2020 > 06

Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Kroatien har blivit svenskarnas nya svarta som semesterparadis. Till och med från Kristianstads Airport slussas numera sol- och badsugna till den adriatiska kustens förförande klara turkos badvatten och muromgärdade medeltida kulturstäder och pittoreska byar.
Solen lyser hela vägen från Split och upp mot den smala slovenska kustremsan i norr. Vägen ligger utspritsad längs sluttningarna i gränslandet mellan berg och hav. Som ilskna getingar far de italienska knuttarna förbi på de korta raksträckorna mellan hårnålskurvorna, ibland genar de också genom böjen. Nervikta i näst intill liggande ställning med knäskålar som slickar asfalten.
I de små byarna stannar man gärna till och äter något av havets delikatesser. Kolgrillade sardiner, kanske? På en tämligen oansenlig restaurang äter vi dessutom en alldeles utomordentlig pizza.
Kroatien kan kanske tyckas vara det förlovade land som snabbast ryckt fram mot det välsignade välstånd som vi, finanskriser och arbetslöshet till trots, gärna ser Västeuropa som plattform och garant för.
Här trängs glassiga svarta och silvergrå nyrikebilar av de etablerade märken som åtminstone förr brukade betecknas som lyx.

Vi ser emellertid också det andra Kroatien. Koncentrerat söder, öster och sydost om huvudstaden Zagreb.
Längs floden Sava som bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina står resterna av kriget fortfarande på parad. Hus efter hus är tomma. Invånarna har flyttat och försvunnit. Trädgårdar har övergetts och fått växa igen. Hus som aldrig byggts klart. Butiker som slagit igen eller aldrig ens öppnat.
Där det finns folk kvar hänger tvätten på linor mellan bostadshus och äppelträd. På uppfarten står en rostig Yugo eller en VW Golf av äldre modell. Några höns springer på gården.
Längs floden är skotthål i väggen på bostadshusen legio. En ruin av en byggnad som förstörts av en granatträff har varken renoverats eller jämnats med marken. Den står kvar som en påminnelse om kriget och strax invid finns en sten med namn och bilder på de dödade.
Varje övergivet hus rymmer sin berättelse. Sin tragedi.

Johanne Hildebrandt berättar om kriget i Kroatien i sin bok Blackout. Hur hon reser ned, umgås med blonda svenska legosoldater och ser vansinnet i det som händer.
Hon skriver:
”Redan den första natten började ett hus bredvid min stuga att brinna. Det var ett vitt rappat hus som en gång varit stort och översållat med vackra snickerier…
Jag frågade vem som tänt eld på huset och varför.
- Det är serbiskt, förklarade en av soldaterna – som om det vore skäl nog till att det skulle självantända.”

Vi ser resterna av sådana brunna hus längs vägen.
Kroatien förlorade omkring 700 000 invånare på kriget. Mer än hälften av de serber som var bosatta i Kroatien flydde, försvann eller flyttade. Det uppskattas att 10 000 kroater dog i kriget i början av 1990-talet och när det väl var över var ekonomin skral och då emigrerade ytterligare minst 120 000 personer.
Det är ofattbara siffror i ett land som har drygt fyra miljoner invånare.

Kroatien är inte heller bara de fattiga byarna i inlandet eller de rika kustområdena. Här finns en anslående natur. När det gamla Jugoslavien splittrades visade det sig att inte mindre än åtta av landets finaste nationalparker låg i Kroatien.
Vi svänger av strax öster om Zadar och kör till nationalparken Paklenica. Vår förhoppning att få se en gåsgam majestätiskt segla mellan bergsmassiven i den höga och klara luften kommer emellertid snabbt på skam. Vad vi inte läst oss till är att Paklenica är ett av Europas bästa ställen för bergsbestigning och längs de branta väggarna hänger de i klasar, klättrarna, väl förankrade med rep och byglar. Uppåt, uppåt bär det. Om än mödosamt och sakta steg för steg.
Kanske är det också den vägen som den unga nationen Kroatien sakta erövrar

Läs hela inlägget »
Etiketter: kroatien

Ale stenar är en plats jag gärna återvänder till. Helst utanför turistsäsongen när det är tomt på folk, vindarna slår in från sydväst och solen står lågt på himlen. Då kan man njuta av stillheten, idissla sina tankar i takt med korna som betar kring de 57 stenarna och komma i harmoni med tiden.

Det är inte stenarna som gör Ale stenar så speciellt. Det är inte heller Bob Lind och hans ursinniga kamp mot myndigheternas tolkning av vad stenarna en gång haft för innebörd för människorna. Det är havet och dess betydelse för längtan. Havet och den öppna horisonten. Det gröna landskapet ligger där bara, vid Östersjön, som en avhuggen bit prinsesstårta. En svag förnimmelse från röken i Kåseberga blandar sig med boskapens mättade dofter och havets råa aromer. Jag fyller lungorna med frihet. Här möts elementen och jag tänker mig att människor i alla tider sökt sig hit upp för att se ut över havet och förflytta sig bort i fjärran. En gång i tiden har de sett längtans långskepp stryka längs kusten. Hansans handelskoggar på väg mellan Lübeck och Visby och senare elegant riggade skonare, barkar och briggar som från Skillinge och Brantevik passerat på sin väg ut i världen. I en annan tid sett de svartmuskiga koleldade kustsmygarna eller djupt lastade fiskebåtarna som tuffat fram med sina himmelssläp av måsar och trutar och fulla ålakvassar med sin slingrande last. Idag segelbåtarna som kryssar för vindens omslag när de väl har rundat Sandhammaren och överraskats av en kraftfull sydvästan. Katamaranen till Bornholm som nu ritar sitt breda streck över ytan.

Den dimensionen saknar Stonehenge. Den finns i viss mån däremot hos de stående stenarna i Callanish på Lewis på Yttre Hebriderna. Där möter himlen lågt, i väster väntar Atlanten, och nedanför ligger Loch Roag. En bit bort ser man en bergsformation som liknar en sovande kvinna.

Jag kom till Callanish en sådan dag som de annars bara drömmer om på Yttre Hebriderna. Fullkomligt vindstilla och flödande sol från en djupblå majhimmel. Upprullade skjortärmar och leende, kisande ögon. Lite dåsiga efter fish & chips och en halv pint lager på en krog längre upp längs kusten som förvånade sig själv när de kunde servera oss utomhus vid ett grovt träbord där vi slagit oss ned vid några rangliga och väderbitna trädgårdsstolar som hade vinterförvaringens spindelväv kvar under armstöden.

Efter hemkomsten från min resa letar jag förtvivlat efter Callanish uråldriga monument i litteraturen. Johnson och Boswell som skrivit dubbelboken A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides nämner dem inte ens. Sedan upptäcker jag att herrarna aldrig reste till Yttre Hebriderna, som dessutom utelämnas på många kartor över det förenade kungadömet. Yttre Hebriderna består av öarna Harris & Lewis, norra och södra Uist samt Barra och så några ännu mindre öar. De flesta turister kommer bara till Skye innan de whiskymättade vänder åter mot fastlandet.

På ett antikvariat i Göteborg hittar jag Celtic Britain av Homer Sykes och får veta lite mer om Callanish Standing Rocks, detta enastående monument från en svunnen tid.

När man vimlar runt bland stenarna får man ingen ordning på dem, men i fågelperspektiv bildar de ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Runt den surrar nyförälskade par med selfiepinnar. Kanske blir kärleken evig om man pussas i det femtusenåriga korsets mitt. Självklart ska ögonblicket förevigas även om jag tror att stenarna lever längre än det digitala fotografiet.

De beräknas alltså vara från bronsåldern. Då pratar vi ungefär 3 000 år före Kristus. I Storbritannien räknas Callanishstenarna som nationens näst viktigaste fornlämning efter världskända Stonehenge.

Ringen av de tretton stenarna är knappt tio meter i diameter. Upp till dem, och även förbi, står två parallella rader av 29 stenar, och två kortare armar löper ut i nittio graders vinkel som bildar korset.

Liksom vad gäller Ale stenar så tror vetenskapen att det handlar om någon form av uråldrig solkalender. Det finns också en rad lokala sägner om monumentets betydelse. En är att det skulle röra sig om tretton jättar som vägrade omvända sig till kristendomen och därför förstenades.

Det sägs att det var en envis bonde på Lewis som för flera hundra år sedan vandrade över markerna, stötte på en sten som stack upp, och började gräva undan torven som samlats i ett tjockt lager. Först efter fem meter var han nere och monumentet stod där i sin prakt.

När jag går där och tittar känner jag att jag saknar en Hebridernas Bob Lind som kunde sätta fantasin ytterligare i rörelse. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland

Tvärs över en hundraårig reklamskylt för Påhlssons choklad har farfar skrivit "målad av Anders Mattsson Köpenhamn 1915".
Det är inte gossen som fått nys på choklad som Anders Mattsson har målat. Det är Cunardlinjens passagerarfartyg Ascania som pryder reklamskyltens baksida.

Nu hänger tavlan på min maritima vägg i blå hallen och självklart blir jag intresserad av att ta reda på lite mer om detta fartyg Ascania, som inte alls fått samma stjärnstatus som många andra av klassiska Cunardinjens många Atlantångare.

Jag surfar ut på webben i min jakt på information och blir nästan omedelbart förbryllad. Alla kan ju se att Mattsson målat två bolmande skorstenar på Ascania, men fotografierna på internet avbildar ett skepp med enbart en skorsten.
Det visar sig att Ascania förliste utanför Newfoundland i juni 1918 och några år senare valde Cunard att bygga ett nytt passagerarfartyg med namnet Ascania, som fick bara en skorsten.

Det är alltså det första fartyget som Anders Mattsson i Köpenhamn avporträtterade. Sannolikt hade han mött båten ombord på en segelskuta över Atlanten, gjort en snabb skiss, och sedan i lugn och ro då han inte hade vakten färglagt sitt motiv.

Det går bara att hitta några korta fakta om Ascania I och dess öde, men det är fantasieggande detaljer som i sin tur skulle kunna berätta fantastiska historier. 
I maj 1911 stod Ascania klar att frakta 200 förstaklasspassagerare och 1500 tredjeklassditon över Atlanten. Rutten gick från Southampton till Kanada, till Quebec och Montreal och var en kort men intensiv framgångssaga då franska tullregler gjorde det billigare att resa till de fransktalande delarna av Kanada via Storbritannien.

Jungfruresan gick i maj 1911 med 808 passagerare, men sedan dalade intresset för att resa med båten.
Den 17 juni 1913 hoppade kapten C O Barnes överbord och tog livet av sig. I augusti 1914, då första världskriget inletts tog den brittiska marinen över fartyget för att lägga det i Themsen i London där det skulle hysa tyska krigsfångar. Det varade inte så länge. Året därpå dyker Ascania upp vid Gallipoli i Turkiet, vid ett av krigets mest omtalade slagfält, för att tjänstgöra som sjukhusskepp och 1916 får kaptenen ombord medalj för god service då det fungerar som trupptransportfartyg i Dardanellerna.
I krigets slutskede seglar det den 3 juni 1918 ånyo mot Kanada från Liverpool. Av någon anledning är det bara 8 passagerare ombord på det stora fartyget som grundstöter utanför Cape Rey, Newfoundland, tio dagar senare. Alla ombordvarande räddas.

Ascania ligger i ett grunt område och är idag ett omtyckt vrak för dykare. Kanske dags resa till Newfoundland?

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada


I går fick jag höra att Hjalmar Björklund nyligen har gått bort.
Det låter som vilken gammal man som helst. Det är det aldrig. Det finns alltid en historia.

Hjalmar bodde i Oberá i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Han var argentinare och tredje generationens invandrare. Han var ättling till Brasiliensvenskarna. Hjalmars far hette Gustav Adolf och var född i Guarany i Rio Grande do Sul i Brasilien 1897. Mor hette Hilda Ingeborg Samuelsson, född 1900 i Oberá i Argentina. Hjalmar var deras förstfödde. Han blev 90 år av sju syskon.
Farfar och farmor som gjorde resan till det som de trodde var det förlovade landet kom från trakterna av Boxholm. De steg iland i Porto Alegre (den lyckliga hamnen) i Brasilien 1891.

Hemma på Hjalmars patio i Oberá satt jag tillsammans med vännen Rolf och Hjalmars bror Klas och drack mate några ljumma kvällar för sju år sedan. Det sades lite skämtsamt att Hjalmar var den bästa matetillredaren i hela Argentina.
Det var däremot inte särskilt mycket bevänt med hans svenska. Han ursäktade sig när vi kom, att det var lite ostökigt i huset. Det skrattade vi gott åt, liksom åt så mycket annat. En gång i veckan deltog han i studiecirkeln på svenska i skolan. På kvällarna kunde han gå till casinot och spela bort en stund.
Två hustrur hade han överlevt och de flesta av sina syskon.

Brodern Klas dog för några år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han drev en secadera – torkade, malde och packade yerbate i påsar och sålde. Varumärket hette Cuatro caminos – efter den vägkorsning där tillverkningen låg. Korsningen blev också Klas Björklunds öde. Han körde ut med sin bil framför en lastbil.

Så har världen nästan omärkligt förändrats ytterligare en bit och det svenska inslaget i Sydamerika är två färgstarka bröder fattigare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i dova färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Viktoria undrade vilka svenska klassiska författare man ska läsa.
Vi satt på en bar, ett lokalt bryggeri, i Minsk i Vitryssland, några tvärgator bort från den stora Leningatan. Jag drack en svartmuskig öl som skulle smaka kaffe. Hon hade valt en ljus ofiltrerad pilsner.

Jag blev överrumplad av frågan. Först nämnde jag Strindberg och sedan Lagerlöf, och så erinrade jag mig en historia från Argentina och berättade hur jag för nästan tio år sedan hade rullat in med buss i vinlandets huvudstad Mendoza, vid Andernas fot. Jag gick direkt till turistinformationen vid busstationen för att kolla var det fanns ett hostel eller hotell som inte belastade resebudgeten alltför mycket.
Den unge mannen vid informationen blev uppspelt av att få prata engelska och efter en stund då vi hade känt på varandra med fotboll, du känner till att Boca Junior spelar i svenska flaggans färger och så vidare, så hamnade vi inom litteraturens hank och stör.

Den bästa bok jag någonsin läst var svensk, säger han, den unge mannen i turistinformationsuniform och med lite indianska ansiktsdrag.
Aha, tänker jag. Stieg Larsson exponeras den här tiden i varje bokhandel i Argentina. Likväl i den enorma Ateneo på Avenida Santa Fé i pulserande Buenos Aires, som i den lilla bokhandeln i hålan Junín de los Andes i Patagonien. En bokhandel som dessutom till hälften är apotek.
Nej, nej, säger han. Den bästa bok jag nånsin läst är Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
Jag blir förvånad, men samtidigt glad. Jag berättar att jag har mina rötter i Vemmenhög liksom Nils, och han strålar lite extra.

Då avbryter Viktoria i Minsk mig och frågar vad boken handlar om och jag berättar om hur Nils förvandlas till en liten nisse för att han är så elak, och sedan följer med vildgässen på sin resa genom hela Sverige, från söder till norr. Boken är egentligen en geografibok för småskolan, men det känns som om ingen läser den längre i Sverige.
Viktoria är 23 år ung. Född och uppvuxen i det postsovjetiska Minsk. Hon ser först lite förvånad på mig. Så kommer det:
- Den har jag också läst. I skolan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland

Jag växte upp i det 1960-talets Hälsingborg som var på väg att bli Helsingborg.
Varje fredag var mor en del i lämmeltåget av husmödrar och hemmafruar som for med gamla Betula, eller Primula, över Sundet för att storhandla på Irma i Helsingör. Ost, fläsk, smör och mariekex. En liten påse fläskeknas. Den danska kronan var värd 80 öre, eller kanske några ören mer. Det var hål i mitten på deras småpengar. Jag minns aldrig att jag hjälpte mor med de tunga kassarna. De släpade hon ombord på spårvagnen till Tågaborg själv efter inköpsturen. Jag fick ändå varje gång en glasstrut på Gammel Färgesträde. Det fanns tre smaker. Vanilj, choklad och jordgubb. Flödeskum och syltetöj på toppen.
På färjan satt danska madamer i tjocka strumpor, drack elefantöl och rökte cigarr. De tillhörde en annan värld. Jag förstod aldrig varför de reste till Sverige. Mor drack kaffe och jag fick citronvand och samlade kapsyler vid kassan.
En del av maten stuvades in i facket i fryshuset längre ned på gatan. Under veckan fyllde vi upp skafferiet hos Stoltz Livs på Wrangelsgatan, i grönsaksaffären, fiskaffären och hos de tjocka tanterna på Gamla Hembageriet. Allt låg i kvarteret eller i dess absoluta närhet.
På Magnus Stenbocksskolan hade vi en dansklärare en timme i veckan som lärde oss att slang och slange inte alls var samma sak.
Det var inte ens tjugo år efter andra världskriget.
I Sverige rullade 1960-talet på och välståndet växte nyktert och närmast linjärt. Vi levde i Tage Erlanders folkhem, även om jag också lärde mig borgerlighetens smeknamn på statsministern, Tage Slingerskank.
Så säger man inte, sa mor.
Far bytte upp oss från en mörkblå PV till en duvblå Volvo Amazon, vi packade luftmadrasserna och for på semester till Reersö, till en stugby på den själländska västkusten. Den danske campingvärden var snål och far blev förbannad och domderade när den magra efterrätten toppades av en halv jordgubbe.
Danmark var ett broderland, om än en bångstyrig lillebror som inte alltid var så lätt att förstå. Eller riktigt visste sin plats.
I Hälsingborg var vi stolta över att ha tagit hand om danska flyktingar från kriget. Det gick historier om hjältar på fiske- och smuggelbåtar som trotsade de tyska ockupanterna och om spionen Jane Horney. Den danska motståndsrörelsen med legendariska Flamman och Citronen var ett stycke fängslande historia, som vi aldrig hade haft själva. Det trauma som den tyska ockupationen inneburit på andra sidan Öresund begrep vi däremot aldrig riktigt.
Var näringen till det nya djärva danska samhället hämtades ifrån funderade vi inte heller på. Vi såg bara storögda på hur dansk konst, arkitektur, design och samhällsliv plötsligt på 1960-talet sköt fart och tog vägar vi aldrig kunnat ana. Danskarna bodde i vår unga fantasi nakna i kollektiv med platta tak. Ingenting var dem främmande. Jag hade en skolkamrat med dansk mamma, så jag hade en aning. Hon gick utan behå.
Vi byggde legohus med platta tak, men vår oskuld var legio.
Tjugo år efter kriget vågade danskarna allt.
Tvärs över Sundet kunde man från vårt vardagsrum se den vita fasaden på Marienlyst, en anläggning som jag av försiktiga kommentarer misstänkte var ett syndens näste.
Nej, vi förstod aldrig Danmark, men vi fascinerades.
En dag kom far hem med en stilig Dux TV i ljus valnöt och med bordsantennen placerad ovanpå. Två spröt drogs ut och ställdes i lämplig vinkel. Innan vi eller resten av Sverige fått TV2 kunde vi med visst besvär, antennen i fönsterkarmen och högtrycksväder, ändå dubbla utbudet och pejla in Danmarks Radios TV-kanal.
Carl-Gustaf Lindstedt var gubbe i lådan i Hylands Hörna samtidigt som den stenrike danske resebyråkungen Simon Spies poppade upp med oklädda pinupflickor och log mot fotograferna på porrklubbarna.
Vi följde TV-serien Tycker ni om ostron? På danska lärde vi oss säga: Ka’ de li’ östers?
Ett andäktigt spännande drama i svart-vitt med djupa skuggor och en eftertänksam kommissarie som sög sin pipa och såg finurlig ut. Hela familjen fredagsmyste i soffan framför apparaten. Mor och far med en kopp kaffe och bulle. Jag och min syster med ett glas saft. Taxen Bamse knullade oavbrutet sitt gosedjur på ryamattan.
Leif Panduro hette han som skrivit manus till TV-serien. En av alla dessa danskar, som vi aldrig riktigt förstod

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

När vi hade druckit cypriotisk päronkonjak i tre dagar på den enorma livsmedelsmässan i Köln, Anuga, och testat pilsnern hos Andrew på South Pacific Brewery från Port Moresby vars farfar eventuellt var huvudjägare på någon av öarna i Papua & Nya Guinea, var det dags att hitta på något annat.

Jag kände till en enda Kölnbo. Vi skulle gräva fram Günter Wallraff.
Visst kunde vi få träffa honom, även om han var väldigt stressad och i upploppet inför en ny bok, sa hans agent i telefon. I morgon klockan nio hemma hos legendaren själv på Thebärstrasse. Så blev det bestämt.
Världens mest kände undercover-journalist, mannen som blev ett verb, att wallraffa, bodde i mitten av 1980-talet fortfarande helt öppet. Vem som helst kunde ringa på hans dörr. Detta var 1985. På den lilla ringklockan vid dörrposten stod hela hans namn. Günter Wallraff. Jag vet inte om det var här han några år senare gömde kollegan Salman Rushdie sedan ayatollorna i Iran hade uttalat sitt dödshot över honom efter publiceringen av Satansverserna.
På väg uppför den smala trappan mötte vi en flåsande turk med mörk blick i rasande fart på väg nedåt. Han nickade kort mot oss utan att säga något. Vi klev fram, knackade på dörren och steg in i köket.
Günter Wallraff är ett journalistiskt 1900-talsfenomen. Ung, arg och ifrågasättande med ett perspektiv som utgår från de som lever längst därnere på samhällets botten.
Han hade gjort industrireportage direkt från golvet innan han blev världskändis då han kedjade fast sig på Syntagmatorget i Aten i en protest mot den grekiska diktaturen. Han fick mycket stryk av militären innan han släpptes.
Överhuvudtaget har Wallraff tagit emot mycket stryk. Han skaffade sig en annan mäktig fiende då han klädde om till Hans Esser och fick jobb på Bild-Zeitungs lokalredaktion i Hamburg. I två böcker avslöjar han hur Bild-Zeitungs journalister redan på den tiden briljerar i ”fake news”, hittar på sina reportage, sidor som flödar av lättklädda eller oklädda flickor och artiklar som brutalt använder sig av vanliga människors namn och bild för att förankra groteska berättelser i något som närmast liknar ett mellanting av den märkliga tidskriften En ding ding värld och FIB-Aktuellt.

Vi visste att han höll på med något nytt när vi knackade på dörren till lägenheten. Men vi visste inte vad.
En kvinna öppnade för oss och tog emot. Hon berättade att Günter tyvärr inte var hemma just nu. Han hade varit tvungen att göra en sak. Något som hade med den nya boken att göra.
Köksbord, diskbänk och kryddhyllor var, i mitt minne, belamrat av medicinburkar och piller i alla former. Kvinnan som släppte in oss bekräftade också att Günter hade lidit mycket ont av sitt senaste projekt. Han mådde inte bra. Han hade fått kronisk bronkit och feber. Dessutom var han tvungen att göra en sak. Han kom heller inte tillbaka, så fotografen Ronnie Smith och jag tackade för oss och återvände så småningom till den cypriotiska päronkonjaken.
Strax efter vårt besök på Thebärstrasse släpptes Wallraffs nya bok, Längst därnere. Han hade förvandlat sig till turken Ali och tagit alla de skitjobb som papperslösa invandrare tvingas till. Med ett ruffigt invandrarkvarter i Duisburg som utgångspunkt avslöjade han handeln med gästarbetare i Västtyskland och vilka rent av livsfarliga jobb de skickades in på, med usla löner och utan säkerhet.
Han fick också McDonalds att gå i taket då han bland annat beskrev hur samma trasa som torkade toaletten på snabbmatsrestaurangen direkt efter användes till disk och bord i matsalen.
Längst därnere blev en bok som tog hårt på Wallraff, men som också gav stort eko i världen.

Eftersom jag nästan träffat honom fick jag uppdraget att recensera boken då den kom ut. Självklart ville jag komplettera recensionen med en kort intervju, så jag ringde upp honom, samlade ihop all den tyskakunskap jag kunde förmå och sa, när han svarat och presenterat sig som Günter Wallraff:
- Sprechen Sie englisch?
- Nein.
Mycket mer blev inte sagt i den intervjun, då min tyska först på senare år utökats med betydelsefulla ord som zimmer und bier und so weiter.
Men jag har pratat med honom. Och kanske till och med mött honom i trappan, då jag än idag undrar över vem turken var vi mötte på väg upp till lägenheten.
Flera gånger har olika källor försökt misstänkliggöra Wallraff att vara Stasiagent. Han har alltid lika ihärdigt nekat.

Det är då jag tänker på Karl K, den enkle mjölkbonden som i mitten av 1980-talet ledde ett uppror mot Skånemejerier, från sin gård på Linderödsåsen. Karl K var en udda figur, näst intill av piratenskt snitt, som klev upp på barrikaderna för att ta den här striden och när jag hörde hans tyska brytning blev jag ännu mer nyfiken och ville krypa in bakom slagorden och mjölkkorna. Jag lyckades få ur honom att han en gång hade suttit som en av förbundskansler Willy Brandts rådgivare i stora internationella förhandlingar, men att han övergett den världspolitiska scenen för att bli en liten ilsken mjölkbonde i Skåne.
Jag minns däremot aldrig att jag gjorde någon koppling till DDR-spionen Günther Guillaume, en annan av Brandts män, som försåg Honecker et consortes med information om de västtyska socialdemokraterna.
När jag har skrivit de här raderna går jag in i internets enorma telefonkatalog och söker, och hittar, Karl K. Han inte bara fanns. Han finns fortfarande. Jag ringer honom. Kanske kan jag få svar på om han möjligen också en gång var DDR-spion, men försvann och sadlade om till att bli mjölkbonde på Linderödsåsen

Läs hela inlägget »
Etiketter: västtyskland

Den har ett vackert namn – den svartgumpade sultanspetten. Som om den rymmer så mycket av orientens mystik. Ändå är det en stunds melankoli varje gång jag ser bilden av den här indiska hackspetten i sina granna färger.
Buken är vit, gumpen svart och på huvudet har den en klarröd huva. Ryggen skimrar i guld.

Jag kallar mig inte fågelskådare, är inte särskilt kunnig. Kallar mig inte fågelfotograf heller. Det krävs en del för det om man har signerade böcker av Brutus Östling och Patrik Olofsson hemma i bokhyllan. Ändå tycker jag att det är roligt att fotografera fåglar. Det blir ett sorts samlande.

I Mamallapuram, på Coromandelkusten i Tamil Nadu, hyrde jag chaufför och en gräddvit Hindustan Ambassador och for iväg för en dagsutflykt på smala vägar mellan risfält och byar till Vedantangal Bird Sanctuary, Indiens äldsta fågelreservat. Ett imponerande vattenrike som grundades redan 1936. Man kunde promenera på en vall som anlagts längs sjösidan och hade översikt över ett stort skyddat sjöområde med öar, vass och fåglar, fåglar och åter fåglar. Jag såg och fotograferade ibisar, asiatiska gapnäbbsstorkar, fläcknäbbade pelikaner och en del andra arter härjade i träden vid sidan av stigen, som indisk trädskata och orientsporrgöken.
Det är fantastiska namn. Jag kan oftast inte artbestämma ute i naturen utan fotograferar, med mer eller mindre bra resultat, och försöker identifiera dem hemma på kammaren. Kolla bilder, googla och jämföra. Översätta. Eller slå upp i den alldeles utmärkt fågelboken av Salim Ali som jag mot alla odds hittade i Mamallapuram i en av de minsta bokaffärer jag besökt.
Efter julnattsresan i buss över den indiska deccan, från östkustens Pondicherry till västkustens Ernakulam, nådde vi sedan Kochi, eller Fort Kochin i norra delarna av staten Kerala. Det som kallas Malabarkusten.

Vasco da Gama var i Kochi i norra Kerala redan 1502 och satte upp en handelspost. Han hade landstigit på kusten fyra år tidigare, och hittade alltså det riktiga Väst-Indien. Inte som genuesaren Columbus som seglade fel och fann något annat. Columbus spår har jag korsat på en rad platser tidigare, i Cádiz, på Korsika och i Santo Domingo. Columbus lär ha varit en riktig skitstövel. Hurdan var Vasco da Gama?
Jo, det tar inte så lång tid att få även dennes gloria att hamna snett. Han ljög och dödade och kanonmullrade sig fram över oceanerna. Vid ett tillfälle lär han ha bordat ett handelsfartyg från Mekka, rövat alla varor, låst in 380 man i skeppets nu tomma lastrum och tänt på.

Vasco da Gama dog i Kochi 1524.
488 år senare vandrar jag längs den gamla ringmuren vid havet. Den omgärdar resterna av det brittiska imperiet och holländska kolonialväldet som finns kvar i Kerala. Britter och holländare tog över efter portugiserna.
Längs strandkanten står fiskarna med sina enorma fångsthåvar som de gång på gång sänker i havet och sedan tömmer på den allt magrare fångsten. Vattnet ser skitigt och nedsmutsat ut. Stranden är allemans soptipp. Längre ut från kusten passerar stora fartyg på väg in eller ut till hamnen i Kochi. Det luktar lite avlopp då och då.

När jag spanar inåt, mot de gamla koloniala ruinerna, ser jag den svartgumpade sultanspetten, med sin glänsande guldskimrande ryggtavla och sitt röda huvud, klättra längs en trädstam. Jag knäpper några bilder, då en man, en helt vanlig medelklassindier med en Nikonkamera lik min egen, pekar mot marken vid trädet. Något orange syns där och jag fokuserar med zoomobjektivet. En orangefärgad ödla av någon sort.
Den indiske turisten, jag får senare reda på att han heter Paul och är IT-ingenjör från Mumbai, tar också bilder, men har bara ett normalobjektiv. Jag skruvar av mitt teleobjektiv och ger honom så att han har möjlighet att komma närmre motivet. Han blir glad för gesten och efteråt så pratar vi en stund och byter visitkort.
Paul är tiotalet år yngre än mig och vi blir strax facebookvänner. Vi har ett kort ögonblick av gemenskap där på den gamla stenmuren i Kochi, som de amatörnaturfotografer med likadana Nikonkameror vi är, innan vi tar i hand och fortsätter var och en på sitt håll.

Efter bara någon månad nås jag av beskedet att min nyfunne vän Paul avlidit i en hjärtinfarkt hemma i Mumbai.
Jag vet inte hur hans ödlebilder blev. Mina blev tyvärr ganska suddiga

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien

För tio år sedan satt jag i hennes kök i ett av ABK:s höghus på Näsbychaussén, lyssnade, antecknade och grät, när hon berättade om sitt liv. Genia var vid sin bortgång den äldsta i Sverige som överlevt utrotningslägret Auschwitz.

Hela sitt liv berättade hon om det fasansfulla hon hade varit med om. Hennes historia försvinner inte med henne. Den måste fortsätta att berättas.
Genia var inte judinna, men hon var inte rädd för att ta ställning när nazisterna invaderade hennes hemland Polen.

Här är hennes historia så som hon berättade den för mig:
”Genia var katolik och växte upp i ett litet samhälle utanför Krakow i södra Polen.
Den 15 januari 1940, drygt fyra månader efter att tyskarna invaderat Polen och Hitlers framgångar var som störst, togs den blott 19-åriga Genia av den tyska hemliga polisen, Gestapo. Hon deltog i motståndskampen mot nazisterna och greps tillsammans med en rad andra ungdomar som höll på att tillverka brandbomber.
- Jag glömmer aldrig fängelset i Krakow. Hur stupfulla militärer anklagade oss för att försvara judarna, hur de klämde våra fingrar i dörren o hur mina handleder slogs sönder då jag försökte skydda huvudet från slag av metallrör och tillhyggen.
Genia kavlar upp ärmen och visar de grova och oformliga handlederna som aldrig blivit bra.

Genia och hennes kamrater föstes ihop i godsvagnar och skickades iväg. De visste inte vart men hamnade 6-7 mil utanför Krakow i Oswiecem. Här byggde nazisterna förintelselägren Auschwitz och Birkenau.
De kläddes av nakna, håret klipptes av och de fick grårandiga fängelsekläder. Genias jacka pryddes med en röd vinkel. Hon var politisk fånge.
Allting togs ifrån henne. Till och med namnet. Hon blev 29836 och numret sitter fortfarande som ett makabert minne intatuerat på vänsterarmen.
Hon berättar om vardagen i lägret. Om taggtrådsstängsel med starkström, om hårt arbete under slag och sparkar, om gläfsande hundar och uppställningar tills fångarna segnade ned och dog. De stod i dynga till anklarna.
Middagen på kvällen var soppa med kålrot, men bestod mest av vatten. Fångarna stal mat från varann för att överleva. Varje morgon hade några dött i barackerna.

Hon berättar om Adolf Eichmann, lägerkommendanten, och om läkaren Joseph Mengele som utförde sina ohyggliga experiment på levande människor.
Och hon minns hur hon såg fullpackade godsvagnar med nakna människor köras till krematoriet och hon glömmer aldrig röken och stanken från förintelseanläggningarnas skorstenar.
- Vi visste ju var de var på väg.
De som inte orkade stå på benen under en uppställning på Valborgsmässoafton skickades direkt till gaskamrarna. Minnen som förföljt henne i snart sjuttio år.
- Än i dag kan jag inte se ett majbål utan att minnena från Auschwitz tar överhand, säger hon.
Genia tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap. Efter en tid i Auschwitz förflyttades Genia till ett arbetsläger i Lothringen vid franska gränsen för att arbeta i en ammunitionsfabrik.

Hon berättar om två ryska flickor, Sonja och Natasja, som saboterade produktionen och fördes i väg till en galgbacke för att hängas. Alla arbetarna tvingades ut för att följa avrättningarna.
- De ryska flickorna var så starka. De skrek till oss att vi skulle berätta för omvärlden vad som hände i Hitlers Tyskland. Det gjorde ett starkt intryck på mig, säger Genia.
Den uppmaningen har hon följt. Nu är hon 87 år gammal och kroppen känner av åldern. Men stödd på käpparna och med hjälp av färdtjänst så åker hon ut i skolorna och berättar sin plågsamma historia. Om och om igen.
- Det är kontakten med de fantastiska barnen som gör att jag orkar, säger Genia Johannesson, en vardagshjälte på femte våningen på Näsbychaussén.”
Genia Johannesson avled i mitten av november, 97 år gammal.

Läs hela inlägget »
Etiketter: polen, tyskland, sverige

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har lite tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.
Inte vilken borg som helst visar det sig. Utan borgen som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända thriller. Just den borg som för filmnördar är mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

Jag gick nog med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns man fortfarande med rysningar.

För ett dussin år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till Örnnästet. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936. Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på utförsåkarskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet.
Därför var det så klart en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.
- Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, hunnit stänga för dagen.
Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.
Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen och någon rovfågeluppvisning så berättar han istället att vi ska åka ned till byn Werfen, nedanför borgen, svänga till höger och köra den smala vägen genom skogen, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.
Jaha?
- Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

- Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.
Vi kör dit. Springer i gräset, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till boken i hyllan istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som egentligen är förrädaren. Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns. Och i verkligheten finns den alltså inte ens.
Sound of Music har jag inte sett om än.

Efter de filmturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta, och med en begynnande tendens till irritation, bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en paus.

Jag svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte direkt karuseller och spunnet socker.
Vi vet så klart inte att det pågår Lutherdagar i Wittenberg. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till den väntande färjan i Rostock.
Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver

Läs hela inlägget »
Etiketter: österrike, tyskland

Sådana här texter jag gillar att skriva. Lite skoj, men mycket allvar. Publicerad i Kristianstads Journalen.

Det är i alla fall tre författare med anknytning till Kristianstad som besökt Friedrichsruh och sett järnkanslern Otto von Bismarcks slott Schmetterlinge, några mil öster om Hamburg.

Det är Falstaff Fakir, Fredrik Böök och jag.
Fast frågan är om fakiren överhuvudtaget kom dit. Han är lite svår att ta på allvar, den gode Axel Wallengren, som en tid i sitt korta liv skrev notiser för Kristianstadsbladet.
Axel Wallengren var född i Lund 1865, hade rötterna i närheten av Östra Tommarp vid Simrishamn på fars sida och Trolle-Ljungby och Gualöv på mors.

Under titeln En hvar sin egen gentleman (1894) berättar han under författarpseudonymen Falstaff, fakir bland annat om hur han och Adrians moder ger sig iväg mot Italien, men i Hamburg finner tillfället excellent att sticka emellan med ett besök hos furst Bismarck.

Friedrichsruh ligger vid Aumühle i Sachsenwald, ett skogsparti några futtiga kilometer norr om Elbe.
Per tåg beger de sig dit, träffar först generalstabschefen Helmuth von Moltke (oklart om det är den yngre eller den äldre eller hur han kopplas ihop med päronet), och därpå Bismarck i paradkalsonger med strumpebandsordens stora band och på fötterna ”morgonslöffsor av rött saffian”.

Då Bismarck omedelbart kände igen fakiren bjöd han in dem på frukost och toddy, varefter han underhöll sina gäster på piano och därpå dansade en kvadrilj med Adrians moder.
Så långt den fabulerande satirikern Falstaff Fakir, som avled endast 31 år gammal i tuberkulos i Berlin. Året var 1896 och visst kan Wallengren ha stigit av tåget och tagit en tur i environgerna i Friedrichsruh och fått idén till den lilla lustifikationen. Det är inte alls omöjligt.

Jag är mer tveksam till att han verkligen träffade Bismarck. Boken kom ut 1895 och Bismarck var förvisso alltjämt vid liv, även om han fått foten av kejsaren en handfull år tidigare. Istället ägnade sig den tyske fursten åt att äta och dricka och åldras med viss bitterhet. Äkta fransk champagne lär ha varit hans mentala räddning.
Otto von Bismarck var inte ointressant som person och inte alls den krigsherre som vi kanske föreställer oss av alla pickelhuvebilder Tvärtom manade han ständigt till besinning då mer hetlevrade politiker och framförallt kejsar Wilhelm ville krig och ut och göra upp med knytnävarna.

Stambanan mellan Hamburg och Berlin ligger alldeles vid Friedrichsruh. Idag dundrar snabbtågen förbi. Ett svårbegripligt och burkaktigt utrop hörs plötsligt över de tomma perrongerna när jag är där och strax därpå passerar Berlinexpressen i rasande fart.
Bismarck tyckte det var ett utmärkt ställe att bo på, rent infrastrukturellt. Gästerna kunde snabbt sättas på tåget hem. Visiterna behövde inte dra ut på tiden. Människor hade han inte mycket kärlek för.
Däremot älskade han skogen, träden. Kanske till och med lite för mycket.

Fredrik Böök berättar i sin bok Resa till Friedrichsruh (1930) om en man som så håller av alla sina träd att han idag nog närmast hade betraktats som en rättshaverist. När han dog låg han fortfarande i en förbittrad process med sin överskogvaktare för att denne högg ned, gallrade och föryngrade i trädbeståndet.

Böök:
”Sina lyckligaste timmar, sina enda helt lyckliga timmar tillbringade han bland dessa sina tysta, gröna vänner, vandrande bland nyutsprungna hasselsnår, där trastarna slå, försjunken i anblicken av en friskt spirande granskog, där daggdropparna blixtra i i spindelvävarna.”

På norra sidan av järnvägen ligger stationshuset som idag är museum och drivs av Bismarckstiftelsen. Det är gratis entré och stänger man av blixten får man fotografera bäst man kan.
En bit nedanför detta ligger ännu ett Bismarckmuseum (4 euro) i korsvirke och sedan ligger slottet där bakom sina höga murar. Slottet är privatägt och dit når man inte idag. Det grundades av familjen själv för att ha någonstans att placera alla gåvor fursten fick.

På södra sidan, bara en bit upp i den skira och ljusgröna försommarskogen, ligger ett kapell och Bismarcks mausoleum. För att komma in där krävs en liten pollett som man köper i museet.
Gör man inte det får man smyga bland hasselmöss och koltrastar i bokskogen. Då kommer man bland annat till en skulptur som föreställer två vargar som gett sig på en kronhjort.

Om den skriver Fredrik Böök i sin bok:
”Den gamle jägaren tyckte om att betrakta gruppen och han anknöt till den säkerligen många allvarliga betraktelser.”

Här misstänker jag att Bööken hittar på, eller vet han verkligen vad Bismarck tyckte om den här rätt osmakliga bronsgruppen. Jag gillar den i alla fall inte.
Det går också bra att lösa entré och gå in i en begränsad del av slottsträdgården, med rosenträdgård, rhododendron, fjärilshage och lite annat väl tillrättalagt för besökarna. Det finns ett kafé innanför vändkorset och souvenirshoppen.
Jag har inte riktig koll på hur Fredrik Böök beter sig vid slottet, eller varför han blir insläppt, mer än att furstinnan von Bismarck som tar emot är svenska. Här är den gode Böök väldigt diskret och nämner inga namn.

Schmetterlinge är fortfarande idag i den Bismarckska släktens ägo, och järnkanslerns sonson Otto von Bismarck-Schönhausen gifte sig med svenskan Ann-Marie Tengbom. Deras dotter Gunilla von Bismarck-Schönhausen är kompis med det svenska kungaparet , sedan Tjabo och hon gått på Sigtuna tillsammans. Kungen och Silvia är också gudföräldrar till nästa generation von Bismarck, Francisco.
Skvallerpressen har haft bilder från vilda fester och maskerader på slottet i Friedrichsruh där kungen och Silvia partat loss.

Vem är då Böök?
Den svenska akademiledamoten från Kristianstad, skomakarepågen Fredrik Christofferson Böök, som har en gata uppkallad efter sig på Österäng och väl kanske är en av de mest produktiva författarna och aktade kritikerna vi haft i Kristianstad, med ställning som kulturchef på Svenska Dagbladet, kör till Friedrichsruh i sin stora Cadillac på väg mot Berlin för att övervara det utlysta nyvalet till riksdagen 1930.

Han har skrivit ett antal reseberättelser. Den här resan är bara en i mängden, men det är en resa som nog kan anses bli ödesdiger för Böök, fast det vet han ännu inte om.
Som från ingenstans blir nazistpartiet i valet 1930 det näst största partiet efter socialdemokraterna. Böök lyssnar till Hitler, nickar och delar hans åsikter, även om han tycker att Hitler inte alls lever upp till sitt rykte som folktalare. Då är Joseph Goebbels som inleder mötet betydligt mycket mer vältalig, menar Böök.
Två år senare blir Hitler rikskansler, avvecklar demokratin och inleder statsterrorn. Vi vet hur det gick.
Vurmen för nazismen blir Fredrik Bööks fall. Efter det andra världskriget har han förlorat sin plattform och tas inte längre på allvar.

Otto von Bismarck var den kansler som enade alla de tyska småländerna till ett stort tyskt rike, och lade därmed grunden till det Tyskland vi känner idag. Det var 1871. För detta är han ihågkommen.

Det var också vid Friedrichsruh som Folke Bernadotte samlade de vita bussarna i krigets slutskede och körde utarmade lägerfångar till ett nytt liv i Sverige.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

När nu folkparken Sommarlust i Kristianstad jämnats med marken kan det vara läge att publicera texten om just Sommarlust som utgör bokstaven S i boken Brokiga blad ur Kristianstads historia. Boken går att köpa via mig eller konstnären Börje Berglund.
Håll till godo!



Arbetarekommunen i Kristianstad var 1890 först i landet med Folkets Hus, men när det gällde Folkets Park hann de privata intressena kuppartat före och först 1943 tog arbetarrörelsen över Sommarlust och förvandlade den till en ”riktig” Folkets Park.

Då hade Sommarlust hunnit hysa Kristianstadsutställningen 1939 några soliga sommarveckor innan världskriget bröt ut. Industri- och hantverksmässa. En restaurang för 1200 ätande servades av 250 personer. Öl tappades upp ur ett 2,5 meter stort fat och Finlandsbryggeriet hade skänkt tunnor till bord och stolar. 400.000 besökare kom, drack och joddlade till Hakon Swärds musik.

Sommarlust var genom åren ändhållplats för förstamajtågen med flaggor, blåsmusik och politiker i talarstolen. Legendariske folkparkschefen Folke Isaksson tror till och med att Olof Palme, i konkurrens med ett imponerande artistuppbåd, stod för parkens publikrekord, som inte ens Mike Landon, ”Little Joe” Cartwright, kunde skjuta i sank.

Här har Sveriges schlagerdrottning, Ann-Louise Hanson, vuxit upp. På scenen har de varit allihop: Paul Anka, John Mayall, The Who, Manfred Mann, Josephine Baker, Miriam Makeba, Eartha Kitt, Bill Haley, Wanda Jackson, Jayne Mansfield… Lill-Babs, Hasseåtage, Tommy Körberg, Lill Lindfors, Björn Skifs, Snoddas Nordgren… och många till. Hit kom Pekingoperan och på Måndagskul med Sigvard Wallenberg kunde det komma 2-3 000 personer en måndagskväll. Inte bara den där gången då en två meter lång rysk strippa intog scenen.

När unge reportern, senare tennisoraklet, Björn Hellberg för Kristianstadsbladet skulle intervjua sexbomben Jayne Mansfield backstage efter uppträdandet på Sommarlust fick han tunghäfta. Det lär vara enda gången.

Sällskapsdansen, det som populärt kallas kasedans, har varit ett signum för Sommarlust genom alla åren. Folke Isaksson blev odödlig den där kvällen då Lasse Stefans skulle spela upp till dans och s:en tog slut till ljustavlan vid entrén. Han satte ett z:a på slutet och gav hela Sverige Lasse Stefanz, med det z:a som blev stilbildande i dansbandsvärlden.

1906 öppnade Åhus Folkets Park. En sommarpark som samlade stora skaror med sina popkonserter, från Orup till Chuck Berry. Åhusparken var också en nöjespark med tombolor och karuseller och en världsberömd berg- och dalbana. Det sägs att de som åkte i berg- och dalbanan hade så roligt och skrek så högt att grannarna upplevde det som en sanitär olägenhet.

Parkföreståndare Gotthard Lindeman (i tolkning av Hasse Alfredson) från Åhus kallades in av Tage Danielson för att stå till svars för detta i en klassisk Lindemansketch.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige
En dedikation av Jean Bolinder kunde bli rena mästerverket.

För några dagar sedan avled författaren och konstnären Jean Bolinder. Till hans minne publicerar jag en intervju jag gjorde med honom för ett antal år sedan. Texten publicerad i DAST Magazin.

Han har fått Deckarakademins pris för bästa svenska deckare två gånger, och nominerats ytterligare fyra gånger. Själv fnyser han åt Akademin, mumlar någonting om kotterier, och säger:
- Jag är inte ens särskilt bra på att skriva deckare!

Vi som har läst Jean Bolinder håller naturligtvis inte med. I hans kriminalromaner finns ett djup och en psykologisk nerv som om den inte är unik så är den i alla fall, för att använda ett språk som ligger honom nära, förbannat ovanlig, i den svenska deckarvärlden.

När vi träffas, på ett i deckarkretsar ökänt kafe i Vinslöv i Skåne, ser han så pigg och fräsch ut att det känns alldeles osannolikt att det bara är två månader sedan han fick en propp i hjärnan.
- Röntgenplåtarna förvånar en del. Dom visar nämligen att jag har en hjärna!
Jean Bolinder har nära till skratt.

Han har blivit 67 år, är sedan länge bosatt i skånska Bjärred, och tycker det är dags för memoarerna. Så i höst ligger "I skuggan av en mekanisk verkstad" på bokhandelsdiskarna. En kontroversiell bok, säger han själv, och en uppgörelse med många.

Jag slår i morfars konversationslexikon från 1923 och hittar:
"Bolinder, Jean B., f. 1813, d.1899, industriman, grundade tillsammans med sin broder, Carl Gerhard B., f.1818, d.1892, Bolinders Mekaniska Verkstad på Kungsholmen i Stockholm…."
Carl Gerhard Bolinder var farfars far. Farfar hette Erik August och blev målad av Zorn, sånt säger allt.
Bolinders Mekaniska Verkstad tillverkade det mesta, från ångmaskiner till kaminer och köttkvarnar, och förvandlades senare till Bolinder-Munktell, ni minns säkert dom gröna traktorerna, ännu längre fram färgades traktorerna blå, nu med namnet Volvo BM.

- Jag växte upp som en totalt misslyckad, men gräsligt rik, godsägarson i södra Östergötland, på Laggarps gods, berättar han, och illustrerar sitt misslyckande med några snabba jaktscener där unge Jean lyckades undvika att träffa både harar och älgar under seanserna med sin jaktkamrat, familjens privatchaufför. Då han däremot var nära att träffa just chauffören, ställdes jaktlektionerna på obestämd tid in.

När pappa hade skjutit sej, var Jean 21 år och visste att råg och havre skulle han aldrig lära sej att skilja på. Istället bestämde han sej för att ägna dom närmaste fem åren av sitt liv åt att sätta sprätt på miljonerna han hade ärvt.
- Jag ville bli fri från pengarna, säger han.

Han lyckades.
- Ja, det gick faktiskt på fyra och ett halvt år, säger han, fullkomligt allvarlig. Och tillägger att det var det bästa han gjort.
Och receptet?
Ett vanligt, beprövat, ynglingabeteende med rejält vida svängar.
Alltså kvinnor, vin och sprit i massor, och som grädde på moset, snabba sportbilar. Inte en, inte två, utan en hel jäkla karavan! Jean Bolinder tillbringade till exempel en del av ungdomen i en Jaguar E-type. Det ni!
En oförvägen och företagsam yngling med målsättningen att snabbt bli av med pengar. Nu fick han göra något han var riktigt bra på. Fast…

- En sportbil exploderade i 160 och förvandlades till skrot. Men samma eftermiddag köpte jag en ny.
Han måste ha väckt en hel del uppseende i Uppsala dit han nu förlagt sitt liv. En gång steg han till exempel naken in på dansrestaurangen Flustret, svepte in sej i en bordduk, och torkade av sej efter ett uppfriskande nakenbad i Svandammen utanför.

- Det var mycket sprit, mycket sprit, minns han med eftertryck.
Dock icke blott. Han läste något meningslöst och ägnade istället sin tid åt film och teater. Fick dessutom beröm för sina insatser som nationens teaterföreståndare, även om det funnits en föregångare vars rykte han inte nådde upp till. En annan östgöte, en typ som hette Tage Danielsson.
Slutklämmen på släktens miljoner blev en fjorton dagars lång, och makalös, filmfest med kopiösa mängder sprit. Han åkte in till stan i den sista sportbilen.
Orakad och otvättad efter sin två veckors fest, låt oss inte tänka på andedräkten, får han, på väg mot frälsningen i form av en flaska Vichyvatten, syn på världens vackraste kvinna, då han stiger in på Fågelsången. Jag misstänker att han åtminstone harklade sej innan han steg fram till henne och konstaterade att "vi ska gifta oss".
Hon hette Marianne och var en ordentlig flicka. Så det tog ytterligare två veckor innan hon tackade ja till frieriet!

Nu har dom varit gifta i mer än fyrtio år.
Det var också Marianne, eller Ajan, som fick Jean att samla ihop sej i studierna och förse sej med en fil.mag.
- Med usla betyg, lägger han snabbt till.

Men det räckte för att han skulle få ett lärarjobb i Båstad. Konfronterad med elevernas dåliga behandling av svenska språket satte han sej ned och skrev en deckare, inspirerad av sin favoritförfattare Faulkner. Boken hette "Skulle jag sörja då…" och blev inledningen på en serie deckare, det blev tio stycken, med paret Jöran och Marianne Bundin i huvudrollerna. Jöran Bundin var en ovanligt misslyckad person, och han anses vara en av deckarlitteraturens första verkliga anti-hjältar. Boken kom ut 1967 på ett litet förlag som hette Tomas Förlag i Strängnäs. Det blev årets bästa deckaredebut, översvallande recensioner av Bang, PG Petersson i Vecko-Journalen och intåg i Svenska Deckarakademin.

Den misslyckade Jöran var en spegling av Jean själv. Och i bok efter bok har han fortsatt att bearbeta och göra upp med sina egna psykologiska problem, ett djupt självförakt, separationsångest och skuldkänslor.
Genom att använda jag-formen och låta jaget vara mördaren skapar Bolinder en nerv och en psykologisk närhet till det som sker. Och jag blir inte förvånad när han säger:

- I nästan sextio år har jag trampat kring på jorden och trott att jag tagit livet av någon på riktigt, säger han.

Han berättar hur han ofta tvingade sej själv att omedelbart ringa upp någon som han nyss besökt, bara för att förvissa sej om att han inte dödat denne. Psykologer och terapeuter har inte kunnat hitta grunden till dom här tvångs-föreställningarna.
I fjol kom lösningen!

- Jag fick kontakt med min gamla barnsköterska, Moa. Och hon berättade hur oerhört ledsen jag hade blivit då hon slutat sin anställning hos familjen Bolinder. Moa hade blivit min ställföreträdande mamma, och jag trodde i all min barnslighet att det var jag som hade skrämt bort henne, säger han.

Han fortsätter:
- Samma natt fick jag en enorm hjärtklappning och trodde att jag skulle dö i en infarkt. Men det var chocken över att plötsligt få förklaringen till mina 60-åriga problem.
Nu är dom historia.

Genom åren har deckarna avlöst varann.
Jean Bolinder har fortsatt göra upp med sej själv och sitt liv i en rad underhållande, ofta vansinnigt spännande, deckare. Barndomen från Östergötland, med bland annat pappans självmord, finns med i "Bröd över mycket tvivelaktigt vatten" som kom 1998.
För tretton år sedan, 1990, kom "Dödisgropen" - som utsetts av svenska folket till "vår favoritdeckare".

- Jag satt och målade på Nordkoster när färjan kom in till Vettnet och folk gick iland. Tänk om en av alla dessa som kommer här i verkligheten är död, tänkte jag, och det blev upptakten till boken, berättar han.
Också i den här boken spårar man "mördaren Bolinder" i bokens jag, Per Monson, konstnären, tillika mördaren, som sitter och målar på den "Västra Tvillingön", strax invid Kosteröarna.

"Dödisgropen" fick det trögt i portgången. Först efter fem refuseringar blev det napp hos Carlssons förlag. Då gjorde Bibliotekstjänst fullkomligt mos av boken i sin recension.
- Den spöklika stämningen saknades, skrev dom, dundrar Jean Bolinder och tillägger:
- Jag vet en jävla massa mer som saknades!

Publiken tog boken till sitt hjärta, liksom dom gjort så många gånger förr. Bolinder är en mycket folkkär deckarförfattare, intygar också Inga och Christina på Vinslövs bibliotek. Även om han inte är lika älskad, lika mycket, bland kritikerna. Där finns det å andra sidan ett ömsesidigt misstroende.
- I memoarerna ska jag säga vad jag tycker! För en gångs skull, slår han fast. Man kan känna vinddraget från kommande rallarsvingar och råsopar i memoarerna som ges ut i höst.

Just nu pillar han på en mycket originell och, enligt egen utsago, konstig ide, ett historiskt drama från 30-talet, och nu ska han skriva sakta, säger han, deckarförfattaren, som dessutom påstår att teater är hans liv och det enda han är bra på, det är att vara lärare!

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter