There are no entries for this period.

2010

På calle Tacuarí 147, bara ett kvarter från Avenida de Mayo, och paradgatan Avenida 9 de Julio, vajar den svenska flaggan ovanför entrén.
Här ligger den svenska ambassaden i Buenos Aires.
Här ligger också den svenska klubben, som dessutom är den som äger huset.
En knapp vecka före min hemresa går jag till klubbens restaurang för att äta kåldolmar och lingonsylt. Och för att säga hej då till andra svenskar som jag lärt känna. Klubbens månadsluncher är veritabla mingelpartyn.
Svenska klubben, Asociación Sueca”, är en imponerande 112 år gammal inrättning. Det var den 29 oktober 1898 som tandläkaren Nils Odahl, samlade ett antal svenska immigranter på ölkaféet ”Cervecería Roca”, och den svenska klubben bildades.
Ölstugan drevs av svensken Gustaf Essén, och var då en populär samlingsplats för Buenos Airessvenskarna. När klubben konstituerades deltog 36 herrar i olika åldrar, och mötet drog ut till midnatt, då, enligt uppgift, Esséns förråd av whisky var ”uppsupet”.
När kåldolmsmiddagen inleds ligger sånghäftena redan på bordet. Skåneakvaviten serveras och ”Helan går…” inleder lunchen. Snart följer fler svenska visor. Från gatan utanför hörs rop och smällare från en pågående demonstration, och blandat med de svenska snapsvisorna uppstår en smått absurd stämning.
Ordföranden i klubben heter Clas Henriksson, är född i Kristianstad (!), och sekreterare är Lotta Costa, vars föräldrar bor i Tosteberga.
Kåldolmsmiddagen är min tredje lunch på klubben. Jag nickar åt bekanta ansikten, hälsar och småpratar. Det pratas svenska, spanska och engelska. Vid behov också finska, danska, norska eller tyska.
En av de första som kommer fram och kindpussas är Maela Viirsoo. En dam i sjuttioårsåldern, estniska till födseln, som tillbringade de tidiga skolåren utanför Landskrona, innan familjen emigrerade till Argentina, där hon blev kärnfysiker.
Hon blir entusiastisk då jag berättar att jag tänker skriva en bok om svenska spår i Argentina, och omedelbart har hon presenterat mig för Marjatta Nieminen, som skrivit en avhandling om finsk immigration, samt Elisa Vik från Oslo, som doktorerar på ämnet; norrmän i Argentina.
Och, jodå, under min vistelse i Buenos Aires träffar jag också en danskättling som letar efter danska spår i Sydamerika…
En av anledningarna till att tandläkare Odahl 1898 ville bilda den svenska klubben var att många landsmän ”tillegnat sig pseudo-kosmopolitiska tendenser”, och glömt bort ursprung, språk och traditioner.
Som en social mötesplats fyller klubben sin funktion, även idag, i vårt globala samhälle.
Men kåldolmarna? Tja, inte går de upp mot mors.

(Kristianstadsbladet 20100528)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Staden Oberá i Misionesprovinsen, inklämd mellan Paraguay och Brasilien i det nordöstra hörnet av Argentina, är en alldeles speciell upplevelse för en svensk.
Staden grundades av svenskar, spillror av två misslyckade emigrationsvågor till Brasilien. Den första kring 1890, och den andra ungefär tjugo år senare. Brasilien blev inte det utlovade drömlandet, och många tog sitt pick och pack, rodde över Uruguayfloden och blev istället yerbamateodlare i Misiones. De blev ”den röda jordens svenskar”.
Prins Wilhelm myntade uttrycket vid ett besök 1947.
Oberá har nu ungefär 70.000 invånare. Svenskarna är idag en minoritet. Det sägs att ungefär hundra personer fortfarande pratar svenska i staden. Jag har träffat ganska många av dem.
Fru Wik, en av fyra systrar, expedierar på apotek Europa, på svenska.
Järnhandlare Andersson säljer Sandviks motorsågar.
Adelina Hasselström, lika aktiv i skolan, som alltid.
Hjalmar Björklund gör matéstunden på sena eftermiddagen till en höjdpunkt. Hans bror, yerbaodlaren Klas, finns alltid där, när svenskar dyker upp.
Birgit Holmgren driver själv sin chacra med många olika djur. Hennes kusin, Lucia, lagar mat, städar, och sköter om det nordiska huset i ”Parque de los inmigrantes”.
Dick Barney utvecklar alternativa energikällor och har ett radioprogram en gång i veckan om solkraft, vattenturbiner och vindsnurror.
Systrarna Olsson läser Allers; ”vi lär oss många nya ord i korsorden”.
Och så vidare.
De flesta är barnbarn, några barnbarnsbarn, till svenska immigranter. Bara några få av dem har varit i Sverige. Men de har svenska flaggan på bordet, broderade bonader, eller kungen och Silvia, på väggen. Därtill en dalahäst i bokhyllan.
Det är fantastiskt.
Men det finns också en tragisk historia, som vi inte ska glömma.
Detta är en rest av svenska utvandrare, vars barn och makar dog i svält och umbäranden, vars skördar åts upp av gräshoppor, eller sveptes bort av Uruguayfloden, som svämmade över, och drog både bostad och boskap med sig.
Utvandrare som förlorade allt nästan allt de hade.
Hit arrangerar ett antal svenska resebyråer gruppresor. Vi svenskar, som har råd, reser hit, pekar, skrattar, och förvånar oss.
Lika tacksamt överraskad som man blir över det översvallande mottagande man får, lika fundersam blir man över vad framtiden ska föra med sig för den här tynande gruppen misionessvenskar.
Den svenska kolonin är ett veritabelt kulturreservat. Hur tar vi hand om det?

(Kristianstadsbladet 20100507)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

På måndag sätter jag mig än en gång i en av de bekväma långsfärdsbussarna på Retiro, den stora omnibusscentralen, i Buenos Aires. Målet är åter Misionesprovinsen.
Det är 120 mil dit, ungefär. Jag åker sent på eftermiddagen och är framme på morgonen. Då har jag förhoppningsvis sovit rätt gott, ätit bra och kunnat både kissa och borsta tänderna.
Argentina är ett stort land.
Jag har gjort ett antal resor. För fjorton dagar sedan gjorde jag en 350-milatur över Mendoza, via det jordbävningsdrabbade Chile och norra Patagonien, tillbaka till Buenos Aires. Med buss.
En gång i tiden byggdes järnvägsnätet ut i Argentina. Det är ett till synes alldeles utmärkt land för järnväg. Platt, ödsligt, och man kan dra raka linjer, mil efter mil. Det var engelsmän, men också många svenskar, som var ingenjörer och rallare, och lade ut räls. I Rosario finns till och med en park som heter Plaza Sueca, för att hedra de svenska järnvägsarbetarna.
I dag åker man istället buss.
Vägarna är raka och i förhållandevis gott skick.
Järnvägarna förfaller.
Retiro är som en veritabel flygplats, med ett 80-tal plattformar för avgångar och ankomster. Ett antal restauranger, caféer, souvenirbutiker, apotek, kiosker och krimskramsaffärer.
Bussbolagen tävlar i att fånga sina kunder. Bussarna är stora, moderna, ofta Volvobussar, och ombord finns alltid två chaufförer och en steward. De är fantasifullt målade med bilder från turistorter, och bara namnen på bolagen föder fantasin. Här rullar en ”Crucero del Norte”, där en ”El Patagonico”, en ”Tigre Iguazú” eller en ”Mendocino”.
Det är ganska billigt. En 120-milaresa kostar i runda tal 300 svenska kronor, enkel resa. Men du åker på natten, spar in en hotellövernattning, och du sover ofta precis lika bra, om du har öronproppar och filt.
Åker du dagtid kan du få enorma vyer.
Jag har åkt i en krängande buss på hisnande serpentinvägar i Anderna, med chaufförer som gjort omkörningar i nedförslut, och dundrat fram på motorvägar. Men jag har ändå alltid känt mig trygg. Kanske för att bussarna inte får köra fortare än 100 km/h. I Chile fanns till och med en röd lampa som blinkade ilsket om chauffören körde för fort. Då kom det upp en ljusskylt som sade att man skulle påpeka detta för bussens personal, eller ringa ett nummer som angavs, för att klaga på vårdslösheten!
Men varför blev det buss och inte tåg som dominerar resandet i Argentina?
En taxichaufför i Rosario gav oss det enkla svaret på frågan:
- Järnväg kräver underhåll, svarade han.
Detta är Argentina.

(Kristianstadsbladet 100409)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

När min vän Paul, en 73-årig amerikan som presenterar sig som eremiten från Yosemite, förklarar tangon som att varje dans är en ”treminuters kärlekshistoria”, så är det klart att jag blir intresserad.
Tango är ett ofrånkomligt fenomen i Buenos Aires.
Det finns tangoshower för turister med uppvisningar, som är mer cirkuskonster och akrobatik, än social dans. Och så finns det där, bortom turiststråken, det lite mytiska och närmast osynliga, tills man möter det.
En ingång dit kan vara taxichauffören med den smala mustaschen och de rökskadade stämbanden, som i den fortfarande heta natten, trots fläktandet från nervevade rutor, har bilradion inställd på en tangostation, där Carlos Gardels smäktande röst förmedlar ekivoka historier om sena nätters kärlekshistorier på bakgator. Efter nattskiftet kör han troligen direkt till milongan och dansar tills det ljusnar över Rio de la Plata igen.
Varje torsdag eftermiddag kan man för 28 pesos få tre timmars grupplektioner på Confitería Ideal, mitt i Buenos Aires. Nybörjare stapplar de första stegen i närheten av bardisken. De mer avancerade glider runt i stolt elegans, på parkettens mitt.
Confitería Ideal är ett kafé, i en stil som för tankarna till 1920-talet. På ovanvåningen ligger danssalen. Stora speglar täcker väggarna och runt borden smyger kyparen Pedro, och serverar kaffe och mineralvatten.
Pedro rör sig sakta och värdigt, men tiden har stått still.
Dansläraren heter Eduardo Saucedo. Han är vänlig, ja, rent av älskvärd, men bestämd. Han vet vad tango handlar om. Det är känslor. Känslor. Egentligen ingenting annat. Det finns grundsteg, men det är känslan och kommunikationen med den man dansar som är det allra viktigaste. Inte hur man dansar, utan vilken känsla man lägger i dansen. Därför är det egentligen ingenting märkligt, när jag ser en man vika ihop och stoppa ned blindkäppen i bakfickan, innan han styr ut på golvet med sin partner.
Eduardo Saucedo är tangoartist.
Hon som håller ihop arrangemanget på Confitería Ideal heter Kikki. Hon är från Trollhättan, men lämnade staden i mitten av sextiotalet, ungefär samtidigt som Saab lanserade V4:an.
Kikki lever för och av tangon. Det var den som förde henne till Buenos Aires. I dag är hon en av de namnkunniga tangoproducenterna.
Vi pratar om Evert Taube, som red till Samborombón för att dansa tango. Kikki berättar att hon under alla åren med tangon mer och mer har insett hur nära den argentinska dansen den svenske nationaltrubaduren faktiskt måste ha levt. Hur hans musik i mångt och mycket är just tango. Och då pratar hon i första hand inte rytm, utan just känsla.
Tango är lite blues, eller fado, men med en avgörande skillnad. I tangon är man två, och det är samspelet de båda emellan som är det viktiga. Visst är det flott att se vackra kvinnor och stiliga män utföra halsbrytande steg på fullsatta uppvisningar, med klackarna i taket. Men det är på milongan där ett snabbt ögonkast bjuder upp till en tango, och den privata, intima, atmosfären uppstår, som tangon lever. Det är där en 73-årig eremit från Kalifornien har rätt att bli förälskad under tre minuter.
Min egen karriär är troligen både påbörjad och avslutad, trots att mor och far i min barndom ibland spelade stenkakan med ”Tango jalousie”, där en av raderna för alltid etsat sig fast:
”…det var mig ändå
Per Erik bjöd på tango för två!”

(Kristianstadsbladet 20100305)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

På gatan i Buenos Aires kan du köpa dvd-filmer för tio pesos (knappt tjugo kronor). Jag inser att det handlar om piratkopiering, men faller för frestelsen och frågar försäljaren om den där Richard Gerefilmen, som jag inte sett tidigare, har engelskt tal.
Si, señor!
Visst går det bättre och bättre med spanskan, men jag tar ändå det säkra före det osäkra.
Sedan måste jag ställa mig själv frågan: varför passar jag inte på att titta på argentinsk film istället? Så jag går också till videobutiken och köper tre argentinska filmer. Sedan en tid tillbaka har jag kollat efter ”El secreto de sus ojos”, (Hemligheten i deras ögon).
När jag kommer hem inser jag att jag valt tre filmer av samma regissör, Juan José Campanella. Och med samme huvudrollsinnehavare i alla tre filmerna, Ricardo Darin.
”El secreto de sus ojos” hade premiär på de argentinska biograferna i augusti i fjol. På bara ett halvår spelade den in mer pengar än någon tidigare argentinsk film. Och i veckan blev det klart att filmen nominerats till en Oscar i kategorin bästa utländska film.
Det är en riktigt bra film.
Kort om handlingen: En åklagartjänsteman kan efter 25 år fortfarande inte släppa ett misslyckat mordfall utan bestämmer sig för att skriva en roman om det. I bakhuvudet förföljs han samtidigt av den outtalade kärleken till sin dåvarande kvinnliga chef, som han aldrig kunnat bli kvitt. I en rad exempel filmen igenom avslöjar ögonen hos huvudpersonerna hemligheter, som aldrig uttalas i ord.
Det förekommer också en scen då mördaren upptäcks i det osannolika folkhavet på en fotbollsmatch (info för fotbollsnördar: Racing mot Huracan), men just som han ska gripas gör hemmalaget mål och allting förvandlas till kaos. Rent filmtekniskt är inzoomningen av fotbollsarenan, från fågelperspektiv och ned till ståplats, ett fantastiskt arbete, som tog månader i anspråk.
Ja, det är en mycket bra film.
En stund funderar jag på om den här filmen någonsin kommer till Sverige. Och hur den skulle tas emot. Filmen speglar ett samhälle vi inte riktigt kan föreställa oss i Sverige.
Det är lättare att möta det angloamerikanska sättet att vara, det som vi har identifierat oss med under de senaste fyra-fem decennierna.
Det är bekvämare att köpa en Richard Gerefilm.
Men när jag satte den i dvd-spelaren visade det sig att det inte ens var en kopia. Den var uppenbarligen avfilmad (!) från en TV-ruta, till och med lite snett varför inte ens hela bilden kom med.
Det är också Argentina.

(Ur Kristianstadsbladet 050210)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Jag ringer på dörrklockan till Holocaustmuseet på calle Montevideo i centrala Buenos Aires. Efter en kort stund öppnas porten och en vänlig man släpper in mig.
Det kostar tio pesos och jag får ett par buntar stenciler och några broschyrer i handen.
Jag har nyligen läst Isser Harels bok ”Huset på Garibaldigatan” om hur Mossad, för nästan exakt femtio år sedan i Argentina, spårade upp, fångade in och förde Adolf Eichmann till Israel för rättegång.
Under läsningen om Eichmann kunde jag referera till gator och caféer som Mossads män besökte under kartläggningen av Eichmann, eller som han kallade sig i Argentina, Ricardo Klement.
När jag står i museet och ser alla bilderna från Auschwitz och de andra förintelselägren, är det en scen i en lägenhet på Näsbychaussén, hemma i Kristianstad, som kommer för mig. Jag satt för några år sedan en eftermiddag och pratade med Gienia Johannesson, som tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap, varav en fruktansvärd tid i Auschwitz. Hon kom levande därifrån, och hon valde att ägna resten av sitt liv åt att berätta om vad hon var med om.
De timmarna, med en levande människa på andra sidan köksbordet, är den starkaste upplevelsen av förintelsen som jag någonsin haft. Holocaustmuseet i Buenos Aires inräknat, även om det ändå är lika fruktansvärt varje gång man påminns om förintelsen, ser bilderna från utrotningslägren, eller läser propagandatexterna och vittnesmålen..
Utställningen i den före detta industrilokalen är ganska ordinär ur ren museisynpunkt. Förutom den grundläggande informationen om nazismen och dess försök att exekvera sin ”slutgiltiga lösning på judeproblemet” så ligger fokus naturligtvis på de kopplingar till Argentina som finns. Vilka inte är få.Argentina är unikt som flykting- och invandrarland som före, under och efter kriget, tog emot tusentals judar – och även, naziförbrytare.
Det finns en stor judisk grupp i Buenos Aires.
Det var samtidigt hit flera höga nazister och krigsförbrytare sökte sig efter kriget. Adolf Eichmann, mannen som administrerade hela utrotningskampanjen, var bara en, den fruktade doktor Mengele, från Auschwitz, en annan.
Isser Harels och Gienias berättelser bildar fond till det jag ser på museet, och starka känslor griper tag och slungas runt i kropp och tanke. Hela den halvtimme jag tillbringar på museet är jag den ende besökaren. Jag är glad för det.
Mest intryck gör dockan i fångkläder som Erika May de Salzer tillverkade i lägret i Theresienstadt till ett barn. När dockan var färdig, var barnet borta. I augusti i fjol skänkte Erika May de Salzers efterlevande i Argentina dockan till museet. Jag tittar länge på den. Dockan skulle ha blivit ett litet barns vän, en kamrat, där i helvetet, men hann aldrig fram. Kanske blev ändå arbetet med dockan Erika May de Salzers sätt att överleva. Hon fann en meningsfull, och osjälvisk, sysselsättning, under de värsta av dagar som mänskligheten utsatt varandra för.

(Kristianstadsbladet 20100108)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina