There are no entries for this period.

2007

Sol, bad, kultur och historia, god mat och ett hisnande landskap.
Det är en sammanfattning av Korsika. En pärla till ö i Genuabukten i Medelhavet med lika blandning Frankrike och Italien som något genuint och stolt eget.

För några årtionden sedan ansågs Korsika som ett relativt osäkert ställe för turister. CJ Charpentier berättar i sin bok ”Denna förbannade, älskade jord” hur en dansk turist skjuts ihjäl på gatan i den lilla staden Porto Vecchio.
- Prata inte politik på kaféerna, var CJ:s vänskapliga råd innan avfärden.
En annan vän berättade att hans föräldrar hade sommarhus på Korsika i femton år. Separatisterna sprängde det i luften i början av 1990-talet.
I dag är Korsika betydligt lugnare för turisterna. FLNC, den korsikanska befrielserörelsen, nöjer sig med slagord på busskurer och transformatorstationer och att måla över de franska ortsnamnen på de tvåspråkiga vägskyltarna. Dess stöd av lokalbefolkningen är också klart mindre i dag än vad det var för tjugo år sedan.
Den svarta moren från Kartago är Korsikas nationalsymbol. Delvis säkert som ett avståndstagande från den franska överhögheten.

Turismen är fortfarande dock tämligen begränsad.
Det gör att det genuint korsikanska ännu har en stark grund i städer och byar. Ett exempel är att det saknas multinationella hamburgerkedjor på Korsika. Ön är något så unikt som en McDonaldsfri zon.
Kanske tycker inte de stora företagen att ön med sina cirka 260.000 invånare är värt mödan. Kanske har de skrämts av separatisterna.
Det här gör turistandet så mycket roligare. Vi äter franskt, musslor, omeletter och sardiner eller härlig varm getost med toast och sallad och vi äter italienskt, pasta och pizza. Vildsvin står också högt på den korsikanska matsedeln.

Vi dricker Pietrá. Den korsikanska ölen som smaksätts av öns nationalträd kastanjen och som ger ölen en särpräglad smak.
Kastanj liksom myrten används också till en stor inhemsk produktion av så vitt skilda saker som till exempel marmelader och likörer. Kastanjen växer överallt medan myrten plockas från ”macchian” den frodiga, täta vegetation av allehanda buskar, växter och örter som ligger som en matta över det korsikanska bergslandskapet.
Med sitt soliga och varma läge i Medelhavet är också Korsika naturligtvis vinproducent och det går utmärkt att åka på tur för vinprovning både här och där.
För åka runt ska man naturligtvis göra. Hela Korsika är ett enda bergslandskap, lågland finns bara i en mindre kustremsa från Bastia och söderut. Det är vindlande smala vägar med blygsamma kantstenar intill stup och avgrunder. Högsta topparna är drygt 2700 meter och i början av oktober i år föll snö på Korsikas tak. Ständigt ligger topparna dolda i moln.
Tvärs ön går också ett antal vandringsleder, varav den största heter GR20, från nordväst till sydost, och varje år trampar tiotusentals fötter upp och ned genom skogar och längs branta bergsmassiv.

Det är enkelt att hyra scooter för kortare turer till vingårdar och undanskymda badstränder eller bil för längre resor till städer som Bastia eller Ajaccio. Men räkna med att det tar tid att köra på bergsvägarna, där tvåan och trean blir de mest använda växlarna.
Ajaccio är huvudstad på Korsika och mest känt för att vara Napoleons födelsestad. Hans hus står kvar i gamla stan och ser sannolikt ut precis som det gjorde på Napoleons tid även om det nu har blivit museum.
Napoleon Bonaparte föddes 1769 och räknas allmänt som en av historiens största fältherrar. I hemmet i Ajaccio vilade han ut efter ett tämligen misslyckat försök att invadera Egypten 1799.

Det finns fler historiskt bemärkta herrar vars ursprung kommer från Korsika. I Calvi på nordvästra delen av ön har lokalbefolkningen märkt ut en husruin som de hävdar är Kristoffer Kolumbus födelsehem. Huruvida detta är historiskt korrekt är däremot dunkelt.
Ruinen ligger inom citadellet, den muromgärdade gamla stan som byggdes av genuesarna på 1400-talet. Här finns också ”Palais des Gouverneurs Génoise”,som byggdes för genuesarnas guvernörer då Korsika tillhörde det mäktiga Genua. I dag huserar Främlingslegionens militärpolis i det runda palatset.
Främlingslegionen har funnits i Calvi i fyrtio år och firade i oktober sitt jubileum med att visa upp sig för lokalbefolkningen. Calvi har varit legionens huvudkvarter och idag är det en bataljon fallskärmssoldater kvar innanför murar och taggtråd strax utanför stan. Camp Raffalli utmärks liksom ett fängelse av att taggtråden sitter på insidan av det tre meter höga staketet. Inte för att hindra någon att ta sig in, utan snarast för de som finns därinne att ta sig ut.

Det är lätt att tycka om Korsika. Om så bara för en avkopplande vecka med kaféliv, sol och bad. Vill man, finns det mer fysiska strapatser att pröva på. Det finns många kända dykvatten längs öns kuster, man kan idka segling och vindsurfing, klättra i bergen eller rida.
Vill du shoppa något från Korsika finns en uppsjö lokala smyckestillverkare. Eller också ska du köpa marmelader och pateer som smaksatts av macchians örter. Eller en ost vars doft kan få en surströmmingsskiva att blekna.
Den svenska kronan är inte längre någon hårdvaluta och det förhållandevis höga kostnadsläget i Frankrike är inte lägre på Korsika. Du får betala lite mer för en pizza än hemma i Sverige.
Det kan det vara värt att få äta den i sol och ljumma vindar på en liten restaurang längs hamnpromenaden i Calvi när solen håller på att sänka sig över Medelhavet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: frankrike

Upprepade gånger har jag stött på namnet Tervuren under de år jag skuggat kung Leopolds vålnad och intresserat mig för svenskarna i terrorns tjänst i Kongofristaten.

En fredag vid middagstid rullade jag och CJ så slutligen in i gruset på gårdsplanen till det imponerande palats som Leopold II byggt av gummipengar som han roffat åt sig i Centralafrika.
Detta var det kungliga muséet för centrala Afrika eller på kungens flamsk – Koninklijk Museum voor Midden-Afrika. Och det blev en klar besvikelse. Visst fanns här uppstoppade flodhästar, farliga ormar i sprit och spjut från batatelestammen i östra Kongo, men den period under kungens styre och med svenska handgångna män som uppskattningsvis reducerade befolkningen längs Kongofloden med nära tio miljoner människor avhandlades synnerligen summariskt.
Den utställning ”Kongospår” som Etnografiska muséet tillsammans med kollegor i Danmark, Norge och Finland åstadkom i fjol matchade väl, och ur svensk synvinkel klart bättre, det som visades upp i kungens salar.

Samma morgon som jag läst i Le Soir att CIA sannolikt varit inblandade i kidnappningen av den kongolesiske ledaren Patrice Lumumba (förvånar det någon?) kunde jag studera bilder av hur samme man uppsträckt i kostym, fluga och hornbågade glasögon grinande tog emot kung Baudouin vid Belgiens illa planerade maktöverlämnande i Leopoldville.
Om kriget som följde på självständigheten var det förvånansvärt tyst.
I foldern från muséet läser jag idag att ”detta är ett globalt centrum för forskning och kunskapsspridning och bidrar till att bättre förstå Afrika”.
Gott så långt. Men den dag vi får ett centrum för att bättre förstå européerna applåderar jag.

Vi lämnar Tervuren sedan vi pinkat i kungens buskar, och styr norrut. Väderprognosen för norra Frankrike lovar två dagars regn och beslutet blir enhälligt. Norrut med eventuellt regn och vind i ryggen.
Vi avstår autobahn i mesta möjliga mån efter några tiotalsmil på holländska motorvägar, sträcker ut på riksvägen Nordhorn-Lingen-Cloppenburg mot klassiska rastplatsen vid Wildeshausen. Efter Bremen svänger vi av igen och via Bremervörde når vi färjeläget i Wischhafen och färjan över Elbe mot Glückstadt. En snabb paus vid Happy Town Beach Club i 20 meter per sekund och för natten checkar vi in på Hotel Jever i Itzehoe.
Itzehoe var inte Ivanhoes okände tvillingbror som försvann på något korståg, det är bara ett namn som sannolikt en gång betytt skog eller flodkrök. Gemensamt med Kristianstad har Itzehoe att det är beläget vid landets lägsta punkt!
Naturligtvis har svenskarna tvenne gånger bränt ned och ödelagt stan under det trettioåriga kriget. Trots det blev vi väl uppassade på hotellet.
Sträckan Itzehoe-Kristianstad blev i stort sett fri från regn och vid Bella Center strålade solen för första gången under resan.

Läs hela inlägget »
Etiketter: belgien

Det var i Osnabrück i Niedersachsen den Westfaliska freden skrevs efter det trettioåriga kriget. Så hade staden haft sina femton minuter av världsberömmelse.
Universitetet som grundades 1631 slogs sönder och samman av, förmodar jag illitterata, svenska trupper två år senare och öppnades på nytt först 1974.
I dag kan man, om man söker noga, hitta utställningen om stadens son Erich Maria Remarque, som tvingades i exil av nazisterna.
Om Osnabrück kan än idag bara slås fast: På västfronten intet nytt.
Alltså styrde vi tvåhjulingarna vidare längs autobahn mot Nordhorn-Hengelo, mellan långtradarna på motorvägen genom Nederländerna och in i det flamländska Belgien. Till Turnhout.

På resa tar man med en bok. Jag tog med en författare. CJ Charpentier från Järrestad gav strax före sommaren ut "Hazeldonk Express" där han per motorcykel utforskar just detta, det okända Holland och Belgien.
I boken söker han plattlandets själ, filosoferar över märkliga ortsnamn och blir vägrad att handla i de kristna fundamentalisternas epicentrum i det förment reformerta Holland - i staden med det föga tilltalande namnet Urk.
Vi undviker Urk. Hamnar istället i Turnhout.
Och undrar hur ett samhälle med 40 000 invånare och 318 gator kan ha ett enda hotell. Terminus, inklämt vid Grote Markt, har 16 rum och den här natten två gäster. Vi.

Vi är i det riktiga flandern där få pratar franska. Polismannen som ska peka vägen ut ur stan för oss väljer engelska istället. Kanske ett sätt för flamländarna att visa sin suveränitet gentemot den frankofona delen av Belgien. Men också ett sätt att likt en skugga av det Edvard Perssonska arvet i Skåne - vara sig selv nok!
- Du har aldrig sett en belgisk turist i Sverige, säger CJ, som grunnat på Belgiens sätt att både hysa Europas huvudstad och innehålla en förbluffande inåtvändhet.
Turisterna i det flamländska Belgien möter ett märkligt samhälle.

Ur "Hazeldonk Express":
"...man kan inte vänta sig så mycket annat av invånarna i ett katolskt land där alla heter van der Putte, lever på flottig potatis & majonnäs och finner livets höjdpunkt identisk med att samla hela släkten vid vägkrogarnas självbetjäningsdiskar..."
I Turnhout härskar också den bedövande känslan av att livet levs någon annanstans. I stan finns inga dagligvarubutiker, inte en grönsakshandlare, fiskaffär eller en tobakshandlare. De butiker som finns kring torget säljer skor, kläder eller smycken. Husen är exteriört sjaskiga och var och varannan lokal är tom - "te huur".

Några mil senare i Jodoigne i det fransktalande Belgien är livet närvarande på ett mer påtagligt sätt. Jag tror till och med att solen lyser för ett ögonblick.
Dock ska jag påminnas om detta Turnhout varje gång pokergänget träffas på Näsby och en straight flush kommer upp. Carta Mundi heter leken vi använder från den kända spelkortsfabriken i Turnhout.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland, belgien

Jag och CJ taxar ut över Öresundsbron, sydvästvinden sliter och drar i 800-kubikaren över högbron och regnet tilltar. Målet är Horsens.
Varför åker man motorcykel i halv storm och hällregn över Öresundsbron och Storabält-bron till Horsens på östra Jylland? Horsens - en sömnig landsortsstad med cirka 60.000 invånare utan egentligt turistiskt värde.

Det finns egentligen ingen rimlig anledning till ett besök. Claus Pettersson som är projektledare inom Horsens kommun bekräftar lätt nedslagen också denna sorgliga slutsats.
Men Pettersson har samtidigt fått uppgiften att göra någonting åt det och tar till det som danskarna traditionellt förknippar Horsens med – fängelset!
Vårt mål var alltså det gamla statsfängelset där den svenske ärkeboven Clark Olofsson suttit inspärrad i en tre kvadratmeter stor cell, där Danmarks sista officiella avrättning skedde (trippelmördaren Jens Nielsen halshöggs 1892) och i korridorer där man föreställer sig Steve McQueen väsa något hotfullt genom gallret samtidigt som en uniformsklädd Tom Hanks ödesmättat sakta vandrar i gången svängandes den bastanta nyckelknippan.
Den siste fången flyttade till ett nybyggt fängelse en bit utanför Horsens i november i fjol. Claus Pettersson är snabb med att anmärka att det nya fängelset fått namnet Östjyllands Statsfängelse – ett sätt att tvätta bort den gamla stämpeln på stan.

Nu är istället gamla Horsens Statsfängelse till salu!
Hosta upp 37 miljoner kronor och du förfogar över 15.000 kvadratmeter imponerande arkitektur med 200 celler, korridorer med toaletter och duschrum, storkök, verkstäder, läkarmottagning, besöksrum och till och med ett litet kapell.
Men bered dig på en överraskning innan du skriver under köpekontraktet.
Hela rasket måste nämligen renoveras för uppskattningsvis ytterligare 200 miljoner kronor. Horsens kommun kräver dessutom att du använder en del av anläggningen till ett upplevelsecentrum i fängelsemiljö, ett lek- och stojland, under namnet ”World of Crime”.
- Ja, det är vad vi vill ha här, säger Claus Pettersson och nickar.

Ett upplevelsecentrum, en turistattraktion, där fängelset står i centrum. Det är vad de rackarna vill.
Låt dig serveras vatten och bröd. Rym över muren. Till exempel.
Claus Pettersson breder ut det A3-stora prospektet över projektet ”World of Crime”, pekar, gestikulerar och förklarar. Visar avrättningsplatsen, låter oss titta in i Clarks cell och försöker få oss att känna att detta – detta är framtiden för Horsens.
Vi skeptiker tvivlar på att Horsens statsfängelse ska dra den planerade halva miljonen besökare årligen. I själva kriminalvårdens idé ligger ju dessutom att det ska vara ett engångsbesök.

När vi lämnar Horsens bakom oss, styr mot Europa och autobahn så påminns vi också om att Horsens store son föddes 1680, hette Vitus Bering, och hittade ett sund mellan Ryssland och Alaska utan att riktigt fatta det.

Läs hela inlägget »
Etiketter: danmark