There are no entries for this period.

2009

En handfull kvarter från vår lägenhet i San Telmo i Buenos Aires ligger den breda avenyn Paseo Colón, som en avdelare mellan de gamla hamnkvarteren och själva staden.
Paseo Colón, odödliggjord i Evert Taubes visa om Fritiof Andersson, och dennes öde, då han för en flickas skull oförtjänt hamnade i fängelse, för ett dråp.”Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär, och då vet man hur illa det går…”

Mellan hamnen, Puerto Madero, som idag är restaurang- och shoppingkvarter för det vackra folket, och Paseo Colón, ligger den tysta och till synes bortglömda gatan Azopardo. Här ligger i sin tur den svenska kyrkan i Buenos Aires, i en mörk tegelbyggnad sedan 1944.
Svenska kyrkans historia är i mångt och mycket berättelsen om den svenska handelssjöfarten.
När jag första gången besöker den svenska, numera nordiska, kyrkan i Buenos Aires, förnimmer jag nästan Harry Martinsons tunga andetag och kolrökshosta, sviter efter hans långa dagar som eldare över Atlanten. Här kunde han få en stunds ro och vila efter resan, i ett robust samlingsrum med låga bokhyllor och nötta bokryggar, några fåtöljer och läsestolar.
Men det stämmer inte i tid. Martinson eldade sig över Atlanten på 1920-talet och i ”Resor utan mål” sitter han istället i den norska sjömanskyrkan på parallellgatan Avenida Ingeniero Huerta. Rastlös och vresig efter en hård resa tänker han:
”Ge oss ett badrum i vart fartyg… ett dagrum i var båt, med bokhyllor och bänkar!... Ge oss sjömansprästerna också, men utan kyrklighet…”.
Den svenska handelsflottans trafik på Buenos Aires ebbade ut under sjuttiotalet och åttiotalet, och är i princip helt borta idag.
Norska sjömanskyrkan som Martinson kontemplerade i, revs av militärdiktaturen 1978, för att ge plats åt en motorväg.
Den svenska kyrkan var på väg mot samma öde, då Avenida Juan de Garay skulle breddas, men då slog stadsplanerarna själva bakut mot beslutet och förklarade kyrkan som byggnadsminnesmärke.
Verksamheten har ändrats genom decennierna. Den besöksgrupp som i mitten av 1900-talet var den självklara, de svenska sjömännen, är utdöd. Istället har kyrkan, förutom naturligtvis den rent andliga verksamheten, sökt sig en ny väg, som förmedlare av svensk kultur.
Varje månad visar kyrkan svensk, eller nordisk, film och efter filmen är det debatt och kyrkkaffe. Jag ser Roy Anderssons film ”Du levande” i en skön soffa i kyrkans samlingsrum. Vi är ett fyrtiotal personer i lokalen. Filmen är textad på spanska och blir en utmärkt språklektion. Det är ganska korta meningar och ett bra tempo för inlärning av nya glosor.
I den efterföljande debatten får jag känslan av att jag och sonen är de enda svensktalande i lokalen. Ingen halvfull Fritiof Andersson på bakre rad, ingen lungsiktig Martinson på en träbänk vid sidan av. Istället spansktalande paranta damer och herrar som anländer i taxi.
Jag tänker framåt. Hur ser det ut här om tio år?
För kyrkan måste det religiösa vara huvudsaken. I dag heter prästen Andres Albertssen, är född i Argentina, men med danska mor- och farföräldrar.
Om tio år - är det då ens lönt att ringa till mässa för gudstjänst på svenska?
Jag ska fråga folk i morgon då jag går dit på den årliga julmässan, dricker glögg, äter lussekatter och handlar knäckebröd och Kalles kaviar.

(Kristianstadsbladet 091127)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

I helgen spelades ”El superclásico”, prestigederbyt mellan Buenos Aires, ja hela Argentinas, absolut mest populära fotbollslag, River Plate och Boca Juniors.
Under en hel vecka har media, TV och tidningar, varit fyllda av förhandssnack om lagen, om spelarna, om matchens förutsättningar.
Inget av dem har börjat seriespelet särskilt imponerande. Snarare har bägge varit besvikelser. Det gör inte intresset för matchen mindre. ”El superclásico” är fotbollssäsongens höjdpunkt.
Båda lagen har sitt ursprung i arbetarstadsdelen Boca i södra Buenos Aires, men redan 1925 flyttade River Plate norrut längs Avenida del Libertador till mer fashionabla kvarter, och förvandlades till ”los millionarios”. Boca Juniors har kvar sin förankring i arbetarklassen.
Boca är intimt förknippat med Sverige eftersom de spelar i de svenska färgerna blått och gult. Enligt historien var det också därför de valdes. Klubbstyrelsen siktade ett svenskt fartyg i La Plataviken med en fladdrande blågul fana i aktern, och saken var biff.
På ”La Bombonera” – chokladasken – som Bocas hemmastadion kallas är det heller inte ovanligt att se svenska tröjor bland fansen, och som svensk känner man sig välkommen i gemenskapen, även bland de som valt de billigaste biljetterna på ståplatsläktaren.
Fotboll är stort i Argentina.
President Cristina Fernandez Kirchner flirtade med folket då hon skrev om lagen som gav public servicekanalerna rätt att TV-sända fotbollen gratis.
Spelet är speciellt i Argentina.
En vanlig ligamatch skiljer sig väsentligt från en dito i någon europeisk liga. Här tas artisteriet på allvar och resultatet tycks vara av underordnad betydelse. Professor emeritus Jan Lindroth skrev om sydamerikansk fotboll för en tid sedan i Svenska Dagbladet:

”… även en civil ohörsamhetsmentalitet tillkom; en motståndare skulle ses som motsvarigheten till en lagbestämmelse, ett rött ljus som skulle negligeras, dribblas bort i rebellisk anda.”

Här är spelet kultur, en kombination av skönhet, ständiga installationer och ett de kreativa situationisternas happening.
Jag tror på Lindroths tanke att uppträdandet på fotbollsplanen speglar samhället. Och i sin tur att lagets uppträdande speglar sig på läktaren. Jag har stått på den folkligaste av alla läktarsektioner på Bocas hemmamatcher, den som av säkerhetsskäl töms sist efter slutsignalen. Inget fylleri har förekommit. Folk skickar pengar, rad efter rad, till glassgubben som inte tar sig fram i mängden, och glassen återvänder till beställaren. Inga hatramsor har hörts, men ett ständigt trummande, ett ständigt sjungande, ett totalt stöd och en kärlek till laget som har fortsatt till långt efter matchslut, oavsett resultatet.
Här har vi poängen med det som kallas fotbollskultur.
Du ska njuta av Martín Palermos nickmål från 39 meters håll på en misslyckad utspark eller av Riquelmes dribblingar och inlägg utan att på allvar bry dig om vem som slutligen vinner.
Frågar du hur det gick i ”el superclásico” reducerar du en kulturupplevelse till simpel tävlan. Det sysslar vi inte med i Buenos Aires.

(Kristianstadsbladet 091030)

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Dagen efter det att det statliga institutet INDEC publicerat nya siffror över fattigdomen i Argentina, och konstaterat att den sjunkit med nästan fyra procentenheter, eller en och en halv miljon människor, skriker en av de regeringskritiska tabloiderna i full sarkasm ut på förstasidan:
Har du sett nån fattig?
Den argentinska ekonomin fick sig en rejäl tryckare i början av 2000-talet, långt före luften gick ur den globala finansindustrin och bankjättarna började svaja på Manhattan. Argentinarna samlades utanför bankerna och ville ha ut sina pengar.
Det gick så långt att folket drabbade samman med polis på Plaza del Mayo, utanför regeringsbyggnaden Casa Rosada, och den 21 december 2001 avgick presidenten Fernando de la Rúa, och flydde från folkmassorna via helikopter från palatset.
Året efter konstaterades att mer än hälften av alla argentinare var att betrakta som fattiga.
Den argentinska ekonomin har tagit fart sedan dess. Det byggs idag och nya företag etableras. Delvis på grund av det extremt låga prisläget, men också på att arbetare och chefer tagit över företag vars ägare flytt utomlands.
De nya siffrorna säger att 13,9 procent av befolkningen i dag lever i fattigdom. En siffra som media närmast skrattar åt, och menar är friserad.
Störst är fattigdomen i området Gran Resistencia i norr, vid gränsen mot Paraguay, där var fjärde uppges vara fattig och lägst är den längst i söder, i Rio Gallegos, där bara en dryg procent lever under existensminimum. I Buenos Aires är siffran stabil, drygt sju procent.
Siffrorna är emellertid mycket omdiskuterade och en privat statistikfirma, SEL Consultores, är värst när de konstaterar att 37 procent av invånarna i Stor-Buenos Aires är att betrakta som fattiga.
Medellönen för en arbetande argentinare idag sägs vara 3000 pesos i månaden. Peson har på en månad sjunkit ytterligare, från cirka 2,30 till i dag 1,80 SEK. Dagligen organiserar arbetarorganisationer och fackföreningar demonstrationer i Buenos Aires för att kräva en lön de kan leva på. Dagligen spärras delar av staden av. Kravallutrustad polis är en vanlig syn.
Politikerna har ägnat sig åt att förhandla fram gratis direktsänd fotboll från den argentinska ligan i TV:s public servicekanaler. Under sändningen meddelas återkommande att sändningen är gratis och att regeringen står bakom denna gåva till folket.
Det känns lite som om skådespel tills vidare får ersätta bröd.
Åter till frågan då, har jag sett nån fattig?
Ja, det har jag. Jag har mött åtskilliga med handen utsträckt efter en peso, jag har sett de unga männen sova på gallret som släpper ut varmluften från tunnelbanan, de små barnen som stirrar på olivskålen på uteserveringarna, de cartoneros som samlar kartong för att växla in mot några centavos på återvinningsanläggningen och de kvinnor som systematiskt rotar efter något ät- eller säljbart i soppåsarna som varje kväll sätts ut på gatan.

(Kristianstadsbladet 20091002)
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Jag har läst om den röda jordens svenskar, den glömda spillran av utvandrare, såsom prins Wilhelm mötte dem i slutet av 1940-talet i Misionesprovinsen, och Martin Rogbergs samtida skildring av framtidslandet.
Jag har läst John Karlzéns fina berättelse om de svenska mejeristerna i 1910-talets Buenos Aires.
Jag har pratat med vännen Jorge på Gamlegården som var chaufför åt Salvador Allende i Chile och efter kuppen 1973 flydde till Sverige via Argentina.
Jag har läst om Kjells kompis pappa Oscar Lundqwist som var gaucho, poliskommissarie och handelsman i Patagonien, tröskat igenom Bruce Chatwins legendariska reseskildring, sett filmen om Butch Cassidy och Sundance Kid på nytt och återupplevt Che Guevaras mc-färd, nynnat Evert Taube under vinskänkta (argentinskt rött malbec-shiraz) sena kvällar samt försökt ta ett och annat skrakbent tangosteg…
Jag har studerat kartan för att hitta Garibaldigatan där Mossad snöt Adolf Eichmann.
Jag har konstaterat att Argentinas befriare San Martín och jag har en gemensam vurm för franska Boulogne-sur-mer.
Vännen Kjell har berättat hur han som ung sjöman såg Evita på lit-de-parade i Buenos Aires och jag har lyssnat. Jag har sett filmen och skrålat ”Don’t cry for me, Argentina” i duschen.
Vännen John har skickat bilder från glaciärerna i söder och vännen Ulrik en filmsnutt från Iguazufallen i djungeln.
Jag har varit grön i ansiktet av dollarkursens berg- och dalbaneåkning från 5.80 till 9.40 och tillbaka igen till dagens 7.15. Den argentinska peson tjyvåker på greenbacks.
Jag har vaccinerat mig mot gula febern.
Jag har försökt fräscha upp min spanska i en studiecirkel och blivit vettskrämd av att lyssna på ett avsnitt ur en argentinsk radioshow. Jag fattade nada.
Jag har tråkat ut de som råkat komma i närheten med långa utläggningar om mina drömmar om Sydamerika, och allt jag ska uppleva.
Jag har pratat om det så länge att jag mött bekanta på stan som undrat om jag redan kommit hem igen.
Jag har försökt fatta att solen står i norr mitt på dagen, att Buenos Aires ligger söder om Kapstaden och att det blir mitt livs varmaste julafton.
Jag har legat vaken och funderat på vad jag gett mig in på.
Jag vet inte vad som väntar.

Vamos a Argentina!
(Kristianstadsbladet 2009-09-02)

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina

Hallå Stockholm – Motala!

Det klassiska anropet går ut i etern från långvågsstationen på Bondebacka i Motala för första gången 1927.
Jämnt åttio år senare står jag och tittar respektfullt upp mot toppen på det ena av de 120 meter höga tvillingtornen. Säkerhetsselen sitter tajt runt låren och sakta börjar det klarna för mig vad jag har gett mig in på.
- Nu klättrar ni upp till första plattformen, där ni säkrar er med kabinhaken och inväntar mig, säger mastguiden eller klätterledaren Mikael Falkner.

Turism har blivit en upplevelseindustri. Varje kommun letar efter något unikt att marknadsföra. De turistansvariga i Motala behövde inte leta länge. Tvillingmasterna har varit en del av Motalas silhuett under många år.
Mellan de båda masterna har antennen hängt – som en jättelik kräftbur.

Sedan en handfull år tillbaka finns nu också möjligheten att klättra upp i den ena av de båda masterna.
Det är det jag ska göra.
Före klättringen fyller vi i en ansvarsförsäkran att vi är över 18 år, inte är hjärtsjuka, har epilepsi eller någon annan fysisk åkomma som skulle kunna orsaka problem under klättringen.

Svindel eller höjdskräck pratar vi inte om.
Vi är två klättrare den här dagen. Det är jag och Helene som fått klättringen i födelsedagspresent av sina systrar. Det kunde varit värre, säger hon. Det kunde ha varit bungyjump. Systrarna ler när vi kränger på oss säkerhetsselen som består av bland annat en kabinhake för att säkra oss och en vajerbroms som ska löpa i en stålvajer hela vägen upp.
- Den bromsar omedelbart om ni försöker backa, berättar Mikael Falkner.
Jag vet inte hur lugnande hans ord är. Men spänner hakbandet på den blå byggjobbarhjälmen i plast och tar första steget på den rejält svajande aluminiumstege som utgör den allra första delen av de 440 pinnsteg som bär upp mot toppen.
Klättringen sker på utsidan av ett av de fyra ben som masten utgörs av.

Aluminiumstegen, av helt ordinär villamodell, följs av en riktig trappa upp till den första plattformen. Där stiger jag ut, lätt darrig och andfådd, och säkrar med kabinhaken. Med nöd och näppe vågar jag mig fram till räcket och tittar ned när Mikael Falkner, som står kvar på marken, uppmanar till det.
Det känns högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlar bilder som magen reagerar på. Vi är bara blygsamma 16 meter över marken.
Vi har alltså ungefär 104 meter kvar!
- Det är här vi skiljer agnarna från vetet, säger Mikael Falkner med ett leende när han strax efteråt kommer upp på plattformen.
- Om någon inte vill fullfölja klättringen är det här det bästa stället att avbryta på, fortsätter han.

Klättringsledaren använder också den här första lilla delen av vår höjdartripp till att studera gruppens beteende. Hur säkra, eller rättare sagt osäkra, verkar vi? Hur ska vi grupperas? Mikael Falkner klättrar alltid sist och den långsammaste klättraren går först, så att gruppen hålls väl samlad. Det är maximalt sju personer i varje grupp.
- Det får inte plats många fler på toppen, säger han.
Vi stannar en liten stund extra på plattformen. Meteorologerna har nämnt regnskurar och eventuellt åska och vi vill först se var det där blågrå molnet som ligger strax söder om masten tar vägen.

- Det här är ju Motalas bästa åskledare. Det är ingen fara om det slår ned under vår klättring, men det kan kännas lite otäckt, säger Mikael och ler när han berättar hur det fräst i stolpen och han blivit varm om kinden vid ett åskväder.
Vi håller med om att det är onödigt.
Han bekräftar att det inte är helt ovanligt att nerverna sviker redan på första plattformen. Nästan tio procent av klättrarna väljer att avbryta här.
- De allra flesta som ångrar sig gör det för att de är osäkra och inte vill ställa till besvär för de andra klättrarna, för om de skulle vilja avbryta senare måste hela gruppen återvända till första plattformen, säger Mikael Falkner.
- Någon som flippat ut helt har vi aldrig haft, tillägger han.

Man är i gott sällskap om man bryter här. Det går en historia om hur TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten och efter uppdraget i det närmaste fick hämtas ned kallsvettig, darrig i knäna och blek från just första plattformen. Längre kom han aldrig.
Kallast var istället en 87-årig schweizare, den hittills äldste mastklättraren.
- Det bara visslade till så var han uppe, skrattar Falkner.
Det visslar inte direkt om oss. Men vajerbromsen fästs vid den stålvajer som löper mitt i stegen och nu finns det bara en väg – uppåt!
Nu klättrar vi nästan helt lodrätt upp längs mastbenet. Stegen utgörs av små pinnar på drygt 30 cm avstånd och det kräver en del kraft i armarna att sega sig upp.
Ganska tysta och koncentrerade fortsätter vi klättringen ytterligare ett dussintal meter. Mikael Falkner pratar på och vi svarar enstavigt.
- Det är ett tecken på oro och rädsla när det är tyst, säger han och babblar på om allt möjligt.
Vi pratar mer och mer.

Tittar ut över trädtopparna. Och när vi kommit ytterligare en liten bit på väg – kanske 30-35 meter upp – så försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig ju närmare himlen vi kommer.
Hela klätterleden upp är man ”inburad”. Med cirka 20 cm mellanrum sitter en stålring vilket gör att man klättrar som i en väldigt luftig tunnel. Och när man vill vila från klättringen är det bara att ta spjärn och luta ryggen mot ringarna. Det känns hur bra som helst.
Nu börjar man också intressera sig mer för omgivningarna och spanar in Motalas landmärken.
En kaskad skjuter ur ett vattenspel på Motala ström. Där ligger Motala Verkstad där stålmasterna en gång svetsades och nitades samman och där är Luxorfabriken som tillsammans med rundradiostationen gjorde Motala till Sveriges radiocentrum nummer ett en gång i tiden.
Det var redan 1923 som Axel Holstensson tillsammans med sin bror Karl satte igång och pillade ihop radioapparater hemma på vinden i Motala. En framgångssaga under många decennier som tog slut 2002 då fabriken slutligen lades ned. Då av Space Craft Incorporation som tillverkade digitala TV-boxar.

Det är en fantastisk känsla, en höjdare i alla bemärkelser, när man slutligen står högst upp på den knappt tre kvadratmeter stora plattformen. Vi är säkrade med kabinhaken i räcket och klart mycket lugnare än på första plattform långt därnere.
Mikael Falkner pekar ut domkyrkotornet i Linköping ungefär 50 kilometer bort, Vadstena, Omberg och fästningen i Karlsborg på andra sidan Vättern. I klart höstväder ser man industrierna i Norrköping, nästan 100 kilometer iväg.
Solen tittar växelvis fram. Molnen är behagliga cirrusar och endorfinerna av klättringen hoppar och puffar i kroppen och man är lycklig, både över de fantastiska vyerna och över att man faktiskt övervann all höjdrädsla och tog sig ända upp. Det blåser lite och tornet svajar en aning, men vad gör det?

Väl på marken igen serverar Marianne från Lasses Turistservice ett glas cider och vi får diplom för ”visat mod, kraft och uthållighet vid klättring i Motala radiomaster”.
Det känns himla bra.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige