There are no entries for this period.

2014 > 01

Den enda riktiga konsthantverkare jag hittar i San Marino heter Dario. Han sitter på en av gatorna i den kulturarvsklassade gamla stan och målar små fina akvareller av omgivningen och några lite större i akryloljefärg på gamla Citroëner och Fiatar. Han är född i Frankrike av sanmarinesiska föräldrar.

Jag köper en tavla av honom. Vad ska jag annars köpa i San Marino? Ännu en kylskåpsmagnet? Utbudet i övrigt avskräcker i sin extrema kommersialisering. Butik på butik med fotbollströjor, eller t-shirts med tramsiga sexskämt, cigarettändare och kepsar med logotyper för globala varumärken för bilar, whisky, öl och cigaretter. Flaskor, formade som erigerade penisar, med någon pastellfärgad likör i.
Ett markant antal butiker säljer vapen. Allt från kopior på antika hillebarder, svärd och värjor till Rambo- och butterflyknivar, kaststjärnor och knogjärn. Och mängder av luftgevär, softair-guns och repliker av kraftfulla automatvapen.
Hur korkade tror köpmännen att turisterna är? Dessa horder av tyskar, ryssar och kineser som bussarna stjälper av vid infarten till gamla stan, amerikaner som skjutsats upp från något ankrat kryssningsfartyg.

Finns det verkligen, hemska tanke, en efterfrågan på de här pinalerna?
Dario, konstnären, håller med om det bedrövliga utbudet men urskuldar sina landsmän med att den sanmarinesiska ekonomin skakar så att det skälver i själva Monte Titano. San Marino har dragits med i den italienska eurokrisen, och italienarna har varit ofina nog att ge amnestier till rika som flyttar hem sina pengar från skatteparadisen. Euromiljonerna har bokstavligen rullat ur de många sanmarinesiska bankerna och nedför sluttningen till Italien.
Sanningen att säga har inte San Marino heller särskilt mycket mer än turismen att dra in pengar på. Lite jordbruk som producerar vin, oliver och ost, lite keramisk, elektronisk och cementindustri. När sedan bankerna slirar är det turismen som måste dra in stålarna. De kommer lyckligtvis fortfarande.

- Men det kommer inte många svenskar nuförtiden, säger Immanuel på Café Joli, på perfekt svenska.
Han säger att han lärde sig på 60- och 70-talen då svenska turister hade Rimini som ett huvudmål för sommarsemestern. Han var tvungen för affärernas skull, påstår han. Sedan kryper det fram att han varit sambo tio år i Sverige, mest i Örebro, men faktiskt någon tid också i Kristianstad.
Immanuel rycker lite på axlarna åt de dåliga tiderna, men slår ut med handen mot butikerna och caféerna i omgivningen, och påpekar att här jobbas det från tidig morgon till sen kväll. Varje dag.
- Fast på vintern är det lugnare, tillägger han.
Det är med blandade känslor man traskar runt i världsarvet på Monte Titano. Jag undviker tortyrmuseet, vaxkabinettet och museet för moderna vapen och väljer istället Emigrantmuseet för förkovran. I slutet på 1920-talet var tiderna dåliga och många tvingades emigrera. Under 1970-talet gick en ny våg utvandrare från lilleputtstaten. De flesta for naturligt nog till Italien, det var ju bara nedför backen, men många flyttade också till Frankrike, USA eller Argentina. Utställningen är välgjord.

Det är vansinnigt vackert uppe på berget, när turistbussarna kört. Jag bor centralt på ett tillmötesgående familjehotell och äter gott med en vidunderlig utsikt över solnedgången. Pastan är gudomlig. Det lokalt producerade sangiovesevinet håller alldeles perfekt temperatur och smakar mera. Så då fann jag till slut mina souvenirer, för ett riktigt gott vin från en liten producent i världens äldsta republik, det kan inte vara något annat än äkta hantverk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: san marino

En tjock fin grön gräsmatta lockar på Rheinparkstadion i Vaduz i Liechtenstein. Naturligtvis kör jag dit. Jag köper ett rödblått badlakan av Carmen Alabor i souvenirshopen så vi blir goda vänner och hon låser upp grinden och låter mig rufsa runt i gräset.
När jag frågar om det inte är jobbigt att ha ett landslag som alltid förlorar, skrattar hon bara bort det och berättar hellre om när England kom dit och Beckham var med. Då glittrar hon ännu lite mer.
Envist tjatar jag att det måste vara frustrerande att gå på fotboll och veta att hemmalaget åker på däng, igen och igen och igen. Då går hon igenom hemmastatistiken och konstaterar att de faktiskt spelat oavgjort mot Litauen och besegrat både Andorra och San Marino i modern tid.
Vi kommer inte längre, Carmen och jag, men Rheinparkstadion ligger vackert längst ned i dalen invid Rhen. Sparkar man bollen snett och för långt ut över långsidan hamnar den i Schweiz.

Liechtenstein är ett idogt litet land.
Jag hade vaga föreställningar om brevlådeföretag, kritstrecksrandiga kostymnissar, guld och juvelerarbutiker och flotta Jaguarer och Bentleys blaserat parkerade framför bankpalats i glas och sten.
Så är det inte…, bara.
Den stora Hiltikoncernens fabrikskomplex är bland det första man möter som besökare. Inte bara en slagborrmaskin, utan en hel byggindustri. Sen kommer Frommelts trävaror (nej, det är inte han som åkte slalom, eller ens hans bror…). Det tillverkas och exporteras.
Här finns Coop och Spar och fursten Hans Adams vingård, och källare. Det går får och fjällkor med bjällror på de branta sluttningarna mellan hus och byar.
Konstmuseet är nytt och flott. Postmuseet är litet men gratis. Skidmuseet har en bild på Stenmark och en entusiastiskt charmig utställning över allt från antika snöskor till Hanni Wenzels signerade nummerlapp från OS i Lake Placid. En imponerande mängd pjäxor med små lappar om vilkas fötter de tjänstgjort på. Jag får inte fota med blixt för det tål de inte.
På torget bordar en busslast kineser under buller och bång sommarens sista rundturståg, annars är det fritt från turister.

Sysselsättningen är hög i Liechtenstein. Vägarbetarna har svarta slokhattar och ser ut som gamla rallare. Från grannländerna Schweiz och Österrike pendlar dagligen ungefär 15000 personer in för att jobba. En av dem är den politiske redaktören på Volksblatt, Michael Benvenuti.
Jag pressar honom på varför den manliga medellivslängden är så låg i Liechtenstein, världens kanske rikaste land per capita. Han tror mig inte först, men försvinner till datorn och hämtar senaste statistiken för ”durchschnittsaltern” för de avlidna liechtensteinarna. 2010 var männen bara 70,4 år då de dog, 2011 var de 72,4 år. Kvinnorna blev nästan tio år äldre. Bilden av kärnfriska gamla gubbar och gummor, som ränner backe upp och ned i ur och skur, krackelerar.

Benvenuti ser uppriktigt förvånad ut.
I statistiken ser vi att framförallt männen drabbades av hjärt- och kärlsjukdomar, medan fler kvinnor fick cancer. Redaktören drar omedelbart slutsatsen:
- Aha. Vi lever för gott och äter ohälsosamt.
Men tänker man efter så inser man att underlaget helt enkelt är för litet för att kunna ge en rättvis bild. Det är för få som dör. År 2011 avled i hela Liechtenstein bara 126 män. Klart att det då märks när två personer (båda män) dör i aids, tre (alla män) begår självmord och nio (varav åtta män) avlider i olyckor.
Varken att tjafsa om medellivslängd eller fotbollsresultat känns särskilt relevant i ett Lilleputtland.

Läs hela inlägget »
Etiketter: liechtenstein

Det ses som suspekt att resa ensam. Känns lite skumt också att hyra en guide alldeles själv så när jag dök in i sultanens kraton här i Yogjakarta assimilerade jag omärkligt i en grupp med filippinska turister. Jag hade tur, det var en garvad guide med både humor och känslor. Även filippinarna accepterade mig trots att en av dem fes oroväckande högt några gånger.

Guiden berättade stolt att sultanatet Yogjakarta har 257 år på nacken men republiken Indonesien bara 68. Inte ens holländarna vågade utmana sultanen av Yogjakarta. Kanske var han av annat virke än kollegan i Surakarta som när han dog 2004 hade ett antal barn - 37 sägs det - med ett halvdussin kvinnor. Ingen visste riktigt vem i röran som var tronarvinge. När palatset i Surakarta brann i mitten av 1980-talet brann det ned totalt. Brandkåren kom inte in genom portarna och vägrade vredga gudarna genom  att riva ned dem. Det både religiösa och skrockfulla folket ansåg att det var gudarnas hämnd på den promiskuöse sultanen, som hellre jetsetade bland brudarna i Jakarta än satt rådman hemma i domstolen i Surakarta.
Låt oss hoppas de vänt blad.

Surakarta och Yogjakarta är Javas religiösa och kulturella centra. Det är starka muslimska fästen. Därför förvånade det när guiden i  sultanens hjärta, Yogjakartas kraton, öppet deklarerade:
- Jag, nä, jag är katolik.
Ändå hade hans far tjänstgjort som palatsvakt och hans far före honom. Det var närmast ett hedersuppdrag. Han fick 50.000 rupies i månaden (drygt 25 spänn) och ett eget risfält som han kunde odla efter bästa förmåga. Han fick också en grann sabel att bära på ryggen.
Några kvinnor passerade med en bricka te. Det var inte sultanen som hade tea-time. Det var palatsets 7.000 vapen som skulle få sin dagliga offergåva.
Det är ofta svårt att förstå gamla ritualer och ceremonier, svårt att begripa varför man på vissa platser måste ta på sig mössa för att visa aktning, och på andra platser ta av sig kepsen av samma orsak.
Det är desto lättare att förstå guidens känslor då jag lika käckt som tanklöst frågade om hans egen son skulle följa i pappas, farfars och farfarsfars fotspår.

Han såg mig i ögonen och svarade:
- En jordbävning skakade Yogjakarta i maj 2006. Sextusen personer omkom i dåliga hus som föll samman.
Det blev tyst en stund tills en av filippinarna undrade:
- Bland dem din son?
- Ja. Han blev 30 år, svarade han.

Dagen efter lämnar jag Yogjakarta med morgontåget mot Bandung. Strax efter klockan tolv stannar tåget oförklarligt ute i ingenstans. Det är en grön djungel med kraftiga bananträd och höga kokospalmer som skjuter upp ur grönskan. I en glänta skymtar risfält. Efter ungefär fem minuter startar tåget med ett ryck igen och fortsätter mot Bandung.
På kvällen då jag tittar på TV-nyheterna hör jag att Yogjakarta vid tolvtiden skakades av en jordbävning som nådde 6,5 på Richterskalan. Det var sannolikt därför tåget stannade till.
Flera hus rasade men ingen miste livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Rubriken är en pendang (bra ord, det mesta heter nämligen så eller något snarlikt i Indonesien) till de gamla OSS117-agentromanerna man köpte i kiosken. Nu var det dock inte Hubert Bonnisseur de la Bath som spelade huvudrollen. Det var vi.

Pangandaran är javanesernas eget semesterparadis. En halvö på södra Java som räcker tunga åt Indiska Oceanen. Stan balanserar på ett några hundra meter brett näs, och har både en west beach och en east beach. Där emellan lite shopping, några restauranger och hotell, bland annat vårt. Längst ut på halvön, som ett huvud, ligger ett stycke djungel som bildar Pangandaran National Park.
Dit vallas turisterna.
Vår utomordentlige guide Hariman Sariman hade lett oss genom stalagmit- och titgrottorna, lotsat oss förbi de flygande hundarna, lockat fram en piggsvinsfamilj med sina jordnötter, berättat om Tarzans lianer och höll som bäst på att färga håret på Linnea med ett teakblad då han stelnar till.
Det faller saker från träden. Ett stilla sus växer i styrka. Blir till ett dån.

Nu är det dags att tillägga att jag någon timme tidigare klumpigt kastade ur mig frågan hur Pangandaran hade klarat tsunamin. Hariman bad att få återkomma till ämnet efter guidningen. Annars skulle han inte kunna koncentrera sig. Saken fick bero.
Hariman tänkte inte på tsunamin som drabbade Thailand, eller Acehprovinsen, 2004. Han mindes den som följde på jordbävningen i havet utanför Java den 17 juli 2006. Ett skak på Richterskalans 7,7. Det var den som han såg när han hörde ljudet av den annalkande stormen. Nu blev han helt enkelt rädd, sprang snabbt uppåt för att se om han kunde skymta havet. Vände på klacken och skyndade på oss. Vi halvsprang ut ur parken. Det finns många höga och gamla träd i parken. Den kunde förvandlas till en dödsfälla.

Vid en bananpannkaka hos en schweizisk pensionatsvärdinna berättade Hariman efteråt om det som hände den 17 juli 2006.
Det var exakt samma tid på eftermiddagen, strax efter klockan tre. Han guidade ett holländskt par. Ett plötsligt ljud som växte i styrka, ett dån, ett vrål som av jetmotorer och utan annan varning slog vågen in över West Beach och East Beach. Parken där han befann sig ligger högre och klarade vågen, men stora delar av Pangandaran ödelades. 400 människor miste livet. Han såg svårt skadade människor svepas runt i vattenmassorna. Han vadade tillbaka genom stan med vatten till hakan, slog fötterna blodiga, lyckades hitta sin scooter som han parkerat på en skyddad plats, torkade av tändstift, startade och körde de fem kilometrarna hem för att nå familjen, frun och barnen.

Ja, erkände Hariman. Han blev rädd idag. Under ett ögonblick återupplevde han hela tsunamin från 2006. Han hade tårar i ögonen då han berättade.
I Guardian läser jag, så här två dagar senare i frukostmatsalen på hotellet i Bandung, att de indonesiska myndigheterna fick tsunamivarningar från såväl Japan som Hawaii efter jordbävningen, men var så upptagna med att registrera efterskalv att de aldrig gick ut med dem.
En belgisk turist berättar för Guardian:
- Jag fick varningen av en skrikande servitris som sprang förbi.

Harimans berättelse sitter kvar när vi släcker ljuset på kvällen. I mörkret hör jag vågorna slå, några hundra meter från hotellet och jag hör stormen vina. Klockan tre går jag upp och öppnar dörren och konstaterar att det är kav lugnt därute. Stormen lever sitt liv i rummets luftkonditionering. När det går upp för mig somnar också jag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Den amerikanske deckarförfattaren Lawrence Block skriver i sin författarmanual Telling lies for fun and profit i en parentes att en anomali med författaryrket är att de allra flesta målare älskar att måla, musiker älskar att spela, men skrivare hatar att skriva.
Det vita papprets förbannelse.
Den produktive österleningen CJ Charpentier i Järrestad har nyligen släppt ytterligare en bok. 115 sidor under titeln Manometer med underrubriken  – en liten bok om att skriva och resa.
Hela berättelsen handlar egentligen om att skriva just den boken.
Hur de inledande fem-sex raderna kan ta åtskilliga timmar:

"..interfolierat av ett osaligt vandrande mellan arbetsbordet-kylskåpet-bokhyllan med avbrott för radionyheter, tre cigaretter, två koppar te och en smörgås, en snabb promenad, ett glas rödvin-cognac-pastis.”

Eller också måste författaren mitt i sitt skapande av någon sorts inre tvång köra en tvättmaskin, dammsuga eller förbereda middagen. Trots att det kanske inte behövs.
Lawrence Block retar sig på att författaren oftast harangeras för sin uthållighet genom att skriva en bok och mera sällan för att han faktiskt har talang. CJ Charpentier betonar vikten av research, att samla grundfakta och att vara korrekt. CJ:s bok ångar av kunskap, detaljrikedom och anekdoter kring skrivandets hantverk och resandet som ger reflektioner och stoff åt författaren.
CJ är själva sinnebilden av en globetrotter. Senaste resan gick till ön Reúnion utanför Madagaskar.
Resande och skrivande hör onekligen samman. Kanske för att resandet ger upplevelser och öppnar ögon som vill förmedla.
Tomas Polvall har nyss gett ut På väg för att handgripligen leda res-och skrivlystna på rätt väg. En utmärkt handledning där Polvall poängterar intryckens värde.
Visst är skrivandet ett hantverk. Men talangen som Block efterlyser måste självklart också finnas där.
Ivar Lo-Johansson gav 1957 ut en tunn bok Att skriva en roman, som väl kanske egentligen mest är en förklaring till hans egen författardrift, men han beskriver skapandeprocessen så här:

”...gemene man jämför den med alkoholrus, författarna själva med baksmälla, romantikerna med ett slags samlag med Gud.”

Nobelprisade resenären VS Naipaul berättar i Att läsa och skriva att han tidigt ville bli författare men också insåg att den litteratur som inspirerade honom låg långt från hans värld, Trinidad. Resandet och skrivandet gjorde att han hittade hem, kunde sammanföra världarna.
I CJ Charpentiers Manometer följer man författarens mödor på loftet i huset i Järrestad samtidigt som man förs på vindlande vägar ut i världen. Impressioner blandas med rena handgripligheter:
Kan något formuleras bättre, utgå eller kompletteras?
Tanken kommer omedelbart då jag satt punkt för den här krönikan.

Kommentar: krönikan skrevs 2008 och sedan dess har det kommit ut ytterligare en rad böcker i ämnet, CJ gjort fler resor och klotet snurrat ännu några varv runt solen.

Läs hela inlägget »

Att slinka in på rätt pub när man är ute och reser. Det är en konst. I Cambridge lär finnas 120 pubar. Jag dök, oförberedd och törstig, in på The Eagle, mitt i city, när jag stannade till i stan under en motorcykeltur i Midlands i maj 2008.
The Eagle visade sig vara alldeles rätt pub. Det var till och med en av Cambridges mer världsliga sevärdheter och betydligt roligare än alla gamla stenhus, katedraler och universitetsbyggnader. Mitt emot puben ligger Cambridges äldsta hus, från 1000-talet. Jag minns inte att jag såg det.
The Eagle byggdes så sent som 1667.
Jag slog mig ned i ett av rummen och förvånades över det annorlunda smyckade innertaket. Här samlades RAF-piloterna mellan uppdragen under the Battle of Britain, eller på någon dödsbringande bombmission över Tyskland. I taket hade de gjort sig odödliga och bränt in namn, sitt eget eller Spitfirens, eller numret på skvadronen, med cigaretten, tändaren eller ett stearinljus.
Här samlades de överlevande och drack.
Det var också här som hemligheten bakom livet avslöjades 1953 då två forskare från något av stans universitet höll presskonferens och berättade vad DNA-spiralen var och hur den såg ut.
Jag fascinerades av en medelålders tunnhårig man som, helt okonstlat, kom in och lågmält beställde en pint lager, slog sig ned några bord ifrån mig, vek ned kragen från överrocken, satte ölen på bordet och en tygkasse bredvid sig. När kassen gled upp skymtade jag en behå.
Vi drack våra pints under meditativa former. Han tänkte på sitt och jag också. Vi stördes bara av en grupp kinesiska turister som under knappt trettio sekunder knuffade sig igenom lokalen, pekade i taket, gestikulerade och sade nått om DNA, innan de var borta igen.
Tiotalet år tidigare upplevde jag en Spitfire och en Messerschmidt ME109 lågsniffa över fältet och flygmuseet i Duxford en bit utanför stan. Här spelades stora delar av den klassiska filmen Slaget om Storbritannien in. En av hangarerna, som överlevt kriget flög i luften under filmandet och det sägs att det gick åt mer ammunition under filminspelningen än vad det gjorde under hela det riktiga slaget om Storbritannien.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england
Chubut, Patagonia, Argentina Chubut, Patagonia, Argentina

Jag såg Butch Cassidy och Sundance Kid på nyårskvällen - igen!
Första gången jag såg den var på Röda Kvarn i Helsingborg 1970.
Historien fortsätter att fascinera och när jag googlar Cassidy upptäcker jag att Wikipedia har satt den 7 november 1908 som dödsdatum för Butch, eller Robert Leroy Parker, som han hette. Min födelsedag! (Ja, inte 1908 såklart, men ändå). En gemensam spot - en synkronicitet, skulle Jung ha sagt.
Filmen om de båda rånarna, och Kid's partner Etta Place, är en berättelse som konstruerats av manusförfattaren William Goldman och regissören George Roy Hill. Jag saknar Sundance och Cassidys tid i Patagonien! När de hade rånat First National Bank i Winnemucca i Nevada på respengar drog de till Patagonien via New York City och Buenos Aires.
Här uppges de bland annat ha bott i en liten stuga i Cholila, en bit från El Bolsón, vid Andernas fot i västra Patagonien.
Bruce Chatwin sökte upp deras stuga i slutet av 1970-talet och gav den kultstatus som udda turistmål. Men vad som hände de nordamerikanska banditerna lyckades han inte klarlägga. Där suddar åren ut konturerna av verkligheten.
Ett spår är att Cassidy och Sundance egentligen var Evans och Wilson som uppges ha dödats av polisen i Patagonien och begravts i Rio Pico, men där Cassidy också sägs ha undkommit och rest hem. Robert Redford träffade, enligt en artikel i National Geographics, Butch's syster i Utah som hävdade att hennes bror överlevt Sydamerika, flyttat hem och levt som en laglydig medborgare till sin död på 1930-talet.
Wikipedias uppgift att det var Sundance Kid (Harry Longabaugh) som överlevde och reste till USA är mer osäker.
Det andra spåret är att de flyttade vidare till Bolivia och mötte döden i San Vicente, á la filmen. Då skulle de ha kallat sig Maxwell och Boyd. En utgrävning 1991 och ett DNA-test på kropparna sägs utesluta att det rör sig om de berömda rånarna. Även det resultatet anses idag osäkert.
Jag besökte aldrig den lilla stugan i Cholila, men njöt av det storslagna landskapet, under min resa i Patagonien i oktober 2009. I min bok Den falske ingenjören finns ett avsnitt om Oscar från Malmö som var kommissarie i Sarmiento i Chubutprovinsen och en av de som jagade yankeebanditer i början av 1900-talet.
Herrarna fortsätter fascinera.
Hittade nu på morgonen en länk på SR till ett inslag av Lena Bejerot, som besökte huset och gjorde ett reportage för Godmorgon Världen, för jämnt ett år sedan. Du hittar det på SR:s hemsida. Jag reagerar över hennes slarviga, och dessutom helt felaktiga, beskrivning av Cassidy och Sundance som "de fräsiga storstadsrånarna" - det var ju faktiskt precis tvärtom, de var lantisar som levde och verkade i Västerns småstäder. Bland annat gömde de ju sig i klassiska banditnästet Hole-in-the-wall i Wyomings mest otillgängliga del, rånade tåg på vischan eller letade upp banker i småstäder. På slutet av radioreportaget tar jag mig för pannan då Lena Bejerot berättar hur hon klampar runt i huset och stjäl en kaffekanna, som hon inbillar sig kan ha tillhört bovarna. Oavsett vems kaffepannan kan ha varit så är det riktigt dålig stil, rent av beklämmande, Lena Bejerot.
Att dessutom skryta om det i radio är ju direkt korkat.
Poff - sade förtroendet...

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina, usa