There are no entries for this period.

2013 > 12

"Sightseeing is the art of disappointment", skriver Robert Louis Stevenson.

Jo.

Han skrev också:
"There's nothing under heaven so blue, that's worth travelling to. But, fortunately, heaven rewards us with many agreeable prospects and adventures by the way."

Bilden från en av Edinburghs mysigare krogar. Globetrottern Mikael L och Robert L S himself i samspråk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland

I researchen inför nästa resa har jag nu gjort första svepet i mina egna bokhyllor. Aldrig trodde jag att jag skulle vara på väg till Bandung. Inte dignar heller hyllorna av litteratur som handlar om Java.
Men jag hittar Bandung hos Rolf Blomberg som jag tidigare refererat, och något lite till.

Victor Berge, pärlfiskaren från Ockelbo, mannen som glömde bort sitt svenska språk så pass att japanerna under kriget satte honom i fängelse utanför Bandung, anklagad för att vara amerikansk spion. Han kunde ju inte prata svenska! 45 kilo tunn var han då han släpptes och for hem till fru och barn i Surabaja.
Inför det första förhöret hos Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, drack han en flaska vin rakt upp och ned. Han visste vad som väntade. Han flyttades mellan några olika fängelser och bäst hade han det på Soemiskin, utanför Bandung, där han blev fånglägrets kaffebryggare, mellan tortyr och förhör. Jag har två böcker av Berge. Pärlfiskaren i den något förkortade versionen som gavs ut som Pojkarnas Julbok 1940, och Faran är mitt liv (1953).
Victor Berge fördes till vila vid kyrkan i Ockelbo efter in död 1974. Att det två år senare kom till en gravsten är distriktsköterskan Birgitta Perssons förtjänst. Pengarna i dödsboet räckte inte, men hon ordnade en insamling.

Också Eugen Semitjov, vetenskaps- och rymdjournalisten vars välillustrerade artiklar i Allers fascinerade mig som ung, besöker Java och Bandung. Han är där för att lära sig mer om vulkanernas liv och skriver i boken Katastrofernas planet (1982) om ett besök på vulkanen Tangkupan:
"Man tar försiktiga steg på det heta grå golvet - det är som att pröva nattgammal is. Men här känns värmen genom skosulorna och ibland sveper ångmolnen in oss. Som dimfigur på kraterns botten känner man sig närmare jordens inre glöd än någonsin."

Två veckor till take-off!

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien
Utsikt från Hotel Wellington Utsikt från Hotel Wellington

Ibland vet man inte var man har varit förrän efteråt. Ibland inte förrän årtionden efteråt.
Tanken kommer när jag är på slutet i Tomas Löfströms bok Den siste resenären om Torgny Sommelius.
På sin allra sista långresa, som slutar i en flygkrasch på Trinidad, checkar Sommelius in på Hotel Wellington på Sjunde gatan på Manhattan, New York City. Bara ett par kvarter från Central Parks sydända. Det var i oktober 1962 och han kallar det för "Ingos hotell".
Jag checkar in på Wellington den 29 september 1980, för huvudlösa 60 dollar natten, och har ingen aning om varken att Ingo, eller för den delen Torgny Sommelius, skulle ha bott här drygt tjugo år tidigare.
New York har enligt hotellbokarsajten agoda.com 437 hotell.
Jag minns hur jag tog taxi in till south Central Park för att hitta ett hotell, mitt i smeten. Resväskan var tung - det var före hjulens tid - och portier efter portier glodde på mig, skakade på huvudet, no vacancies, och jag släpade vidare i kvarteren allt tröttare och mer och mer desperat. Jag hade huvudvärk. Hotel Wellington blev räddningen. Rummet låg på 26:e, eventuellt 36:e, våningen. Hissen stannade på 25 (eller om det var 35) och med mina sista krafter drog jag väskan upp till sista våningens sista rum, en sliten skrubb.
Ingemar Johansson träffade jag många år senare istället på ett äldreboende i Onsala. I samband med Tom Alandhs dokumentär skrev jag ett porträtt på honom för tidningen Kupé. Han satt i favoritfåtöljen. Teg och blundade. Hans ungdomskärlek och första hustru, Birgit, kickade till honom med foten för att han skulle vakna till och morsa på sin gäst. På byrån stod ett signerat svartvitt foto från Muhammad Alis 50-årskalas.  
Varken i Sekonderna lämnar ringen av mästaren själv, eller Edwin Ahlqwists Må bäste man vinna, hittar jag spår efter Hotel Wellington. Ingo skriver om en överenskommelse med Hotel Commodore (idag Grand Hyatt) att han och Birgit ibland skulle synas i hotellets festvåning, under uppladdningen inför VM-matchen 1959.
Jag vet inte om Torgny Sommelius visste något annat, eller om han bara tog en rövare för att klassa upp sitt eget boende.
Vid mitt besök, 1980, kunde man möjligen spåra en viss patinerad charm på Wellington.
Jag hälsar på hos Ingo i Onsala 2005.
Året efter checkar den fiktive kazakiske journalisten Borat Sagdiyev in på Hotel Wellington i New York. Då kostar det 117 dollar per natt. På rum 311 ser han Baywatch på TV och där får han också telegrammet hemifrån att frun Oksana dödats av en björn, gör high-five med Joe från lobbyn som läser upp det och drar västerut i en begagnad glassbil för att erövra Pamela Anderson.
Själv tog jag flyget till Minneapolis och rullade sedan Greyhound tillbaka till New York City. Då bodde jag på Hotel Empire, vid Lincoln Centre. Systerhotell med Essex Hotel i Boston's South Side och New York Citys första hotell med uteservering. Det skulle kunna ha varit mig som Joni Mitchell skrev om i Raised on robbery: He was sitting in the lounge of the Empire Hotel. He was drinking for diversion. He was thinking for himself... , om det inte vore för att låten gavs ut 1974.
Och nä, jag har inte bott på Chelsea Hotel.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Bara några mil utanför Tbilisi ligger Gori. Här föddes Stalin och här finns ett imponerande Stalinmuseum som, om jag förstod det rätt, byggts upp omkring den lilla stuga som var den fruktade diktatorns barndomshem. Jag traskade runt i salarna i min egen takt, hakade stundtals på en vacker fransktalande guide och studerade saker, bilder och berättelser från den unge kommunistens liv (tyvärr alltför mycket bara på georgiska och ryska); agitatorn som förvandlades till diktator och massmördare.
Museet ligger mitt i Gori. Hyreskasernerna runt torget där det ligger är perforerade med skotthål. Fontänen är fortfarande ur funktion, synbarligen krigsskadad. Hit, till foten av Stalinstatyn, rullade ryssarna under det korta men våldsamma kriget 2008 då Georgien förlorade Abchazien och Sydossetien. Här gjorde de halt.
I en liten kafeteria fick vi god mat till ett bra pris och ett lika nyfiket som varmt omhändertagande.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

I Tbilisi köpte jag den georgiska filmen På andra sidan (The other bank), från 2009, som är en prisbelönt roadmovie om tolvårige flyktingen Tedos  väg tillbaka till Abchazien strax efter kriget för att hitta sin far. Den ger ett perspektiv på kriget som 2008 slutade med att Abchazien, liksom Sydossetien, med rysk hjälp bröt sig ur Georgien. Visst, ett snilledrag att låta en oskyldig ung pojke (med filmvärldens mest spektakulära och hjärtesnörpande skelning) konfrontera båda sidors fördomar. Allt är bra. Utom slutet.
Pys - sa pannkakan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

Brukar köpa några dvd:er med film då jag är ute och reser. I juni var jag i Wien.

Den österrikiske filmskaparen Ulrich Seidl har jag träffat på då jag sett två av hans Paradise-filmer på Biografteatern Scala i Ystad senaste halvåret. Paradise: Kärlek, om tanterna som reser till Kenya för att knulla unga män, och Paradise: Tro om en förvirrad missionerande strängt katolsk kvinna vars eget liv är mycket komplicerat.
Från Wien tog jag hem Hunddagar (2000) och såg den i går. Heta sommardagar i Österrike följer vi några människoöden. Filmen blev Seidl's genombrott och på Wikipedia kan man läsa:
"Här är Seidls återhållsamma stil tydligt utpräglad, liksom hans tematiska belysning av den moderna kulturens mer obehagliga och frånstötande sidor, kryddat med svart humor."
Det finns spår av Roy Andersson eller Kaurismäki, men Seidl trampar friskt och oberörd, hoppsan!, över de osynliga gränser som de båda skandinaverna trots allt håller sig inom. Skrattet fastnar i halsen på tittaren och ibland blir det också lite too much.
Paradise: Kärlek är utomordentligt svår att förhålla sig till. De patetiska sekvenserna av frustrerade medelålders kvinnor på sexjakt efter unga starka svarta män måste ses med ett inre ljus riktat mot alla de feta gubbar som letar unga asiatiskor i exakt samma syfte. Först då får filmen sitt berättigande.
Att Ulrich Seidl själv växte upp i ett strängt religiöst hem och faktiskt var på väg att studera till präst får var och en själv dra sina slutsatser av.

I Wien köpte jag också filmen Tre herrar (Drei Herren, 1998 av Nikolaus Leytner). En burlesk historia om tre mentalpatienter som försvinner på vägen till sommarkolonin och var för sig tas emot av bybor i en by som samtidigt är på fötterna i jakten på tre förrymda galningar. Stundtals roligt, stundtals banalt och lite för mycket Helan & Halvan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: österrike

Julafton 2012 letade vi upp nattbussen som skulle ta oss tvärs över det sydindiska höglandet. Från Pondicherry i Tamil Nadu till Ernakulam i Kerala. Reseagenten hade förklarat att det var bekväma bussar, man kunde till och med sova.
Det kunde mannen i sätet framför. Han hade fällt det närmare 45 grader och jag fick gå ned i någon sorts märklig zig-zagställning och skjutas in från sidan för att passa in i utrymmet bakom hans sovplats. Det gick sådär. Under natten kunde jag vicka på tårna. En i taget.
Det måste vara ett ålderstecken att man trots usla yttre förhållandena ändå sover i perioder.
Samtidigt måste det vara någon inre genetisk gps som berättar att det är här man ska stiga av, då bussen stannar i en vägkorsning på morgonen. Alla utrop sker på tamil eller malayalam och man har egentligen inte en susning om var man är.
Vi kom rätt. Juldagen firade vi i Fort Kochin.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien

Rolf Blomberg skriver i Tropisk urskog (1952):

"Bandung är beryktat för sin blomsterprakt och för sina fagra kvinnor, sundanesiskorna. Och det med rätta. Där fanns en rikedom av de praktfullaste blommor i alla regnbågens färger, och de slanka brunhyllta sundanesiskorna med sina sammetssvarta, leende ögon var bland de graciösaste varelser man kunde skåda."

Sen fortsätter Blomberg att berätta om Geologiska muséet och den beryktade apmänniskan från Java, Pithecanthroupus erectus, och då svalnar mitt intresse igen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Det är ju alldeles förbannat. Jag betalar 60 danska kroner för att komma in i domkirken i Roskilde i min jakt på resterna av den skånske stormannen och amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, och ändå hittar jag honom inte.

Jag får i och för sig en broschyr om kyrkan, på danska, i entréavgiften och möjlighet att mumsa på några torra vaniljkransar, med lagom plastig sylt, och svart kaffesump från pumptermos i en vit fluorsköljarmugg.

Hjälp att hitta Ove Gieddes sarkofag blir det däremot inte. Receptionisten slår och slår, i sina pärmar, och ut med sina armar. Som mystiska besvärjelser från en svunnen tid mumlar han ursäkter på grötig själländska. Det hjälper föga.

Amiralen från Kvidinge verkar inte ens honom bekant.

Jag avstår kaffebordets läckerheter och travar runt i kulturarvet där jag försöker läsa dess mjukslitna marmorstenar. Gammelnamnen anas enbart. En mellanstadieklass har jättekul och utnyttjar skickligt katedralens mäktiga akustik.

De bleka muralmålningarna döljer åtskilliga inmurade stormän och några storkvinnor. Svend Estridsens benrangel ligger i en hög i ett hålrum i en av de kraftfulla pelarna. 1911 tog man fram honom och konstaterade att han borde haft en ny höftled.

Svend Estridsen är inte helt okänd för mig sedan tidigare skriverier så jag nickar en hälsning åt pelaren.

I en artikel av populärhistorikern, stockholmaren från Huskvarna Alf Henrikson, i Kulturens Värld (sept-nov 1987) noterar jag att han lyckas skriva en lång drapa om denna Estrids påg Svend utan att nämna Svends skånska ursprung. Han var sonson till Skånes siste kung, Torgils Sprakalägg, vars morfar hette Harald Blåtand. Och visst var det Tveskäggen som var Svends morfar? Nu var inte Svend någon krigarkonung – inte som morfar, eller farfar som blott svor en ramsa och hoppade i sjön med den skånska strutkronan i ett fast grepp när en pil genomborrade hans hals under slaget vid Svolder.

Svend haltade istället iväg till Sverige när det började osa katt där hemma. I Danmark igen höll han sig väl med kyrkans mannar och var nog både snäll och kärvänlig. En förfärlig massa barn fick han och kvinnorna var många. Två var han gift med, ungarna fick han med andra. Kvinnotycket gav honom smeknamn.

Nu ligger han i en hög, inmurad i en pelare längst fram i koret i Roskilde domkyrka alldeles ensam. Blåtanden har en egen pelare snett emot, men det är rätt osäkert om han är hemma.

Själv är jag vilse i jakten på Giedde. Skåningen vars spår jag korsade i Tharangambadi i Tamil Nadu i Indien. Han som växte upp på Tommarp och seglade till Trankebar, där han grundade Danmarks indiska koloni.

Jag tittar lite förstrött på Margrethe I som fått domkyrkans hedersplats. Trampar runt i kannikekoret och glor ömsom på den tredelade altartavlan och ömsom på marmordonnan som ligger utsträckt framför mig.

Kristianstadsbo under 27 år kan jag inte lämna kyrkan utan att ha hälsat på hos Christian IV. Han har eget rum, en liten utväxt på kyrkosidan där solljuset får hans silversarkofag att blänka. Tillbyggnaden har ritats av Steenwinckel som ju också var arkitekten bakom Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Thorvaldsens staty ger en bild av den gamle kongen som utstrålar mer ängslighet än den pondus, generositet och glimt i ögat – det vänstra som han har kvar efter nesan vid Kolberger Heide, som jag hade väntat mig. Eller i alla fall hoppats på. Jag blir nästan lite ledsen.

Kongen tömde Danmark på pengar men är väl ändå den störste vi haft.

När mellanstadieklassen äntrar kapellet inser jag att jag aldrig kommer att få reda på var Ove Giedde vilar, släntrar ut i solen, tackar lapplisorna för den nya parkeringsskivan och kör mot Svendborg och Äröfärjan. På kvällen checkar jag in på vandrarhemmet i Marstal, som är stängt för säsongen, och i brist på annat umgänge slår jag upp domkyrkobroschyren. Det blir svårt att somna sedan jag läst: ”Under kannikekoret finns Ove Gieddes krypt…”

Morgonen därpå äter jag mina frukostbullar på ett bageri i Ärösköping. En medelålders amerikanska från Iowa som söker sina rötter på öarna får spelet då hon hör att jag kommer från Ystad. Hon har sett alla Wallanderfilmer och bara äääääääääääääälskar dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Lukas Bonnier skrev till Torgny Sommelius och satte ned foten vad gäller resereportaget då den senare 1962 ville sälja in sin ensamflygresa från USA via Karibien, Sydamerika och Afrika till Sverige:
"På något egendomligt sätt innehåller själva flygresan ett tekniskt-monotont moment som svär mot själva reseskildringstraditionen och den inneboende romantiken i skildringen av exotiska platser och människor."
Citatet ur utomordentliga Den siste resenären av Tomas Löfström.

Läs hela inlägget »

Det är vägen från Mtskheta och norrut mot Kazbegi, och sedan gränsen mot Ryssland, Tjetjenien, som kallas för Georgian Military Highway.
Mil efter mil tar den rygg på bergen som i väster bildar gräns mot utbrytarrepubliken Sydossetien.Vi körde upp i maj 2013 i en från början gräddvit Volkswagen från Avis i Tbilisi. Lonely Planet berättar om vägen, ett reportage om Georgien som nyligen valsat runt i svenska tidningar berättar om Kazbegi, eller som det numera heter Stepantsminda, men ingen av dem har sannolikt färdats dit.
Under drygt fyrtio kilometer - från skidorten Gudauri och nästan fram till Kazbegi, var vägen näst intill ofarbar. Det var som att köra slalom mellan djupa vattenfyllda bombkratrar, och enbart undantagsvis kunde man växla upp till tvåan (!).
Högst nådde man vid Jvaripasset med sina 2370 meter över havet. Det var snö och trädlöst landskap. Mörka tunnlar och andra vägingenjörsarbeten i god sovjetisk stil kunde fått ängsligare trafikanter att vända om. Turkiska och armeniska långtradare slirade fram i gruset så gott det gick.
Men det var också vackert, grönt och skönt i dalarna. Vid Zhinvalireservoaren ligger Ananuri, ett gammalt fort med en av Georgiens mest kända kyrkobyggnader.
Gummor, ja riktiga gummor, stod vid vägkanten och sålde hemstickade mössor och långstrumpor i ylle.
På highwayen drevs fåren mot sommarbetet på de gröna sluttningarna.
Kommer man ända fram till Kazbegi är Heliga Trefaldighetskyrkan från 1300-talet som vilar på bergssluttningen väster om byn ett måste för katedralkryssaren. På sovjettiden anlades en linbana för att nå sevärdheten, men den rev georgierna så snart de kunde. I dag får man vandra ditupp eller anlita någon av de lokala fyrhjulsdrivna taxichaffisarna. Vår VW var för klen för backar och hålor.
Gränstoppen - Mount Kazbegi - når 5033 meter över havet.
Bara ryssar och georgier släpps över gränsen till Tjetjenien. Vi fick vända. Men det var där i det allra vildaste Kaukasien vi mötte två grågamar som på utbredda vingar kom seglande emot oss. Mötet gjorde nedfärden lättare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

1974. Calais, Amiens och Bordeaux, Jacques et moi. Caféer, jukebox och Aznavour, Brassens, Hallyday. En flaska vin för två francs och en halvmeter bröd. Ett sladdrigt paket Gaulouise. Tafatta glosor från franskalektioner som tramsats bort.
1975. Clermont-Ferrand och Nimes och Gitanes i hard-box.
1980. Toulouse och Limoges. Ebb och flod, sand och strand, i tragedins Dunkerque. Sväva iväg från Boulogne-sur-mer.
1982. Paris. Montparnasse, Sacre-Coer och Boulevard du Raspail. Tuilerie, Luxembourg och picnic med Monique i Bois de Boulogne.
1983. Dieppe, St. Malo och le Mont St Michel. Loiredalen, vin och Chinon, Chenonceaux. Angers; Cointreau. Tours och Blois, Orleans. Hotel de la Paix i centrala Verdun.
1995. Paris. La Tour Eiffel, Monsieur Claude, rue Petel. Café Select och a moveable feast.
1996. Tjugotvå år därpå. Barnen var små. Monet i Giverny och Musse Pigg i Disney. Under La Manche i en bil i ett tåg i en tunnel.
1997. Nice. Musslor och fest i Provence, vin Draguignan. Platan i Aix-en-Provence. En leasad Renault. Ungefär så.
2007. Kors och tvärs på Korsika.
2013. Nice, Monaco och väst mot Narbonne. Vatten och vin, Peyriac-de-mer, Languedoc och les Pyrenées, hem via Vichy.

Läs hela inlägget »
Etiketter: frankrike