Stalin i julgranen

Striden om demokratin fortsätter i Belarus, eller Vitryssland som vi kallade det tills alldeles nyligen. Jag var där för två år sedan och gjorde ett reportage om julshopping i Europas sista sovjetland! Det publicerades i finska Hufvudstadsbladet.

Shoppingturismen lockar alltfler. Inte minst inför julen ökar strömmarna av resenärer som ger sig iväg för några dagars storstadsflanerande i gallerior och butiker.
Resan går vanligen till London eller Paris, kanske Barcelona eller Milano.

Vi gjorde det oväntade och åkte till Minsk i Vitryssland för att julshoppa. Det går alldeles utmärkt om man är medveten om att förutsättningarna är något annorlunda jämfört med resten av Europa.
Låt oss ta det från början. Julen är ingen stor högtid hos vitryssarna, även om det faktiskt firas tre ”jular”. Den katolska julen den 25 december och den ortodoxa som firas den 7 januari.

Den tredje?
- Det finns en tredje religion i Vitryssland. Det är en gammal hednisk tradition som fått nya tillskyndare och hos dem firar man vintersolståndet, den 21 december, berättar Hanna Eleinikava, som säger att hon själv känner sig mest hemma i den gruppen.

Den ryskortodoxa religionstillhörigheten är klart störst i Vitryssland, nästan hälften av invånarna bekänner sig till den ortodoxa tron. Därutöver är ateisterna cirka 40 procent av befolkningen.

Den stora högtiden för vitryssarna är även i det postsovjetiska samhället istället nyårsfirandet. Det märks i butiker och gallerior. Det är nyårshälsningarna som dominerar.

Jultomten, eller julgubben, saknas oftast i köpminglet. Hanna Eleinikava berättar att han är ersatt av Fader Frost. En av Vitrysslands största turistmagneter är också Fader Frosts Park, som ligger i västra delarna av landet, nära gränsen till Polen. Anläggningen öppnades 2003 och är 15 hektar stort. 150 000 turister strövar årligen runt i parken.

Är det på shoppingtur man beger sig till Minsk så är naturligtvis första stoppet det klassiska varuhuset GUM. Under sovjettiden var det statligt och alla moders GUM finns i Moskva. I dag är varuhuset privatägt.

I Minsk ligger det i korsningen Leningatan och Självständighetsavenyn (Nezavisimosti) praktiskt taget mitt i staden. Det första GUM byggdes här 1934, men förstördes liksom det mesta av staden under andra världskriget. GUM öppnades på nytt 1951 och har sedan dess kvar sin ställning som köptempel, såväl bland stadsborna som turisterna.

Atmosfären i GUM är ännu typisk för 1950- och 60-tal och varuhuset används ofta som miljö för filminspelningar. Det finns onekligen en James Bondkänsla. Rejäla stentrappor, kraftiga marmorräcken, pelare och stuckaturer ger en annan känsla än dagens transparenta gallerior i glas.
Ingen julmusik, ingen musik överhuvudtaget, ackompanjerar handeln.

Det finns märkesvaror, men till största del handlar det om ryska eller inhemska märken. Fashionabelt är inte riktigt rätt ord för GUM.

Det är det inte för TSUM heller – ett annat varuhus några kilometer längre nordost på paradgatan Självständighetsavenyn. TSUM ser på utsidan modernare ut än GUM med sitt fem våningar höga köptempel från 1964. Varorna är ungefär desamma.
Det är på GUM och TSUM du kan köpa vitryska souvenirer, kläder, skor, kosmetika, hushållsvaror och leksaker. Förutsatt att du vill göra det i en klassisk miljö.
Det finns gallerior av mer västerländsk stil. Den största heter Dana Center. En av de mindre, men centralt belägen, är Galileo vid järnvägsstationen och en av de flashigare är Galleria Minsk på Pobediteleyavenyn, en förlängning av Leningatan.

I Galleria Minsk skulle man kunna tro sig vara i precis vilken storstad som helst. Möjligen finns det en del märkesvaror som inte är lika vanliga utanför Östeuropa.

Den femte våningen av Galleria Minsk är barnens. Här finns barnkläder och leksaker, godisbutik och ett lekland. Här finns också, nu inför julen, en utställning av juldekorationer från hela världen. Det är en spännande utställning med många vackra julgransprydnader. Några är gnistrande sprakande ryska modeller av Fabergéägg, Andra är grovt tillyxade tomtar.

Även här utmärker sig Vitryssland i sin postsovjetiska ambivalens. Det är Nordkorea som är representerat, inte Sydkorea. Man kan hänga hammaren och skäran i granen. En affisch med en leende Josef Stalin håller ett vakande fadersöga över skrattande barn kring en pyntad julgran.
Det finns en rad andra, vackra och galna, julsaker. Som tomten från Västindien som har en krok till hand, träben och lapp över ögat.

Snett över gatan från TSUM, och några kvarter bort, ligger Komarovka. Här finns Minsks marknad. Framförallt är det en matmarknad, med grönsaker, frukt, fisk och kryddor. Men också små klädbutiker, elektronik och hushållsartiklar. På gatorna kring Komarovka står gummorna och gubbarna och säljer hemmastickade sockor och vantar, honung och saltgurkor.

Minsk vimlar av kaféer och restauranger. Det finns ingen anledning att gå till någon av alla de amerikanska snabbmatsställen som finns.

Prova en draniki på till exempel Kafé Skif, alldeles vid Segerplatsen, som är ett monument över Röda Arméns seger över Hitler-Tyskland. Draniki är en vitrysk nationalrätt och är en potatispannkaka som serveras med olika tyer av garnering. Kaviar är en höjdare till pannkakorna.

Till det dricker du en vitrysk öl. På klubben Taler dricker jag en mörk öl som ska smaka kaffe. Populärast är den ofiltrerade pilsnern.
På det Carlsbergägda bryggeriet Alivaria kan man gå en guidad tur bland cisterner och rör. Guidningen är bara på ryska och är sanningen att säga totalt ointressant, men räddas möjligen av att den avslutas med en ölprovning.

Fortfarande är det svårt att göra sig förstådd och förstå vitryssarna om man inte pratar ryska. Det är kyrilliska bokstäver på skyltarna och bara bland unga människor kan man hitta någon som förstår lite engelska.
Taxichaufförerna löser det på sitt sätt genom att använda en app i mobiltelefonen och låta den översätta. Det funkar ovanligt bra, även om det inte bidrar till trafiksäkerheten.

På väg till flygplatsen finns det vägskyltar också på kinesiska. Taxichauffören bekräftar att såväl Minsks internationella flygplats som motorvägen dit ut är finansierad av kinesiskt kapital. Kineserna ser Vitryssland som en port mot Europa. Det är också övervägande kinesiskt och ryskt kapital som står bakom de många kasinon som synes utgöra en stor del av Minsks nöjesliv.
 

Etiketter: vitryssland

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln