Filéen och pengarna

Vreed-en-hoop lite grann från ovan. Marken ägdes av Jonas Filén från Ystad.

Jag skriver på boken om Guyana. Här är ett avsnitt som publicerats som artikel på kultursidorna i Ystads Allehanda.

I Georgetown i Guyana tar jag båten över Demerarafloden till den västra sidan. Alla bär flytväst. Den ranka farkosten puttrar över floden på några minuter.
Vi angör en enkel brygga och jag lämnar flytvästen till en besättningsman. Strax bakom oss breder mangroveskogarna ut sig. Plastskräp guppar kring i det smutsiga vatten som rötterna söker sin näring ur.

Via en vinglig bräda och en kort trappa stiger jag rakt in på marknaden i Vreed-en-Hoop. Namnet kommer från en av Guyanas mest kända plantager i slutet av 1700-talet.

Området ägdes i många år av Jonas Filéen. Han kom från Ystad.

Jag traskar huvudgatan fram och tillbaka i Vreed-en-Hoop, tar en bild på polisstationen och kyrkan. Sedan sätter jag mig med en öl och studerar folklivet. Befolkningen är i huvudsak färgad. Ättlingar till slavarna, föreställer jag mig. Det är ganska lugnt om man jämför med det hektiska livet på andra sidan floden, vid Stabroek Market i Georgetown, där båtarna lägger till.

När jag någon dag senare flyger till Lethem i sydvästra Guyana studerar jag Vreed-en-Hoop från ovan. Jag ser att det är en ganska liten stad, eller stadsdel, som ritats upp med räta linjer i det gröna, där de tidigare kaffe-, kakao- och sockerplantagerna låg, odlingslotter som sköt in i djungeln från den mäktiga Demerarafloden.

Vem var då denne ystadspåg Jonas Filéen som reste till Sydamerika och blev plantageägare?

Han som vid sin död gjorde lillebror, den fattige aktuarien i Stockholm, Paul Edvard, förmögen. När denne i sin tur avled rann pengar ända ned till Ystad. Om- och tillbyggnaden av rådhuset vid Stortorget finansierades på 1840-talet med medel ur det filéenska arvet, trots att dessa egentligen öronmärkts för ett ålderdomshemsbygge. När slavplantagerna i Guyana realiserades blev det också stora donationer till universiteten i Lund och Uppsala.

Pojkarnas far hette Jöran Filenius och var köpman i Ystad. Mor hette Maria Ernesta Brinck och kom från Simrishamn. Deras första gemensamma barn var Jonas som föddes 17 februari 1745. Han fick sju syskon och Paul Edvard var den yngste.

Jonas Filéen satsade på köpmannabanan och åkte till Landskrona där han blev bodgosse i ett handelsföretag. Med nya internationella kontakter for han till Amsterdam där han arbetade i en grosshandelsfirma som hade affärer med Sydamerika och Demerarakolonin.

Delar av det som senare blev Brittiska Guyana och som sedan 1970 är den självständiga kooperativa republiken Guyana tillhörde fram till 1800-talets början Nederländerna.

Kanske var det äventyrslystnad som drev ystadsgrabben Filéen över Atlanten till detta land som sedan Columbus tid gått under det fantasieggande namnet El Dorado. Kanske hade han hört talas om en annan framgångsrik svensk, Jonas Lambert, sjökapten från Umeå.

Jag har inte riktigt kommit till klarhet i om jag ska kalla Filéen för en skicklig affärsman, bedragare eller om han bara var vad vi idag kallar för ”streetsmart”.

I skriften Svenska millionärer. Minnen och anteckningar (1897-1906) skriver Carl Fredrik Lindahl:

”Jonas Filén, begåfvad icke allenast med sin yngre broders goda hufvud, utan äfven med sin hemorts talförhet och jargong i dess superlativaste form...”

Däremot är det tydligt att Filéen skapade sig en stark position i kolonin. I tidningen Essequebo and Demerary Gazette från början av 1800-talet förekommer Filéen flitigt. Han är ofta anlitad som testamentsexekutor eller boupptecknare då någon plantageägare dött. År 1803 sker det fyllnadsval då han suttit sin period som skattekontrollant. 1807 svärs han in som medlem av domstolen. Tydligt är att han hade kolonisternas förtroende.

Allt sedan Carl Jonas Love Almqvist 1845 gav ut romanen Smaragdbruden har det spekulerats i hur Jonas Filéen kunde bli en förmögen plantageägare med närmare 900 slavar och en handfull plantager i sin ägo då han avled 1822. Redan i Almqvists roman pekas Filéen ut som svindlare.

Den förklaring som genom åren blivit den allenarådande är att Jonas Filéen tillsammans med en annan svensk, Erik Huss, helt enkelt kom över svensken Jonas Lamberts förmögenhet. Det har skrivits hyllmetrar om det Lambertska arvet som aldrig nådde släkten i Sverige. Almqvists roman är bara en i raden. Fortfarande in på 1970-talet pågick kampen om arvet, som så tydligt gått upp i rök.

Jonas Lambert var en kaparkapten som 1713 slog sig ned i Demerarakolonin och blev våldsamt rik. Det är till och med så att historiska källor nämner ett Nova Suecia i Guyanaområdet.

Fyrtio år efter Lamberts död på 1730-talet skickade släkten ut juristen Erik Huss, från Gävle, med fullmakter och papper för att plocka hem arvet. Huss stannade i Guyana där han tydligen slog sig ihop med Filéen som kommit några år tidigare. Med Huss fullmakter var det en enkel sak för de båda, att tillskansa sig Lamberts kvarlåtenskap. Huss dog emellertid 1802 utan någon större förmögenhet. Det han hade testamenterades till hans maka Sally, en frigiven slavinna och deras dotter.

Huss hade också skrivit in i sitt testamente att hans slav Baron skulle friskrivas vid hans död. Filéen skulle ta hand om den saken men höll aldrig sitt ord.

Författaren Ivar Lo-Johansson grävde ned sig i Filéens öde på 1970-talet för att skriva en novell och han berättar om tvivelaktiga affärer som Filéen sysslat med.

”En Kilian Imhoff hade testamenterat sin egendom Prosperity till sina färgade underlydande. Men som förmyndare för dem hade förordnats Jonas Filéen. Det hade slutat med att han och ingen annan blivit ägare till plantagen Prosperity.”

Det finns dokumentation att Jonas Filéen besökte Ystad åtminstone en gång till under livet. Det var 1791 och han var då en välbärgad plantageägare. Han väckte stort uppseende i sällskap med två svarta slavinnor. En av dem hette Brandina. Filéen var aldrig gift och hade därmed enligt tidens sed inga legitima barn, men barn fanns det som dock sägs ha dött innan Filéen själv avled. Brandina fick sin frihet, och två egna slavar, i samband med Filéens död.

Under sin tid som plantageägare i Demerara var det inte ovanligt att Filéen skickade hem pengar till släktingar och vänner i Sverige.

Ingenting tyder emellertid på att han som slavägare uppförde sig annorlunda än andra vita kolonialister. I Essequebo och Demerary Gazette i februari 1806 står att läsa (min översättning):

”Mr Brandes, på plantagen Sousdyk, har anmält till de fiskala myndigheterna att en expedition mot förrymda slavar resulterat i att han dödat två och att en, som i förvirringen flydde till Mr Filéens marker där mötte samma öde. De tre händerna har sänts till Drossard.”

Redovisningssystemet med en avhuggen hand känner jag igen från kung Leopolds kolonisation av Fristaten Kongo knappt hundra år senare.

När Jonas Filéen avled 1822 stod han som ägare till minst tre plantager i Guyana. Det var förutom Vreed-en-Hoop också Coverden och Waller’s delight. Han ägde också närmare 900 slavar. Förutom de tre nämnda förekom hans namn bland en rad andra plantager, som förvaltare eller i fall där han köpt och aldrig betalt, arrenderat och aldrig betalt något arrende. Det var ett virrvarr av märkliga affärer, och icke-affärer, som uppdagades och försäljningen av hans domäner tog så lång tid att Paul Edvard Filéen hemma i Stockholm själv avled, innan han fick ta emot hela arvet. En arvstvist 1829 försenade allt ytterligare.

Den som köpte upp de filéenska egendomarna, plantager och slavar, var köpmannen John Gladstone i Liverpool. Han är mest känd för att vara pappa till William Gladstone, som blev liberal politiker och en av Storbritanniens stora premiärministrar med fyra mandatperioder.

Om Paul Edvard Filéen sägs det i dikten att han sedan han nåtts om budet om arvet från Demerara under lång tid förgäves höll utkik efter båten som skulle anlöpa med sina tunnor fulla av guld.

”Det var fan, sa Filéen, titta i kikarn och blekna...”

Längs Demerarafloden låg plantagerna tätt.
Etiketter: sverige karibien guyana

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln