2019 > 01

Den svartgumpade sultanspetten. Den svartgumpade sultanspetten.

Den har ett vackert namn – den svartgumpade sultanspetten. Som om den rymmer så mycket av orientens mystik. Ändå är det en stunds melankoli varje gång jag ser bilden av den här indiska hackspetten i sina granna färger.
Buken är vit, gumpen svart och på huvudet har den en klarröd huva. Ryggen skimrar i guld.

Jag kallar mig inte fågelskådare, är inte särskilt kunnig. Kallar mig inte fågelfotograf heller. Det krävs en del för det om man har signerade böcker av Brutus Östling och Patrik Olofsson hemma i bokhyllan. Ändå tycker jag att det är roligt att fotografera fåglar. Det blir ett sorts samlande.

I Mamallapuram, på Coromandelkusten i Tamil Nadu, hyrde jag chaufför och en gräddvit Hindustan Ambassador och for iväg för en dagsutflykt på smala vägar mellan risfält och byar till Vedantangal Bird Sanctuary, Indiens äldsta fågelreservat. Ett imponerande vattenrike som grundades redan 1936. Man kunde promenera på en vall som anlagts längs sjösidan och hade översikt över ett stort skyddat sjöområde med öar, vass och fåglar, fåglar och åter fåglar. Jag såg och fotograferade ibisar, asiatiska gapnäbbsstorkar, fläcknäbbade pelikaner och en del andra arter härjade i träden vid sidan av stigen, som indisk trädskata och orientsporrgöken.
Det är fantastiska namn. Jag kan oftast inte artbestämma ute i naturen utan fotograferar, med mer eller mindre bra resultat, och försöker identifiera dem hemma på kammaren. Kolla bilder, googla och jämföra. Översätta. Eller slå upp i den alldeles utmärkt fågelboken av Salim Ali som jag mot alla odds hittade i Mamallapuram i en av de minsta bokaffärer jag besökt.
Efter julnattsresan i buss över den indiska deccan, från östkustens Pondicherry till västkustens Ernakulam, nådde vi sedan Kochi, eller Fort Kochin i norra delarna av staten Kerala. Det som kallas Malabarkusten.

Vasco da Gama var i Kochi i norra Kerala redan 1502 och satte upp en handelspost. Han hade landstigit på kusten fyra år tidigare, och hittade alltså det riktiga Väst-Indien. Inte som genuesaren Columbus som seglade fel och fann något annat. Columbus spår har jag korsat på en rad platser tidigare, i Cádiz, på Korsika och i Santo Domingo. Columbus lär ha varit en riktig skitstövel. Hurdan var Vasco da Gama?
Jo, det tar inte så lång tid att få även dennes gloria att hamna snett. Han ljög och dödade och kanonmullrade sig fram över oceanerna. Vid ett tillfälle lär han ha bordat ett handelsfartyg från Mekka, rövat alla varor, låst in 380 man i skeppets nu tomma lastrum och tänt på.

Vasco da Gama dog i Kochi 1524.
488 år senare vandrar jag längs den gamla ringmuren vid havet. Den omgärdar resterna av det brittiska imperiet och holländska kolonialväldet som finns kvar i Kerala. Britter och holländare tog över efter portugiserna.
Längs strandkanten står fiskarna med sina enorma fångsthåvar som de gång på gång sänker i havet och sedan tömmer på den allt magrare fångsten. Vattnet ser skitigt och nedsmutsat ut. Stranden är allemans soptipp. Längre ut från kusten passerar stora fartyg på väg in eller ut till hamnen i Kochi. Det luktar lite avlopp då och då.

När jag spanar inåt, mot de gamla koloniala ruinerna, ser jag den svartgumpade sultanspetten, med sin glänsande guldskimrande ryggtavla och sitt röda huvud, klättra längs en trädstam. Jag knäpper några bilder, då en man, en helt vanlig medelklassindier med en Nikonkamera lik min egen, pekar mot marken vid trädet. Något orange syns där och jag fokuserar med zoomobjektivet. En orangefärgad ödla av någon sort.
Den indiske turisten, jag får senare reda på att han heter Paul och är IT-ingenjör från Mumbai, tar också bilder, men har bara ett normalobjektiv. Jag skruvar av mitt teleobjektiv och ger honom så att han har möjlighet att komma närmre motivet. Han blir glad för gesten och efteråt så pratar vi en stund och byter visitkort.
Paul är tiotalet år yngre än mig och vi blir strax facebookvänner. Vi har ett kort ögonblick av gemenskap där på den gamla stenmuren i Kochi, som de amatörnaturfotografer med likadana Nikonkameror vi är, innan vi tar i hand och fortsätter var och en på sitt håll.

Efter bara någon månad nås jag av beskedet att min nyfunne vän Paul avlidit i en hjärtinfarkt hemma i Mumbai.
Jag vet inte hur hans ödlebilder blev. Mina blev tyvärr ganska suddiga.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien
Hos Wallraff i Köln 1985. Hos Wallraff i Köln 1985.

När vi hade druckit cypriotisk päronkonjak i tre dagar på den enorma livsmedelsmässan i Köln, Anuga, och testat pilsnern hos Andrew på South Pacific Brewery från Port Moresby vars farfar eventuellt var huvudjägare på någon av öarna i Papua & Nya Guinea, var det dags att hitta på något annat.

Jag kände till en enda Kölnbo. Vi skulle gräva fram Günter Wallraff.
Visst kunde vi få träffa honom, även om han var väldigt stressad och i upploppet inför en ny bok, sa hans agent i telefon. I morgon klockan nio hemma hos legendaren själv på Thebärstrasse. Så blev det bestämt.
Världens mest kände undercover-journalist, mannen som blev ett verb, att wallraffa, bodde i mitten av 1980-talet fortfarande helt öppet. Vem som helst kunde ringa på hans dörr. Detta var 1985. På den lilla ringklockan vid dörrposten stod hela hans namn. Günter Wallraff. Jag vet inte om det var här han några år senare gömde kollegan Salman Rushdie sedan ayatollorna i Iran hade uttalat sitt dödshot över honom efter publiceringen av Satansverserna.
På väg uppför den smala trappan mötte vi en flåsande turk med mörk blick i rasande fart på väg nedåt. Han nickade kort mot oss utan att säga något. Vi klev fram, knackade på dörren och steg in i köket.
Günter Wallraff är ett journalistiskt 1900-talsfenomen. Ung, arg och ifrågasättande med ett perspektiv som utgår från de som lever längst därnere på samhällets botten.
Han hade gjort industrireportage direkt från golvet innan han blev världskändis då han kedjade fast sig på Syntagmatorget i Aten i en protest mot den grekiska diktaturen. Han fick mycket stryk av militären innan han släpptes.
Överhuvudtaget har Wallraff tagit emot mycket stryk. Han skaffade sig en annan mäktig fiende då han klädde om till Hans Esser och fick jobb på Bild-Zeitungs lokalredaktion i Hamburg. I två böcker avslöjar han hur Bild-Zeitungs journalister redan på den tiden briljerar i ”fake news”, hittar på sina reportage, sidor som flödar av lättklädda eller oklädda flickor och artiklar som brutalt använder sig av vanliga människors namn och bild för att förankra groteska berättelser i något som närmast liknar ett mellanting av den märkliga tidskriften En ding ding värld och FIB-Aktuellt.

Vi visste att han höll på med något nytt när vi knackade på dörren till lägenheten. Men vi visste inte vad.
En kvinna öppnade för oss och tog emot. Hon berättade att Günter tyvärr inte var hemma just nu. Han hade varit tvungen att göra en sak. Något som hade med den nya boken att göra.
Köksbord, diskbänk och kryddhyllor var, i mitt minne, belamrat av medicinburkar och piller i alla former. Kvinnan som släppte in oss bekräftade också att Günter hade lidit mycket ont av sitt senaste projekt. Han mådde inte bra. Han hade fått kronisk bronkit och feber. Dessutom var han tvungen att göra en sak. Han kom heller inte tillbaka, så fotografen Ronnie Smith och jag tackade för oss och återvände så småningom till den cypriotiska päronkonjaken.
Strax efter vårt besök på Thebärstrasse släpptes Wallraffs nya bok, Längst därnere. Han hade förvandlat sig till turken Ali och tagit alla de skitjobb som papperslösa invandrare tvingas till. Med ett ruffigt invandrarkvarter i Duisburg som utgångspunkt avslöjade han handeln med gästarbetare i Västtyskland och vilka rent av livsfarliga jobb de skickades in på, med usla löner och utan säkerhet.
Han fick också McDonalds att gå i taket då han bland annat beskrev hur samma trasa som torkade toaletten på snabbmatsrestaurangen direkt efter användes till disk och bord i matsalen.
Längst därnere blev en bok som tog hårt på Wallraff, men som också gav stort eko i världen.

Eftersom jag nästan träffat honom fick jag uppdraget att recensera boken då den kom ut. Självklart ville jag komplettera recensionen med en kort intervju, så jag ringde upp honom, samlade ihop all den tyskakunskap jag kunde förmå och sa, när han svarat och presenterat sig som Günter Wallraff:
- Sprechen Sie englisch?
- Nein.
Mycket mer blev inte sagt i den intervjun, då min tyska först på senare år utökats med betydelsefulla ord som zimmer und bier und so weiter.
Men jag har pratat med honom. Och kanske till och med mött honom i trappan, då jag än idag undrar över vem turken var vi mötte på väg upp till lägenheten.
Flera gånger har olika källor försökt misstänkliggöra Wallraff att vara Stasiagent. Han har alltid lika ihärdigt nekat.

Det är då jag tänker på Karl K, den enkle mjölkbonden som i mitten av 1980-talet ledde ett uppror mot Skånemejerier, från sin gård på Linderödsåsen. Karl K var en udda figur, näst intill av piratenskt snitt, som klev upp på barrikaderna för att ta den här striden och när jag hörde hans tyska brytning blev jag ännu mer nyfiken och ville krypa in bakom slagorden och mjölkkorna. Jag lyckades få ur honom att han en gång hade suttit som en av förbundskansler Willy Brandts rådgivare i stora internationella förhandlingar, men att han övergett den världspolitiska scenen för att bli en liten ilsken mjölkbonde i Skåne.
Jag minns däremot aldrig att jag gjorde någon koppling till DDR-spionen Günther Guillaume, en annan av Brandts män, som försåg Honecker et consortes med information om de västtyska socialdemokraterna.
När jag har skrivit de här raderna går jag in i internets enorma telefonkatalog och söker, och hittar, Karl K. Han inte bara fanns. Han finns fortfarande. Jag ringer honom. Kanske kan jag få svar på om han möjligen också en gång var DDR-spion, men försvann och sadlade om till att bli mjölkbonde på Linderödsåsen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: västtyskland
Gamla Betula. Bild: okänd Gamla Betula. Bild: okänd

Jag växte upp i det 1960-talets Hälsingborg som var på väg att bli Helsingborg.
Varje fredag var mor en del i lämmeltåget av husmödrar och hemmafruar som for med gamla Betula, eller Primula, över Sundet för att storhandla på Irma i Helsingör. Ost, fläsk, smör och mariekex. En liten påse fläskeknas. Den danska kronan var värd 80 öre, eller kanske några ören mer. Det var hål i mitten på deras småpengar. Jag minns aldrig att jag hjälpte mor med de tunga kassarna. De släpade hon ombord på spårvagnen till Tågaborg själv efter inköpsturen. Jag fick ändå varje gång en glasstrut på Gammel Färgesträde. Det fanns tre smaker. Vanilj, choklad och jordgubb. Flödeskum och syltetöj på toppen.
På färjan satt danska madamer i tjocka strumpor, drack elefantöl och rökte cigarr. De tillhörde en annan värld. Jag förstod aldrig varför de reste till Sverige. Mor drack kaffe och jag fick citronvand och samlade kapsyler vid kassan.
En del av maten stuvades in i facket i fryshuset längre ned på gatan. Under veckan fyllde vi upp skafferiet hos Stoltz Livs på Wrangelsgatan, i grönsaksaffären, fiskaffären och hos de tjocka tanterna på Gamla Hembageriet. Allt låg i kvarteret eller i dess absoluta närhet.
På Magnus Stenbocksskolan hade vi en dansklärare en timme i veckan som lärde oss att slang och slange inte alls var samma sak.
Det var inte ens tjugo år efter andra världskriget.
I Sverige rullade 1960-talet på och välståndet växte nyktert och närmast linjärt. Vi levde i Tage Erlanders folkhem, även om jag också lärde mig borgerlighetens smeknamn på statsministern, Tage Slingerskank.
Så säger man inte, sa mor.
Far bytte upp oss från en mörkblå PV till en duvblå Volvo Amazon, vi packade luftmadrasserna och for på semester till Reersö, till en stugby på den själländska västkusten. Den danske campingvärden var snål och far blev förbannad och domderade när den magra efterrätten toppades av en halv jordgubbe.
Danmark var ett broderland, om än en bångstyrig lillebror som inte alltid var så lätt att förstå. Eller riktigt visste sin plats.
I Hälsingborg var vi stolta över att ha tagit hand om danska flyktingar från kriget. Det gick historier om hjältar på fiske- och smuggelbåtar som trotsade de tyska ockupanterna och om spionen Jane Horney. Den danska motståndsrörelsen med legendariska Flamman och Citronen var ett stycke fängslande historia, som vi aldrig hade haft själva. Det trauma som den tyska ockupationen inneburit på andra sidan Öresund begrep vi däremot aldrig riktigt.
Var näringen till det nya djärva danska samhället hämtades ifrån funderade vi inte heller på. Vi såg bara storögda på hur dansk konst, arkitektur, design och samhällsliv plötsligt på 1960-talet sköt fart och tog vägar vi aldrig kunnat ana. Danskarna bodde i vår unga fantasi nakna i kollektiv med platta tak. Ingenting var dem främmande. Jag hade en skolkamrat med dansk mamma, så jag hade en aning. Hon gick utan behå.
Vi byggde legohus med platta tak, men vår oskuld var legio.
Tjugo år efter kriget vågade danskarna allt.
Tvärs över Sundet kunde man från vårt vardagsrum se den vita fasaden på Marienlyst, en anläggning som jag av försiktiga kommentarer misstänkte var ett syndens näste.
Nej, vi förstod aldrig Danmark, men vi fascinerades.
En dag kom far hem med en stilig Dux TV i ljus valnöt och med bordsantennen placerad ovanpå. Två spröt drogs ut och ställdes i lämplig vinkel. Innan vi eller resten av Sverige fått TV2 kunde vi med visst besvär, antennen i fönsterkarmen och högtrycksväder, ändå dubbla utbudet och pejla in Danmarks Radios TV-kanal.
Carl-Gustaf Lindstedt var gubbe i lådan i Hylands Hörna samtidigt som den stenrike danske resebyråkungen Simon Spies poppade upp med oklädda pinupflickor och log mot fotograferna på porrklubbarna.
Vi följde TV-serien Tycker ni om ostron? På danska lärde vi oss säga: Ka’ de li’ östers?
Ett andäktigt spännande drama i svart-vitt med djupa skuggor och en eftertänksam kommissarie som sög sin pipa och såg finurlig ut. Hela familjen fredagsmyste i soffan framför apparaten. Mor och far med en kopp kaffe och bulle. Jag och min syster med ett glas saft. Taxen Bamse knullade oavbrutet sitt gosedjur på ryamattan.
Leif Panduro hette han som skrivit manus till TV-serien. En av alla dessa danskar, som vi aldrig riktigt förstod.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

There are no entries for this period.