There are no entries for this period.

2012


Jag kom hem från Berlin sent i söndags kväll.
I dag cyklade jag på loppistur i Ystad i jakt på en snygg bräda. På Lions loppis, vid färjehamnen, där de polska, tjeckiska och bulgariska lastbilarna rullar förbi så att marken gungar, rotade jag planlöst i en pappkartong med trägalgar och snappade åt mig en från Eriks Gosskläder i Fagersta, en från Göstas Hörna i Landskrona och så den här.

Trägalgar är kultur. De berättar. Den här kommer från Hotel Nordland i Berlin och har mycket att berätta, om vi bara lyssnar noga.
Hotellet ligger på Invalidenstrasse 115 i Berlin-Mitte, i närheten av Stettiner Bahnhof. Ett hotell som byggdes 1912, samma år som Titanic gick under och August Strindberg dog.
Professorn Giesbrecht på Universitetet i Osnabrück förklarar att hotellet var modernt med 125 rum, rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på varje rum. Det fanns en förstklassig restaurang med sommarträdgård, bar och konferens- och konsertrum.

Hotel Nordland kallades en tid för Hotel Danziger Hof och när Berlinmuren var byggd och hotellet hamnade i den östra delen döptes det om till Hotel Neva, efter den ryska floden.
Då hängde ryska säkerhetstjänstemän, agenter och underrättelseofficerare, sina uniformer och trenchcoats på hotellets galgar. Det vimlade av spioner i Berlin under hela 1900-talet.
Den danska konstnären Sophie Erlund som bor och verkar i Berlin har gjort en installation kring gamla Hotel Neva för galleriet PROGRAM. Inför den intervjuade hon bland annat den österrikiska skådespelerskan Renate Bronnen, som under 1960-talet med sin make livligt frekventerade hotellet och dess restaurang då de var i Berlin. Frau Bronnen berättar om samtal med rum fulla av artister, om gröna madrasser stinkande av tobaksrök, men också om rysk kaviar och sekt, rariteter i det kärva DDR.
Sophie Erlund försöker återskapa lite av hotellets flagnade glans. Gamla kandelabrer och ljuskronor blir skuggspel på väggen, i fönstret återspeglas en gardin som tycks flyta samman med gatan utanför. Strålkastarljus från passerande bilar reflekterar en värld som är både då och nu.

I en Stasiakt över skådespelerskan Eva-Marie Hagen nämns att hennes man, den östtyske dissidenten och vissångaren Wolf Biermann, i mitten av 1960-talet frekventerade Hotel Nordland. Biermann portades från DDR 1976 och Eva-Marie Hagen flyttade ut året efter med sin dotter, punkikonen Nina Hagen.
Sommaren 1962 hängde journalisten Svante Löfgren kavajen på Hotel Nordlands galgar. Han hade varit där redan på 1930-talet, och återvände nu genom den nyuppförda muren. Han noterade att skylten som skröt om rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på alla rum fortfarande satt kvar. Hotellet var skamfilat och doftade tvättmedel. I matsalen åt han Biff á la Strindberg vilket var oxkött i senap med hackad lök. Bland det bästa Östberlin kunde erbjuda.

Den brittiske författaren Ian McEwan har rört sig kring Hotel Nordland. I sin bok Oskulden (1989) beskriver han hur bokens huvudperson Leonard tas till Hotel Neva:
"Det hette förr Hotel Nordland, ett andraklassens etablissemang. Nu har det förfallit ytterligare, men är ändå det bästa hotellet i Östberlin. Allt som allt så lämnar hotellet ett nedkört och ödsligt intryck som gör litet eller intet för att lhöja stämningen för gästerna. Emellertid kastar hotellet ändå ett slags sken på trottoaren från lobbyn medan den kooperativa restaurangen mitt emot bara har en svag blå neonskylt och kondens på fönstren som ett tecken på att den är öppen..."
En annan brittisk författare, Edmund Crispin, som egentligen hette Bruce Montgomery, och var kompositör av filmmusik, tog in på Hotel Nordland i april 1937. Han stannade några dagar, upplevde "Die Meistersinger" på operan och Hitlers födelsedag innan han reste hem. Crispin skrev sedan flera kriminalromaner och söp ihjäl sig.

Lillebror och jag hette en film som spelades in 1940 och regisserades av Weyler Hildebrand. En fars med Thor Modéen, Elof Ahrle, Åke Söderblom, Hjördis Pettersson och Gaby Stenberg. Arne Lindblad spelar rollen som portier på Hotel Nordland i Berlin, men recensenterna är inte överens om filmens storhet. DN skriver: "Den hör till det roligaste Weyler Hildebrand har gjort..." och SvD kontrar med: "Tyvärr saknar han i hög grad omdöme...elegans är inte hans starka sida." Ingenting pekar emellertid på att skådespelarna ens var i närheten av Invalidensstrasse 115 i Berlin.

Hanna Kalter Weiss har skrivit boken om Scuds, en tonårig judisk flykting i det nazi-ockuperade Holland under kriget. Hon berättar hur den unga huvudpersonen får en tågbiljett från Amsterdam till Berlin, för vidare befordran till Danmark och Helsingör och sedan färjan till Sverige. I Berlin:
"Fakta lät bra. Solitt. Hur annars hade hon kunnat klara attg stå här och borsta tänderna i badrummet på femte våningen på Hotel Nordland, i Berlin anno 1943. Tre år in på andra världskriget. Efter ett besök på nattklubb, inklusive razzia, tillsammans med en främmande tysk. Nästan magi. Allt du behövde göra var att vifta med ett svart pass med tre gyllene kronor under deras ariska näsor. Så artiga de kan vara så där plötsligt."
När jag får reda på att Kalter Weiss översatt Clownen Jac från svenska gror en misstanke om varför hennes Scuds hamnar på just Hotel Nordland i Berlin. Hjalmar Bergman skrev Clownen Jac och den kom ut 1930 och blev Hjalmar Bergmans sista bok. Nyåret 1930-31 dog Bergman i Berlin - på Hotel Nordland, där han regelbundet bodde. I en essä av Margareta Dubois beskrivs hur vännen Algot Ruhe strax före jul 1930 flyttar in på hotellet för att vara nära Bergman när denne var sjuk. Bergman tycker det är onödigt, Ruhe flyttar ut, och Bergman dör. Ruhe skriver om sorgen till Hjalmar Söderberg.

I ett brev från Hotel Nordland till förläggaren Tor Bonnier i Stockholm beskriver Bergman några år tidigare sin situation:
"...dels skrämmer du icke med dålig middag en karl som sedan fjorton dar ej förtär annat än ägg-gulor, grädde, torkadt bröd, opium och bordeaux. Denna menu är i och för sig både välsmakande och närande men när man
får den två gånger om dagen i en halv månads tid, hinner man tröttna. Vete fan, vilken djävul som flugit i det gamla skrovet men obduktion får visa’t..."

Citatet ur brevväxlingen är hämtat från Sverker Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm - Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930, tillgängligt på www.hjalmarbergman.se

Hotel Nordland är numera kontor men byggnaden är kulturminnesmärkt. Det är min galge också. Göstas Hörna i Landskrona och Eriks Gosskläder i Fagersta får jag återkomma till...

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Exakt två år och två dagar efter att boken Whisky Blues släpptes står jag på parkeringen till destilleriet Edradour strax utanför Pitlochry, slår upp sidan 72 och konstaterar nöjd att det är en närmast perfekt beskrivning av miljön kring whiskyfabriken.
I min och Börje Berglunds bok guidar den sköna och mystiska Fiona gästerna i destilleriet. I verkligheten är det Frank som jobbat hela sitt liv på bank, som nu som pensionär berättar mustiga historier, bjuder på en dram och leder besökarna kring mäskfat, kopparpannor och lagertunnor.
Säckpipan ljuder från entrén, Frank bär kilt och gröna knästrumpor och det är så skotskt det bara kan vara. Ändå tvekar han inte en sekund då jag undrar om hans inställning i den kommande folkomröstningen om totalt självstyre för Skottland. Röstar han för?
No, säger han.
I nästa mening avfärdar han hela omröstningen med att det inte handlar ett dugg om nationalism. Det är ren och skär ekonomi, säger den gamle bankmannen, och tillägger att han som guide inte bör prata politik. Han är här för att prata whisky. Whisky som är, tillsammans med olja, sedan 1980-talet en allt ökande andel av den skotska ekonomin.
Det finns en baksida med att bygga sin ekonomi kring sprit. Skottland har kanske flest alkoholister i Europa och problemet bara växer. För en tid sedan rapporterades om en åttaårig flicka som togs in på behandlingshem för sina spritproblem.
Samma dag som The Sun skriver att Skottland som första nation i Storbritannien beslutat att införa minimipriser på alkohol för att försöka komma tillrätta med ett stegrande missbruk så är det röda lappar och sänkta priser på en rad sorters whisky, gin och vin hos Co-op i Stornoway på Lewis, Yttre Hebriderna.
Intressen kolliderar.
Lewis och Harris är de båda nordligaste öarna i Yttre Hebriderna. Egentligen är de en ö då de faktiskt sitter ihop vid staden Tarbert på den sydligare av dem, Harris. Hebriderna är ödsliga torvlandskap men i Stornoway finns ett skogsparti, Woodland Walks, vid slottet mitt emot hamnen. Här finns också ett monument till minne av Sir James Matheson. Enligt graveringen var Sir James den mest godhjärtade människovän, aktad och nobel, beundrad och respekterad av Lewisborna.
I verkligheten var filantropen inget annat än en simpel knarkbaron. Ön köpte han för pengar han tjänat på opiumaffärer i 1800-talets Kina. Sir James var en av de skrupelfria brittiska businessmän som byggde sin förmögenhet på att göra fem miljoner kineser till viljelösa offer för det vita pulvret.
Jag tänker att maltwhisky trots allt är mer kultur än opium.
Det skotska landskapet, likväl som kynnet och klimatet, äger i sig dramatik. Utan förvarning rullar dimman in och hedarna och mjuka bergstoppar löses upp i intet. De frigående fåren riskerar liv och lem i vägkanten. I slott och torveldade pörten sätts drammen fram. Allt sammantaget blir detta en jordmån för en annan av Skottlands rikedomar - litteraturen.
Jag påminns om att JK Rowling satt på ett kafé i Edinburgh och skrev färdigt första boken om Harry Potter och besöker författarmuseet som berättar om de tre stora: nationalskalden Robert Burns förstås, men också Sir Walter Scott och Robert Louis Stevenson. Conan Doyle kom härifrån och i Edinburgh bor också Alexander McCall-Smith.
Den sista kvällen hamnar vi på The Royal Oak, en pub på 15-20 kvadratmeter med två konkurrerande singer-songwriters som avlöser varandra med gitarren. En fingerfärdig yngling visar korttrick som han lärt i fängelset. The Royal Oak är John Rebus' stamlokus i böckerna av Ian Rankin. Det är tisdagkväll i Skottlands huvudstad, stämningen är hög och prat och skratt blandas med sång och skrål. Det är ännu långt till morgon.

Kristianstadsbladet 2012-07-12
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland