Jakten på en mördare

Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.
Poliskommissarie Per-Åke Åkesson.

Ikväll har SVT premiär på serien Jakten på en mördare som bygger på de mordfall som löstes under kommissarie Per-Åke Åkessons ledning i Kristianstad under 1990-talet. Jag har skrivit en lång reportageserie i Kristianstads Journalen om mord i nordöstra Skåne.

Detta är berättelsen om Helen- och Jannicamorden och mördaren Ulf Ohlsson.



Den 4 augusti 1989 stod jag i köket hemma hos det medelålders par som drev Statoilmacken i Hörja, strax norr om Hässleholm, och rapporterade i telefon direkt i lokalradions middagsnyheter.
Det hade hittats en ung kvinnokropp, och polisen hade spärrat av parkeringsfickan vid Vedema strövområde, bara några kurvor söderut på riksväg 24.
Det kallades Jannicamordet.
Redan samma dag kopplade polisen ihop mordet på den 26-åriga Jannica Ekblad med mordet på den tioåriga Hörbyflickan Helén Nilsson, som hittats död påsken samma år.
Men det dröjde till den 23 juni 2004 innan de slutligen kunde konstatera att de hade haft rätt. DNA-tekniken hade utvecklats och frysta DNA-material från de båda mordoffren kunde knytas till en och samma man – Ulf Olsson.
När mordutredningen i Helénfallet slutligen klarades upp var det den mest omfattande utredning som gjorts i ett svenskt mordfall, näst Palmemordet.
Det var tiotusen förhör, femtiotusen sidor av spaningsrapporter, förhörsprotokoll och andra dokument.
Mordet på Helén Nilsson var ett långvarigt trauma.

Sedan kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson sidsteppats från sin chefsposition, och hamnat ute i kylan i kölvattnet av sammanslagningen av länspolismyndigheterna i Skåne, öppnade han på eget bevåg pärmarna igen. Mest för att ha något att göra.
Det var en deprimerande läsning.
Åkesson kartlade alla identifierade män, från tonåringar och upp i åldern, som befann sig i byn och framförallt i närheten av den lågprisbutik i Hörby där Helén Nilsson sist sågs, den dag och tid hon försvann.
Resultatet av kartläggningen blev skrämmande.
Då männen körts i polisens register visade det sig att det vid just det tillfället hade rört sig minst tio kända pedofiler och ytterligare lika många som beskrevs ha avvikande sexualliv och tidigare varit våldsamma.
Detta i ett samhälle med kanske 7-8000 invånare.
Många av dem hade redan förhörts. En del hade anhållits och någon hade till och med suttit häktad, misstänkt för mordet på den lilla flickan. Pressen hade mer än en gång trott att mardrömmen skulle vara över.
Ett urval av Aftonbladets rubriker visar hur utredningen under åren pendlade mellan hopp och förtvivlan:

31 mars 1989 – 35-årig man: Skvallret pekar ut mig som mördaren.
10 maj 1989 – 45-årig man anhållen för mordet på Helén.
25 juli 1989 - 30-årig man anhölls efter nya förhör.
10 maj 1991 – Ungkarl misstänkt för mordet på Helén.
3 december 1992 – Känd våldtäktsman förhörs om morden på Helén och Jannica.
13 mars 1992 – Utredning om satanistsekt som kan ha mördat Helén Nilsson.
28 juli 1993 – Polisen vill förhöra 46-årig bonde om Helén-mordet.
18 augusti 1993 – Sexbrottsling hörs om mordet på Helén.
16 december 1993 – 35-årig man anhållen för mordet på Helén Nilsson.
3 april 1996 – Seriemördaren Thomas Quick, 45, granskas nu för mordet på tioåriga Helén Nilsson från Hörby.
24 april 1997 – Morden på Helén och Jannica på väg att klaras upp.
25 juni 1997 – Den 43-årige tvåbarnspappans alibi är spräckt. Han anhölls för mordet.
8 maj 1998 – 46-årig man på sannolika skäl misstänkt för mordet på Jannica. Kan också ha mördat Helén Nilsson.
20 januari 2000 – Är 53-årige smygtittaren Heléns mördare?
28 juni 2000 – Pensionären erkände att han var med då Helén Nilsson mördades. Erkännandet spelades in.
30 oktober 2002 – Dömd pedofil anhållen för mordet på Helén Nilsson.

Att Thomas Quick virvlade förbi i utredningen var kanske inte så konstigt just då. Han erkände ju både det ena och det andra som han frågades ut om.
Mer häpnadsväckande var då istället när en psykoterapeut fick för sig att en ritualmördande satanistsekt låg bakom mordet och en förståndshandikappad kvinna utsattes för långvarig terapi i syfte att plocka fram så kallade bortträngda minnen kring detta.
En annan bisarr händelse som sattes under ljus i samband med utredningen var när en 38-årig pedofil, och före detta porrfilmsskådis, i början av 90-talet lockade ut småpojkar i skogen utanför Hörby, fick dem att klä av sig, leka i gyttja och filmas.
Per-Åke Åkesson var också en hälarliga med anknytning till en kyrklig frivilligorganisation på spåren i samband med utredningen.

Den dömde pedofilen som togs in av polisen på hösten 2002 häktades, liksom sin kusin. Journalister åkte till Hörby och frågade byborna hur det kändes när nu mordet uppenbarligen var uppklarat.
- Jag visste att han inte var Guds bästa barn, men det här hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig, sade en före detta flickvän till den anhållne, i Aftonbladet.
Tidningen vände ut och in på hans ekonomi, redovisade obetalda parkeringsböter, TV-avgifter och uteblivet underhållsstöd, men polisen släppte de båda kusinerna då den tekniska bevisningen inte höll och förhören inte ledde någonstans.

Det var den 20 mars 1989 som Helén Nilsson skulle träffa några av sina vänner vid en lågprisbutik mitt i Hörby. Hon mötte dem aldrig. Sex dagar senare hittades hon död i en svart plastsäck en bit norr om Tollarp. Tioåriga Helén Nilsson hade våldtagits och blivit utsatt för mycket grovt våld mot huvudet.
Det var ett vidrigt dåd.
Utredningen leddes av kriminalpolisen i Eslöv. Spaningsledare var kommissarie Alf Andersson. Han kom ingenstans.
I boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman, berättar Per-Åke Åkesson i Kristianstad, att utredningen vimlade av spaningsuppslag som var helt obearbetade. Hundratals spår som aldrig följts upp.
Den 4 augusti samma år hittades så 26-åriga Jannica Ekblad död, söder om Hörja. Hon hade utsatts för samma sorts besinningslösa våld mot huvudet, sannolikt tillfogat med hjälp av ett järnrör, strypts med en tunn nylonlina, och också våldtagits.
Både det sätt som kropparna hade behandlats på, och hur de sedan hade förpackats, tydde på samma gärningsman. De polistekniker som var med vid båda fynden var övertygade om att det var en och samma mördare. Men olika polismyndigheter utredde, på vars sitt håll.
På tejpen som höll ihop plastsäckarna hittade teknikerna hårstrån. Sperma hittades i båda flickornas underliv. Polisteknikerna visste att de ännu inte kunde använda sig av den gryende DNA-tekniken, men valde förutseende nog att frysa in DNA-material för framtida möjligheter.

När så DNA-tekniken i början av 2000-talet hade utvecklats, och Per-Åke Åkesson bestämt sig för att gå till botten med utredningen, så sammanställde han en lista på 28 män som skulle topsas, alltså få möjlighet att lämna ett DNA-prov för jämförelse. Ett prov som många såg fram emot då det slutligen skulle avföra dem ur utredningen.
Monica Olhed, en av Åkessons medarbetare, hade på en fest något tidigare fått tips om en märklig man som hon prompt också ville skulle testas. Han hette Ulf Olsson och hade bott i Hörby vid tiden för morden, men senare flyttat till Vimmerby.
Olsson blev nummer 28 av de 29 män som topsades. Monica Olhed åkte själv till Vimmerby och medger i en artikel i Dagens Nyheter att hon faktiskt blev lite besviken då han så välvilligt ställde upp och lät sig topsas.
- Jag tolkade det nog som att han inte hade med mordet att göra, säger hon.
I samma artikel säger polisprofessorn Leif GW Persson att man ska vara glada att Olsson lämnade ett frivilligt prov, för om han hade nekat, är det inte säkert att åklagaren hade kunnat tvinga honom. Misstankarna var vid det här tillfället synnerligen vaga och byggde enbart på lite skvaller på en fest. Men Monica Olhed hade tagit tipset på allvar, trots att hon fått det då den dömde pedofilen satt häktad.
- Hon borde stå staty utanför polishuset, säger Leif GW Persson.
Resultaten från topsningarna strömmade in och resultatet var negativt, tills Ulf Olssons prov jämfördes - då blev det bingo!
Samma kväll som resultatet nådde polisen hämtades en lindrigt nykter Ulf Olsson i Vimmerby och fördes till polishuset i Kristianstad. Parallellt med förhören försökte man nu i detalj ta reda på vem denne Ulf Olsson var.
Han nekade ihärdigt. Han förstod inte varför han var misstänkt och han kunde inte begripa hur hans sperma hade hamnat i såväl Heléns som Jannicas kropp.
Polisen grävde upp gårdsplanen vid hans före detta fritidshus utanför Höör och trots att golv lagts om och väggar målats kunde skickliga polistekniker hitta blod bakom golvlister som visade sig komma från Jannica.
Nu kunde Ulf Olsson knytas till båda kropparna och dessutom hade det med säkerhet konstaterats att Jannica Ekblad hade slagits ihjäl i Olssons stuga.
Ulf Olsson fortsatte neka. I sin bok Utan rättssäkerhet skriver han själv:
”Tiden som häktad har varit jobbig. Man får en massa skit. Anklagelser, misstankar, påståenden och annat ramlar över dig utan att du begriper något…”

En av polisens tekniker som undersökt Olssons lägenhet i Vimmerby hade hittat ett SIM-kort till en mobiltelefon. Med det hade han kunnat konstatera att det, en knapp månad innan Olsson hämtats i Vimmerby, hade ringts ett samtal till ett nummer i Malmö som ledde till en pensionerad polis som hette – Per-Åke Åkesson!
När Per-Åke i Kristianstad ringde Per-Åke i Malmö fick han höra något otroligt. Nämligen att någon hade ringt honom och erkänt morden på de båda flickorna. Per-Åke i Malmö hade noterat vad som hade sagts. Uppringaren hade först frågat efter Alf Andersson, som var mordfallets förste spaningsledare. Sedan hade han sagt: ”Det gäller Helén. Ja, Helén i Hörby och Jannica. Jag tog dem båda.” Per-Åke Åkesson i Malmö hade också noterat mobilnumret och tiden för samtalet och hört av sig till kriminaljouren.
Trots att någon ringt in och erkänt de båda morden och tipsaren till och med kunde ge dem ett telefonnummer lyckades polisen schabbla bort tipset. Det nådde inte Per-Åke i Kristianstad förrän Olsson redan satt häktad.
I samma veva som telefonsamtalet ringts från en mast i närheten av Kalmar centrum, skickades ett brev till Alf Andersson i Eslöv med en diskett med tidningsartiklar kring mordet. Posten räknade ut att brevet skickats från Kalmar.
Alf Andersson hade tidigare flera gånger fått samtal, och brev, från en som erkänt morden, men de hade aldrig kunnat spåras.
Nu blev Ulf Olssons mobiltelefon och dess trafik ytterligare bevis mot honom. Ett planterat bevis anser Ulf Olsson och hans kvinnliga kusin när de tillsammans skriver hans vitbok.

I april 2005 dömdes Ulf Olsson, trots fortsatt nekande, till livstids fängelse för mord trots att han konstaterats ha en psykisk störning. Domen överklagades och i hovrätten dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Den 10 januari 2010 klockan fem på morgonen skrev han under rubriken Epilog på sin blogg Utan rättssäkerhet ett långt inlägg som han avslutade:
”För min egen del har jag absolut ingenting att se fram emot eller att leva för, utan jag kan ta läkare och psykologer på orden. Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död.”
Bara en kort stund senare hittades han död i sin cell på rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han hade hängt sig.

Etiketter: sverige

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln