2017

Gränsövergången vid Medyka, mellan Ukraina och Polen. Gränsövergången vid Medyka, mellan Ukraina och Polen.

För en dryg vecka sedan kom vi till gränsstationen mellan Ukraina och Polen, strax före klockan fyra på eftermiddagen, efter några trevliga timmar i den vackra staden Lviv, där vi lunchat och shoppat.
Jag köpte en stor handvävd matta i grönt, rött, gult och orange, av en gumma på torget. Den kostade 4500 ukrainska rubler. Jag prutade ned den till 4000 och när hon sade OK så räknade jag upp pengarna och gav henne 5000.

Matematik har aldrig varit mitt huvudämne.

Däremot kunde jag i lugn och ro och 28-gradig värme med en nedåtgående sol rakt i fejset räkna timmarna tills vi hade passerat gränsen. Efter två timmar räknade jag också bilarna i kön framför oss. Vår plats var då 111.
Kvart i två på natten hade vi fått våra pass stämplade och den svenska texten på bilens registreringsbevis vederbörligen examinerat. Vi kunde fortsätta in i unionen och genom Polen, efter närmare tio timmar. Samlingen av bulgariskt, rumänskt, ukrainskt och moldaviskt vin i bakluckan var intakt.

I går var det tumult vid just den här gränsposteringen. Förre presidenten i Georgien, Mikheil Saakashvili, hade tillsammans med oppositionspolitikern Julia Timoshenko och med stöd av en större folkmassa forcerat gränsen, utan att vänta på sin tur.
BBC berättar hur Saakashvili och hans entourage olagligen tog sig in i Ukraina och vidare mot Lviv. En handfull gränsvakter skadades i handgemäng.

- Vi praktiskt taget bars in av folkmassan, säger han till BBC.

Mikheil Saakashvili är numera statslös. Han utsågs av den sittande presidenten Porosjenko till guvernör i Odessa vid Svarta Havet för några år sedan, men så blev de båda herrarna ovänner – enligt Saakashvili på grund av Porosjenkos försök att hindra den nye guvernörens försök att röja upp i korruptionen.

Han fråntogs sitt ukrainska medborgarskap som han tidigare fått för att kunna utöva sin tjänst, och eftersom han lämnade sitt georgiska medborgarskap då han blev ukrainare, är han statslös.
Nu lär han vara i Lviv för att kräva sitt ukrainska medborgarskap tillbaka. Till Georgien kan han inte återvända. Det kan han nog inte räkna med.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien, ukraina
Hjalmar Björklund - matemästaren Hjalmar Björklund - matemästaren

 
 
I går fick jag höra att Hjalmar Björklund nyligen har gått bort.
Det låter som vilken gammal man som helst. Det är det aldrig. Det finns alltid en historia.

Hjalmar bodde i Oberá i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Han var argentinare och tredje generationens invandrare. Han var ättling till Brasiliensvenskarna. Hjalmars far hette Gustav Adolf och var född i Guarany i Rio Grande do Sul i Brasilien 1897. Mor hette Hilda Ingeborg Samuelsson, född 1900 i Oberá i Argentina. Hjalmar var deras förstfödde. Han blev 90 år av sju syskon.
Farfar och farmor som gjorde resan till det som de trodde var det förlovade landet kom från trakterna av Boxholm. De steg iland i Porto Alegre (den lyckliga hamnen) i Brasilien 1891.

Hemma på Hjalmars patio i Oberá satt jag tillsammans med vännen Rolf och Hjalmars bror Klas och drack mate några ljumma kvällar för sju år sedan. Det sades lite skämtsamt att Hjalmar var den bästa matetillredaren i hela Argentina.
Det var däremot inte särskilt mycket bevänt med hans svenska. Han ursäktade sig när vi kom, att det var lite ostökigt i huset. Det skrattade vi gott åt, liksom åt så mycket annat. En gång i veckan deltog han i studiecirkeln på svenska i skolan. På kvällarna kunde han gå till casinot och spela bort en stund.
Två hustrur hade han överlevt och de flesta av sina syskon.

Brodern Klas dog för några år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han drev en secadera – torkade, malde och packade yerbate i påsar och sålde. Varumärket hette Cuatro caminos – efter den vägkorsning där tillverkningen låg. Korsningen blev också Klas Björklunds öde. Han körde ut med sin bil framför en lastbil.

Så har världen nästan omärkligt förändrats ytterligare en bit och det svenska inslaget i Sydamerika är två färgstarka bröder fattigare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina
Utah desert Utah desert

När planet nått marschhöjden och genade ut över Utah tittade jag ut genom fönstret, förbi vingen med den enorma motorn, och bort mot horisonten.  Blågrå himmel och i fjärran en blixt som skar snett över himlen.
Spännande. Jag har faktiskt aldrig flugit i åskväder.

Lite turbulens strax därpå. Inte mycket, men lite skakningar som fick vingen att fladdra och ansvarig att trycka på knappen för fasten your seatbelts.

Strax efter tonades rutorna, det blev omöjligt att skönja horisontens eventuella oväder. Kabinpersonalen blev nästan otrevlig i sina förmaningar åt passagerare som fortfarande stod upp, eller var på väg till toaletten, att sätta sig och spänna fast sig. Det är lätt att tolka personalens uttryck till oro eller ängslan, men jag gjorde inte det eftersom de inte hade varit översvallande trevliga från start heller.

Visst kom tanken att vi var på väg in i ett stort oväder och en försiktig undran över hur det skulle bli. Skumpiga resor har jag varit med om när väskor ramlat ned och det smällt i lösa grejor ombord. Här var det trots allt lugnt.
Istället lutade jag mig tillbaka, satt på fönsterplats längst till höger, och vilade. Slappnade av och tänkte att det gick att sova en stund. Jag hade inte druckit någonting.

Slumrade möjligen lätt när jag plötsligt blev medveten om att någon stod vid min plats. Jag såg en person stå lutad över mig och betraktade mig, eventuellt försökte säga något som inte gick att uppfatta och konturen fanns kvar ett ögonblick då jag slog upp ögonen, innan den sakta upplöstes och försvann. Jag kände inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro eller något obehag. Den allra första tanken som slog mig var att det var en sorts utanförkroppen-upplevelse och att det var jag själv som hade stått där och betraktat mig.

Jag vet inte vem det var. Eller varför. Funderade på om det kunde vara min skyddsängel, kanske en föraning om en tuff flygning med budskapet att jag inte skulle vara orolig. Jag var aldrig orolig. När vi passerat Montana och var över the Rockies, fortsatte tvärs Saskatchewans plattland och vidderna i norra Kanada, släcktes seatbelt-lampan och personalens irritation avtog.  Jag sov en stund men min vän kom aldrig tillbaka.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa
Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010. Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010.

När vi passerar Salinas på vår roadtrip från Santa Barbara till San Francisco, för att svänga av mot Carmel-by-the-sea och Big Sur, tänker jag på Michael Dinners låt Last dance in Salinas, som jag fortfarande då och då nynnar på.

I refrängen sjunger han:
You say your name’s Betty Davies,
I say I’m really John Wayne,
When you’re five miles from nowhere and nothing
Who gives a damn ’bout a name


Michael Dinner gjorde två plattor på 1970-talet med en countryrock som var klart före sin tid. Det blev inga topplistor för honom. Han sadlade om och blev filmregissör. Inte heller där nådde han de stora framgångarna. Men hans Last dance in Salinas har gjort intryck på i alla fall mig, med sin bluesinspirerade rutigaskjortalyrik.
Du hittar inte Michael Dinner på Spotify, men däremot på Youtube.

Det jag glömmer i Salinas, är att kolla efter Bobby McGee. En av de mest kända countrylåtarna av Kris Kristofferson, som sjungits in av hundratals artister. Janis Joplins version är kanske den mest kända av dem allihop. Gianna Nanini har gjort en fantastisk tolkning på italienska och Lalla Hanssons version Anna och mej fick nog också sin publik härhemma.
Kris Kristofferson sjunger om hur han och Bobby McGee reser från New Orleans, via kolgruvedistrikten i Kentucky till soliga Kalifornien och när de når Salinas, lämnar Bobby honom för att förhoppningsvis hitta det hem hon aldrig haft.

När Kristofferson sjunger:
I trade all my tomorrows
for a single yesterday
holding Bobbys body next to mine

så går vemodet rakt in i hjärtat.

Hur det gick för Bobby McGee i Salinas är något man kan fundera vidare på. Staden, som skryter med att det är nobelpristagaren John Steinbecks födelseort, är centrum i plattlandet, en jordbruksbygd i Californa Valley, radiostationerna spelar mexikanskt dragspel och stan förefaller exakt så ointressant för en förbipasserande som Michael Dinner får oss att förstå – who gives a damn ’bout a name.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag gillar dina glasögon!
Så sade hon, den unga tjejen i receptionen på Motel 6 i Carpinteria, California när jag checkade in. Rar tös, tyckte den gamle med chevan och småpratade vidare. Hon undrade över namnet, Tell, och om det fanns en story.
Visst sade jag, Tell a story.... Sedan skrattade vi och hon hette Destiny, var född på 90-talet och hade fått höra om Destiny's child hur många gånger som helst.
Det var vänligt, lagom personligt och mottagande.
Några dagar senare checkade jag in på nytt efter en roadtrip till San Francisco. Destiny satt i receptionen, vi nickade och log mot varann som gamla kompisar, men det var Sandy som checkade in mig. 
Jag gillar din klocka, sade Sandy.
Tack, sade den gamle, och lade till: det är inget speciellt med den. Sedan trillade poletten ned. Destiny bläddrade lite generad bland sina papper utan att titta upp.
Den gamle skrattade gott för sig själv. De hade gått kursen. Tur att Sandy valde klockan....

Läs hela inlägget »
Tvärs över en hundraårig reklamskylt för Påhlssons choklad har farfar skrivit "målad av Anders Mattsson Köpenhamn 1915".
Det är inte gossen som fått nys på choklad som Anders Mattsson har målat. Det är Cunardlinjens passagerarfartyg Ascania som pryder reklamskyltens baksida.

Nu hänger tavlan på min maritima vägg i blå hallen och självklart blir jag intresserad av att ta reda på lite mer om detta fartyg Ascania, som inte alls fått samma stjärnstatus som många andra av klassiska Cunardinjens många Atlantångare.

Jag surfar ut på webben i min jakt på information och blir nästan omedelbart förbryllad. Alla kan ju se att Mattsson målat två bolmande skorstenar på Ascania, men fotografierna på internet avbildar ett skepp med enbart en skorsten.
Det visar sig att Ascania förliste utanför Newfoundland i juni 1918 och några år senare valde Cunard att bygga ett nytt passagerarfartyg med namnet Ascania, som fick bara en skorsten.

Det är alltså det första fartyget som Anders Mattsson i Köpenhamn avporträtterade. Sannolikt hade han mött båten ombord på en segelskuta över Atlanten, gjort en snabb skiss, och sedan i lugn och ro då han inte hade vakten färglagt sitt motiv.

Det går bara att hitta några korta fakta om Ascania I och dess öde, men det är fantasieggande detaljer som i sin tur skulle kunna berätta fantastiska historier. 
I maj 1911 stod Ascania klar att frakta 200 förstaklasspassagerare och 1500 tredjeklassditon över Atlanten. Rutten gick från Southampton till Kanada, till Quebec och Montreal och var en kort men intensiv framgångssaga då franska tullregler gjorde det billigare att resa till de fransktalande delarna av Kanada via Storbritannien.

Jungfruresan gick i maj 1911 med 808 passagerare, men sedan dalade intresset för att resa med båten.
Den 17 juni 1913 hoppade kapten C O Barnes överbord och tog livet av sig. I augusti 1914, då första världskriget inletts tog den brittiska marinen över fartyget för att lägga det i Themsen i London där det skulle hysa tyska krigsfångar. Det varade inte så länge. Året därpå dyker Ascania upp vid Gallipoli i Italien för att tjänstgöra som sjukhusskepp och 1916 får kaptenen ombord medalj för god service då det fungerar som trupptransportfartyg i Dardanellerna.
I krigets slutskede seglar det den 3 juni 1918 ånyo mot Kanada från Liverpool. Av någon anledning är det bara 8 passagerare ombord på det stora fartyget som grundstöter utanför Cape Rey, Newfoundland, tio dagar senare. Alla ombordvarande räddas.

Ascania ligger i ett grunt område och är idag ett omtyckt vrak för dykare. Kanske dags resa till Newfoundland?
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

There are no entries for this period.