Så länge det ryker är det lugnt

Sam Sword.
Sam Sword.

Nyhetsrapporter om en jordbävning i Turkiet kom ikväll. Moder Jord har alltid varit nyckfull. I somras var det 25 år sedan Montserrat i Karibien drabbades av vulkanutbrott som förändrade livet på denna Karibiens smaragd. Jag besökte ön i mars. Reportaget har stått att läsa i tidningen Kvällsstunden.

En rökpelare stiger fortfarande ur vulkanen Soufrières inre på Montserrat i Västindien. Svaveldoften, ungefär som den av ruttna ägg, är påtaglig när man kommer nära.

- Så länge det ryker är det lugnt. Det är vulkanens säkerhetsventil, säger Sam Sword, en öbo som tar tillfället i akt att guida de få turister som idag kommer till ön som kallats Karibiens gröna smaragd.

Smeknamnet är också en blinkning till Irland då många av de tidiga vita kolonisatörerna på Montserrat var irländska katoliker som på 1600-talet flydde undan förföljelser på St Kitts & Nevis. När jag åker dit i början av mars närmar det sig St Patricks Day och strömmen av återvändare som kommer för att fira växer dag för dag. Det bor idag fler Montserratbor i London än på ön.

För 25 år sedan slog katastrofen till och förändrade livet för dem alla.

Den 18 juli 1995 vaknade vulkanen, fick sitt utbrott och fördrev både öbor och jetset. Än idag är nästan två tredjedelar av ön övergiven och delvis stängd för besökare. Den gamla huvudstaden Plymouth ligger under aska och övergivna hus kantar de vägar som är öppna.

Vulkanen hade vilat i mer än 300 år då utbrottet överraskande kom 1995. Ingen förutsåg katastrofen.

Det första utbrottet för 25 år sedan följdes av fler. Det största och allvarligaste två år senare. Det var den 25 juni 1997 som en serie explosioner skakade berget, kratern föll ihop, en tio kilometer hög askpelare reste sig och det heta flödet av pyroklastisk ånga och gaser svepte längs vulkanens sidor, tog nitton personers liv och skadade fem allvarligt.

Det nya utbrottet var inte helt överraskande, varningar hade utfärdats, men många människor hade valt att bo kvar i vulkanens skugga. De fanns ingen annanstans för dem att ta vägen, de hade jordbruk, kanske boskap, att ta hand om.

Sedan dess har berget varit aktivt. Mer än 12 000 invånare har lämnat sina hem. I dag bor kring 4 000 personer på ön.

Sam Sword var själv en av de som lämnade.

- Vi har brittiskt pass så många flyttade till England. Jag också och mina barn bor kvar i Europa, men jag ville tillbaka hit. Detta är mitt hem, säger han.

Hans riktiga hem på Montserrat, huset där han bodde före utbrottet, kan han emellertid inte återvända till. Inte för att bo. Inte än, men han hoppas att han någon gång ska kunna renovera det, lyfta det ur askan och flytta tillbaka.

I Sams mörkblå van rullar vi samtalande sakta söderut på de smala vägarna. Först kör vi upp mot vulkanobservatoriet, som ligger på en klipphylla en bit nordväst om vulkanen på Soufrière Hills.

Den här dagen är varningsnivån en etta. Lägsta graden. Men den innebär ändå att nästan två tredjedelar av ön är stängd för besökare och att vattnen alldeles utanför öns östra och sydvästra del bara är öppna dagtid för båttrafik. I dag är inte vägarna blockerade av polisspärrar, men alla vet hur långt och var man får köra. Ingen vet hur längre restriktionerna kommer att finnas kvar.

Vi kör fortsatt söderut mot Richmond Hill i sydväst, nästan rakt väster om vulkanen. Det är en höjd där man kan se ut över den forna huvudstaden Plymouth. Det var just här som askan och ångorna letade sig ned längs berget och begravde husen, ett efter ett.

Jag ser tak på tak i ett platt grågrönt landskap som skalats av på träd och större växtlighet.

Förutom den påtagliga svaveldoften, som jag tycker är hotfull men Sam tolkar som trygghet, är det en alldeles underbar dag i Karibien. Ljusblå himmel, svag vind och en temperatur kring 25 grader.

Vi står utanför entrén till Four Seasons Hotel. Det var kanske det största hotellet före katastrofen som slog av turistströmmen och förvandlade den vackra ön till ett spöklandskap.

Trots att hotellet låg i utkanten av askfältet ligger drivor av den grå vulkanaskan överallt. Mycket har hårdnat. I receptionen står en demolerad räknemaskin kvar på disken, liggaren är uppslagen. Kanske tillrättalagt för att skapa undergångsstämning för de katastrofturister som hittar hit. Men det känns inte så. Det känns bara tyst och övergivet. Sam och jag skrotar runt i det före detta hotellet en stund. Kikar in i sov- och badrum. Takfläktarna har smält, det står en sko i ett rum och på baksidan har växtligheten börjat frodas i askan som fyllt ut swimmingpoolen. Det är bara den kaklade ramen kring den före detta bassängen och den kromade stegen som leder ned i röran som avslöjar att här låg soldyrkande bikinibrudar och badshortsboys och sippade drinkar för inte så länge sedan.

Inte minst blev Montserrat populärt sedan Beatlesproducenten George Martin byggt sin AIR studio där. Han hade förälskat sig i ön och skaffat ett hus där. 1979 invigdes inspelningsstudion som under ett decennium drog den ena världsartisten efter den andre dit. Paul McCartney, Elton John, The Rolling Stones, Lou Reed, Eric Clapton… Listan kan göras lång.

Här fanns en avkopplande miljö i ett härligt klimat och långt från stress, storstäder och autografjagande stalkers. Det varade till 1989 då orkanen Hugo svepte in över ön och förstörde studiolokalerna. När sedan vulkanen vaknade fanns inte ork eller möjlighet att bygga upp verksamheten igen.

Vi kör uppför den smala backen för att se studion. En liten rovfågel, en kittyhawk, sparvfalk, sitter på en stolpe och glor nyfiket på oss.

Fastigheten är omgärdad av staket. Det sitter skyltar om att det av säkerhetsskäl är förbjudet att ta sig in på området. Byggnaderna är bara fallfärdiga ruiner. Jag stirrar på ännu en övergiven swimmingpool. Skillnaden är att den här är full av brungrönt vatten och att här vet jag att Mick Jagger, Elton John och Paul McCartney suttit vid poolkanten.

Den gård som familjen Martin bodde i och fortfarande äger, Olveston House, finns kvar. Den ligger i ett område som varken vulkan eller orkan förstört.

George Martin startade genom sin stiftelse en insamling för att hjälpa öborna efter katastroferna och pengarna användes till att bygga ett medborgarhus som flitigt används idag.

När vi lämnar studion säger Sam att han ska visa att vulkanutbrottet också haft några få och små fördelar för Montserrat. Vi åker mot Old Road Bay. Där låg tidigare en småbåtshamn. Den fylldes ut av aska, grus och sten från utbrottet och ön växte med flera hektar. Sam stiger ur bilen och pekar på den gamla kajen som sticker fram vid vägkanten.

På flera håll på ön finns stora grustag. Den gråsvarta sanden har blivit till guld. Den kan användas såväl som jordförbättringsmedel som vägunderlag. När jag några dagar senare åker taxi på grannön Antigua berättar chauffören Bob, som själv kommer från Montserrat, att den nya vägen anlagts med aska från Soufrières utbrott.

Sam stannar till vid en källa där en rännil vatten rinner fram alldeles vid vägen. Det är Runaway Ghaut. Han propsar på att jag ska dricka vattnet. Det är av utmärkt kvalitet och sägnen säger att den som dricker ur källan återvänder till Montserrat.

Över den gropiga Karibiska sjön tar jag färjan tillbaka till Antigua från Little Bay längst upp i nordväst och någon kilometer från den nya huvudstaden Brades. Detta är Montserrat så som hela ön varit. Grön och frodig med välbesökta restauranger och barer längs strandkanten. Pelikaner och fregattfåglar seglar förbi. Här känns vulkanen i söder avlägsen.
 

Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Den ännu rykande vulkanen och den ödelagda huvudstaden Plymouth.
Etiketter: karibien montserrat

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln