Gränsövergången vid Medyka, mellan Ukraina och Polen. Gränsövergången vid Medyka, mellan Ukraina och Polen.

För en dryg vecka sedan kom vi till gränsstationen mellan Ukraina och Polen, strax före klockan fyra på eftermiddagen, efter några trevliga timmar i den vackra staden Lviv, där vi lunchat och shoppat.
Jag köpte en stor handvävd matta i grönt, rött, gult och orange, av en gumma på torget. Den kostade 4500 ukrainska rubler. Jag prutade ned den till 4000 och när hon sade OK så räknade jag upp pengarna och gav henne 5000.

Matematik har aldrig varit mitt huvudämne.

Däremot kunde jag i lugn och ro och 28-gradig värme med en nedåtgående sol rakt i fejset räkna timmarna tills vi hade passerat gränsen. Efter två timmar räknade jag också bilarna i kön framför oss. Vår plats var då 111.
Kvart i två på natten hade vi fått våra pass stämplade och den svenska texten på bilens registreringsbevis vederbörligen examinerat. Vi kunde fortsätta in i unionen och genom Polen, efter närmare tio timmar. Samlingen av bulgariskt, rumänskt, ukrainskt och moldaviskt vin i bakluckan var intakt.

I går var det tumult vid just den här gränsposteringen. Förre presidenten i Georgien, Mikheil Saakashvili, hade tillsammans med oppositionspolitikern Julia Timoshenko och med stöd av en större folkmassa forcerat gränsen, utan att vänta på sin tur.
BBC berättar hur Saakashvili och hans entourage olagligen tog sig in i Ukraina och vidare mot Lviv. En handfull gränsvakter skadades i handgemäng.

- Vi praktiskt taget bars in av folkmassan, säger han till BBC.

Mikheil Saakashvili är numera statslös. Han utsågs av den sittande presidenten Porosjenko till guvernör i Odessa vid Svarta Havet för några år sedan, men så blev de båda herrarna ovänner – enligt Saakashvili på grund av Porosjenkos försök att hindra den nye guvernörens försök att röja upp i korruptionen.

Han fråntogs sitt ukrainska medborgarskap som han tidigare fått för att kunna utöva sin tjänst, och eftersom han lämnade sitt georgiska medborgarskap då han blev ukrainare, är han statslös.
Nu lär han vara i Lviv för att kräva sitt ukrainska medborgarskap tillbaka. Till Georgien kan han inte återvända. Det kan han nog inte räkna med.

Läs hela inlägget »
Etiketter: georgien, ukraina
Hjalmar Björklund - matemästaren Hjalmar Björklund - matemästaren

 
 
I går fick jag höra att Hjalmar Björklund nyligen har gått bort.
Det låter som vilken gammal man som helst. Det är det aldrig. Det finns alltid en historia.

Hjalmar bodde i Oberá i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Han var argentinare och tredje generationens invandrare. Han var ättling till Brasiliensvenskarna. Hjalmars far hette Gustav Adolf och var född i Guarany i Rio Grande do Sul i Brasilien 1897. Mor hette Hilda Ingeborg Samuelsson, född 1900 i Oberá i Argentina. Hjalmar var deras förstfödde. Han blev 90 år av sju syskon.
Farfar och farmor som gjorde resan till det som de trodde var det förlovade landet kom från trakterna av Boxholm. De steg iland i Porto Alegre (den lyckliga hamnen) i Brasilien 1891.

Hemma på Hjalmars patio i Oberá satt jag tillsammans med vännen Rolf och Hjalmars bror Klas och drack mate några ljumma kvällar för sju år sedan. Det sades lite skämtsamt att Hjalmar var den bästa matetillredaren i hela Argentina.
Det var däremot inte särskilt mycket bevänt med hans svenska. Han ursäktade sig när vi kom, att det var lite ostökigt i huset. Det skrattade vi gott åt, liksom åt så mycket annat. En gång i veckan deltog han i studiecirkeln på svenska i skolan. På kvällarna kunde han gå till casinot och spela bort en stund.
Två hustrur hade han överlevt och de flesta av sina syskon.

Brodern Klas dog för några år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han drev en secadera – torkade, malde och packade yerbate i påsar och sålde. Varumärket hette Cuatro caminos – efter den vägkorsning där tillverkningen låg. Korsningen blev också Klas Björklunds öde. Han körde ut med sin bil framför en lastbil.

Så har världen nästan omärkligt förändrats ytterligare en bit och det svenska inslaget i Sydamerika är två färgstarka bröder fattigare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: argentina
Utah desert Utah desert

När planet nått marschhöjden och genade ut över Utah tittade jag ut genom fönstret, förbi vingen med den enorma motorn, och bort mot horisonten.  Blågrå himmel och i fjärran en blixt som skar snett över himlen.
Spännande. Jag har faktiskt aldrig flugit i åskväder.

Lite turbulens strax därpå. Inte mycket, men lite skakningar som fick vingen att fladdra och ansvarig att trycka på knappen för fasten your seatbelts.

Strax efter tonades rutorna, det blev omöjligt att skönja horisontens eventuella oväder. Kabinpersonalen blev nästan otrevlig i sina förmaningar åt passagerare som fortfarande stod upp, eller var på väg till toaletten, att sätta sig och spänna fast sig. Det är lätt att tolka personalens uttryck till oro eller ängslan, men jag gjorde inte det eftersom de inte hade varit översvallande trevliga från start heller.

Visst kom tanken att vi var på väg in i ett stort oväder och en försiktig undran över hur det skulle bli. Skumpiga resor har jag varit med om när väskor ramlat ned och det smällt i lösa grejor ombord. Här var det trots allt lugnt.
Istället lutade jag mig tillbaka, satt på fönsterplats längst till höger, och vilade. Slappnade av och tänkte att det gick att sova en stund. Jag hade inte druckit någonting.

Slumrade möjligen lätt när jag plötsligt blev medveten om att någon stod vid min plats. Jag såg en person stå lutad över mig och betraktade mig, eventuellt försökte säga något som inte gick att uppfatta och konturen fanns kvar ett ögonblick då jag slog upp ögonen, innan den sakta upplöstes och försvann. Jag kände inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro eller något obehag. Den allra första tanken som slog mig var att det var en sorts utanförkroppen-upplevelse och att det var jag själv som hade stått där och betraktat mig.

Jag vet inte vem det var. Eller varför. Funderade på om det kunde vara min skyddsängel, kanske en föraning om en tuff flygning med budskapet att jag inte skulle vara orolig. Jag var aldrig orolig. När vi passerat Montana och var över the Rockies, fortsatte tvärs Saskatchewans plattland och vidderna i norra Kanada, släcktes seatbelt-lampan och personalens irritation avtog.  Jag sov en stund men min vän kom aldrig tillbaka.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa
Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010. Kris Kristofferson på Trädgår'n i Göteborg 2010.

När vi passerar Salinas på vår roadtrip från Santa Barbara till San Francisco, för att svänga av mot Carmel-by-the-sea och Big Sur, tänker jag på Michael Dinners låt Last dance in Salinas, som jag fortfarande då och då nynnar på.

I refrängen sjunger han:
You say your name’s Betty Davies,
I say I’m really John Wayne,
When you’re five miles from nowhere and nothing
Who gives a damn ’bout a name


Michael Dinner gjorde två plattor på 1970-talet med en countryrock som var klart före sin tid. Det blev inga topplistor för honom. Han sadlade om och blev filmregissör. Inte heller där nådde han de stora framgångarna. Men hans Last dance in Salinas har gjort intryck på i alla fall mig, med sin bluesinspirerade rutigaskjortalyrik.
Du hittar inte Michael Dinner på Spotify, men däremot på Youtube.

Det jag glömmer i Salinas, är att kolla efter Bobby McGee. En av de mest kända countrylåtarna av Kris Kristofferson, som sjungits in av hundratals artister. Janis Joplins version är kanske den mest kända av dem allihop. Gianna Nanini har gjort en fantastisk tolkning på italienska och Lalla Hanssons version Anna och mej fick nog också sin publik härhemma.
Kris Kristofferson sjunger om hur han och Bobby McGee reser från New Orleans, via kolgruvedistrikten i Kentucky till soliga Kalifornien och när de når Salinas, lämnar Bobby honom för att förhoppningsvis hitta det hem hon aldrig haft.

När Kristofferson sjunger:
I trade all my tomorrows
for a single yesterday
holding Bobbys body next to mine

så går vemodet rakt in i hjärtat.

Hur det gick för Bobby McGee i Salinas är något man kan fundera vidare på. Staden, som skryter med att det är nobelpristagaren John Steinbecks födelseort, är centrum i plattlandet, en jordbruksbygd i Californa Valley, radiostationerna spelar mexikanskt dragspel och stan förefaller exakt så ointressant för en förbipasserande som Michael Dinner får oss att förstå – who gives a damn ’bout a name.

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa

Jag gillar dina glasögon!
Så sade hon, den unga tjejen i receptionen på Motel 6 i Carpinteria, California när jag checkade in. Rar tös, tyckte den gamle med chevan och småpratade vidare. Hon undrade över namnet, Tell, och om det fanns en story.
Visst sade jag, Tell a story.... Sedan skrattade vi och hon hette Destiny, var född på 90-talet och hade fått höra om Destiny's child hur många gånger som helst.
Det var vänligt, lagom personligt och mottagande.
Några dagar senare checkade jag in på nytt efter en roadtrip till San Francisco. Destiny satt i receptionen, vi nickade och log mot varann som gamla kompisar, men det var Sandy som checkade in mig. 
Jag gillar din klocka, sade Sandy.
Tack, sade den gamle, och lade till: det är inget speciellt med den. Sedan trillade poletten ned. Destiny bläddrade lite generad bland sina papper utan att titta upp.
Den gamle skrattade gott för sig själv. De hade gått kursen. Tur att Sandy valde klockan....

Läs hela inlägget »
Tvärs över en hundraårig reklamskylt för Påhlssons choklad har farfar skrivit "målad av Anders Mattsson Köpenhamn 1915".
Det är inte gossen som fått nys på choklad som Anders Mattsson har målat. Det är Cunardlinjens passagerarfartyg Ascania som pryder reklamskyltens baksida.

Nu hänger tavlan på min maritima vägg i blå hallen och självklart blir jag intresserad av att ta reda på lite mer om detta fartyg Ascania, som inte alls fått samma stjärnstatus som många andra av klassiska Cunardinjens många Atlantångare.

Jag surfar ut på webben i min jakt på information och blir nästan omedelbart förbryllad. Alla kan ju se att Mattsson målat två bolmande skorstenar på Ascania, men fotografierna på internet avbildar ett skepp med enbart en skorsten.
Det visar sig att Ascania förliste utanför Newfoundland i juni 1918 och några år senare valde Cunard att bygga ett nytt passagerarfartyg med namnet Ascania, som fick bara en skorsten.

Det är alltså det första fartyget som Anders Mattsson i Köpenhamn avporträtterade. Sannolikt hade han mött båten ombord på en segelskuta över Atlanten, gjort en snabb skiss, och sedan i lugn och ro då han inte hade vakten färglagt sitt motiv.

Det går bara att hitta några korta fakta om Ascania I och dess öde, men det är fantasieggande detaljer som i sin tur skulle kunna berätta fantastiska historier. 
I maj 1911 stod Ascania klar att frakta 200 förstaklasspassagerare och 1500 tredjeklassditon över Atlanten. Rutten gick från Southampton till Kanada, till Quebec och Montreal och var en kort men intensiv framgångssaga då franska tullregler gjorde det billigare att resa till de fransktalande delarna av Kanada via Storbritannien.

Jungfruresan gick i maj 1911 med 808 passagerare, men sedan dalade intresset för att resa med båten.
Den 17 juni 1913 hoppade kapten C O Barnes överbord och tog livet av sig. I augusti 1914, då första världskriget inletts tog den brittiska marinen över fartyget för att lägga det i Themsen i London där det skulle hysa tyska krigsfångar. Det varade inte så länge. Året därpå dyker Ascania upp vid Gallipoli i Italien för att tjänstgöra som sjukhusskepp och 1916 får kaptenen ombord medalj för god service då det fungerar som trupptransportfartyg i Dardanellerna.
I krigets slutskede seglar det den 3 juni 1918 ånyo mot Kanada från Liverpool. Av någon anledning är det bara 8 passagerare ombord på det stora fartyget som grundstöter utanför Cape Rey, Newfoundland, tio dagar senare. Alla ombordvarande räddas.

Ascania ligger i ett grunt område och är idag ett omtyckt vrak för dykare. Kanske dags resa till Newfoundland?
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanada

Ale stenar är en plats jag gärna återvänder till. Helst utanför turistsäsongen när det är tomt på folk, vindarna slår in från sydväst och solen står lågt på himlen. Då kan man njuta av stillheten, idissla sina tankar i takt med korna som betar kring de 57 stenarna och komma i harmoni med tiden.

Det är inte stenarna som gör Ale stenar så speciellt. Det är inte heller Bob Lind och hans ursinniga kamp mot myndigheternas tolkning av vad stenarna en gång haft för innebörd för människorna. Det är havet och dess betydelse för längtan. Havet och den öppna horisonten. Det gröna landskapet ligger där bara, vid Östersjön, som en avhuggen bit prinsesstårta. En svag förnimmelse från röken i Kåseberga blandar sig med boskapens mättade dofter och havets råa aromer. Jag fyller lungorna med frihet. Här möts elementen och jag tänker mig att människor i alla tider sökt sig hit upp för att se ut över havet och förflytta sig bort i fjärran. En gång i tiden har de sett längtans långskepp stryka längs kusten. Hansans handelskoggar på väg mellan Lübeck och Visby och senare elegant riggade skonare, barkar och briggar som från Skillinge och Brantevik passerat på sin väg ut i världen. I en annan tid sett de svartmuskiga koleldade kustsmygarna eller djupt lastade fiskebåtarna som tuffat fram med sina himmelssläp av måsar och trutar och fulla ålakvassar med sin slingrande last. Idag segelbåtarna som kryssar för vindens omslag när de väl har rundat Sandhammaren och överraskats av en kraftfull sydvästan. Katamaranen till Bornholm som nu ritar sitt breda streck över ytan.

Den dimensionen saknar Stonehenge. Den finns i viss mån däremot hos de stående stenarna i Callanish på Lewis på Yttre Hebriderna. Där möter himlen lågt, i väster väntar Atlanten, och nedanför ligger Loch Roag. En bit bort ser man en bergsformation som liknar en sovande kvinna.

Jag kom till Callanish en sådan dag som de annars bara drömmer om på Yttre Hebriderna. Fullkomligt vindstilla och flödande sol från en djupblå majhimmel. Upprullade skjortärmar och leende, kisande ögon. Lite dåsiga efter fish & chips och en halv pint lager på en krog längre upp längs kusten som förvånade sig själv när de kunde servera oss utomhus vid ett grovt träbord där vi slagit oss ned vid några rangliga och väderbitna trädgårdsstolar som hade vinterförvaringens spindelväv kvar under armstöden.

Efter hemkomsten från min resa letar jag förtvivlat efter Callanish uråldriga monument i litteraturen. Johnson och Boswell som skrivit dubbelboken A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides nämner dem inte ens. Sedan upptäcker jag att herrarna aldrig reste till Yttre Hebriderna, som dessutom utelämnas på många kartor över det förenade kungadömet. Yttre Hebriderna består av öarna Harris & Lewis, norra och södra Uist samt Barra och så några ännu mindre öar. De flesta turister kommer bara till Skye innan de whiskymättade vänder åter mot fastlandet.

På ett antikvariat i Göteborg hittar jag Celtic Britain av Homer Sykes och får veta lite mer om Callanish Standing Rocks, detta enastående monument från en svunnen tid.

När man vimlar runt bland stenarna får man ingen ordning på dem, men i fågelperspektiv bildar de ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Runt den surrar nyförälskade par med selfiepinnar. Kanske blir kärleken evig om man pussas i det femtusenåriga korsets mitt. Självklart ska ögonblicket förevigas även om jag tror att stenarna lever längre än det digitala fotografiet.

De beräknas alltså vara från bronsåldern. Då pratar vi ungefär 3 000 år före Kristus. I Storbritannien räknas Callanishstenarna som nationens näst viktigaste fornlämning efter världskända Stonehenge.

Ringen av de tretton stenarna är knappt tio meter i diameter. Upp till dem, och även förbi, står två parallella rader av 29 stenar, och två kortare armar löper ut i nittio graders vinkel som bildar korset.

Liksom vad gäller Ale stenar så tror vetenskapen att det handlar om någon form av uråldrig solkalender. Det finns också en rad lokala sägner om monumentets betydelse. En är att det skulle röra sig om tretton jättar som vägrade omvända sig till kristendomen och därför förstenades.

Det sägs att det var en envis bonde på Lewis som för flera hundra år sedan vandrade över markerna, stötte på en sten som stack upp, och började gräva undan torven som samlats i ett tjockt lager. Först efter fem meter var han nere och monumentet stod där i sin prakt.

När jag går där och tittar känner jag att jag saknar en Hebridernas Bob Lind som kunde sätta fantasin ytterligare i rörelse. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skottland sverige

Kroatien har blivit svenskarnas nya svarta som semesterparadis. Till och med från Kristianstads Airport slussas numera sol- och badsugna till den adriatiska kustens förförande klara turkos badvatten och muromgärdade medeltida kulturstäder och pittoreska byar.
Solen lyser hela vägen från Split och upp mot den smala slovenska kustremsan i norr. Vägen ligger utspritsad längs sluttningarna i gränslandet mellan berg och hav. Som ilskna getingar far de italienska knuttarna förbi på de korta raksträckorna mellan hårnålskurvorna, ibland genar de också genom böjen. Nervikta i näst intill liggande ställning med knäskålar som slickar asfalten.
I de små byarna stannar man gärna till och äter något av havets delikatesser. Kolgrillade sardiner, kanske? På en tämligen oansenlig restaurang äter vi dessutom en alldeles utomordentlig pizza.
Kroatien kan kanske tyckas vara det förlovade land som snabbast ryckt fram mot det välsignade välstånd som vi, finanskriser och arbetslöshet till trots, gärna ser Västeuropa som plattform och garant för.
Här trängs glassiga svarta och silvergrå nyrikebilar av de etablerade märken som åtminstone förr brukade betecknas som lyx.

Vi ser emellertid också det andra Kroatien. Koncentrerat söder, öster och sydost om huvudstaden Zagreb.
Längs floden Sava som bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina står resterna av kriget fortfarande på parad. Hus efter hus är tomma. Invånarna har flyttat och försvunnit. Trädgårdar har övergetts och fått växa igen. Hus som aldrig byggts klart. Butiker som slagit igen eller aldrig ens öppnat.
Där det finns folk kvar hänger tvätten på linor mellan bostadshus och äppelträd. På uppfarten står en rostig Yugo eller en VW Golf av äldre modell. Några höns springer på gården.
Längs floden är skotthål i väggen på bostadshusen legio. En ruin av en byggnad som förstörts av en granatträff har varken renoverats eller jämnats med marken. Den står kvar som en påminnelse om kriget och strax invid finns en sten med namn och bilder på de dödade.
Varje övergivet hus rymmer sin berättelse. Sin tragedi.

Johanne Hildebrandt berättar om kriget i Kroatien i sin bok Blackout. Hur hon reser ned, umgås med blonda svenska legosoldater och ser vansinnet i det som händer.
Hon skriver:
”Redan den första natten började ett hus bredvid min stuga att brinna. Det var ett vitt rappat hus som en gång varit stort och översållat med vackra snickerier…
Jag frågade vem som tänt eld på huset och varför.
- Det är serbiskt, förklarade en av soldaterna – som om det vore skäl nog till att det skulle självantända.”


Vi ser resterna av sådana brunna hus längs vägen.
Kroatien förlorade omkring 700 000 invånare på kriget. Mer än hälften av de serber som var bosatta i Kroatien flydde, försvann eller flyttade. Det uppskattas att 10 000 kroater dog i kriget i början av 1990-talet och när det väl var över var ekonomin skral och då emigrerade ytterligare minst 120 000 personer.
Det är ofattbara siffror i ett land som har drygt fyra miljoner invånare.

Kroatien är inte heller bara de fattiga byarna i inlandet eller de rika kustområdena. Här finns en anslående natur. När det gamla Jugoslavien splittrades visade det sig att inte mindre än åtta av landets finaste nationalparker låg i Kroatien.
Vi svänger av strax öster om Zadar och kör till nationalparken Paklenica. Vår förhoppning att få se en gåsgam majestätiskt segla mellan bergsmassiven i den höga och klara luften kommer emellertid snabbt på skam. Vad vi inte läst oss till är att Paklenica är ett av Europas bästa ställen för bergsbestigning och längs de branta väggarna hänger de i klasar, klättrarna, väl förankrade med rep och byglar. Uppåt, uppåt bär det. Om än mödosamt och sakta steg för steg.
Kanske är det också den vägen som den unga nationen Kroatien sakta erövrar. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kroatien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bosnien

Under elva veckor på försommaren 1999 bombade Nato Belgrad, då huvudstad i den jugoslaviska förbundsrepublik som bestod av Serbien och Montenegro.
Med missiler och bomber skulle Milosevic tvingas avbryta den etniska rensningen i, och överge, Kosovo. Nato skulle slå ut militära mål med vad man kallade humanitära bombningar.
Fortfarande femton år senare är det jugoslaviska arméhögkvarteret, mitt i den brusande storstaden en ruin, två tegelbyggnader på båda sidor om en bred gata som tidigare varit sammanlänkade är urblåsta. Sönderbombade. En väldigt ung soldat i fältuniform står på trottoaren. När vi frågar berättar han kort att det vi ser är resultatet av Natos bomber.
Det är ingen turistattraktion. Det finns ingen skylt som berättar om de 2300 missiler eller 14000 bomber som föll över staden, eller varför det ser ut som det gör. Men serberna vet och det gör fortfarande ont att påminnas om de dagar och nätter då skolor, sjukhus och vanliga bostäder förstördes. Ja, till och med kinesiska ambassaden fick en träff, men för den bad Nato om ursäkt.
Man har ännu inte satt en caterpillar på ruinerna. Är inte redo glömma.

Serbien och Belgrad tycks fortfarande vara kvar i ett ständigt krympande Östeuropa, med allt vad det innebär av lite sämre självkänsla, mer rök, spruckna vägar och rassligare spårvagnar.

Det sägs att Serbien egentligen har allt som de andra länderna på Balkan har, men ingenting som inte någon av de andra republikerna har bättre. De gör ett utmärkt vin, men både sloveners och makedoniers vin har bättre rykte. De har vackra berg, men Bosniens är högre och Montenegros ännu vackrare. De har ett inte oävet landslag i fotboll, men inte alls så bra som Kroatien.
Som fotbollsturister på amatörnivå åker vi till stadion Crvena Zvezda, som är slitet och nedgånget och det är länge sedan Röda Stjärnan, eller grannen Partizan, spelade någon roll i de europeiska fotbollscuperna.
Belgrad har ändå sin kosmopolitiska charm värd att uppleva. Runt Hotel Moskva i centrum är kafélivet intensivt. Det är stans storhotell och här har kändisar och storpolitiker avlöst varandra i sviterna.  Piccolon i hissen på väg upp till tredje våningen försäkrar att många stora stjärnor bott på hotellet och även just nu har de gäster av en viss dignitet, nästan viskar han, men viftar lika snabbt bort det med att det bara är serbiska celebriteter.
Serberna var de som längst höll fast i den jugoslaviska drömmen. Det var till och med så att de lämnade federationen först då det stod klart att de var ensamma kvar. Montenegro lämnade 2006 och då var det liksom inget kvar att hålla ihop längre.
Serbien andas tungt av billiga cigaretter, utanförskap och ensamhet.

När republikerna runt om blivit medlemmar i EU, för förhandlingar om ett medlemskap eller ligger i startgroparna för att nå dithän, så har serberna haft, för att travestera Ola Magnell ”känslan men inte rätta viljan…”, och diskussionerna har länge kärvat därför att serberna vägrat erkänna att just deras ledare efter kriget stämplats som krigsförbrytare. Sedan en tid tillbaka har emellertid landets nya politiska ledning, en högernationalistisk sådan, bestämt sig för landet ska bli EU-medlemmar.
Under fyra årtionden höll marskalk Tito ihop de olika republikerna i statsförbundet Jugoslavien. När han dog den 4 maj 1980 vittrade landet sakta sönder. Det är i Belgrad som den förre presidenten, och diktatorn, begravdes. Bilder på nätet visar ett finstämt mausoleum som kallas House of Flowers och där hedrar serberna hans minne. Fast Josip Broz Tito var kroat, född på gränsen till Slovenien och dog i Ljubljana.
Självklart hittar vi aldrig fram till blomsterhuset. Det är dåligt skyltat, gps:en dirigerar ut oss på avvägar och vi tvingas vända på den enda väg i hela Belgrad som inte leder någonstans alls, mer än ut i ett fält. En trevlig rörmokare kör före tills vi åter hittar ut ur det nybyggda bostadsområdet.
Långt i bakhuvudet maler tankarna vidare längs motorvägen, söderut mot Nis, om hur Serbien ska hitta till Europa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: serbien

Första delen av Pevensey Avenue i Chesterfield är inte alls någon bred vacker aveny eller boulevard. Det är en cirka 60 meter kort gatstump som dessutom är återvändsgata.

Jag rullade in med min motorcykel under en tur i det engelska Midlands.
Pevensey var inte någon sedan länge död gammal Lord eller sjöhjälte. Pevensey är en ö utanför Sussex kust som saxarna kallade Pefele en gång. Alla har varit här. Romarna, Vilhelm Erövraren och Oliver Cromwell. Kipling bodde inte så långt härifrån och skrev en del om ön. Det finns fortfarande en gammal borg. Den har sin plats i den engelska historien till den grad att den kan få en väldigt liten gata uppkallad efter sig mitt i Derbyshire.

En helt annan anledning gjorde att jag hamnade på just den här oansenliga gatan.

Här bodde på 1960-talet Miss Margaret Crofts. Hon är ingen skådespelerska, romanförfattare eller popsångerska som du tror att du har glömt. Miss Margaret var min engelska brevvän under några år på 60-talets mitt. En den tidens mötesplats. Betydligt mindre intensivt än Facebook.
Jag var väl tio-elva år och hon var lika gammal. Hon hade kort krulligt kolsvart hår, fräknar i sitt bleka ansikte och en lila stickad kofta på skolfotot hon skickade till mig. Jag minns att jag var uppklädd i vit skjorta och den gul- och rödblommiga sjalen jag själv sytt i syslöjden, knuten runt halsen som en snusnäsduk, på bilden hon fick av mig. Jag var elegant. Dock i svartvitt.
Det gick väl ett tjugotal brev fram och tillbaka över Nordsjön innan intresset svalnade för den här sortens språkexercis.
Nu kändes det bara vemodigt att se den här lilla gatan, de grå radhusen där Miss Margaret bott i ett en gång. Huset var utflyttat, tomt, och det vilade en postindustriellt punkig och ödesmättad stämning över husraden. Brevlådan till nummer fem saknade lock och jag försökte föreställa mig hur det sett ut en gång 35 år tidigare då brevbäraren gick förbi och stoppade ned ett brev frankerade med svenska frimärken.
Blev hon glad Miss Margaret när det kom? Bar hon upp det till sitt lilla flickrum på övervåningen och gömde det i en liten ask och tog fram och läste det gång på gång innan hon själv satte sig och författade ett svar.

Jag vet inte och jag vet inte heller vart hon tog vägen?

Kanske blir jag ändå berörd för när jag rullar ut från denna minnenas aveny upptäcker jag att jag står på höger sida av gatan. Jag stannar till, blinkar och kör åter vänstertrafik in mot centrum.
På hotellet i Chesterfield letar jag en stund i telefonkatalogen på rummet. Hoppas nästan att jag inte ska hitta henne. Det gör jag inte heller. Hon är säkert gift med Smith eller Jones och spåren har spolats all världens väg. Det finns ingen Crofts i katalogen. De kanske flyttade till Londons förorter när verkstaden las ned och jobben försvann.

Tvärs över torget ser jag kyrkan.
Spiran på kyrktornet i Chesterfield är en av stadens få attraktioner. Det är den för att den är knasigt vriden vilket ger den ett intressant utseende. Ett byggnadstekniskt misslyckande i stil med tornet i Pisa.

Om spiran på Santa Marias och alla helgonens kyrka i Chesterfield hittar jag udda nog mera på webbsidan svenskafans.se.
Här skriver Lennart Odström och berättar i mars 2004 varför hemmalaget kallas just The Spireites, inför en match då Sheffield Wednesday ska möta hemmalaget.
Enligt legenden, skriver Odström, ska en smed som skulle sko fan själv på rent djävulskap ha slagit in en spik i foten på honom. Det gjorde så ont på den onde och han blev så förbannad att han for rakt upp i luften, virvlade runt och slog till kyrktornet med handen så att spiran snodde sig.
En annan skröna säger att det var så att en oskuld skulle gifta sig i kyrkan och eftersom spiran aldrig tidigare hade sett en oskuld gifta sig lutade den sig ned för att kolla lite närmare. Nästa gång en oskuld gifter sig i kyrkan och proceduren upprepas lär den således räta upp sig.
Det finns en mer vetenskapligt förankrad teori som går ut på att det var byggfusk. De duktiga hantverkarna hade dukat under i digerdöden och med dem en hel del kunskap. När därför kyrkan byggdes på 1300-talet så använde man otorkat virke som fick torka på plats. Träkonstruktionen är klädd med 33 ton blyplattor och när dessa värmts upp av solen på den ena sidan och den andra ligger i skugga så har trävirket protesterat.

Jag förundrade mig över kyrktornet och sov gott i Chesterfield innan jag rullade vidare.

Läs hela inlägget »
Etiketter: england

Jag läser på CNN.com att National Geographics asiatiska TV-kanal drar igång en ny serie som de kallar för ”I wouldn’t go in there”. De besöker hemsökta platser; hus, grottor och kyrkogårdar.

CNN listar tio platser som de mest skrämmande i Asien, och tillägger att där skulle inte vi heller gå in.
Nummer två på listan är Lawang Sewu i Semarang på Java. Där gick jag in i januari 2014.
Lawang Sewu betyder tusen dörrar. Det är ett stort vitt palats, delvis renoverat, i rondellen Tugu Muda i centrala Semarang och på bara fem minuters promenad från mitt hotell. En gång stod det Wilhelminaplein på skyltarna i den här enorma trafikkarusellen där lättviktsmotorcyklarna intensivt surrar runt, runt.
Palatset är det före detta järnvägsbolagets huvudkontor. Det var från Semarang, på den javanesiska nordkusten, som de holländska kolonialherrarna först drog ut järnvägen. I dag finns det ett halvhjärtat järnvägsmuseum inrett i en av byggnaderna.
Att huset betraktas som hemsökt av lokalbefolkningen som inte gärna går dit har ingenting med järnvägen att göra.

Under andra världskriget då japanerna ockuperade Java flyttade Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, in i byggnaderna och att kallas till förhör hos Kempe-tai betydde ofta att kallas till ett möte med döden.
Pärlfiskaren från Ockelbo, Victor Berge, bodde under kriget i Surabaya på Java, och trots att han var en neutral svensk kallades han dit en dag. Han misstänktes för att vara amerikansk spion eftersom han inte kunde prata svenska. Det hade han kuriöst nog glömt under sina många år i utlandet. I sin bok Faran är mitt liv skriver han hur han dricker en hel flaska vin innan han överlämnar sig till Kempe-tai och deras förhörsledare. Berge förlorar nästan allt men överlever och väger 45 kilo när han släpps ur fångenskapen.
Berge hade tur.

Idet holländska riksarkivet i Haag lär finnas en mängd vittnesmål i en särskild dossier med nummer 5284.
Elizabeth van Kampen, själv uppvuxen i Holländska Ostasien, samlade i början av 2000-talet in ett antal ögonvittnesberättelser om hur Kempe-tai placerade krigsfångar i grisburar av flätad bambu och sedan helt sonika slängde dem i havet, där de fick drunkna. Många berättar om australiensiska soldater, sammanbundna två och två, instuvade i grisburarna kördes genom städerna, för att visas upp innan de dumpades i sjön. De var medvetet placerade i just grisburar då javaneserna som goda muslimer skyr allt som har med den orena grisen att göra.
Flera vittnar om att lastbilar med fångar i grisburar syntes också i Semarang under 1942 och 43.

Jag går runt i Lawang Sewu. Stora, tomma rum. En del renoverade. I andra finner man en del inristade namn och holländska ord på dörrar och fönsterkarmar.
I en loftgång pågår en modefotografering. Jag tar själv en bild på den vackra unga javanesiskan i röd klänning och stor röd hatt när hon med ett Mona Lisaleende ser ut över gårdsplanen, där middagsskuren just torkat upp.
En indonesisk tonårsfilm i skräckgenren spelades in 2007 och heter just Lawang Sewu.
Särskilt rädd blir jag inte i det här huset. Av någon anledning talar huset inte till mig. Jag går aldrig ned i källaren där jag möjligen skulle kunna ha hört de torterade fångarnas klagan i väggar och jordgolv.

I rondellen utanför står ett stort monument som minner om de allra sista dagarnas japanska ockupation av Semarang, femdagarskriget i oktober 1945. Major Kido som hade befälet över en bataljon som satt kvar i Lawang Sewu hade försökt förgifta stadsbornas dricksvatten, men det genomskådades. Unga arga semarangier tog till vapen och efter fem dagar fördrevs den japanska bataljonen från Lawang Sewu.

Det är fruktansvärda historier som berättas från Lawang Sewu, men det är först i Surakarta, en handfull mil söder om Semarang, som jag på allvar ser ett hemsökt hus. Ett tomt smutsgrått patricierpalats med utslagna fönster och saknade dörrar på en tvärgata till huvudgatan Slamet Riyadi som tagits över av svärmar av fladdermöss. Hundratals, kanske fler, svischar runt byggnadens tak och i vida bågar ut över förbipasserande. Den skarpa odören från vällagrad fladdermusskit tränger ut på trottoaren och luften är närmast elektrisk av de högfrekventa ljuden från de svärmande fladdermössen.

Där har ni er utmaning, National Geographic’s!

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

När nu Domus i Kristianstad blir grävskopornas rov och kulturminnesmärket Domusrestaurangen är borta, så passar jag på att publicera min krönika över bricklunchen igen. Ursprungligen publicerad på Kristianstadsbladets kultursida i april 2009. Texten satt dessutom inom glas och ram vid Domusrestaurangen i Kristianstad fram till dess stängning.


På 1960-talet var Ringbaren pionjärer när ett nytt fenomen etablerades – bricklunchen!
Du gick fram till en liten tavla med vita bokstäver som pressats in på en blå filttavla, du valde dagens köttbullar och tryckte på en knapp längst till höger. En ringsignal ljöd i köksregionerna och en liten färgad kula for iväg längs en bana till köket och visade kockarna vad som beställts.
Efter några meters köande åkte en lucka upp och kokerskan langade i bästa fall fram köttbullarna.
De traditionella brickluncherna håller på att försvinna. En hel generations lunchtraditioner försvinner utan att vi hinner reagera.
Men i Kristianstad har vi Domusresturangen!
Jo, den finns kvar. Om du söker dig mellan kassorna och Systembolagets frestviner, förvaringsboxarna och längs med bänkarna där höftsvaga pensionärer parkerat för en stunds vila med rollatorn inom räckhåll så är du snart fyrtio år tillbaka i tiden, i en miljö som näst intill borde k-märkas.
Domusrestaurangen är en helt fantastisk lunchkrog. En allemans mötesplats.

När jag köat mig fram till köttbullarna, betalat och lagom förvirrad söker efter en plats vid ett någorlunda fritt bord slår det mig att detta är den mest jämställda restaurang som finns.
Här plöjer paranta damer i byxdress med tingel-tangel och parfymdoft in och ställer sig i kön efter arbetargummor i grå kappor med inte så lite städrockskänsla. Kepsgubbar med kaffe och wienerbröd samlas i ett hörn för att prata sport, sport och sport och fundera över travprogrammets hemligheter.
Ofta sitter Roger, en av Sveriges absolut bästa dribblers, fransk mästare och en legend i Marseille, och äter här. Hans åsikter om proffsfotbollen skattas högt av omgivningen.
På ett bord mittemot mig sitter två personer och för ett hejdlöst samtal – på teckenspråk.
En äldre dam med rollator och restaurangpersonal med brickan i kölvattnet söker sig till ett bord och lyckas osannolikt nog också parkera sitt fordon utan att allvarligare olyckor inträffar.
I overall sitter unge Jakob som för några år sedan jobbade som vikarierande fastighetsskötare hos ABK vid ett bord. Strax bakom honom sitter Sven-Erik, som är vice ordförande i styrelsen för samma företag.

Inte många ögonbryn höjs heller när förra ambassadören i Brasilien, jordbruksministern med mera, Margareta med make, förre revolutionären Jörn sveper in för en bricklunch.
Men hon syns. I röd cape och solglasögonen perfekt placerade på hjässan. Ambassadörsmaken smyger tätt efter i jeans och rysk pälsmössa.
Inte fan dog Sverige när Palme mördades, tänker jag och mosar potatisen i brunsåsen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Innan den EU-blå gränsskylten med stjärnorna som förkunnar att man kör in i Luxemburg dyker upp så möts man av en annan likadan skylt.

Där står det - Europe.

Så det är här, mitt på kontinenten, som världsdelen börjar. Luxemburg är ett av EU:s största tillskyndarland, trots sin litenhet. Landet är ungefär så stort som en fjärdedel av Skåne. Man var med från början och tog initiativ till den kol- och stålunion som idag är Europeiska Unionen. Som tack för sitt engagemang är idag huvudstaden nerlusad av EU-tjänstemän i flotta leasingbilar, företrädesvis svarta eller grå Mercedes och BMW, en och annan Volvo. Det här blir jag varse då jag missar avfarten vid ringleden runt huvudstaden och brakar rakt in i gyttret. Luxemburg, huvudstaden, är en till ytan liten stad och gatorna igenproppade. Dessutom, ack så bedrövligt dåligt skyltat det är. Det tar en god stund innan jag idkat olaglig filkörning, åter hittar ut till motorvägen och kan fortsätta norrut.
Jag har nämligen ett alldeles speciellt mål. Jag är på väg till Marnach, en ort som inte ens står utsatt på mina kartor, men som jag googlat fram ett ungefärligt läge för.
För bortsett från Luxemburgs intensiva EU-fjäsk så finns det faktiskt här någonting som under flera årtionden satte det lilla landet på kartan i många pojk- och flickrum över hela Europa.

Jag ser dem på kilometers håll – rödvita pinnar som sticker 105 meter upp i luften. Det är antennerna som sänder ut programmet för Radio Luxemburg, en gång popradiostationen nummer ett i Europa. The Giant 2-0-8, som sänder på mellanvågens 1440 kHz.
Radio Luxemburgs sändaranläggning var, tillsammans med sovjeternas Kaliningrad, den mest potenta i hela världen med sina 1,2 Megawatt. Så hördes den ganska bra också hemma i Sverige med sina pop- och rockprogram på engelska.
Men 2014 är äventyret över. RTL tvingas stänga hela anläggningen. Om antennerna ska monteras ned vet jag inte, men on-knappen slås i alla fall off.

Utanför en bensinmack i Marnach är det loppis på söndagsmorgonen och jag pratar lite med några av antikhandlarna. I fonden ser man de stora antennerna.
Jo, det är faktiskt byborna som tvingat fram en stängning av Radio Luxemburgs mellanvågsanläggning. De har tröttnat på att få smällar av statisk elektricitet så fort de tar i något metallföremål i hemmet. Dessutom hör de programmen även om de inte har någon radio påslagen. Ett domstolsbeslut har tagits och nästa år stänger den här legendariska rösten på mellanvågsbandet för gott.
Medborgarna som fått nog kallar sig ”Fir méi Liäwensqualitéit” och betyder ungefär ”för vår livskvalitet”. Pop- och rockprogrammen på engelska som en gång gjorde RTL till den viktigaste aktören på musikmarknaden är heller inte kvar. Det är länge sedan de försvann. De senaste åren har det spelats en del 50- och 60-talspop i ett tyskt program, men sändaren har också hyrts ut till bland annat China Radio International. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över i Marnach. Det kinesiska utlandsprogrammet är inte vad man önskar sig i stuprännan, tryckkokaren eller kylskåpet.

När jag lämnar loppmarknaden i Marnach plockar de fortfarande fram. Det blåser snålt och jag lyssnar i vinden efter ett käckt: Ni-hao, this is China Radio International. Men hör ingenting, här i Europas självklara mitt. Jag sätter mig i bilen och styr ut på landsvägen, nu hemåt.
Men jag kör fel igen och tvingas runt halva landet innan jag hittar utfarten. Det blir ändå en mindre omväg, i ett Lilleputtland…

Läs hela inlägget »
Etiketter: luxemburg

När jag kommer upp ur parkeringsgaraget i Andorra La Vella ser jag att jag praktiskt taget har parkerat i källaren till regeringskansliet.

Huvudstaden i Andorra är liten och trång, inklämd som den är i en dal i centrala Pyrenéerna, på drygt tusen meters höjd. Trafiken surrar i ett vänligt tempo på de två huvudgatorna, den ena åt ena hållet, den andra åt det andra. Det luktar lite avgaser, men är överraskande varmt ännu i slutet av september.

Furstendömet Andorra är inget riktigt furstendöme, som trots självständighet sedan 1278 är en av Europas allra yngsta demokratier, och fyller tjugo år i år. De maktlösa furstarna är två. Franske presidenten, just nu Francois Hollande, och så biskopen i Urgell några mil söderöver i Spanien, Joan Enric Vives i Sicilia.
Andorranerna är landets största minoritet. Bara kring en tredjedel av befolkningen har rötterna i landet. Flest är spanjorerna. Katalanska är officiellt språk.
Andorra är ett taxfreeparadis som lockar köpsugna i långa lämmeltåg över bergen. Redan vid Pas de Casa, alldeles innanför gränsen från Frankrike utgår en allmän outletvarning, men jag struntar i utförsäljningarna och all procent som man erbjuds att spara. Jag stannar inte. Andorra La Vella har tre sorters butiker, och säljer antingen elektronik, parfym eller kläder. Billigt, ändå kvalitet.

Omlandet erbjuder en storslagen natur. Det finns vandringsleder, skidområden med liftsystem och backar och vågade banor för utförscyklare. Tar man sig ut i naturen hittar man små turleder. En bit norr om huvudstaden går jag en promenad längs ”järnvägen” som inte handlar om tåg utan om tidig järnhantering. Med jämna mellanrum finns grupper med skulpturer av lokala och internationella konstnärer. Konst som införlivats i det storslagna landskapet och som ger nya impulser, tankar och perspektiv.
Även i huvudstaden är den offentliga konsten rik och varierad. Ett kyrktorn i gnistrande glas påminner om den ständigt närvarande kontrasten dåtid/nutid.

Det mesta i det här gamla landet känns rent och nytt och – ungt! Vilket till en del förvånar då invånarna inte bara lever länge utan också har en hög genomsnittsålder. De styrande har insett allvaret i de demografiska diagrammens dystra prognoser.

Det gäller att få ungdomen att stanna.
För bara några år sedan invigdes Jovial – ett bostadsområde som bjärt sticker av från den gängse rätt färglösa bebyggelsen. Det är en rad fem- och sexvåningshus i gult och rött, vitt och orange, med totalt 75 lägenheter som exklusivt hyrs ut till ungdomar mellan 18 och 35 år.
Sedan tio år tillbaka driver varje kommun i Andorra ett särskilt ungdomscenter. I huvudstaden heter det Enlla och ligger på andra våningen i kulturhuset Centre Culturel la Llacuma. Här träffas ungdomar – målgruppen är 12 till 30 år – och har tillgång till internet, de kanske får hjälp med jobbsökande, de kanske skapar eller diskuterar politik. En av de ledstjärnor som de här ungdomshusen har är nämligen att lära ungdomar att delta i samhället.
Kanske börjar ansträngningarna ge resultat. På gator och trottoarer ser man barn och ungdomar och unga föräldrar med barnvagn flanerar i stadsparken. Barnen gungar och papporna spelar fotboll på gräset.
Den ekonomiska krisen i Europa har gett Andorra en hjälpande hand i kampen om den yngre generationen, berättar Nadia och Ruth på Enlla.
- Många som rest utomlands för att studera kommer hem igen eftersom de inte får några jobb. Tidigare har de ofta stannat kvar på sina studieorter. Men vi ser allt fler återvändare nu, säger de.
Det finns framtidstro i Lilleputtlandet högst upp i Pyrenéerna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: andorra

Monaco är ett löjligt litet land. Det är bara Vatikanstaten som är mindre och löjligare.

Jag kom en varm septembereftermiddag med tåget från Nice, och tog hissen från stationen. Just nu minns jag inte om jag tog hissen uppåt eller nedåt för att komma ut på gatan, men endera var det. Monaco är så litet att transporterna i höjdled är fullt så vanliga som i sidled. Trots det rör det sig bilar på stadens gator som om det ständigt pågick en tävling. Bilar vars like du inte sett någon annanstans, och sannolikt aldrig får se heller. Några män smusslar avslappnat, och obesvärade, skynken över några eleganta sportvagnar. Det står Bugatti på skynkena som ser ut att vara i siden. Turistkamerornas slutarklick skjuter som vassa pilar genom hopen.
Djurpark, tänker jag. Det är som att gå på zoo.

Vi tittar på de rika som likt påfåglar prålar med de accessoarer de har haft möjlighet att tillskansa sig. Utanför casinot står en djupröd Ferrari i ungefär samma färg som min egen Citroën C1:a. En Mercedes V12:a står halvvägs uppe på trottoaren. Ut från Hotel de Paris kommer en man i solglasögon, vita byxor och kortärmad vit skjorta. Han ler och spänstar fram till sin Rolls-Royce Wraith av 2013 års modell (den är så ny att Teknikens Värld ännu inte hunnit publicera sin test). Bilen är registrerad i Dubai. Strax kommer även unga frun i stora solglasögon och helsvart hijab som täcker ända ned till de sylvassa decimeterhöga klackarna, och sist kommer dottern, med lila nallebjörn. Alla glor. Kameror rasslar. Mobiltelefoner svepfilmar på armlängds avstånd.  Jag noterar att Rollsens dörrar – den är tvådörrars – öppnas framåt. Precis så öppnades också dörrarna på farfars IFA (en östtysk efterkrigsvariant av DKW).

Vänder jag mig om så ligger det azurblå havet där. Det skymtar fram mellan båtarna, lyxjakterna. De är i storlek med de gamla LB-färjorna i Helsingborg. Högst upp sitter antenner för navigationsinstrument som gör dem till rena signalspaningsfartyg. Ändå har jag känslan att de tillbringar sin mesta tid vid kaj. Aktersalongerna ligger i flera våningsplan med sittgrupperna vända mot de förbiflanerande leden av åskådare. Det förvånar inte, här i skattesmitarparadiset, att någon båt dessutom flaggar med St Vincents och Grenadinernas bekvämlighetsflagg.
Vad tänker de som sitter på båten? Vad tänker de som går förbi och spanar? Vilka drömmar har de?

För hundra år sedan förfalskade prästapågen Gunnar Serner bankväxlar för 9 000 kronor, drog till Monte Carlo, kallade sig Frank Heller och spelade bort alltihop på casinot.
Han beskriver hur ”toaletterna fladdra som i en brokig balett, där en och annan väcker ett visst uppseende för sekunden. Vid ett bord i trente-et-quarante-salen sitter la belle Otéro, ännu vacker trots många år på scenen, och bredvid henne Don Jaime av Bourbon, den spanske tronpretendenten.”
Så är det inte längre. Det är ryska turister, amerikaner i kortbyxor eller kineser. Jag blir besviken över att jag inte avkrävs slips vid entrén där enda sållningen är åldern. Å andra sidan är det ett begränsat utrymme vi får tillträde till, och kanske sitter den spanske tronpretendenten i någon av de inre salongerna. Jag spelar för en handfull euro på en pokermaskin, men inser att den kommer att vinna. Det krävs par i knektar för att vinna två euro på en satsad. För att slå maskinen måste du alltså ha minst par i knektar varje hand.
Det fick inte Frank. Inte jag heller.
Han skrev istället om Monte Carlo. Jag också.

Läs hela inlägget »
Etiketter: monaco

Den enda riktiga konsthantverkare jag hittar i San Marino heter Dario. Han sitter på en av gatorna i den kulturarvsklassade gamla stan och målar små fina akvareller av omgivningen och några lite större i akryloljefärg på gamla Citroëner och Fiatar. Han är född i Frankrike av sanmarinesiska föräldrar.

Jag köper en tavla av honom. Vad ska jag annars köpa i San Marino? Ännu en kylskåpsmagnet? Utbudet i övrigt avskräcker i sin extrema kommersialisering. Butik på butik med fotbollströjor, eller t-shirts med tramsiga sexskämt, cigarettändare och kepsar med logotyper för globala varumärken för bilar, whisky, öl och cigaretter. Flaskor, formade som erigerade penisar, med någon pastellfärgad likör i.
Ett markant antal butiker säljer vapen. Allt från kopior på antika hillebarder, svärd och värjor till Rambo- och butterflyknivar, kaststjärnor och knogjärn. Och mängder av luftgevär, softair-guns och repliker av kraftfulla automatvapen.
Hur korkade tror köpmännen att turisterna är? Dessa horder av tyskar, ryssar och kineser som bussarna stjälper av vid infarten till gamla stan, amerikaner som skjutsats upp från något ankrat kryssningsfartyg.

Finns det verkligen, hemska tanke, en efterfrågan på de här pinalerna?
Dario, konstnären, håller med om det bedrövliga utbudet men urskuldar sina landsmän med att den sanmarinesiska ekonomin skakar så att det skälver i själva Monte Titano. San Marino har dragits med i den italienska eurokrisen, och italienarna har varit ofina nog att ge amnestier till rika som flyttar hem sina pengar från skatteparadisen. Euromiljonerna har bokstavligen rullat ur de många sanmarinesiska bankerna och nedför sluttningen till Italien.
Sanningen att säga har inte San Marino heller särskilt mycket mer än turismen att dra in pengar på. Lite jordbruk som producerar vin, oliver och ost, lite keramisk, elektronisk och cementindustri. När sedan bankerna slirar är det turismen som måste dra in stålarna. De kommer lyckligtvis fortfarande.

- Men det kommer inte många svenskar nuförtiden, säger Immanuel på Café Joli, på perfekt svenska.
Han säger att han lärde sig på 60- och 70-talen då svenska turister hade Rimini som ett huvudmål för sommarsemestern. Han var tvungen för affärernas skull, påstår han. Sedan kryper det fram att han varit sambo tio år i Sverige, mest i Örebro, men faktiskt någon tid också i Kristianstad.
Immanuel rycker lite på axlarna åt de dåliga tiderna, men slår ut med handen mot butikerna och caféerna i omgivningen, och påpekar att här jobbas det från tidig morgon till sen kväll. Varje dag.
- Fast på vintern är det lugnare, tillägger han.
Det är med blandade känslor man traskar runt i världsarvet på Monte Titano. Jag undviker tortyrmuseet, vaxkabinettet och museet för moderna vapen och väljer istället Emigrantmuseet för förkovran. I slutet på 1920-talet var tiderna dåliga och många tvingades emigrera. Under 1970-talet gick en ny våg utvandrare från lilleputtstaten. De flesta for naturligt nog till Italien, det var ju bara nedför backen, men många flyttade också till Frankrike, USA eller Argentina. Utställningen är välgjord.

Det är vansinnigt vackert uppe på berget, när turistbussarna kört. Jag bor centralt på ett tillmötesgående familjehotell och äter gott med en vidunderlig utsikt över solnedgången. Pastan är gudomlig. Det lokalt producerade sangiovesevinet håller alldeles perfekt temperatur och smakar mera. Så då fann jag till slut mina souvenirer, för ett riktigt gott vin från en liten producent i världens äldsta republik, det kan inte vara något annat än äkta hantverk.

Läs hela inlägget »
Etiketter: san marino

En tjock fin grön gräsmatta lockar på Rheinparkstadion i Vaduz i Liechtenstein. Naturligtvis kör jag dit. Jag köper ett rödblått badlakan av Carmen Alabor i souvenirshopen så vi blir goda vänner och hon låser upp grinden och låter mig rufsa runt i gräset.
När jag frågar om det inte är jobbigt att ha ett landslag som alltid förlorar, skrattar hon bara bort det och berättar hellre om när England kom dit och Beckham var med. Då glittrar hon ännu lite mer.
Envist tjatar jag att det måste vara frustrerande att gå på fotboll och veta att hemmalaget åker på däng, igen och igen och igen. Då går hon igenom hemmastatistiken och konstaterar att de faktiskt spelat oavgjort mot Litauen och besegrat både Andorra och San Marino i modern tid.
Vi kommer inte längre, Carmen och jag, men Rheinparkstadion ligger vackert längst ned i dalen invid Rhen. Sparkar man bollen snett och för långt ut över långsidan hamnar den i Schweiz.

Liechtenstein är ett idogt litet land.
Jag hade vaga föreställningar om brevlådeföretag, kritstrecksrandiga kostymnissar, guld och juvelerarbutiker och flotta Jaguarer och Bentleys blaserat parkerade framför bankpalats i glas och sten.
Så är det inte…, bara.
Den stora Hiltikoncernens fabrikskomplex är bland det första man möter som besökare. Inte bara en slagborrmaskin, utan en hel byggindustri. Sen kommer Frommelts trävaror (nej, det är inte han som åkte slalom, eller ens hans bror…). Det tillverkas och exporteras.
Här finns Coop och Spar och fursten Hans Adams vingård, och källare. Det går får och fjällkor med bjällror på de branta sluttningarna mellan hus och byar.
Konstmuseet är nytt och flott. Postmuseet är litet men gratis. Skidmuseet har en bild på Stenmark och en entusiastiskt charmig utställning över allt från antika snöskor till Hanni Wenzels signerade nummerlapp från OS i Lake Placid. En imponerande mängd pjäxor med små lappar om vilkas fötter de tjänstgjort på. Jag får inte fota med blixt för det tål de inte.
På torget bordar en busslast kineser under buller och bång sommarens sista rundturståg, annars är det fritt från turister.

Sysselsättningen är hög i Liechtenstein. Vägarbetarna har svarta slokhattar och ser ut som gamla rallare. Från grannländerna Schweiz och Österrike pendlar dagligen ungefär 15000 personer in för att jobba. En av dem är den politiske redaktören på Volksblatt, Michael Benvenuti.
Jag pressar honom på varför den manliga medellivslängden är så låg i Liechtenstein, världens kanske rikaste land per capita. Han tror mig inte först, men försvinner till datorn och hämtar senaste statistiken för ”durchschnittsaltern” för de avlidna liechtensteinarna. 2010 var männen bara 70,4 år då de dog, 2011 var de 72,4 år. Kvinnorna blev nästan tio år äldre. Bilden av kärnfriska gamla gubbar och gummor, som ränner backe upp och ned i ur och skur, krackelerar.

Benvenuti ser uppriktigt förvånad ut.
I statistiken ser vi att framförallt männen drabbades av hjärt- och kärlsjukdomar, medan fler kvinnor fick cancer. Redaktören drar omedelbart slutsatsen:
- Aha. Vi lever för gott och äter ohälsosamt.
Men tänker man efter så inser man att underlaget helt enkelt är för litet för att kunna ge en rättvis bild. Det är för få som dör. År 2011 avled i hela Liechtenstein bara 126 män. Klart att det då märks när två personer (båda män) dör i aids, tre (alla män) begår självmord och nio (varav åtta män) avlider i olyckor.
Varken att tjafsa om medellivslängd eller fotbollsresultat känns särskilt relevant i ett Lilleputtland.

Läs hela inlägget »
Etiketter: liechtenstein

Det ses som suspekt att resa ensam. Känns lite skumt också att hyra en guide alldeles själv så när jag dök in i sultanens kraton här i Yogjakarta assimilerade jag omärkligt i en grupp med filippinska turister. Jag hade tur, det var en garvad guide med både humor och känslor. Även filippinarna accepterade mig trots att en av dem fes oroväckande högt några gånger.

Guiden berättade stolt att sultanatet Yogjakarta har 257 år på nacken men republiken Indonesien bara 68. Inte ens holländarna vågade utmana sultanen av Yogjakarta. Kanske var han av annat virke än kollegan i Surakarta som när han dog 2004 hade ett antal barn - 37 sägs det - med ett halvdussin kvinnor. Ingen visste riktigt vem i röran som var tronarvinge. När palatset i Surakarta brann i mitten av 1980-talet brann det ned totalt. Brandkåren kom inte in genom portarna och vägrade vredga gudarna genom  att riva ned dem. Det både religiösa och skrockfulla folket ansåg att det var gudarnas hämnd på den promiskuöse sultanen, som hellre jetsetade bland brudarna i Jakarta än satt rådman hemma i domstolen i Surakarta.
Låt oss hoppas de vänt blad.

Surakarta och Yogjakarta är Javas religiösa och kulturella centra. Det är starka muslimska fästen. Därför förvånade det när guiden i  sultanens hjärta, Yogjakartas kraton, öppet deklarerade:
- Jag, nä, jag är katolik.
Ändå hade hans far tjänstgjort som palatsvakt och hans far före honom. Det var närmast ett hedersuppdrag. Han fick 50.000 rupies i månaden (drygt 25 spänn) och ett eget risfält som han kunde odla efter bästa förmåga. Han fick också en grann sabel att bära på ryggen.
Några kvinnor passerade med en bricka te. Det var inte sultanen som hade tea-time. Det var palatsets 7.000 vapen som skulle få sin dagliga offergåva.
Det är ofta svårt att förstå gamla ritualer och ceremonier, svårt att begripa varför man på vissa platser måste ta på sig mössa för att visa aktning, och på andra platser ta av sig kepsen av samma orsak.
Det är desto lättare att förstå guidens känslor då jag lika käckt som tanklöst frågade om hans egen son skulle följa i pappas, farfars och farfarsfars fotspår.

Han såg mig i ögonen och svarade:
- En jordbävning skakade Yogjakarta i maj 2006. Sextusen personer omkom i dåliga hus som föll samman.
Det blev tyst en stund tills en av filippinarna undrade:
- Bland dem din son?
- Ja. Han blev 30 år, svarade han.

Dagen efter lämnar jag Yogjakarta med morgontåget mot Bandung. Strax efter klockan tolv stannar tåget oförklarligt ute i ingenstans. Det är en grön djungel med kraftiga bananträd och höga kokospalmer som skjuter upp ur grönskan. I en glänta skymtar risfält. Efter ungefär fem minuter startar tåget med ett ryck igen och fortsätter mot Bandung.
På kvällen då jag tittar på TV-nyheterna hör jag att Yogjakarta vid tolvtiden skakades av en jordbävning som nådde 6,5 på Richterskalan. Det var sannolikt därför tåget stannade till.
Flera hus rasade men ingen miste livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien

Rubriken är en pendang (bra ord, det mesta heter nämligen så eller något snarlikt i Indonesien) till de gamla OSS117-agentromanerna man köpte i kiosken. Nu var det dock inte Hubert Bonnisseur de la Bath som spelade huvudrollen. Det var vi.

Pangandaran är javanesernas eget semesterparadis. En halvö på södra Java som räcker tunga åt Indiska Oceanen. Stan balanserar på ett några hundra meter brett näs, och har både en west beach och en east beach. Där emellan lite shopping, några restauranger och hotell, bland annat vårt. Längst ut på halvön, som ett huvud, ligger ett stycke djungel som bildar Pangandaran National Park.
Dit vallas turisterna.
Vår utomordentlige guide Hariman Sariman hade lett oss genom stalagmit- och titgrottorna, lotsat oss förbi de flygande hundarna, lockat fram en piggsvinsfamilj med sina jordnötter, berättat om Tarzans lianer och höll som bäst på att färga håret på Linnea med ett teakblad då han stelnar till.
Det faller saker från träden. Ett stilla sus växer i styrka. Blir till ett dån.

Nu är det dags att tillägga att jag någon timme tidigare klumpigt kastade ur mig frågan hur Pangandaran hade klarat tsunamin. Hariman bad att få återkomma till ämnet efter guidningen. Annars skulle han inte kunna koncentrera sig. Saken fick bero.
Hariman tänkte inte på tsunamin som drabbade Thailand, eller Acehprovinsen, 2004. Han mindes den som följde på jordbävningen i havet utanför Java den 17 juli 2006. Ett skak på Richterskalans 7,7. Det var den som han såg när han hörde ljudet av den annalkande stormen. Nu blev han helt enkelt rädd, sprang snabbt uppåt för att se om han kunde skymta havet. Vände på klacken och skyndade på oss. Vi halvsprang ut ur parken. Det finns många höga och gamla träd i parken. Den kunde förvandlas till en dödsfälla.

Vid en bananpannkaka hos en schweizisk pensionatsvärdinna berättade Hariman efteråt om det som hände den 17 juli 2006.
Det var exakt samma tid på eftermiddagen, strax efter klockan tre. Han guidade ett holländskt par. Ett plötsligt ljud som växte i styrka, ett dån, ett vrål som av jetmotorer och utan annan varning slog vågen in över West Beach och East Beach. Parken där han befann sig ligger högre och klarade vågen, men stora delar av Pangandaran ödelades. 400 människor miste livet. Han såg svårt skadade människor svepas runt i vattenmassorna. Han vadade tillbaka genom stan med vatten till hakan, slog fötterna blodiga, lyckades hitta sin scooter som han parkerat på en skyddad plats, torkade av tändstift, startade och körde de fem kilometrarna hem för att nå familjen, frun och barnen.

Ja, erkände Hariman. Han blev rädd idag. Under ett ögonblick återupplevde han hela tsunamin från 2006. Han hade tårar i ögonen då han berättade.
I Guardian läser jag, så här två dagar senare i frukostmatsalen på hotellet i Bandung, att de indonesiska myndigheterna fick tsunamivarningar från såväl Japan som Hawaii efter jordbävningen, men var så upptagna med att registrera efterskalv att de aldrig gick ut med dem.
En belgisk turist berättar för Guardian:
- Jag fick varningen av en skrikande servitris som sprang förbi.

Harimans berättelse sitter kvar när vi släcker ljuset på kvällen. I mörkret hör jag vågorna slå, några hundra meter från hotellet och jag hör stormen vina. Klockan tre går jag upp och öppnar dörren och konstaterar att det är kav lugnt därute. Stormen lever sitt liv i rummets luftkonditionering. När det går upp för mig somnar också jag.

Läs hela inlägget »
Etiketter: indonesien