There are no entries for this period.

2011

Tillsammans med vännen Niclas stod jag för snart två år sedan i ett litet taxikontor på den dammiga huvudgatan i hålan Coronel Brandsen, mitt på argentinska Pampas, och sjöng ”Samborombon, en liten by förutan gata…” för att få taxichaufförerna att förstå varför de skulle köra oss till just Samborombon.
Det var ett näst intill hopplöst företag. Inte minst eftersom jag hade lämnat kartan, där det var utsatt en by med det legendomspunna namnet, på köksbordet i Buenos Aires.
Det slutade med att vi fick nöja oss med en bensinmack på motorvägen strax invid floden Samborombon.
Fast byn ska finnas.
Förre chefredaktören på tidningen VI, Göran Gynne, ger nu ut ett praktverk om Evert Taube i Argentina, Du furste av det väldiga Pampas (Norstedts) och där besöker han den där lilla hussamlingen som vi aldrig nådde fram till. Byn har dock blott namnet gemensamt med Taubes Samborombon. Carmencita bodde istället i Cerro de la Gloria, och det är inte ens säkert att Taube någonsin besökte den där felplacerade byn.
Tidningen VI har alltid omhuldat nationalpoeten och Gynnes kartläggning av Taubes fem år i Argentina ligger inte långt efter den insats som svenska lantmätare en gång gjorde då gränsen till Chile stakades ut i Patagonien.
Ledigt, men informativt, lotsar han oss genom barernas Boca i Buenos Aires, över Pampas diken, till ”las sierras” vid Córdoba. Ständigt ledsagad av poeten och äventyraren Taube. Det vimlar av hänvisningar till de böcker där Taube själv skrivit ned sina hågkomster från åren i Argentina, eller anekdoter från någon av hans egna berättelser vid något av återbesöken han gjorde med tidningen VI eller TV.
Det är massor av bilder, utdrag ur dokument, kartor, teckningar och brev. Allt paketerat i en läsarvänlig och fräsch layout. Är man nyfiken på vad Taube gjorde i Argentina, så är detta det slutgiltiga verket. Inget tvivel om det.
Mer kommer aldrig att behöva sägas.
Gynne passar också på att kort berätta om brasiliensvenskarna och hur de tog sig till Misionesprovinsen. Han hinner som hastigast kommentera Boca Juniors blågula fotbollsdress. Gott så.
Fokus ligger ändå på detta Pampas.
För svenska öron har Evert Taube skapat ett romantiskt skimmer som får Pampas att bli någonting alldeles extraordinärt. Ett skimmer som krackelerar och blir fullständigt oförklarligt när man åker bussen tvärs över de enorma slätterna, och möter en aldrig sinande ström av boskapsbilar som med sin brölande last är på väg mot huvudstadens slakterier. Det är mil efter mil med trista betesmarker. Mil efter mil av trista staket. Mil efter mil av trista kraftledningar. Mil efter mil av trista diken. Fullkomligt platt. Ungefär som om man skulle ta tag i Skåne kring Lövestad och dra ut det i det oändliga.
Tur att poeten Taube var på Pampas och gav oss en annan bild. Han var inte trist.

Kristianstadsbladet 2011-11-10
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.
Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.
Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.
I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.
Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.
Varför ser det ut så här?
När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.
Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.
Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.
Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.
- Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.
Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.
Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.
Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.
- Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.
Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall-Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.
- Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.
När organisationen Bergen läser arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer.
(Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)
Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.
Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.
Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken:
- Kyss mig i röven Oslo stad!
Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.
- Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.
- Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.
Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.
Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.
- Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.
Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.
Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:
- Och hur var det med Marx?
Staalesen skrattar:
- Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.
Han avslutar:
- Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.

Läs hela inlägget »
Etiketter: norge

- Jag ska visa dig krisen, säger Nicos Panayotopoulos, och tar mig med en kort runda runt kvarteret i Atens centrala delar.
Han pekar ut den ena nedlagda och övergivna butiken efter den andra. Han pekar på de gula lapparna som förklarar att lokalen där inne, eller lägenheten ovanpå, är för omedelbar uthyrning, eller försäljning.
Vi är i Koukaki, ett av Atens mest attraktiva områden. Ett stenkast från Akropolis.
- För bara ett halvår sedan såg det annorlunda ut. Ingen skulle kunna tänka sig att sälja sin lägenhet. I dag har ingen råd att bo kvar här – och det finns inga köpare.
I en liten park reser en man sig från en bänk när vi kommer. Han är smutsig och ser eländig ut.
- Vi hade inga uteliggare för ett år sedan, säger Nicos. Det här är män som på kort tid förlorat jobb, familj och bostad. De har ingenstans att ta vägen.
Så ser den ut – den grekiska krisen, så som en besökare på gatan möter den i Aten, i september 2011.
Nicos Panayotopoulos är 48 år, gift med Katarina och har en femårig son, Alexis. Han har gett ut tre böcker och hans fjärde roman släpps av förlaget i oktober. Han är översatt till franska och tyska och en rad andra språk.
Sedan femton år tillbaka arbetar han som lärare på en skola för blivande filmare. Han lär ut manusförfattandets konst till blivande film- och teaterförfattare.
Nicos Panayotopolous skriver själv manus till film och TV-serier.
Han påverkas, liksom alla andra, av den grekiska krisen. Han har en fordran hos det grekiska filminstitutet som blir allt osäkrare.
- Jag ringer ibland för att påminna dem, men får svaret att det inte finns några pengar, säger han.
En av den grekiska statens TV-kanaler har stängts. Slagit igen, som en butik på gatan. Det finns inga pengar inom public service-TV för att producera egna TV-serier. TV-kanalerna i de stora dramernas hemland köper in billiga latinamerikanska såpor som översätts och spelas in med grekiska skådespelare.
Det är näst intill omöjligt att finansiera en långfilm idag.
Trots det finns det ljusglimtar. Det finns de som kan – och vågar.
- De grekiska filmer som görs är bättre än någonsin, säger Nicos Panayotopoulos.
Han nämner filmregissören Yorgos Lanthimos, som med filmen ”Dogtooth” belönades i Cannes och även Oscarsnominerades i fjol. Han nämner fler grekiska filmmakare som under krisen gör ett fantastiskt arbete. Athina Rachel Tsangari (film: ”Attenberg”) och Nikos Grammatikus (film: ”The King”) är namn att lägga på minnet.
Att krisen kan skärpa kreativiteten och skaparförmågan är ett fenomen som Nicos Panayotopoulos känner igen sedan tidigare.
Han berättar hur den grekiske tonsättaren Mikis Theodorakis hölls instängd av militärjuntan i slutet av 1960- och början av 1970-talet. De som övervakade honom hörde honom enbart skriva och spela oförarglig grekisk schlagermusik. Men i all hemlighet komponerade han samtidigt under tiden i husarrest sina mest framstående musikstycken i protest mot diktaturen.
- Han spelade in dem på kassettband, rullade ihop banden så att de liknade små knappar som han fäste på sin dotters kappa och smugglade sedan ut dem förbi vakterna.
Kanske kan den ekonomiska krisen ge den grekiska kulturen ett lyft.
Samtidigt är det ett faktum att museer och kulturinstitutioner i Aten tvingas dra ned på öppettiderna, eller stänga helt. Den grekiska staten satsar istället allt på att hålla det nya Akropolismuseet i Makrigiani öppet. Museet stod klart 2009, ligger vid foten av Akropolis, och är delvis byggt över utgrävningar som man kan se under plexiglasgolvet. Museet är utformat efter Parthenontemplet och man kan följa hela den enorma byggnaden runt, kolonn efter kolonn.   
Det nya Akropolismuseet är en av flera miljardinvesteringar som Grekland gjort under 2000-talet. Inför OS 2004 genomfördes gigantiska satsningar på infrastrukturen med metrolinjer och stationer, på idrottsanläggningar, gågator och promenadstråk vid utgrävningar.
De arkeologiska utgrävningarna som hela centrala Aten genomsyras av står stilla. Enbart i några fall, där utländska finansiärer medverkar, pågår det något arbete.
Självklart tynger notan från OS i Aten fortfarande den grekiska ekonomin, men det som gjorts har åtminstone förbättrat och förenklat för de turistströmmar som myndigheterna hoppas ska bidra till ett snart tillfrisknande.
Samtidigt finns det sådant som ständigt skjuts på framtiden. Atens museum för modern konst ska rymmas i de gamla fabrikslokalerna för bryggeriet Fix.
Nicos Panayotopolous minns inte när man rev ut bryggeriets innandöme, men nu är det ett antal år som bygget stått fullkomligt stilla.
Det ser ut som ett halvfärdigt parkeringshus.
- Något konsortium lämnade lägsta anbudet, men kunde inte klara av det. Nya upphandlingar, nya kontrakt, och nya misslyckanden. Så har det fortsatt. Det är så grekiskt alltihop, säger han och ler.

Läs hela inlägget »
Etiketter: grekland

Pizzan var slående vacker. Ett konstverk. Kebabkött, kyckling och räkor på en balanserad bädd av tomatsås och smält ost. Perfekt bakad och beströdd med oregano.Ändå var jag på vippen att ångra mig då jag beställt. Det var pappmuggsenkelt. På gränsen till sunkigt. Granne till en pilsnerbar som skröt med karaokemaskin, blinkande spelautomater, och bara ett kvarter från skira fönstergardiner för thaimassage och liveshow.
Pizzabagaren pratade kurdiska med sin son och omväxlande svenska och finska med gästerna. Det var ett stycke Åbo i kulturhuvudstaden som budget och pengar inte ser. Jag kom från en meningslös utställning på temat fotboll i kulturcentrat Logomo, och hade nästan fått migrän av den extrema designen i kulturhusets kafé.
Sista söndagen i maj i Åbo. Kall, blåsig och regnig. Jag grunnar på begreppet kultur och blir inte klok på det. Det pratas siffror. 50 miljoner besökare kommer under 2011 till Åbo. Stan satsar 50 miljoner euro. Utbudet är stort. Utställningar, konserter och föreställningar. Mycket förs in under vinjetten 2011.
Finn-Kino annonserar ”Kauhea Kankkunen 2”. Ger hopp om en rejäl fåordig finsk historia med mycket melankoli och lite tango. Men – popcornlastade publiken köar för amerikanska ”Baksmällan 2”.
Arkitekturen i delar av centrala Åbo ger gammal öststatskänsla. Grått. Monumentet utanför konstmuseet bekräftar fördomarna. Tjocka figurer i sten kramas sedan 1969 och förankrar vänskapen mellan Åbo och Leningrad. Lågmärke i invandrardebatt i Hufvudstadsbladet, bruna ID-kort till utlänningarna och Sannfinländarna är nu största parti.
Regnblöt söndag följs av solig måndag. Ett ljusare Åbo stiger fram. Längs Aura å ligger uteserveringarna tätt. Vackra gamla trähus bryter fram. Restauranger med matkonstnärer som skulle le överseende åt pizza. Museer, teatrar och biblioteket kantar ån. Längst ut sjöfartsmuseet Forum Marinum.
Mest intryck i kulturkatalogen ger projektet med att låta en handfull konstnärer designa varsin bastu som placerats ut i staden för allmänhetens bruk. Tänker på valstugorna i Hässleholm. Projektet inleds när jag åkt hem. Ingenting är gratis. Känslan härskar att de 50 miljoner euro som budgeterats också ska plockas in. Överallt finns vändkors och biljettsäljare. Inte sällan kostar det 10 euro eller mer.
På kartor och i kataloger annonserar krogarna, hotellen och gallerierna. De som har råd. Utöver kan man ändå hitta en mångspråkig pizzabagare som gör den vackraste pizza jag har sett. Och banne mig, om inte det är det som är kultur.

(Kristianstadsbladet 20110608)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: finland