2018

Talerbryggeriet, Minsk Talerbryggeriet, Minsk

Viktoria undrade vilka svenska klassiska författare man ska läsa.
Vi satt på en bar, ett lokalt bryggeri, i Minsk i Vitryssland, några tvärgator bort från den stora Leningatan. Jag drack en svartmuskig öl som skulle smaka kaffe. Hon hade valt en ljus ofiltrerad pilsner.

Jag blev överrumplad av frågan. Först nämnde jag Strindberg och sedan Lagerlöf, och så erinrade jag mig en historia från Argentina och berättade hur jag för nästan tio år sedan hade rullat in med buss i vinlandets huvudstad Mendoza, vid Andernas fot. Jag gick direkt till turistinformationen vid busstationen för att kolla var det fanns ett hostel eller hotell som inte belastade resebudgeten alltför mycket.
Den unge mannen vid informationen blev uppspelt av att få prata engelska och efter en stund då vi hade känt på varandra med fotboll, du känner till att Boca Junior spelar i svenska flaggans färger och så vidare, så hamnade vi inom litteraturens hank och stör.

Den bästa bok jag någonsin läst var svensk, säger han, den unge mannen i turistinformationsuniform och med lite indianska ansiktsdrag.
Aha, tänker jag. Stieg Larsson exponeras den här tiden i varje bokhandel i Argentina. Likväl i den enorma Ateneo på Avenida Santa Fé i pulserande Buenos Aires, som i den lilla bokhandeln i hålan Junín de los Andes i Patagonien. En bokhandel som dessutom till hälften är apotek.
Nej, nej, säger han. Den bästa bok jag nånsin läst är Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöf.
Jag blir förvånad, men samtidigt glad. Jag berättar att jag har mina rötter i Vemmenhög liksom Nils, och han strålar lite extra.

Då avbryter Viktoria i Minsk mig och frågar vad boken handlar om och jag berättar om hur Nils förvandlas till en liten nisse för att han är så elak, och sedan följer med vildgässen på sin resa genom hela Sverige, från söder till norr. Boken är egentligen en geografibok för småskolan, men det känns som om ingen läser den längre i Sverige.
Viktoria är 23 år ung. Född och uppvuxen i det postsovjetiska Minsk. Hon ser först lite förvånad på mig. Så kommer det:
- Den har jag också läst. I skolan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: vitryssland

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i klara färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: spanien

Stora Torg i Kristianstad vid sjutiden på kvällen. Det är musik på hög volym, skrålande män och kvinnor på väg att bygga upp kvällens ölfylla, skrikande barn, irriterade föräldrar och dofter och aromer i skalan från frityrkokare till bajamajor.
Man behöver inte åka långt för att finna antipoden - dess diametrala motsats. Ett par mil norr om Kristianstad börjar storskogen och nu har blåbären mognat.
Du stövlar ut bland gran och tall, över mossa och sten, och finner lyckoriket. Det är majestätiskt. Storskogens syrerika luft fyller lungorna och gör dig vimmelkantig och yr. Det är tyst och ett absolut lugn som de stackare med lägenhet i centrala stan överhuvudtaget inte ens kan föreställa sig. Ingen rock n'rollkonsert i världen kan mäta sig med detta lyckorus. Det blir ett endorfinernas vaktparad.
Så är det ju det där med blåbären - detta skogens blåsvarta guld som bara ligger där och väntar på att plockas. På två minuter har man handen full. Öppna gapet och in med alltihop, tugga lätt och njut i gommen, svälj. Du blir frisk på kuppen.
Förr i tiden såldes blåbär på apoteket. Det sades kunna bota feber. Forskningen kring blåbärens läkande effekter har fortsatt. Att kroppen mår bra av blåbär är ett ovedersägligt faktum.
När magen börjat röra sig allt trögare efter langos, grillspett och älgwok är mogna, färska blåbär räddningen. Är det tvärtom - du behöver något stoppande, ja, då är det bara att torka bären först.
Torkar du bladen och hackar dem så sägs de vara effektiva emot urinvägsinfektioner och saften från bären kan du lägga på småsår för att få dem att läka snabbt. Du kan också gurgla dig i blåbärssaften och bli kvitt din halsinfektion.
Ja, det finns egentligen ingen hejd på vad blåbären kan åstadkomma för din hälsa. På Karolinska Institutet i Stockholm har man konstaterat att blåbär kan bromsa åldrandet. Det handlar om antioxidanter.
När kroppen inte klarar av att handskas med de fria radikalerna, som inte har något med politik att göra, så uppstår en inre oxidativ stress (du rostar) som orsakar ett snabbare åldrande. Hjärt- och kärlsystemet tar stryk och åderförkalkningen kommer som ett brev på posten, alltså vilken dag som helst.
Börjar det skymma är det bara att äta fler bär. Mörkerseendet förbättras då flavonoiderna i bären förbättrar genomströmningen av blodet, bak i ögat. Vill du sluta röka - drick regelbundet blåbärssaft.
Vad väntar du på? Det är ju så att det finns blåbär för alla i skogen. Sveriges Lantbruksuniversitet har räknat ut att det varje år produceras 250 miljoner kilo blåbär i svenska skogar. Endast cirka sju procent plockas och används på ett eller annat sätt. Resten, 93 procent, tar fåglar och djur hand om eller faller bara ned på marken och förmultnar.
De huggormar, fästingar och vildsvin man eventuellt kan komma att konfronteras med i den skånska blåbärsskogen, handen på hjärtat, är väl inte värre än de man kan råka ut för på gågatorna under stadsfestivalerna?

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Tiden tappar fotfästet, lösgörs och slungar ut mig i ett tomrum där inget knyts till relativa teorier. Jag förflyttas inte bara i rum, trettontusen kilometer i en diagonal över Atlanten, tusen kilometer i timmen, tiotusen meter över det stora havet, i en klaustrofobisk plåtlåda.
  Jag färdas i sällskap med den bångstyriga, gäckande tiden, som inte berättar vart vi är på väg. Om det är till 2009. Det kan lika väl vara till 1952. Eller 1924.
  På väg mot ett möte med Buenos Aires. Ska bli porteño - en av alla de som Borges skrev; ”kom någon annanstans ifrån”.
  Det kan vara den 1 oktober 1924.
  Våren siktar in sig på la capital federal och det ljusa blå är på väg, smyger tyst i jakarandaträdens knoppande blommor, och snart ska stadens stolthet, paradgatan Avenida 9 de julio, färgas lätt violett.
  Det blir enklare att leva.
  Enklare när gaskaminens låga skruvas ned och väsandet tystnar. De överraskande skyfallen upphör. Vintern, som lät stormen från Malvinas lyfta vikens vatten över kajen i La Boca och dränka råttorna i de fattigas Baracas, är över.
  När värmen kommer åter och torkar de frusna barnens lekar i barrion, mjukar upp de gamlas leder och låter ungdomens kärlekar leva.
  När koftan kan tas av och bara axlar blottas, kavajen knäppas upp, om än inte tas av. Fönstren hissas och gatans milda vind, den som är el buen aire tillåts svepa in, rensa röken från askfaten vid borden på kaféerna Tortoni, Federal och Tolón.
  Jag ser dem överallt. De som kommer någon annanstans ifrån.
  Den lungsiktige eldaren som lämnat den sotsvarta kolboxen och flammande ångpannan för en tid och nu sitter hostande på en bänk på Plaza de Mayo med huvudet sänkt, djupt mellan de ensamma axlarna, och matar duvor med några fattiga brödbitar som han pedantiskt och omständligt delar i små, små bitar.
  Sjömannen som, likt Martinson, med bufflig envishet lyckats ta sig förbi de många hindren; ”sjömanskrogarna, boxningslokalerna, pornografibiograferna och den polisransonerade maskinellt byråkratiska Buenos Airesprostitutionen, korrumperad och eländig”.
  Avenida Santa Fé nummer 1860, i det borgerliga Barrio Norte. En annan värld, elegans och flärd. Ett inbjudande valv över entrén till Teatro Gran Splendid. Alla de som kommer någon annanstans ifrån passerar förbi. Fångas av två högtalare som flankerar ingångens smäckra pelare. Till gatans kakofoni av röster, rop, bilars tut på hästskjutsar och spårvagnar strömmar tangons toner och Carlos Gardels röst bjuder för första gången upp i radio. Det är den 1 oktober 1924 och du har stannat till vid Max Glücksmans klassiska Radio Splendid.
  Du behöver inte stå länge, försjunken i Gardels vemodiga sång om el caminito, förrän du själv tar några försiktiga steg, inleder en salida simple. Ensamheten i trängseln på trottoaren får mig att i tanken citera någon, jag glömt vem, som skrev att Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss.
  Borta i tankar och steg, bara vagt anar jag konturer av ruiner när musiken tonar ut, tystnar och en märkbart tagen locutor, en hallåmans, brutna röst bryter fram i högtalarnas elektriska knaster och annonserar:
  - Evita är död. Presidenten har utlyst landssorg.
  En puff av den kyliga vintervinden föser mig rysande från biografpalatset Splendid och radions sorgemusik till höger och runt hörnet in på Avenida Callao. Det är den 26 juli 1952 och jag följer strömmen av de tiotusentals som kommer någon annanstans ifrån, och nu målmedvetet gemensamt flyter i riktning mot det rosa palatset på Plaza de Mayo.
  Män och kvinnor hänger i klasar från fönstren längs gatorna. Vita näsdukar vinkar och den azurblå och vita flaggan fladdrar från balkongerna. De stora bilarna, Ford, Chevrolet och Dodge, kommer inte fram på gatorna. Banderoller, breda led och vajande fanor från fackföreningen. Förenade i sorgen. Gråtande kvinnor och män som tagit hatten av. När skymningen kommer gnistrar facklor och eldar framför la casa rosada. María Eva Duarte Perón ligger därinne.
  Eller är det hon på balustraden? Står hon där och lyser, madonnan som frälste de fattiga med hopp om arbete och mat för dagen? Folket sjunger stillsamt. Gråter inte för sista gången för Argentina.
  Jag söker mig mot Café Victoria just där Calle Bolívar slinker ut på torget. Bakom tidningsskjulet med La Prensa, La Nación, Clarín och de överlastade hyllorna med kolorerade magasin försvinner ljuden från torgets tragiska manifestation. Jag ler mot servitrisen klädd i oklanderligt vit skjorta och svart kjol, kommen någon annanstans ifrån, och beställer en Quilmes. Glaset är frostat. En skål potatischips klirrar mot glasbordet. Servitrisen ler tillbaka. Det är lätt att bli förälskad i Buenos Aires.
  Två unga pojkar jonglerar med bollar framför bordet och en man försöker sälja pennor med en ställbar lampa på. Mycket lämplig då det blir mörkt. Fem pesos señor, fem pesos, se här. Kostymer och byxdressar ilar över gatan till myndighetskontoren när bussar, taxibilar och motorcyklar frustar till och stannar för rött ljus, beredda att vråla iväg i blårök så fort det slår om. Längs marmorfasaden smyger en trashank med sin filt. Jag anar ruinerna bland alla de som kommer någon annanstans ifrån.
  Kvittot bekräftar att det är en torsdag i december 2009, och sommarsolens skärpa målar skjortan mörk under armarna och pannan röd. Strax vandrar mödrarna på torget.
  Jag flanerar Calle Bolívar upp genom San Telmos enkelriktade gator mot siestan. Passerar restauranger, parillas, som ännu inte slagit upp portarna för kvällens bife chorizo. I gatstenen minnesplattor över de folkets soldater som fördes bort, mördades och försvann utan ett spår under det smutsiga kriget. Graffitti på husen. Malvinas, Maradona och Madonna. Och så Che.
  På Calle Estados Unidos står Emilios två skrotfärdiga 245:or parkerade. Ett hjul på trottoaren, en strålkastare som hänger i sin kabel, vindrutan sprucken från kant till kant, ett bakdäck på sock.
  Posten ligger i en hög, ett skoavtryck på gasräkningen, katterna jamar och stryker sig mot benet. Huset vibrerar av musik. Emilio ropar och sjunger, dansar frigörande med tunna tonåriga flickor. På taket bor Palle, en 73-årig eremit från Yosemite i Kalifornien, som lämnat bergen, ser varje tango som en förälskelse, och lotsar sin tjugo år yngre partner Laura runt confiterior och milongor.
  Jag sitter med ett glas vin på pation utanför mitt rum och pratar med dem; dramatikern Stuart från Melbourne som köpte en antikvarisk karta över Danmark på Mercado San Telmo i saluhallarna, högerhöken Peterson från New Mexico, på bröllopsresa, och vi spelar poker och röker Marlboro.
  Och så Bengt Backlund, fotografen från Uppsala, som fångar allihop i sina bilder - de som kom någon annanstans ifrån. I bilderna återvänder vi till den flagnade elegans och den blandning av epoker, uttryck och stilar som för alltid är Buenos Aires. Du och jag. Oviktigt när.
  Siempre – alltid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina
Big Yellow House, Summerland, California Big Yellow House, Summerland, California

När min vän Juliette skulle stänga och låsa yogalokalen där hon jobbade, i det lilla samhället Summerland i Kalifornien, fick hon den där obestämbara känslan av att det fanns någon annan i rummet. Den var så stark att det gick en rysning längs ryggraden, berättar hon.

Yogaträningen bedrevs i ett stort gult hus mitt i Summerland. Det är bara järnvägen och Highway 101 mellan Ventura och Santa Barbara som skiljer det från stranden.

Detta är The Big Yellow House, som blev Summerlands allra första hus.

Längs horisonten i väster avtecknar sig siluetter av oljeborrtorn. Från november till april samlas ett oräkneligt antal valar i Santa Barbara-kanalen, en av USA:s bästa valskådarplatser. Juliette har, under yogaövningar i det stora gula huset, sett valarna spruta sina vattenkaskader i solnedgången.

Summerland låter som namnet på en idyllisk plats, med sol och bad och vallfärdande sommarturister. Namnet har dock inte det minsta med semesterkänslor att göra. Summerland är, enligt de religiösa spiritisterna, namnet på platsen där själarna samlas efter döden.

Deras tro är att de döda kan kommunicera med oss osaliga som går kvar på jorden.

Det var Henry Lafayette Williams som köpte marken där Summerland ligger. Han var spiritist, och när Southern Pacific Railroad byggde järnvägen rakt genom området såg han chansen att både tjäna en slant och skapa en mötesplats för de troende. Ett tempel byggdes, och han sålde mindre markområden där de tillresande kunde slå upp sina tält, eller enklare boningar, då de var i Summerland för att delta i seanser och möten.

Williams byggde, och bodde själv, i det stora gula huset.

På baren The Nugget, en kort bit söderut på Lillie Avenue, träffar vi Christian, som bor i ett hus ytterligare några kvarter bort. Han berättar att de allra flesta av husen från det tidiga Summerland har hemliga rum, där byborna samlades, bjöd in de dödas andar och höll sina seanser. Han tycker inte det är något märkvärdigt att det spökar också i hans eget hus, en träkåk i två våningar i amerikansk southern-style med veranda ut mot vägen. Och visst finns det ett hemligt rum i huset, berättar han.

Andra kring bardisken fyller i och berättar sina historier, om låsta dörrar som öppnas, öppna dörrar som stängs, steg i trappor och på vindsgolv.

Summerland kallades under några år i slutet av 1800-talet för Spookville av resenärer som hastade förbi i tåg och diligenser.
När oljefyndigheter upptäcktes i havet utanför kusten1894, lämnade många spiritister Summerland. Kuststräckan, från Ventura i söder till Santa Barbara i norr, invaderades av icke-troende som ville tjäna en hacka i ett område som för en tid fick uppleva en oljeboom. Församlingen omgrupperades till Santa Barbara, men templet var i bruk så sent som 1950. Än idag har kyrkan, Spiritualist Church of the Comforter, som grundades i Summerland regelbundna gudstjänster och healingträffar.

Vi lämnar Summerland och drar norrut på roadtrip i en hyrd Chevrolet. I boken Haunted houses of California av Antoinette May berättas att spökhusen ligger tätt i Kalifornien.

Vi kör till det mest berömda av dem alla, Winchester Mystery House i San José. Antoinette May skriver att varje kväll och natt i huset är som ett pågående halloweenparty.

Vi hinner inte dit innan biljettluckan är stängd och turguiden gått hem för dagen, men vi kan se den märkliga byggnaden genom spjälorna i staketet. Det är torn och tinnar, utbyggnader, skorstenar, takkupor och burspråk överallt. Jag spanar mot fönstren för att försöka se om någon skugga rör sig bakom en gardin, eller upptäcka ljus som tänds och släcks.

Huset har en speciell historia. Det är Sarah Pardee Winchester som byggt det, och som under hela sin levnad fortsatte bygga, som om hennes liv hängde på detta fortsatta byggande. Det var också just vad hon trodde.

Sarah Winchester ärvde förmögenheten av mannen som konstruerade ett av Vilda Västerns mest klassiska skjutvapen, Winchestergeväret.

Av ett medium i Boston fick hon höra:
Alla de som någon gång hade dödats av ett Winchestergevär hade uttalat en förbannelse över arvtagaren till förmögenheten som byggts upp av vapentillverkningen. Det enda sättet för henne att komma undan förbannelsen var att flytta västerut och bygga ett hus. Så länge bygget fortgick skulle hon vara fredad.

Hon satte igång 1884 och höll på i 34 år. I dag består huset av 160 rum, labyrintartade korridorer, hemliga dörrar till ännu hemligare passager och inte mindre än 47 skorstensgångar, genom vilka de osaliga andarna skulle kunna ta sig ut.

Många är historierna om ljusspel på väggar, dörrar som slår och fotsteg som hörs mellan rummen.

Från vår utsiktsplats på andra sidan staketet ser vi bara ett fantasifullt schabrak till hus, en grotesk Villa Villekulla. Längst in lär Sarah Winchester ha haft sitt eget personliga gömsle, stängt för alla. Huset i sig blev ett monument, byggt i tärande skräck för hämnden från alla dem som dött för kulorna från ett Winchestergevär.
En förbannelse så god som någon.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Gud är religion i Ghana. Han förekommer överallt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett sett så många samfund: metodister, baptister, sjundedagsadventister, mormoner, pingstvänner, presbyterianer, anglikaner, kopter och bara Han vet vad.
Kyrkor och skolor och sjukhus.
Det finns inte en tro-tro (lokalbuss) som inte har en biblisk sentens eller några lovord till Herren klistrade över bakrutan. Tacka fan för det, som de kör behöver de all support de kan få. Det går in 24 passagerare i en tro-tro. Ofta kör de inte förrän det är fullsatt, och fortsätter, i varje korsning som passeras, att marknadsföra sig, i syfte att locka fler passagerare. Kanske går det att tränga in en till. Att sitta instängd längst bak i en tro-tro, i 120 knyck nedför bergen mot huvudstaden, i tätnande trafik med bilar i alla filer, och icke-filer, runt omkring, samtidigt som man hör hjullagren skramla och ser instrumentpanelens alla röda lampor lysa kan få tuffare män än jag att ta till gamla kära Fader vår.
Jag litar på försynen och undrar bara stilla vilken bild Ystads Allehanda väljer om olyckan ändå skulle vara framme.
I den stora bussen från Accra till Cape Coast stämmer resenärerna upp en psalm till Herren, då vi rullar ut från busstationen. Jag blir lätt överraskad. När stämsången lagt sig är det predikantens tur. Han mässar i en dryg timme. Än en gång förbannar jag att jag glömde att ta med mig öronpropparna. Inte bara har jag svårt att relatera till hans budskap, det framförs också på ett språk jag inte har ettt hum om.
Han tröttnar till slut.
I bussen till Kumasi tränger vi in oss tre personer på ett utrymme, som borde vara för två. Det funkar, även om vi sitter halvt om halvt på varandra. En axel framför och en bakom, svetten klibbar ihop oss. Den unga kvinnan vid min sida krånglar upp en bok. Det är The Book of Hope och för en stund läser hon om de tio budorden. Jag bara svettas.
I Cape Coast, alldeles vid det gamla slavfortet, en gång i tiden Fort Carolusborg - men det vill vi svenskar inte låtsas om - pågår en mässa tvärs över gatan. Gospelmusiken fyller gatan och kraftfyllda damer gungar i takt i kyrkans inre. På gården, under ett plåttak, försöker söndagsskolans unga lärarinnor göra sig hörda genom musiken.
På stranden, nedanför fortet, tar en grupp vitklädda ungdomar selfies med denna fruktans boning i bakgrunden. De skrattar och ler och dansar runt och ber mig ta bilder på dem. Jag undrar om de är bröllopsgäster, men nej, de har smitit iväg från en begravning.
Religionen är närvarande överallt. När taxin saktar in i en gatukorsning blir musiken från en närliggande kyrkosal påträngande. Rörfirman på hörnet vid hotellet heter Peace & Love Plumbing, gatuköket en bit bort heter Jesus is Alive Fast Food.
Ja, det är ett jädrans Hallelujah.
En stund funderar jag på om det är därför som Ghana känns så tryggt. Här snackar man inte bara, här lever man efter de goda regler som Moses och Jesus gav oss. Alla är glada och lyckliga. Inte ens på fotbollsläktaren slår man varandra på käften.
Jag funderar på var pengarna kommer ifrån till alla dessa fina arkitektritade kyrkor och ser alla söndagsklädda kyrkobesökare, på väg till eller från mässan, alla solglasögonsprydda pastorer i sina svarta BMW:ar, som svänger upp framför kyrkan och vinkas fram till egen p-plats.
I dagstidningen läser jag att myndigheterna i Rwanda stängt 700 kyrkor därför att de ansetts vara sanitära olägenheter. Predikanterna och musikerna har fört för mycket oväsen. De flesta har emellertid inspekterats på nytt, godkänts och öppnat igen.
Är religionen en frälsning eller ett dilemma för Afrika? Jag vet inte.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ghana

There are no entries for this period.