There are no entries for this period.

2013

"Sightseeing is the art of disappointment", skriver Robert Louis Stevenson.

Jo.

Han skrev också:
"There's nothing under heaven so blue, that's worth travelling to. But, fortunately, heaven rewards us with many agreeable prospects and adventures by the way."

Bilden från en av Edinburghs mysigare krogar. Globetrottern Mikael L och Robert L S himself i samspråk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland

I researchen inför nästa resa har jag nu gjort första svepet i mina egna bokhyllor. Aldrig trodde jag att jag skulle vara på väg till Bandung. Inte dignar heller hyllorna av litteratur som handlar om Java.
Men jag hittar Bandung hos Rolf Blomberg som jag tidigare refererat, och något lite till.

Victor Berge, pärlfiskaren från Ockelbo, mannen som glömde bort sitt svenska språk så pass att japanerna under kriget satte honom i fängelse utanför Bandung, anklagad för att vara amerikansk spion. Han kunde ju inte prata svenska! 45 kilo tunn var han då han släpptes och for hem till fru och barn i Surabaja.
Inför det första förhöret hos Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, drack han en flaska vin rakt upp och ned. Han visste vad som väntade. Han flyttades mellan några olika fängelser och bäst hade han det på Soemiskin, utanför Bandung, där han blev fånglägrets kaffebryggare, mellan tortyr och förhör. Jag har två böcker av Berge. Pärlfiskaren i den något förkortade versionen som gavs ut som Pojkarnas Julbok 1940, och Faran är mitt liv (1953).
Victor Berge fördes till vila vid kyrkan i Ockelbo efter in död 1974. Att det två år senare kom till en gravsten är distriktsköterskan Birgitta Perssons förtjänst. Pengarna i dödsboet räckte inte, men hon ordnade en insamling.

Också Eugen Semitjov, vetenskaps- och rymdjournalisten vars välillustrerade artiklar i Allers fascinerade mig som ung, besöker Java och Bandung. Han är där för att lära sig mer om vulkanernas liv och skriver i boken Katastrofernas planet (1982) om ett besök på vulkanen Tangkupan:
"Man tar försiktiga steg på det heta grå golvet - det är som att pröva nattgammal is. Men här känns värmen genom skosulorna och ibland sveper ångmolnen in oss. Som dimfigur på kraterns botten känner man sig närmare jordens inre glöd än någonsin."

Två veckor till take-off!

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien
Utsikt från Hotel Wellington Utsikt från Hotel Wellington

Ibland vet man inte var man har varit förrän efteråt. Ibland inte förrän årtionden efteråt.
Tanken kommer när jag är på slutet i Tomas Löfströms bok Den siste resenären om Torgny Sommelius.
På sin allra sista långresa, som slutar i en flygkrasch på Trinidad, checkar Sommelius in på Hotel Wellington på Sjunde gatan på Manhattan, New York City. Bara ett par kvarter från Central Parks sydända. Det var i oktober 1962 och han kallar det för "Ingos hotell".
Jag checkar in på Wellington den 29 september 1980, för huvudlösa 60 dollar natten, och har ingen aning om varken att Ingo, eller för den delen Torgny Sommelius, skulle ha bott här drygt tjugo år tidigare.
New York har enligt hotellbokarsajten agoda.com 437 hotell.
Jag minns hur jag tog taxi in till south Central Park för att hitta ett hotell, mitt i smeten. Resväskan var tung - det var före hjulens tid - och portier efter portier glodde på mig, skakade på huvudet, no vacancies, och jag släpade vidare i kvarteren allt tröttare och mer och mer desperat. Jag hade huvudvärk. Hotel Wellington blev räddningen. Rummet låg på 26:e, eventuellt 36:e, våningen. Hissen stannade på 25 (eller om det var 35) och med mina sista krafter drog jag väskan upp till sista våningens sista rum, en sliten skrubb.
Ingemar Johansson träffade jag många år senare istället på ett äldreboende i Onsala. I samband med Tom Alandhs dokumentär skrev jag ett porträtt på honom för tidningen Kupé. Han satt i favoritfåtöljen. Teg och blundade. Hans ungdomskärlek och första hustru, Birgit, kickade till honom med foten för att han skulle vakna till och morsa på sin gäst. På byrån stod ett signerat svartvitt foto från Muhammad Alis 50-årskalas.  
Varken i Sekonderna lämnar ringen av mästaren själv, eller Edwin Ahlqwists Må bäste man vinna, hittar jag spår efter Hotel Wellington. Ingo skriver om en överenskommelse med Hotel Commodore (idag Grand Hyatt) att han och Birgit ibland skulle synas i hotellets festvåning, under uppladdningen inför VM-matchen 1959.
Jag vet inte om Torgny Sommelius visste något annat, eller om han bara tog en rövare för att klassa upp sitt eget boende.
Vid mitt besök, 1980, kunde man möjligen spåra en viss patinerad charm på Wellington.
Jag hälsar på hos Ingo i Onsala 2005.
Året efter checkar den fiktive kazakiske journalisten Borat Sagdiyev in på Hotel Wellington i New York. Då kostar det 117 dollar per natt. På rum 311 ser han Baywatch på TV och där får han också telegrammet hemifrån att frun Oksana dödats av en björn, gör high-five med Joe från lobbyn som läser upp det och drar västerut i en begagnad glassbil för att erövra Pamela Anderson.
Själv tog jag flyget till Minneapolis och rullade sedan Greyhound tillbaka till New York City. Då bodde jag på Hotel Empire, vid Lincoln Centre. Systerhotell med Essex Hotel i Boston's South Side och New York Citys första hotell med uteservering. Det skulle kunna ha varit mig som Joni Mitchell skrev om i Raised on robbery: He was sitting in the lounge of the Empire Hotel. He was drinking for diversion. He was thinking for himself... , om det inte vore för att låten gavs ut 1974.
Och nä, jag har inte bott på Chelsea Hotel.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Bara några mil utanför Tbilisi ligger Gori. Här föddes Stalin och här finns ett imponerande Stalinmuseum som, om jag förstod det rätt, byggts upp omkring den lilla stuga som var den fruktade diktatorns barndomshem. Jag traskade runt i salarna i min egen takt, hakade stundtals på en vacker fransktalande guide och studerade saker, bilder och berättelser från den unge kommunistens liv (tyvärr alltför mycket bara på georgiska och ryska); agitatorn som förvandlades till diktator och massmördare.
Museet ligger mitt i Gori. Hyreskasernerna runt torget där det ligger är perforerade med skotthål. Fontänen är fortfarande ur funktion, synbarligen krigsskadad. Hit, till foten av Stalinstatyn, rullade ryssarna under det korta men våldsamma kriget 2008 då Georgien förlorade Abchazien och Sydossetien. Här gjorde de halt.
I en liten kafeteria fick vi god mat till ett bra pris och ett lika nyfiket som varmt omhändertagande.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

I Tbilisi köpte jag den georgiska filmen På andra sidan (The other bank), från 2009, som är en prisbelönt roadmovie om tolvårige flyktingen Tedos  väg tillbaka till Abchazien strax efter kriget för att hitta sin far. Den ger ett perspektiv på kriget som 2008 slutade med att Abchazien, liksom Sydossetien, med rysk hjälp bröt sig ur Georgien. Visst, ett snilledrag att låta en oskyldig ung pojke (med filmvärldens mest spektakulära och hjärtesnörpande skelning) konfrontera båda sidors fördomar. Allt är bra. Utom slutet.
Pys - sa pannkakan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

Brukar köpa några dvd:er med film då jag är ute och reser. I juni var jag i Wien.

Den österrikiske filmskaparen Ulrich Seidl har jag träffat på då jag sett två av hans Paradise-filmer på Biografteatern Scala i Ystad senaste halvåret. Paradise: Kärlek, om tanterna som reser till Kenya för att knulla unga män, och Paradise: Tro om en förvirrad missionerande strängt katolsk kvinna vars eget liv är mycket komplicerat.
Från Wien tog jag hem Hunddagar (2000) och såg den i går. Heta sommardagar i Österrike följer vi några människoöden. Filmen blev Seidl's genombrott och på Wikipedia kan man läsa:
"Här är Seidls återhållsamma stil tydligt utpräglad, liksom hans tematiska belysning av den moderna kulturens mer obehagliga och frånstötande sidor, kryddat med svart humor."
Det finns spår av Roy Andersson eller Kaurismäki, men Seidl trampar friskt och oberörd, hoppsan!, över de osynliga gränser som de båda skandinaverna trots allt håller sig inom. Skrattet fastnar i halsen på tittaren och ibland blir det också lite too much.
Paradise: Kärlek är utomordentligt svår att förhålla sig till. De patetiska sekvenserna av frustrerade medelålders kvinnor på sexjakt efter unga starka svarta män måste ses med ett inre ljus riktat mot alla de feta gubbar som letar unga asiatiskor i exakt samma syfte. Först då får filmen sitt berättigande.
Att Ulrich Seidl själv växte upp i ett strängt religiöst hem och faktiskt var på väg att studera till präst får var och en själv dra sina slutsatser av.

I Wien köpte jag också filmen Tre herrar (Drei Herren, 1998 av Nikolaus Leytner). En burlesk historia om tre mentalpatienter som försvinner på vägen till sommarkolonin och var för sig tas emot av bybor i en by som samtidigt är på fötterna i jakten på tre förrymda galningar. Stundtals roligt, stundtals banalt och lite för mycket Helan & Halvan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: österrike

Julafton 2012 letade vi upp nattbussen som skulle ta oss tvärs över det sydindiska höglandet. Från Pondicherry i Tamil Nadu till Ernakulam i Kerala. Reseagenten hade förklarat att det var bekväma bussar, man kunde till och med sova.
Det kunde mannen i sätet framför. Han hade fällt det närmare 45 grader och jag fick gå ned i någon sorts märklig zig-zagställning och skjutas in från sidan för att passa in i utrymmet bakom hans sovplats. Det gick sådär. Under natten kunde jag vicka på tårna. En i taget.
Det måste vara ett ålderstecken att man trots usla yttre förhållandena ändå sover i perioder.
Samtidigt måste det vara någon inre genetisk gps som berättar att det är här man ska stiga av, då bussen stannar i en vägkorsning på morgonen. Alla utrop sker på tamil eller malayalam och man har egentligen inte en susning om var man är.
Vi kom rätt. Juldagen firade vi i Fort Kochin.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien

Rolf Blomberg skriver i Tropisk urskog (1952):

"Bandung är beryktat för sin blomsterprakt och för sina fagra kvinnor, sundanesiskorna. Och det med rätta. Där fanns en rikedom av de praktfullaste blommor i alla regnbågens färger, och de slanka brunhyllta sundanesiskorna med sina sammetssvarta, leende ögon var bland de graciösaste varelser man kunde skåda."

Sen fortsätter Blomberg att berätta om Geologiska muséet och den beryktade apmänniskan från Java, Pithecanthroupus erectus, och då svalnar mitt intresse igen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Det är ju alldeles förbannat. Jag betalar 60 danska kroner för att komma in i domkirken i Roskilde i min jakt på resterna av den skånske stormannen och amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, och ändå hittar jag honom inte.

Jag får i och för sig en broschyr om kyrkan, på danska, i entréavgiften och möjlighet att mumsa på några torra vaniljkransar, med lagom plastig sylt, och svart kaffesump från pumptermos i en vit fluorsköljarmugg.

Hjälp att hitta Ove Gieddes sarkofag blir det däremot inte. Receptionisten slår och slår, i sina pärmar, och ut med sina armar. Som mystiska besvärjelser från en svunnen tid mumlar han ursäkter på grötig själländska. Det hjälper föga.

Amiralen från Kvidinge verkar inte ens honom bekant.

Jag avstår kaffebordets läckerheter och travar runt i kulturarvet där jag försöker läsa dess mjukslitna marmorstenar. Gammelnamnen anas enbart. En mellanstadieklass har jättekul och utnyttjar skickligt katedralens mäktiga akustik.

De bleka muralmålningarna döljer åtskilliga inmurade stormän och några storkvinnor. Svend Estridsens benrangel ligger i en hög i ett hålrum i en av de kraftfulla pelarna. 1911 tog man fram honom och konstaterade att han borde haft en ny höftled.

Svend Estridsen är inte helt okänd för mig sedan tidigare skriverier så jag nickar en hälsning åt pelaren.

I en artikel av populärhistorikern, stockholmaren från Huskvarna Alf Henrikson, i Kulturens Värld (sept-nov 1987) noterar jag att han lyckas skriva en lång drapa om denna Estrids påg Svend utan att nämna Svends skånska ursprung. Han var sonson till Skånes siste kung, Torgils Sprakalägg, vars morfar hette Harald Blåtand. Och visst var det Tveskäggen som var Svends morfar? Nu var inte Svend någon krigarkonung – inte som morfar, eller farfar som blott svor en ramsa och hoppade i sjön med den skånska strutkronan i ett fast grepp när en pil genomborrade hans hals under slaget vid Svolder.

Svend haltade istället iväg till Sverige när det började osa katt där hemma. I Danmark igen höll han sig väl med kyrkans mannar och var nog både snäll och kärvänlig. En förfärlig massa barn fick han och kvinnorna var många. Två var han gift med, ungarna fick han med andra. Kvinnotycket gav honom smeknamn.

Nu ligger han i en hög, inmurad i en pelare längst fram i koret i Roskilde domkyrka alldeles ensam. Blåtanden har en egen pelare snett emot, men det är rätt osäkert om han är hemma.

Själv är jag vilse i jakten på Giedde. Skåningen vars spår jag korsade i Tharangambadi i Tamil Nadu i Indien. Han som växte upp på Tommarp och seglade till Trankebar, där han grundade Danmarks indiska koloni.

Jag tittar lite förstrött på Margrethe I som fått domkyrkans hedersplats. Trampar runt i kannikekoret och glor ömsom på den tredelade altartavlan och ömsom på marmordonnan som ligger utsträckt framför mig.

Kristianstadsbo under 27 år kan jag inte lämna kyrkan utan att ha hälsat på hos Christian IV. Han har eget rum, en liten utväxt på kyrkosidan där solljuset får hans silversarkofag att blänka. Tillbyggnaden har ritats av Steenwinckel som ju också var arkitekten bakom Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Thorvaldsens staty ger en bild av den gamle kongen som utstrålar mer ängslighet än den pondus, generositet och glimt i ögat – det vänstra som han har kvar efter nesan vid Kolberger Heide, som jag hade väntat mig. Eller i alla fall hoppats på. Jag blir nästan lite ledsen.

Kongen tömde Danmark på pengar men är väl ändå den störste vi haft.

När mellanstadieklassen äntrar kapellet inser jag att jag aldrig kommer att få reda på var Ove Giedde vilar, släntrar ut i solen, tackar lapplisorna för den nya parkeringsskivan och kör mot Svendborg och Äröfärjan. På kvällen checkar jag in på vandrarhemmet i Marstal, som är stängt för säsongen, och i brist på annat umgänge slår jag upp domkyrkobroschyren. Det blir svårt att somna sedan jag läst: ”Under kannikekoret finns Ove Gieddes krypt…”

Morgonen därpå äter jag mina frukostbullar på ett bageri i Ärösköping. En medelålders amerikanska från Iowa som söker sina rötter på öarna får spelet då hon hör att jag kommer från Ystad. Hon har sett alla Wallanderfilmer och bara äääääääääääääälskar dem.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Lukas Bonnier skrev till Torgny Sommelius och satte ned foten vad gäller resereportaget då den senare 1962 ville sälja in sin ensamflygresa från USA via Karibien, Sydamerika och Afrika till Sverige:
"På något egendomligt sätt innehåller själva flygresan ett tekniskt-monotont moment som svär mot själva reseskildringstraditionen och den inneboende romantiken i skildringen av exotiska platser och människor."
Citatet ur utomordentliga Den siste resenären av Tomas Löfström.

Läs hela inlägget »

Det är vägen från Mtskheta och norrut mot Kazbegi, och sedan gränsen mot Ryssland, Tjetjenien, som kallas för Georgian Military Highway.
Mil efter mil tar den rygg på bergen som i väster bildar gräns mot utbrytarrepubliken Sydossetien.Vi körde upp i maj 2013 i en från början gräddvit Volkswagen från Avis i Tbilisi. Lonely Planet berättar om vägen, ett reportage om Georgien som nyligen valsat runt i svenska tidningar berättar om Kazbegi, eller som det numera heter Stepantsminda, men ingen av dem har sannolikt färdats dit.
Under drygt fyrtio kilometer - från skidorten Gudauri och nästan fram till Kazbegi, var vägen näst intill ofarbar. Det var som att köra slalom mellan djupa vattenfyllda bombkratrar, och enbart undantagsvis kunde man växla upp till tvåan (!).
Högst nådde man vid Jvaripasset med sina 2370 meter över havet. Det var snö och trädlöst landskap. Mörka tunnlar och andra vägingenjörsarbeten i god sovjetisk stil kunde fått ängsligare trafikanter att vända om. Turkiska och armeniska långtradare slirade fram i gruset så gott det gick.
Men det var också vackert, grönt och skönt i dalarna. Vid Zhinvalireservoaren ligger Ananuri, ett gammalt fort med en av Georgiens mest kända kyrkobyggnader.
Gummor, ja riktiga gummor, stod vid vägkanten och sålde hemstickade mössor och långstrumpor i ylle.
På highwayen drevs fåren mot sommarbetet på de gröna sluttningarna.
Kommer man ända fram till Kazbegi är Heliga Trefaldighetskyrkan från 1300-talet som vilar på bergssluttningen väster om byn ett måste för katedralkryssaren. På sovjettiden anlades en linbana för att nå sevärdheten, men den rev georgierna så snart de kunde. I dag får man vandra ditupp eller anlita någon av de lokala fyrhjulsdrivna taxichaffisarna. Vår VW var för klen för backar och hålor.
Gränstoppen - Mount Kazbegi - når 5033 meter över havet.
Bara ryssar och georgier släpps över gränsen till Tjetjenien. Vi fick vända. Men det var där i det allra vildaste Kaukasien vi mötte två grågamar som på utbredda vingar kom seglande emot oss. Mötet gjorde nedfärden lättare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

1974. Calais, Amiens och Bordeaux, Jacques et moi. Caféer, jukebox och Aznavour, Brassens, Hallyday. En flaska vin för två francs och en halvmeter bröd. Ett sladdrigt paket Gaulouise. Tafatta glosor från franskalektioner som tramsats bort.
1975. Clermont-Ferrand och Nimes och Gitanes i hard-box.
1980. Toulouse och Limoges. Ebb och flod, sand och strand, i tragedins Dunkerque. Sväva iväg från Boulogne-sur-mer.
1982. Paris. Montparnasse, Sacre-Coer och Boulevard du Raspail. Tuilerie, Luxembourg och picnic med Monique i Bois de Boulogne.
1983. Dieppe, St. Malo och le Mont St Michel. Loiredalen, vin och Chinon, Chenonceaux. Angers; Cointreau. Tours och Blois, Orleans. Hotel de la Paix i centrala Verdun.
1995. Paris. La Tour Eiffel, Monsieur Claude, rue Petel. Café Select och a moveable feast.
1996. Tjugotvå år därpå. Barnen var små. Monet i Giverny och Musse Pigg i Disney. Under La Manche i en bil i ett tåg i en tunnel.
1997. Nice. Musslor och fest i Provence, vin Draguignan. Platan i Aix-en-Provence. En leasad Renault. Ungefär så.
2007. Kors och tvärs på Korsika.
2013. Nice, Monaco och väst mot Narbonne. Vatten och vin, Peyriac-de-mer, Languedoc och les Pyrenées, hem via Vichy.

Läs hela inlägget »
Etiketter: frankrike

När skymningen sänker sig över det enorma promenadstråket längs Kaspiska Havet och Bakus ljus tänds bjuds man på ett omväxlande och fascinerande skådespel.
Skrytskraporna som går under det gemensamma namnet ”the flaming towers” flammar som en gigantisk brasa i den ljumma kvällen. Så byter de skepnad och tre män med den blå, röda och gröna flaggan med måne och stjärna marscherar över himlen. Den azerbajdzjanska republikens demokrati känns ibland skör och lättiltad. President Ilham Alijev, och hans föregångare i presidentpalatset, pappan Hejdar Alijev, är närvarande med porträtt och citat på många offentliga platser.
Baku har sin ”gamla stan” med ringmur, prång och gränder, klassat som världsarv. Det är rensopat och prydligt och nästan lite för kliniskt och livlöst och riktigt charmigt blir det inte förrän vi slinker in på ett hamam och får en halvtimmes hårdhänt massage, och ett glas te, av en medelålders brottare.
I spåren av Eurovision 2012 söker sig världens artister till scenen i Baku. Jag ser en affisch för den amerikanska jazzsångerskan Stacey Kent som en gång bedårade mig i Kristianstad. En annan poster berättar om en föreställning av Astrid Lindgrens ”Karlsson”.
De styrande i Baku har sagt att staden inom bara några år ska ha en flottare, fräckare och modernare skyline än självaste Dubai. Det är oljepengarna som smörjer ekonomin.
Under sovjettiden förföll stora delar av oljeindustrin.
Innan Lenin och hans bolsjeviker raserade Baku hade den byggts upp till världens största oljeproducent. Det var Rothschildts, Rockefellers och Nobel som pumpade olja för glatta livet.
Vi tar en lokalbuss till Luna Park, ett ödelagt nöjesfält, en bit nordost från city längs Nobel Prospekt. Där bakom ligger Villa Petrolea, Nobelföretagets representationsvilla. Stora delar av egendomen är fortfarande förfallen, men byggnaden och den närmaste trädgården är iordningsställda. I villan huserar en exklusiv oljeklubb och delar är museum över bröderna Nobels insatser i Baku.
Det var Robert Nobel som reste från kontoret i Sankt Petersburg till Baku för att hitta trä till bösskolvar som skulle tillverkas. Istället fann han olja. Resten är historia.
Villa Petrolea renoverades inför Eurovision i fjol och det finns bilder på Loreen då hon besöker huset och Nobelsamlingen där. Det är inte öppet då vi kommer dit, men Nakhim öppnar försiktigt dörren och hör efter vad vi vill. Han poängterar att det är stängt och att det inte finns någon guide, men har i nästa ögonblick bjudit in oss och ägnar sedan en dryg halvtimme åt att visa oss runt och berätta. Förutom allt annat ser vi bröderna Nobels champagnekyl, en vinbox och Robert Nobels koffert…
Bröderna Nobel låg långt framme både i den tekniska utvecklingen och i att ta hand om sin personal. Det var också Nobelbolaget som 1904 lade en lång pipeline från Baku vid Kaspiska Havet till georgiska Batumi vid Svarta Havet. Batumi var vid den här tiden en livlig frihamn och handeln var i stort sett oreglerad.
När vi några dagar senare kommer till Batumi, huvudstad i provinsen Adjarien, på gränsen mot Turkiet, hittar vi ännu ett alldeles nytt och intressant Nobelmuseum. Det är tydligt att de svenska bröderna gjort avtryck i Kaukasus.
Batumi är georgiernas semesterort. Fortfarande en betydande hamn så vimlar kvarteren kring vårt hotell av växlingskontor och spritbutiker. En bit inåt city ligger casinon och längs havet går en strandpromenad som får förebilden i Nice att blekna i minnet.
Batumi är Bakus bohemiske lillebror. Lite vildare, lite skitigare – och lite charmigare.
Efter veckans bästa kebab från ett hål i väggen i de turkiska kvarteren, sjunker jag ned i stolen, nickar åt barberaren i Batumi som steriliserar rakkniven med sin tändare, lutar mig bakåt, blundar och känner det skarpa stålet snabbt snitta av veckans skäggstubb.

Kristianstadsbladet 2013-06-24
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien, azerbajdzjan

Vi kör upp mot den georgiska provinsen Svanetien i en från början gräddvit hyrbil. Det är timmar av slingrande bergsvägar innan vi når staden Mestia. Vägen nuddar stundtals gränsen mot utbrytarrepubliken Abchazien. Europas högsta berg reser sig omkring oss. Högst är ryska Elbrus med sina 5642 meter och Shkara med 5068 meter över havet.
Vi gör ett tappert försök att fortsätta till Ushguli som sägs vara Europas högst belägna samhälle, men ger upp efter någon halvtimmes körning. Vägen är för dålig med gropar, skarpa stenar och lösgrus.
Istället stannar vi till, badar i en fjällbäck och ser en grågam på avstånd segla längs med sluttningen.
Det är fantastiskt tyst.
Så rasslar det till bland stenarna på vägen. Fyra ryska fyrhjulsdrivna bilar med texten KAVKAZ 2013 målat på sidorna dundrar förbi.
Vi vänder tillbaka och stannar ett dygn i Mestia.
Mestia är huvudort i Svanetien. Myndigheterna har sedan några år satsat på att göra området till ett turistmål. Torget i staden är omgärdat av nya byggnader, hotell, restauranger och turistinformation. Tuffast i arkitekturen, som i de flesta georgiska samhällen, är polishuset.
Svanetien har en alldeles egen historia. Man har en egen historieskrivning som antyder att sumerer och babylonier en gång befolkade dalarna och man berättar gärna stolt att man aldrig varit ockuperade av någon främmande makt utan alltid skött sig själva.
Otillgängligheten gör det mycket sannolikt.
Trakten är full av torn. Raka och smala; sex, sju, åtta våningar höga torn i sten. Utplacerade här och där längs sluttningarna, ofta i anslutning till hus. Fru Marigiani visar oss ett av familjens torn och ett gammalt boningshus. Med hjälp av en rysk turist som välvilligt tolkar tar vi del av svaneternas liv för tusen år sedan. De äldsta tornen stammar från 600-talet, husen från 1100-talet.
Tornen var ett försvar. Dalar, byar och familjer låg i fejd med varandra. Ju fler och ju högre torn familjerna ägde desto rikare var de. De skötte sig själva. Marigianis har eget kapell och egen kyrkogård.
Jag tänker på Skottlands klaner och våra egna vikingasamhällen.
Boningshus och torn förbands med hemliga gångar. Det skrevs aldrig ned hur dessa tunnlar gick utan hemligheten fördes vidare från mun till öra, och kunskapen rann bort längs vägen. Ingen vet idag hur tunnelsystemen ser ut. Det finns också blindtunnlar.
Sedan vi klättrat i ett gammalt torn ger vi oss upp till Hatsvali. Här har myndigheterna anlagt en skidanläggning och för fem lari snurrar en sömnig pistvakt igång stolliften som för oss uppför berget. I toppstugan sjunger ett ryskt sällskap visor till balalajka och vi dricker en öl, spanar längs de gräsgröna pisterna och tappar andan inför de snöklädda topparna runt omkring. En kort hagelskur passerar. Vi åker ned igen. Ett filmteam intervjuar en gammal man vid en stuga alldeles under oss där vi svävar fram.
Dagen efter träffar jag amerikanskan som leder filmarna. Hon berättar att de gör en dokumentär för en människorättsorganisation. Hon säger att myndigheterna exproprierar mark och kastar folk ur hus och hem för att omvandla Mestia till ett turistparadis. Så kom skidanläggningen till 2010.
På vårt guesthouse får vi höra att turismen har sin peak på sommaren, inte alls på vintern. På vintern kan man nämligen inte ta sig fram till staden då den enda slingrande vägen upp korkar igen av snö och den lilla flygplatsen stänger.
Jag funderar lite på detta då vi rullar ned mot Svartahavskusten. Hur myndigheterna, förblindade i sina visioner, bortser från så enkla realiteter som att snö i skidbacken ofta också innebär snö på vägarna.
I de branta passagerna med hårnålskurvor gläds jag åt högsommarvärmen och är tacksam över att det inte är vinter i Svanetien. Trots det blir det stopp bak nästa kurva. Ett jordskred stänger vägen och under minst sex timmar arbetar en grävskopa och en caterpillar med att få den framkomlig på nytt. Tre gånger ekar dynamitexplosioner i dalen och de enorma stenblocken som spärrar vägen rämnar, innan de vräks över ända ned i ravinen och vi kan ta oss vidare.

Kristianstadsbladet 2013-06-20
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien

När vi tidigt på morgonen sätter oss i taxin på Tbilisi International Airport för att resa in till den vaknande staden har vi inte stort hum om vad som väntar oss.
Vi vet att Georgien har en president och en premiärminister som tycker instinktivt illa om, och baktalar, varandra, men också att folket anses vara ett av världens mest gästfria. Jag har dessutom läst att Georgien ligger i topp av de länder i världen som svenskar av olika anledningar helst undviker.
För mig är det skäl nog att resa dit och ta reda på mer.
När vi försiktigt pekar på skylten som säger att taxametern ska vara påslagen blir det en kort men intensiv diskussion med chauffören innan han bromsar in vid vägkanten, knallar ut och vräker upp koffertluckan. Är han på väg att kasta ut våra väskor och lämna oss i diket?
Inte då. Han pillar fram en tvåliters PET-flaska som legat gömd vid reservhjulet, och skickar över den till oss med ett grin. Det är inte lemonad:
- Georgian cha-cha, flinar han och vi begriper andemeningen; drick nu, så försonas vi.
Klockan är sex på morgonen och vi skålar i hembränd grappa, inte alls oäven, vid vägkanten tillsammans med vår chaufför. Strax är vi goda vänner och på vägen in till hotellet kör han långa turer och visar upp sin stads sevärdheter. Det blir heller inte särskilt dyrt.
Tbilisi loves you.
Texten lyser i grönt på mobilens display. Det är namnet på den trådlösa surfzonen som omfattar stora delar av centrala Tbilisi. Jag kan ta upp min mobiltelefon, kolla mejl och uppdatera mig på facebook eller läsa om IFK:s SM-final, när jag promenerar i de gamla stadsdelarna eller hänger vid det blinkande räcket på den flashiga Fredsbron över Mtkvarifloden.
Duktiga svenskar kan känna sig en aning stukade då de inser att världen runt omkring oss trampar på i ett högre tempo än vi själva mäktar med. I Tbilisi slipper du alla krångliga inloggningar med lösenord eller avgifter för wifi-uppkoppling.
Den georgiska huvudstaden är en fascinerande blandning av modernt och riktigt gammalt. Det är en stad som är lätt att tycka om och egentligen är det bara den huvudlösa trafiken som stör intrycket.
Under ett morgontidigt strövtåg hamnar vi i saluhallarna. Ser slaktare som med cigarett i mungipan yxar till kotletter ur ett stort köttstycke, kvinnor som staplar grönsaker och andra som bjuder ut smågrisar på rad.
Påskaftons kväll tänds böneljusen i och utanför de många kyrkor och gudstjänstlokaler som finns. Tysta, allvarsamma, passerar unga män och kvinnor förbi och gör korstecknet.
Sankt Göran, han med draken, Georgiens alldeles speciella helgon, lyser i guld från sin piedestal. Moder Georgia, i sten, blickar ut över gamla stan. En bit bort pulserar nattetid ljusen på radio- och TV-tornet som i folkmun kallas Tbilisis Eiffeltorn och där står det dessutom ett stort pariserhjul.
Det är också Paris man många gånger tycker sig känna igen.
En linbana tar dig upp på höjden.
Likt ett ägg på högkant lyser kupolen på presidentpalatset där den omtvistade presidenten Micheil Saakasjvili bor.
Den georgiska flaggan, den vita med de röda korsen, fladdrar överallt. Ofta i sällskap med EU:s blå. Det är ingen hemlighet att Georgien vill vara en del av Europa, samtidigt som beroendet av den mäktiga grannen i norr, Ryssland, i allra högsta grad är närvarande.
Det är ryssar som trängs på casinot och på caféerna. När de nu åter intresserar sig för att importera det georgiska vinet och Borjomis mineralvatten, en export som legat nere sedan kriget 2008, är det en betydelsefull marknad som öppnas på nytt för georgierna.
Det kan inte vara enkelt att manövrera i ett litet land som sargats av inbördeskrig och förlorat två stora delar, Abchazien och Sydossetien, och samtidigt ha grannar i söder, Armenien och Azerbadzjan, som inte talar med varandra.
Men Tbilisi loves you, och det är lätt att bli förälskad.

Kristianstadsbladet 2013-06-13
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien


Snön vräker ned utanför fönstret och förvandlar Plaza de la Molina till en vit öken. Det är den tionde mars och jag har precis stängt av dvd-spelaren och sista delen av Streets of Laredo som jag började titta på i går kväll för att undvika Melodifestivalen.
Tre avsnitt - drygt fyra timmar västern från 1995 med James Garner i huvudrollen som prisjägaren Woodrow Call, och Sam Shepard, Sissy Spacek, Randy Quaid och Sonia Braga i andra bärande roller.
Det jag tycker är mest intressant med filmen är att en stor del utspelar sig längs Rio Grande, bland annat i de små städerna Presidio i Texas och Ojinaga i Mexiko.
Jag passerade nämligen Ojinaga och Presidio i december 1978. Vi körde genom ett enormt vackert ökenlandskap från Chihuahua mot Texas. Ömsom damm och sten och småväxta kaktusar i ett kullrigt landskap, ömsom kanjons med stup och vidunderliga vyer. Som jag skrev i Lost Springs (2005):

"Uppflugna på telegrafstolparna längs med landsvägen satt, som i en välregisserad Disneyfilm, asgamarna och slängde med halsarna och muttrade.
Tvärs över vägen pågick en ständig skytteltrafik av svarta skalbaggar och kackerlackor - cucarachas - och insekter så stora att vi hörde hur det krasade när vi plattade ut dem mot oljegruset. Vi fick skruva upp volymen på Radio Fronteras ständiga norteñas för att slippa det makabra oljudet.
Ödsligheten gav näring åt fantasin. En svävande fågel över saguarokaktusarna kunde mycket väl vara en inkarnerad Castañeda med flygstöd av en rejäl dos indianskt bränsle, som till exempel peyote."


Ett språkligt debacle höll på att stoppa vår re-entry i USA. Det var L som satt vid ratten i vår Ford LTD country squire, och den nitiske tulltjänstemannen böjde sig in i kupén och frågade:
- Have you bought anything?
- Nope, svarade L, helt sanningsenligt, om det nu hade varit så att tullarens you varit singular. Nu var det inte det, utan plural. Han vände sig alltså till oss alla tre i bilen, och efter att ha fått sitt svar bad han oss svänga in till sidan.
- What's this, undrade han, och pekade på den bruna påsen i framsätet mellan L och mig.
- Oh, that's my tequila, svarade jag, något lite för uppsluppet.
- Where did you get it?
- In Ojinaga.
Så var det kört. L hade helt sanningsenligt inte köpt någonting. Jag hade köpt tequila, en skinnväst som tydligt krympt genom åren och ett par lagom broderade boots.
Under tiden som Mr Immigration Officer plockade ned baksätet och rotade i våra väskor traskade jag till tullkontoret och fick ett klistermärke på spriten som visade att jag erlagt alkoholskatten på 52 cents.
Minnet kommer upp när Garner, Spacek och Shepard rider fram och tillbaka mellan Presidio och Ojinaga. Jag hade en bild på den nitiske tjänstemannen, men den är nog borta, liksom några hundra andra diabilder från den här resan.
Men jag hittade en bild från trakterna strax före ankomsten till Ojinaga. This is Pancho Villa-land, den mexikanska revolutionens vagga.
Lost Springs igen:

"Med korslagda patronbälten, gungande vidbrättade sombreros och löddrande hästar red de korsv och tvärs i en vildsint kosackdans över det karga slättlandet... Pancho Villa red mot Carranza, Obregón mot Villa, Gonzáles mot Zapata, Calles mot Maytorena, Obregón mot Carranza, Zapata mot Carranza och Calles mot Carranza. Och allihop revolterade de emot Huerta."

Bland dem red också Iwar Thord-Hallström, prästens grabb från Ekerö. En av många äventyrliga svenskar, och han som gett namn åt byn El Sueco, några dussin mil söder om Ciudad Juárez. Den sistnämnda en av världens farligaste städer där det enda vi råkade ut för var en toalett som svämmade över. Folksångaren Tom Russell har gett El Sueco lite extra liv genom sin visa om tuppen El gallo del cielo som kommer därifrån. En sliten liten tocke som visar sig vara en överdängare i tuppfäktning.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa, mexiko

Sankar böjer sig ned och plockar upp en liten blå skärva ur sanden. Han håller den mellan tummen och pekfingret, kisar och konstaterar:
- Danskt porslin.
Det hade inte varit så märkligt om det var någonstans längs Öresund. Men det är i sydöstra Indien, i byn Tharangambadi på Coromandelkusten. Framför oss reser sig de tjocka murarna runt Fort Dansborg som grundades för nästan fyrahundra år sedan av skåningen Ove Giedde.

Detta är Trankebar. En liten bit av Danmark i Indien under 225 år.

I byn har Sankar pekat ut husen ett efter ett. Där, den danska guvernörsbostaden, där, en flickskola inrymd i ett gammalt danskt patricierhus och där, Nygades kyrkogård. Vitkalkade byggnader med pelargångar och verandor. Tropikernas fukt kryper längs väggarna och lämnar långa mörka spår.
Vi har besökt Jerusalemskyrkan som pyntats inför julen och sett stadsporten med Christian VII:s monogram.
Allt i en landsortsby som vid första anblicken är precis lika indisk som alla andra. Insprängda bland stenhusen ligger hyddor av flätade palmblad.
Sankar är kontaktman för den danska vänföreningen till Trankebar, och guidar kunnigt genom byn.
Danskarna lämnade kolonin 1845 och sålde den till britterna, men det danska avtrycket är fortfarande stort och det är ingen helt unik händelse att en skärva danskt porslin sticker upp ur sanden vid fortet. I hemmet på Dronningens Gade har Sankar en imponerande samling mynt från den danska tiden, som han eller byns fiskare har hittat på samma sätt.

Det var Christian IV som skickade en expedition mot Ceylon och Indien. Ove Giedde, från Tommarp vid Kvidinge, var bara 23 år gammal men amiral nog att leda äventyret.  
I oktober 1618 lättade det danska ostindiska kompaniets flotta ankar och lämnade Öresund. I maj 1620 anlände man Ceylon. Då hade skörbjuggen decimerat besättningarna med nästan 300 man. Efter att Giedde sett till att danskarna fått handelsrättigheter på Ceylon sattes segel mot Indien.
Holländaren Roland Crappé, som var i dansk tjänst, seglade i förväg för att varsko fursten Ragunatha i Tanjore i sydöstra Indien att den danske kungens män var på ingång. Hela äventyret höll emellertid på att gå överstyr innan det ens hade inletts. Ett försök att kapa en sampan slutade med att danskarna hamnade i bråk med portugiserna som redan var etablerade i Negaputtinam, en bit söder om Tharangambadi. Danska huvuden höggs av och sattes på pålar, för att skrämma de andra hem igen. Crappé och resten av besättningen lyckades fly till Tanjore där fursten tog dem under sitt beskydd. Därifrån kunde han snart lämna besked åt Giedde att denne kung Christians utsände var välkommen i land.
Det var en frustrerande långsam process som inleddes för Giedde för att få till ett handelsavtal mellan fursten av Tanjore och kung Christian.

Det handlade om gåvor och gengåvor, om uppvisning och utpressning, likväl som krav på att danskarna skulle följa indiska och tamilska ritualer.
Det finns brev och anteckningar bevarade på det danska riksarkivet där Giedde själv berättar om besvärligheterna.
I november 1620 tröttnade till synes Ove Giedde, bröt upp från Tanjore och överlät slutförhandlingarna åt Crappé. Taktiken gick hem, fursten mjuknade och avtalet skrevs slutligen under den 19 november.
Danmark fick rätt att etablera sig vid Tharangambadi och fritt driva handel. De döpte platsen till Trankebar.
Furst Ragunatha av Tanjore var angelägen om att danskarna etablerade sig som en motvikt till portugiserna längre söderut. Det var ren handelspolitik. Ökad konkurrens bland européerna gav fursten bättre lönsamhet.
Ove Giedde blev kolonins förste guvernör, satte omedelbart spaden i sanden till det stora bygget av Fort Dansborg, pantsatte kanoner och köpte kryddor. Efter ett år utnämnde han Roland Crappé till ny guvernör och seglade hem till Köpenhamn.
Hemma fortsatte Ove Giedde i kungens tjänst. Först i Norge och på sin ålders höst som länsherre i Helsingborg. Han förberedde sin grav i Mariakyrkan, men när Skåne blev svenskt 1658 reste han bitter över Sundet och gravsattes efter sin död 1660 istället i Roskilde domkyrka. Tommarp ingick i lösen för Bornholm och blev svensk kungsgård.
På Coromandelkusten står Fort Dansborg kvar som ett minne av denne företagsamme skåning.

Det är ett klassiskt fort med metertjocka murar. Byggt för att stå emot både havet med den fruktade nordostmonsunen, som angripare från både sjö och land. Det reser sig ur sanden som hämtat ur Jaime Vallvés tecknade serier om Johan Vilde.
Redan 1623 då befästningen stod klar kom den unge islänningen Jon Olafsson till Trankebar. Han var värvad som skyttesoldat i garnisonen, men skrev många år senare ned sitt livs historia, en av de viktigaste källorna till hur livet kunde te sig i den danska kolonin.
Han berättar inlevelsefullt om indiska traditioner och seder han möter.
Tsunamin 2004 drabbade Coromandelkusten med full kraft. Ett tempel strax norr om fortet fick svåra skador och Tharangambadi förlorade ungefär 400 av sina 5000 invånare, berättar Sankar.
Bottenvåningen på fortets huvudbyggnad utgörs av stora lagerlokaler. Hit forslades varor från hela Sydostasien för vidare befordran till Danmark. Det var kryddor, tyger och ädla stenar.
När vi går en runda bland källarvalven lägger jag märke till de nygjorda portarna i bastant trä, som ser ut som om de vore smidda.
- De tillverkades till en fransk filminspelning, berättar Sankar, men är inte riktigt säker på att de är historiskt korrekta, om än de är dekorativa.
Det finns vaktlokaler, stall, fängelse och dessutom hemliga rum och gångar dolda i väggarna, för att kunna klara attacker och belägringar. Murarna är fulla av klotter från turister och besökare.

På ovanvåningen finns ett litet museum som berättar om den danska kolonialismen i Indien.
Det var inte alltid lätt att driva en framgångsrik handelsstation i Indien och genom århundradena möter vi ett mustigt och färgrikt persongalleri.
Redan kolonins tredje guvernör, den olycksalige holländaren Bernt Pessart, körde verksamheten i botten. Han var ambitiös, men gjorde den ena felinvesteringen efter den andra. Samtidigt sjönk garnisonens moral med dryckenskap och lösaktighet som följd. Ryktet nådde Köpenhamn och kungen skickade 1639 ut en ny guvernör för att ta tag i förhållandena. Det höll på att sluta med inbördeskrig. Pessart köpte en båt av portugiserna och rymde till Japan, när revisionen avslöjade bristerna i bokföringen. Men innan han reste gav han order att den nye guvernören, Willem Leyel, inte skulle släppas in.  Det slutade med att danska trupper tvingades belägra sitt eget fort. Konflikten blåstes dock av innan skott avlossats.
Norrmannen Peter Anker får än idag stor uppmärksamhet för de detaljrika teckningar och akvareller han gjorde under sin tid som guvernör, kring 1800. Han tecknade människor och vardagsliv och bidrog till kunskapen om Indien.
Anker var ingen affärsman, men en elegant festprisse och höll stora bjudningar för brittiska och franska kolonialtjänstemän. Han reste till Indien med stora skulder, som bara växte. Slutligen var han så desperat att han bad sin bror i Danmark att skaffa honom en rik änka, att gifta sig med. Det lyckades inte heller.
Hans stora skulder till staten skrevs dock av och han fick behålla pensionen efter sin tjänstgöring.

I Jerusalemskyrkan hänger porträttet av tysken Bartolomeus Ziegenbalg bland färgglatt pynt och julgirlanger. Missionären Ziegenbalg var ett språkgeni. På åtta månader lärde han sig tamil. 1708 började han översätta Nya Testamentet, fyra år senare satte han upp en tryckpress i Trankebar och startade därpå ett pappersbruk. 1715 var översättningen till tamil klar och han kunde ge ut evangelierna på eget förlag.
Ziegenbalgs totala motsatser hette Storm och Andersen. De båda prästerna kom till Trankebar på 1640-talet och förlorade fotfästet fullständigt med hjälp av den lokala arraksspriten. De blev en visa över hela Sydindien sedan de sprang nakna genom byn med stora svärd, högg ihjäl boskap, höll till på bordellerna och predikade berusade i kyrkan.
Båda prästerna dömdes till döden. Andersen benådades och sändes till Ceylon men Storms dödsdom verkställdes genom att man knöt tyngder vid hans fötter, stoppade honom i en säck och dumpade honom levande i Indiska Oceanen en bit från kusten.

Sedan ett dussintal år tillbaka finns en dansk intresseförening till Trankebar som inte bara bevarar minnet av den danska kolonialtiden utan dessutom arbetar aktivt med att samla in pengar, renoverar och rustar upp många av de gamla danska byggnader som fortfarande finns kvar i Tharangambadi.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien, danmark

I mångmiljonstaden Chennai i delstaten Tamil Nadu i Sydindien tar vi en taxi-rickshaw till biografen Woodlands.
Minst en tredjedel av stolarna är knäckta i ryggen eller söndersuttna. Det är rätt skitigt i lokalen och en fläkt blåser kalluft över ryggen på oss. En Coca-colaburk dansar i draget och ett tag tror jag på allvar att det är en råtta som leker med burken.
Jag är på indisk filmfestival.
För styvt femtio kronor får jag ett inplastat ID-kort om halsen och tillträde till hundratals filmer.
Skandinavien representeras av några finländare och Lars von Triers dystopi Melancholia. Vi väljer två andra filmer. En långsam latinamerikansk historia, Porfirio, och en indisk film som heter Waves of silence.
Den indiska filmindustrin är ofantligt stor. Det sägs att det produceras tusen spelfilmer årligen i Indien.
Bollywood, filmindustrin kring Bombay, har blivit ett begrepp och synonymt med indisk film för stora delar av världen. Det ska vara spänning, romans, action och lite komedi i en salig röra, som med jämna mellanrum lättas upp med sång- och dansnummer. Gärna lättklätt på en strand eller beslöjat i en öken. I London såg jag för några år sedan filmen Tashan, som var ett skolexempel på just Bollywoodfilm.
Men indisk film är så mycket mer än den här glättiga, ofta ganska simpla, underhållningen.
Waves of silence är producerad i delstaten Assam långt upp i nordost, där den blygsamma filmindustrin kallas Jollywood. Det är en i botten allvarlig film som handlar om en vanlig familj som förlorar en familjemedlem i terrorattackerna i Mumbai 2008. Skildringen av det gamla paret som förgäves söker kontakt med sonen i Mumbai är gjord med både värme och humor. Så fick filmen också pris som bästa film på filmfestivalen i Bangalore i fjol.
När jag läste kultursidorna i The Hindu för en dryg vecka sedan gjordes en resumé över det indiska filmåret 2012. Jag hittade inte Waves of silence där, men noterade en rad andra filmer. I en välsorterad dvd-shop i gallerian Spencer Plaza i Chennai kunde jag hitta sex av titlarna The Hindu rekommenderade.
I går kväll såg jag Kahaani.
Det är inte heller en Bollywoodfilm. Filmen är en thriller som producerats i Kolkata. Ingen sång och ingen dans, men en riktigt spännande film där huvudrollsinnehavaren Vidya Balan i bästa fall bryter ny mark för de indiska kvinnorna i ett mansdominerat samhälle.
Vidya Balan spelar en höggravid kvinna på jakt efter sin försvunne make i Kolkata. Med sin stora mage plöjer hon rakt in i en karusell av lönnmördare, förrädare och inbilska agenter. Filmen som hade en blygsam budget spelade på två månader in nästan tjugo miljoner dollar.
Kanske kan filmer som denna, på sikt i alla fall, förändra attityder och slå in några kilar i det indiska manssamhällets krackelerande fasad.
De övriga fem indiska filmerna som The Hindu placerade i topp för 2012, var:
English Vinglish – om en hemmafru som retas av sin man för sin dåliga engelska, och som bestämmer sig för att göra något åt det, och i hemlighet tar kvällskurser.
Oh my God – handlar om en antikhandlare och ateist som stämmer Gud då hans butik är den enda som blir totalförstörd i samband med en lokal jordbävning. Bollywood-komedi.
Ek tha Tiger – action av Kabir Khan och den näst mest säljande Bollywoodfilmen genom alla tider. Här handlar det om agentraffel mellan indiska och pakistanska agenter. Och här flödar musiken.
Vicky Donor – är romantisk komedi i Bollywoodtappning, och man skulle kunna tänka sig Hugh Grant eller Ben Stiller i en amerikansk variant. En spermaklinik håller på att tappa sin position när man hittar den perfekta donatorn, men vill han ställa upp?
Shanghai – en politisk thriller av Dibakar Banerjee, där en porrfilmare av misstag filmar något som kan störta regeringen. Mycket musik och med ett soundtrack som blev ett framgångsrikt album.
Det var lite kort om sju av fjolårets indiska filmer. Bara 993 kvar att recensera…

Kristianstadsbladet 2013-01-21
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: indien