2014

Kroatien har blivit svenskarnas nya svarta som semesterparadis. Till och med från Kristianstads Airport slussas numera sol- och badsugna till den adriatiska kustens förförande klara turkos badvatten och muromgärdade medeltida kulturstäder och pittoreska byar.
Solen lyser hela vägen från Split och upp mot den smala slovenska kustremsan i norr. Vägen ligger utspritsad längs sluttningarna i gränslandet mellan berg och hav. Som ilskna getingar far de italienska knuttarna förbi på de korta raksträckorna mellan hårnålskurvorna, ibland genar de också genom böjen. Nervikta i näst intill liggande ställning med knäskålar som slickar asfalten.
I de små byarna stannar man gärna till och äter något av havets delikatesser. Kolgrillade sardiner, kanske? På en tämligen oansenlig restaurang äter vi dessutom en alldeles utomordentlig pizza.
Kroatien kan kanske tyckas vara det förlovade land som snabbast ryckt fram mot det välsignade välstånd som vi, finanskriser och arbetslöshet till trots, gärna ser Västeuropa som plattform och garant för.
Här trängs glassiga svarta och silvergrå nyrikebilar av de etablerade märken som åtminstone förr brukade betecknas som lyx.

Vi ser emellertid också det andra Kroatien. Koncentrerat söder, öster och sydost om huvudstaden Zagreb.
Längs floden Sava som bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina står resterna av kriget fortfarande på parad. Hus efter hus är tomma. Invånarna har flyttat och försvunnit. Trädgårdar har övergetts och fått växa igen. Hus som aldrig byggts klart. Butiker som slagit igen eller aldrig ens öppnat.
Där det finns folk kvar hänger tvätten på linor mellan bostadshus och äppelträd. På uppfarten står en rostig Yugo eller en VW Golf av äldre modell. Några höns springer på gården.
Längs floden är skotthål i väggen på bostadshusen legio. En ruin av en byggnad som förstörts av en granatträff har varken renoverats eller jämnats med marken. Den står kvar som en påminnelse om kriget och strax invid finns en sten med namn och bilder på de dödade.
Varje övergivet hus rymmer sin berättelse. Sin tragedi.

Johanne Hildebrandt berättar om kriget i Kroatien i sin bok Blackout. Hur hon reser ned, umgås med blonda svenska legosoldater och ser vansinnet i det som händer.
Hon skriver:
”Redan den första natten började ett hus bredvid min stuga att brinna. Det var ett vitt rappat hus som en gång varit stort och översållat med vackra snickerier…
Jag frågade vem som tänt eld på huset och varför.
- Det är serbiskt, förklarade en av soldaterna – som om det vore skäl nog till att det skulle självantända.”


Vi ser resterna av sådana brunna hus längs vägen.
Kroatien förlorade omkring 700 000 invånare på kriget. Mer än hälften av de serber som var bosatta i Kroatien flydde, försvann eller flyttade. Det uppskattas att 10 000 kroater dog i kriget i början av 1990-talet och när det väl var över var ekonomin skral och då emigrerade ytterligare minst 120 000 personer.
Det är ofattbara siffror i ett land som har drygt fyra miljoner invånare.

Kroatien är inte heller bara de fattiga byarna i inlandet eller de rika kustområdena. Här finns en anslående natur. När det gamla Jugoslavien splittrades visade det sig att inte mindre än åtta av landets finaste nationalparker låg i Kroatien.
Vi svänger av strax öster om Zadar och kör till nationalparken Paklenica. Vår förhoppning att få se en gåsgam majestätiskt segla mellan bergsmassiven i den höga och klara luften kommer emellertid snabbt på skam. Vad vi inte läst oss till är att Paklenica är ett av Europas bästa ställen för bergsbestigning och längs de branta väggarna hänger de i klasar, klättrarna, väl förankrade med rep och byglar. Uppåt, uppåt bär det. Om än mödosamt och sakta steg för steg.
Kanske är det också den vägen som den unga nationen Kroatien sakta erövrar. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kroatien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

2014

Första delen av Pevensey Avenue i Chesterfield är inte alls någon bred vacker aveny eller boulevard. Det är en cirka 60 meter kort gatstump som dessutom är återvändsgata.

Jag rullade in med min motorcykel under en tur i det engelska Midlands.
Pevensey var inte någon sedan länge död gammal Lord eller sjöhjälte. Pevensey är en ö utanför Sussex kust som saxarna kallade Pefele en gång. Alla har varit här. Romarna, Vilhelm Erövraren och Oliver Cromwell. Kipling bodde inte så långt härifrån och skrev en del om ön. Det finns fortfarande en gammal borg. Den har sin plats i den engelska historien till den grad att den kan få en väldigt liten gata uppkallad efter sig mitt i Derbyshire.

En helt annan anledning gjorde att jag hamnade på just den här oansenliga gatan.

Här bodde på 1960-talet Miss Margaret Crofts. Hon är ingen skådespelerska, romanförfattare eller popsångerska som du tror att du har glömt. Miss Margaret var min engelska brevvän under några år på 60-talets mitt. En den tidens mötesplats. Betydligt mindre intensivt än Facebook.
Jag var väl tio-elva år och hon var lika gammal. Hon hade kort krulligt kolsvart hår, fräknar i sitt bleka ansikte och en lila stickad kofta på skolfotot hon skickade till mig. Jag minns att jag var uppklädd i vit skjorta och den gul- och rödblommiga sjalen jag själv sytt i syslöjden, knuten runt halsen som en snusnäsduk, på bilden hon fick av mig. Jag var elegant. Dock i svartvitt.
Det gick väl ett tjugotal brev fram och tillbaka över Nordsjön innan intresset svalnade för den här sortens språkexercis.
Nu kändes det bara vemodigt att se den här lilla gatan, de grå radhusen där Miss Margaret bott i ett en gång. Huset var utflyttat, tomt, och det vilade en postindustriellt punkig och ödesmättad stämning över husraden. Brevlådan till nummer fem saknade lock och jag försökte föreställa mig hur det sett ut en gång 35 år tidigare då brevbäraren gick förbi och stoppade ned ett brev frankerade med svenska frimärken.
Blev hon glad Miss Margaret när det kom? Bar hon upp det till sitt lilla flickrum på övervåningen och gömde det i en liten ask och tog fram och läste det gång på gång innan hon själv satte sig och författade ett svar.

Jag vet inte och jag vet inte heller vart hon tog vägen?

Kanske blir jag ändå berörd för när jag rullar ut från denna minnenas aveny upptäcker jag att jag står på höger sida av gatan. Jag stannar till, blinkar och kör åter vänstertrafik in mot centrum.
På hotellet i Chesterfield letar jag en stund i telefonkatalogen på rummet. Hoppas nästan att jag inte ska hitta henne. Det gör jag inte heller. Hon är säkert gift med Smith eller Jones och spåren har spolats all världens väg. Det finns ingen Crofts i katalogen. De kanske flyttade till Londons förorter när verkstaden las ned och jobben försvann.

Tvärs över torget ser jag kyrkan.
Spiran på kyrktornet i Chesterfield är en av stadens få attraktioner. Det är den för att den är knasigt vriden vilket ger den ett intressant utseende. Ett byggnadstekniskt misslyckande i stil med tornet i Pisa.

Om spiran på Santa Marias och alla helgonens kyrka i Chesterfield hittar jag udda nog mera på webbsidan svenskafans.se.
Här skriver Lennart Odström och berättar i mars 2004 varför hemmalaget kallas just The Spireites, inför en match då Sheffield Wednesday ska möta hemmalaget.
Enligt legenden, skriver Odström, ska en smed som skulle sko fan själv på rent djävulskap ha slagit in en spik i foten på honom. Det gjorde så ont på den onde och han blev så förbannad att han for rakt upp i luften, virvlade runt och slog till kyrktornet med handen så att spiran snodde sig.
En annan skröna säger att det var så att en oskuld skulle gifta sig i kyrkan och eftersom spiran aldrig tidigare hade sett en oskuld gifta sig lutade den sig ned för att kolla lite närmare. Nästa gång en oskuld gifter sig i kyrkan och proceduren upprepas lär den således räta upp sig.
Det finns en mer vetenskapligt förankrad teori som går ut på att det var byggfusk. De duktiga hantverkarna hade dukat under i digerdöden och med dem en hel del kunskap. När därför kyrkan byggdes på 1300-talet så använde man otorkat virke som fick torka på plats. Träkonstruktionen är klädd med 33 ton blyplattor och när dessa värmts upp av solen på den ena sidan och den andra ligger i skugga så har trävirket protesterat.

Jag förundrade mig över kyrktornet och sov gott i Chesterfield innan jag rullade vidare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england

Jag läser på CNN.com att National Geographics asiatiska TV-kanal drar igång en ny serie som de kallar för ”I wouldn’t go in there”. De besöker hemsökta platser; hus, grottor och kyrkogårdar.

CNN listar tio platser som de mest skrämmande i Asien, och tillägger att där skulle inte vi heller gå in.
Nummer två på listan är Lawang Sewu i Semarang på Java. Där gick jag in i januari 2014.
Lawang Sewu betyder tusen dörrar. Det är ett stort vitt palats, delvis renoverat, i rondellen Tugu Muda i centrala Semarang och på bara fem minuters promenad från mitt hotell. En gång stod det Wilhelminaplein på skyltarna i den här enorma trafikkarusellen där lättviktsmotorcyklarna intensivt surrar runt, runt.
Palatset är det före detta järnvägsbolagets huvudkontor. Det var från Semarang, på den javanesiska nordkusten, som de holländska kolonialherrarna först drog ut järnvägen. I dag finns det ett halvhjärtat järnvägsmuseum inrett i en av byggnaderna.
Att huset betraktas som hemsökt av lokalbefolkningen som inte gärna går dit har ingenting med järnvägen att göra.

Under andra världskriget då japanerna ockuperade Java flyttade Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, in i byggnaderna och att kallas till förhör hos Kempe-tai betydde ofta att kallas till ett möte med döden.
Pärlfiskaren från Ockelbo, Victor Berge, bodde under kriget i Surabaya på Java, och trots att han var en neutral svensk kallades han dit en dag. Han misstänktes för att vara amerikansk spion eftersom han inte kunde prata svenska. Det hade han kuriöst nog glömt under sina många år i utlandet. I sin bok Faran är mitt liv skriver han hur han dricker en hel flaska vin innan han överlämnar sig till Kempe-tai och deras förhörsledare. Berge förlorar nästan allt men överlever och väger 45 kilo när han släpps ur fångenskapen.
Berge hade tur.

Idet holländska riksarkivet i Haag lär finnas en mängd vittnesmål i en särskild dossier med nummer 5284.
Elizabeth van Kampen, själv uppvuxen i Holländska Ostasien, samlade i början av 2000-talet in ett antal ögonvittnesberättelser om hur Kempe-tai placerade krigsfångar i grisburar av flätad bambu och sedan helt sonika slängde dem i havet, där de fick drunkna. Många berättar om australiensiska soldater, sammanbundna två och två, instuvade i grisburarna kördes genom städerna, för att visas upp innan de dumpades i sjön. De var medvetet placerade i just grisburar då javaneserna som goda muslimer skyr allt som har med den orena grisen att göra.
Flera vittnar om att lastbilar med fångar i grisburar syntes också i Semarang under 1942 och 43.

Jag går runt i Lawang Sewu. Stora, tomma rum. En del renoverade. I andra finner man en del inristade namn och holländska ord på dörrar och fönsterkarmar.
I en loftgång pågår en modefotografering. Jag tar själv en bild på den vackra unga javanesiskan i röd klänning och stor röd hatt när hon med ett Mona Lisaleende ser ut över gårdsplanen, där middagsskuren just torkat upp.
En indonesisk tonårsfilm i skräckgenren spelades in 2007 och heter just Lawang Sewu.
Särskilt rädd blir jag inte i det här huset. Av någon anledning talar huset inte till mig. Jag går aldrig ned i källaren där jag möjligen skulle kunna ha hört de torterade fångarnas klagan i väggar och jordgolv.

I rondellen utanför står ett stort monument som minner om de allra sista dagarnas japanska ockupation av Semarang, femdagarskriget i oktober 1945. Major Kido som hade befälet över en bataljon som satt kvar i Lawang Sewu hade försökt förgifta stadsbornas dricksvatten, men det genomskådades. Unga arga semarangier tog till vapen och efter fem dagar fördrevs den japanska bataljonen från Lawang Sewu.

Det är fruktansvärda historier som berättas från Lawang Sewu, men det är först i Surakarta, en handfull mil söder om Semarang, som jag på allvar ser ett hemsökt hus. Ett tomt smutsgrått patricierpalats med utslagna fönster och saknade dörrar på en tvärgata till huvudgatan Slamet Riyadi som tagits över av svärmar av fladdermöss. Hundratals, kanske fler, svischar runt byggnadens tak och i vida bågar ut över förbipasserande. Den skarpa odören från vällagrad fladdermusskit tränger ut på trottoaren och luften är närmast elektrisk av de högfrekventa ljuden från de svärmande fladdermössen.

Där har ni er utmaning, National Geographic’s!

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

När nu Domus i Kristianstad blir grävskopornas rov och kulturminnesmärket Domusrestaurangen är borta, så passar jag på att publicera min krönika över bricklunchen igen. Ursprungligen publicerad på Kristianstadsbladets kultursida i april 2009. Texten satt dessutom inom glas och ram vid Domusrestaurangen i Kristianstad fram till dess stängning.


På 1960-talet var Ringbaren pionjärer när ett nytt fenomen etablerades – bricklunchen!
Du gick fram till en liten tavla med vita bokstäver som pressats in på en blå filttavla, du valde dagens köttbullar och tryckte på en knapp längst till höger. En ringsignal ljöd i köksregionerna och en liten färgad kula for iväg längs en bana till köket och visade kockarna vad som beställts.
Efter några meters köande åkte en lucka upp och kokerskan langade i bästa fall fram köttbullarna.
De traditionella brickluncherna håller på att försvinna. En hel generations lunchtraditioner försvinner utan att vi hinner reagera.
Men i Kristianstad har vi Domusresturangen!
Jo, den finns kvar. Om du söker dig mellan kassorna och Systembolagets frestviner, förvaringsboxarna och längs med bänkarna där höftsvaga pensionärer parkerat för en stunds vila med rollatorn inom räckhåll så är du snart fyrtio år tillbaka i tiden, i en miljö som näst intill borde k-märkas.
Domusrestaurangen är en helt fantastisk lunchkrog. En allemans mötesplats.

När jag köat mig fram till köttbullarna, betalat och lagom förvirrad söker efter en plats vid ett någorlunda fritt bord slår det mig att detta är den mest jämställda restaurang som finns.
Här plöjer paranta damer i byxdress med tingel-tangel och parfymdoft in och ställer sig i kön efter arbetargummor i grå kappor med inte så lite städrockskänsla. Kepsgubbar med kaffe och wienerbröd samlas i ett hörn för att prata sport, sport och sport och fundera över travprogrammets hemligheter.
Ofta sitter Roger, en av Sveriges absolut bästa dribblers, fransk mästare och en legend i Marseille, och äter här. Hans åsikter om proffsfotbollen skattas högt av omgivningen.
På ett bord mittemot mig sitter två personer och för ett hejdlöst samtal – på teckenspråk.
En äldre dam med rollator och restaurangpersonal med brickan i kölvattnet söker sig till ett bord och lyckas osannolikt nog också parkera sitt fordon utan att allvarligare olyckor inträffar.
I overall sitter unge Jakob som för några år sedan jobbade som vikarierande fastighetsskötare hos ABK vid ett bord. Strax bakom honom sitter Sven-Erik, som är vice ordförande i styrelsen för samma företag.

Inte många ögonbryn höjs heller när förra ambassadören i Brasilien, jordbruksministern med mera, Margareta med make, förre revolutionären Jörn sveper in för en bricklunch.
Men hon syns. I röd cape och solglasögonen perfekt placerade på hjässan. Ambassadörsmaken smyger tätt efter i jeans och rysk pälsmössa.
Inte fan dog Sverige när Palme mördades, tänker jag och mosar potatisen i brunsåsen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Innan den EU-blå gränsskylten med stjärnorna som förkunnar att man kör in i Luxemburg dyker upp så möts man av en annan likadan skylt.

Där står det - Europe.

Så det är här, mitt på kontinenten, som världsdelen börjar. Luxemburg är ett av EU:s största tillskyndarland, trots sin litenhet. Landet är ungefär så stort som en fjärdedel av Skåne. Man var med från början och tog initiativ till den kol- och stålunion som idag är Europeiska Unionen. Som tack för sitt engagemang är idag huvudstaden nerlusad av EU-tjänstemän i flotta leasingbilar, företrädesvis svarta eller grå Mercedes och BMW, en och annan Volvo. Det här blir jag varse då jag missar avfarten vid ringleden runt huvudstaden och brakar rakt in i gyttret. Luxemburg, huvudstaden, är en till ytan liten stad och gatorna igenproppade. Dessutom, ack så bedrövligt dåligt skyltat det är. Det tar en god stund innan jag idkat olaglig filkörning, åter hittar ut till motorvägen och kan fortsätta norrut.
Jag har nämligen ett alldeles speciellt mål. Jag är på väg till Marnach, en ort som inte ens står utsatt på mina kartor, men som jag googlat fram ett ungefärligt läge för.
För bortsett från Luxemburgs intensiva EU-fjäsk så finns det faktiskt här någonting som under flera årtionden satte det lilla landet på kartan i många pojk- och flickrum över hela Europa.

Jag ser dem på kilometers håll – rödvita pinnar som sticker 105 meter upp i luften. Det är antennerna som sänder ut programmet för Radio Luxemburg, en gång popradiostationen nummer ett i Europa. The Giant 2-0-8, som sänder på mellanvågens 1440 kHz.
Radio Luxemburgs sändaranläggning var, tillsammans med sovjeternas Kaliningrad, den mest potenta i hela världen med sina 1,2 Megawatt. Så hördes den ganska bra också hemma i Sverige med sina pop- och rockprogram på engelska.
Men 2014 är äventyret över. RTL tvingas stänga hela anläggningen. Om antennerna ska monteras ned vet jag inte, men on-knappen slås i alla fall off.

Utanför en bensinmack i Marnach är det loppis på söndagsmorgonen och jag pratar lite med några av antikhandlarna. I fonden ser man de stora antennerna.
Jo, det är faktiskt byborna som tvingat fram en stängning av Radio Luxemburgs mellanvågsanläggning. De har tröttnat på att få smällar av statisk elektricitet så fort de tar i något metallföremål i hemmet. Dessutom hör de programmen även om de inte har någon radio påslagen. Ett domstolsbeslut har tagits och nästa år stänger den här legendariska rösten på mellanvågsbandet för gott.
Medborgarna som fått nog kallar sig ”Fir méi Liäwensqualitéit” och betyder ungefär ”för vår livskvalitet”. Pop- och rockprogrammen på engelska som en gång gjorde RTL till den viktigaste aktören på musikmarknaden är heller inte kvar. Det är länge sedan de försvann. De senaste åren har det spelats en del 50- och 60-talspop i ett tyskt program, men sändaren har också hyrts ut till bland annat China Radio International. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över i Marnach. Det kinesiska utlandsprogrammet är inte vad man önskar sig i stuprännan, tryckkokaren eller kylskåpet.

När jag lämnar loppmarknaden i Marnach plockar de fortfarande fram. Det blåser snålt och jag lyssnar i vinden efter ett käckt: Ni-hao, this is China Radio International. Men hör ingenting, här i Europas självklara mitt. Jag sätter mig i bilen och styr ut på landsvägen, nu hemåt.
Men jag kör fel igen och tvingas runt halva landet innan jag hittar utfarten. Det blir ändå en mindre omväg, i ett Lilleputtland…

Läs hela inlägget »
Etiketter: luxemburg

När jag kommer upp ur parkeringsgaraget i Andorra La Vella ser jag att jag praktiskt taget har parkerat i källaren till regeringskansliet.

Huvudstaden i Andorra är liten och trång, inklämd som den är i en dal i centrala Pyrenéerna, på drygt tusen meters höjd. Trafiken surrar i ett vänligt tempo på de två huvudgatorna, den ena åt ena hållet, den andra åt det andra. Det luktar lite avgaser, men är överraskande varmt ännu i slutet av september.

Furstendömet Andorra är inget riktigt furstendöme, som trots självständighet sedan 1278 är en av Europas allra yngsta demokratier, och fyller tjugo år i år. De maktlösa furstarna är två. Franske presidenten, just nu Francois Hollande, och så biskopen i Urgell några mil söderöver i Spanien, Joan Enric Vives i Sicilia.
Andorranerna är landets största minoritet. Bara kring en tredjedel av befolkningen har rötterna i landet. Flest är spanjorerna. Katalanska är officiellt språk.
Andorra är ett taxfreeparadis som lockar köpsugna i långa lämmeltåg över bergen. Redan vid Pas de Casa, alldeles innanför gränsen från Frankrike utgår en allmän outletvarning, men jag struntar i utförsäljningarna och all procent som man erbjuds att spara. Jag stannar inte. Andorra La Vella har tre sorters butiker, och säljer antingen elektronik, parfym eller kläder. Billigt, ändå kvalitet.

Omlandet erbjuder en storslagen natur. Det finns vandringsleder, skidområden med liftsystem och backar och vågade banor för utförscyklare. Tar man sig ut i naturen hittar man små turleder. En bit norr om huvudstaden går jag en promenad längs ”järnvägen” som inte handlar om tåg utan om tidig järnhantering. Med jämna mellanrum finns grupper med skulpturer av lokala och internationella konstnärer. Konst som införlivats i det storslagna landskapet och som ger nya impulser, tankar och perspektiv.
Även i huvudstaden är den offentliga konsten rik och varierad. Ett kyrktorn i gnistrande glas påminner om den ständigt närvarande kontrasten dåtid/nutid.

Det mesta i det här gamla landet känns rent och nytt och – ungt! Vilket till en del förvånar då invånarna inte bara lever länge utan också har en hög genomsnittsålder. De styrande har insett allvaret i de demografiska diagrammens dystra prognoser.

Det gäller att få ungdomen att stanna.
För bara några år sedan invigdes Jovial – ett bostadsområde som bjärt sticker av från den gängse rätt färglösa bebyggelsen. Det är en rad fem- och sexvåningshus i gult och rött, vitt och orange, med totalt 75 lägenheter som exklusivt hyrs ut till ungdomar mellan 18 och 35 år.
Sedan tio år tillbaka driver varje kommun i Andorra ett särskilt ungdomscenter. I huvudstaden heter det Enlla och ligger på andra våningen i kulturhuset Centre Culturel la Llacuma. Här träffas ungdomar – målgruppen är 12 till 30 år – och har tillgång till internet, de kanske får hjälp med jobbsökande, de kanske skapar eller diskuterar politik. En av de ledstjärnor som de här ungdomshusen har är nämligen att lära ungdomar att delta i samhället.
Kanske börjar ansträngningarna ge resultat. På gator och trottoarer ser man barn och ungdomar och unga föräldrar med barnvagn flanerar i stadsparken. Barnen gungar och papporna spelar fotboll på gräset.
Den ekonomiska krisen i Europa har gett Andorra en hjälpande hand i kampen om den yngre generationen, berättar Nadia och Ruth på Enlla.
- Många som rest utomlands för att studera kommer hem igen eftersom de inte får några jobb. Tidigare har de ofta stannat kvar på sina studieorter. Men vi ser allt fler återvändare nu, säger de.
Det finns framtidstro i Lilleputtlandet högst upp i Pyrenéerna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: andorra

Monaco är ett löjligt litet land. Det är bara Vatikanstaten som är mindre och löjligare.

Jag kom en varm septembereftermiddag med tåget från Nice, och tog hissen från stationen. Just nu minns jag inte om jag tog hissen uppåt eller nedåt för att komma ut på gatan, men endera var det. Monaco är så litet att transporterna i höjdled är fullt så vanliga som i sidled. Trots det rör det sig bilar på stadens gator som om det ständigt pågick en tävling. Bilar vars like du inte sett någon annanstans, och sannolikt aldrig får se heller. Några män smusslar avslappnat, och obesvärade, skynken över några eleganta sportvagnar. Det står Bugatti på skynkena som ser ut att vara i siden. Turistkamerornas slutarklick skjuter som vassa pilar genom hopen.
Djurpark, tänker jag. Det är som att gå på zoo.

Vi tittar på de rika som likt påfåglar prålar med de accessoarer de har haft möjlighet att tillskansa sig. Utanför casinot står en djupröd Ferrari i ungefär samma färg som min egen Citroën C1:a. En Mercedes V12:a står halvvägs uppe på trottoaren. Ut från Hotel de Paris kommer en man i solglasögon, vita byxor och kortärmad vit skjorta. Han ler och spänstar fram till sin Rolls-Royce Wraith av 2013 års modell (den är så ny att Teknikens Värld ännu inte hunnit publicera sin test). Bilen är registrerad i Dubai. Strax kommer även unga frun i stora solglasögon och helsvart hijab som täcker ända ned till de sylvassa decimeterhöga klackarna, och sist kommer dottern, med lila nallebjörn. Alla glor. Kameror rasslar. Mobiltelefoner svepfilmar på armlängds avstånd.  Jag noterar att Rollsens dörrar – den är tvådörrars – öppnas framåt. Precis så öppnades också dörrarna på farfars IFA (en östtysk efterkrigsvariant av DKW).

Vänder jag mig om så ligger det azurblå havet där. Det skymtar fram mellan båtarna, lyxjakterna. De är i storlek med de gamla LB-färjorna i Helsingborg. Högst upp sitter antenner för navigationsinstrument som gör dem till rena signalspaningsfartyg. Ändå har jag känslan att de tillbringar sin mesta tid vid kaj. Aktersalongerna ligger i flera våningsplan med sittgrupperna vända mot de förbiflanerande leden av åskådare. Det förvånar inte, här i skattesmitarparadiset, att någon båt dessutom flaggar med St Vincents och Grenadinernas bekvämlighetsflagg.
Vad tänker de som sitter på båten? Vad tänker de som går förbi och spanar? Vilka drömmar har de?

För hundra år sedan förfalskade prästapågen Gunnar Serner bankväxlar för 9 000 kronor, drog till Monte Carlo, kallade sig Frank Heller och spelade bort alltihop på casinot.
Han beskriver hur ”toaletterna fladdra som i en brokig balett, där en och annan väcker ett visst uppseende för sekunden. Vid ett bord i trente-et-quarante-salen sitter la belle Otéro, ännu vacker trots många år på scenen, och bredvid henne Don Jaime av Bourbon, den spanske tronpretendenten.”
Så är det inte längre. Det är ryska turister, amerikaner i kortbyxor eller kineser. Jag blir besviken över att jag inte avkrävs slips vid entrén där enda sållningen är åldern. Å andra sidan är det ett begränsat utrymme vi får tillträde till, och kanske sitter den spanske tronpretendenten i någon av de inre salongerna. Jag spelar för en handfull euro på en pokermaskin, men inser att den kommer att vinna. Det krävs par i knektar för att vinna två euro på en satsad. För att slå maskinen måste du alltså ha minst par i knektar varje hand.
Det fick inte Frank. Inte jag heller.
Han skrev istället om Monte Carlo. Jag också.

Läs hela inlägget »
Etiketter: monaco

Den enda riktiga konsthantverkare jag hittar i San Marino heter Dario. Han sitter på en av gatorna i den kulturarvsklassade gamla stan och målar små fina akvareller av omgivningen och några lite större i akryloljefärg på gamla Citroëner och Fiatar. Han är född i Frankrike av sanmarinesiska föräldrar.

Jag köper en tavla av honom. Vad ska jag annars köpa i San Marino? Ännu en kylskåpsmagnet? Utbudet i övrigt avskräcker i sin extrema kommersialisering. Butik på butik med fotbollströjor, eller t-shirts med tramsiga sexskämt, cigarettändare och kepsar med logotyper för globala varumärken för bilar, whisky, öl och cigaretter. Flaskor, formade som erigerade penisar, med någon pastellfärgad likör i.
Ett markant antal butiker säljer vapen. Allt från kopior på antika hillebarder, svärd och värjor till Rambo- och butterflyknivar, kaststjärnor och knogjärn. Och mängder av luftgevär, softair-guns och repliker av kraftfulla automatvapen.
Hur korkade tror köpmännen att turisterna är? Dessa horder av tyskar, ryssar och kineser som bussarna stjälper av vid infarten till gamla stan, amerikaner som skjutsats upp från något ankrat kryssningsfartyg.

Finns det verkligen, hemska tanke, en efterfrågan på de här pinalerna?
Dario, konstnären, håller med om det bedrövliga utbudet men urskuldar sina landsmän med att den sanmarinesiska ekonomin skakar så att det skälver i själva Monte Titano. San Marino har dragits med i den italienska eurokrisen, och italienarna har varit ofina nog att ge amnestier till rika som flyttar hem sina pengar från skatteparadisen. Euromiljonerna har bokstavligen rullat ur de många sanmarinesiska bankerna och nedför sluttningen till Italien.
Sanningen att säga har inte San Marino heller särskilt mycket mer än turismen att dra in pengar på. Lite jordbruk som producerar vin, oliver och ost, lite keramisk, elektronisk och cementindustri. När sedan bankerna slirar är det turismen som måste dra in stålarna. De kommer lyckligtvis fortfarande.

- Men det kommer inte många svenskar nuförtiden, säger Immanuel på Café Joli, på perfekt svenska.
Han säger att han lärde sig på 60- och 70-talen då svenska turister hade Rimini som ett huvudmål för sommarsemestern. Han var tvungen för affärernas skull, påstår han. Sedan kryper det fram att han varit sambo tio år i Sverige, mest i Örebro, men faktiskt någon tid också i Kristianstad.
Immanuel rycker lite på axlarna åt de dåliga tiderna, men slår ut med handen mot butikerna och caféerna i omgivningen, och påpekar att här jobbas det från tidig morgon till sen kväll. Varje dag.
- Fast på vintern är det lugnare, tillägger han.
Det är med blandade känslor man traskar runt i världsarvet på Monte Titano. Jag undviker tortyrmuseet, vaxkabinettet och museet för moderna vapen och väljer istället Emigrantmuseet för förkovran. I slutet på 1920-talet var tiderna dåliga och många tvingades emigrera. Under 1970-talet gick en ny våg utvandrare från lilleputtstaten. De flesta for naturligt nog till Italien, det var ju bara nedför backen, men många flyttade också till Frankrike, USA eller Argentina. Utställningen är välgjord.

Det är vansinnigt vackert uppe på berget, när turistbussarna kört. Jag bor centralt på ett tillmötesgående familjehotell och äter gott med en vidunderlig utsikt över solnedgången. Pastan är gudomlig. Det lokalt producerade sangiovesevinet håller alldeles perfekt temperatur och smakar mera. Så då fann jag till slut mina souvenirer, för ett riktigt gott vin från en liten producent i världens äldsta republik, det kan inte vara något annat än äkta hantverk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: san marino

En tjock fin grön gräsmatta lockar på Rheinparkstadion i Vaduz i Liechtenstein. Naturligtvis kör jag dit. Jag köper ett rödblått badlakan av Carmen Alabor i souvenirshopen så vi blir goda vänner och hon låser upp grinden och låter mig rufsa runt i gräset.
När jag frågar om det inte är jobbigt att ha ett landslag som alltid förlorar, skrattar hon bara bort det och berättar hellre om när England kom dit och Beckham var med. Då glittrar hon ännu lite mer.
Envist tjatar jag att det måste vara frustrerande att gå på fotboll och veta att hemmalaget åker på däng, igen och igen och igen. Då går hon igenom hemmastatistiken och konstaterar att de faktiskt spelat oavgjort mot Litauen och besegrat både Andorra och San Marino i modern tid.
Vi kommer inte längre, Carmen och jag, men Rheinparkstadion ligger vackert längst ned i dalen invid Rhen. Sparkar man bollen snett och för långt ut över långsidan hamnar den i Schweiz.

Liechtenstein är ett idogt litet land.
Jag hade vaga föreställningar om brevlådeföretag, kritstrecksrandiga kostymnissar, guld och juvelerarbutiker och flotta Jaguarer och Bentleys blaserat parkerade framför bankpalats i glas och sten.
Så är det inte…, bara.
Den stora Hiltikoncernens fabrikskomplex är bland det första man möter som besökare. Inte bara en slagborrmaskin, utan en hel byggindustri. Sen kommer Frommelts trävaror (nej, det är inte han som åkte slalom, eller ens hans bror…). Det tillverkas och exporteras.
Här finns Coop och Spar och fursten Hans Adams vingård, och källare. Det går får och fjällkor med bjällror på de branta sluttningarna mellan hus och byar.
Konstmuseet är nytt och flott. Postmuseet är litet men gratis. Skidmuseet har en bild på Stenmark och en entusiastiskt charmig utställning över allt från antika snöskor till Hanni Wenzels signerade nummerlapp från OS i Lake Placid. En imponerande mängd pjäxor med små lappar om vilkas fötter de tjänstgjort på. Jag får inte fota med blixt för det tål de inte.
På torget bordar en busslast kineser under buller och bång sommarens sista rundturståg, annars är det fritt från turister.

Sysselsättningen är hög i Liechtenstein. Vägarbetarna har svarta slokhattar och ser ut som gamla rallare. Från grannländerna Schweiz och Österrike pendlar dagligen ungefär 15000 personer in för att jobba. En av dem är den politiske redaktören på Volksblatt, Michael Benvenuti.
Jag pressar honom på varför den manliga medellivslängden är så låg i Liechtenstein, världens kanske rikaste land per capita. Han tror mig inte först, men försvinner till datorn och hämtar senaste statistiken för ”durchschnittsaltern” för de avlidna liechtensteinarna. 2010 var männen bara 70,4 år då de dog, 2011 var de 72,4 år. Kvinnorna blev nästan tio år äldre. Bilden av kärnfriska gamla gubbar och gummor, som ränner backe upp och ned i ur och skur, krackelerar.

Benvenuti ser uppriktigt förvånad ut.
I statistiken ser vi att framförallt männen drabbades av hjärt- och kärlsjukdomar, medan fler kvinnor fick cancer. Redaktören drar omedelbart slutsatsen:
- Aha. Vi lever för gott och äter ohälsosamt.
Men tänker man efter så inser man att underlaget helt enkelt är för litet för att kunna ge en rättvis bild. Det är för få som dör. År 2011 avled i hela Liechtenstein bara 126 män. Klart att det då märks när två personer (båda män) dör i aids, tre (alla män) begår självmord och nio (varav åtta män) avlider i olyckor.
Varken att tjafsa om medellivslängd eller fotbollsresultat känns särskilt relevant i ett Lilleputtland.

Läs hela inlägget »
Etiketter: liechtenstein

Det ses som suspekt att resa ensam. Känns lite skumt också att hyra en guide alldeles själv så när jag dök in i sultanens kraton här i Yogjakarta assimilerade jag omärkligt i en grupp med filippinska turister. Jag hade tur, det var en garvad guide med både humor och känslor. Även filippinarna accepterade mig trots att en av dem fes oroväckande högt några gånger.

Guiden berättade stolt att sultanatet Yogjakarta har 257 år på nacken men republiken Indonesien bara 68. Inte ens holländarna vågade utmana sultanen av Yogjakarta. Kanske var han av annat virke än kollegan i Surakarta som när han dog 2004 hade ett antal barn - 37 sägs det - med ett halvdussin kvinnor. Ingen visste riktigt vem i röran som var tronarvinge. När palatset i Surakarta brann i mitten av 1980-talet brann det ned totalt. Brandkåren kom inte in genom portarna och vägrade vredga gudarna genom  att riva ned dem. Det både religiösa och skrockfulla folket ansåg att det var gudarnas hämnd på den promiskuöse sultanen, som hellre jetsetade bland brudarna i Jakarta än satt rådman hemma i domstolen i Surakarta.
Låt oss hoppas de vänt blad.

Surakarta och Yogjakarta är Javas religiösa och kulturella centra. Det är starka muslimska fästen. Därför förvånade det när guiden i  sultanens hjärta, Yogjakartas kraton, öppet deklarerade:
- Jag, nä, jag är katolik.
Ändå hade hans far tjänstgjort som palatsvakt och hans far före honom. Det var närmast ett hedersuppdrag. Han fick 50.000 rupies i månaden (drygt 25 spänn) och ett eget risfält som han kunde odla efter bästa förmåga. Han fick också en grann sabel att bära på ryggen.
Några kvinnor passerade med en bricka te. Det var inte sultanen som hade tea-time. Det var palatsets 7.000 vapen som skulle få sin dagliga offergåva.
Det är ofta svårt att förstå gamla ritualer och ceremonier, svårt att begripa varför man på vissa platser måste ta på sig mössa för att visa aktning, och på andra platser ta av sig kepsen av samma orsak.
Det är desto lättare att förstå guidens känslor då jag lika käckt som tanklöst frågade om hans egen son skulle följa i pappas, farfars och farfarsfars fotspår.

Han såg mig i ögonen och svarade:
- En jordbävning skakade Yogjakarta i maj 2006. Sextusen personer omkom i dåliga hus som föll samman.
Det blev tyst en stund tills en av filippinarna undrade:
- Bland dem din son?
- Ja. Han blev 30 år, svarade han.

Dagen efter lämnar jag Yogjakarta med morgontåget mot Bandung. Strax efter klockan tolv stannar tåget oförklarligt ute i ingenstans. Det är en grön djungel med kraftiga bananträd och höga kokospalmer som skjuter upp ur grönskan. I en glänta skymtar risfält. Efter ungefär fem minuter startar tåget med ett ryck igen och fortsätter mot Bandung.
På kvällen då jag tittar på TV-nyheterna hör jag att Yogjakarta vid tolvtiden skakades av en jordbävning som nådde 6,5 på Richterskalan. Det var sannolikt därför tåget stannade till.
Flera hus rasade men ingen miste livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Rubriken är en pendang (bra ord, det mesta heter nämligen så eller något snarlikt i Indonesien) till de gamla OSS117-agentromanerna man köpte i kiosken. Nu var det dock inte Hubert Bonnisseur de la Bath som spelade huvudrollen. Det var vi.

Pangandaran är javanesernas eget semesterparadis. En halvö på södra Java som räcker tunga åt Indiska Oceanen. Stan balanserar på ett några hundra meter brett näs, och har både en west beach och en east beach. Där emellan lite shopping, några restauranger och hotell, bland annat vårt. Längst ut på halvön, som ett huvud, ligger ett stycke djungel som bildar Pangandaran National Park.
Dit vallas turisterna.
Vår utomordentlige guide Hariman Sariman hade lett oss genom stalagmit- och titgrottorna, lotsat oss förbi de flygande hundarna, lockat fram en piggsvinsfamilj med sina jordnötter, berättat om Tarzans lianer och höll som bäst på att färga håret på Linnea med ett teakblad då han stelnar till.
Det faller saker från träden. Ett stilla sus växer i styrka. Blir till ett dån.

Nu är det dags att tillägga att jag någon timme tidigare klumpigt kastade ur mig frågan hur Pangandaran hade klarat tsunamin. Hariman bad att få återkomma till ämnet efter guidningen. Annars skulle han inte kunna koncentrera sig. Saken fick bero.
Hariman tänkte inte på tsunamin som drabbade Thailand, eller Acehprovinsen, 2004. Han mindes den som följde på jordbävningen i havet utanför Java den 17 juli 2006. Ett skak på Richterskalans 7,7. Det var den som han såg när han hörde ljudet av den annalkande stormen. Nu blev han helt enkelt rädd, sprang snabbt uppåt för att se om han kunde skymta havet. Vände på klacken och skyndade på oss. Vi halvsprang ut ur parken. Det finns många höga och gamla träd i parken. Den kunde förvandlas till en dödsfälla.

Vid en bananpannkaka hos en schweizisk pensionatsvärdinna berättade Hariman efteråt om det som hände den 17 juli 2006.
Det var exakt samma tid på eftermiddagen, strax efter klockan tre. Han guidade ett holländskt par. Ett plötsligt ljud som växte i styrka, ett dån, ett vrål som av jetmotorer och utan annan varning slog vågen in över West Beach och East Beach. Parken där han befann sig ligger högre och klarade vågen, men stora delar av Pangandaran ödelades. 400 människor miste livet. Han såg svårt skadade människor svepas runt i vattenmassorna. Han vadade tillbaka genom stan med vatten till hakan, slog fötterna blodiga, lyckades hitta sin scooter som han parkerat på en skyddad plats, torkade av tändstift, startade och körde de fem kilometrarna hem för att nå familjen, frun och barnen.

Ja, erkände Hariman. Han blev rädd idag. Under ett ögonblick återupplevde han hela tsunamin från 2006. Han hade tårar i ögonen då han berättade.
I Guardian läser jag, så här två dagar senare i frukostmatsalen på hotellet i Bandung, att de indonesiska myndigheterna fick tsunamivarningar från såväl Japan som Hawaii efter jordbävningen, men var så upptagna med att registrera efterskalv att de aldrig gick ut med dem.
En belgisk turist berättar för Guardian:
- Jag fick varningen av en skrikande servitris som sprang förbi.

Harimans berättelse sitter kvar när vi släcker ljuset på kvällen. I mörkret hör jag vågorna slå, några hundra meter från hotellet och jag hör stormen vina. Klockan tre går jag upp och öppnar dörren och konstaterar att det är kav lugnt därute. Stormen lever sitt liv i rummets luftkonditionering. När det går upp för mig somnar också jag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Den amerikanske deckarförfattaren Lawrence Block skriver i sin författarmanual Telling lies for fun and profit i en parentes att en anomali med författaryrket är att de allra flesta målare älskar att måla, musiker älskar att spela, men skrivare hatar att skriva.
Det vita papprets förbannelse.
Den produktive österleningen CJ Charpentier i Järrestad har nyligen släppt ytterligare en bok. 115 sidor under titeln Manometer med underrubriken  – en liten bok om att skriva och resa.
Hela berättelsen handlar egentligen om att skriva just den boken.
Hur de inledande fem-sex raderna kan ta åtskilliga timmar:

"..interfolierat av ett osaligt vandrande mellan arbetsbordet-kylskåpet-bokhyllan med avbrott för radionyheter, tre cigaretter, två koppar te och en smörgås, en snabb promenad, ett glas rödvin-cognac-pastis.”

Eller också måste författaren mitt i sitt skapande av någon sorts inre tvång köra en tvättmaskin, dammsuga eller förbereda middagen. Trots att det kanske inte behövs.
Lawrence Block retar sig på att författaren oftast harangeras för sin uthållighet genom att skriva en bok och mera sällan för att han faktiskt har talang. CJ Charpentier betonar vikten av research, att samla grundfakta och att vara korrekt. CJ:s bok ångar av kunskap, detaljrikedom och anekdoter kring skrivandets hantverk och resandet som ger reflektioner och stoff åt författaren.
CJ är själva sinnebilden av en globetrotter. Senaste resan gick till ön Reúnion utanför Madagaskar.
Resande och skrivande hör onekligen samman. Kanske för att resandet ger upplevelser och öppnar ögon som vill förmedla.
Tomas Polvall har nyss gett ut På väg för att handgripligen leda res-och skrivlystna på rätt väg. En utmärkt handledning där Polvall poängterar intryckens värde.
Visst är skrivandet ett hantverk. Men talangen som Block efterlyser måste självklart också finnas där.
Ivar Lo-Johansson gav 1957 ut en tunn bok Att skriva en roman, som väl kanske egentligen mest är en förklaring till hans egen författardrift, men han beskriver skapandeprocessen så här:

”...gemene man jämför den med alkoholrus, författarna själva med baksmälla, romantikerna med ett slags samlag med Gud.”

Nobelprisade resenären VS Naipaul berättar i Att läsa och skriva att han tidigt ville bli författare men också insåg att den litteratur som inspirerade honom låg långt från hans värld, Trinidad. Resandet och skrivandet gjorde att han hittade hem, kunde sammanföra världarna.
I CJ Charpentiers Manometer följer man författarens mödor på loftet i huset i Järrestad samtidigt som man förs på vindlande vägar ut i världen. Impressioner blandas med rena handgripligheter:
Kan något formuleras bättre, utgå eller kompletteras?
Tanken kommer omedelbart då jag satt punkt för den här krönikan.

Kommentar: krönikan skrevs 2008 och sedan dess har det kommit ut ytterligare en rad böcker i ämnet, CJ gjort fler resor och klotet snurrat ännu några varv runt solen.

Läs hela inlägget »

Att slinka in på rätt pub när man är ute och reser. Det är en konst. I Cambridge lär finnas 120 pubar. Jag dök, oförberedd och törstig, in på The Eagle, mitt i city, när jag stannade till i stan under en motorcykeltur i Midlands i maj 2008.
The Eagle visade sig vara alldeles rätt pub. Det var till och med en av Cambridges mer världsliga sevärdheter och betydligt roligare än alla gamla stenhus, katedraler och universitetsbyggnader. Mitt emot puben ligger Cambridges äldsta hus, från 1000-talet. Jag minns inte att jag såg det.
The Eagle byggdes så sent som 1667.
Jag slog mig ned i ett av rummen och förvånades över det annorlunda smyckade innertaket. Här samlades RAF-piloterna mellan uppdragen under the Battle of Britain, eller på någon dödsbringande bombmission över Tyskland. I taket hade de gjort sig odödliga och bränt in namn, sitt eget eller Spitfirens, eller numret på skvadronen, med cigaretten, tändaren eller ett stearinljus.
Här samlades de överlevande och drack.
Det var också här som hemligheten bakom livet avslöjades 1953 då två forskare från något av stans universitet höll presskonferens och berättade vad DNA-spiralen var och hur den såg ut.
Jag fascinerades av en medelålders tunnhårig man som, helt okonstlat, kom in och lågmält beställde en pint lager, slog sig ned några bord ifrån mig, vek ned kragen från överrocken, satte ölen på bordet och en tygkasse bredvid sig. När kassen gled upp skymtade jag en behå.
Vi drack våra pints under meditativa former. Han tänkte på sitt och jag också. Vi stördes bara av en grupp kinesiska turister som under knappt trettio sekunder knuffade sig igenom lokalen, pekade i taket, gestikulerade och sade nått om DNA, innan de var borta igen.
Tiotalet år tidigare upplevde jag en Spitfire och en Messerschmidt ME109 lågsniffa över fältet och flygmuseet i Duxford en bit utanför stan. Här spelades stora delar av den klassiska filmen Slaget om Storbritannien in. En av hangarerna, som överlevt kriget flög i luften under filmandet och det sägs att det gick åt mer ammunition under filminspelningen än vad det gjorde under hela det riktiga slaget om Storbritannien.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england
Chubut, Patagonia, Argentina Chubut, Patagonia, Argentina

Jag såg Butch Cassidy och Sundance Kid på nyårskvällen - igen!
Första gången jag såg den var på Röda Kvarn i Helsingborg 1970.
Historien fortsätter att fascinera och när jag googlar Cassidy upptäcker jag att Wikipedia har satt den 7 november 1908 som dödsdatum för Butch, eller Robert Leroy Parker, som han hette. Min födelsedag! (Ja, inte 1908 såklart, men ändå). En gemensam spot - en synkronicitet, skulle Jung ha sagt.
Filmen om de båda rånarna, och Kid's partner Etta Place, är en berättelse som konstruerats av manusförfattaren William Goldman och regissören George Roy Hill. Jag saknar Sundance och Cassidys tid i Patagonien! När de hade rånat First National Bank i Winnemucca i Nevada på respengar drog de till Patagonien via New York City och Buenos Aires.
Här uppges de bland annat ha bott i en liten stuga i Cholila, en bit från El Bolsón, vid Andernas fot i västra Patagonien.
Bruce Chatwin sökte upp deras stuga i slutet av 1970-talet och gav den kultstatus som udda turistmål. Men vad som hände de nordamerikanska banditerna lyckades han inte klarlägga. Där suddar åren ut konturerna av verkligheten.
Ett spår är att Cassidy och Sundance egentligen var Evans och Wilson som uppges ha dödats av polisen i Patagonien och begravts i Rio Pico, men där Cassidy också sägs ha undkommit och rest hem. Robert Redford träffade, enligt en artikel i National Geographics, Butch's syster i Utah som hävdade att hennes bror överlevt Sydamerika, flyttat hem och levt som en laglydig medborgare till sin död på 1930-talet.
Wikipedias uppgift att det var Sundance Kid (Harry Longabaugh) som överlevde och reste till USA är mer osäker.
Det andra spåret är att de flyttade vidare till Bolivia och mötte döden i San Vicente, á la filmen. Då skulle de ha kallat sig Maxwell och Boyd. En utgrävning 1991 och ett DNA-test på kropparna sägs utesluta att det rör sig om de berömda rånarna. Även det resultatet anses idag osäkert.
Jag besökte aldrig den lilla stugan i Cholila, men njöt av det storslagna landskapet, under min resa i Patagonien i oktober 2009. I min bok Den falske ingenjören finns ett avsnitt om Oscar från Malmö som var kommissarie i Sarmiento i Chubutprovinsen och en av de som jagade yankeebanditer i början av 1900-talet.
Herrarna fortsätter fascinera.
Hittade nu på morgonen en länk på SR till ett inslag av Lena Bejerot, som besökte huset och gjorde ett reportage för Godmorgon Världen, för jämnt ett år sedan. Du hittar det på SR:s hemsida. Jag reagerar över hennes slarviga, och dessutom helt felaktiga, beskrivning av Cassidy och Sundance som "de fräsiga storstadsrånarna" - det var ju faktiskt precis tvärtom, de var lantisar som levde och verkade i Västerns småstäder. Bland annat gömde de ju sig i klassiska banditnästet Hole-in-the-wall i Wyomings mest otillgängliga del, rånade tåg på vischan eller letade upp banker i småstäder. På slutet av radioreportaget tar jag mig för pannan då Lena Bejerot berättar hur hon klampar runt i huset och stjäl en kaffekanna, som hon inbillar sig kan ha tillhört bovarna. Oavsett vems kaffepannan kan ha varit så är det riktigt dålig stil, rent av beklämmande, Lena Bejerot.
Att dessutom skryta om det i radio är ju direkt korkat.
Poff - sade förtroendet...

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina, usa