Vederkvickande fångtransport

Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.
Med katamaran till Räddningens öar. Ile Royale till vänster, Ile du diable i mitten och Ile St Joseph till höger på bilden. Vädret blev betydligt bättre då vi kom ut till öarna. Februari 2020.

Då jag just nu skriver på ett reportage om Djävulsön så knycker jag en del ur kapitlet om Franska Guyana i min kommande bok om Karibien. Just det här handlar om fångtransporterna ö ver Atlanten som får stort utrymme i filmerna om Papillon.

Resan till Franska Guyana är för Papillon ingen resa utan en transport. Som ett kolli bland många andra fraktas han över Atlanten från hamnen St Martin på Île de Ré på den franska västkusten till uppsamlingslägret i St Laurent du Maroní.

Fångtransportfartyget heter La Martinière och är en ökänd skorv på omkring 5 000 ton. Fransmännen fick fartyget efter det första världskrigets slut. Det tillhörde då Österreichische Lloyd i Trieste, och hette Douala innan det döptes om.

Luc Dornain, journalist på den franska tidskriften Détective, tar sig ombord som kökshandräckning på en resa till fångkolonin för att kunna berätta hur det verkligen är ombord. Kolonialkontoret har nekat tidningen att få skicka med en journalist. Luc Dornain väljer istället att wallraffa. Detta är något år innan Papillon skickas iväg på samma resa.

Hans reportage i text och bild på fångarnas liv ombord får stor uppmärksamhet i Frankrike när det publiceras i april 1931 och det sägs att debatten som följer såväl förbättrar villkoren ombord som blir början på slutet för fångkolonierna, som dock dröjer ytterligare ett tjugotal år. Detta fasans skepp huggs upp strax före jul 1955.

Överfärden med La Martinière får stort utrymme i båda Papillonfilmerna medan Charrière själv avverkar den mycket kortfattat på bara någon sida i sin bok.

”Resan varar arton dagar. Ett enda olycksfall. En natt väcks alla av ett ohyggligt vrål. En karl hittas död med en stor kniv mellan skuldrorna. Kniven har perforerat hängmattan underifrån innan den trängt in i honom.”

I Norrskensflamman förekommer en artikel om den franska fångkolonin strax före jul 1909. Kanske i kölvattnet på Dreyfusaffären en handfull år tidigare. Även här finns en skildring av fångtransporten över Atlanten.

”Fartygsresan är angenäm och vederkvickande. Men förbrytaren, som dit deporteras, uppfattar intet av havsresans nöje och landskapets skönhet. Straffångarne äro som vilda djur, innestängda i järnceller på fartyget. De bevakas strängt och få varje dag endast en halvtimmes tid njuta litet frisk luft, vilket är tillräckligt nog för att komma dem att känna det rysliga i deras öde. De äro fullt medvetna om att i deras celler äro anbragta rör, som med strömmar av rök skulle kväva dem vid första försök till myteri.”

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln