Skanderbegs ättlingar

En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö  1989. (privat foto) En ung Thomas Nydahl på barrikaderna. För Kosovas frihet, Malmö 1989. (privat foto)

Samma dag som Facebook påminner mig om att det var på dagen sex år sedan jag såg påven i Tirana dimper det ned ett oväntat bokpaket i brevlådan. Det är Thomas Nydahl, vännen i Viby och kosmopoliten, även om han numera skriver under epitetet "i inre exil" i sin blogg med samma namn.

Boken heter Skanderbegs ättlingar och handlar om Albanien och Kosovo. På 186 sidor belyser Thomas det specifikt albanska och ger mig åtskilliga aha-upplevelser som jag kan applicera på vad jag själv såg och upplevde under såväl den snabba tur jag gjorde 2014 med systersonen Andreas som under många års krafsande i nationella och internationella nyhetsmedia.

Bokens styrka är inte bara den kunskap som Thomas samlat på sig under nästan femtio år av intresse för Albanien och Kosovo, och som han förmedlar så lätt och ledigt att vi som vadar i grunda förkunskaper aldrig riskerar att drunkna. Tänkvärda är inte minst de avsnitt där Thomas gör upp med sin egen bakgrund som kommunist och reseledare i den stängda stalinistiska diktaturen på 1970-talet.

Revolutionsturismen som blev en flock av medlöpare, skriver han.

Thomas Nydahl var där 1978 för att leda en grupp skp:are (Sveriges kommunistiska Parti, marxist-leninister med framförallt Mao i Kina som den stora förebilden), då kaos utbröt i gruppen när Enver Hodxhas Albanien bröt med Kina.

Thomas valde, till skillnad från de allra flesta andra, Albanien och dess folk framför Kina. Där och då inleddes brytningen med den revolutionära vänstern. Han skriver:

"(Att) vår generation, rebellisk och antikapitalistisk, blev talespersoner för en av Europas grymmaste diktaturer... Varje vaken stund blev en skola i totalitärt förtryck, frånvaro av yttrande- och tryckfrihet, kulturell enfald, materiell nöd och total brist på likhet inför lagen (som tillämpades av domstolar som saknade varje form av självständighet och där varje avkunnad dom var politiskt motiverad)."

Stycken med ögonblicksbilder från hans resor i Albanien under 1970-talet är kanske oskuldsfulla betraktelser men hintar  likväl om att den obekvämhet han ibland känner är på väg att komma upp till ytan. 

Bröt han med Hoxha och kommunismen så bröt han aldrig med det albanska folket. I boken återger han en rad krönikor från 2000-talets början då kriget drog fram över Kosovo. Intressanta är också delarna där han presenterar albansk litteratur från då och nu.

Om albansk-svenske diktaren Rizah Sheqiri skriver Thomas, som en sann kosmopolit:

"...världen måste få blåsa igenom våra tillfälliga vistelseorter, våra nya eller gamla rotsystem, så att en medvetenhet om de egna villkoren ska födas."

Att Thomas Nydahl fortfarande är en stor älskare av det albanska hindrar inte att han också har en nykter syn på hur det ser ut idag. Han skriver:

"Uppriktigt sagt: jag tror inte ett dugg på normalisering de närmast kommande, fem generationerna. Både den kostymklädda och den ruffiga varianten av gangstervärlden, inkkusive den förödande rövarkapitalismen, har ett hårt grepp, inte bara om Albanien utan också en rad andra  före detta öststater..."

Vill du få en insikt i ett av Europas mest annorlunda länder och ett folk som vi vet så ynkligt lite om, trots att det finns en stor albansk population i Sverige, så är detta en utomordentlig inkörsport till ökad förståelse.

Läs själv:
Thomas Nydahl: Skanderbegs ättlingar, en krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige (Occident förlag 2020).
Thomas blogg: https://inreexil.blogspot.com/

Balkan Express - Albanien

Då krönikan jag skrev från min tur Balkan Express 2014 om mötet med påven i Tirana, respektive nedslaget i Kosovo har försvunnit återpubliceras de här.



Vi kommer till Tirana över de makedonska bergen, sent på eftermiddagen samma dag som påven Franciskus dimper ned i den albanska huvudstaden. Vi har inte bokat något hotellrum utan litar på att erfarenhet och fingertoppskänsla ska dirigera oss rakt in i city till ett mysigt litet hotell med p-plats och balkong.
Det går si så där.

Påvens entourage regerar, det vimlar av munkar, nunnor och klerikala viktigpettrar på alla nivåer och vi ser möjligen en av kardinalerna smita in på storhotellet Tirana International.
Tusentals polismän och -kvinnor i varierande uniformer spärrar vägarna till centrum. Den svarta albanska dubbelörnen på den röda flaggan hänger broderligt jämsides med Vatikanens gulvita fana längs boulevarderna. En märklig känsla för oss som vuxit upp på 60- och 70-talet.

Vi hamnar i den kanske hetsigaste storstadstrafik jag varit i. Bilisterna är frustrerade och regler för filkörning, rödljus eller väjningsplikt är sagor för förskolebarn. För att rädda lack, lampor och anseende tutar vi själva, viftar med armen genom rutan och genar i rondellen. Och hittar ett utmärkt hotell strax utanför avspärrningarna.
Kevi som jobbar på hotellet är liksom många andra albaner upprymd över den helige argentinarens visit. Han menar att trots att han och de allra flesta albaner är muslimer, så är det stort för dem alla att påven valt att besöka just deras lilla land, som första officiella besök i en muslimsk nation.
Påven är en symbol för fred och att vi tar emot honom så här visar att vi är ett fredligt folk, säger Kevi.

Jag tänker på de tiotusentals bunkrar, kanske ännu fler, som ligger spridda över den albanska landsbygden. Bunkrar som minner om det slutna och paranoida samhälle, det Europas Nordkorea, som diktatorn Enver Hoxha förvandlade den lilla staten till. Hur skickligt också den här härskaren valde att spela på folkets rädsla för att kunna behålla sitt grepp över nationen, årtionde efter årtionde.
När vi senare visar Kevi att vi har tagit en bild på den stora ortodoxa katedralen i centrum av Tirana blir han glad. Han tycker om den vackra kyrkan. Jag skriver det en gång till: Kevi är muslim.

Påvebesöket må vara ett aber för taxichaufförer och nyttotrafik i centrala Tirana just den här söndagen i september, men det finns också en rad följder som bilisterna drar nytta av framöver. Asfaltläggarna har haft bråda dagar, väghål fyllts igen och det som kan har reparerats. Skräp har körts undan eller dolts och vad vi förstår har polisen också sett till att påven ska slippa se fattigfolk och tiggare från sin limousin.
Påven ser sannolikt inte oss heller. Men vi ser honom. Av en händelse upptäcker vi tidigt på söndagskvällen att folk samlats vid en av de stora genomfartsgatorna och drar oss dit. En ung alban som pratar utmärkt engelska säger att påven ska passera vilken minut som helst. En helikopter hovrar ovanför kvarteren och strax kommer den ena blåljusbilen efter den andra. En silverfärgad Volkswagen kränger sig genom kurvan och ett mättat sus går genom folkhavet. En vitklädd skuggfigur och en vinkande hand skymtas i baksätet.
Påvebesöket är över, åtminstone för oss.

Vi åker till Dürres vid den adriatiska kusten. Här ligger badhotellen på rad längs den långa stranden. Det är eftersäsong och lätt att få hotellrum.
I det lugn som de här septemberdagarna 2014 präglar Dürres är det svårt att föreställa sig det kaos som bröt ut när kommunistdiktaturen kollapsade och 20 000 albaner, under en och samma månad, gav sig iväg över havet mot Italien i de båtar som de överhuvudtaget kunde lägga vantarna på. Flyktingströmmen blev så svårhanterlig att Italien skickade militär till hamnen i Dürres. Även i samband med de famösa pyramidspelen som 1997 höll på att välta hela Albanien över ända var italiensk militär på plats i Dürres. Officiellt på fredsuppdrag men lika sannolikt för att förhindra en ny flyktingchock de sjuttio kilometrarna över havet.
Nu är förbindelserna normaliserade. Från hotellbalkongen ser vi färjan gå mot Bari i Italien. Jag tror påven flyger.
 

Balkan Express - Kosovo


På torget i Kosovos huvudstad står det med gigantiska bokstäver: NEWBORN.
Kosovo är Moder Europas sistfödda. Balkans vilda bebi.

Fortfarande är republiken Kosovo ett omtvistat område. Det märks tydligt på Google Maps där det inte finns någon landgräns utsatt mellan Kosovo och Serbien så länge man befinner sig i Serbien. När man väl passerat gränsposteringen (som i allra högsta grad finns) och mobiltelefonen orienterat sig till en mast i Kosovo, då markeras gränsen åter på de digitala kartorna.
Huvudstaden Pristina visar tydligt, trots sin historia och sina traditioner, att Kosovo är ett ungt land.
Det är ingen händelse att vi hamnar i en bilkö efter en cementblandarbil på väg in mot huvudstaden Pristina. Det byggs ohejdat. Och överallt. Lyftkranar och byggnadsställningar, cementblandare och tegelhögar, dominerar stadsbilden i Pristina.

Kosovo är rena Vilda Västern. Ett Klondyke där korruptionen sägs vara utbredd och det verkar som om alla mer eller mindre gör som de själv vill, eller kan betala sig till. Köper någon en bit mark bygger de ett hus. Snabbt ska det gå och stadsplaneringen hinner inte med – om den ens finns. Innan vi reser till Pristina rekommenderas vi ett hotell, tripp. Vi checkar in på ett annat, trapp, som ligger alldeles bredvid och inte fanns där för bara en kort tid sedan. Dessutom står ett tomt betongskelett, trull, och väntar på att bli hotell, vägg i vägg.

En del byggnader är extrema. En märklig byggnad i city, alldeles invid stadion, Cambridge School of Kosovo, är både nedsliten och sällsynt ful.
Dessutom har Pristina begåvats med Europas mest kontroversiella biblioteksbyggnad. Det är en arkitektonisk kreation av kroaten Andrija Mutnakovic. Stilen ligger någonstans mellan första världskrigets befästa skyttevärn och Star Wars. Det har funkat både som flyktingförläggning och ockupationsmaktens lekstuga. Jag bläddrar förstrött i gammaldags kortlådor och upptäcker att det finns mängder av böcker av nobelpristagaren Ivo Andric, som levde för ett sammanhållet Jugoslavien.

På anslagstavlan sitter en lapp för Sweden Call Centre som söker ungdomar till telefonförsäljning. 300 euro i månaden + provision är lönen.
Hyfsad månadslön, tycker unge Durim, som vi träffar på kvällen och som studerar psykologi samtidigt som han arbetar på ett hem med autistiska barn.
Efter Natos bombningar 1999 som gjorde slut på det serbiska inflytandet i Kosovo och som ledde till självständigheten så älskar Kosovo USA och Västeuropa. På museet i Pristina ägnas mer än hälften av utrymmet åt den moderna historien och kriget på 1990-talet. Här kan du se Tony Blairs leende och Madelein Albrights cowboyhatt.
Kärleken tycks ömsesidig. Förutom att KFOR-enheter och en rad olika FN-organ kör runt i staden i fina bilar så är det tyskarna som visar upp sig när vi är där och gör inviter till olika former av samarbete.

På Moder Teresaboulevarden mitt i Pristina reser de en majstång. Senare samma dag är tälten uppsatta och som på vilken mässa som helst kan man snatta pennor som gör reklam för tyska solfångare och äta sega fruktkolor.
Ungdomsarbetslösheten är hög – och ungdomarna är många i det här unga landet. Mer än 50 procent av befolkningen är mellan 15 och 24 år. Vi träffar direktören Xhevat Bajrami på Kultur-, Ungdoms- och Sportministeriet. Han sorterar direkt under ministern.
Han har Kosovos flagga på bordet och den kvinnliga presidenten Atifete Jahjaga inom glas och ram. Med hjälp av tolk berättar han vänligt och ibland lite skämtsamt om den unga nationens mödor. Han inser att det finns problem, men säger också att folket i Kosovo är de största optimisterna på hela Balkan.
I morgon blir det alltid bättre än idag, konstaterar han.

Xhevat Bajrami berättar om skadorna som kriget orsakade, om sin egen roll i den underjordiska rörelsen, om segregationen (”ren apartheid”) under tiden som del av Serbien, men också om framtiden och hur de unga som inte har egna erfarenheter av kriget kan bygga något nytt.
Kosovo är och ska vara ett multietniskt samhälle. Oavsett hur det har varit tidigare så måste livet gå vidare, säger han.
När vi tar i hand, tackar för kaffet och pratstunden på kulturministeriet slinker det ur Xhevat hur stolt han är över systerdottern Sarandas framgångar i Idol. Hon bor med systrarna Miranda och Loranda i Kristianstad.

Biblioteket i Prishtina.
Biblioteket i Prishtina.
Etiketter: albanien kosovo

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln