There are no entries for this period.

2006

Hur många svenskar har varit i Tyskland och upplevt fotbolls-VM? Hur många människor har suttit klistrade vid TV-rutan och önskat att de vore där?
Svaret är inte tiotusentals. Det är hundratusentals.
Ändå – i de båda reseguider jag hade med mig till Lissabon och Portugal nämns i den ena inte en rad om ett av de mer spännande turistmålen i Lissabon, i den andra anges blott adress och telefonnummer till Estádio da Luz. Dessutom skriver man i den reviderade upplagan, andra tryckningen 2005 (!), att ”Lissabons båda klubbar nu låter bygga nya arenor inför EM”.
Skäms!

Men skit samma. Vi hittade dit ändå.
Med metron från Restauradores till Luz, blå linjen, 70 cents enkel biljett, tog det tio-tolv minuter innan den vackra rödvita arenan uppenbarade sig för oss.
Tio dagar i ett fotbollstokigt Portugal samtidigt som landet gör sitt bästa VM sedan 1966 är en upplevelse utöver det vanliga.
Det blir en underbar förening av tid och rum.

Det gör ingenting att vi kommer till Cascais och checkar in på Quinta da Marinha, några kilometer utanför stan, två år efter det att svenska landslaget haft just den hotellanläggningen som sitt högkvarter under Euro 2004.
Det spelar heller ingen roll att inte Cascaisbon och förre storspelaren Stefan Schwartz sitter vid sitt vanliga bord på Bar Ibérico på Largo Luis Camoes mitt i Cascais centrum den där olycksaliga kvällen då vi äter lammkotlett, spottar olivkärnor och klämmer i oss tre Caneca grande och Henke Larsson tjongar straffen högt över Jens Lehmanns ribba.
Över hela Portugal vajar den röd-gröna flaggan. Ofta kompletterad med Brasiliens grön-gula.
Efter varje segermatch för något av de lusofona lagen fylls gator, torg och balkonger av ropande glada människor, tutande, lutande fullpackade bilar och livet är en fest. En häftig inbromsning betyder inte mer än att flaggan som draperat motorhuven på en liten Renault blåst upp och plötsligt täcker vindrutan. Poliser är på plats men lyckan får ta sin plats.

Det är lite speciellt att komma till Benficaland som svensk.   Nyckelordet är Mats Magnusson. Masse som var storlagets skyttekung under slutet av 1980-talet. Snabbt rabblar Ricardo som guidar oss på Luz också Jonas Thern, Stefan Schwarz och Glenn Strömberg. Vi påminner om Martin Pringle som faktiskt spelade några matcher i den rödvita dressen.
På ett bleknande fotografi i stadions Benficamuseum över ett av lagen från slutet av 1980-talet ler en ung och tanig Sven-Göran Eriksson i röd träningsoverall, sida vid sida med hjälptränaren Eusébio – ”Den svarta pärlan”.
Sedan vi fingrat på Simaos tröja i omklädningsrummet, provsuttit stolarna längst fram i rummet som används för presskonferenser (...och uppmärksammat att ölflaskorna som står beredda för podiets torrstrupade härskare är sém alcohól) och slutligen också lutat oss tillbaka i de bekvämt madrasserade flygstolar som tränaren och reserverna ser matcherna ifrån, får vi träffa Victory, en tvåårig kanadensisk örn vars jobb består i att inför avsparken i varje hemmamatch flyga ett varv runt arenan. När örnen har landat sätter spelet i gång.
Då jag blickar ut över de tomma raderna kan jag nästan höra det öronbedövande jubel som 64.000 portugiser kan åstadkomma i ett derby mot Sporting vars grönvita Alvaládestadium ligger bara ett stenkast iväg. Jag kan se de rödklädda supportrarna kastas mellan hopp och förtvivlan.
Vi är i rummet och tiden kommer till oss.

Väl tillbaka på Quinta da Marinha puffar jag till kuddarna bakom huvudet, drar upp lakanet och släcker nattlampan och tänker:
Kanske sover jag i Zlatans säng i natt.
Cascais och Lissabon i juni – i fotbollsrum och –tid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: portugal

Språkbilder kan vara vanskliga och svårtolkade. Ord som hörs, när ingen syns, på okända platser med okända språk, kan förvandlas till precis vad som helst.
I Sintra, några mil nordväst om Lissabon släntrade vi de branta gatorna upp mot vitkalkade Palácio Nacional – det gamla kungliga palatset med två märkliga konformade skorstenar likt ett medeltida värmekraftverk.
Det var då vi hörde sången. En taktfast enkel melodi men med ord som inte passade in.
Jag kunde svära på att refrängen gick:
”Det är bara min rumpa han vill ha”.

En fullkomligt befängd refräng i en liten stad med anor från den tidiga medeltiden. Jag försökte finna fonetiska översättningar till portugisiska. Rumpa? – romper, portugisiska för avbryta, nja, det måste vara rumba de sjunger...Men musikaliskt är det knappast en rumba, snarare låter det som en skolorkester med en enkel svensktoppsschlager. Något som skulle kunna bli en sommarplåga i svensk melodiradio.
Att någon skulle stå framför palatset och deklarera att det ”bara är min rumpa han vill ha” föreföll så bisarrt att det var att betrakta som fullkomligt uteslutet. Alltså måste det vara portugisiska. Men när örat väl snickrat ihop sin bild av ljudet och gett det en form som hjärnan känt igen och accepterat, ja, då är det också oerhört svårt att bygga om det till ord på ett relativt okänt språk. Man hör det man tror man hör helt enkelt.

Så jag nynnade småleende med i rumpevisan när vi vek uppåt runt hörnet och steg fram inför det gamla slottet. Palácio Nacional, eller som det också kallas Paço Real, har anor från 700-talet då morerna byggde det första palatset på platsen och några hundra år senare blev slottet också residens för den moriske guvernören. När de kristna drev ut morerna intog Afonso Henrique palatset och kung Dionysius gjorde den första restaureringen på 1200-talet innan Joao I i slutet av 1300-talet fullständigt byggde om det mesta. Sedan rullade århundradena på. På 1600-talet satt Afonso VI fängslad någonstans i gemaken under nio år innan han kolade vippen och när den stora jordbävningen drabbade Portugal 1755 förstördes delar av slottet som fram till 1880-talet fortfarande fungerade som den portugisiska kungafamiljens sommarresidens.
Innanför portarna finns storslagna salar och rum med azulejos, portugisiska blå-vita kakelplattor med alla tänkbara motiv, och en rad andra utsmyckningar. Som i Sala das Pegas, skatornas sal, där kungen lät måla skator i taket för att hovdamerna skulle påminnas om hur deras tjatter lät!
Alla dessa århundranden och alla dessa invånare har gett palatset ett sammelsurium av stilar fast fasaden är utpräglat gotisk och det moriska arvet går igen i detaljer.
Sintra är en vacker stad med den medeltida atmosfären väl bevarad. Lord Byron kallade Sintra ”ett lysande Eden”. Trånga gränder, branta backar och små gator som slutar i trappor eller på någons bakgård där rhododendronprakten förför och de blå lobeliorna klänger över räcken och balkonger.
Men också caféer med turistpriser, souvenirbutiker, flaggor och det obligatoriska tuff-tuff-tåget som drar turisterna fram och tillbaka genom bakgatorna. Dollarsällskap från Cunard’s ankrade lyxfartyg i Lissabon kryssar på ostadiga sjöben efter guiden som pekar och viftar med den rosa skylten som utgör gruppens trygga hemvist i den exotiska miljön.

Palácio Nacional är inte Sintras enda palats. Följer man en brant fem-sex kilometer lång serpentinväg uppför berget hamnar man högst upp vid det fantastiska Palácio da Pena. Att ta sig dit till fots är ingen mesresa. Slottet har däremot inte alls samma rika historia som Palácio Nacional. Det byggdes på 1830-talet av tysken baron von Eschwege på uppdrag av Ferdinand av Sachsen-Coburg-Gotha som gift sig med drottning Maria II.
Det är däremot ett riktigt sagoslott och sägs ha inspirerat både till det tyska Neuschwanstein och Walt Disneys Törnrosaslott som man hittar på Disneyland!
Drottning Amélia bodde kvar här tills republiken utropades 1910 och hon tvingades i exil. Då hade hennes make Carlos I två år tidigare mördats av anarkister i ett terrorattentat och sonen Manuel II lyckades bara hålla militären stången i två år. De flydde till England.

Efter historielektionerna smakar en bica utmärkt på Café Italia. Då har också den norska skolorkestern från Furuseths musikskola avslutat sin lätt ekivoka rumpvisa och övergått till den likaledes frejdiga ”Hon är förälskad, men inte i mig, hon är förälskad i läraren...”.
Torsk på norsk.
Sintra, Portugal i juni - i skolresornas tid.

Läs hela inlägget »
Etiketter: portugal

Jag bytte sillen, nypotatisen och jordgubbarna mot sardinhas assadas och nubben mot vinho verde. Jag bytte den ljusa nordiska midsommarkvällen med sin doftande nyklippta gräsmatta och majstång mot en mörk smalgata med kulörta lyktor och ett kaleidoskop av aromer i Alfama.

Istället för att hurtfriskt hoppa små grodorna och glatt gå över daggstänkta berg lutade jag mig tillbaka i den enkla kafeteriastolen, smuttade på vinet och öppnade mina sinnen för en annan värld – fadons Lissabon.
Jag föreställde mig att det var just ett sådant här ställe som min vän och fadons gudfar i Sverige, Thomas Nydahl, hade önskat att jag skulle hitta.
Jag hade läst hans ”Kärlek och längtan” och satt kvar med förväntan och förundran när de två äldsta barnen for iväg i en taxi för att utforska natten på Lissabons poppigaste nattklubb, Lux. Den yngste valde TV-kväll. När vi gick undrade han:
Fado? Är det samma som karaoke?

Platsen var inte någon av Lissabons exklusiva fadoklubbar. Den lilla tavernan hade tre bord, men nu också ockuperat en del av trottoaren eller gatan, gränsen var flytande, och utökat till kanske tio bord. Jag såg inga turister. Jag flöt in i  sällskapet ungefär som en abborre bland sardinerna.
Krögaren svansade runt i Portugals rödgröna skjorta och en lustig liten hatt för att markera tillhörighet med nationens stolthet, fotbollslaget. Han var lyckligt upptrissad. Kanske över VM-framgångarna, kanske över kvällens aktörer eller bara över att de flesta borden hade ätande gäster. Kanske var det bara hans naturliga salongsberusade tillstånd. Han hade drag av Gerard Depardieu.

Senhora Valente var uppklädd i en vit blus med krås, svart sjal och svart kjol och ett par vita skor. Hon var säkert sjuttio.
Det var alldeles uppenbart att hon inte sjöng sina fados för att tjäna pengar på turisterna. Hon var en del av en tradition med ett uttryck så starkt, intensivt och djupt att jag rös och fick andnöd vid tanken på små grodorna.
Senhora Valente sjöng två fados, bugade sig, och krögarmadammen – också i rödgrönt och lustig hatt – tog över fadon. Som en stafettpinne vandrade den vidare bland människorna kring tavernan. En portugisisk Sonya Hedenbratt framförde två sånger i en uppenbart mer humoristisk och optimistisk stil och lockade till allsång i refrängen, en stilig gråhårig gentleman i vita byxor och ljusblå skjorta som till synes bara gick förbi stannade till och sjöng två sånger med sådan inlevelse att de som förstod orden tårögdes, innan han fortsatte sin vandring. Vanessa Santos visade att fadon lever vidare hos Lissabons unga.

När barnen återvände i taxi från nattklubben, som inte hade för avsikt att öppna förrän klockan 02 (!), och vi tvingades hasta iväg till kvällens sista pendel mot Cascais, köpte jag Vanessa Santos lilla CD-skiva. Sakta tunnades ljudet av gitarrerna av när vi rundade ett hörn i Alfamas gränder.
Men skivan har jag. Den tänker jag skruva upp och dränka ljudet av små grodorna med nästa midsommarafton.
Då ska jag kunna orden och sjunga med i mitt livs karaoke.
Alfama, Lissabon i juni i fadon.

Läs hela inlägget »
Etiketter: portugal

I mars 1913 är korrespondensen mellan Franz Kafka i Prag och hans älskade Felice Bauer i Berlin som mest intensiv.
Kafka sänder brev på brev i en omtumlande berg- och dalbana av lycka och desperat otillräcklighet.
Ibland väntar han fruktlöst på svar. Förtvivlar både vid morgonposten, eftermiddagsposten och söndagsposten.
Förlaget Bakhåll i Lund ger nu ut Kafkas samlade skrifter i bokform och har kommit till just den måttlöst livaktiga brevväxlingen mellan Kafka och Felice Bauer. Den senaste boken i skriftserien heter ”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur”, och ger en inblick i en nedbruten människas allra mest privata tvångstankar.

För en månad sedan var jag inte särskilt medveten om detta olyckliga kärleksdrama, eller snarare kärlekstrauma.
Men 93 år efter att det ägde rum snärtar det hårda marsregnet mig i ansiktet och på Leipziger Strasse i Berlin får jag nog av den bedrövliga våren och slinker in genom de bastanta ekportarna till det jag upptäcker är ”Museum für Kommunikation”.
Entrén till museet är fri och redan på marmorgolvet i det atrium som först möter besökaren blir jag varmt välkomnad av tre robotar som susar runt på sina hjul och hälsar besökarna.
Jag undrar - vad är detta?
Men eftersom jag är intresserad av kommunikation, har jobbat praktiskt taget hela livet med journalistik, som definitivt är en form av kommunikation, så bestämmer jag mig för att utforska museet vidare.

Det visar sig att begreppet kommunikation i det här pampiga (hus är fel ord) palatset har en bred innebörd. Redan 1872 organiserade postmästaren i Berlin, Heinrich von Stephan, ett postmuseum i postens lokaler. 1898 hade han med kanslerns hjälp fått till prestigebygget på Leipziger Strasse i Berlins Mitte. Ett tre våningar högt stabilt och väldigt berlinskt byggnadsverk.
I dag är det inte bara ett postmuseum, även om filatelister kan få några saligt dreglande ögonblick över några av världens mest kända frimärken, som det blåa och det röda Mauritiusmärket med drottning Victoria, eller flygpostbreven som stämplats med tysk noggrannhet och sänts över Atlanten med zeppelinarna Graf Spee och Hindenburg.
Här finns en stor samling posthorn, en isärplockad postdiligens som är upphängd i taket och själv faller jag  närmast i trance inför den vägg som pryds av brevlådor från olika hörn av Tyskland och andra länder.
Jag ser fattigdomen och svälten, det hårda barkblandade brödet och de rädda och smutsiga barnen när jag tittar på den enkla vitryska brevlådan från 1930 då revolutionsdrömmarna brutalt höll på att ersättas av Stalinregimens terror. Kanske postades ett brev till deporterade släktingar bortom Ural i just den här lådan?
Den överdådigt ornamenterade brevlådan från Württemberg, 1877, ger mig istället bilden av en lätt fetlagd herre i krås och paletå och käpp med silverkrycka som flåsande ångar fram för att posta sina sirliga rader till någon okänd adressat.
Inte minst nu, i det 21:a århundradet, när ett åldrande kommunikationssystem som posten, håller på att brytas upp och försvinna för evigt, känns det bra att kunna reflektera över vad förmedlingen av det skrivna ordet genom århundradena har betytt för människor över hela vår värld.
Så står jag framför en glaslåda. Glaset är frostat förutom i en decimeter stor cirkel i mitten där man kan se ned på ett ganska oansenligt litet brev, med tättskrivna, lättskrivna rader i en snabbflytande, upprätt och ganska alldaglig stil.

Ur Franz Kafkas korrespondens med fröken Felice Bauer, läser jag på en liten informationsskylt.
Ett av hundratals brev från den då 30-årige olycklige, deprimerade och förvirrade författartalangen, som under en tid sitter på ett försäkringskontor och räknar statistik.
Kafka träffar Felice Bauer i Prag genom en kamrat, Max Brod, och två gånger förlovar de sig. Båda gångerna slår Kafka själv upp förlovningen. I en blandning av plågsamt lidande självömkan och djupaste rädsla för att förlora det han ännu inte har lyckats få skriver han i bokens brev nummer 530 den 12 augusti 1913:
”Jag känner vämjelse, Felice, vid tanken på hur Du om morgnarna sitter lagom utsövd vid frukostbordet och ser fram emot en fin dag, men istället varje morgon tvingas ta emot mina förbannade brev, dessa budskap från underjorden.”

Felice Bauers brev får man aldrig läsa. Men i brev 531 kommenterar Kafka en grafologs utlåtande av hans handstil, som Felice Bauer låtit göra.
Han tillbakavisar bestämt grafologens alla positiva påståenden om att han skulle vara resolut i sitt uppträdande, renodlat sinnlig, godhjärtad och generös.
”Inte ens det där om konstnärliga intressen är sant, det är rentav det allra falskaste av alla hans falska påståenden. Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.”
När jag efter en lång stund tittar upp från glaslådan som innehåller det anspråkslösa, men samtidigt förtrollande, brevet från Franz Kafka, ser jag en uniformerad vakt som pekar på klockan. Museet stänger för dagen, och när jag ilar förbi radio- och TV-historien och internet hoppas jag att det har slutat regna.

Några timmar senare beställer jag in en Berliner-lever och en flaska Bitburger på den hundratioåriga krogen Gaststätte Hoeck. Då kan jag titta ut genom fönstret på Wilmersdorferstrasse i Charlottenberg.
På samma gata bodde Felice Bauer. Hit bar brevbäraren under några år den närmast dagliga posten från den förtvivlade Franz i Prag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland