på ön.
Efter kriget blev livet åter svårt och diskussionerna om att flytta för gott tog fart på nytt.

Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren, och de få korna, samlades in och såldes för att finansiera flytten. Det var det enda av värde som öborna överhuvudtaget ägde. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.
Sjuksköterskan Williamina Barclay som tjänstgjort på Hirta i tre år var den som reste frågan om evakuering under ett teparty i april 1930, efter en tuff vinter.

De äldre var emot, de yngre för.
Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda. Männen sattes i skogsarbete. De hade aldrig sett ett träd förr.
En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.

Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:
- För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.
 

Läs hela inlägget »

Intervjun med Henrik Larsson gjorde jag till TUI Fly Magazine vintern 06/07.

HIF-spelarna släntrar in på restaurangen på tredje våningen på Olympia i Helsingborg, en och en, efter fredagsförmiddagens träning och dusch. Småpratande, skrattande eller allvarliga med mobiltelefonen vid örat.
Det är köttgryta med ris. Mellanmjölk och äppeldricka med is. Bringarna står redo på bordet.
Luton Shelton har en gulgrön träningsjacka med texten Jamaica på ryggen, Gustaf Anderssons glada göteborgska undgår ingen. Han gjorde tredje målet på Malmö FF i derbyt tre dagar tidigare och är fortfarande uppspelt.
Det här är ett kamratgäng med alla ungdomens möjligheter framför sig.
Nästan exakt i mitten sitter nestorn, nummer sjutton - Henrik Larsson. Han småpratar och skämtar med de andra. Han är Sveriges kanske mest framgångsrike fotbollsspelare någonsin. Bland mycket annat utsedd till ”Alla tiders guldbollenvinnare”. Men här är han en i gänget. Precis som han vill vara.

Man närmar sig ”hela Sveriges Henke” med en viss respekt även som journalist. Inte bara för att hans agent före intervjun sagt i från:
- En sak ska du ha klart för dig. Han heter Henrik Larsson, inte Henke!
Henrik Larsson är en väldigt klok superstjärna. Att hans karriär har kantats av framgångar är ingen slump. Han har själv i hög grad haft händerna på ratten och styrt så att han hamnat rätt.

När han väl hade bestämt sig för att lämna proffslivet i Europa efter en sagolik karriär som yrkesman var det ingen tvekan om att han skulle återvända till Helsingborg.
- Nä, det var det inte. Det är här jag har alla mina vänner. Nu kan jag träffa dem med fem minuters varsel, det har jag inte kunnat på många år, säger han.
Så tillägger han närmast kärleksfullt:
- Helsingborg är en sagolik sommarstad.
Och det kanske bästa av allt:
- Jag kan gå på stan precis som jag vill. Folk tycker inte att det är något märkvärdigt att jag är hemma. Kanske någon vill ha en autograf, men annars är det lugnt, säger han.
Då jämför han framförallt med tiden i Glasgow, då Henrik Larsson var Celtics stora affischnamn och en avgörande orsak till lagets stora framgångar under 1990-talets andra hälft och in i det nya millenniet.
Henke (sorry Henrik, det går inte att låta bli) gjorde 242 mål på 315 matcher under sju säsonger med den skotska klubben. Säsongen 2001 fick han guldskon som är priset till Europas bäste målskytt.

De skotska supportrarna var fanatiska.
- Det var svårt, men jag hade egentligen inga problem med dem. Till och med Rangers supportrar tyckte att jag var OK. Men man väljer ju själv. Skulle jag in till stan på en lunch eller handla kläder så var det snabbt in, parkera bilen och snabbt ut igen. Det är hur du själv vill ha det, säger han.
Om hemmet har han dock alltid stängt dörren och hållit offentligheten ute. Som han själv formulerar det: ”där skriver jag inga autografer”.
Henrik Larsson vet vad fansen vill ha. När Helsingborgs IF i somras höll ett kortare träningsläger i Åhus och spelade en match mot en lokal kombination kom över 2.000 personer till matchen. Henke spelade bara den första halvleken och under andra halvlek hade merparten av publiken förflyttat sig till träningsplanen där Henrik Larsson posterat sig för att skriva autografer. Han höll på i mer än en timme. Alla som ville ha en autograf, och orkade köa, fick det också. Innan han var klar hade hela laget spelat färdigt matchen, duschat och klätt om.
Karriären började i Högaborgs BK hemma i Helsingborg. Och målsättningen, eller drömmen, att bli fotbollsproffs fanns hela tiden.
- Det var bara det som gällde när jag var liten, säger han, men tillägger lika snabbt:
- Fast det fanns en tid, då jag var mellan tolv och femton år, som jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Henrik var en liten tunn kille och just i de åren växer pojkarna i otakt. Han hann inte ikapp de andra grabbarna i laget rent fysiskt.
- Jag växte inte så snabbt som mina kamrater.
Ofta stod han utanför förstalaget. Han hade inte fysiken. Men han debuterade som sjuttonåring för Högaborgs A-lag.
Och han erkänner att han faktiskt hade gett upp hoppet om att bli fotbollsproffs då han som 21-åring 1992 värvades till stans storklubb Helsingborgs IF, då i division I, av Bosse Nilsson.
- Det var ett fantastiskt lag och jag gjorde mål på löpande band. Då kom proffsdrömmarna fram på nytt och jag började ta fotbollen på allvar igen.
I division I gjorde Henke 34 mål på 31 matcher och var en bidragande orsak till att HIF åter tog steget upp i Allsvenskan efter en långvarig sejour i de lägre serierna. Han utsågs till ”Årets komet i svensk fotboll”. Rastaflätorna fladdrade och han räckte ut tungan åt publiken när han gjort mål.

Varför räckte du ut tungan?
- Ja, det var bara ren glädje första gången, men sedan såg jag en bild efteråt och sedan blev jag så trött på alla föräldrar som skrev och tyckte att det var olämpligt för att deras barn sprang runt och räckte ut tungan. Har man inte något annat att bry sig om får man kolla vad man prioriterar i livet.
Det kanske trots allt var en protest. Att visa att han inte bara var den snälle och rare lille grabben från Högaborg.
Vi missar i sammanhanget att ta upp tråden om avstängningen i somras när Henke gav Elfsborgs Jon Jönsson en smäll på revbenen som renderade honom två matchers avstängning.
Fotbollsmagasinet Offside har däremot två gånger publicerat artikeln ”Henrik Larsson om tjuvknep” och där tar han alla ur villfarelsen att han skulle vara snällare på planen än någon annan spelare. Det gör ont att möta honom på planen.

Proffschansen kom redan året efter succén i HIF. Det var 1993.
Feyenoord i Rotterdam i Holland hörde av sig.
- Det var skönt att få komma ut. Det var ett stort äventyr. Och nyttigt. Det är ju mycket mer än fotbollen som ska fungera när man kommer ut i Europa och man tvingas lära sig att ta hand om sig själv. Och att ta lärdomar när det inte går som man vill, säger han.
Det gick inte så bra för Henrik Larsson under tre säsonger i Feyenoord. En bidragande orsak var att tränaren Wim Jansen som var den som värvat honom lämnade Rotterdam och flyttade till Celtic i Skottland.
Henke hamnade på den hårda holländska avbytarbänken.
Då var det nära att han hade rest hem till Helsingborg igen. Första barnet, Jordan, var på väg och HIF hörde av sig. Men han ville avvakta lite och ge proffslivet en chans till.

Wim Jansen ringde igen. Nu från Glasgow. Det blev början på en sagolik karriär i Celtic.
- Det var där allting vände. Det är där jag blev den fotbollsspelare jag är idag.
Och att tränaren hade avgörande betydelse sticker han inte under stol med.
- Jag kände att jag hade hans förtroende. Jag kunde komma in i den skotska ligan, och jag kunde tillåtas att spela någon mindre bra match utan att omedelbart bli bänkad. Han gav mig mitt självförtroende, säger Henke.
Wim Jansen lämnade Celtic efter Henriks första år. Då hade han funnit sig själv igen. Och laget sprudlade. Celtic vann ligan, vann cupen, vann derbyt mot arvfienden Glasgow Rangers. Vann allt.
- När du har börjat vinna någonting så är det som ett gift, säger han.
Och tillägger:
- Jag har aldrig förstått de som säger att det viktigaste är att delta. Det enda som räknas är att vinna, säger han. Det gjorde han i Celtic.

Han stannade i sju säsonger, vilket är ovanligt för en toppspelare i dag. Är du väldigt lojal?
- Nja, lojal. Jag hittade en klubb som jag trivdes med. Vi, familjen, trivdes alldeles utmärkt. Åka någonstans för att kanske tjäna tusen eller tvåtusen pund mer i veckan det var jag inte intresserad av, säger han.
Och självförtroendet lyser om Henrik Larsson när vi träffas på Olympia, bara någon vecka innan han fyller 35. Han ser mig i ögonen, han engagerar sig i frågorna han får och någon gång ger han eftertryck åt det han säger med att slå med handen i bordet framför sig. Trots att han varit benhård på intervjutidens längd tittar han aldrig på klockan eller ger något uttryck över att tiden håller på att rinna ut.
När Celtictiden däremot rann ut stod faktiskt Henrik Larsson inför valet att åka hem till Högaborg igen. Men han ville gärna till en toppklubb i den spanska ligan. Tjugo-tjugofem klubbar från de flesta europeiska ligorna var intresserade av honom. Han fick anbud från Japan.
- Men det var Spanien som gällde. Och ett topplag. Barcelona var en kanonutmaning.

Henrik Larsson krönte som 32-åring karriären i ett av världens bästa fotbollslag. Och tvekar inte en sekund när han lägger till att det är det bästa lag han någonsin spelat med.
- Jag såg dem på TV häromkvällen när de spelade Champions League och det är fotboll på hög nivå, säger han utan att få det att låta som saknad över att inte själv vara med på den enorma arenan Nou Camp.
FC Barcelona vimlar av världsstjärnor. Och det är ingen överraskning att Henke pekar ut Ronaldinho som den bästa spelare han någonsin spelat med.
- Han hittade alltid fram med en passning, oavsett hur liten yta det än handlade om, säger han.

När vi dyker lite djupare i frågan och han ska utse den bästa medspelaren i ett anfall där laget spelat 4-4-2 kommer överraskningen. Det är inte Zlatan Ibrahimovic eller Marcus Allbäck eller Samuel Etoh han pekar ut.
- Mats Magnusson och Chris Sutton, säger han bestämt.
Mats Magnusson som var hans anfallspartner när HIF tog sig tillbaka till Allsvenskan. Mats Magnusson som gjorde succé i Benfica i den portugisiska ligan och som var nära att själv ta hem guldskon som Europas bästa målskytt om inte Hristo Stoijtkov gjort omöjliga sex mål i en avslutande match i den bulgariska ligan.
- Masse hade allt!

Vilken back har varit svårast att möta?
- Fabio Cannavaro. Han är lika lång som jag, 1 och 78, och jag är ganska hyffsad på huvudet. Men... Han är snabb, stark, läser spelet bra och går sällan bort sig. Han är den bäste back jag mött tillsammans med Liliam Thuram.
Henrik Larssons tid i landslaget skulle kräva ett extra kapitel. Han debuterade mot Finland 1993 och gjorde mål. Han var med i VM 1994 i USA och hans mål i bronsmatchen mot Bulgarien då han fintade bort målvakten är klassiskt. Han nätade mot Italien i EM-slutspelet 2000 trots att han missat uppladdningen på grund av ett svårt benbrott. Han gjorde båda målen mot Nigeria i VM 2002, men gjorde sedan ett uppehåll innan han lockades tillbaka till EM 2004 och VM 2006. Han har gjort 36 mål på 93 landskamper. Nu har han dock lämnat landslaget för gott.

Fortfarande har han tanken att avsluta karriären där den en gång började – i Högaborgs BK.
Ett lag som i sommar fått en utmärkt förstärkning när familjen Larsson flyttat hem från Barcelona. I ett av Högaborgs ungdomslag spelar Jordan Larsson.
Hur ser hans fotbollsframtid ut?
- Jag ser till att han gör skolan först och främst. Det är många som har drömmen om ett proffsliv men det är inte många som klarar av det. Han måste ha någonting att luta sig tillbaka mot.

Henke är inte den som matchar fram sonen.
- Han får göra vad han vill, men skolan först och främst. Just nu vill han spela fotboll, men vill han spela handboll istället, så för han göra det. Det är hans
val.
Själv har Henrik Larsson haft ett gott stöd av sina föräldrar. Pappa var ofta och tittade på hans matcher från det Henke spelade i pojklaget. Och han uppträdde så sansat som han vill att alla föräldrar ska uppträda. Inte att stå vid sidan av planen och skrika på de unga spelarna. Men mamma fick inte komma och titta.

Fick inte?
- Nej, det får hon fortfarande inte. Det är vidskepelse och det är jag som har sagt ifrån. Hon tycker inte det är så roligt, men hon har vant sig, säger han och ler.

Slutligen en viktig fråga – varför klippte du av rastaflätorna?
- Haha. Var sak har sin tid och jag började ju bli gråhårig, säger han och skrattar.
Och när jag granskar den korta snaggen så syns det tydligt. Grabben börjar faktiskt bli gråhårig.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Villa Petrolea i Baku.
Villa Petrolea i Baku.

Reportaget har varit publicerat i bland annat Populär Historia.

På Hotel del Lago i den paraguyanska kurorten San Bernardino är rummen uppkallade efter kända personer. Ett av rummen heter än idag på 2010-talet Ida Bäckmann.
I Sverige är hon mindre känd.

Ida Bäckmann var småskollärarinnan från Åmål som blev en av Sveriges första kvinnliga reseskildrare med sina berättelser från bland annat Ryssland, Sydafrika och Sydamerika, som publicerades i Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter och sedan gavs ut under titeln Farliga färder och roliga.
På sina resor sökte hon sig till händelsernas centrum.
När hon var i Paraguay bröt revolutionen ut, i Sydafrika hörde hon boerledaren Krüger deklarera krig, i Ryssland diskuterade hon politik med Leo Tolstoy och i Vatikanen satt hon vid påvens dödsbädd.

Ida Bäckmann var kortvuxen, rödhårig, äventyrlig och temperamentsfull, men också klassiskt bildad och en mycket god iakttagare. Dessutom företagsam och utrustad med en stark vilja.
Som lärarinna på Säffle samskola, där hon tjänstgjorde under 1890-95, fick hennes liv en avgörande vändning då hon sommaren 1895 träffade skalden Gustaf Fröding under en resa i Norge. Samma höst tillträdde hon en tjänst i Åhus, där hon var placerad fram till sekelskiftet. 1900 till 1907 var hon på Sofi Almquists samskola i Stockholm. Därefter lämnade hon skolan för skrivandet.
Ida Bäckmann umgicks under lov och ledigheter flitigt med den sjuke Fröding. Det varade fram till 1904 då hon förbjöds av anhöriga och läkare att träffa diktaren, som hon ansågs ha dålig inverkan på. Ett förbud som tog henne hårt.
Den första långresan gjorde Ida Bäckmann till Sydafrika. Efter tvekan hade hon tackat ja till att gifta sig med engelsmannen George Lewerentz, som var bosatt i Sydafrika. Som villkor för äktenskapet ställdes att hon årligen skulle få disponera så pass mycket pengar att hon kunde trygga Gustaf Frödings vistelse på sjukhemmet.
Den rike Lewerentz avled emellertid av sjukdom i Afrika innan Ida Bäckmann hann åka, men i samförstånd med sin tilltänkte makes båda systrar reste hon ändå iväg för att rädda så mycket som möjligt av hans förmögenhet.
Det lyckades så bra att den del av arvet hon fick finansierade de kommande årens resor.
Från Sydafrika berättar hon om de svenska bönderna som deltog i boerkriget.
Våren 1902 gav hon sig av till Ryssland. Efter Sankt Petersburg och Moskva besöker hon bland annat Gammalsvenskby i Ukraina. Hon skriver om vardagen, om sina möten med de svensktalande och smyger näst intill omärkligt in de fakta som krävs för att ge läsaren både ett historiskt och ett aktuellt perspektiv.
Hennes berättande kännetecknas av lika delar humor och humör, och hon är synnerligen engagerad i allt och alla hon möter.

Resandet är troligen välplanerat, men blir ändå ofta spontant. I Baku möts hon av den svenske konsuln Hagelin och får bo i Nobelföretagens Villa Petrolea. Hon fortsätter till slagfältet vid Poltava och till Jasnaja Poljana där hon träffar och intervjuar den excentriske författaren Leo Tolstoy. De diskuterar så skilda ämnen som anarkismen, litteraturen, skapelsen och det faktum att Tolstoy är vegetarian.
Under en senare Rysslandsresa besöker hon av en ingivelse Bender, där Karl XII hamnade i kalabalik, och kommer sedan till Odessa, bara några dagar efter det berömda upproret på pansarkryssaren Potemkin.
Överhuvudtaget besitter Ida Bäckmann en fenomenal förmåga att finnas på plats där det händer. Hennes reportage blir målande. I recensioner kallas hon den konstnärliga journalisten.
Hon är i Paraguay 1908.
Revolutionen bryter ut i huvudstaden Asunción då hon besöker den svenska kolonin Eliza. Hon tycker själv att det är en missräkning att inte finnas på plats precis där det händer, så hon rider till skådeplatsen för att följa det som sker på nära håll.
I boken Blodiga dagar i Paraguay beskriver hon det hon ser:

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.
När revolutionen väl är över och Ida Bäckmann följt fredsförhandlingarna, och de utländska diplomaterna hon umgicks med förhandlat fram ett regimskifte, ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en runda genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.
Efter revolutionen far hon vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina. Under en tid i Argentina arbetar hon hårt med en bok om landets utveckling under hundra år. Det blir en faktaspäckad utgåva med den något svulstiga titeln Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarna därstädes under denna period.
Boken är någonting helt annat än de kåserande reseberättelser som hon tidigare publicerat. Här lyfter hon fram och porträtterar många av de svenskar som vid förra sekelskiftet reste till Argentina. Det var ingenjörer, arkitekter och militärer.
Överallt är hon lika välkommen. Hon får ett skrivbord på välrenommerade La Prensa i Buenos Aires, på Avenida de Mayo, ett stenkast från Plaza de Mayo. Där kan hon arbeta med sin bok. Och hon arbetar hårt.
Hon berättar entusiastiskt och uppskattande om La Prensa och hur de upplåter rum åt resande journalister och andra.

”Denna våning upplåter La Prensa med exempellös gästfrihet åt illustra resande, som i ett eller annat syfte besöka republiken. För några år sedan gästade där efter sin underbara räddning af den trappra argentinska undsättningskommissionen på Uruguay, Sydpolarforskaren professor Otto Nordensköld med sina sju följeslagare på Atlantic.
Professor Nordensköld omhuldades vid detta tillfälle ej blott af La Prensas mäktiga gästvänskap, utan af hela Argentinas välvilja och obegränsade frikostighet.”


Ida Bäckmann rör sig inte bara i de fina salongerna bland redaktörer, politiker och läkare. Hon drar sig inte för att ge sig ut i mindre utforskade trakter och hon rider i veckor för att nå de finländska pionjärerna i urskogen.
När hon berättar om Colonia Finlandesa i Misionesprovinsen och mötet med finländarna är hon tillbaka i sin friska humoristiska stil, där hennes egna upplevelser tar störst plats.

”Vi steg in i köket och bänkade oss framför ett smalt obetäckt långbord. I ett glas caña blandad med citronsaft hälsade oss värden välkomna. Mig placerade man vid den öppna fönstergluggen, för att jag lättare skulle kunna slänga ut det av anrättningarna, jag ej kunde förtära – de andra uppmanades att kasta det oätbara under bordet eller bakom sig."

Ida Bäckman avslutar med att konstatera att spriten för många varit ett stort fördärv, men nybyggarna i Colonia Finlandesa framhöll optimistiskt, att med ljusnande framtidsutsikter skulle också lusten att dricka försvinna. Och fick man bara ordnat arbete skulle man ju inte heller ha tid att festa.
Boken om Argentinas första hundra år får en uppföljare 1912 då hon presenterar boken Sveriges handelsintressen i Ryska Riket.
En imponerande sammanställning av det ryska näringslivet och vilka affärsmöjligheter som finns inom vitt skilda områden. En faktaspäckad bok som rönte stor uppmärksamhet vid en tid då Ryssland sågs som en jättemarknad för svenska företag. Här avhandlas allt från äggproduktion till skatteregler. Kort sagt, en handbok för att göra affärer i Ryssland. Bokens innehåll torde ha blygsamt intresse för den gryende kvinnorörelsen, men ändå, eller kanske just därför, recenserades den i Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny i november 1912. Då skrev signaturen E. y-n. så här:

”Säkerligen finns det alltjämt mer än en gammal dogmatiker i fråga om hvad kvinnan duger till som förvånad frågar huru det är möjligt att en kvinna kan skrifva en sådan bok… Dock han kan ju denna gång rädda sig och sin teori med att påpeka att detta fall aldrig kan bli typiskt. Ida Bäckmann har ju förr visat att hon är specialist på det omöjliga.”

En av alla de som hjälpte Ida Bäckmann med faktakontroll inför boken var konsul Hagelin i Baku, som åren igenom förblev en nära vän till författarinnan. När konsuln avlidit fick Ida Bäckmann fritt ta del av hans memoarer och 1935 gav hon ut Från filare till storindustriell i Naftabolaget Bröderna Nobels tjänst.
Trots sina resor över världen, sina kåserande skildringar av livet bland svenskar och andra folk när och fjärran, så är hennes verk om Gustaf Fröding kanske ändå det mest märkvärdiga hon åstadkom. Hon skrev helt öppet om sin vänskap och sitt förhållande till Gustaf Fröding, som hon till och med försökte gifta sig med. Boken kom ut 1913 under titeln Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann.
Boken gjorde närmast skandal då den kom ut, dels därför att Frödings syster Cecilia frenetiskt förnekade att det som stod i den var sant och dels därför att Frödings läkare avfärdade den som helt missvisande. Dessutom var det som Sven Stolpe skriver i I människodjungeln att den litterära opinionen inte var vuxen en så hänsynslöst naken och avslöjande bok.
Det var först när Ida Bäckmann gav ut en ny upplaga 27 år senare, 1940, med titeln Graalsökaren, som den fick det erkännande den var värd.
En av de som tidigt insåg bokens förtjänster var Selma Lagerlöf som skrev till Ida Bäckmann och jämförde med en biografi som skrivits om henne själv:

”Det är så som män i alla tider skrivit biografier. Trovärdigt hopsamlande av fakta och en fullkomlig likgiltighet för människan. Ditt förfarande är helt igenom kvinnligt. Du tar sikte på människan från första stund. Du räknar inte upp hans arbeten, och du intresserar, rör, hänför och ger en bild av din hjälte, som man aldrig kan glömma.”

Ida Bäckmanns vänskap med Selma Lagerlöf fick så småningom till resultat att hon skrev en bok också om nobelpristagarinnan. Sven Stolpe skriver:

”… ett verkligt förstående av Fröding och Selma Lagerlöf är otänkbart utan dessa brinnande dokument…”

Men det är alltså i San Bernardino i Paraguay som Ida Bäckmanns namn lever vidare.

Läs hela inlägget »

På en yta av 316 kvadratkilometer, inte ens hälften så stort som Helsingfors kommun, trängs en halv miljon invånare och turister som gjort compact living till en livsstil.

Det här är Malta – solens och riddarnas ö.

Med sitt läge i Medelhavet strax söder om Sicilien och med färjetrafik bland annat till Tunisien samsas här gränsbygdernas sprakande mångfald med den isolerade öns särprägel.

Herrarna över detta lilla rike har varierat genom århundraden och det var först 1964 som malteserna blev fria från Storbritannien, hissade sin rödvita flagga och utbrast: äntligen!

Det är sällan Malta hamnar i topp hos världens nyhetsmedia, men under hösten hamnade premiärminister Joseph Muscat i blåsväder då regeringsmedlemmar misstänktes för att ha deltagit i och planlagt mordet på en lokal journalist. I början av januari lämnade han också sin post.

Det senaste decenniet har Malta också varit i fokus då vågor av migranter i mer eller mindre sjövärdiga båtar, från Nordafrika med sikte på Europa, strandat på öns brungula sandstensklippor.
Varken journalistmord eller flyktingkris känns särskilt påtagligt under en veckas turistande på ön, eller ögruppen, som också omfattar de mindre öarna Gozo och Comino.

De migranter vi möter är en norsktalande turk som pendlar mellan Oslo och Malta och serverar på en turkisk restaurang och en ung stockholmare som utnyttjar EU:s fria rörlighet och arbetar som dealer på ett casino. Hans svenska flickvän serverar på ett kafé.

Turismen är öns främsta inkomst och turisterna kommer för att njuta av det milda medelhavsklimatet, bada och snorkla i det klara turkos havet som omger ön, lära sig om dess spännande historia och njuta av det rustika mat- och nöjeslivet.

Malta är trots närheten till det muslimska Nordafrika i högsta grad katolskt. Ave Maria är allom närvarande. Legenden berättar att aposteln Paulus led skeppsbrott vid några kobbar strax norr om det som idag är staden Bugibba. När han tog sig i land slingrade sig en huggorm runt hans arm och bet honom. Öborna var övertygade om att han ganska snart skulle dö, men Paulus skakade av sig ormen och fick inga men av händelsen. Det betraktades som ett mirakel och gamla och sjuka ställde sig i kö för att helas av Paulus som hade fullt upp under några månader innan han kunde återuppta resan mot Rom.
Historikerna tvivlar på sanningshalten i legenden eftersom det varken fanns eller finns huggorm på Malta.

Genom århundradena har sedan Malta besökts, härjats och styrts av diverse folk. Fenicierna var tidigt här. Kartagerna kom. Romarna, grekerna och turkarna. Vandaler och goter. Gånge-Rolfs vikingaättlingar från Normandie tillbringade en tid här för tusen år sedan och i mitten av förra årtusendet fick de då husvilla riddarna av Johanniterorden kungen av Aragóns tillstånd att slå sig ned på Malta.

Malteserriddarna som de kallas idag är de som gjort störst intryck och som fortfarande är en bärande del av öns historiska och kulturella arv. De byggde fort, vakttorn och förskansningar runt ön, försvarade den under en lång belägring av turkarna samtidigt som de byggde sjukhus, bedrev sjöröveri, tog hand om korsfarare och underblåste religionens roll.
Ibland ser man en flagga med röda fält och vitt kors vaja på någon byggnad, men det är inte Dannebrogen. Det är Malteserriddarnas fana som hissats.

Under ett snabbstopp på väg till Egypten erövrade Napoleon Malta så det var också franskt för en kort tid innan britterna tog över. Dessa behöll sedan makten över de politiskt och militärt strategiskt betydelsefulla öarna fram till 1964.

Inte minst under andra världskriget spelade Malta en viktig roll. Härifrån ledde de allierade generalerna kriget i Nordafrika och invasionen av Sicilien som påskyndade Europas frigörelse från fascismen.

Fort St Elmo i huvudstaden Valletta rymmer ett krigsmuseum som berättar om såväl Malteserriddarnas motstånd mot turkarna på 1500-talet som de allierades ansträngningar under andra världskriget. Längs turiststråket Republic Street genom Valletta finns förutom souvenirbutiker också arkeologiska museet och St Johanneskatedralen.

Valletta består av en halvö utan möjligheter att expandera. Därför ligger hotell- och nöjesområdena utanför huvudstaden i en krans runt densamma. I Gzira, Sliema och St Julians ligger hotellen och restaurangerna sida vid sida. Med buss tar man sig enkelt till Valletta, eller vidare ut i landet. Från Sliema går också en pendlarfärja till huvudstaden.

Du kan naturligtvis hyra bil för att själv ta dig runt på ön. Billigare blir det dock att skaffa ett busskort. En veckas fritt åkande på lokalbuss som tar dig i princip vart som helst över ön kostar 21 euro. Du slipper navigera i trånga gränder och förvirrande rondeller med vänstertrafik.

Den maltesiska landsbygd som återstår består av sten, murar och kaktusar. Små jordlotter för husbehovsodling av potatis, jordgubbar, blomkål eller andra grönsaker ramas in av de eviga och hantverksmässigt uppförda stengärdsgårdarna.
Förr bröts stenen som användes till husbygge direkt på platsen där huset skulle uppföras. En brytning som lämnat många olika geometriska figurer i naturen, liksom bassänger nära havet.

Vart ska du då ta dig för att uppleva Malta?

* Mdina. Den gamla huvudstaden, byggd under det relativt korta muslimska styret över Malta. Trånga gränder innanför kompakta stadsmurar. Åk dit på morgonen innan turistbussarna väller in.

* Marsaxlokk. En mindre fiskeby (och frihamn för kommersiell sjöfart) med fisk- och varumarknad varje söndag. Pittoreskt med restauranger som serverar fisk- och pastarätter av hög kvalitet. På gångavstånd från Marsaxlokk ligger St Peter Pool, en lagun med hisnande stup och turkosblått vatten.

* Golden Bay. Ett stycke sandstrand med badortsliv och Radissonhotell. Men också naturscenerier med stup och klippor utmed ringlande vandringsleder i närheten.

* Dingli Cliffs. Detta lär vara Maltas högsta punkt och absolut förtjusande i solnedgången där det ligger på öns västra kust. Ytterst på klipporna ligger ett litet kapell.

* Gozo och Comino. De båda övriga öarna i arkipelagen Malta. Gozo har en del invånare, fina vandringsleder och härlig vild kust. Färjan till Gozo kostar 4,65 euro tur och retur för passagerare utan bil. Comino – namnet kommer av kryddan kummin – är litet och har endast fyra fasta invånare.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: malta

Han hette Halvdan. För tusen år sedan hade han tråkigt på jobbet. När ingen såg honom ristade han in sitt namn i marmorn på balustraden på övervåningen i Hagia Sofia i Konstantinopel.

Detta, kanske världens första graffiti, gjorde Halvdan odödlig.
Han var en av de många väringarna, de nordiska vikingarna, som tog tjänst i det kejserliga livgardet i Byzans, det östromerska riket.

I dag är den delen av balustraden där Halvdan kretat in sina runor täckt av plexiglas. Det är lätt att förstå varför. Bakom nästa pelare har både Mustafa och Ibrahim lyckats rista in sina namn och sannolikt är båda av betydligt yngre årgång än vår okände svenske (?) hjälte.
Det ska finnas ytterligare en inskription av runor en bit därifrån, upptäckt på senare tid, som enbart förmedlar ett namn som tolkats som Are, eller eventuellt Arn.

Den vita marmorn som är genomgående i det magnifika palatset är på sina ställen mjukt vågformad och märkbart sliten av århundradens fotsteg och armbågar.
Hagia Sofia är troligen Istanbuls främsta turistmagnet idag där den dominerar stadsdelen Sultanahmed. Granne är likaledes kända Blå Moskén, Sultan Ahmeds gravkor och hippodromen där hästkapplöpningarna hölls.

Ett supporterbråk mellan olika kapplöpningsstall vid just hippodromen år 532 slogs ned av kejsaren Justinianus i något som närmast blev en blodig massaker och ödelade delar av staden. När återuppbyggnaden efter huliganupproret, som gått till historien som Nikaupproret, sattes igång byggdes Hagia Sofia på platsen där en tidigare kyrka bränts ned.
Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka. När byggnaden stod klar lär Justinianus ha utropat:

- Salomo, jag har överträffat dig!

Onekligen var det ett byggnadsverk av Guds nåde med sina valv, kupoler och den stora salen där ljuset strömmade in från alla håll. Historikern Prokopios skriver i sin bok om byggnadskonst:

”Ljuset tycks flöda utifrån men samtidigt alstras inuti. Strukturen är solid, men skänker en känsla av osäkerhet. Kolonnerna utför en rytmisk kordans. Pelarna ter sig som nakna bergstoppar. Valven tycks sväva och kupolen vara upphängd i en gyllene kedja i himlen. ”

Det är inte så konstigt att vikingarna från det kalla norr föll i stum beundran för prakten de ställdes inför då de anlände hit.

Vikingarna som for i österled var främst svenskar och norrmän. De kallades väringar och tog sig med sina skepp genom vattensystemen i västra Ryssland och Ukraina söderut och över Svarta Havet.
Redan på 830-talet dök de första vikingarna upp i Konstantinopel, eller Miklagård som de kallade staden. Nästa gång de kom, kring 860 var det för att plundra, bränna och sätta skräck i befolkningen. Under de kommande årtiondena gjordes åtskilliga vikingaräder mot stadens omgivningar.

Först i mitten av 900-talet hade kejsaren av Byzans insett att han kunde dra nytta av de oförvägna slagskämparna från norr och det byggdes upp ett kejserligt livgarde bestående av väringar. Troligen var klottraren Halvdan en av dem.
Det finns många runstenar runt om i Sverige som berättar om vikingar som for i Österled och kom hem rika, eller stupade i kejsarens sold.

Bland de mest kända Miklagårdsresenärerna fanns norrmannen Harald Hårdråde, halvbror till den mer kände Olaf Haraldsson, alias Olaf den helige. Andra var danske kungen Erik Ejegod som under 1100-talets första år gav sig iväg på pilgrimsfärd mot Det Heliga Landet och kanske än mer kände Sigurd Jorsalafarare, som anlöpte Konstantinopel på sin pilgrimsfärd till Jerusalem (Jorsala).
Flera av dem omtalas både i de isländska vikingasagorna och i samtida källor från Byzans.

Många av männen på väg mot Jerusalem stannade i Konstantinopel, för att få del av rikedomarna. De var mycket trogna kejsaren, modiga och fruktade. Det enda problemet som kejsaren upplevde med de nordiska krigarna var att de drack för mycket när tillfälle gavs.

Allting har en ände och när en korstågsarmé i början av 1200-talet gav sig på Konstantinopel var kejsaren svag och hans garde i upplösning. Korsriddaren Baldvin av Flandern kunde besegra kejsaren och tåga in i staden.
Detta blev mer eller mindre slutet för det nordiska intresset att vara legosoldat i Byzans.

Tillbaka till Norden tog de massor av guld, mynt, vackra tyger och berättelser och skrönor om den annorlunda värld de sett. Sannolikt blev många av vikingarna också kristnade under sitt äventyr för att överhuvudtaget få tjänstgöra i kejsarens här och genom återvändare kan kristendomens spridande ha påskyndats på hemmaplan.

Jordbävningar förstörde delar av Hagia Sofia redan under dess första sekel, men det byggdes upp igen. Den grekisk-romerska kyrkan blev på 1200-talet katolsk och i mitten av 1400-talet moské, då osmanerna tog över staden. Som sådan fungerade den fram till Kemal Atatürks sekularisering av Turkiet under 1930-talet, då det blev det museum det är än idag.
Det är inte bara Hagia Sofia och Blå Moskén som ger dagens Istanbul dess orientaliska och romantiska siluett. Det finns ett flertal imponerande kupolformade moskéer omgivna av sina höga minareter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver i sin bok Istanbul – minnen av en stad:

”… att när vi får en skymt av dessa byggnader över hustaken, eller i slutet av en fikonträdskantad allé, eller när vi ser ljuset från havet skimra på deras väggar, som vi kan hävda att vi njuter av en pittoresk skönhet.”

Köerna ringlar dagligen långa framför ingången till Hagia Sofia. Bussguider med färgglada flaggor anför sina skaror och all världens språk samsas i de flerdubbla raderna innan insläppet. Många går förbi balustraden på övervåningen utan att uppfatta eller förstå meddelandet från 1000-talet:

Halvdan var här!

Läs hela inlägget »
Etiketter: turkiet

Intervjun med Lars O Lagerqvist publicerades 2017 i Kristianstad Journalen.

I februari fyller Lars O Lagerqvist i Öllsjö 90 år. Ungefär samtidigt hoppas han att den åttonde och uppdaterade upplagan av hans bok Sveriges regenter från forntid till nutid ska ges ut.

- Det har ju tillkommit en del nya medlemmar i kungafamiljen, säger han.

För åtta år sedan flyttade han med hustrun Lili till Keltiska vägen i Öllsjö för att komma närmare barn och barnbarn. Annars är Lars O Lagerqvist född på Södra BB, uppvuxen på Östermalm och genuin stockholmare. Nu har de funnit sig väl tillrätta i nordöstra Skåne.
Någon direkt koppling till Kristianstadstrakten har familjen inte.

- Nja, inte förutom att min pappa blev konfirmerad i Åhus kyrka 1896, säger han med glimten i ögat.
Rojalisten Lars O Lagerqvist har själv kungligt blod i ådrorna. Om än på krokiga vägar och långt tillbaka.

- Det är genom en oäkta dotter till den vansinnige hertig Magnus av Östergötland, säger han. Hertig Magnus far var Gustav Vasa. Den enda av sönerna som aldrig blev kung. Hertig Magnus var aldrig gift och fick officiellt inga barn, men i verkligheten fick han tre döttrar med två olika älskarinnor.

Med den ena av dem, Anna von Haubits, fick Magnus Vasa dottern Helena Gyllenhielm som sedan gifte sig med Wollmar Yxkull och de fick i sin tur sonen Didrik von Yxkull. Då är vi bara några generationer från Anna Maria Troll-Löwen, som var född Meijendorff von Yxkull och var Lars O Lagerqvists farmors morfars mor.

Vilket härmed bevisar hans släktskap med Gustav Vasa.

Kanske inte så konstigt att Lars O Lagerqvist ägnat en stor del av sitt yrkesliv i närheten av kungahuset. Mesta tiden har han tillbringat på Kungliga Myntkabinettet, där han hamnade mest av en slump. I dag är han fortfarande en av landets främsta auktoriteter på mynt och medaljer.

Han har skrivit över 100 böcker inom ämnena numismatik (myntsamlande), historia och gastronomi. Lägg till artiklar och medverkan i andra böcker och det kan röra sig om 1 000.

Gastronomi?

- Ja, jag växte upp i köket med vår köksa Emma Karlsson från Småland, skrattar han.

En av hans böcker har också titeln Mat och dryck i forntid och medeltid (utgiven 1994).
I nästa ögonblick rotar han ur en kartong med gamla bilder fram ett vänporträtt på Tore Wretman, Sveriges absolut förste kändiskock och grundare av den gastronomiska akademien.
Att prata med Lars O Lagerqvist är att snabbt och utan skyddsnät förflyttas mellan rena ytterligheter. Från officiella sammanhang med UD-tjänstemän till nästan viskande förtroliga avslöjanden.
Under ett år arbetade han som extra bibliotekarie på utrikesdepartementet.

- Det var ett spännande år, berättar han.

Det var nämligen 1963 och den sommaren greps flygaröversten och militärattachén Stig Wennerström, anklagad för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Lars O Lagerqvist minns att storspionen var inne på UD:s bibliotek och lånade böcker om – spioneri!
Trots att det Kungliga Myntkabinettet var hans arbetsplats i många år och han för rikets del samlat och katalogiserat mynt från alla tider och alla länder så är han udda nog ingen samlare själv, och har aldrig varit. Han har inte byrålådorna fulla av gamla mynt.

- Nej. Jag har aldrig varit samlare själv, säger han.

Själv tycker han att det har förenklat hans jobb. Han har aldrig haft något egenintresse av de sällsynta mynten eller medaljerna som passerat hans händer.
Han nämnde detta en gång för en nyanställd på Kungliga Myntkabinettet:

- Syssla inte med samlande. Det passar sig inte hos oss, sade jag till honom, berättar han.

Den nyanställde kunde emellertid inte hålla sig ifrån detta. 2013 hade han blivit en av cheferna på myntkabinettet och då avslöjades han plötsligt av en övervakningskamera i färd med att stjäla sällsynta frimärken och sedan rullades härvan upp där han också hade stulit mynt på sin arbetsplats.

Det blev en stor skandal vars omfattning kanske aldrig kommer att kunna avslöjas fullt ut.
Lars O Lagerqvist var Konungens medaljvårdare under åren 1985 till 2012. Närmast ett hedersuppdrag. När hans efterträdare skulle utses var det nära att ”tjuven från myntkabinettet” kom ifråga. Det stupade på att denne tidigare hade arrangerat en utställning med för kungen nesliga utgåvor, som till exempel tiokronan där han utpekas som horkarl var ett av slagnumren.

- Det var drottningen som stoppade honom från att få tjänsten, avslöjar Lars O Lagerqvist.

Tjuven på myntkabinettet är tyvärr inte en isolerad händelse inom museivärlden, enligt Lars O Lagerqvist. Han säger att de anställda på Historiska Museet, som Myntkabinettet sorterade under, såg att det försvann, stals, massor av saker från de regionala och lokala museerna.

Det Kungliga Myntkabinettet startades redan av Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigsson. Vi pratar 1570-tal. Sedan dess har man samlat in och katalogiserat mynt och medaljer, till och med sedlar och polletter, från hela världen.

Bland det mest spännande som Lars O Lagerqvist själv var med om i myntsammanhang var en dag 1953 då en man traskade in på myntkabinettet med ett guldmynt han hade hittat i rabatten.
Det var från Johan III:s tid och graverat ett ovanligt år, 1571.

- Han fick en tusenlapp för sitt fynd. Det var riktigt mycket pengar på den tiden och det är nog det raraste mynt jag sett, säger han.
För bara några veckor sedan hittade två unga grabbar i Yngsjö ett mynt från kung Karl XI:s tid i en sandlåda vid skolan. Lars O Lagerqvist har naturligtvis intresserat sig för fyndet, men säger att värdet är obetydligt, då det är ett ganska vanligt mynt.

Klart ovanligare är den platta i guld som arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö visat honom. Den bär inskriptioner som tyder på att den präglats för Harald Blåtand, och har enligt uppgift hittats i Polen. Den kan vara ett bevis på att den danske kungen begravdes i Polen och aldrig fördes till Roskilde i Danmark för den sista vilan, som hävdats i tusen år.
Fyndet är mycket omdiskuterat i experternas spalter, men Lars O Lagerqvist konstaterar bara:

- Det är inte likt något annat jag har sett och om det skulle vara en förfalskning, varför gör man den då inte lik något som man vet har funnits. Nej, jag kan inte säga att det är en förfalskning.

Från Harald Blåtand handlar vårt samtal plötsligt om Napoleon. Det börjar med Korsika och fortsätter med obduktionen av kejsarens lever på ön St Helena, innan Lars O Lagerqvist pekar på en tavla på väggen i sovrummet. Den föreställer Jan Gösta Norstedt, bror till P A Norstedt som blev en av Sveriges mest framgångsrika bokförläggare.

Jan Gösta Norstedt var född på 1700-talet och befann sig 1798 i Paris där han spelade violin och vid ett tillfälle ackompanjerade den unga och vackra Désiré Clary, som varit förlovad med Napoleon Bonaparte men numera var trolovad med den unge generalen Jean Baptiste Bernadotte.
Plötsligt kliver denne fältherre in i rummet och bryter stämningen.

- Han var mörk i synen av svartsjuka och misstänkte att det kanske fanns känslor mellan Désirée och den svenske violinisten. Ett antal år senare hade den franske generalen blivit kung Karl XIV Johan i Sverige (och Désirée vår drottning Desideria). I Norrköping mötte han av en händelse Jan Gösta Norstedt än en gång.

- Dig känner jag igen, sade kungen skarpt, skrattar Lars O Lagerqvist.
Jan Gösta Norstedt var Lars O Lagerqvists farfars morfar.

När jag tackat för kaffet och är på väg hem efter en fängslande historieberättande eftermiddag ser jag en tavla på hallväggen. Det är en bild av Gustav III. Jag vågar inte fråga om ett eventuellt släktskap…

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Reportaget har varit publicerat i tidskriften Militär Historia.

En tolftedel av all betong som tyskarna använde för att bygga och befästa sin Atlantvall, från Norska Ishavet till Biscayabukten, hamnade på de brittiska kanalöarna, som under den tyska ockupationen förvandlades till rena forten.
Kanske helt i onödan.

Historien om den tyska ockupationen av Jersey, Guernsey, Alderney och Sark berättas ingående och informativt på Jersey War Tunnels Museum.

Du går rakt in i en öppning i berget och fortsätter längre och längre in. Det är bara svagt upplyst mellan de olika utställningsrummen och i de långa raka tunnlarna ekar stegen tomt i de ödsliga och mörka korridorerna. En ventilationsanläggning surrar i bakgrunden.
Ett tyskt Halt skär genom tystnaden och det blir kyligare, strax avlossas luftvärnskanoner på avstånd. Allt blir lugnare och en svag nyhetsröst från en gömd radioapparat förklarar att du lyssnar på BBC. I ett rum hukar familjen kring kristallmottagaren. I ett annat sitter den tyska vaktstyrkan och småpratar.

Det här annorlunda museet ligger femtio meter under jord i ett kilometerlångt tunnelkomplex som skulle tjäna som skydd åt tyska soldater under de allierade flygräder som aldrig kom. Tunnlarna byggdes om till fältsjukhus 1943, men fick ingen egentlig användning som detta heller.
Det beräknas att 5 000 slavarbetare, mest från Ryssland och Östeuropa, slet i arbetet med tunnelsystemet och det är egentligen först nu, som museum, som det fått en vettig användning.

Ockupationen av de brittiska kanalöarna är en annan sorts krigshistoria än den som vanligen berättas om slagfält, bomber och död. Den har ibland kallats för den perfekta ockupationen.
Dagarna före ockupationen den 1 juli 1940 evakuerades en stor del av öarnas befolkning till England. Många blev kvar, ovissa inför vad de skulle möta.

Storbritannien valde att inte försvara öarna och tyskarna kunde landsätta och besätta dem i stort sett utan vapenmakt. Bland det första tyskarna gjorde var att införa centraleuropeisk tid, för att knyta öarna närmre Europa, och att införa högertrafik!

Att lägga under sig de små öarna utanför den bretonska kusten var en fjäder i hatten med stor skrytfaktor för Adolf Hitler, som nu ansåg sig ha inlett invasionen av ärkefienden Storbritannien.
De tyska soldater som kom till Jersey och Guernsey hamnade till en början i något som liknade paradiset. Långt från mardrömmen på ostfronten i ett milt klimat med härliga sandstränder och gott om varor i butikerna.

- De var dessutom både artiga och trevliga i umgänget med lokalbefolkningen, berättar jerseybon Roy Renouf, som var barn, när tyskarna landsteg.

Förhållandet förändrades efter hand som åren gick. Både på grund av hur kriget utvecklades och ju mer maten tröt på öarna. Som mest gick det en tysk på fyra-fem öbor.
Blev man påkommen med en förbjuden radio kunde man deporteras. De flesta från Jersey skickades till fångläger i Bad Wurzach i Tyskland, vilket inte hindrat Jerseys huvudstad St Helier från att bli vänort med Bad Wurzach.

I de kilometerlånga vindlande tunnelgångarna följer man ockupationen år för år och i avsaknad av stridsscener är utvecklingen av relationen mellan tyskarna och öborna central i den både pedagogiska och tydliga utställningen.
Här visas vardagsrummen med de förbjudna gömda radiomottagarna, flickorna som förälskade sig i de unga tyska soldaterna, fotbollsmatcherna mellan öbor och ockupanter, svartabörsaffärerna, censuren men också de som förrådde sina grannar när ransoneringen blev strängare och strängare och svälten knackade på dörren.

Räddningen för många blev det svenska fartyget s/s Vega med kapten Widerberg som anlände dagen före nyårsafton 1944 med nödhjälpspaket från kanadensiska och nyazeeländska Röda Korset.

Vega har fått ett stort utrymme i öbornas hjärtan. På torget i St Helier ligger ett minnesmärke insprängt i kullerstenen och kaféet på tunnelmuseet heter Café Vega.
Nödhjälpspaketen ombord på Vega var livsviktiga för öborna.
- Jag hade kunnat döda för mitt paket, om något försökt ta det ifrån mig, säger 93-årige Don Dolbel, som när vi träffas på puben The Goose i St Aubin fortfarande har kvar och visar upp cigarettpaketet han fick.

- Det var rena julafton. Chokladkakor som jag aldrig hade smakat, berättar Yvonne Isherwood.

Hennes man, David Isherwood berättar att en tysk soldat hittade ett oöppnat nödhjälpspaket och gick direkt till den lokala tidningen Jersey Evening Post och lämnade in det, så att de skulle kunna hitta den rätte ägaren.
De har massor av historier från ockupationstiden även om de var unga då.

- Jag minns en granne som fick arbete av tyskarna. Han skulle måla några tyska fordon. Han fick rekvirera ut den färg som krävdes. De tyska officerarna byttes ut med jämna mellanrum och han lyckades få fler och fler rekvisitioner. Tyskarna märkte aldrig att alla husen på en gata plötsligt var militärgröna, skrattar David Isherwood.
Don Dolbel berättar att han greps för brott mot utegångsförbudet och dömdes till tio riksmark i böter och tio dagar i fängelse. Men han hade inga pengar och fängelsestraffet glömdes bort.

Det vimlar av gamla tyska befästningar på Jersey. Den ideella föreningen Channel Island Occupation Society (CIOS) har grävt ut och restaurerat flera av dem. En av de största bunkrarna är Batteri Moltke som ligger på Jerseys karga nordvästkust. Den visas upp med jämna mellanrum och är alltigenom autentisk med artilleri, ammunitionsrum och kojplatser.

Tony Pike är ordförande i CIOS och eldsjälen som grävt ut Batteri Moltke.

- Vi vill visa hur det verkligen såg ut. Det är otroligt hur mycket tyskarna byggde under de här åren, säger han.

De tyska befästningarna finns överallt. På Elizabeth Castle alldeles vid hamninloppet till St Helier är betongplattor för kanonserviser och skydd mot luftangrepp ingjutna i fortet som annars stammar från 1590-talet. Högst upp på det medeltida slottet vajar den rödvita Jerseyflaggan på en stång som sitter i en tysk fortifikation från 1940-talet.
I hamnen i St Helier ligger marinmuseet med en lång väv som vävdes av öborna som ett 50-årsminne av ockupationen. Den berättar hela historien om tiden 1940-1945 som de brittiska kanalöarna var under tyskt styre. En unik period i brittisk krigshistoria.

Läs hela inlägget »
Etiketter: jersey, storbritannien

Texten om Fort Carolusburg har publicerats i flera tidningar.

På en sandstrand i Ghana, femton mil väster om huvudstaden Accra, håller fyra vitklädda ungdomar under stoj och stim på att ta en selfie.
De är unga och glada, har livet framför sig, och har nyss smitit iväg från en begravningsfest.
I bakgrunden syns Cape Coast Castle. Det var en gång Fort Carolusborg och här vajade den blågula svenska flaggan.

I konkurrens med danskar, holländare och britter försökte nybildade Svensk-Afrikanska Kompaniet i mitten av 1600-talet etablera sig med handelsstationer och fort på Guineakusten, det som idag är Ghana.

Handelsvarorna var guld, elfenben, socker och slavar.

Vid Cape Coast Castle, och dess föregångare Fort Carolusborg, föstes tusentals afrikaner ihop under fruktansvärda former och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Fort Carolusborg var ett av de stora slavforten och under ett tiotal år pratades det svenska på en rad platser längs den västafrikanska kusten.

Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som lämnat Afrika troligen via just Cape Coast Castle.
Idag är det vanligt att afroamerikaner kommer till slavforten i Ghana som turister, för att se och försöka förstå vad deras förfäder måste ha tvingats utstå.

Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna. Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, som inte är okänd för mig, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda
scener som har utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. Människor behandlades som boskap och ägarens märke brändes under fasansfulla plågor in i skinnet på slaven.

Frågorna blir många och svaren är omöjliga att förstå.

I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes, sida vid sida, utan ens möjlighet för alla att samtidigt ligga ned utan att ligga ovanpå varandra.
- Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.

- Vi går på fångarnas bajs, berättar han.

Jag tror inte att det är möjligt varken att föreställa sig hur det såg ut, luktade eller vilka ljud som kom från fångarna som försökte överleva i denna absoluta misär, eller från alla de som dog och dagligen släpades ut därifrån.

Sverige försökte nog, men lyckades aldrig på allvar etablera sig som slavhandlare i motsats till framförallt britter och holländare, men också danskar. Ändå nämns svenskarna fortfarande när Kodjo, och andra guider, berättar om handelsfortens och slaveriets historia.
De svenska slavhandlaråren är ett föga uppmärksammat kapitel i våra egna läroböcker. Författaren Janne Lundström har medvetandegjort en generation med sina faktabaserade äventyrsböcker och seriealbum om Johan Vilde som utspelar sig i 1600-talets Afrika.

Det var vallonen Louis de Geer, född i Belgien och uppvuxen i Nederländerna och som betraktas som svensk industris fader, som var den i Sverige som först intresserade sig för handeln med den nya kontinenten.
Den första kända Afrikaresan var 1646-47, då skeppet St Jacob seglade från Göteborg till Guineabukten, vidare till Västindien och tillbaka till Sverige. Denna första seglats lär bland annat ha haft en last med slavar, från Afrika till plantagerna på Barbados.

Efter ytterligare några resor, med skeppen Christina och Stockholms slott, gav drottning Kristina sitt gillande och Svensk-Afrikanska Kompaniet bildades. Tysken Heinrich Karlof, som för en tid arbetat i nederländsk tjänst vid Guineakusten, anställdes och av portugiserna köptes marken vid platsen som kallades Cabo Corso. Där anlades Fort Carolusborg (Karlsborg), för att hedra den nye regenten, Karl X Gustav. Detta Fort Carolusborg var grunden till dagens Cape Coast Castle.

När jag besöker fortet en februaridag 2018 finns det inget kvar som påminner om den svenska tiden. Guiden Kodjo säger att en arkeologisk undersökning gjordes i mitten av 1990-talet då rester av tegel och annan byggmaterial som skulle kunna ha svenskt ursprung grävdes fram.
Den svenska eran var kort. När Karlof efter 1650 väl etablerat svenskarna på kuststräckan utsågs adelsmannen Johan Filip von Krusenstierna till guvernör över den nya kolonin. Han kom dit i början av 1656, men bara fyra år senare halas den svenska flaggan för gott och kolonialäventyret är över.

En förorättad Heinrich Karlof, som inte blev guvernör, reste till Norden och gick i dansk tjänst. Han återvände till Afrika med danskar och nederländare och erövrade Fort Carolusborg i januari 1658. Det lär endast ha varit 16 stridsdugliga svenskar som försökte försvara fortet.
Von Krusenstierna togs tillfånga och fördes till Danmark, där han avled och begravdes vid Mariakyrkan i Helsingör.

I samband med freden i Roskilde skulle kolonin än en gång återgå till Sverige, men när det väl skulle göras visade det sig att den danske befälhavaren hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Fyra år senare, 1664, tog Storbritannien över Fort Carolusborg och förvandlade det till Cape Coast Castle.

Dick Harrison uppskattar det i sin bok Slaveriets Historia till att mellan tio och tolv miljoner slavar fraktades från Afrika till Amerika under en tidsrymd på knappt tvåhundra år. Hur många slavar som det Svensk-Afrikanska Kompaniet förmedlade är omöjligt att veta. Harrison nämner, som exempel, ett kontrakt mellan De Geer och köpmän i Amsterdam om två skepp med mellan 500 och 600 slavar som ska skickas till Curacao i Västindien. Ett kontrakt som lär ha fullföljts.
Det är fullt tillräckligt att tänka på då man i tystnad går från de mörka fängelsehålorna i fortets inre, upp i det bländande solljuset på innergården, tänker sig de beväpnade vakterna i täta led som knuffar en vidare mot porten som kallas ”the door of no return” och de där utanför väntande slavskeppen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Reportaget om Färöarna har publicerats i finländska Hufvudstadsbladet.

Färöarna är ett unikt stycke Skandinavien och en nyvaknad turistdestination som snabbt ökar i popularitet.

Sagor och sägner, en bedårande och hänförande natur med ett exempellöst sjöfågelliv, annorlunda matupplevelser och möten med vänliga färingar är vad du kan vänta dig om du åker till Färöarna.

Turisterna är välkomna till öarna i det vilda Nordatlanten, men samtidigt är alla ense om att det inte får bli för mycket turism.

- Det får absolut inte bli som på Island. De klarar inte vår känsliga natur av, säger Georg Petersen, som är redaktör på den isländska radion och TV:n, Kringvarp Föroya.
Trots att landskapet är exotiskt och annorlunda och det kan kännas långt borta är det som svensktalande enkelt att turista på Färöarna. Alla förstår dig om du pratar svenska och de flesta pratar en form av skandinaviska som är lätt att förstå, om de inte rentav pratar svenska.

- Ja, jag har bott fem år i Skåne, säger den unga tjejen på bensinstationen då jag berömmer hennes svenska.

Färöarna har blivit populära inte bara bland turister. Trenden hos unga färingar är numera att de flyttar hem efter utbildningen.

- Vår infrastruktur har blivit så mycket bättre de senaste åren. Det är lättare att leva här. Det har hänt massor sedan jag for till Sverige och utbildade mig, säger Georg Petersen, som själv växte upp i ett land utan TV.
I dag har Färöarna, trots att öarna ligger spridda över ett stort område, nästan hundraprocentig mobiltäckning. Likaledes fungerar internet mer eller mindre överallt.

Det är också betydligt enklare att ta sig mellan öar och byar, då ett antal tunnlar har grävts. Fler är på gång. Tunnlarna finansieras med lån och därefter avgifter för de som utnyttjar dem.

- De första tunnlarna är redan betalda, säger Georg Petersen.

När du landar på flygplatsen på ön Vágar och ska ta dig till huvudstaden Tórshavn på Streymoy slipper du sedan 2002 bilfärja mellan öarna. Du brakar ned i den 4,9 kilometer långa tunneln och är uppe igen fem-sex minuter senare. Ännu längre är tunneln mellan Eysturoy och Bordoy. Den är 6,3 kilometer lång, och spar mycket tid för invånarna i Klaksvik i norr, Färöarnas näst största stad. Än snabbare ska det gå när Runavik och Tórshavn binds samman med den tunnel som nyligen påbörjats.

Att det växande tunnelsystemet har stor betydelse bekräftar Simon som vi träffar på Kalsoy.
Kalsoy är en långsmal ö i norr med fyra byar med omkring 25 invånare var och en. Hit tar man sig med färjan m/s Sam från Klaksvik. Sedan kan man köra genom tunnlarna till de olika byarna. 1979 byggdes den första tunneln, 1985 den sista, och nu är alla byarna sammanlänkade med bilväg. Förr krävdes färja, eller en besvärlig promenad över bergen, för att nå grannbyn.

I Mikladalur på Kalsoy sattes 2014 statyn av sälkvinnan upp och en gammal sägen fick nytt liv. Nu kommer turisterna för att ta selfiesar med sälkvinnan och i den gamla hamnen byggs ett kafé med övernattningsmöjlighet. Ännu finns inget kafé, men Simon och hans mamma bjuder in till en kaffestund i köket, och berättar om hur livet har förändrats på Kalsoy.

Det är i första hand naturen som lockar till Färöarna. Möjligheter till vandringar finns över hela ögruppen, väl utmärkta och med förhoppningar om att besökarna också ska respektera dessa.
Vi hör talas om en bonde i den lilla byn Saksun, längst i norr på Streymoy, som inte gillar turister. Han lär ha både hotat med bössan och ropat Fuck off åt de som kommit för nära.

Ön Mykines når man med båten m/s Jósup från Sörvágur. Här finns ett litet väglöst samhälle, men framförallt finns det en hisnande vandringstur ut till Mykineshólmur med fyr och ett fantastiskt fågelliv.

Strandskatan må vara Färöarnas officiella fågel, men det är i första hand de gulliga lunnefåglarna med sina färggranna näbbar som turisterna flockas kring. En bit ut mot fyren på Mykineshólmur traskar man praktiskt taget runt bland deras bosättningar. Lunnefågeln bygger sina bon i hålor i grässlänter och flyger ständigt in och ut, eller står vaksamma utanför hålan och följer naturmullarnas rörelser uppmärksamt. Oftast så nära som 2-3 meter bort.

Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.
Andra fåglar på klipporna vid randen till Nordatlanten är stormfågel, sillgrissla och havssula, men också storlabb och kustlabb stryker förbi.

Huvudstaden Tórshavn består av en hamn, några trånga kvarter i gamla stan och en rad pågående nybyggen av bostäder och kommersiella lokaler runt om längs ringvägen. Det finns modernt köpcentrum, stadion och simbadhus nära centrum.
I hamnen finns en rad krogar som erbjuder så väl internationell meny som färöiska specialiteter.

Att Färöarna är ett lokalsamhälle av rang bevisas av uppståndelsen på torget vid Rådhuset då Astas kiosk nyinvigdes av borgmästaren i Tórshavn, Annika Olsen, en dag i maj.
88-åriga Asta hade drivit kiosken i mer än 60 år och tyckte i oktober i fjol att hon blivit för gammal. Nu hade kiosken rustats upp. Radio och TV fanns på plats och intervjuade Asta som var hedersgäst. Dagen efter fanns händelsen på mittuppslaget i Dimmalaetting, en rikstäckande dagstidning.

Dimmalaetting betyder gryning. Vädret på Färöarna är växlande och återkommande. Från den ena stunden till den andra kan man få uppleva såväl sol som regn, tjock dimma och klar sikt. Många av de grönmarkerade turistvägarna på öarna går på hög höjd och är ofta höljda i dimma.

Konstmuseet Listasavn har en permanent utställning av färöisk konst och ständigt nya tillfälliga utställningar. På Tjódsavnid, natur- och kulturhistoriska museet, kan man lära sig mer om hur Färöarna har utvecklats, såväl rent geologiskt som kulturellt.
Här finns mynt från vikingatiden, och en märklig gnistrande silverring, som hittats i samband med utgrävningar i Velbastadur. Två gånger har öarna koloniserats. Första gången var kring år 650 då irländska munkar for till öarna och etablerade sig. Tvåhundra år senare var det vikingarna som kom förbi på sina resor mot Island, Grönland och Nordamerika, varav några slog sig ned.

Under andra världskriget ockuperade Storbritannien Färöarna för att få en bas i Nordatlanten. Det fick flera positiva följder för öborna. Britterna anlade flygfältet på Vágar och de såg till att Färöarna skaffade sig en egen flagga. De införde dessutom vänstertrafik på ön Vágar. Flyget och flaggan finns kvar, men idag är det högertrafik överallt.
Färöarna tillhör Danmark, men står utanför EU, och har vidsträckt självstyre med det egna parlament Lagtinget i centrum. Danskarna sköter försvar och utrikespolitik och drottning Margrethe hänger inom glas och ram på många ställen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna, danmark

Reportaget publicerades hösten 2019 i en rad tidningar.

När Donald Trump vill köpa Grönland och danskarna kontrar med att Nordamerika egentligen tillhör dem vaknar intresset för vikingarnas upptäckt av Amerika igen.

Den som kan allra mest om vikingarnas Vinland heter Birgitta Wallace och kommer från Vingåker.

Jag har träffat henne i hemmet i Halifax och besökt Leif Erikssons by på Newfoundlands karga och vindpinade nordvästspets.
Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.

- Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.

L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.

Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.

Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.

Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.

När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.

- Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.

George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.

Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.

- Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.

När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.

- Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.

Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.

- Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.

Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.

- Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.

- Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.

En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.

- Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.

Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.

I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.

- Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.

- Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.

Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.

- För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.

- Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.

Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?

Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.

- Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.

Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.

- Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.

När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.

- Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.

- När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Den här texten publicerades i Kvällsposten i bilagan inför den svenska seriestarten 2018.

På en dammande torr och rödbrun grusplan i utkanten av tvåmiljonersstaden Kumasi, i centrala Ghana, spelas fotboll. Det är högt tempo med snabba passningar, finter och allvarsamma miner hos ungdomarna som spelar.

Drygt 700 mil från Helsingborg bär ett av lagen röda tröjor med HIF:s emblem över bröstet.

För Kariem, Muntari och Afram, och alla de andra, är det ännu mest en lek, men de är samtidigt mycket väl medvetna om att fotbollen kan bli en möjlighet för dem – deras biljett ut ur Afrikas fattigdom. Så som det blev för Mohammed Abubakari.

Hans namn är känt i det fotbollstokiga Ghana. Han har gjort en handfull landskamper och de flesta som är intresserade vet att han spelar i Sverige.

I dag tillhör 32-årige Mohammed Abubakari Helsingborgs IF i superettan, och en del av pengarna han tjänar som proffs slussar han vidare till den här fotbollsklubben Mahif Academy i hemstaden Kumasi, Ghanas näst största stad. Just till det lag där han själv som sjuåring inledde sin karriär.

På den tiden hette klubben Top Rankers. I dag heter den Mahif Academy, en förkortning av Mohammed Abubakari Helsingborgs IF. När Top Rankers hotades av nedläggning gick Abubakari in med pengar. Samtidigt såg han till att den fick nytt namn för att visa solidaritet med och hjärta för sin nya förening i Sverige.

- Jag kunde inte bara se klubben försvinna. Den är viktig för så många ungdomar. Jag ville ge något tillbaka. Det här blev mitt sätt, säger han.

I hans frånvaro är det systern Zainab Abubakari som leder det praktiska arbetet med klubben, med god hjälp av deras bror, Bryan. Mohammed själv får ständiga uppdateringar om hur allting fungerar, och bidrar med kunskap och pengar.

Som tonåring hamnade Mohammed Abubakari i det nederländska storlaget Feyenoords akademi i Ghana. Sedan följde en proffskarriär i Europa. Nederländerna, Grekland och Sverige. Han har spelat i Åtvidabergs FF och BK Häcken innan han inför den här säsongen värvades till storsatsande Helsingborgs IF.

- Vi är Sveriges bästa lag, utbrast han sedan landslagskaptenen Andreas Granqvist värvats och lokalkonkurrenten Landskrona Bois besegrats med 2-0.

Ett fyrtiotal unga killar är anslutna till akademin i Ghana. De är uppdelade på tre lag. Ett för tolv-, ett för femton- och ett för sjuttonåringar. De kommer från olika håll i landet och när de är i Kumasi och tränar, eller spelar match, övernattar de i ett hus som Mohammed Abubakari och familjen äger.

Han berättar att ett par av killarna är så bra att de har slussats vidare till klubbar högre upp i seriesystemet i Ghana. En av dem spelar nu för ett lag i högstaligan, Liberty Professionals, i huvudstaden Accra.

- Det är naturligtvis viktigt att vi kan få några spelare som är så bra att vi kan sälja dem vidare till större klubbar och få in pengar till akademin, säger han.

Även om målsättningen är att producera spelare som kan bli så bra att de värvas till europeiska ligor är inte detta det huvudsakliga ändamålet med klubben.

- Nej, det viktigaste är att vi kan ge grabbarna möjligheter till skola och utbildning. Det är det allra viktigaste för att ta sig ur fattigdomen, säger han.

Mohammed Abubakaris engagemang i klubben är förhållandevis nytt. Men han skissar på planer för framtiden. En av tankarna är att kunna anställa en lärare som tar hand om spelarna efter träning. Han poängterar gång på gång vikten av utbildning, av skola.

Huset som han äger utanför Kumasi vill han bygga om så att det kan bli ett internat för de unga grabbarna.

Utrymmen finns och sakta men säkert möbleras huset. I ett rum har nyligen stora soffgrupper placerats. Några av de stora sofforna kommer från Sverige. Det är ett samlingsrum där pojkarna kan umgås mellan matcher och träningar, prata, spela tv-spel eller titta på tv. Sängar är inte på plats än, men Bryan Abubakari berättar att de hyr in madrasser varje gång som spelarna övernattar där.

Än så länge är allting i sin linda. Planen där Mahif Academy tränar är en kommunal grusplan som klubben kan använda utan kostnad. Träning på gräs är ännu bara en dröm. En del av spelarna har riktiga fotbollsskor, några har en vänstersko av ett märke och en högersko av ett annat. Hos andra har ovanlädret spruckit.

- Det här är grabbar som inte skulle ha fått någon chans om inte laget fanns, säger Zainab Abubakari.

När den afrikanska kvällen kommer - himlen mörknar och ett tropiskt oväder är på väg in över Kumasi - avslutar tränaren Moussa Mohammed kvällens övningar. Några av de yngsta fortsätter att kicka boll trots att vinden tar i och blixtar flammar vid horisonten.

Innan regnet vräker ned och förvandlar planen till en sjö har spelarna samlats kring tränaren, som ger dem råd och kommenterar deras insats för dagen. De lyssnar. Alla har de spelat fotboll sedan barnsben. Glädjen över att de fått möjlighet att spela för klubben lyser om dem.

Mohammed Abubakari är deras skyddshelgon, men också deras idol. Även om de spelar i röda HIF-tröjor ligger deras ambitioner en bra bit över superettan.

- Jag skulle vilja spela i Real Madrid, säger 17-årige Muntari Tahiri, medan Kariem Salam säger Bayern München och Afram Emmanuel Chelsea.

Det är drömmar i kombination med hårt arbete som man bygger framtiden på. Och, som Mohammed Abubakari ständigt påpekar, utbildning.

Han lägger inte sin proffslön på snabba och dyra bilar, som så många andra unga fotbollsspelare. Han vill ge tillbaka till sitt land och sitt folk, och han vet var behoven finns. Förutom att han startat en fotbollsakademi så bidrar han med pengar till ett hem för föräldralösa barn i Mampong, några mil nordost om Kumasi.

- Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något och det jag kan, det vill jag göra, säger han.

Mampong Babies’ Home tar hand om barn som förlorat sin mamma under, eller alldeles efter, förlossningen. Barnen är ofta väldigt svaga. De stannar på hemmet under några år tills de kan slussas tillbaka till familjen som ofta lever under svåra förhållanden.

- Vi är mycket tacksamma för den hjälp vi får av organisationer och enskilda bidragsgivare, säger Hanna Ennin, som leder verksamheten vid barnhemmet.

Mohammed Abubakari är noga med att poängtera att det allra viktigaste just nu, det är ändå att ta HIF tillbaka till allsvenskan. Det är det som är hans jobb och hans åtaganden i Ghana hänger på hur bra han sköter sig i Sverige.

Någon dag efter att han utnämnt HIF till Sveriges bästa fotbollslag förlorade man i Svenska Cupen mot Eskilsminne. Dock deltog Mohammed Abubakari inte själv i den matchen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Du kanske skrattar åt den grovhuggna stereotypen av neandertalmänniskan, men då ska du veta att mellan en och fyra procent av dig själv är just gener från neandertalarna.

På sätt och vis är det alltså ren släktforskning att resa till Neandertalmuseet en bit utanför Düsseldorf i Tyskland. Intressant inte minst sedan Svamte Pääbo konstaterat att individer med neandertalsgener tydligen får en tuffare kamp mot covid-19.

Alldeles utanför den lilla byn Mettmann, i de gröna dalarna mellan Düsseldorf och Wuppertal i Nordrhein-Westfalen, kan man se utställningen och följa människans utveckling eller stanna till en meditativ stund på platsen där den första neandertalaren identifierades. Den som gav Darwin en rejäl skjuts med sin evolutionsteori och i grunden förändrade synen på oss själva..

Det var 1856. Några arbetare i kalkstensbrottet i dalen vid floden Düssel stötte i Feldhofergrottan alldeles intill på skelettdelar. Mannen som drev brottet kände en lärare som var intresserad av naturvetenskap, så han skickade över benen till denne, Johan Carl Fuhlrott.

Neanderthal, eller Neanderdalen, var en gång en idyllisk och lummigt grön, ganska smal, ravin med grottor, håligheter och vattenfall som gröpte sin väg i kalkstensberget.

I dag är kalkstensbrottet och grottorna borta. Brytningen av kalksten stannade inte av för att skelettet hittats. Platsen skövlades. Ravinen blev en bred dal. Efter nya utgrävningar 1997 och 2000 förvandlades området till en park.

Några rödvita pinnar markerar platsen där fyndet gjordes och det är svårt att föreställa sig hur annorlunda det har sett ut.

Museet öppnade 1996 och ligger 400 meter från den ursprungliga fyndplatsen. Museiutställningen berättar inte bara om utgrävningen i kalkbrottet utan ger oss en överblick över mänsklighetens historia, där det numera pratas om inte en eller två människoarter, utan om en hel rad olika arter som utvecklats över jordklotet, oberoende av varandra.

Självklart är det ändå ett fokus på just denne neandertalare på museet.

När Johan Carl Fuhlrott fick hand om skelettdelarna som hittades i Neanderdalen insåg han omedelbart att det var något alldeles speciellt han hade i sin hand. Detta var tre år innan Darwin gav ut sin revolutionerande teori om arternas uppkomst.

Fuhlrott konstaterade att det var ett fynd av en människa som levde så långt tillbaka som under istiden, men fick inte något erkännande för sin upptäckt under sin levnad. Han dog 1877 då teorin om en annan människoart än vår egen Homo Sapiens i högsta grad fortfarande var omdiskuterad.

Neanderdalen namngavs i början av 1800-talet efter den tyske predikanten och psalmförfattaren Joachim Neander, som inspirerades till sina högtravande psalmer under långa promenader i dalen under 1600-talet. Efternamnet Neander betyder ny man, liksom Neuman som hans släkt tidigare hette. Att hitta en ny människoart, Homo Neanderthalensis, i en dal med det namnet är mest en tankeväckande tillfällighet.

Neandertalmänniskan skilde sig från oss moderna människor genom en grövre benstomme, en skalle med valkar över ögonen och ett käkparti med utskjutande haka. Hjärnan var till och med något större än den vi har.

Det är också tydligt att neandertalaren var en betydligt starkare människa med mer muskler än vi har idag.

Besökaren möter en rad skickligt utförda figurer. Det är de holländska tvillingbröderna Alfons och Adrie Kennis som är deras föräldrar. De är både konstnärer och konservatorer och har ben för ben byggt upp de olika stenåldersfigurerna för att få dem så porträttlika som möjligt.

Själva museibyggnaden är planerad så att man cirklar sig uppåt med en central trappa i mitten av byggnaden. Vid ett räcke står en typ i grå kostym med skjortan uppknäppt i halsen, och spanar över trappan, ledigt lutande sig mot räcket.

Det är herr 4 procent. När man först ser honom blir man osäker på om det är en verklig person. De holländska bröderna har gjort honom så här för att visa att fyra procent av våra gener är direkta arv från neandertalarna.

Svenske forskaren Svante Pääbo på Max Planckinstitutet i Leipzig var den förste att fastställa DNA för neandertalarna och kunde konstatera att vi homo sapiens faktiskt är släkt med dem. Ett släktskap som bland annat inneburit att vi fått bättre motståndskraft mot vissa sjukdomar. I fallet med covid-19 verkar det alltså vara tvärtom.

Herr 4 procent är ett mycket populärt mål för selfiefotograferna.

För 30 000 år sedan dog neandertalarna ut, efter att ha funnits utbredda över Sydeuropa och västra Asien. Neandertalarna blev sannolikt de första bekräftade offren för klimatförändringar i samband med omväxlande smällkalla istider i Nordeuropa och ökenutbredning kring Medelhavet.

I montrar och på planscher berättas vidare om vardagslivet för urtidsmänniskorna, om jakten och samlandet och tillverkningen av de första vapnen och verktygen. Man kan själv prova på att borra hål i en bräda på äkta stenåldersvis.

Förutom den permanenta utställningen har museet plats för olika vandringsutställningar. Under sommaren 2019 kan man lära sig mer om dinosaurierna här.

Neandertalmuseet har ungefär 170 000 årliga besökare, en kaféavdelning och en stor souvenirshop där du kan köpa allt från en flaska Neandertalöl till ett gosedjur eller böcker om människans utveckling.

Det är en informativ och välgjord utställning i en behaglig, luftig och tillgänglig miljö. Det enda minus som finns är bristen på p-platser i direkt anslutning till museet. En ny parkeringsplats, och en lekplats för barn, håller på att byggas på andra sidan floden Düssel och en bro ska binda samman dem med museet. Det hela ska stå klart i juni 2020.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Kroatien har blivit svenskarnas nya svarta som semesterparadis. Till och med från Kristianstads Airport slussas numera sol- och badsugna till den adriatiska kustens förförande klara turkos badvatten och muromgärdade medeltida kulturstäder och pittoreska byar.
Solen lyser hela vägen från Split och upp mot den smala slovenska kustremsan i norr. Vägen ligger utspritsad längs sluttningarna i gränslandet mellan berg och hav. Som ilskna getingar far de italienska knuttarna förbi på de korta raksträckorna mellan hårnålskurvorna, ibland genar de också genom böjen. Nervikta i näst intill liggande ställning med knäskålar som slickar asfalten.
I de små byarna stannar man gärna till och äter något av havets delikatesser. Kolgrillade sardiner, kanske? På en tämligen oansenlig restaurang äter vi dessutom en alldeles utomordentlig pizza.
Kroatien kan kanske tyckas vara det förlovade land som snabbast ryckt fram mot det välsignade välstånd som vi, finanskriser och arbetslöshet till trots, gärna ser Västeuropa som plattform och garant för.
Här trängs glassiga svarta och silvergrå nyrikebilar av de etablerade märken som åtminstone förr brukade betecknas som lyx.

Vi ser emellertid också det andra Kroatien. Koncentrerat söder, öster och sydost om huvudstaden Zagreb.
Längs floden Sava som bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina står resterna av kriget fortfarande på parad. Hus efter hus är tomma. Invånarna har flyttat och försvunnit. Trädgårdar har övergetts och fått växa igen. Hus som aldrig byggts klart. Butiker som slagit igen eller aldrig ens öppnat.
Där det finns folk kvar hänger tvätten på linor mellan bostadshus och äppelträd. På uppfarten står en rostig Yugo eller en VW Golf av äldre modell. Några höns springer på gården.
Längs floden är skotthål i väggen på bostadshusen legio. En ruin av en byggnad som förstörts av en granatträff har varken renoverats eller jämnats med marken. Den står kvar som en påminnelse om kriget och strax invid finns en sten med namn och bilder på de dödade.
Varje övergivet hus rymmer sin berättelse. Sin tragedi.

Johanne Hildebrandt berättar om kriget i Kroatien i sin bok Blackout. Hur hon reser ned, umgås med blonda svenska legosoldater och ser vansinnet i det som händer.
Hon skriver:
”Redan den första natten började ett hus bredvid min stuga att brinna. Det var ett vitt rappat hus som en gång varit stort och översållat med vackra snickerier…
Jag frågade vem som tänt eld på huset och varför.
- Det är serbiskt, förklarade en av soldaterna – som om det vore skäl nog till att det skulle självantända.”

Vi ser resterna av sådana brunna hus längs vägen.
Kroatien förlorade omkring 700 000 invånare på kriget. Mer än hälften av de serber som var bosatta i Kroatien flydde, försvann eller flyttade. Det uppskattas att 10 000 kroater dog i kriget i början av 1990-talet och när det väl var över var ekonomin skral och då emigrerade ytterligare minst 120 000 personer.
Det är ofattbara siffror i ett land som har drygt fyra miljoner invånare.

Kroatien är inte heller bara de fattiga byarna i inlandet eller de rika kustområdena. Här finns en anslående natur. När det gamla Jugoslavien splittrades visade det sig att inte mindre än åtta av landets finaste nationalparker låg i Kroatien.
Vi svänger av strax öster om Zadar och kör till nationalparken Paklenica. Vår förhoppning att få se en gåsgam majestätiskt segla mellan bergsmassiven i den höga och klara luften kommer emellertid snabbt på skam. Vad vi inte läst oss till är att Paklenica är ett av Europas bästa ställen för bergsbestigning och längs de branta väggarna hänger de i klasar, klättrarna, väl förankrade med rep och byglar. Uppåt, uppåt bär det. Om än mödosamt och sakta steg för steg.
Kanske är det också den vägen som den unga nationen Kroatien sakta erövrar

Läs hela inlägget »
Etiketter: kroatien

Ale stenar är en plats jag gärna återvänder till. Helst utanför turistsäsongen när det är tomt på folk, vindarna slår in från sydväst och solen står lågt på himlen. Då kan man njuta av stillheten, idissla sina tankar i takt med korna som betar kring de 57 stenarna och komma i harmoni med tiden.

Det är inte stenarna som gör Ale stenar så speciellt. Det är inte heller Bob Lind och hans ursinniga kamp mot myndigheternas tolkning av vad stenarna en gång haft för innebörd för människorna. Det är havet och dess betydelse för längtan. Havet och den öppna horisonten. Det gröna landskapet ligger där bara, vid Östersjön, som en avhuggen bit prinsesstårta. En svag förnimmelse från röken i Kåseberga blandar sig med boskapens mättade dofter och havets råa aromer. Jag fyller lungorna med frihet. Här möts elementen och jag tänker mig att människor i alla tider sökt sig hit upp för att se ut över havet och förflytta sig bort i fjärran. En gång i tiden har de sett längtans långskepp stryka längs kusten. Hansans handelskoggar på väg mellan Lübeck och Visby och senare elegant riggade skonare, barkar och briggar som från Skillinge och Brantevik passerat på sin väg ut i världen. I en annan tid sett de svartmuskiga koleldade kustsmygarna eller djupt lastade fiskebåtarna som tuffat fram med sina himmelssläp av måsar och trutar och fulla ålakvassar med sin slingrande last. Idag segelbåtarna som kryssar för vindens omslag när de väl har rundat Sandhammaren och överraskats av en kraftfull sydvästan. Katamaranen till Bornholm som nu ritar sitt breda streck över ytan.

Den dimensionen saknar Stonehenge. Den finns i viss mån däremot hos de stående stenarna i Callanish på Lewis på Yttre Hebriderna. Där möter himlen lågt, i väster väntar Atlanten, och nedanför ligger Loch Roag. En bit bort ser man en bergsformation som liknar en sovande kvinna.

Jag kom till Callanish en sådan dag som de annars bara drömmer om på Yttre Hebriderna. Fullkomligt vindstilla och flödande sol från en djupblå majhimmel. Upprullade skjortärmar och leende, kisande ögon. Lite dåsiga efter fish & chips och en halv pint lager på en krog längre upp längs kusten som förvånade sig själv när de kunde servera oss utomhus vid ett grovt träbord där vi slagit oss ned vid några rangliga och väderbitna trädgårdsstolar som hade vinterförvaringens spindelväv kvar under armstöden.

Efter hemkomsten från min resa letar jag förtvivlat efter Callanish uråldriga monument i litteraturen. Johnson och Boswell som skrivit dubbelboken A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides nämner dem inte ens. Sedan upptäcker jag att herrarna aldrig reste till Yttre Hebriderna, som dessutom utelämnas på många kartor över det förenade kungadömet. Yttre Hebriderna består av öarna Harris & Lewis, norra och södra Uist samt Barra och så några ännu mindre öar. De flesta turister kommer bara till Skye innan de whiskymättade vänder åter mot fastlandet.

På ett antikvariat i Göteborg hittar jag Celtic Britain av Homer Sykes och får veta lite mer om Callanish Standing Rocks, detta enastående monument från en svunnen tid.

När man vimlar runt bland stenarna får man ingen ordning på dem, men i fågelperspektiv bildar de ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Runt den surrar nyförälskade par med selfiepinnar. Kanske blir kärleken evig om man pussas i det femtusenåriga korsets mitt. Självklart ska ögonblicket förevigas även om jag tror att stenarna lever längre än det digitala fotografiet.

De beräknas alltså vara från bronsåldern. Då pratar vi ungefär 3 000 år före Kristus. I Storbritannien räknas Callanishstenarna som nationens näst viktigaste fornlämning efter världskända Stonehenge.

Ringen av de tretton stenarna är knappt tio meter i diameter. Upp till dem, och även förbi, står två parallella rader av 29 stenar, och två kortare armar löper ut i nittio graders vinkel som bildar korset.

Liksom vad gäller Ale stenar så tror vetenskapen att det handlar om någon form av uråldrig solkalender. Det finns också en rad lokala sägner om monumentets betydelse. En är att det skulle röra sig om tretton jättar som vägrade omvända sig till kristendomen och därför förstenades.

Det sägs att det var en envis bonde på Lewis som för flera hundra år sedan vandrade över markerna, stötte på en sten som stack upp, och började gräva undan torven som samlats i ett tjockt lager. Först efter fem meter var han nere och monumentet stod där i sin prakt.

När jag går där och tittar känner jag att jag saknar en Hebridernas Bob Lind som kunde sätta fantasin ytterligare i rörelse. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland

Tvärs över en hundraårig reklamskylt för Påhlssons choklad har farfar skrivit "målad av Anders Mattsson Köpenhamn 1915".
Det är inte gossen som fått nys på choklad som Anders Mattsson har målat. Det är Cunardlinjens passagerarfartyg Ascania som pryder reklamskyltens baksida.

Nu hänger tavlan på min maritima vägg i blå hallen och självklart blir jag intresserad av att ta reda på lite mer om detta fartyg Ascania, som inte alls fått samma stjärnstatus som många andra av klassiska Cunardinjens många Atlantångare.

Jag surfar ut på webben i min jakt på information och blir nästan omedelbart förbryllad. Alla kan ju se att Mattsson målat två bolmande skorstenar på Ascania, men fotografierna på internet avbildar ett skepp med enbart en skorsten.
Det visar sig att Ascania förliste utanför Newfoundland i juni 1918 och några år senare valde Cunard att bygga ett nytt passagerarfartyg med namnet Ascania, som fick bara en skorsten.

Det är alltså det första fartyget som Anders Mattsson i Köpenhamn avporträtterade. Sannolikt hade han mött båten ombord på en segelskuta över Atlanten, gjort en snabb skiss, och sedan i lugn och ro då han inte hade vakten färglagt sitt motiv.

Det går bara att hitta några korta fakta om Ascania I och dess öde, men det är fantasieggande detaljer som i sin tur skulle kunna berätta fantastiska historier. 
I maj 1911 stod Ascania klar att frakta 200 förstaklasspassagerare och 1500 tredjeklassditon över Atlanten. Rutten gick från Southampton till Kanada, till Quebec och Montreal och var en kort men intensiv framgångssaga då franska tullregler gjorde det billigare att resa till de fransktalande delarna av Kanada via Storbritannien.

Jungfruresan gick i maj 1911 med 808 passagerare, men sedan dalade intresset för att resa med båten.
Den 17 juni 1913 hoppade kapten C O Barnes överbord och tog livet av sig. I augusti 1914, då första världskriget inletts tog den brittiska marinen över fartyget för att lägga det i Themsen i London där det skulle hysa tyska krigsfångar. Det varade inte så länge. Året därpå dyker Ascania upp vid Gallipoli i Turkiet, vid ett av krigets mest omtalade slagfält, för att tjänstgöra som sjukhusskepp och 1916 får kaptenen ombord medalj för god service då det fungerar som trupptransportfartyg i Dardanellerna.
I krigets slutskede seglar det den 3 juni 1918 ånyo mot Kanada från Liverpool. Av någon anledning är det bara 8 passagerare ombord på det stora fartyget som grundstöter utanför Cape Rey, Newfoundland, tio dagar senare. Alla ombordvarande räddas.

Ascania ligger i ett grunt område och är idag ett omtyckt vrak för dykare. Kanske dags resa till Newfoundland?

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada


I går fick jag höra att Hjalmar Björklund nyligen har gått bort.
Det låter som vilken gammal man som helst. Det är det aldrig. Det finns alltid en historia.

Hjalmar bodde i Oberá i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Han var argentinare och tredje generationens invandrare. Han var ättling till Brasiliensvenskarna. Hjalmars far hette Gustav Adolf och var född i Guarany i Rio Grande do Sul i Brasilien 1897. Mor hette Hilda Ingeborg Samuelsson, född 1900 i Oberá i Argentina. Hjalmar var deras förstfödde. Han blev 90 år av sju syskon.
Farfar och farmor som gjorde resan till det som de trodde var det förlovade landet kom från trakterna av Boxholm. De steg iland i Porto Alegre (den lyckliga hamnen) i Brasilien 1891.

Hemma på Hjalmars patio i Oberá satt jag tillsammans med vännen Rolf och Hjalmars bror Klas och drack mate några ljumma kvällar för sju år sedan. Det sades lite skämtsamt att Hjalmar var den bästa matetillredaren i hela Argentina.
Det var däremot inte särskilt mycket bevänt med hans svenska. Han ursäktade sig när vi kom, att det var lite ostökigt i huset. Det skrattade vi gott åt, liksom åt så mycket annat. En gång i veckan deltog han i studiecirkeln på svenska i skolan. På kvällarna kunde han gå till casinot och spela bort en stund.
Två hustrur hade han överlevt och de flesta av sina syskon.

Brodern Klas dog för några år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han drev en secadera – torkade, malde och packade yerbate i påsar och sålde. Varumärket hette Cuatro caminos – efter den vägkorsning där tillverkningen låg. Korsningen blev också Klas Björklunds öde. Han körde ut med sin bil framför en lastbil.

Så har världen nästan omärkligt förändrats ytterligare en bit och det svenska inslaget i Sydamerika är två färgstarka bröder fattigare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i dova färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Viktoria undrade vilka svenska klassiska författare man ska läsa.
Vi satt på en bar, ett lokalt bryggeri, i Minsk i Vitryssland, några tvärgator bort från den stora Leningatan. Jag drack en svartmuskig öl som skulle smaka kaffe. Hon hade valt en ljus ofiltrerad pilsner.

Jag blev överrumplad av frågan. Först nämnde jag Strindberg och sedan Lagerlöf, och så erinrade jag mig en historia från Argentina och berättade hur jag för nästan tio år sedan hade rullat in med buss i vinlandets huvudstad Mendoza, vid Andernas fot. Jag gick direkt till turistinformationen vid busstationen för att kolla var det fanns ett hostel eller hotell som inte belastade resebudgeten alltför mycket.
Den unge mannen vid informationen blev uppspelt av att få prata engelska och efter en stund då vi hade känt på varandra med fotboll, du känner till att Boca Junior spelar i svenska flaggans färger och så vidare, så hamnade vi inom litteraturens hank och stör.

Den bästa bok jag någonsin läst var svensk, säger han, den unge mannen i turistinformationsuniform och med lite indianska ansiktsdrag.
Aha, tänker jag. Stieg Larsson exponeras den här tiden i varje bokhandel i Argentina. Likväl i den enorma Ateneo på Avenida Santa Fé i pulserande Buenos Aires, som i den lilla bokhandeln i hålan Junín de los Andes i Patagonien. En bokhandel som dessutom till hälften är apotek.
Nej, nej, säger han. Den bästa bok jag nånsin läst är Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
Jag blir förvånad, men samtidigt glad. Jag berättar att jag har mina rötter i Vemmenhög liksom Nils, och han strålar lite extra.

Då avbryter Viktoria i Minsk mig och frågar vad boken handlar om och jag berättar om hur Nils förvandlas till en liten nisse för att han är så elak, och sedan följer med vildgässen på sin resa genom hela Sverige, från söder till norr. Boken är egentligen en geografibok för småskolan, men det känns som om ingen läser den längre i Sverige.
Viktoria är 23 år ung. Född och uppvuxen i det postsovjetiska Minsk. Hon ser först lite förvånad på mig. Så kommer det:
- Den har jag också läst. I skolan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland

Jag växte upp i det 1960-talets Hälsingborg som var på väg att bli Helsingborg.
Varje fredag var mor en del i lämmeltåget av husmödrar och hemmafruar som for med gamla Betula, eller Primula, över Sundet för att storhandla på Irma i Helsingör. Ost, fläsk, smör och mariekex. En liten påse fläskeknas. Den danska kronan var värd 80 öre, eller kanske några ören mer. Det var hål i mitten på deras småpengar. Jag minns aldrig att jag hjälpte mor med de tunga kassarna. De släpade hon ombord på spårvagnen till Tågaborg själv efter inköpsturen. Jag fick ändå varje gång en glasstrut på Gammel Färgesträde. Det fanns tre smaker. Vanilj, choklad och jordgubb. Flödeskum och syltetöj på toppen.
På färjan satt danska madamer i tjocka strumpor, drack elefantöl och rökte cigarr. De tillhörde en annan värld. Jag förstod aldrig varför de reste till Sverige. Mor drack kaffe och jag fick citronvand och samlade kapsyler vid kassan.
En del av maten stuvades in i facket i fryshuset längre ned på gatan. Under veckan fyllde vi upp skafferiet hos Stoltz Livs på Wrangelsgatan, i grönsaksaffären, fiskaffären och hos de tjocka tanterna på Gamla Hembageriet. Allt låg i kvarteret eller i dess absoluta närhet.
På Magnus Stenbocksskolan hade vi en dansklärare en timme i veckan som lärde oss att slang och slange inte alls var samma sak.
Det var inte ens tjugo år efter andra världskriget.
I Sverige rullade 1960-talet på och välståndet växte nyktert och närmast linjärt. Vi levde i Tage Erlanders folkhem, även om jag också lärde mig borgerlighetens smeknamn på statsministern, Tage Slingerskank.
Så säger man inte, sa mor.
Far bytte upp oss från en mörkblå PV till en duvblå Volvo Amazon, vi packade luftmadrasserna och for på semester till Reersö, till en stugby på den själländska västkusten. Den danske campingvärden var snål och far blev förbannad och domderade när den magra efterrätten toppades av en halv jordgubbe.
Danmark var ett broderland, om än en bångstyrig lillebror som inte alltid var så lätt att förstå. Eller riktigt visste sin plats.
I Hälsingborg var vi stolta över att ha tagit hand om danska flyktingar från kriget. Det gick historier om hjältar på fiske- och smuggelbåtar som trotsade de tyska ockupanterna och om spionen Jane Horney. Den danska motståndsrörelsen med legendariska Flamman och Citronen var ett stycke fängslande historia, som vi aldrig hade haft själva. Det trauma som den tyska ockupationen inneburit på andra sidan Öresund begrep vi däremot aldrig riktigt.
Var näringen till det nya djärva danska samhället hämtades ifrån funderade vi inte heller på. Vi såg bara storögda på hur dansk konst, arkitektur, design och samhällsliv plötsligt på 1960-talet sköt fart och tog vägar vi aldrig kunnat ana. Danskarna bodde i vår unga fantasi nakna i kollektiv med platta tak. Ingenting var dem främmande. Jag hade en skolkamrat med dansk mamma, så jag hade en aning. Hon gick utan behå.
Vi byggde legohus med platta tak, men vår oskuld var legio.
Tjugo år efter kriget vågade danskarna allt.
Tvärs över Sundet kunde man från vårt vardagsrum se den vita fasaden på Marienlyst, en anläggning som jag av försiktiga kommentarer misstänkte var ett syndens näste.
Nej, vi förstod aldrig Danmark, men vi fascinerades.
En dag kom far hem med en stilig Dux TV i ljus valnöt och med bordsantennen placerad ovanpå. Två spröt drogs ut och ställdes i lämplig vinkel. Innan vi eller resten av Sverige fått TV2 kunde vi med visst besvär, antennen i fönsterkarmen och högtrycksväder, ändå dubbla utbudet och pejla in Danmarks Radios TV-kanal.
Carl-Gustaf Lindstedt var gubbe i lådan i Hylands Hörna samtidigt som den stenrike danske resebyråkungen Simon Spies poppade upp med oklädda pinupflickor och log mot fotograferna på porrklubbarna.
Vi följde TV-serien Tycker ni om ostron? På danska lärde vi oss säga: Ka’ de li’ östers?
Ett andäktigt spännande drama i svart-vitt med djupa skuggor och en eftertänksam kommissarie som sög sin pipa och såg finurlig ut. Hela familjen fredagsmyste i soffan framför apparaten. Mor och far med en kopp kaffe och bulle. Jag och min syster med ett glas saft. Taxen Bamse knullade oavbrutet sitt gosedjur på ryamattan.
Leif Panduro hette han som skrivit manus till TV-serien. En av alla dessa danskar, som vi aldrig riktigt förstod

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

När vi hade druckit cypriotisk päronkonjak i tre dagar på den enorma livsmedelsmässan i Köln, Anuga, och testat pilsnern hos Andrew på South Pacific Brewery från Port Moresby vars farfar eventuellt var huvudjägare på någon av öarna i Papua & Nya Guinea, var det dags att hitta på något annat.

Jag kände till en enda Kölnbo. Vi skulle gräva fram Günter Wallraff.
Visst kunde vi få träffa honom, även om han var väldigt stressad och i upploppet inför en ny bok, sa hans agent i telefon. I morgon klockan nio hemma hos legendaren själv på Thebärstrasse. Så blev det bestämt.
Världens mest kände undercover-journalist, mannen som blev ett verb, att wallraffa, bodde i mitten av 1980-talet fortfarande helt öppet. Vem som helst kunde ringa på hans dörr. Detta var 1985. På den lilla ringklockan vid dörrposten stod hela hans namn. Günter Wallraff. Jag vet inte om det var här han några år senare gömde kollegan Salman Rushdie sedan ayatollorna i Iran hade uttalat sitt dödshot över honom efter publiceringen av Satansverserna.
På väg uppför den smala trappan mötte vi en flåsande turk med mörk blick i rasande fart på väg nedåt. Han nickade kort mot oss utan att säga något. Vi klev fram, knackade på dörren och steg in i köket.
Günter Wallraff är ett journalistiskt 1900-talsfenomen. Ung, arg och ifrågasättande med ett perspektiv som utgår från de som lever längst därnere på samhällets botten.
Han hade gjort industrireportage direkt från golvet innan han blev världskändis då han kedjade fast sig på Syntagmatorget i Aten i en protest mot den grekiska diktaturen. Han fick mycket stryk av militären innan han släpptes.
Överhuvudtaget har Wallraff tagit emot mycket stryk. Han skaffade sig en annan mäktig fiende då han klädde om till Hans Esser och fick jobb på Bild-Zeitungs lokalredaktion i Hamburg. I två böcker avslöjar han hur Bild-Zeitungs journalister redan på den tiden briljerar i ”fake news”, hittar på sina reportage, sidor som flödar av lättklädda eller oklädda flickor och artiklar som brutalt använder sig av vanliga människors namn och bild för att förankra groteska berättelser i något som närmast liknar ett mellanting av den märkliga tidskriften En ding ding värld och FIB-Aktuellt.

Vi visste att han höll på med något nytt när vi knackade på dörren till lägenheten. Men vi visste inte vad.
En kvinna öppnade för oss och tog emot. Hon berättade att Günter tyvärr inte var hemma just nu. Han hade varit tvungen att göra en sak. Något som hade med den nya boken att göra.
Köksbord, diskbänk och kryddhyllor var, i mitt minne, belamrat av medicinburkar och piller i alla former. Kvinnan som släppte in oss bekräftade också att Günter hade lidit mycket ont av sitt senaste projekt. Han mådde inte bra. Han hade fått kronisk bronkit och feber. Dessutom var han tvungen att göra en sak. Han kom heller inte tillbaka, så fotografen Ronnie Smith och jag tackade för oss och återvände så småningom till den cypriotiska päronkonjaken.
Strax efter vårt besök på Thebärstrasse släpptes Wallraffs nya bok, Längst därnere. Han hade förvandlat sig till turken Ali och tagit alla de skitjobb som papperslösa invandrare tvingas till. Med ett ruffigt invandrarkvarter i Duisburg som utgångspunkt avslöjade han handeln med gästarbetare i Västtyskland och vilka rent av livsfarliga jobb de skickades in på, med usla löner och utan säkerhet.
Han fick också McDonalds att gå i taket då han bland annat beskrev hur samma trasa som torkade toaletten på snabbmatsrestaurangen direkt efter användes till disk och bord i matsalen.
Längst därnere blev en bok som tog hårt på Wallraff, men som också gav stort eko i världen.

Eftersom jag nästan träffat honom fick jag uppdraget att recensera boken då den kom ut. Självklart ville jag komplettera recensionen med en kort intervju, så jag ringde upp honom, samlade ihop all den tyskakunskap jag kunde förmå och sa, när han svarat och presenterat sig som Günter Wallraff:
- Sprechen Sie englisch?
- Nein.
Mycket mer blev inte sagt i den intervjun, då min tyska först på senare år utökats med betydelsefulla ord som zimmer und bier und so weiter.
Men jag har pratat med honom. Och kanske till och med mött honom i trappan, då jag än idag undrar över vem turken var vi mötte på väg upp till lägenheten.
Flera gånger har olika källor försökt misstänkliggöra Wallraff att vara Stasiagent. Han har alltid lika ihärdigt nekat.

Det är då jag tänker på Karl K, den enkle mjölkbonden som i mitten av 1980-talet ledde ett uppror mot Skånemejerier, från sin gård på Linderödsåsen. Karl K var en udda figur, näst intill av piratenskt snitt, som klev upp på barrikaderna för att ta den här striden och när jag hörde hans tyska brytning blev jag ännu mer nyfiken och ville krypa in bakom slagorden och mjölkkorna. Jag lyckades få ur honom att han en gång hade suttit som en av förbundskansler Willy Brandts rådgivare i stora internationella förhandlingar, men att han övergett den världspolitiska scenen för att bli en liten ilsken mjölkbonde i Skåne.
Jag minns däremot aldrig att jag gjorde någon koppling till DDR-spionen Günther Guillaume, en annan av Brandts män, som försåg Honecker et consortes med information om de västtyska socialdemokraterna.
När jag har skrivit de här raderna går jag in i internets enorma telefonkatalog och söker, och hittar, Karl K. Han inte bara fanns. Han finns fortfarande. Jag ringer honom. Kanske kan jag få svar på om han möjligen också en gång var DDR-spion, men försvann och sadlade om till att bli mjölkbonde på Linderödsåsen

Läs hela inlägget »
Etiketter: västtyskland

Den har ett vackert namn – den svartgumpade sultanspetten. Som om den rymmer så mycket av orientens mystik. Ändå är det en stunds melankoli varje gång jag ser bilden av den här indiska hackspetten i sina granna färger.
Buken är vit, gumpen svart och på huvudet har den en klarröd huva. Ryggen skimrar i guld.

Jag kallar mig inte fågelskådare, är inte särskilt kunnig. Kallar mig inte fågelfotograf heller. Det krävs en del för det om man har signerade böcker av Brutus Östling och Patrik Olofsson hemma i bokhyllan. Ändå tycker jag att det är roligt att fotografera fåglar. Det blir ett sorts samlande.

I Mamallapuram, på Coromandelkusten i Tamil Nadu, hyrde jag chaufför och en gräddvit Hindustan Ambassador och for iväg för en dagsutflykt på smala vägar mellan risfält och byar till Vedantangal Bird Sanctuary, Indiens äldsta fågelreservat. Ett imponerande vattenrike som grundades redan 1936. Man kunde promenera på en vall som anlagts längs sjösidan och hade översikt över ett stort skyddat sjöområde med öar, vass och fåglar, fåglar och åter fåglar. Jag såg och fotograferade ibisar, asiatiska gapnäbbsstorkar, fläcknäbbade pelikaner och en del andra arter härjade i träden vid sidan av stigen, som indisk trädskata och orientsporrgöken.
Det är fantastiska namn. Jag kan oftast inte artbestämma ute i naturen utan fotograferar, med mer eller mindre bra resultat, och försöker identifiera dem hemma på kammaren. Kolla bilder, googla och jämföra. Översätta. Eller slå upp i den alldeles utmärkt fågelboken av Salim Ali som jag mot alla odds hittade i Mamallapuram i en av de minsta bokaffärer jag besökt.
Efter julnattsresan i buss över den indiska deccan, från östkustens Pondicherry till västkustens Ernakulam, nådde vi sedan Kochi, eller Fort Kochin i norra delarna av staten Kerala. Det som kallas Malabarkusten.

Vasco da Gama var i Kochi i norra Kerala redan 1502 och satte upp en handelspost. Han hade landstigit på kusten fyra år tidigare, och hittade alltså det riktiga Väst-Indien. Inte som genuesaren Columbus som seglade fel och fann något annat. Columbus spår har jag korsat på en rad platser tidigare, i Cádiz, på Korsika och i Santo Domingo. Columbus lär ha varit en riktig skitstövel. Hurdan var Vasco da Gama?
Jo, det tar inte så lång tid att få även dennes gloria att hamna snett. Han ljög och dödade och kanonmullrade sig fram över oceanerna. Vid ett tillfälle lär han ha bordat ett handelsfartyg från Mekka, rövat alla varor, låst in 380 man i skeppets nu tomma lastrum och tänt på.

Vasco da Gama dog i Kochi 1524.
488 år senare vandrar jag längs den gamla ringmuren vid havet. Den omgärdar resterna av det brittiska imperiet och holländska kolonialväldet som finns kvar i Kerala. Britter och holländare tog över efter portugiserna.
Längs strandkanten står fiskarna med sina enorma fångsthåvar som de gång på gång sänker i havet och sedan tömmer på den allt magrare fångsten. Vattnet ser skitigt och nedsmutsat ut. Stranden är allemans soptipp. Längre ut från kusten passerar stora fartyg på väg in eller ut till hamnen i Kochi. Det luktar lite avlopp då och då.

När jag spanar inåt, mot de gamla koloniala ruinerna, ser jag den svartgumpade sultanspetten, med sin glänsande guldskimrande ryggtavla och sitt röda huvud, klättra längs en trädstam. Jag knäpper några bilder, då en man, en helt vanlig medelklassindier med en Nikonkamera lik min egen, pekar mot marken vid trädet. Något orange syns där och jag fokuserar med zoomobjektivet. En orangefärgad ödla av någon sort.
Den indiske turisten, jag får senare reda på att han heter Paul och är IT-ingenjör från Mumbai, tar också bilder, men har bara ett normalobjektiv. Jag skruvar av mitt teleobjektiv och ger honom så att han har möjlighet att komma närmre motivet. Han blir glad för gesten och efteråt så pratar vi en stund och byter visitkort.
Paul är tiotalet år yngre än mig och vi blir strax facebookvänner. Vi har ett kort ögonblick av gemenskap där på den gamla stenmuren i Kochi, som de amatörnaturfotografer med likadana Nikonkameror vi är, innan vi tar i hand och fortsätter var och en på sitt håll.

Efter bara någon månad nås jag av beskedet att min nyfunne vän Paul avlidit i en hjärtinfarkt hemma i Mumbai.
Jag vet inte hur hans ödlebilder blev. Mina blev tyvärr ganska suddiga

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien

För tio år sedan satt jag i hennes kök i ett av ABK:s höghus på Näsbychaussén, lyssnade, antecknade och grät, när hon berättade om sitt liv. Genia var vid sin bortgång den äldsta i Sverige som överlevt utrotningslägret Auschwitz.

Hela sitt liv berättade hon om det fasansfulla hon hade varit med om. Hennes historia försvinner inte med henne. Den måste fortsätta att berättas.
Genia var inte judinna, men hon var inte rädd för att ta ställning när nazisterna invaderade hennes hemland Polen.

Här är hennes historia så som hon berättade den för mig:
”Genia var katolik och växte upp i ett litet samhälle utanför Krakow i södra Polen.
Den 15 januari 1940, drygt fyra månader efter att tyskarna invaderat Polen och Hitlers framgångar var som störst, togs den blott 19-åriga Genia av den tyska hemliga polisen, Gestapo. Hon deltog i motståndskampen mot nazisterna och greps tillsammans med en rad andra ungdomar som höll på att tillverka brandbomber.
- Jag glömmer aldrig fängelset i Krakow. Hur stupfulla militärer anklagade oss för att försvara judarna, hur de klämde våra fingrar i dörren o hur mina handleder slogs sönder då jag försökte skydda huvudet från slag av metallrör och tillhyggen.
Genia kavlar upp ärmen och visar de grova och oformliga handlederna som aldrig blivit bra.

Genia och hennes kamrater föstes ihop i godsvagnar och skickades iväg. De visste inte vart men hamnade 6-7 mil utanför Krakow i Oswiecem. Här byggde nazisterna förintelselägren Auschwitz och Birkenau.
De kläddes av nakna, håret klipptes av och de fick grårandiga fängelsekläder. Genias jacka pryddes med en röd vinkel. Hon var politisk fånge.
Allting togs ifrån henne. Till och med namnet. Hon blev 29836 och numret sitter fortfarande som ett makabert minne intatuerat på vänsterarmen.
Hon berättar om vardagen i lägret. Om taggtrådsstängsel med starkström, om hårt arbete under slag och sparkar, om gläfsande hundar och uppställningar tills fångarna segnade ned och dog. De stod i dynga till anklarna.
Middagen på kvällen var soppa med kålrot, men bestod mest av vatten. Fångarna stal mat från varann för att överleva. Varje morgon hade några dött i barackerna.

Hon berättar om Adolf Eichmann, lägerkommendanten, och om läkaren Joseph Mengele som utförde sina ohyggliga experiment på levande människor.
Och hon minns hur hon såg fullpackade godsvagnar med nakna människor köras till krematoriet och hon glömmer aldrig röken och stanken från förintelseanläggningarnas skorstenar.
- Vi visste ju var de var på väg.
De som inte orkade stå på benen under en uppställning på Valborgsmässoafton skickades direkt till gaskamrarna. Minnen som förföljt henne i snart sjuttio år.
- Än i dag kan jag inte se ett majbål utan att minnena från Auschwitz tar överhand, säger hon.
Genia tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap. Efter en tid i Auschwitz förflyttades Genia till ett arbetsläger i Lothringen vid franska gränsen för att arbeta i en ammunitionsfabrik.

Hon berättar om två ryska flickor, Sonja och Natasja, som saboterade produktionen och fördes i väg till en galgbacke för att hängas. Alla arbetarna tvingades ut för att följa avrättningarna.
- De ryska flickorna var så starka. De skrek till oss att vi skulle berätta för omvärlden vad som hände i Hitlers Tyskland. Det gjorde ett starkt intryck på mig, säger Genia.
Den uppmaningen har hon följt. Nu är hon 87 år gammal och kroppen känner av åldern. Men stödd på käpparna och med hjälp av färdtjänst så åker hon ut i skolorna och berättar sin plågsamma historia. Om och om igen.
- Det är kontakten med de fantastiska barnen som gör att jag orkar, säger Genia Johannesson, en vardagshjälte på femte våningen på Näsbychaussén.”
Genia Johannesson avled i mitten av november, 97 år gammal.

Läs hela inlägget »
Etiketter: polen, tyskland, sverige

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har lite tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.
Inte vilken borg som helst visar det sig. Utan borgen som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända thriller. Just den borg som för filmnördar är mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

Jag gick nog med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns man fortfarande med rysningar.

För ett dussin år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till Örnnästet. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936. Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på utförsåkarskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet.
Därför var det så klart en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.
- Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, hunnit stänga för dagen.
Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.
Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen och någon rovfågeluppvisning så berättar han istället att vi ska åka ned till byn Werfen, nedanför borgen, svänga till höger och köra den smala vägen genom skogen, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.
Jaha?
- Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

- Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.
Vi kör dit. Springer i gräset, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till boken i hyllan istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som egentligen är förrädaren. Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns. Och i verkligheten finns den alltså inte ens.
Sound of Music har jag inte sett om än.

Efter de filmturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta, och med en begynnande tendens till irritation, bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en paus.

Jag svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte direkt karuseller och spunnet socker.
Vi vet så klart inte att det pågår Lutherdagar i Wittenberg. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till den väntande färjan i Rostock.
Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver

Läs hela inlägget »
Etiketter: österrike, tyskland

Sådana här texter jag gillar att skriva. Lite skoj, men mycket allvar. Publicerad i Kristianstads Journalen.

Det är i alla fall tre författare med anknytning till Kristianstad som besökt Friedrichsruh och sett järnkanslern Otto von Bismarcks slott Schmetterlinge, några mil öster om Hamburg.

Det är Falstaff Fakir, Fredrik Böök och jag.
Fast frågan är om fakiren överhuvudtaget kom dit. Han är lite svår att ta på allvar, den gode Axel Wallengren, som en tid i sitt korta liv skrev notiser för Kristianstadsbladet.
Axel Wallengren var född i Lund 1865, hade rötterna i närheten av Östra Tommarp vid Simrishamn på fars sida och Trolle-Ljungby och Gualöv på mors.

Under titeln En hvar sin egen gentleman (1894) berättar han under författarpseudonymen Falstaff, fakir bland annat om hur han och Adrians moder ger sig iväg mot Italien, men i Hamburg finner tillfället excellent att sticka emellan med ett besök hos furst Bismarck.

Friedrichsruh ligger vid Aumühle i Sachsenwald, ett skogsparti några futtiga kilometer norr om Elbe.
Per tåg beger de sig dit, träffar först generalstabschefen Helmuth von Moltke (oklart om det är den yngre eller den äldre eller hur han kopplas ihop med päronet), och därpå Bismarck i paradkalsonger med strumpebandsordens stora band och på fötterna ”morgonslöffsor av rött saffian”.

Då Bismarck omedelbart kände igen fakiren bjöd han in dem på frukost och toddy, varefter han underhöll sina gäster på piano och därpå dansade en kvadrilj med Adrians moder.
Så långt den fabulerande satirikern Falstaff Fakir, som avled endast 31 år gammal i tuberkulos i Berlin. Året var 1896 och visst kan Wallengren ha stigit av tåget och tagit en tur i environgerna i Friedrichsruh och fått idén till den lilla lustifikationen. Det är inte alls omöjligt.

Jag är mer tveksam till att han verkligen träffade Bismarck. Boken kom ut 1895 och Bismarck var förvisso alltjämt vid liv, även om han fått foten av kejsaren en handfull år tidigare. Istället ägnade sig den tyske fursten åt att äta och dricka och åldras med viss bitterhet. Äkta fransk champagne lär ha varit hans mentala räddning.
Otto von Bismarck var inte ointressant som person och inte alls den krigsherre som vi kanske föreställer oss av alla pickelhuvebilder Tvärtom manade han ständigt till besinning då mer hetlevrade politiker och framförallt kejsar Wilhelm ville krig och ut och göra upp med knytnävarna.

Stambanan mellan Hamburg och Berlin ligger alldeles vid Friedrichsruh. Idag dundrar snabbtågen förbi. Ett svårbegripligt och burkaktigt utrop hörs plötsligt över de tomma perrongerna när jag är där och strax därpå passerar Berlinexpressen i rasande fart.
Bismarck tyckte det var ett utmärkt ställe att bo på, rent infrastrukturellt. Gästerna kunde snabbt sättas på tåget hem. Visiterna behövde inte dra ut på tiden. Människor hade han inte mycket kärlek för.
Däremot älskade han skogen, träden. Kanske till och med lite för mycket.

Fredrik Böök berättar i sin bok Resa till Friedrichsruh (1930) om en man som så håller av alla sina träd att han idag nog närmast hade betraktats som en rättshaverist. När han dog låg han fortfarande i en förbittrad process med sin överskogvaktare för att denne högg ned, gallrade och föryngrade i trädbeståndet.

Böök:
”Sina lyckligaste timmar, sina enda helt lyckliga timmar tillbringade han bland dessa sina tysta, gröna vänner, vandrande bland nyutsprungna hasselsnår, där trastarna slå, försjunken i anblicken av en friskt spirande granskog, där daggdropparna blixtra i i spindelvävarna.”

På norra sidan av järnvägen ligger stationshuset som idag är museum och drivs av Bismarckstiftelsen. Det är gratis entré och stänger man av blixten får man fotografera bäst man kan.
En bit nedanför detta ligger ännu ett Bismarckmuseum (4 euro) i korsvirke och sedan ligger slottet där bakom sina höga murar. Slottet är privatägt och dit når man inte idag. Det grundades av familjen själv för att ha någonstans att placera alla gåvor fursten fick.

På södra sidan, bara en bit upp i den skira och ljusgröna försommarskogen, ligger ett kapell och Bismarcks mausoleum. För att komma in där krävs en liten pollett som man köper i museet.
Gör man inte det får man smyga bland hasselmöss och koltrastar i bokskogen. Då kommer man bland annat till en skulptur som föreställer två vargar som gett sig på en kronhjort.

Om den skriver Fredrik Böök i sin bok:
”Den gamle jägaren tyckte om att betrakta gruppen och han anknöt till den säkerligen många allvarliga betraktelser.”

Här misstänker jag att Bööken hittar på, eller vet han verkligen vad Bismarck tyckte om den här rätt osmakliga bronsgruppen. Jag gillar den i alla fall inte.
Det går också bra att lösa entré och gå in i en begränsad del av slottsträdgården, med rosenträdgård, rhododendron, fjärilshage och lite annat väl tillrättalagt för besökarna. Det finns ett kafé innanför vändkorset och souvenirshoppen.
Jag har inte riktig koll på hur Fredrik Böök beter sig vid slottet, eller varför han blir insläppt, mer än att furstinnan von Bismarck som tar emot är svenska. Här är den gode Böök väldigt diskret och nämner inga namn.

Schmetterlinge är fortfarande idag i den Bismarckska släktens ägo, och järnkanslerns sonson Otto von Bismarck-Schönhausen gifte sig med svenskan Ann-Marie Tengbom. Deras dotter Gunilla von Bismarck-Schönhausen är kompis med det svenska kungaparet , sedan Tjabo och hon gått på Sigtuna tillsammans. Kungen och Silvia är också gudföräldrar till nästa generation von Bismarck, Francisco.
Skvallerpressen har haft bilder från vilda fester och maskerader på slottet i Friedrichsruh där kungen och Silvia partat loss.

Vem är då Böök?
Den svenska akademiledamoten från Kristianstad, skomakarepågen Fredrik Christofferson Böök, som har en gata uppkallad efter sig på Österäng och väl kanske är en av de mest produktiva författarna och aktade kritikerna vi haft i Kristianstad, med ställning som kulturchef på Svenska Dagbladet, kör till Friedrichsruh i sin stora Cadillac på väg mot Berlin för att övervara det utlysta nyvalet till riksdagen 1930.

Han har skrivit ett antal reseberättelser. Den här resan är bara en i mängden, men det är en resa som nog kan anses bli ödesdiger för Böök, fast det vet han ännu inte om.
Som från ingenstans blir nazistpartiet i valet 1930 det näst största partiet efter socialdemokraterna. Böök lyssnar till Hitler, nickar och delar hans åsikter, även om han tycker att Hitler inte alls lever upp till sitt rykte som folktalare. Då är Joseph Goebbels som inleder mötet betydligt mycket mer vältalig, menar Böök.
Två år senare blir Hitler rikskansler, avvecklar demokratin och inleder statsterrorn. Vi vet hur det gick.
Vurmen för nazismen blir Fredrik Bööks fall. Efter det andra världskriget har han förlorat sin plattform och tas inte längre på allvar.

Otto von Bismarck var den kansler som enade alla de tyska småländerna till ett stort tyskt rike, och lade därmed grunden till det Tyskland vi känner idag. Det var 1871. För detta är han ihågkommen.

Det var också vid Friedrichsruh som Folke Bernadotte samlade de vita bussarna i krigets slutskede och körde utarmade lägerfångar till ett nytt liv i Sverige.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

När nu folkparken Sommarlust i Kristianstad jämnats med marken kan det vara läge att publicera texten om just Sommarlust som utgör bokstaven S i boken Brokiga blad ur Kristianstads historia. Boken går att köpa via mig eller konstnären Börje Berglund.
Håll till godo!



Arbetarekommunen i Kristianstad var 1890 först i landet med Folkets Hus, men när det gällde Folkets Park hann de privata intressena kuppartat före och först 1943 tog arbetarrörelsen över Sommarlust och förvandlade den till en ”riktig” Folkets Park.

Då hade Sommarlust hunnit hysa Kristianstadsutställningen 1939 några soliga sommarveckor innan världskriget bröt ut. Industri- och hantverksmässa. En restaurang för 1200 ätande servades av 250 personer. Öl tappades upp ur ett 2,5 meter stort fat och Finlandsbryggeriet hade skänkt tunnor till bord och stolar. 400.000 besökare kom, drack och joddlade till Hakon Swärds musik.

Sommarlust var genom åren ändhållplats för förstamajtågen med flaggor, blåsmusik och politiker i talarstolen. Legendariske folkparkschefen Folke Isaksson tror till och med att Olof Palme, i konkurrens med ett imponerande artistuppbåd, stod för parkens publikrekord, som inte ens Mike Landon, ”Little Joe” Cartwright, kunde skjuta i sank.

Här har Sveriges schlagerdrottning, Ann-Louise Hanson, vuxit upp. På scenen har de varit allihop: Paul Anka, John Mayall, The Who, Manfred Mann, Josephine Baker, Miriam Makeba, Eartha Kitt, Bill Haley, Wanda Jackson, Jayne Mansfield… Lill-Babs, Hasseåtage, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Björn Skifs, Snoddas Nordgren… och många till. Hit kom Pekingoperan och på Måndagskul med Sigvard Wallenberg kunde det komma 2-3 000 personer en måndagskväll. Inte bara den där gången då en två meter lång rysk strippa intog scenen.

När unge reportern, senare tennisoraklet, Björn Hellberg för Kristianstadsbladet skulle intervjua sexbomben Jayne Mansfield backstage efter uppträdandet på Sommarlust fick han tunghäfta. Det lär vara enda gången.

Sällskapsdansen, det som populärt kallas kasedans, har varit ett signum för Sommarlust genom alla åren. Folke Isaksson blev odödlig den där kvällen då Lasse Stefans skulle spela upp till dans och s:en tog slut till ljustavlan vid entrén. Han satte ett z:a på slutet och gav hela Sverige Lasse Stefanz, med det z:a som blev stilbildande i dansbandsvärlden.

1906 öppnade Åhus Folkets Park. En sommarpark som samlade stora skaror med sina popkonserter, från Orup till Chuck Berry. Åhusparken var också en nöjespark med tombolor och karuseller och en världsberömd berg- och dalbana. Det sägs att de som åkte i berg- och dalbanan hade så roligt och skrek så högt att grannarna upplevde det som en sanitär olägenhet.

Parkföreståndare Gotthard Lindeman (i tolkning av Hasse Alfredson) från Åhus kallades in av Tage Danielson för att stå till svars för detta i en klassisk Lindemansketch.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En dedikation av Jean Bolinder kunde bli rena mästerverket.

För några dagar sedan avled författaren och konstnären Jean Bolinder. Till hans minne publicerar jag en intervju jag gjorde med honom för ett antal år sedan. Texten publicerad i DAST Magazin.

Han har fått Deckarakademins pris för bästa svenska deckare två gånger, och nominerats ytterligare fyra gånger. Själv fnyser han åt Akademin, mumlar någonting om kotterier, och säger:
- Jag är inte ens särskilt bra på att skriva deckare!

Vi som har läst Jean Bolinder håller naturligtvis inte med. I hans kriminalromaner finns ett djup och en psykologisk nerv som om den inte är unik så är den i alla fall, för att använda ett språk som ligger honom nära, förbannat ovanlig, i den svenska deckarvärlden.

När vi träffas, på ett i deckarkretsar ökänt kafe i Vinslöv i Skåne, ser han så pigg och fräsch ut att det känns alldeles osannolikt att det bara är två månader sedan han fick en propp i hjärnan.
- Röntgenplåtarna förvånar en del. Dom visar nämligen att jag har en hjärna!
Jean Bolinder har nära till skratt.

Han har blivit 67 år, är sedan länge bosatt i skånska Bjärred, och tycker det är dags för memoarerna. Så i höst ligger "I skuggan av en mekanisk verkstad" på bokhandelsdiskarna. En kontroversiell bok, säger han själv, och en uppgörelse med många.

Jag slår i morfars konversationslexikon från 1923 och hittar:
"Bolinder, Jean B., f. 1813, d.1899, industriman, grundade tillsammans med sin broder, Carl Gerhard B., f.1818, d.1892, Bolinders Mekaniska Verkstad på Kungsholmen i Stockholm…."
Carl Gerhard Bolinder var farfars far. Farfar hette Erik August och blev målad av Zorn, sånt säger allt.
Bolinders Mekaniska Verkstad tillverkade det mesta, från ångmaskiner till kaminer och köttkvarnar, och förvandlades senare till Bolinder-Munktell, ni minns säkert dom gröna traktorerna, ännu längre fram färgades traktorerna blå, nu med namnet Volvo BM.

- Jag växte upp som en totalt misslyckad, men gräsligt rik, godsägarson i södra Östergötland, på Laggarps gods, berättar han, och illustrerar sitt misslyckande med några snabba jaktscener där unge Jean lyckades undvika att träffa både harar och älgar under seanserna med sin jaktkamrat, familjens privatchaufför. Då han däremot var nära att träffa just chauffören, ställdes jaktlektionerna på obestämd tid in.

När pappa hade skjutit sej, var Jean 21 år och visste att råg och havre skulle han aldrig lära sej att skilja på. Istället bestämde han sej för att ägna dom närmaste fem åren av sitt liv åt att sätta sprätt på miljonerna han hade ärvt.
- Jag ville bli fri från pengarna, säger han.

Han lyckades.
- Ja, det gick faktiskt på fyra och ett halvt år, säger han, fullkomligt allvarlig. Och tillägger att det var det bästa han gjort.
Och receptet?
Ett vanligt, beprövat, ynglingabeteende med rejält vida svängar.
Alltså kvinnor, vin och sprit i massor, och som grädde på moset, snabba sportbilar. Inte en, inte två, utan en hel jäkla karavan! Jean Bolinder tillbringade till exempel en del av ungdomen i en Jaguar E-type. Det ni!
En oförvägen och företagsam yngling med målsättningen att snabbt bli av med pengar. Nu fick han göra något han var riktigt bra på. Fast…

- En sportbil exploderade i 160 och förvandlades till skrot. Men samma eftermiddag köpte jag en ny.
Han måste ha väckt en hel del uppseende i Uppsala dit han nu förlagt sitt liv. En gång steg han till exempel naken in på dansrestaurangen Flustret, svepte in sej i en bordduk, och torkade av sej efter ett uppfriskande nakenbad i Svandammen utanför.

- Det var mycket sprit, mycket sprit, minns han med eftertryck.
Dock icke blott. Han läste något meningslöst och ägnade istället sin tid åt film och teater. Fick dessutom beröm för sina insatser som nationens teaterföreståndare, även om det funnits en föregångare vars rykte han inte nådde upp till. En annan östgöte, en typ som hette Tage Danielsson.
Slutklämmen på släktens miljoner blev en fjorton dagars lång, och makalös, filmfest med kopiösa mängder sprit. Han åkte in till stan i den sista sportbilen.
Orakad och otvättad efter sin två veckors fest, låt oss inte tänka på andedräkten, får han, på väg mot frälsningen i form av en flaska Vichyvatten, syn på världens vackraste kvinna, då han stiger in på Fågelsången. Jag misstänker att han åtminstone harklade sej innan han steg fram till henne och konstaterade att "vi ska gifta oss".
Hon hette Marianne och var en ordentlig flicka. Så det tog ytterligare två veckor innan hon tackade ja till frieriet!

Nu har dom varit gifta i mer än fyrtio år.
Det var också Marianne, eller Ajan, som fick Jean att samla ihop sej i studierna och förse sej med en fil.mag.
- Med usla betyg, lägger han snabbt till.

Men det räckte för att han skulle få ett lärarjobb i Båstad. Konfronterad med elevernas dåliga behandling av svenska språket satte han sej ned och skrev en deckare, inspirerad av sin favoritförfattare Faulkner. Boken hette "Skulle jag sörja då…" och blev inledningen på en serie deckare, det blev tio stycken, med paret Jöran och Marianne Bundin i huvudrollerna. Jöran Bundin var en ovanligt misslyckad person, och han anses vara en av deckarlitteraturens första verkliga anti-hjältar. Boken kom ut 1967 på ett litet förlag som hette Tomas Förlag i Strängnäs. Det blev årets bästa deckaredebut, översvallande recensioner av Bang, PG Petersson i Vecko-Journalen och intåg i Svenska Deckarakademin.

Den misslyckade Jöran var en spegling av Jean själv. Och i bok efter bok har han fortsatt att bearbeta och göra upp med sina egna psykologiska problem, ett djupt självförakt, separationsångest och skuldkänslor.
Genom att använda jag-formen och låta jaget vara mördaren skapar Bolinder en nerv och en psykologisk närhet till det som sker. Och jag blir inte förvånad när han säger:

- I nästan sextio år har jag trampat kring på jorden och trott att jag tagit livet av någon på riktigt, säger han.

Han berättar hur han ofta tvingade sej själv att omedelbart ringa upp någon som han nyss besökt, bara för att förvissa sej om att han inte dödat denne. Psykologer och terapeuter har inte kunnat hitta grunden till dom här tvångs-föreställningarna.
I fjol kom lösningen!

- Jag fick kontakt med min gamla barnsköterska, Moa. Och hon berättade hur oerhört ledsen jag hade blivit då hon slutat sin anställning hos familjen Bolinder. Moa hade blivit min ställföreträdande mamma, och jag trodde i all min barnslighet att det var jag som hade skrämt bort henne, säger han.

Han fortsätter:
- Samma natt fick jag en enorm hjärtklappning och trodde att jag skulle dö i en infarkt. Men det var chocken över att plötsligt få förklaringen till mina 60-åriga problem.
Nu är dom historia.

Genom åren har deckarna avlöst varann.
Jean Bolinder har fortsatt göra upp med sej själv och sitt liv i en rad underhållande, ofta vansinnigt spännande, deckare. Barndomen från Östergötland, med bland annat pappans självmord, finns med i "Bröd över mycket tvivelaktigt vatten" som kom 1998.
För tretton år sedan, 1990, kom "Dödisgropen" - som utsetts av svenska folket till "vår favoritdeckare".

- Jag satt och målade på Nordkoster när färjan kom in till Vettnet och folk gick iland. Tänk om en av alla dessa som kommer här i verkligheten är död, tänkte jag, och det blev upptakten till boken, berättar han.
Också i den här boken spårar man "mördaren Bolinder" i bokens jag, Per Monson, konstnären, tillika mördaren, som sitter och målar på den "Västra Tvillingön", strax invid Kosteröarna.

"Dödisgropen" fick det trögt i portgången. Först efter fem refuseringar blev det napp hos Carlssons förlag. Då gjorde Bibliotekstjänst fullkomligt mos av boken i sin recension.
- Den spöklika stämningen saknades, skrev dom, dundrar Jean Bolinder och tillägger:
- Jag vet en jävla massa mer som saknades!

Publiken tog boken till sitt hjärta, liksom dom gjort så många gånger förr. Bolinder är en mycket folkkär deckarförfattare, intygar också Inga och Christina på Vinslövs bibliotek. Även om han inte är lika älskad, lika mycket, bland kritikerna. Där finns det å andra sidan ett ömsesidigt misstroende.
- I memoarerna ska jag säga vad jag tycker! För en gångs skull, slår han fast. Man kan känna vinddraget från kommande rallarsvingar och råsopar i memoarerna som ges ut i höst.

Just nu pillar han på en mycket originell och, enligt egen utsago, konstig ide, ett historiskt drama från 30-talet, och nu ska han skriva sakta, säger han, deckarförfattaren, som dessutom påstår att teater är hans liv och det enda han är bra på, det är att vara lärare!

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
Jag drog täcket över mig i sängen på nyrenoverade Hotel Savery i Des Moines och summerade dagen.

Jag hade besökt Radio WHO där Ronnie "Dutch" Reagan inlett sin karriär som sportreferent, jag hade stannat till och köpt en t-shirt med texten Anderson for President, som stöd till, eller mest kuriosa, den numera bortglömde svenskättlingen John Anderson som förgäves försökte nå maktens yttersta viste, klämd mellan kapitalet, Carter och Reagan.
Slutligen hade jag fikat hos farfars kusin Evelyn som tillsammans med sin väninna var i färd med att bila ned till vinterboendet i Sun City, Arizona. Av Evelyn fick jag små fotografier på Abbekåsafiskaren Lars Persson och hans hustru Kjersti. Det var farfars farfar och farfars farmor. Farfar Fridolv hade aldrig sett sin farfar på bild, visade det sig senare.

Jag släckte lampan, puffade till kudden och tände lampan igen. Vad var det där för en röd prick i taket? Sedan jag fumlat på mig glasögonen såg jag att det var någon sorts brandlarm. Gott så, tänkte jag, släckte och slocknade.
Mitt i natten vaknade jag av sirener. Eftersom de tystnade då de var som allra starkast, sträckte jag mig från sängen bort till fönstret, drog undan gardinen och noterade att en liten brandsoldat drog en stor, tung slang - rakt in i entrén till mitt hotell.

Eftersom det inte hördes andra ljud så tänkte jag bara att när jag nu ändå var vaken kunde jag ju gå ned på gatan och ta lite dramatiska bilder. Klädde mig utan brådska, tog min kamera, pass och pengar och öppnade dörren till hotellkorridoren på sjätte våningen.
DÅ LJÖD LARMET - samtidigt som röken vällde in i rummet. Det var allvar. Det brann ta mig fan i hotellet. Jag hade fem-sex meter till nödutgången, slet upp dörren och kom ut på brandtrappan. Det var olycksbådande tyst och lugnt överallt. Brandtrappan låg i en gränd mellan höga tegelhus. Strax vaknade resten av hotellet och kom tjoande ut på brandtrappan. Vi tog oss ned, omgrupperade i ett närliggande hotell och fick sedan taxi till Howard Johnson's Motor Lodge för att sova ut. Dagen efter kunde jag hämta mina grejor.

80-åriga kusin Evelyn drog till Arizona och jag steg på Greyhounden mot Springfield, Illinois. En tid senare städade Carter ur jordnötsskalen i ovala rummet och skådespelaren Reagan kuggade världen högerut.
Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter