2018 > 09

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i klara färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Stora Torg i Kristianstad vid sjutiden på kvällen. Det är musik på hög volym, skrålande män och kvinnor på väg att bygga upp kvällens ölfylla, skrikande barn, irriterade föräldrar och dofter och aromer i skalan från frityrkokare till bajamajor.
Man behöver inte åka långt för att finna antipoden - dess diametrala motsats. Ett par mil norr om Kristianstad börjar storskogen och nu har blåbären mognat.
Du stövlar ut bland gran och tall, över mossa och sten, och finner lyckoriket. Det är majestätiskt. Storskogens syrerika luft fyller lungorna och gör dig vimmelkantig och yr. Det är tyst och ett absolut lugn som de stackare med lägenhet i centrala stan överhuvudtaget inte ens kan föreställa sig. Ingen rock n'rollkonsert i världen kan mäta sig med detta lyckorus. Det blir ett endorfinernas vaktparad.
Så är det ju det där med blåbären - detta skogens blåsvarta guld som bara ligger där och väntar på att plockas. På två minuter har man handen full. Öppna gapet och in med alltihop, tugga lätt och njut i gommen, svälj. Du blir frisk på kuppen.
Förr i tiden såldes blåbär på apoteket. Det sades kunna bota feber. Forskningen kring blåbärens läkande effekter har fortsatt. Att kroppen mår bra av blåbär är ett ovedersägligt faktum.
När magen börjat röra sig allt trögare efter langos, grillspett och älgwok är mogna, färska blåbär räddningen. Är det tvärtom - du behöver något stoppande, ja, då är det bara att torka bären först.
Torkar du bladen och hackar dem så sägs de vara effektiva emot urinvägsinfektioner och saften från bären kan du lägga på småsår för att få dem att läka snabbt. Du kan också gurgla dig i blåbärssaften och bli kvitt din halsinfektion.
Ja, det finns egentligen ingen hejd på vad blåbären kan åstadkomma för din hälsa. På Karolinska Institutet i Stockholm har man konstaterat att blåbär kan bromsa åldrandet. Det handlar om antioxidanter.
När kroppen inte klarar av att handskas med de fria radikalerna, som inte har något med politik att göra, så uppstår en inre oxidativ stress (du rostar) som orsakar ett snabbare åldrande. Hjärt- och kärlsystemet tar stryk och åderförkalkningen kommer som ett brev på posten, alltså vilken dag som helst.
Börjar det skymma är det bara att äta fler bär. Mörkerseendet förbättras då flavonoiderna i bären förbättrar genomströmningen av blodet, bak i ögat. Vill du sluta röka - drick regelbundet blåbärssaft.
Vad väntar du på? Det är ju så att det finns blåbär för alla i skogen. Sveriges Lantbruksuniversitet har räknat ut att det varje år produceras 250 miljoner kilo blåbär i svenska skogar. Endast cirka sju procent plockas och används på ett eller annat sätt. Resten, 93 procent, tar fåglar och djur hand om eller faller bara ned på marken och förmultnar.
De huggormar, fästingar och vildsvin man eventuellt kan komma att konfronteras med i den skånska blåbärsskogen, handen på hjärtat, är väl inte värre än de man kan råka ut för på gågatorna under stadsfestivalerna?

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

There are no entries for this period.