Anne Frank berättar mer

Anne Frank föddes samma år som min mor. Hon skulle också ha varit en 92-årig gumma på ett hem nånstans.

En vecka och 76 år efter det att britterna befriat lägerfångarna i Bergen-Belsen går jag runt bland massgravarna. Det är ofattbart. Jag är den ende besökaren under de dryga två timmarna som jag vandrar runt på området.

Det känns rätt skönt att vara ensam där. Jag känner mig på något sätt som en inkräktare. Jag har inte där att göra. De tiotusentals okända människorester som ligger i massgravarna har jag ingen relation till. Inte heller till de spridda judiska gravstenarna med sin hebreiska text där varje svårtydd bokstav tycks gråta, klaga.

Jag är inte ens tysk så jag kan inte heller dela den kollektiva skammen med alla de vars farfar och morfar, farmor och mormor ropade Heil, drog på sig SS-uniformen eller såg åt andra hållet då förtrycket hårdnade och grannfamiljerna försvann. 

Det är först när jag ser stenen för systrarna Margot och Anne Frank som jag stannar upp och på allvar blir berörd. Det är människor allihop som ligger därunder marken. Människor av kött, blod, tankar och känslor som gått här, levt här, dött här. Anne Frank ger dem liv. Hon är en och samtidigt alla tusen. Tänk om hon vetat vad hennes dagbok betytt.

Det är lite mer än en månad sedan jag flanerade längs Prinsengracht i Amsterdam och tänkte på Anne Frank.

I fredags besökte jag Lüneburgs museum och såg den nyöppnade utställningen Barnen i Bergen-Belsen. Tyskarna fortsätter envist att berätta om Förintelsen. Det ska inte kunna hända igen och det ska framförallt aldrig mer hända här. Anne Frank var ett av barnen i lägret. Hon dog någon månad före befrielsen. Jovan Rajs, den kände svenske rättsmedicinaren, var en annan barnfånge. Han överlevde och har med sin historia om lägertiden bidragit till utställningen.

Han är en av de som aldrig slutar att berätta.

Det är kallt. Vårens bitande snålblåst viner genom fleecejackan, men jag kan aldrig förstå hur kallt det var vintern 1944-45. Eller hur hungrig eller trött man kunde vara.
När jag går runt i blåbärsriset som växer i utkanten där tidigare fångbarackerna stod och där vildsvinen har plöjt med trynena bland de mjuka tuvorna så hörs det plötsligt en kraftig smäll och på den följer flera dova explosioner. Lägerområdet gränsar till militär övningsmark och när jag lyssnar kan jag också höra tanks på avstånd.

Stora delar av samhället Belsen, några kilometer söder om Bergen, är en enda stor militärförläggning och det pågår övning i skogen. Går jag utanför en osynlig linje kan jag bli skadeståndsskyldig.

Det dova dundret av artillerield och den militära närvaron ger en makaber inramning till min ensamma vandring över Gedenkstätte Bergen-Belsen. Det är ofattbart. Alltihop.

Massgravarna ligger som rektangulära kullar över lägerområdet. Jag vill inte räkna dem. Det är för många.
Etiketter: tyskland

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • solweig johansson » Ida Bäckmann - resande reporter:  ”Jag är ordförande i ett nytt sällskap Ida Bäckmannsällskapet i Åmål. Vi söker ma..”

  • Britta Stenberg » Den flygande holländaren:  ”Hej du! Kom in på din hemsida av en slump, skulle bara kolla en grej. Blev kvar..”

  • Thomas Nydahl » Den flygande holländaren:  ”Fint reportage i Bladet idag. Har just läst. På din Molly ser du verkligen glad ..”

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln