2017 > 05

Utah desert Utah desert

När planet nått marschhöjden och genade ut över Utah tittade jag ut genom fönstret, förbi vingen med den enorma motorn, och bort mot horisonten.  Blågrå himmel och i fjärran en blixt som skar snett över himlen.
Spännande. Jag har faktiskt aldrig flugit i åskväder.

Lite turbulens strax därpå. Inte mycket, men lite skakningar som fick vingen att fladdra och ansvarig att trycka på knappen för fasten your seatbelts.

Strax efter tonades rutorna, det blev omöjligt att skönja horisontens eventuella oväder. Kabinpersonalen blev nästan otrevlig i sina förmaningar åt passagerare som fortfarande stod upp, eller var på väg till toaletten, att sätta sig och spänna fast sig. Det är lätt att tolka personalens uttryck till oro eller ängslan, men jag gjorde inte det eftersom de inte hade varit översvallande trevliga från start heller.

Visst kom tanken att vi var på väg in i ett stort oväder och en försiktig undran över hur det skulle bli. Skumpiga resor har jag varit med om när väskor ramlat ned och det smällt i lösa grejor ombord. Här var det trots allt lugnt.
Istället lutade jag mig tillbaka, satt på fönsterplats längst till höger, och vilade. Slappnade av och tänkte att det gick att sova en stund. Jag hade inte druckit någonting.

Slumrade möjligen lätt när jag plötsligt blev medveten om att någon stod vid min plats. Jag såg en person stå lutad över mig och betraktade mig, eventuellt försökte säga något som inte gick att uppfatta och konturen fanns kvar ett ögonblick då jag slog upp ögonen, innan den sakta upplöstes och försvann. Jag kände inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro eller något obehag. Den allra första tanken som slog mig var att det var en sorts utanförkroppen-upplevelse och att det var jag själv som hade stått där och betraktat mig.

Jag vet inte vem det var. Eller varför. Funderade på om det kunde vara min skyddsängel, kanske en föraning om en tuff flygning med budskapet att jag inte skulle vara orolig. Jag var aldrig orolig. När vi passerat Montana och var över the Rockies, fortsatte tvärs Saskatchewans plattland och vidderna i norra Kanada, släcktes seatbelt-lampan och personalens irritation avtog.  Jag sov en stund men min vän kom aldrig tillbaka.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa
Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010. Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010.

När vi passerar Salinas på vår roadtrip från Santa Barbara till San Francisco, för att svänga av mot Carmel-by-the-sea och Big Sur, tänker jag på Michael Dinners låt Last dance in Salinas, som jag fortfarande då och då nynnar på.

I refrängen sjunger han:
You say your name’s Betty Davies,
I say I’m really John Wayne,
When you’re five miles from nowhere and nothing
Who gives a damn ’bout a name


Michael Dinner gjorde två plattor på 1970-talet med en countryrock som var klart före sin tid. Det blev inga topplistor för honom. Han sadlade om och blev filmregissör. Inte heller där nådde han de stora framgångarna. Men hans Last dance in Salinas har gjort intryck på i alla fall mig, med sin bluesinspirerade rutigaskjortalyrik.
Du hittar inte Michael Dinner på Spotify, men däremot på Youtube.

Det jag glömmer i Salinas, är att kolla efter Bobby McGee. En av de mest kända countrylåtarna av Kris Kristofferson, som sjungits in av hundratals artister. Janis Joplins version är kanske den mest kända av dem allihop. Gianna Nanini har gjort en fantastisk tolkning på italienska och Lalla Hanssons version Anna och mej fick nog också sin publik härhemma.
Kris Kristofferson sjunger om hur han och Bobby McGee reser från New Orleans, via kolgruvedistrikten i Kentucky till soliga Kalifornien och när de når Salinas, lämnar Bobby honom för att förhoppningsvis hitta det hem hon aldrig haft.

När Kristofferson sjunger:
I trade all my tomorrows
for a single yesterday
holding Bobbys body next to mine

så går vemodet rakt in i hjärtat.

Hur det gick för Bobby McGee i Salinas är något man kan fundera vidare på. Staden, som skryter med att det är nobelpristagaren John Steinbecks födelseort, är centrum i plattlandet, en jordbruksbygd i Californa Valley, radiostationerna spelar mexikanskt dragspel och stan förefaller exakt så ointressant för en förbipasserande som Michael Dinner får oss att förstå – who gives a damn ’bout a name.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag gillar dina glasögon!
Så sade hon, den unga tjejen i receptionen på Motel 6 i Carpinteria, California när jag checkade in. Rar tös, tyckte den gamle med chevan och småpratade vidare. Hon undrade över namnet, Tell, och om det fanns en story.
Visst sade jag, Tell a story.... Sedan skrattade vi och hon hette Destiny, var född på 90-talet och hade fått höra om Destiny's child hur många gånger som helst.
Det var vänligt, lagom personligt och mottagande.
Några dagar senare checkade jag in på nytt efter en roadtrip till San Francisco. Destiny satt i receptionen, vi nickade och log mot varann som gamla kompisar, men det var Sandy som checkade in mig. 
Jag gillar din klocka, sade Sandy.
Tack, sade den gamle, och lade till: det är inget speciellt med den. Sedan trillade poletten ned. Destiny bläddrade lite generad bland sina papper utan att titta upp.
Den gamle skrattade gott för sig själv. De hade gått kursen. Tur att Sandy valde klockan....

Läs hela inlägget »

There are no entries for this period.