There are no entries for this period.

2010 > 05

På calle Tacuarí 147, bara ett kvarter från Avenida de Mayo, och paradgatan Avenida 9 de Julio, vajar den svenska flaggan ovanför entrén.
Här ligger den svenska ambassaden i Buenos Aires.
Här ligger också den svenska klubben, som dessutom är den som äger huset.
En knapp vecka före min hemresa går jag till klubbens restaurang för att äta kåldolmar och lingonsylt. Och för att säga hej då till andra svenskar som jag lärt känna. Klubbens månadsluncher är veritabla mingelpartyn.
Svenska klubben, Asociación Sueca”, är en imponerande 112 år gammal inrättning. Det var den 29 oktober 1898 som tandläkaren Nils Odahl, samlade ett antal svenska immigranter på ölkaféet ”Cervecería Roca”, och den svenska klubben bildades.
Ölstugan drevs av svensken Gustaf Essén, och var då en populär samlingsplats för Buenos Airessvenskarna. När klubben konstituerades deltog 36 herrar i olika åldrar, och mötet drog ut till midnatt, då, enligt uppgift, Esséns förråd av whisky var ”uppsupet”.
När kåldolmsmiddagen inleds ligger sånghäftena redan på bordet. Skåneakvaviten serveras och ”Helan går…” inleder lunchen. Snart följer fler svenska visor. Från gatan utanför hörs rop och smällare från en pågående demonstration, och blandat med de svenska snapsvisorna uppstår en smått absurd stämning.
Ordföranden i klubben heter Clas Henriksson, är född i Kristianstad (!), och sekreterare är Lotta Costa, vars föräldrar bor i Tosteberga.
Kåldolmsmiddagen är min tredje lunch på klubben. Jag nickar åt bekanta ansikten, hälsar och småpratar. Det pratas svenska, spanska och engelska. Vid behov också finska, danska, norska eller tyska.
En av de första som kommer fram och kindpussas är Maela Viirsoo. En dam i sjuttioårsåldern, estniska till födseln, som tillbringade de tidiga skolåren utanför Landskrona, innan familjen emigrerade till Argentina, där hon blev kärnfysiker.
Hon blir entusiastisk då jag berättar att jag tänker skriva en bok om svenska spår i Argentina, och omedelbart har hon presenterat mig för Marjatta Nieminen, som skrivit en avhandling om finsk immigration, samt Elisa Vik från Oslo, som doktorerar på ämnet; norrmän i Argentina.
Och, jodå, under min vistelse i Buenos Aires träffar jag också en danskättling som letar efter danska spår i Sydamerika…
En av anledningarna till att tandläkare Odahl 1898 ville bilda den svenska klubben var att många landsmän ”tillegnat sig pseudo-kosmopolitiska tendenser”, och glömt bort ursprung, språk och traditioner.
Som en social mötesplats fyller klubben sin funktion, även idag, i vårt globala samhälle.
Men kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

(Kristianstadsbladet 20100528)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Staden Oberá i Misionesprovinsen, inklämd mellan Paraguay och Brasilien i det nordöstra hörnet av Argentina, är en alldeles speciell upplevelse för en svensk.
Staden grundades av svenskar, spillror av två misslyckade emigrationsvågor till Brasilien. Den första kring 1890, och den andra ungefär tjugo år senare. Brasilien blev inte det utlovade drömlandet, och många tog sitt pick och pack, rodde över Uruguayfloden och blev istället yerbamateodlare i Misiones. De blev ”den röda jordens svenskar”.
Prins Wilhelm myntade uttrycket vid ett besök 1947.
Oberá har nu ungefär 70.000 invånare. Svenskarna är idag en minoritet. Det sägs att ungefär hundra personer fortfarande pratar svenska i staden. Jag har träffat ganska många av dem.
Fru Wik, en av fyra systrar, expedierar på apotek Europa, på svenska.
Järnhandlare Andersson säljer Sandviks motorsågar.
Adelina Hasselström, lika aktiv i skolan, som alltid.
Hjalmar Björklund gör matéstunden på sena eftermiddagen till en höjdpunkt. Hans bror, yerbaodlaren Klas, finns alltid där, när svenskar dyker upp.
Birgit Holmgren driver själv sin chacra med många olika djur. Hennes kusin, Lucia, lagar mat, städar, och sköter om det nordiska huset i ”Parque de los inmigrantes”.
Dick Barney utvecklar alternativa energikällor och har ett radioprogram en gång i veckan om solkraft, vattenturbiner och vindsnurror.
Systrarna Olsson läser Allers; ”vi lär oss många nya ord i korsorden”.
Och så vidare.
De flesta är barnbarn, några barnbarnsbarn, till svenska immigranter. Bara några få av dem har varit i Sverige. Men de har svenska flaggan på bordet, broderade bonader, eller kungen och Silvia, på väggen. Därtill en dalahäst i bokhyllan.
Det är fantastiskt.
Men det finns också en tragisk historia, som vi inte ska glömma.
Detta är en rest av svenska utvandrare, vars barn och makar dog i svält och umbäranden, vars skördar åts upp av gräshoppor, eller sveptes bort av Uruguayfloden, som svämmade över, och drog både bostad och boskap med sig.
Utvandrare som förlorade allt nästan allt de hade.
Hit arrangerar ett antal svenska resebyråer gruppresor. Vi svenskar, som har råd, reser hit, pekar, skrattar, och förvånar oss.
Lika tacksamt överraskad som man blir över det översvallande mottagande man får, lika fundersam blir man över vad framtiden ska föra med sig för den här tynande gruppen misionessvenskar.
Den svenska kolonin är ett veritabelt kulturreservat. Hur tar vi hand om det?

(Kristianstadsbladet 20100507)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina