2020 > 07

Reportaget om Färöarna har publicerats i finländska Hufvudstadsbladet.

Färöarna är ett unikt stycke Skandinavien och en nyvaknad turistdestination som snabbt ökar i popularitet.

Sagor och sägner, en bedårande och hänförande natur med ett exempellöst sjöfågelliv, annorlunda matupplevelser och möten med vänliga färingar är vad du kan vänta dig om du åker till Färöarna.

Turisterna är välkomna till öarna i det vilda Nordatlanten, men samtidigt är alla ense om att det inte får bli för mycket turism.

- Det får absolut inte bli som på Island. De klarar inte vår känsliga natur av, säger Georg Petersen, som är redaktör på den isländska radion och TV:n, Kringvarp Föroya.
Trots att landskapet är exotiskt och annorlunda och det kan kännas långt borta är det som svensktalande enkelt att turista på Färöarna. Alla förstår dig om du pratar svenska och de flesta pratar en form av skandinaviska som är lätt att förstå, om de inte rentav pratar svenska.

- Ja, jag har bott fem år i Skåne, säger den unga tjejen på bensinstationen då jag berömmer hennes svenska.

Färöarna har blivit populära inte bara bland turister. Trenden hos unga färingar är numera att de flyttar hem efter utbildningen.

- Vår infrastruktur har blivit så mycket bättre de senaste åren. Det är lättare att leva här. Det har hänt massor sedan jag for till Sverige och utbildade mig, säger Georg Petersen, som själv växte upp i ett land utan TV.
I dag har Färöarna, trots att öarna ligger spridda över ett stort område, nästan hundraprocentig mobiltäckning. Likaledes fungerar internet mer eller mindre överallt.

Det är också betydligt enklare att ta sig mellan öar och byar, då ett antal tunnlar har grävts. Fler är på gång. Tunnlarna finansieras med lån och därefter avgifter för de som utnyttjar dem.

- De första tunnlarna är redan betalda, säger Georg Petersen.

När du landar på flygplatsen på ön Vágar och ska ta dig till huvudstaden Tórshavn på Streymoy slipper du sedan 2002 bilfärja mellan öarna. Du brakar ned i den 4,9 kilometer långa tunneln och är uppe igen fem-sex minuter senare. Ännu längre är tunneln mellan Eysturoy och Bordoy. Den är 6,3 kilometer lång, och spar mycket tid för invånarna i Klaksvik i norr, Färöarnas näst största stad. Än snabbare ska det gå när Runavik och Tórshavn binds samman med den tunnel som nyligen påbörjats.

Att det växande tunnelsystemet har stor betydelse bekräftar Simon som vi träffar på Kalsoy.
Kalsoy är en långsmal ö i norr med fyra byar med omkring 25 invånare var och en. Hit tar man sig med färjan m/s Sam från Klaksvik. Sedan kan man köra genom tunnlarna till de olika byarna. 1979 byggdes den första tunneln, 1985 den sista, och nu är alla byarna sammanlänkade med bilväg. Förr krävdes färja, eller en besvärlig promenad över bergen, för att nå grannbyn.

I Mikladalur på Kalsoy sattes 2014 statyn av sälkvinnan upp och en gammal sägen fick nytt liv. Nu kommer turisterna för att ta selfiesar med sälkvinnan och i den gamla hamnen byggs ett kafé med övernattningsmöjlighet. Ännu finns inget kafé, men Simon och hans mamma bjuder in till en kaffestund i köket, och berättar om hur livet har förändrats på Kalsoy.

Det är i första hand naturen som lockar till Färöarna. Möjligheter till vandringar finns över hela ögruppen, väl utmärkta och med förhoppningar om att besökarna också ska respektera dessa.
Vi hör talas om en bonde i den lilla byn Saksun, längst i norr på Streymoy, som inte gillar turister. Han lär ha både hotat med bössan och ropat Fuck off åt de som kommit för nära.

Ön Mykines når man med båten m/s Jósup från Sörvágur. Här finns ett litet väglöst samhälle, men framförallt finns det en hisnande vandringstur ut till Mykineshólmur med fyr och ett fantastiskt fågelliv.

Strandskatan må vara Färöarnas officiella fågel, men det är i första hand de gulliga lunnefåglarna med sina färggranna näbbar som turisterna flockas kring. En bit ut mot fyren på Mykineshólmur traskar man praktiskt taget runt bland deras bosättningar. Lunnefågeln bygger sina bon i hålor i grässlänter och flyger ständigt in och ut, eller står vaksamma utanför hålan och följer naturmullarnas rörelser uppmärksamt. Oftast så nära som 2-3 meter bort.

Det finns många lunnefåglar på Mykineshólmur och andra öar långt ut, men beståndet har minskat kraftigt och de färingar som fortfarande vill äta lunnefågel köper numera hem från Island, där jakt ännu är tillåten.
Andra fåglar på klipporna vid randen till Nordatlanten är stormfågel, sillgrissla och havssula, men också storlabb och kustlabb stryker förbi.

Huvudstaden Tórshavn består av en hamn, några trånga kvarter i gamla stan och en rad pågående nybyggen av bostäder och kommersiella lokaler runt om längs ringvägen. Det finns modernt köpcentrum, stadion och simbadhus nära centrum.
I hamnen finns en rad krogar som erbjuder så väl internationell meny som färöiska specialiteter.

Att Färöarna är ett lokalsamhälle av rang bevisas av uppståndelsen på torget vid Rådhuset då Astas kiosk nyinvigdes av borgmästaren i Tórshavn, Annika Olsen, en dag i maj.
88-åriga Asta hade drivit kiosken i mer än 60 år och tyckte i oktober i fjol att hon blivit för gammal. Nu hade kiosken rustats upp. Radio och TV fanns på plats och intervjuade Asta som var hedersgäst. Dagen efter fanns händelsen på mittuppslaget i Dimmalaetting, en rikstäckande dagstidning.

Dimmalaetting betyder gryning. Vädret på Färöarna är växlande och återkommande. Från den ena stunden till den andra kan man få uppleva såväl sol som regn, tjock dimma och klar sikt. Många av de grönmarkerade turistvägarna på öarna går på hög höjd och är ofta höljda i dimma.

Konstmuseet Listasavn har en permanent utställning av färöisk konst och ständigt nya tillfälliga utställningar. På Tjódsavnid, natur- och kulturhistoriska museet, kan man lära sig mer om hur Färöarna har utvecklats, såväl rent geologiskt som kulturellt.
Här finns mynt från vikingatiden, och en märklig gnistrande silverring, som hittats i samband med utgrävningar i Velbastadur. Två gånger har öarna koloniserats. Första gången var kring år 650 då irländska munkar for till öarna och etablerade sig. Tvåhundra år senare var det vikingarna som kom förbi på sina resor mot Island, Grönland och Nordamerika, varav några slog sig ned.

Under andra världskriget ockuperade Storbritannien Färöarna för att få en bas i Nordatlanten. Det fick flera positiva följder för öborna. Britterna anlade flygfältet på Vágar och de såg till att Färöarna skaffade sig en egen flagga. De införde dessutom vänstertrafik på ön Vágar. Flyget och flaggan finns kvar, men idag är det högertrafik överallt.
Färöarna tillhör Danmark, men står utanför EU, och har vidsträckt självstyre med det egna parlament Lagtinget i centrum. Danskarna sköter försvar och utrikespolitik och drottning Margrethe hänger inom glas och ram på många ställen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: färöarna, danmark

Reportaget publicerades hösten 2019 i en rad tidningar.

När Donald Trump vill köpa Grönland och danskarna kontrar med att Nordamerika egentligen tillhör dem vaknar intresset för vikingarnas upptäckt av Amerika igen.

Den som kan allra mest om vikingarnas Vinland heter Birgitta Wallace och kommer från Vingåker.

Jag har träffat henne i hemmet i Halifax och besökt Leif Erikssons by på Newfoundlands karga och vindpinade nordvästspets.
Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.

- Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.

L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.

Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.

Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.

Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.

När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.

- Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.

George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.

Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.

- Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.

När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.

- Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.

Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.

- Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.

Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.

- Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.

- Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.

En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.

- Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.

Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.

I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.

- Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.

- Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.

Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.

- För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.

- Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.

Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?

Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.

- Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.

Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.

- Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.

När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.

- Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.

- När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Den här texten publicerades i Kvällsposten i bilagan inför den svenska seriestarten 2018.

På en dammande torr och rödbrun grusplan i utkanten av tvåmiljonersstaden Kumasi, i centrala Ghana, spelas fotboll. Det är högt tempo med snabba passningar, finter och allvarsamma miner hos ungdomarna som spelar.

Drygt 700 mil från Helsingborg bär ett av lagen röda tröjor med HIF:s emblem över bröstet.

För Kariem, Muntari och Afram, och alla de andra, är det ännu mest en lek, men de är samtidigt mycket väl medvetna om att fotbollen kan bli en möjlighet för dem – deras biljett ut ur Afrikas fattigdom. Så som det blev för Mohammed Abubakari.

Hans namn är känt i det fotbollstokiga Ghana. Han har gjort en handfull landskamper och de flesta som är intresserade vet att han spelar i Sverige.

I dag tillhör 32-årige Mohammed Abubakari Helsingborgs IF i superettan, och en del av pengarna han tjänar som proffs slussar han vidare till den här fotbollsklubben Mahif Academy i hemstaden Kumasi, Ghanas näst största stad. Just till det lag där han själv som sjuåring inledde sin karriär.

På den tiden hette klubben Top Rankers. I dag heter den Mahif Academy, en förkortning av Mohammed Abubakari Helsingborgs IF. När Top Rankers hotades av nedläggning gick Abubakari in med pengar. Samtidigt såg han till att den fick nytt namn för att visa solidaritet med och hjärta för sin nya förening i Sverige.

- Jag kunde inte bara se klubben försvinna. Den är viktig för så många ungdomar. Jag ville ge något tillbaka. Det här blev mitt sätt, säger han.

I hans frånvaro är det systern Zainab Abubakari som leder det praktiska arbetet med klubben, med god hjälp av deras bror, Bryan. Mohammed själv får ständiga uppdateringar om hur allting fungerar, och bidrar med kunskap och pengar.

Som tonåring hamnade Mohammed Abubakari i det nederländska storlaget Feyenoords akademi i Ghana. Sedan följde en proffskarriär i Europa. Nederländerna, Grekland och Sverige. Han har spelat i Åtvidabergs FF och BK Häcken innan han inför den här säsongen värvades till storsatsande Helsingborgs IF.

- Vi är Sveriges bästa lag, utbrast han sedan landslagskaptenen Andreas Granqvist värvats och lokalkonkurrenten Landskrona Bois besegrats med 2-0.

Ett fyrtiotal unga killar är anslutna till akademin i Ghana. De är uppdelade på tre lag. Ett för tolv-, ett för femton- och ett för sjuttonåringar. De kommer från olika håll i landet och när de är i Kumasi och tränar, eller spelar match, övernattar de i ett hus som Mohammed Abubakari och familjen äger.

Han berättar att ett par av killarna är så bra att de har slussats vidare till klubbar högre upp i seriesystemet i Ghana. En av dem spelar nu för ett lag i högstaligan, Liberty Professionals, i huvudstaden Accra.

- Det är naturligtvis viktigt att vi kan få några spelare som är så bra att vi kan sälja dem vidare till större klubbar och få in pengar till akademin, säger han.

Även om målsättningen är att producera spelare som kan bli så bra att de värvas till europeiska ligor är inte detta det huvudsakliga ändamålet med klubben.

- Nej, det viktigaste är att vi kan ge grabbarna möjligheter till skola och utbildning. Det är det allra viktigaste för att ta sig ur fattigdomen, säger han.

Mohammed Abubakaris engagemang i klubben är förhållandevis nytt. Men han skissar på planer för framtiden. En av tankarna är att kunna anställa en lärare som tar hand om spelarna efter träning. Han poängterar gång på gång vikten av utbildning, av skola.

Huset som han äger utanför Kumasi vill han bygga om så att det kan bli ett internat för de unga grabbarna.

Utrymmen finns och sakta men säkert möbleras huset. I ett rum har nyligen stora soffgrupper placerats. Några av de stora sofforna kommer från Sverige. Det är ett samlingsrum där pojkarna kan umgås mellan matcher och träningar, prata, spela tv-spel eller titta på tv. Sängar är inte på plats än, men Bryan Abubakari berättar att de hyr in madrasser varje gång som spelarna övernattar där.

Än så länge är allting i sin linda. Planen där Mahif Academy tränar är en kommunal grusplan som klubben kan använda utan kostnad. Träning på gräs är ännu bara en dröm. En del av spelarna har riktiga fotbollsskor, några har en vänstersko av ett märke och en högersko av ett annat. Hos andra har ovanlädret spruckit.

- Det här är grabbar som inte skulle ha fått någon chans om inte laget fanns, säger Zainab Abubakari.

När den afrikanska kvällen kommer - himlen mörknar och ett tropiskt oväder är på väg in över Kumasi - avslutar tränaren Moussa Mohammed kvällens övningar. Några av de yngsta fortsätter att kicka boll trots att vinden tar i och blixtar flammar vid horisonten.

Innan regnet vräker ned och förvandlar planen till en sjö har spelarna samlats kring tränaren, som ger dem råd och kommenterar deras insats för dagen. De lyssnar. Alla har de spelat fotboll sedan barnsben. Glädjen över att de fått möjlighet att spela för klubben lyser om dem.

Mohammed Abubakari är deras skyddshelgon, men också deras idol. Även om de spelar i röda HIF-tröjor ligger deras ambitioner en bra bit över superettan.

- Jag skulle vilja spela i Real Madrid, säger 17-årige Muntari Tahiri, medan Kariem Salam säger Bayern München och Afram Emmanuel Chelsea.

Det är drömmar i kombination med hårt arbete som man bygger framtiden på. Och, som Mohammed Abubakari ständigt påpekar, utbildning.

Han lägger inte sin proffslön på snabba och dyra bilar, som så många andra unga fotbollsspelare. Han vill ge tillbaka till sitt land och sitt folk, och han vet var behoven finns. Förutom att han startat en fotbollsakademi så bidrar han med pengar till ett hem för föräldralösa barn i Mampong, några mil nordost om Kumasi.

- Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något och det jag kan, det vill jag göra, säger han.

Mampong Babies’ Home tar hand om barn som förlorat sin mamma under, eller alldeles efter, förlossningen. Barnen är ofta väldigt svaga. De stannar på hemmet under några år tills de kan slussas tillbaka till familjen som ofta lever under svåra förhållanden.

- Vi är mycket tacksamma för den hjälp vi får av organisationer och enskilda bidragsgivare, säger Hanna Ennin, som leder verksamheten vid barnhemmet.

Mohammed Abubakari är noga med att poängtera att det allra viktigaste just nu, det är ändå att ta HIF tillbaka till allsvenskan. Det är det som är hans jobb och hans åtaganden i Ghana hänger på hur bra han sköter sig i Sverige.

Någon dag efter att han utnämnt HIF till Sveriges bästa fotbollslag förlorade man i Svenska Cupen mot Eskilsminne. Dock deltog Mohammed Abubakari inte själv i den matchen.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

Du kanske skrattar åt den grovhuggna stereotypen av neandertalmänniskan, men då ska du veta att mellan en och fyra procent av dig själv är just gener från neandertalarna.

På sätt och vis är det alltså ren släktforskning att resa till Neandertalmuseet en bit utanför Düsseldorf i Tyskland. Intressant inte minst sedan Svamte Pääbo konstaterat att individer med neandertalsgener tydligen får en tuffare kamp mot covid-19.

Alldeles utanför den lilla byn Mettmann, i de gröna dalarna mellan Düsseldorf och Wuppertal i Nordrhein-Westfalen, kan man se utställningen och följa människans utveckling eller stanna till en meditativ stund på platsen där den första neandertalaren identifierades. Den som gav Darwin en rejäl skjuts med sin evolutionsteori och i grunden förändrade synen på oss själva..

Det var 1856. Några arbetare i kalkstensbrottet i dalen vid floden Düssel stötte i Feldhofergrottan alldeles intill på skelettdelar. Mannen som drev brottet kände en lärare som var intresserad av naturvetenskap, så han skickade över benen till denne, Johan Carl Fuhlrott.

Neanderthal, eller Neanderdalen, var en gång en idyllisk och lummigt grön, ganska smal, ravin med grottor, håligheter och vattenfall som gröpte sin väg i kalkstensberget.

I dag är kalkstensbrottet och grottorna borta. Brytningen av kalksten stannade inte av för att skelettet hittats. Platsen skövlades. Ravinen blev en bred dal. Efter nya utgrävningar 1997 och 2000 förvandlades området till en park.

Några rödvita pinnar markerar platsen där fyndet gjordes och det är svårt att föreställa sig hur annorlunda det har sett ut.

Museet öppnade 1996 och ligger 400 meter från den ursprungliga fyndplatsen. Museiutställningen berättar inte bara om utgrävningen i kalkbrottet utan ger oss en överblick över mänsklighetens historia, där det numera pratas om inte en eller två människoarter, utan om en hel rad olika arter som utvecklats över jordklotet, oberoende av varandra.

Självklart är det ändå ett fokus på just denne neandertalare på museet.

När Johan Carl Fuhlrott fick hand om skelettdelarna som hittades i Neanderdalen insåg han omedelbart att det var något alldeles speciellt han hade i sin hand. Detta var tre år innan Darwin gav ut sin revolutionerande teori om arternas uppkomst.

Fuhlrott konstaterade att det var ett fynd av en människa som levde så långt tillbaka som under istiden, men fick inte något erkännande för sin upptäckt under sin levnad. Han dog 1877 då teorin om en annan människoart än vår egen Homo Sapiens i högsta grad fortfarande var omdiskuterad.

Neanderdalen namngavs i början av 1800-talet efter den tyske predikanten och psalmförfattaren Joachim Neander, som inspirerades till sina högtravande psalmer under långa promenader i dalen under 1600-talet. Efternamnet Neander betyder ny man, liksom Neuman som hans släkt tidigare hette. Att hitta en ny människoart, Homo Neanderthalensis, i en dal med det namnet är mest en tankeväckande tillfällighet.

Neandertalmänniskan skilde sig från oss moderna människor genom en grövre benstomme, en skalle med valkar över ögonen och ett käkparti med utskjutande haka. Hjärnan var till och med något större än den vi har.

Det är också tydligt att neandertalaren var en betydligt starkare människa med mer muskler än vi har idag.

Besökaren möter en rad skickligt utförda figurer. Det är de holländska tvillingbröderna Alfons och Adrie Kennis som är deras föräldrar. De är både konstnärer och konservatorer och har ben för ben byggt upp de olika stenåldersfigurerna för att få dem så porträttlika som möjligt.

Själva museibyggnaden är planerad så att man cirklar sig uppåt med en central trappa i mitten av byggnaden. Vid ett räcke står en typ i grå kostym med skjortan uppknäppt i halsen, och spanar över trappan, ledigt lutande sig mot räcket.

Det är herr 4 procent. När man först ser honom blir man osäker på om det är en verklig person. De holländska bröderna har gjort honom så här för att visa att fyra procent av våra gener är direkta arv från neandertalarna.

Svenske forskaren Svante Pääbo på Max Planckinstitutet i Leipzig var den förste att fastställa DNA för neandertalarna och kunde konstatera att vi homo sapiens faktiskt är släkt med dem. Ett släktskap som bland annat inneburit att vi fått bättre motståndskraft mot vissa sjukdomar. I fallet med covid-19 verkar det alltså vara tvärtom.

Herr 4 procent är ett mycket populärt mål för selfiefotograferna.

För 30 000 år sedan dog neandertalarna ut, efter att ha funnits utbredda över Sydeuropa och västra Asien. Neandertalarna blev sannolikt de första bekräftade offren för klimatförändringar i samband med omväxlande smällkalla istider i Nordeuropa och ökenutbredning kring Medelhavet.

I montrar och på planscher berättas vidare om vardagslivet för urtidsmänniskorna, om jakten och samlandet och tillverkningen av de första vapnen och verktygen. Man kan själv prova på att borra hål i en bräda på äkta stenåldersvis.

Förutom den permanenta utställningen har museet plats för olika vandringsutställningar. Under sommaren 2019 kan man lära sig mer om dinosaurierna här.

Neandertalmuseet har ungefär 170 000 årliga besökare, en kaféavdelning och en stor souvenirshop där du kan köpa allt från en flaska Neandertalöl till ett gosedjur eller böcker om människans utveckling.

Det är en informativ och välgjord utställning i en behaglig, luftig och tillgänglig miljö. Det enda minus som finns är bristen på p-platser i direkt anslutning till museet. En ny parkeringsplats, och en lekplats för barn, håller på att byggas på andra sidan floden Düssel och en bro ska binda samman dem med museet. Det hela ska stå klart i juni 2020.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter