There are no entries for this period.

2008

Adressen är Andrassy út 60.
En pampig byggnad i nyrenässans längs Budapests paradgata som under nästan tjugo år var den hemliga polisens högkvarter i Ungern. Det kallades lojalitetens hus.
I dag är det ett levande museum med många plågsamma påminnelser om hur det ungerska folket förföljts av nazister, pilkorsare och kommunister.

Från 1937 då de ungerska fascisterna flyttade in till 1956, då kommunistregimens hemliga polis flyttade ut, var byggnaden på Andrassy út ett skräckens tempel för ungrarna som lärde sig att viska till varandra. Informatörer, rädda om sitt eget skinn, fanns överallt.
Hämtades du in till högkvarteret var risken stor att du inte kom ut igen.
I det majestätiska trapphuset möts besökaren idag av en sovjetisk stridsvagn framför en anslående vägg av svartvita ansikten på offren – de som inte kom ut levande.
Också bödlarna har en vägg. Inramade fotografier på män i uniform med namn och grad. Några kvinnor i terrorns tjänst. De var det ungerska folkets förrädare. De ska inte glömmas bort.
När andra länder städade undan minnena från tiden bakom Stalins järnridå valde ungrarna en annan väg. I Szoborparken, strax utanför Budapest, har man samlat statyerna med de forna herrarna och på Andrassy út 60 vandrar skolklasserna runt i en strid ström sedan museet invigdes 2002.

Det var Ferenc Szálasi, ledare för det ungerska nazistpartiet, pilkorsarna, som 1937 hyrde in sig i den palatsliknande byggnaden. Under andra världskriget hamnade Ungern mitt emellan det kommunistiska Sovjetunionen och Hitlers Tyskland. I ett desperat försök att hålla sig undan naziockupationen gjorde man den ena eftergiften efter den andra mot tyskarna. De ungerska judarna tvingades bära den gula stjärnan och en klappjakt på judar drogs igång på landsbygden.
I oktober 1944 kunde Ungern inte hålla emot Tyskland längre utan fick se sig ockuperade. I en kort men blodig period regerade de ungerska fascisterna, pilkorsarna, landet. Trots att det tyska nederlaget i kriget var fullt skönjbart trodde pilkorsarna på allvar på att ”Hitlers hemliga vapen” skulle vända krigslyckan. Under tiden skickades tonårspojkar till fronten, judar dödades och kastades i Donau, och i källaren till huset på Andrassy út fängslades och torterades ett hundratal fångar till döds.
Bara under två månader sommaren 1944 sändes 437.402 judar från den ungerska landsbygden till de tyska utrotningslägren.
I källarutrymmena har cellerna från tiden rekonstruerats. Jordgolv, grå stenväggar, stela britsar i maskstungen trä, ett avloppshål i golvet att göra sina behov i och längst bort i korridoren, en provisorisk avrättningsplats.
Porträtt på kända fångar på Andrassy út hänger nu i cellerna. En av dem var Raoul Wallenberg.

I februari 1945 kunde den sovjetiska Röda Armén ta över ett totalförstört Budapest. För ungrarna väntade en ny ockupation där den siste sovjetiske soldaten inte lämnade landet förrän så sent som sommaren 1991.
Pilkorsarnas högkvarter på Andrassy út 60 intogs omedelbart av det sovjetiskinspirerade politiska säkerhetsdepartementet (PRO), som leddes av skräddarlärlingen Gábor Péter. PRO förvandlades under hans ledning senare till AVO och slutligen säkerhetstjänsten AVH.
Medlemmar av det ungerska kommunistpartiet lyckades efter kriget komma över pilkorsarnas medlemsmatriklar. Pilkorsarna var vid valet 1939 landets näst största parti med mer än 300.000 medlemmar.  
En närmast paranoid jakt på oliktänkande sjösattes.
AVH:s agenter mördade utan tvekan, begick inbrott, torterade sina fångar som på falska erkännanden och vittnesmål skickades till avrättning, fängelse eller arbetsläger. Till sin hjälp hade de en ständigt växande skara informatörer som noterade och vidarebefordrade tankar och förflugna ord från fabriksarbetares småprat vid löpande bandet, universitetens kafeterior eller teaterfoajéerna.
I högkvarteret på Andrassy út fanns avancerad avlyssningsapparatur.

Det ungerska samhället omdanades efter en rent sovjetisk modell.
En halvtimme före arbetsdagens början hade varje arbetare att iaktta den så kallade ”Szabada Nép-halvtimmen” då man gemensamt läste partiorganet för att få ideologisk skolning. Det var obligatoriskt att delta i seminarier och på helgerna kunde man tvingas till ”frivilliga” arbetsskift.
Den ungerska nationalsången ersattes av den sovjetiska tillsammans med Internationalen under officiella ceremonier.
Av konstant rädsla för informatörer lärde det ungerska folket sig att viska. De som inte visade tillräcklig entusiasm rapporterades till Andrassy út 60. Där fanns också de sovjetiska rådgivarnas kontor. När Röda Armén än en gång krossade ungrarna vid revolten i oktober-november 1956 hade invasionen förberetts av de sovjetiska rådgivarna tillsammans med dåvarande ambassadören och senare partiordföranden Jurij Andropov.
Terrorn kastade sin svarta skugga av skräck över samhället.

Terrorns Hus är i dag ett levande museum där du kan följa hela den tragiska ungerska 1900-talshistorien.
Från den sovjetiska stridsvagnen och de hundratals svartvita porträtten av regimens offer kan du vandra förbi partipolitrukernas sammetsinredda limousin, genom de sovjetiska rådgivarnas kontor, med Stalinporträtt och vodkaflaskor, vidare till tvålfabrik och uppmuntrande pamfletter till gagn för arbetet.
Här finns också TV-filmer med levande röster och ansikten som berättar om förföljelser och mänskliga umbäranden. I ett rum är mattan en enorm karta över Sibirien med arbetslägren markerade. Några bevarade tillhörigheter från ungerska fångar visas i montrar.
Statyer och uniformer bekräftar herrefolkens maktmedel.
I källarens fängelseceller kryper kårarna längs ryggraden.

Läs hela inlägget »
Etiketter: ungern

Jag for till Odense på Fyn en onsdag för några dagar sen. För att titta på en gräsmatta.
En gräsyta på några hundra kvadratmeter.
Unik i Norden.
Här på Assistanskyrkogården ska nämligen Odense kommun tillsammans med föreningen Forn Sidr anlägga en officiell begravningsplats för de asatroende i Danmark.
Aderton stenar i en skeppssättning, lagom höga, kantiga och obekväma för att inte bli samlingsplats för byns ledighetskommitterade.
Odense kommun satsar runt 150 000 danska kronor i projektet och Sören Fisker, som inte bara är asatroende utan också vice ordförande i Forn Sidr, tror att det handlar om att kommunen vill visa sig toleranta och öppna emot andra former av religion än bara den danska folkkyrkan.
Sören Fisker framhåller att asatron i sig är en mycket tolerant religion, egentligen bara ett sätt att leva där etik och moral är ledstjärnorna.
- Hur var och en sedan vill utöva sin religion är upp till dem, säger han.
Det viktiga, menar han, är att religionen inte består av pekpinnar utan förmedlar en positiv känsla. Inga påvar, präster eller munkar. Inget helvete för den som syndar. De dödas eftermälen ska vara ljusa.
I Sverige tog nynazister och vit maktmusiker över symbolerna från asatron under 1980- och 90-talen. Tors Hammare stod för någonting helt annat än religion. Så blev det inte i Danmark.
Där nu Odens egen stad, namnet Odense kommer av Odens Vi, Odens helgedom, går i bräschen för att också dagens moderna individer ska avsluta livet och finna ro på samma sätt som sina anfädrar gjorde för tusen år sedan.
Denna onsdag ( = Odens dag) visar sig Odens egen helgedom från sin bästa sida. Jag hygger mig, nyder en Albani Classic på Biograf-Caféet i solen och flanerar sedan gågatan ned mot järnvägsstationen för hemfärd.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark

Jag har hamnat på många märkliga krogar genom åren. Jag minns källarsyltan i Oviedo i Asturien där man hällde ut  bottenslammet från cidern direkt på golvet, plaskplask, de blindas restaurang i Berlin, trerätters middag i totalt kolmörker, och svartklubben i det kommunistiska Prag där vi lyckades fylla en bulgarisk politruk med svindyr rysk champagne.
Men priset tar nog den kinesiska buffetrestaurangen Wokmania i Derby ändå.
Restaurangen är inhyst i St.Werburgh’s Church, en helt vanlig engelsk kyrka i sten med klocktorn från 1600-talet och gravstenar på gården.

Precis innanför dörrarna finns baren! Och det är inte bara nattvardsvinet som serveras. Tappkranarna för Guinness, Stella Artois och Carlsberg finns där och hyllorna bågnar av både Absolut, Gordons och ett antal olika sorters maltwhisky.
Det är en märklig känsla att stiga innanför glasdörrarna i entrén och stå inför en hybrid av kyrka och krog. Att beställa ett glas vin och slå sig ned i väntan på bordsplacering. Det är svindlande högt i tak, ljuset strilar genom mosaikfönstren och trots att inredningen i princip rensats ut och ersatts av stolar och bord med vita dukar är det fortfarande mer kyrka än krog.

Kyrkans högra sidoskepp har byggts in och där innanför ligger köket.
I kyrkans mitt står buffén med kinesisk plockmat. Den känns malplacerad. Både rent fysiskt och definitivt kulinariskt. Friterade räkor och bläckfisk, strimlat kött och sötsura såser, varvade med starkare. Några stora bingar ris.
Längst fram i kyrkan står efterrättsbuffén. På altartavlan syns Jesus med två fingrar i luften och framför honom har två av lärjungarna satt sig till bords. Jesus håller ett fat i handen och ska just till att servera sina vänner. En passande bild som ännu mer förvirrar besökaren.
Jag sitter länge och sippar på mitt vin. Det är första gången sedan nattvarden vid konfirmationen i Mariakyrkan i Helsingborg för 38 år sedan som jag dricker vin i kyrkan.

Att St.Werburghs Church blev en krog är ingen händelse så där utan vidare. 1989 gav församlingen upp. Det skulle kosta för mycket att renovera kyrkan (taket ruttnade). Den stod tom till 1995 då några affärsmän försökte sig på att göra om den till butik. Det höll ett år. Sedan stod den tom igen tills den köptes av en driftig arkitekt som insåg att det fanns en resurs i alla gamla kyrkor som bommades igen. Han lär själv ha sitt kontor i en gammal kyrkobyggnad. Franchisekedjan Wokmania slog till och för drygt elva miljoner kronor förvandlades kyrkan till buffetresturang.
Viss försiktighet iakttogs. Kyrkan är kulturskyddad och yttre förändringar fick inte genomföras. Därför är det bara en vipp-skylt utanför på gatan som berättar att det handlar mer om lekamlig än andlig spis innanför glasdörrarna.
Några protester har jag heller inte lyckats hitta mot omvandlingen och det enda negativa för premiärbesökarna i februari i år var kylan som svepte genom kyrkan varje gång porten slogs upp för nya hungriga lunchgäster.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england

Hay-on-Wye, en liten stad i Wales alldeles på gränsen till England, med 1500 invånare och mer än trettio bokhandlare! Hur är det möjligt?

Ja, hur tänkte den som startade det första antikvariatet i Hay-on-Wye den där dagen 1960? Vad såg han i kristallkulan om framtiden?
Säkert inte att bokfestivalen i Hay i år, 2008, skulle samla 80.000 besökare. Det måste ha varit en fullkomligt orimlig tanke. Men så var det faktiskt när bokfestivalen i lilla Hay tjugoårsjubilerade i slutet av maj i år.
OK, jag erkänner, jag var där en tio-tolv dagar före festivalen. Även en flexibel filofax har sina gränser, men i mitten av maj rullade jag hojen över den privatägda träbron från 1796 i Whitney-on-Wye, betalade tio pence och fortsatte över gränsen och in i Wales till Hay.

I vart och vartannat hus finns en bokhandel. Inte bara antikvariat. En del säljer lågprispocket, andra specialiserar sig på olika sorters litteratur. Men hus efter hus längs huvudstråken i byn säljer böcker. Och synes överleva.
Jag traskar innanför grinden till The Castle, lockad av The Castle Bookshop. Men stannar redan innanför muren då metervis av hyllor med böcker, huller om buller, står ute i det fria och viftar med sina blad. Detta är ”The Honesty Bookshop”. Det vill säga, här finns ingen personal, bara en bössa i muren där du stoppar in 50 pence för en inbunden bok och 30 för en häftad.
Med Hemmings biografi över Emile Zola i ett bländande gult omslag tycker jag mig ha funnit en tillräckligt intellektuell titel att lägga på kafébordet då jag beställer en chèvre chaud, på engelska det föga romantiska goat-cheese toast, och en Budweiser.
Jag njuter i solen. Tänker.

När jag är hemma i Kristianstad förs en diskussion kring bokhandelns problem på Bladets kultursidor. Ett Kristianstad som också årligen firar bokfestival.
Lösningen för Kristianstad är inte att öppna ytterligare 20-30 boklådor eller att profilera stan som något litterärt eldorado. För det är det inte.     
Jag tror på att ta till vara det som finns i närheten och kan vara, om inte unikt så åtminstone något närproducerat av god kvalitet. Att man helt enkelt gräver där man står. När köttdiskarna säljer fläsk är de stolta över att berätta att det kommer från gårdar i närheten. Vilken lokal bokhandlare sätter upp stora skyltar, och skryter om den nära produktionen när till exempel Thomas Nydahl presenterar ett praktverk som den nya Lissabonboken, eller Marie-Louise Rodéns levererar en bok om drottning Christina?
När bokfestivalen i Kristianstad sätter ihop sitt program för hösten söker man landet över efter Augustprisvinnare och bestsellerförfattare. Vet man ens om att Anders Mårtenssons och Jörgen Johanssons bok om Springsteen i sommar lanseras i USA?
Den ökade konkurrensen med varuhus, bensinmackar och internet blir bokhandelns död om man inte lyckas tänka i nya banor. Det behöver man inte åka bron över floden Wye för att begripa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england, wales