2018 > 03

Big Yellow House, Summerland, California Big Yellow House, Summerland, California

När min vän Juliette skulle stänga och låsa yogalokalen där hon jobbade, i det lilla samhället Summerland i Kalifornien, fick hon den där obestämbara känslan av att det fanns någon annan i rummet. Den var så stark att det gick en rysning längs ryggraden, berättar hon.

Yogaträningen bedrevs i ett stort gult hus mitt i Summerland. Det är bara järnvägen och Highway 101 mellan Ventura och Santa Barbara som skiljer det från stranden.

Detta är The Big Yellow House, som blev Summerlands allra första hus.

Längs horisonten i väster avtecknar sig siluetter av oljeborrtorn. Från november till april samlas ett oräkneligt antal valar i Santa Barbara-kanalen, en av USA:s bästa valskådarplatser. Juliette har, under yogaövningar i det stora gula huset, sett valarna spruta sina vattenkaskader i solnedgången.

Summerland låter som namnet på en idyllisk plats, med sol och bad och vallfärdande sommarturister. Namnet har dock inte det minsta med semesterkänslor att göra. Summerland är, enligt de religiösa spiritisterna, namnet på platsen där själarna samlas efter döden.

Deras tro är att de döda kan kommunicera med oss osaliga som går kvar på jorden.

Det var Henry Lafayette Williams som köpte marken där Summerland ligger. Han var spiritist, och när Southern Pacific Railroad byggde järnvägen rakt genom området såg han chansen att både tjäna en slant och skapa en mötesplats för de troende. Ett tempel byggdes, och han sålde mindre markområden där de tillresande kunde slå upp sina tält, eller enklare boningar, då de var i Summerland för att delta i seanser och möten.

Williams byggde, och bodde själv, i det stora gula huset.

På baren The Nugget, en kort bit söderut på Lillie Avenue, träffar vi Christian, som bor i ett hus ytterligare några kvarter bort. Han berättar att de allra flesta av husen från det tidiga Summerland har hemliga rum, där byborna samlades, bjöd in de dödas andar och höll sina seanser. Han tycker inte det är något märkvärdigt att det spökar också i hans eget hus, en träkåk i två våningar i amerikansk southern-style med veranda ut mot vägen. Och visst finns det ett hemligt rum i huset, berättar han.

Andra kring bardisken fyller i och berättar sina historier, om låsta dörrar som öppnas, öppna dörrar som stängs, steg i trappor och på vindsgolv.

Summerland kallades under några år i slutet av 1800-talet för Spookville av resenärer som hastade förbi i tåg och diligenser.
När oljefyndigheter upptäcktes i havet utanför kusten1894, lämnade många spiritister Summerland. Kuststräckan, från Ventura i söder till Santa Barbara i norr, invaderades av icke-troende som ville tjäna en hacka i ett område som för en tid fick uppleva en oljeboom. Församlingen omgrupperades till Santa Barbara, men templet var i bruk så sent som 1950. Än idag har kyrkan, Spiritualist Church of the Comforter, som grundades i Summerland regelbundna gudstjänster och healingträffar.

Vi lämnar Summerland och drar norrut på roadtrip i en hyrd Chevrolet. I boken Haunted houses of California av Antoinette May berättas att spökhusen ligger tätt i Kalifornien.

Vi kör till det mest berömda av dem alla, Winchester Mystery House i San José. Antoinette May skriver att varje kväll och natt i huset är som ett pågående halloweenparty.

Vi hinner inte dit innan biljettluckan är stängd och turguiden gått hem för dagen, men vi kan se den märkliga byggnaden genom spjälorna i staketet. Det är torn och tinnar, utbyggnader, skorstenar, takkupor och burspråk överallt. Jag spanar mot fönstren för att försöka se om någon skugga rör sig bakom en gardin, eller upptäcka ljus som tänds och släcks.

Huset har en speciell historia. Det är Sarah Pardee Winchester som byggt det, och som under hela sin levnad fortsatte bygga, som om hennes liv hängde på detta fortsatta byggande. Det var också just vad hon trodde.

Sarah Winchester ärvde förmögenheten av mannen som konstruerade ett av Vilda Västerns mest klassiska skjutvapen, Winchestergeväret.

Av ett medium i Boston fick hon höra:
Alla de som någon gång hade dödats av ett Winchestergevär hade uttalat en förbannelse över arvtagaren till förmögenheten som byggts upp av vapentillverkningen. Det enda sättet för henne att komma undan förbannelsen var att flytta västerut och bygga ett hus. Så länge bygget fortgick skulle hon vara fredad.

Hon satte igång 1884 och höll på i 34 år. I dag består huset av 160 rum, labyrintartade korridorer, hemliga dörrar till ännu hemligare passager och inte mindre än 47 skorstensgångar, genom vilka de osaliga andarna skulle kunna ta sig ut.

Många är historierna om ljusspel på väggar, dörrar som slår och fotsteg som hörs mellan rummen.

Från vår utsiktsplats på andra sidan staketet ser vi bara ett fantasifullt schabrak till hus, en grotesk Villa Villekulla. Längst in lär Sarah Winchester ha haft sitt eget personliga gömsle, stängt för alla. Huset i sig blev ett monument, byggt i tärande skräck för hämnden från alla dem som dött för kulorna från ett Winchestergevär.
En förbannelse så god som någon.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Gud är religion i Ghana. Han förekommer överallt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett sett så många samfund: metodister, baptister, sjundedagsadventister, mormoner, pingstvänner, presbyterianer, anglikaner, kopter och bara Han vet vad.
Kyrkor och skolor och sjukhus.
Det finns inte en tro-tro (lokalbuss) som inte har en biblisk sentens eller några lovord till Herren klistrade över bakrutan. Tacka fan för det, som de kör behöver de all support de kan få. Det går in 24 passagerare i en tro-tro. Ofta kör de inte förrän det är fullsatt, och fortsätter, i varje korsning som passeras, att marknadsföra sig, i syfte att locka fler passagerare. Kanske går det att tränga in en till. Att sitta instängd längst bak i en tro-tro, i 120 knyck nedför bergen mot huvudstaden, i tätnande trafik med bilar i alla filer, och icke-filer, runt omkring, samtidigt som man hör hjullagren skramla och ser instrumentpanelens alla röda lampor lysa kan få tuffare män än jag att ta till gamla kära Fader vår.
Jag litar på försynen och undrar bara stilla vilken bild Ystads Allehanda väljer om olyckan ändå skulle vara framme.
I den stora bussen från Accra till Cape Coast stämmer resenärerna upp en psalm till Herren, då vi rullar ut från busstationen. Jag blir lätt överraskad. När stämsången lagt sig är det predikantens tur. Han mässar i en dryg timme. Än en gång förbannar jag att jag glömde att ta med mig öronpropparna. Inte bara har jag svårt att relatera till hans budskap, det framförs också på ett språk jag inte har ettt hum om.
Han tröttnar till slut.
I bussen till Kumasi tränger vi in oss tre personer på ett utrymme, som borde vara för två. Det funkar, även om vi sitter halvt om halvt på varandra. En axel framför och en bakom, svetten klibbar ihop oss. Den unga kvinnan vid min sida krånglar upp en bok. Det är The Book of Hope och för en stund läser hon om de tio budorden. Jag bara svettas.
I Cape Coast, alldeles vid det gamla slavfortet, en gång i tiden Fort Carolusborg - men det vill vi svenskar inte låtsas om - pågår en mässa tvärs över gatan. Gospelmusiken fyller gatan och kraftfyllda damer gungar i takt i kyrkans inre. På gården, under ett plåttak, försöker söndagsskolans unga lärarinnor göra sig hörda genom musiken.
På stranden, nedanför fortet, tar en grupp vitklädda ungdomar selfies med denna fruktans boning i bakgrunden. De skrattar och ler och dansar runt och ber mig ta bilder på dem. Jag undrar om de är bröllopsgäster, men nej, de har smitit iväg från en begravning.
Religionen är närvarande överallt. När taxin saktar in i en gatukorsning blir musiken från en närliggande kyrkosal påträngande. Rörfirman på hörnet vid hotellet heter Peace & Love Plumbing, gatuköket en bit bort heter Jesus is Alive Fast Food.
Ja, det är ett jädrans Hallelujah.
En stund funderar jag på om det är därför som Ghana känns så tryggt. Här snackar man inte bara, här lever man efter de goda regler som Moses och Jesus gav oss. Alla är glada och lyckliga. Inte ens på fotbollsläktaren slår man varandra på käften.
Jag funderar på var pengarna kommer ifrån till alla dessa fina arkitektritade kyrkor och ser alla söndagsklädda kyrkobesökare, på väg till eller från mässan, alla solglasögonsprydda pastorer i sina svarta BMW:ar, som svänger upp framför kyrkan och vinkas fram till egen p-plats.
I dagstidningen läser jag att myndigheterna i Rwanda stängt 700 kyrkor därför att de ansetts vara sanitära olägenheter. Predikanterna och musikerna har fört för mycket oväsen. De flesta har emellertid inspekterats på nytt, godkänts och öppnat igen.
Är religionen en frälsning eller ett dilemma för Afrika? Jag vet inte.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

There are no entries for this period.