There are no entries for this period.

2013 > 06

När skymningen sänker sig över det enorma promenadstråket längs Kaspiska Havet och Bakus ljus tänds bjuds man på ett omväxlande och fascinerande skådespel.
Skrytskraporna som går under det gemensamma namnet ”the flaming towers” flammar som en gigantisk brasa i den ljumma kvällen. Så byter de skepnad och tre män med den blå, röda och gröna flaggan med måne och stjärna marscherar över himlen. Den azerbajdzjanska republikens demokrati känns ibland skör och lättiltad. President Ilham Alijev, och hans föregångare i presidentpalatset, pappan Hejdar Alijev, är närvarande med porträtt och citat på många offentliga platser.
Baku har sin ”gamla stan” med ringmur, prång och gränder, klassat som världsarv. Det är rensopat och prydligt och nästan lite för kliniskt och livlöst och riktigt charmigt blir det inte förrän vi slinker in på ett hamam och får en halvtimmes hårdhänt massage, och ett glas te, av en medelålders brottare.
I spåren av Eurovision 2012 söker sig världens artister till scenen i Baku. Jag ser en affisch för den amerikanska jazzsångerskan Stacey Kent som en gång bedårade mig i Kristianstad. En annan poster berättar om en föreställning av Astrid Lindgrens ”Karlsson”.
De styrande i Baku har sagt att staden inom bara några år ska ha en flottare, fräckare och modernare skyline än självaste Dubai. Det är oljepengarna som smörjer ekonomin.
Under sovjettiden förföll stora delar av oljeindustrin.
Innan Lenin och hans bolsjeviker raserade Baku hade den byggts upp till världens största oljeproducent. Det var Rothschildts, Rockefellers och Nobel som pumpade olja för glatta livet.
Vi tar en lokalbuss till Luna Park, ett ödelagt nöjesfält, en bit nordost från city längs Nobel Prospekt. Där bakom ligger Villa Petrolea, Nobelföretagets representationsvilla. Stora delar av egendomen är fortfarande förfallen, men byggnaden och den närmaste trädgården är iordningsställda. I villan huserar en exklusiv oljeklubb och delar är museum över bröderna Nobels insatser i Baku.
Det var Robert Nobel som reste från kontoret i Sankt Petersburg till Baku för att hitta trä till bösskolvar som skulle tillverkas. Istället fann han olja. Resten är historia.
Villa Petrolea renoverades inför Eurovision i fjol och det finns bilder på Loreen då hon besöker huset och Nobelsamlingen där. Det är inte öppet då vi kommer dit, men Nakhim öppnar försiktigt dörren och hör efter vad vi vill. Han poängterar att det är stängt och att det inte finns någon guide, men har i nästa ögonblick bjudit in oss och ägnar sedan en dryg halvtimme åt att visa oss runt och berätta. Förutom allt annat ser vi bröderna Nobels champagnekyl, en vinbox och Robert Nobels koffert…
Bröderna Nobel låg långt framme både i den tekniska utvecklingen och i att ta hand om sin personal. Det var också Nobelbolaget som 1904 lade en lång pipeline från Baku vid Kaspiska Havet till georgiska Batumi vid Svarta Havet. Batumi var vid den här tiden en livlig frihamn och handeln var i stort sett oreglerad.
När vi några dagar senare kommer till Batumi, huvudstad i provinsen Adjarien, på gränsen mot Turkiet, hittar vi ännu ett alldeles nytt och intressant Nobelmuseum. Det är tydligt att de svenska bröderna gjort avtryck i Kaukasus.
Batumi är georgiernas semesterort. Fortfarande en betydande hamn så vimlar kvarteren kring vårt hotell av växlingskontor och spritbutiker. En bit inåt city ligger casinon och längs havet går en strandpromenad som får förebilden i Nice att blekna i minnet.
Batumi är Bakus bohemiske lillebror. Lite vildare, lite skitigare – och lite charmigare.
Efter veckans bästa kebab från ett hål i väggen i de turkiska kvarteren, sjunker jag ned i stolen, nickar åt barberaren i Batumi som steriliserar rakkniven med sin tändare, lutar mig bakåt, blundar och känner det skarpa stålet snabbt snitta av veckans skäggstubb.

Kristianstadsbladet 2013-06-24
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien, azerbajdzjan

Vi kör upp mot den georgiska provinsen Svanetien i en från början gräddvit hyrbil. Det är timmar av slingrande bergsvägar innan vi når staden Mestia. Vägen nuddar stundtals gränsen mot utbrytarrepubliken Abchazien. Europas högsta berg reser sig omkring oss. Högst är ryska Elbrus med sina 5642 meter och Shkara med 5068 meter över havet.
Vi gör ett tappert försök att fortsätta till Ushguli som sägs vara Europas högst belägna samhälle, men ger upp efter någon halvtimmes körning. Vägen är för dålig med gropar, skarpa stenar och lösgrus.
Istället stannar vi till, badar i en fjällbäck och ser en grågam på avstånd segla längs med sluttningen.
Det är fantastiskt tyst.
Så rasslar det till bland stenarna på vägen. Fyra ryska fyrhjulsdrivna bilar med texten KAVKAZ 2013 målat på sidorna dundrar förbi.
Vi vänder tillbaka och stannar ett dygn i Mestia.
Mestia är huvudort i Svanetien. Myndigheterna har sedan några år satsat på att göra området till ett turistmål. Torget i staden är omgärdat av nya byggnader, hotell, restauranger och turistinformation. Tuffast i arkitekturen, som i de flesta georgiska samhällen, är polishuset.
Svanetien har en alldeles egen historia. Man har en egen historieskrivning som antyder att sumerer och babylonier en gång befolkade dalarna och man berättar gärna stolt att man aldrig varit ockuperade av någon främmande makt utan alltid skött sig själva.
Otillgängligheten gör det mycket sannolikt.
Trakten är full av torn. Raka och smala; sex, sju, åtta våningar höga torn i sten. Utplacerade här och där längs sluttningarna, ofta i anslutning till hus. Fru Marigiani visar oss ett av familjens torn och ett gammalt boningshus. Med hjälp av en rysk turist som välvilligt tolkar tar vi del av svaneternas liv för tusen år sedan. De äldsta tornen stammar från 600-talet, husen från 1100-talet.
Tornen var ett försvar. Dalar, byar och familjer låg i fejd med varandra. Ju fler och ju högre torn familjerna ägde desto rikare var de. De skötte sig själva. Marigianis har eget kapell och egen kyrkogård.
Jag tänker på Skottlands klaner och våra egna vikingasamhällen.
Boningshus och torn förbands med hemliga gångar. Det skrevs aldrig ned hur dessa tunnlar gick utan hemligheten fördes vidare från mun till öra, och kunskapen rann bort längs vägen. Ingen vet idag hur tunnelsystemen ser ut. Det finns också blindtunnlar.
Sedan vi klättrat i ett gammalt torn ger vi oss upp till Hatsvali. Här har myndigheterna anlagt en skidanläggning och för fem lari snurrar en sömnig pistvakt igång stolliften som för oss uppför berget. I toppstugan sjunger ett ryskt sällskap visor till balalajka och vi dricker en öl, spanar längs de gräsgröna pisterna och tappar andan inför de snöklädda topparna runt omkring. En kort hagelskur passerar. Vi åker ned igen. Ett filmteam intervjuar en gammal man vid en stuga alldeles under oss där vi svävar fram.
Dagen efter träffar jag amerikanskan som leder filmarna. Hon berättar att de gör en dokumentär för en människorättsorganisation. Hon säger att myndigheterna exproprierar mark och kastar folk ur hus och hem för att omvandla Mestia till ett turistparadis. Så kom skidanläggningen till 2010.
På vårt guesthouse får vi höra att turismen har sin peak på sommaren, inte alls på vintern. På vintern kan man nämligen inte ta sig fram till staden då den enda slingrande vägen upp korkar igen av snö och den lilla flygplatsen stänger.
Jag funderar lite på detta då vi rullar ned mot Svartahavskusten. Hur myndigheterna, förblindade i sina visioner, bortser från så enkla realiteter som att snö i skidbacken ofta också innebär snö på vägarna.
I de branta passagerna med hårnålskurvor gläds jag åt högsommarvärmen och är tacksam över att det inte är vinter i Svanetien. Trots det blir det stopp bak nästa kurva. Ett jordskred stänger vägen och under minst sex timmar arbetar en grävskopa och en caterpillar med att få den framkomlig på nytt. Tre gånger ekar dynamitexplosioner i dalen och de enorma stenblocken som spärrar vägen rämnar, innan de vräks över ända ned i ravinen och vi kan ta oss vidare.

Kristianstadsbladet 2013-06-20
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

När vi tidigt på morgonen sätter oss i taxin på Tbilisi International Airport för att resa in till den vaknande staden har vi inte stort hum om vad som väntar oss.
Vi vet att Georgien har en president och en premiärminister som tycker instinktivt illa om, och baktalar, varandra, men också att folket anses vara ett av världens mest gästfria. Jag har dessutom läst att Georgien ligger i topp av de länder i världen som svenskar av olika anledningar helst undviker.
För mig är det skäl nog att resa dit och ta reda på mer.
När vi försiktigt pekar på skylten som säger att taxametern ska vara påslagen blir det en kort men intensiv diskussion med chauffören innan han bromsar in vid vägkanten, knallar ut och vräker upp koffertluckan. Är han på väg att kasta ut våra väskor och lämna oss i diket?
Inte då. Han pillar fram en tvåliters PET-flaska som legat gömd vid reservhjulet, och skickar över den till oss med ett grin. Det är inte lemonad:
- Georgian cha-cha, flinar han och vi begriper andemeningen; drick nu, så försonas vi.
Klockan är sex på morgonen och vi skålar i hembränd grappa, inte alls oäven, vid vägkanten tillsammans med vår chaufför. Strax är vi goda vänner och på vägen in till hotellet kör han långa turer och visar upp sin stads sevärdheter. Det blir heller inte särskilt dyrt.
Tbilisi loves you.
Texten lyser i grönt på mobilens display. Det är namnet på den trådlösa surfzonen som omfattar stora delar av centrala Tbilisi. Jag kan ta upp min mobiltelefon, kolla mejl och uppdatera mig på facebook eller läsa om IFK:s SM-final, när jag promenerar i de gamla stadsdelarna eller hänger vid det blinkande räcket på den flashiga Fredsbron över Mtkvarifloden.
Duktiga svenskar kan känna sig en aning stukade då de inser att världen runt omkring oss trampar på i ett högre tempo än vi själva mäktar med. I Tbilisi slipper du alla krångliga inloggningar med lösenord eller avgifter för wifi-uppkoppling.
Den georgiska huvudstaden är en fascinerande blandning av modernt och riktigt gammalt. Det är en stad som är lätt att tycka om och egentligen är det bara den huvudlösa trafiken som stör intrycket.
Under ett morgontidigt strövtåg hamnar vi i saluhallarna. Ser slaktare som med cigarett i mungipan yxar till kotletter ur ett stort köttstycke, kvinnor som staplar grönsaker och andra som bjuder ut smågrisar på rad.
Påskaftons kväll tänds böneljusen i och utanför de många kyrkor och gudstjänstlokaler som finns. Tysta, allvarsamma, passerar unga män och kvinnor förbi och gör korstecknet.
Sankt Göran, han med draken, Georgiens alldeles speciella helgon, lyser i guld från sin piedestal. Moder Georgia, i sten, blickar ut över gamla stan. En bit bort pulserar nattetid ljusen på radio- och TV-tornet som i folkmun kallas Tbilisis Eiffeltorn och där står det dessutom ett stort pariserhjul.
Det är också Paris man många gånger tycker sig känna igen.
En linbana tar dig upp på höjden.
Likt ett ägg på högkant lyser kupolen på presidentpalatset där den omtvistade presidenten Micheil Saakasjvili bor.
Den georgiska flaggan, den vita med de röda korsen, fladdrar överallt. Ofta i sällskap med EU:s blå. Det är ingen hemlighet att Georgien vill vara en del av Europa, samtidigt som beroendet av den mäktiga grannen i norr, Ryssland, i allra högsta grad är närvarande.
Det är ryssar som trängs på casinot och på caféerna. När de nu åter intresserar sig för att importera det georgiska vinet och Borjomis mineralvatten, en export som legat nere sedan kriget 2008, är det en betydelsefull marknad som öppnas på nytt för georgierna.
Det kan inte vara enkelt att manövrera i ett litet land som sargats av inbördeskrig och förlorat två stora delar, Abchazien och Sydossetien, och samtidigt ha grannar i söder, Armenien och Azerbadzjan, som inte talar med varandra.
Men Tbilisi loves you, och det är lätt att bli förälskad.

Kristianstadsbladet 2013-06-13
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien